Karolinerbloggen

Sachsare och hannoverare

Postat den 22 februari 2016 av Örjan Martinsson

I förra inlägget skrev jag om felaktigheter i mina artiklar i ”Great Northern War Compendium” som jag var oskyldig till. Så i rättvisans namn får jag väl nu även ta upp saker som jag gjorde fel!

I min artikel om den svenska arméns organisation gjorde jag en storleksjämförelse med dess fiender. Den sachsiska arméns styrka angav jag till 30 000, vilket är en siffra som ofta nämns för August den starkes armé men som när den tidsbestäms hör hemma i slutet av hans regeringstid. Med utgångspunkt från organisationsplanerna för sachsiska regementen i Daniel Schorrs artikel tyckte jag mig då ändå kunna uppskatta att armén borde ha haft ungefär samma styrka vid krigsutbrottet 1700 (ett osäkerhetsmoment var huruvida grenadjärkompanierna var inkluderade i planerna eller något som tillkom). Mitt stora fel var att jag gjorde antagandet att den sachsiska armén var fulltalig när kriget började.

I en annan artikel i kompendiet skildrar nämligen Alexander Querengasser den sachsiska armén och han presenterar avvikande siffror. När August tillträdde som kurfurste av Sachsen ärvde han en armé på 12 000 man och under de följande åren lade han ner mycket kraft på att utöka den. Vid krigsutbrottet hade han dock inte mer än 18 000 man. Den nominella styrkan på armén var 27 006 man våren 1702, men enbart i infanteriet saknades en tredjedel av den officiella styrkan (4 991 vakanser). Ytterligare nyuppsatta regementen skulle under sommaren ha utökat arméns faktiska styrka till 25 000 man om det inte hade varit för förlusterna i slaget vid Kliszow. Efter detta sjönk den sachsiska arméns styrka ända fram till freden i Altranstädt för att därefter utökas så att den bestod av 29 900 man år 1717.

Dessa siffror inkluderar dock inte lantmilisen som var en form av värnpliktssystem som skulle skydda hemlandet mot invasioner. När invasionen väl kom så valde dock de flesta att stanna hemma och de få som anslöt sig till sina förband återvände hem istället för att göra motstånd. Som en följd av detta reorganiserade August lantmilisen 1709 så att den kom att bestå av åtta kretsregementen, var och en bestående av tre bataljoner. Dessa regementen upplöstes sedan 1716

Jag får även göra en liten korrektion när det gäller den hannoverska armén. I artikeln skrev jag att den bestod av 20 000 man, vilket är vad Höglund angav i volym 3 i sina uniformsböcker. Detta är visserligen en helt korrekt siffra eftersom armén var så pass stor under spanska tronföljdskriget. Men efter freden minskades dess storlek till 15 000 man och det var dessa män som var aktuella för tjänstgöring mot svenskar. Enligt Steve Kings kompendium hade Hannover 14 140 man infanteri och 5 293 man kavalleri år 1711 vilket tre år senare hade minskat till 10 220 infanterister och 4 357 kavallerister (samt 210 artillerister).

And now for something completely different…

Som avslutning kan jag även nämna att Lars-Eric Höglund har meddelat mig att hans böcker går numera att köpa i Brigadmuséet i Karlstad. För exakt ett år sedan lade han ju ner verksamheten på sitt förlag och därefter gick det bara att köpa böckerna ifall man kontaktade honom personligen.

Publicerat i Litteratur, Stora nordiska kriget | Lämna en kommentar

Great Northern War Compendium

Postat den 14 februari 2016 av Örjan Martinsson

För några dagar sedan hämtade jag ut ett paket som innehöll ett helt nytt verk om stora nordiska kriget på engelska. Sammanlagt består det av 626 rikt illustrerade sidor fördelat på två volymer och 73 artiklar skrivna av 43 författare från 11 olika länder. Och en av dessa författare är faktiskt jag!

Upprinnelsen till detta verk är att en amerikan vid namn Steve Kling utvecklade ett brädspel om stora nordiska kriget som tillät spelarna att utkämpa åtta historiska fältslag. Han tog kontakt med mig 2014 för att få hjälp med historisk information för spelet. När arbetet var färdigt fick han idén att komplettera spelet med ett kompendium som innehöll artiklar om stora nordiska kriget. I augusti 2014 frågade han mig ifall han kunde använda mina texter om den ryska arméns styrka vid Poltava samt vad som hände med Roos bataljoner. Den senare texten var dock inte skriven på ett sätt som lämpade sig för en artikel så det slutade med att jag samma månad skrev en helt ny artikel om slaget vid Poltava med fokus på Roos. Den förstnämnda texten om ryssarna skulle däremot under processens gång försvinna helt från kompendiet.

För vad som från början var tänkt som bonusmaterial till ett brädspel som skulle ha en upplaga på hundra exemplar började dock växa till en helt egen produkt i och med att Steve Kling anlitade allt fler artikelförfattare från olika länder. I oktober 2014 blev jag återigen kontaktad av Steve Kling som frågade om jag ville skriva en artikel om den svenska arméns organisation eftersom han hade författare till de övriga länderna. Jag tackade ja, men eftersom jag hade mycket att göra just då så dröjde det till strax efter nyår innan jag skickade in en i mitt tycke anspråkslös introduktion till ämnet. Jag trodde att jag var i senaste laget med att göra färdig artikeln, men Steve Klings projekt hade fortsatt att växa och det skulle dröja ytterligare ett år innan verket var färdigt. Och då var det ljusår från den ursprungliga brädspels-bilagan som jag hade trott att jag skrev för. Istället var det en riktigt påkostad lyxutgåva där jag, något generad, fann mig ha hamnat i riktigt fint sällskap.

Kompendiet är huvudsakligen riktad till den amerikanska marknaden (och jag upptäckte att mina artiklar skrivna på brittisk engelska hade fått stavningen amerikaniserad). Men ”internationella köpare” skulle kunna köpa den via amerikanska amazon.com (där den dock redan är ”currently unavailable”). Mina artiklar lär dock snart bli tillgängliga på min hemsida.

För dem som har läst eller kommer att läsa mina artiklar i kompendiet så skulle jag dock vilja nämna att dessa texter har genomgått större förändringar än bara amerikanisering av stavningen sedan jag skickade in dem. Även formuleringar har ändrats i många fall. Nu är engelska inte mitt modersmål så jag bör väl inte sätta mig till doms över alla dessa ändringar. Dock noterar jag att flera felaktigheter finns i de redigerade texterna som inte fanns i mina ursprungliga versioner.

Problemet när man ändrar formuleringar och ordval utan författarens medverkan är ju att texten förlorar sin ursprungliga precision. Ett exempel på det är texten om Poltava där jag nämner att den ryska besättningen i redutterna bestod av antingen ”3,000 or 4,700 infantry”. I den publicerade texten har detta ändrats till ”3 to 5,000 infantry”. Bortsett från att den senare siffran har avrundats uppåt så har även själva innebörden av meningen ändrats genom byte av preposition, två alternativ har istället blivit ett intervall.

Ett annat exempel är när jag hänvisar till den relation som Roos skrev om slaget. I min ursprungliga text skrev jag om hans val att dra sig tillbaka österut till Jakovetskij-skogen snarare än västerut:

”That could also help to understand why he made the fatal decision to retreat from the redoubts to the east rather than to the west (although that was according to himself motivated by the fact that Yakovetski woods were closest to him).”

I den publicerade versionen har detta ändrats till:

”That could also help to understand why he made the fatal decision to retreat from the redoubts to the east rather than to the west as he claimed in his memoirs.”

Här har den som redigerade min text helt missuppfattat vad jag skrev. Genom att klippa bort parentesen och lägga till en hänvisning till för mig okända memoarer har meningen fått en helt annan och felaktig innebörd.

Även i texten om den svenska armén har felaktigheter uppstått vid redigeringen. Jag nämnde vid ett tillfälle termen ”rusthåll” som en svensk vet är inte samma sak som ”rusthållare”. Men redaktören trodde tydligen det och hyperkorrigerade ”rusthåll” till ”rusthållare” så att vi fick den här missvisande meningen:

The “rusthallare” was normally a wealthy peasant but in central Sweden there were also many cases of noblemen acting as “rusthallare” and these individuals could be in charge of more than one “rusthallare”.

En del av skulden för detta får dock läggas på mig då jag inte förklarade skillnaden mellan rusthåll och rusthållare utan dumt nog tog det för givet att läsaren förstod detta.

Sedan upptäckte jag en lustig felskrivning i samma artikel där det stod att livdragonregementet: ”eventually became a 1,500 strong army”. I min ursprungliga text hade jag av misstag utelämnat verbet så att det stod: ”eventually 1 500 men strong (also the only new enlisted regiment from that region during the war)”. Återigen har en parentes klippts bort och nya ord lagts till i slutet av meningen så att den blev felaktig.

Det finns en risk att fler saker har ändrats till det sämre eftersom jag inte har lusläst de olika versionerna utan bara kollat det som fick mig att haja till. Detta blogginlägg är dock inte menat som en misstroendeförklaring från min sida utan jag tycker fortfarande att det hela har varit en väldigt kul grej att vara med om. Däremot måste jag ju av hänsyn till mitt ego påpeka att jag är oskyldig till dessa felaktigheter. Och om någon hittar fler felaktigheter så låter jag gärna folk tro att även dessa är redigerarens fel…

Publicerat i Litteratur | 6 kommentarer

Arbete med nya uniformsikoner (igen)

Postat den 8 februari 2016 av Örjan Martinsson

Hösten 2013 höll jag på med att göra nya uniformsikoner till hemsidan som var baserad på Göte Göranssons teckning på sidan 95 i hans bok ”karoliner”. Resultatet var bilden ovan och de följande veckorna gjorde jag även ikoner för kavallerister och artillerister. Dessa bilder hamnade dock inte på hemsidan eftersom jag vill inte byta ut de gamla karoliner-ikonerna förrän jag även hade uppdaterat fiendernas ikoner. Men som så ofta gick arbetet i stå och jag blev aldrig klar med. Nu har jag emellertid återupptagit arbetet och jag just nu ser de infanteri-ikonerna för svenskar, danskar och sachsare ut på följande sätt:

Som synes har jag ändrat posen eftersom de stora uppslagen på de icke-svenska soldaterna gjorde att de skymde hela vänsterarmen på Göte Göransson-posen vilket fick figuren att se konstig ut. Dessutom underlättar det att musköten står vid sidan av när man ska göra ändringar på uniformen.

En annan ändring är att värjan har justerats så att den inte skymmer ficklocken. Att man inte kunde se ficklocken på Göte Göransson-posen var en stor nackdel eftersom det är en viktig detalj på uniformen. Men efter att jag hade gjort dansken och sachsaren upptäckte jag att utrymmet på rocken inte räckte till för att avbilda de svenska ficklocken. Återigen fick jag justera posen så att handen håller värjfästet och inte skymmer ficklocken. Jag avstod från att göra samma justering på de övriga nationaliteterna eftersom jag tyckte att det var för mycket jobb (och så var jag inte heller helt nöjd med hur jag hade avbildat svenskens vänsterarm). Att svenskarna och deras fiender har olika poser får väl symbolisera svenskarnas förkärlek för strid med blanka vapen.

Det är mycket möjligt att jag fortsätter att göra justeringar på dessa bilder och om ni ser någon detalj som har blivit fel så är det bara att meddela mig. Annars tänker jag nu fortsätta med kavalleriet.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 6 kommentarer

Bataljplan över slaget vid Kliszow

Postat den 24 januari 2016 av Örjan Martinsson

Medan jag samlar kraft för att lägga till ett par sidor om slaget vid Düna till hemsidan (och eventuellt göra en översyn av alla sidor i fältslagssektionen) så kan jag passa på att visa den här fina bilden som föreställer slaget vid Kliszow (klicka på den för att se den i full storlek):

Bilden är en av planscherna som återfinns i generalstabsverket ”Karl XII på slagfältet” och visar det allra mest kritiska skedet då svenskarna (i gult och blått) var nästan omringade av sachsare (rött) och polacker (grönt).

”Karl XII på slagfältet” har många fina planscher som gör att jag inte har ångrat mitt köp av detta verk trots att det kostade ett par tusen. Det enda tråkiga med mitt exemplar är att det inte är komplett. Planscherna sträcker sig nämligen bara till och med slaget vid Fraustadt, vilket jag inte noterade när jag köpte det men som förklarar varför jag fick det till ett förhållandevis lågt pris. Tydligen levererades inte alla planscherna till det särskilda plansch-bandet samtidigt, utan de kom i omgångar i häften som man skulle samla i plansch-bandet. Den som först köpte mitt exemplar av verket tycks emellertid ha avbrutit prenumerationen på dessa.

Publicerat i Litteratur, Stora nordiska kriget | Lämna en kommentar

Sachsarna vid Düna

Postat den 18 januari 2016 av Örjan Martinsson

Detalj från Johan Henrik Schildts målning av slaget vid Düna (“Arvid Horns triumftavla”).

Efter två inlägg om svenskarna vid Düna kan det vara lämpligt att även ta en titt på sachsarnas slagordning och uniformer. För Lars-Eric Höglund har även observerat intressant sachsisk uniformsinformation i Arvid Horns triumftavla. Tittar man närmare på kavalleristriden så ser man nämligen en svensk drabant i färd med stöta sin värja i en gråklädd ryttare. Ovanför dem ser man ytterligare gråklädda ryttare som har röda uppslag. Officiellt skulle sachsarna bara ha röda rockar men denna tavla tyder på att de inte alls var enhetligt klädda i slaget vid Düna.

En av sachsarna bär en vit dragonfana och det borde vara en livfana tillhörande Milchaus regemente eftersom det var det enda dragonregemente som deltog i slaget. De rödklädda ryttarnas gula uppslag stämmer också överens med detta regementes officiella uniform.

Den första sachsiska styrka som attackerade de landstigande svenskarna bestod av en del av Milkaus dragonregemente samt hela Drottningens och Kurprinsens kyrassiärregementen (vilka också hade gula uppslag). Infanteriet utgjordes av Drottningens, Kurprinsens och Thilaus regementen. Sammanlagt bestod den styrkan av ungefär 3 500 man och de attackerade svenskarna två gånger. Först organiserade på två träffen och sedan i en enda linje.

Första fasen av slaget vid Düna

Efter de två första attackerna anlände sachsiska förstärkningar i form av Livregementet till häst, Steinaus kyrassiärsregemente och resten av Milchaus dragonregemente. Dessutom anlände de tyska och polska gardena samt Steinaus infanteriregemente. Detta innebar att hela den sachsiska fältarmén i Kurland förutom Livdragonregementet nu var samlade mot svenskarna. Eftersom sachsarna nu var dubbelt så starka var den tredje attacken som följde den allra farligaste och den fokuserade på svenskarnas utsatta högra flank (den flank som återfinns i förgrunden i alla bataljmålningar av slaget). Svenskarna höll emellertid stånd och när även en fjärde attack misslyckades så valde sachsarna att lämna slagfältet eftersom styrkeförhållandena skulle bara bli allt mindre gynnsamma för sachsarna hädanefter. Det stora sveket från sachsisk synvinkel var den nästan 18 000 man starka ryska hjälpkår som avstod från att delta i slaget. Bloggen Oderint Dum Probent har en redogörelse av hjälpkårens komposition.

Svenska slaglinjen under de senare skedena i slaget vid Düna. Kartan tagen från generalstabsverket ("Karl XII på slagfältet")

Slutskedet av slaget vid Düna

Publicerat i Stora nordiska kriget, Uniformer | 5 kommentarer

Hatt eller mössa vid Düna? – del 2

Postat den 11 januari 2016 av Örjan Martinsson

Slaget vid Düna ritat av Johan Lithén (1663-1725, adlad Litheim 1718)

Johan Henrik Schildts triumftavla åt Arvid Horn (som jag presenterade i det förra inlägget) är inte den enda avbildningen av slaget vid Düna. Även Johan Lithén och Daniel Stawert gjorde egna framställningar av slaget med det svenska infanteriet i en L-formad linje och med vad som ser ut som en grenadjärbataljon i L-linjens hörn (den har varken fanor eller pikar). Den intressanta frågan blir då: hade de mössor eller hattar?

Ett utsnitt av Lithéns ritning ser ni ovan. Jag förväntar mig dock inte att ni ska kunna se hur huvudbonaderna ser ut på den bilden. Själv har jag tillgång till den stora planschen av den i ”Karl XII i slagfälter” och trots det var jag tvungen att använda förstoringsglas för att se detaljerna. Men det som syntes i förstoringsglaset var inte karpuser och inte heller trekantiga hattar. Grenadjärernas huvudbonader är tecknade som små cirklar med en ännu mindre cirkel i mitten och ser därmed ut som äldre vidbrättade hattar.

På Daniel Stawerts bataljmålning har jag ingen bättre bild än denna som jag har tagit från Bertil Wennerholms bok ”Emporterade troféer” (sid 14). Men besöker man Drottningholms slott kan man se den hänga på en av väggarna. Mitt senaste besök var för sex år sedan då jag ville undersöka hur hattarna såg ut. Och ja, det var frågan om hattar som i mina ögon såg ut att vara trekantiga.

Läser man Wennerholms bildtext till Stawerts bataljmålning ser man dessutom att han har identifierat den utsatta bataljonen i hörnet som Livgardets grenadjärbataljon. Både Lithén och Stawerts bataljmålningar skulle därmed kunna användas som stöd för att fotsoldaterna i mitten av Schildts målning är gardesgrenadjärer. Fast när jag studerar Lithéns framställning ser jag att det precis i mitten av linjen finns ytterligare en grenadjärformation (inga fanor eller pikar) och som jag skrev i förra inlägget är generalstabsverket (”Karl XII på slagfältet”) tydlig med att det var uppländska grenadjärer som försvarade infanterilinjens högra flank medan Livgardets grenadjärbataljon stred i mitten av linjen.

Enligt den i förväg uppgjorda slagordningen skulle visserligen Livgardets grenadjärer ta plats vid den högra flanken medan Upplands regemente skulle försvara den vänstra flanken. Men i verkligheten fick inte svenskarna tillräckligt med tid att formera sig i enlighet med planen. Istället fick bataljonerna täppa till luckor och förlänga linjen i den ordning de anlände till slagfältet. Livgardets grenadjärer som anlände först bildade därmed ankaret i mitten och var den bataljon som tog täten när svenskarna avancerade och skapade plats för de nästkommande bataljonerna.

Fast om vi återvänder till ämnet uniformer så ser det ju ut som om både Lithén och Stawert har avbildat grenadjärerna längst ut till höger med hattar. I Stawerts fall ska man dock inte fästa alltför stor vikt på uniformerna eftersom jag tror inte att han gjorde ett försök att differentiera dem. Det jag minns från mitt besök för sex år sedan var att alla regementen i slagordningen hade exakt samma grå uniformer med hattar trots att endast livgardet hade hattar i verkligheten och att alla hade blå uniformer. Det är endast på personerna i förgrunden som Stawert har lagt ner energi på att måla utmärkande detaljer. Fanorna hade däremot olika färg och det borde vara möjligt att utifrån dem kunna identifiera regementena. Jag studerade dem dock inte så pass noga för att se ifall det fanns ytterligare en grenadjärbataljon.

Lithén är däremot mer intressant i detta sammanhang eftersom han till skillnad från den stockholmsbaserade Stawert faktiskt medföljde armén i Livland. Tittar man till exempel på den bataljon som intar förgrunden i hans ritning, vilken enligt generalstabsverkets kartor bestod av västerbottningar, så ser det i mitt förstoringsglas ut som om de bär karpuser samt rockskört som ej är uppvikta. Kan man med hänvisning till hans förstahandskunskaper då hävda att Upplands grenadjärer bar hattar vid Düna? Nja…, detaljerna i hans ritning är verkligen pyttesmå och det som ser ut som vidbrättade hattar kan också tolkas som ett försök att avbilda karpuser sedda uppifrån. Och tillsammans med övriga uppgifter så bör väl det ändå betraktas som den mest troliga tolkningen.

Publicerat i Stora nordiska kriget, Uniformer | Lämna en kommentar

Hatt eller mössa vid Düna?

Postat den 4 januari 2016 av Örjan Martinsson

Målning av Johan Henrik Schildt föreställande övergången av Düna (”Arvid Horns triumftavla”).

I förra veckans inlägg refererade jag en del av Lars-Eric Höglunds artikel om grenadjärmössor i Carolinen (Nummer 2, 2015). Men i den artikeln fanns även en intressant tolkning av målningen ovan som har legat till grund för Göte Göranssons avbildning av karpuser i boken ”Karoliner”. Höglund anser nämligen att fotsoldaterna i tavlans mitt inte alls har karpuser på sina huvuden utan istället bär hattar! Det som har lett honom till den tolkningen tycks vara det faktumet att fotsoldaterna är avbildade med blå byxor vilket skulle identifiera dem som livgardister emedan de övriga infanteriregementena vid Düna bar skinnbyxor. Men livgardisterna hade varken karpuser eller grenadjärmössor så ifall uniformerna är korrekta bör fotsoldaterna i Düna-tavlan ha hattar på huvudet.

Karpuser eller hattar?

Höglund förklarar hur livgardisters hattar kan se ut som karpuser genom att påstå att den främre spetsen på dem är vriden åt sidan och att det som ser ut som gula uppslag på en karpus i själva verket är Livgardets galoner i guld-silver-blått som har flutit samman på grund av tavlans lilla format (den är bara 11 x 18 cm stor).

Min egen reaktion på denna tolkning har pendlat fram och tillbaka. Först kunde jag inte förstå hur Höglund kunde tolka dessa uppenbara karpuser som hattar. Men efter att ha studerat bilden flera gånger lade jag märke till de svarta ytorna mellan soldaternas huvuden och de gula uppslagen. Plötsligt kunde jag se att den gula färgen såg ut som galoner på en svart hatt. För stunden var jag övertygad om att Höglund hade rätt och jag förberedde mig för att skriva ett inlägg om den spännande upptäckten. Men några dagar senare tittade jag återigen på Arvid Horns triumftavla och min spontana reaktion blev då återigen: nej, det där ser inte ut som hattar. Och den här gången fokuserade jag inte på att försöka se vad Höglund såg utan istället på att jämföra fotsoldaternas huvudbonader med kavalleristerna. Det blev då alltför tydligt för mig att det inte är frågan om samma typ av huvudbonad (till viss del påverkat av att jag nu använde min stationära dator istället för surfplattan vilket hade en effekt på bildåtergivningen). Kavalleristernas hattar har skarpare konturer och smalare galoner medan fotsoldaternas huvudbonader har mycket rundare former. Jag kunde också se att kullen på fotsoldaternas huvudbonader är av samma blå färg som deras rockar medan kavalleristernas hattar har en tydlig svart färg. Min slutsats är därför att fotsoldaterna har en karpus på sig och inget annat, vilket för övrigt matchar den mössa som ligger på marken och som omöjligen kan vara en hatt.

Men håller man fast vid den traditionella karpus-tolkningen så innebär det att uniformerna i Arvid Horns triumftavla inte matchar den information som finns i Höglunds bok. Livgardisterna var de enda fotsoldaterna med blå byxor och de hade inte karpuser. Fast å andra sidan är det ju ingen större sensation att upptäcka felaktiga uniformer i en bataljmålning.

På en sak är dock Höglund och jag eniga. Vi tror båda på att fotsoldaterna i tavlans mitt föreställer grenadjärer. Han vill emellertid se dem som livgardesgrenadjärer medan jag tror att det är frågan om uppländska grenadjärer. Min tolkning bygger på de kartor över slaget vid Düna som finns i generalstabsverket. Enligt dessa bildade de uppländska grenadjärerna en egen formation som försvarade infanterilinjens högra flank. Den högra flygeln bestod av en skvadron vardera från Livregementet och Drabantkåren (det sistnämnda förbandet hade Arvid Horn som chef och det var åt honom som tavlan målades). Till vänster om upplandsgrenadjärerna stod Dalregementets livbataljon. Tittar man i tavlans bakgrund ser man också en bataljon med en vit och tre blå fanor som tar ställning bredvid fotsoldaterna i mitten. Och i förgrunden ser vi drabanter vilket innebär att tavlan tecknar en realistisk ögonblicksbild av slaget ifall de i mitten är upplänningar.

Svenska slaglinjen under de senare skedena i slaget vid Düna då en sent anländ Västerbottensbataljon tagit position till höger om kavalleriskvadronerna. Kartan tagen från generalstabsverket (”Karl XII på slagfältet”)

Fast sista ordet är nog inte sagt om detta då källorna inte tecknar en kristallklar bild av grenadjärernas förehavanden under slaget och det finns de som vill ha livgardesgrenadjärerna på upplänningarnas plats.

Publicerat i Stora nordiska kriget, Uniformer | 5 kommentarer

Svenska grenadjärmössor i Ryssland (del 3)

Postat den 28 december 2015 av Örjan Martinsson

Vit Grenadjärmössa eller möjligen en gul som har blivit blekt.

När den här bloggen var ny ägnade jag mycket uppmärksamhet åt grenadjärmössor och två inlägg som skrevs för snart fyra år sedan (del 1 och del 2) handlade om fem svenska grenadjärmössor som enligt bloggen Oderint Dum Probent var bevarade i Ryssland. Dessa mössor hade följande utseende:

Grenadjärmössa från De la Gardies regemente.

Vit med blå uppslag och plåt dekorerad med en stjärna och fyra kronor (finns i Sankt Petersburgs artillerimuseum och är numera i ett mycket dåligt skick).
Blå med plåt dekorerad med två lejon som håller vapen med två kors under en krona samt ”andra dekorationer” (okänt var den finns nu)
Den tredje är avbildad på fotot till höger (De la Gardies)
Blå med gula uppslag och på framsidan broderad med Karl XII:s namnchiffer tillsammans med två lejon och krona, allt i guld. Baksidan broderad med två palmblad och texten ”GRENADIERS DU COMTE MELIN” under gyllene krona. Guldtofs i toppen (okänt var mössan finns nu).
Den femte är avbildad på fotot överst på det här inlägget.

På hemsidan har jag också redovisat vilka regementen som dessa mössor kan ha tillhört men det är nu dags att revidera den sidan. Anledningen är att Lars-Eric Höglund har skickat en artikel till mig där han (bland annat) redogör sina tolkningar av dessa mössor.

Mössa nummer 1 som jag inte har kunnat placera har han sett i verkligheten och han kan konstatera att den är av preussisk modell och därför knappast en karolinsk modell.

Mössa nummer 2 som jag tyckte kunde vara en underofficersmössa tillhörande det Pommerska regementet (eller eventuellt Stades garnisonsregemente) väljer Höglund att inte spekulera om eftersom han inte har sett den avbildad. Enligt honom skulle den kunna vara svensk men den är omöjligt att tidsbestämma.

Nummer 3 och 4 är enkla att attribuera eftersom texten på dem visar att de tillhör Mellins respektive De la Gardies regemente. Höglund har visserligen på grund av den röda distinktionsfärgen hävdat i sina böcker att nummer fyra tillhörde Narvas garnisonsregemente men medger nu sitt misstag. Han skriver dock att en del av De la Gardies regemente (inklusive grenadjärkompaniet) lades i garnison i Narva efter slaget vid Hummelshof. År 1703 levererades ett parti blått kläde och röd foderboj till Narvas garnison och att grenadjärmössan tyder på att även soldaterna från De la Gardies regemente då fick nya uniformer med rött foder. Narva föll till ryssarna år 1704 och med största sannolikhet var det då som den mest kända svenska grenadjärmössan föll i ryska händer. Höglund anmärker också att gulddekorationerna på Mellins grenadjärmössa tyder på att det var en officersmössa.

Nummer 5 har väckt mycket intresse på grund av texten ”De Live” som har förmodats syfta på ett livregemente. Oderint Dum Probent har föreslagit det Tyska Livregementet på grund av att dess trumslagare hade snören i blått-gult-vitt som skulle matcha grenadjärmössa. Själv var jag inte så övertygad av den tolkningen men i brist på bättre förslag redovisade jag hans gissning. Andra har tydligen föreslagit både Livgardet och Riksänkedrottningens livregemente. Men Höglund avfärdar alla dessa förslag genom att konstatera att texten ”De Live” inte kan ange livregemente på franska, utan det är snarare ett personnamn. Enligt honom har mössan sannolikt tillhört Hans Henrik von Liewens regemente (även stavat ”Liven” eller ”Lieve” i källorna). I detta regemente var grenadjärkompaniet även livkompaniet och det skulle kunna förklara varför mössan är vit, dock kan den ursprungligen ha varit gul och blivit blekt. För övrigt tyder gulddekorationerna på att även denna mössa var en officersmössa.

För mig känns Höglunds förklaringar mycket övertygande. Men vem vet, kanske blir det en del 4 om några år?

Publicerat i Uniformer | Lämna en kommentar

Den svenska slagordningen vid Gadebusch

Postat den 14 december 2015 av Örjan Martinsson

Del av ”H.H. Scheels plan af Slaget ved Gadebusch” (klicka på bilden för att se hela)

Eftersom det förra inlägget handlade om slaget vid Gadebusch passade jag på att läsa lite mer om det. Denna läsning resulterade i att jag har blivit mycket osäker ifall beskrivningen av den svenska slagordningen på min hemsida är korrekt.

I ”Karl XII på slagfältet” fann jag nämligen en fotnot (band 4, sid 936-937) som redogjorde den officiella slagordningen som gällde under fälttåget i Mecklenburg. Denna slagordning avviker kraftigt från den som jag har på hemsidan och som jag tog från en bilaga till det danska generalstabsverket (”H.H. Scheels plan af Slaget ved Gadebusch”). Att bilagan inte var helt korrekt förstod jag redan då eftersom det Stralsundska regementet inte fanns med i den och att antalet skvadroner per regemente inte överensstämde med en tabell i det danska generalstabsverket. Men jag antog att planen i stora drag var tillförlitlig eftersom den trots allt hade bifogats i generalstabsverket utan några anmärkningar, och i en korrigerad form använde jag den på hemsidan.

Den ordre de bataille som beskrivs i ”Karl XII på slagfältet” ser emellertid ut på följande sätt:

Högra flygeln, första träffen: Bremiska DR, Västgöta KR, Bremiska KR (totalt 20 skvadroner).
Högra flygeln, andra träffen: Pommerska DR (6 skvadroner)
Mitten, första träffen: Södermanland, Älvsborg, Närke-Värmland, Stralsund, Elbing, Västmanland, Västgöta-Dal, Dalregementet (totalt 15 bataljoner)
Mitten, andra träffen: Östgöta och Hälsinge (4 bataljoner)
Vänstra flygeln, första träffen: Pommerska KR, Riksänkedrottningens livregemente till häst, Verdiska DR (totalt 22 skvadroner)
Vänstra flygeln, andra träffen: 4 skvadroner av Pommerska DR och 2 skvadroner av Wismars DR (Bassewitz).

I ”Karl XII på slagfältet” står det visserligen att denna ordre de bataille ”i vissa delar kom att för själva slaget ändras”. Detta skulle i så fall kunna förklara varför Wismars dragonregemente i Scheels plan uppges ha stridit på den högra flygeln och inte på den vänstra i enlighet med ordre de bataille. Men även om regementena i övrigt är fördelade på samma flygel i båda versionerna så är det mycket stora skillnader när det gäller vilken träffen de stod i. Var även detta ”vissa delar” som ändrades inför slaget?

Antalet skvadroner förbryllar också. ”Karl XII på slagfältet” anger att den officiella ordre de bataille hade 26 skvadroner på högra flygeln och 28 på den vänstra. Och av döma av skildringen av själva slaget så hade då den vänstra flygeln fortfarande 28 skvadroner. Tabellen i det danska generalstabsverket pekar dock på att den vänstra flygeln hade 27 skvadroner och den högra hade 24. Följer man Scheels plan så var det ännu färre skvadroner.

När det gäller infanteriet är det dock lättare att sammanjämka uppgifterna. På grund av topografiska förhållanden kunde nämligen det svenska infanteriet bara avancera med en bredd på sex bataljoner, vilket innebar tre linjer/träffen istället för två. Avsikten var dock att den tredje linjen skulle delas i mitten och flyttas fram längs slagordningens sidor så fort som det var möjligt. På sidan 938 beskrivs denna omkastning av slagordningen och den överensstämmer helt med Scheels plan, med undantag för endast en bataljon. Scheel ger intrycket att det Elbingska regementet stred med två bataljoner i första linjen medan det Stralsundska regementets bataljon inte ens var med i slaget. Enligt ”Karl XII på slagfältet” ska dock en bataljon ur det Elbingska regementet ha använts allra längst fram som betäckning till artilleriet medan den andra bataljon tillsammans med Stralsunds enda och två vardera från Närke-Värmland och Västmanland utgjorde den första linjen i centern.

Med andra ord är det stora frågetecken kring det svenska kavalleriet medan bilden av infanteriet är klarare. Eftersom det var soldater från det Elbingska regemente som skyddade artilleriet kan det rent av vara dem som är avbildade i Rommels teckning från det föregående inlägget. Och kanske bar de blå damasker som på denna bild som Anders Larsson tipsade mig om i kommentarerna till det inlägget (och där han för övrigt gav bättre information än den jag gav i själva inlägget):

Bild på 1700-talsdamasker från bloggen Kurage – Hantverk, historia och reenactment

Publicerat i Stora nordiska kriget | Lämna en kommentar

Svenska benkläder vid Gadebusch

Postat den 29 november 2015 av Örjan Martinsson

Detalj från Rommels plan över slaget vid Gadebusch

Det börjar bli dags att vakna upp ur törnrosasömnen som bloggen har befunnit sig i på sistone, så jag tänker återvända till ämnet karolinska uniformer. För ett par veckor sedan blev jag uppmärksammad av Kalle Kroon på en detalj i Rommels berömda ritning över slaget vid Gadebusch som jag själv inte hade noterat. Infanteristernas strumpor är väldigt mörka och helt klart inte av samma färg som fodret på rockarna. Så vad är förklaringen till detta?

Det skulle kunna vara så att fotfolket bar blå eller grå strumpor i slaget, vilket inte alls var ovanligt i den svenska armén. Tittar man i Lars-Eric Höglunds uniformsbok så tycks soldaterna i väldigt många regementen under 1710-talet ha fått två par olikfärgade strumpor varav det ena var grått. Av de regementen som deltog i slaget vid Gadebusch hade östgötarna både gula och grå strumpor. Hälsinge ska under fälttåget ha haft slitna uniformer och till större delen burit släpmunderingar som 1715 beskrivs ha inkluderat grå strumpor. Södermanland ska ha haft blå strumpor 1715.

Kalle Kroon la även fram tanken på avsuttna dragoner som en tänkbar förklaring. Det skulle alltså kunna vara frågan om svarta stövlar. Nu tycker jag visserligen när jag studerar bilden att ”skorna” är mycket mörkare än ”strumporna” så det borde väl utesluta stövelförklaringen. Men faktum är att även om det hade varit stövlar så behöver det inte innebära att de är dragoner. I Erik Bellanders uniformsbok (sid 197) står nämligen följande om infanteriet:

”Under vinterfälttåg begagnades tydligen även stövlar, vilka troligen anskaffades av manskapet självt. Även befälet bar en sådan fotbeklädnad. I bägge fallen var det fråga om stövlar utan krage.”

En tredje förklaring är att soldaterna i Rommels ritning är avbildade med damasker eller en föregångare till dessa. Detta var en typ av förstärkningskläder som utvecklades från de ”överstrumpor” som enligt Bellander (s 196) togs i bruk i Sverige på 1690-talet:

”Vid denna tid började man, i Sverige liksom i utlandet, dessutom för fältbruk använda ett slags överstrumpor, avsedda som skydd för för de stickade strumporna och för själva benen. De var gjorda av kläde eller vadmal för vinterbruk och av lärft för den varmare delen av året.”

Överstrumpor förvandlades under den senare delen av den karolinska tiden till damasker (även kallade stibletter) som var försedda med knappar längs benens yttersida och hade en rem som gick under skorna och på så sätt förhindrade dem från att sugas av när man gick i lerig terräng. Detta skulle ha varit ett väldigt praktiskt plagg i decembervädret i Gadebusch.

Höglund har några noteringar om den här typen av förstärkningsplagg i sin bok. Skaraborgs regemente ska 1712/14 ha haft gula strumpor och blå överstrumpor. Södermanlands regemente hade 1718 ”Gamascher”. Även Stades garnisonsregemente och Sachsiska regementet uppges ha haft damasker. Slutligen ska Smålands tremänningar ha haft svarta stibletter 1718.

Åtminstone senare under 1700-talet var det standard att ha svarta damasker på vintern och vita/grå på sommaren. I slaget vid Gadebusch ska dock danskarna ha haft röda damasker som var gjorda av tältduk. Detta är intressant eftersom Skaraborgs regemente uppges ha haft blå tält 1702 och senare ha haft blå överstrumpor.

Skulle det vara så att svenskarna vid Gadebusch bar damasker eller överstrumpor, vilket verkar mycket troligt, så förändrar det den populära bilden av de svenska uniformerna i vinterfältslagen. Några belägg på att sådana plagg var gula verkar ju inte finnas, så istället för de karakteristiska gula strumporna tycks svenskarna snarare ha haft benkläder i blått, grått och svart på vintern. Jo, det finns belägg för gula damasker. Läs kommentarerna till detta inlägg.

Publicerat i Uniformer | 3 kommentarer