Karolinerbloggen

Detalj från Johan Henrik Schildts målning av slaget vid Düna (“Arvid Horns triumftavla”).

Efter två inlägg om svenskarna vid Düna kan det vara lämpligt att även ta en titt på sachsarnas slagordning och uniformer. För Lars-Eric Höglund har även observerat intressant sachsisk uniformsinformation i Arvid Horns triumftavla. Tittar man närmare på kavalleristriden så ser man nämligen en svensk drabant i färd med stöta sin värja i en gråklädd ryttare. Ovanför dem ser man ytterligare gråklädda ryttare som har röda uppslag. Officiellt skulle sachsarna bara ha röda rockar men denna tavla tyder på att de inte alls var enhetligt klädda i slaget vid Düna.

En av sachsarna bär en vit dragonfana och det borde vara en livfana tillhörande Milchaus regemente eftersom det var det enda dragonregemente som deltog i slaget. De rödklädda ryttarnas gula uppslag stämmer också överens med detta regementes officiella uniform.

Den första sachsiska styrka som attackerade de landstigande svenskarna bestod av en del av Milkaus dragonregemente samt hela Drottningens och Kurprinsens kyrassiärregementen (vilka också hade gula uppslag). Infanteriet utgjordes av Drottningens, Kurprinsens och Thilaus regementen. Sammanlagt bestod den styrkan av ungefär 3 500 man och de attackerade svenskarna två gånger. Först organiserade på två träffen och sedan i en enda linje.

Första fasen av slaget vid Düna

Efter de två första attackerna anlände sachsiska förstärkningar i form av Livregementet till häst, Steinaus kyrassiärsregemente och resten av Milchaus dragonregemente. Dessutom anlände de tyska och polska gardena samt Steinaus infanteriregemente. Detta innebar att hela den sachsiska fältarmén i Kurland förutom Livdragonregementet nu var samlade mot svenskarna. Eftersom sachsarna nu var dubbelt så starka var den tredje attacken som följde den allra farligaste och den fokuserade på svenskarnas utsatta högra flank (den flank som återfinns i förgrunden i alla bataljmålningar av slaget). Svenskarna höll emellertid stånd och när även en fjärde attack misslyckades så valde sachsarna att lämna slagfältet eftersom styrkeförhållandena skulle bara bli allt mindre gynnsamma för sachsarna hädanefter. Det stora sveket från sachsisk synvinkel var den nästan 18 000 man starka ryska hjälpkår som avstod från att delta i slaget. Bloggen Oderint Dum Probent har en redogörelse av hjälpkårens komposition.

Slutskedet av slaget vid Düna

Slaget vid Düna ritat av Johan Lithén (1663-1725, adlad Litheim 1718)

Johan Henrik Schildts triumftavla åt Arvid Horn (som jag presenterade i det förra inlägget) är inte den enda avbildningen av slaget vid Düna. Även Johan Lithén och Daniel Stawert gjorde egna framställningar av slaget med det svenska infanteriet i en L-formad linje och med vad som ser ut som en grenadjärbataljon i L-linjens hörn (den har varken fanor eller pikar).  Den intressanta frågan blir då: hade de mössor eller hattar?

Ett utsnitt av Lithéns ritning ser ni ovan. Jag förväntar mig dock inte att ni ska kunna se hur huvudbonaderna ser ut på den bilden. Själv har jag tillgång till den stora planschen av den i ”Karl XII i slagfälter” och trots det var jag tvungen att använda förstoringsglas för att se detaljerna. Men det som syntes i förstoringsglaset var inte karpuser och inte heller trekantiga hattar. Grenadjärernas huvudbonader är tecknade som små cirklar med en ännu mindre cirkel i mitten och ser därmed ut som äldre vidbrättade hattar.

På Daniel Stawerts bataljmålning har jag ingen bättre bild än denna som jag har tagit från Bertil Wennerholms bok ”Emporterade troféer” (sid 14). Men besöker man Drottningholms slott kan man se den hänga på en av väggarna. Mitt senaste besök var för sex år sedan då jag ville undersöka hur hattarna såg ut. Och ja, det var frågan om hattar som i mina ögon såg ut att vara trekantiga.

Läser man Wennerholms bildtext till Stawerts bataljmålning ser man dessutom att han har identifierat den utsatta bataljonen i hörnet som Livgardets grenadjärbataljon. Både Lithén och Stawerts bataljmålningar skulle därmed kunna användas som stöd för att fotsoldaterna i mitten av Schildts målning är gardesgrenadjärer. Fast när jag studerar Lithéns framställning ser jag att det precis i mitten av linjen finns ytterligare en grenadjärformation (inga fanor eller pikar) och som jag skrev i förra inlägget är generalstabsverket (”Karl XII på slagfältet”) tydlig med att det var uppländska grenadjärer som försvarade infanterilinjens högra flank medan Livgardets grenadjärbataljon stred i mitten av linjen.

Enligt den i förväg uppgjorda slagordningen skulle visserligen Livgardets grenadjärer ta plats vid den högra flanken medan Upplands regemente skulle försvara den vänstra flanken. Men i verkligheten fick inte svenskarna tillräckligt med tid att formera sig i enlighet med planen. Istället fick bataljonerna täppa till luckor och förlänga linjen i den ordning de anlände till slagfältet. Livgardets grenadjärer som anlände först bildade därmed ankaret i mitten och var den bataljon som tog täten när svenskarna avancerade och skapade plats för de nästkommande bataljonerna.

Fast om vi återvänder till ämnet uniformer så ser det ju ut som om både Lithén och Stawert har avbildat grenadjärerna längst ut till höger med hattar. I Stawerts fall ska man dock inte fästa alltför stor vikt på uniformerna eftersom jag tror inte att han gjorde ett försök att differentiera dem. Det jag minns från mitt besök för sex år sedan var att alla regementen i slagordningen hade exakt samma grå uniformer med hattar trots att endast livgardet hade hattar i verkligheten och att alla hade blå uniformer. Det är endast på personerna i förgrunden som Stawert har lagt ner energi på att måla utmärkande detaljer. Fanorna hade däremot olika färg och det borde vara möjligt att utifrån dem kunna identifiera regementena. Jag studerade dem dock inte så pass noga för att se ifall det fanns ytterligare en grenadjärbataljon.

Lithén är däremot mer intressant i detta sammanhang eftersom han till skillnad från den stockholmsbaserade Stawert faktiskt medföljde armén i Livland. Tittar man till exempel på den bataljon som intar förgrunden i hans ritning, vilken enligt generalstabsverkets kartor bestod av västerbottningar, så ser det i mitt förstoringsglas ut som om de bär karpuser samt rockskört som ej är uppvikta. Kan man med hänvisning till hans förstahandskunskaper då hävda att Upplands grenadjärer bar hattar vid Düna? Nja…, detaljerna i hans ritning är verkligen pyttesmå och det som ser ut som vidbrättade hattar kan också tolkas som ett försök att avbilda karpuser sedda uppifrån. Och tillsammans med övriga uppgifter så bör väl det ändå betraktas som den mest troliga tolkningen.

Målning av Johan Henrik Schildt föreställande övergången av Düna (”Arvid Horns triumftavla”).

I förra veckans inlägg refererade jag en del av Lars-Eric Höglunds artikel om grenadjärmössor i Carolinen (Nummer 2, 2015). Men i den artikeln fanns även en intressant tolkning av målningen ovan som har legat till grund för Göte Göranssons avbildning av karpuser i boken ”Karoliner”. Höglund anser nämligen att fotsoldaterna i tavlans mitt inte alls har karpuser på sina huvuden utan istället bär hattar! Det som har lett honom till den tolkningen tycks vara det faktumet att fotsoldaterna är avbildade med blå byxor vilket skulle identifiera dem som livgardister emedan de övriga infanteriregementena vid Düna bar skinnbyxor. Men livgardisterna hade varken karpuser eller grenadjärmössor så ifall uniformerna är korrekta bör fotsoldaterna i Düna-tavlan ha hattar på huvudet.

Karpuser eller hattar?

Höglund förklarar hur livgardisters hattar kan se ut som karpuser genom att påstå att den främre spetsen på dem är vriden åt sidan och att det som ser ut som gula uppslag på en karpus i själva verket är Livgardets galoner i guld-silver-blått som har flutit samman på grund av tavlans lilla format (den är bara 11 x 18 cm stor).

Min egen reaktion på denna tolkning har pendlat fram och tillbaka. Först kunde jag inte förstå hur Höglund kunde tolka dessa uppenbara karpuser som hattar. Men efter att ha studerat bilden flera gånger lade jag märke till de svarta ytorna mellan soldaternas huvuden och de gula uppslagen. Plötsligt kunde jag se att den gula färgen såg ut som galoner på en svart hatt. För stunden var jag övertygad om att Höglund hade rätt och jag förberedde mig för att skriva ett inlägg om den spännande upptäckten. Men några dagar senare tittade jag återigen på Arvid Horns triumftavla och min spontana reaktion blev då återigen: nej, det där ser inte ut som hattar. Och den här gången fokuserade jag inte på att försöka se vad Höglund såg utan istället på att jämföra fotsoldaternas huvudbonader med kavalleristerna. Det blev då alltför tydligt för mig att det inte är frågan om samma typ av huvudbonad (till viss del påverkat av att jag nu använde min stationära dator istället för surfplattan vilket hade en effekt på bildåtergivningen). Kavalleristernas hattar har skarpare konturer och smalare galoner medan fotsoldaternas huvudbonader har mycket rundare former. Jag kunde också se att kullen på fotsoldaternas huvudbonader är av samma blå färg som deras rockar medan kavalleristernas hattar har en tydlig svart färg. Min slutsats är därför att fotsoldaterna har en karpus på sig och inget annat, vilket för övrigt matchar den mössa som ligger på marken och som omöjligen kan vara en hatt.

Men håller man fast vid den traditionella karpus-tolkningen så innebär det att uniformerna i Arvid Horns triumftavla inte matchar den information som finns i Höglunds bok. Livgardisterna var de enda fotsoldaterna med blå byxor och de hade inte karpuser. Fast å andra sidan är det ju ingen större sensation att upptäcka felaktiga uniformer i en bataljmålning.

På en sak är dock Höglund och jag eniga. Vi tror båda på att fotsoldaterna i tavlans mitt föreställer grenadjärer. Han vill emellertid se dem som livgardesgrenadjärer medan jag tror att det är frågan om uppländska grenadjärer. Min tolkning bygger på de kartor över slaget vid Düna som finns i generalstabsverket. Enligt dessa bildade de uppländska grenadjärerna en egen formation som försvarade infanterilinjens högra flank. Den högra flygeln bestod av en skvadron vardera från Livregementet och Drabantkåren (det sistnämnda förbandet hade Arvid Horn som chef och det var åt honom som tavlan målades). Till vänster om upplandsgrenadjärerna stod Dalregementets livbataljon. Tittar man i tavlans bakgrund ser man också en bataljon med en vit och tre blå fanor som tar ställning bredvid fotsoldaterna i mitten. Och i förgrunden ser vi drabanter vilket innebär att tavlan tecknar en realistisk ögonblicksbild av slaget ifall de i mitten är upplänningar.

Svenska slaglinjen under de senare skedena i slaget vid Düna då en sent anländ Västerbottensbataljon  tagit position till höger om kavalleriskvadronerna. Kartan tagen från generalstabsverket (”Karl XII på slagfältet”)

Fast sista ordet är nog inte sagt om detta då källorna inte tecknar en kristallklar bild av grenadjärernas förehavanden under slaget och det finns de som vill ha livgardesgrenadjärerna på upplänningarnas plats.