Karolinerbloggen

Mängden tyg som gick åt till en karolinsk rock

Postat den 29 maj 2016 av Örjan Martinsson

I år har jag skrivit ett par inlägg som tar upp hur antalet knappar varierade över tid i den karolinska uniformsrocken. Men även själva tygåtgången till rocken varierade över tid och det är av intresse när ska diskutera olika uniformsmodeller.

Den typ av rock som utgjorde grunden i såväl den karolinska uniformen som dess omedelbara före- och efterträdare var en justaucorps. Detta var benämningen på den knälånga rock som blev högsta mode i Frankrike på 1660-talet och som spred sig därifrån till resten av Europa (ca 1670 kom den till Sverige). Namnet betyder ”kroppsnära” vilket syftar på överdelen av rocken. Under midjan skulle den däremot vara mycket vid så att underdelen fick en klockform och även uppslagen på ärmarna skulle vara mycket stora.

Justaucorpsen gjorde sin entré i den svenska krigshistorien under skånska kriget och 1675 skulle en manskapsrock bestå av 5 alnar kläde (+ en ½ aln kläde åt uppslag och kant). Redan två år innan hade dock översten för Södermanlands regemente klagat över att 5 alnar var alldeles för lite för en rock och begärde därför mer kläde ”ty om Råckarne skulle göras så korta, vore de ingen Soldat lika”. Men trots detta skulle rockarna bli ännu mindre.

I uniformsförordningen från 1683 anges att en rock skulle bestå av 4 alnar kläde i regementets färg (med en bredd på 2,25 aln). Återigen skulle dessutom uppslag och kant ha en extra ½ aln kläde. Varken nu eller i det tidigare exemplet nämns något om fodret. Anledningen till ointresset kan kanske vara den att soldaterna inte skulle ha rockskörten uppvikta och därför skulle ändå ingen se fodret.

Uniformsförordningen från 1683 kom dock troligen inte till användning eftersom när regementena skulle börja nymunderas 1687 var det istället frågan om den karolinska enhetsuniformen. I ett kungligt brev till statskontoret angående Älvsborgs regemente bestämdes det att varje man skulle ha 4,5 aln kläde till ”jacka och uppslag” samt 6 alnar boj till fodret. Även skaraborgarna skulle ha 4,5 aln till rock och uppslag. Dalkarlarna fick däremot 4 alnar till rocken och bara 3/8 aln till uppslag och krage samt endast 4 alnar boj till fodret. För att få råd med alla knappar verkar de alltså ha sparat på fodret och uppslagen. Närke-Värmland hade däremot kostat på sig inte bara knappar utan även 4,5 aln kläde till rocken. I gengäld har de sparat in ännu mer på uppslag och foder än dalkarlarna, det vill säga en fjärdedels aln kläde respektive 3 alnar boj vilket var exakt hälften av vad kungen tyckte att Älvsborgs regemente borde ha. Upplänningarna fick 4,5 aln till rock och uppslag men lyckades tydligen få tag i 7 alnar boj till fodret.

Trots alla variationer mellan regementena framträder ändå en tydlig bild av en karolinsk rock som i normalfallet hade 4,5 aln kläde till rock och uppslag, vilket var samma mängd som skulle gälla i förordningen från 1683. Det som komplicerar bilden är frågan om när krage infördes på rocken och när uppslagen minskade i storlek. Det är dessa saker som skiljer uniformen som bars under skånska kriget (då endast Livgardet hade krage) och den klassiska karolinska uniformen. Dessa förändringar kan eventuellt ha tagit ut varandra och skulle då kunna förklara varför tygmängden för uppslag var oförändrat.

Klagomål över att uniformsrocken var alldeles för snålt tilltagen återkommer också vid denna tid. Åtskilliga rusthållare vid Livregementets livkompani hade nämligen snålat med uniformerna och endast anskaffat 4 alnar till rocken vilket efter krympning inte var tillräckligt ”enär knappast 4,5 alnar förslog till fullkomlig rock efter den föreskrivna modellen”(kavallerister skulle ha vidare rockar än infanteristerna eftersom de behövde få plats med ett harnesk under den).

Storleken på uniformsrocken synes ha förblivit på ungefär samma nivå under de första krigsåren. En skrivelse från 1701 handlar om en beställning på 600 komissrockar som var och en skulle bestå av 4,25 aln kläde och 8 alnar foderboj. En obetydlig minskning på en fjärdedels aln som med tanke på den variation som fanns mellan regementen (och rusthållare) ligger gott och väl inom ”felmarginalen”.

Under vistelsen i Sachsen i december 1706 skriver dock Karl XII till statskontoret att de uniformer som tillverkas där nere år vidare än tidigare. Nu skulle det gå åt 5,5 aln kläde till en uniformsrock (vilket var samma tygmängd som Livgardets underofficerare skulle ha enligt m/1699). Detta har traditionellt tolkats som den ”yngre karolinska uniformens” födelse. Men frågan är om detta verkligen var någon permanent förändring och inte bara ett unikt tillfälle att kosta på sig lite dyrbarare uniformer när det var Sachsen som stod för notan. För när Jämtlands regemente skulle få ut nya uniformer 1710 skulle klädesrocken återigen bestå av 4 alnar blått kläde och en fjärdedels aln gult kläde.

Tyvärr har jag ingen uppgift om exakt hur mycket tyg som skulle gå åt till en m/1756-rock eftersom det i Bellanders bok bara anges en totalsiffra för rock, väst och byxor på 7 och 3/8-dels aln kläde. Men det skulle vara intressant att veta i vilken mån siffran för rocken skiljer sig från den ”äldre karolinska uniformens” 4,5 aln för en menig infanterist.

Publicerat i Uniformer | 5 kommentarer

Det praktfulla Dalregementet

Postat den 22 maj 2016 av Örjan Martinsson

Jag har nu fått tag i den sista av Björn Askers artiklar i Meddelanden från Armémuseum som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Denna handlar om det svenska fotfolkets nybeklädnad 1689-1694 och då främst Dalregementet, Västmanland och Närke-Värmland. Det som är intressant med artikel är att den belyser den bristande enhetlighet som fanns i den karolinska uniformerna även när de införskaffades ungefär samtidigt.

Göte Göranssons tolkning av Dalregementets kaptensuniform år 1688. Det är dock långt ifrån 120 knappar på den bilden.

När jag skrev inlägget knappologi för två månader sedan nämnde jag att Dalregementets rock hade 48 knappar år 1688 medan Närke-Värmland hade 42 knappar på sin år 1691. Efter att ha läst Björn Askers artikel visar det sig att båda regementena tydligen hade tagit sig friheter på det området. Karl XI anmärkte i kvittensen till Närke-Värmlands regementschef att denne hade förfogat över beklädnadspenningarna så att korpralar och meniga vid hans regemente hade 1½ dussin respektive ½ dussin fler knappar än vid de ordinarie regementena. Standarden för en menig uniformsrock vid denna tid skulle alltså vara 36 knappar. Man kan då undra hur kungen reagerade på Dalregementets 48 knappar för meniga och 96 knappar för underofficerare! Asker berättar inte hur många knappar Dalkarlarnas officersrockar skulle ha utan han hänvisar till dess regementshistoria av Philström och Westerlund. Men i Åberg/Göranssons bok ”Karoliner” står det att Dalregementets kaptener år 1688 skulle ha 120 förgyllda knappar! Det är helt uppenbart att antalet knappar var ett sätt att ange en persons rang, men tio dussin knappar på en och samma rock låter för den moderne läsaren som rent löjeväckande. Hur fick de ens plats med så många knappar?

Dalregementets knapphysteri sätter också några andra saker i sitt sammanhang. Det var ju väldigt få karolinska regementen som hade grenadjärmössor och den troliga orsaken till det är att de regementschefer som ville ha sådana var tvungna att betala ur egen ficka eftersom kronan inte bekostade detta. Uppenbarligen var Dalregementets chef villig att kosta på sig sådan lyx eftersom det allra tidigaste belägget för grenadjärmössor (1691) kommer från just detta regemente. Samma år försågs dessutom Dalregementets pikar med små flaggor, vilka fortfarande användes 1699. Enligt Josef Alm (”Blanka vapen och skyddsvapen” sid 146) använde troligen hela det svenska infanteriet pikflaggor fast han erkänner att han inte har sett några andra uppgifter eller bilder som bekräftar detta. Men med hänsyn till det ovan nämnda framstår dessa dala-flaggor snarare som en individuell avvikelse av ett regemente som utmärkte sig för sin praktlystnad.

Publicerat i Uniformer | 4 kommentarer

Kriget som inte blev av

Postat den 15 maj 2016 av Örjan Martinsson

Om man bortser från de hjälptrupper som Karl XI skickade till de allierade under pfalziska tronföljdskriget så rådde det fred i Sverige under hela två decennier mellan skånska kriget och stora nordiska kriget. Detta var en anmärkningsvärt lång fredsperiod. Innan frihetstiden var detta förmodligen den längsta perioden någonsin som svenska trupper inte hade stridit på vare sig svenskt eller något grannlands territorium. Men det var väldigt nära att denna långa fredsperiod hade blivit mycket kortare.

Fredsperioden inleddes 1679 när en fransk armé trängde in i norra Tyskland och tvingade Sveriges fiender att sluta fred med Sverige. Trots att den svenska armén hade presterat mycket dåligt under kriget kom de tack vare Frankrikes insats undan med endast obetydliga territoriella förluster. Karl XI kände dock inte någon större tacksamhet för detta utan han upplevde det istället som en förödmjukelse att Frankrike slöt fred på Sveriges vägnar utan svenskt deltagande i förhandlingarna. Detta var inte hur man behandlade en jämlik bundsförvant utan snarare en vasall. Den aggressiva franska utrikespolitik, som var anledningen till att Sverige motvillig hade blivit indraget i ett krig som man inte var förberedd för, tycktes dessutom bara öka i styrka nu när Ludvig XIV stod på höjden av sin makt. För Karl XI var det därmed läge att byta sida i utrikespolitiken och 1681 slöt Sverige en allians med Holland.

Tajmingen för alliansbytet var dock inte den bästa. Frankrike var vid tillfället ohotat i Europa och kunde med tvivelaktiga anspråk annektera område efter område i Tyskland medan de övriga stormakterna tittade på. Den förutsägbara konsekvensen av alliansbytet blev därför att Frankrike istället allierade sig med Sveriges fiender Danmark och Brandenburg. 1679 hade dessa två länder de facto besegrat Sverige och det var fransmännen som hade tagit ifrån dem deras vinster. Men från och med 1682 kunde de med Frankrikes stöd i ryggen uppträda mycket hotfullt mot ett Sverige som fortfarande var försvagat efter skånska kriget. En fransk flotta på 30 skepp uppenbarade sig i Öresund sommaren 1683 och skrämde upp svenskarna så mycket att en delmobilisering genomfördes samt att den svenska flottan flyttades från Karlskrona till Kalmar för att inte återvända förrän 1686.

Något krig bröt dock inte ut eftersom Frankrike hade blicken riktad mot Tyskland och ville inte ha sina nya bundsförvanter upptagna av ett krig mot Sverige. Vad som däremot skedde var att Danmark i strid mot fredsavtalet från 1679 trappade upp konflikten med hertigen av Holstein-Gottorp (Karl XI:s morbror) som tvingades i landsflykt till Hamburg och 1684 fick se sina andelar i Slesvig indragna till den danska kronan. Karl XI protesterade mot detta men var för tillfället maktlöst att göra något åt det. Danmark kunde nämligen även räkna med stöd från England vars katolske kung Jakob II tillhörde det franska lägret. I detta gynnsamma läge riktade Danmark även blicken mot riksstaden Hamburg som belägrades 1686 (den danske kungen fick dock nöja sig med att staden betalade 300 000 daler till honom).

Danmarks aggressiva politik i Tyskland mötte dock alltmer motstånd. Framförallt var de Lüneburgska hertigarna (det som skulle bli Hannover) starkt engagerade i att rulla tillbaka den danska expansionen i Tyskland. Men också Brandenburg motsatte sig den även om de intog en vacklande ställning i frågan. Tillsammans hade de skickat trupper för att försvara Hamburg och nu började de även sätta press på Danmark i den holsteinska frågan. Från och med 1687 deltog stormakterna och de nordtyska staterna i utdragna förhandlingar om Holstein-Gottorps status där Sverige och Lüneburg stod för den hårda linjen mot Danmark. Danskarna var dock inte villiga att böja sig för kraven då den franska alliansen gav dem triumf på hand.

Vändpunkten kom i november 1688 när en holländsk armé landsteg i England och avsatte Jakob II som kung. Följden av detta blev att England gick från att vara en fransk bundsförvant till att förenas i en personalunion med Holland styrd av Ludvig XIV:s ärkefiende Vilhelm av Oranien. Frankrike som redan hade startat ett krig i Tyskland för att tvinga fram ett erkännande av sina annekteringar fann sig nu ställd inför en mycket stor antifransk koalition (som även inkluderade Sverige). Detta innebar att de inte längre kunde bistå Danmark som nu hastigt och inte så lustigt upptäckte att de var politiskt isolerade. Deras styva hållning i förhandlingarna om Holstein veknade nu något, men de var fortfarande inte villiga ge upp sina ambitioner. Med förhalningar och försök att få till vaga och mångtydiga formuleringar i avtalstexten hoppades de kunna segla igenom stormen utan några större eftergifter.

Sverige och Lüneburgarna var dock inte villiga att låta dem komma undan så lätt. Karl XI lät meddela att några svenska hjälptrupper inte kunde skickas till Holland så länge det fanns risk för krig mot Danmark och krävde därför att den holsteinska frågan skulle avgöras först. Vilhelm av Oranien gick med på detta och ställde därför en engelsk-holländsk flotta till förfogande för att försvara hertigen av Holsteins anspråk. Tiden för kompromisser var nu förbi och Danmark krävdes på ett fullständigt återupprättande av hertigdömet Holstein-Gottorp samt ett skadestånd för ockupationen. Ett ultimatum för när Danmark senast måste acceptera kraven för att undvika krig sattes till den 20 juni 1689. In i det sista vägrade Danmark att gå med på så förödmjukande villkor. Medan nedräkningen pågick beordrades den svenska flottan att gå till sjöss och regementen fick order att marschera mot Skåne. Det var nu uppenbart för Danmark att ett krig mot en övermäktig koalition skulle bli av ifall de inte vek ned sig. Så den 20 juni skrev de under det förhatliga avtalet som gav tillbaka delarna av Slesvig till hertigen av Holstein-Gottorp.

För Karl XI utgjorde händelserna under 1689 höjdpunkten i hans regering. De förödmjukande motgångarna under skånska kriget och den efterföljande fredsperioden hade nu vänts till triumf. Utan att avfyra ett enda skott hade Karl XI tvingat sin ärkefiende till underkastelse och återbördat förlorat territorium till sin morbror. Hans kompromisslöshet hade dock resulterat i ett läge som var helt oacceptabelt för danskarna och som de skulle försöka att korrigera vid första bästa tillfälle, vilket inföll under hans sons regeringstid.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

Enhetsuniformen

Postat den 8 maj 2016 av Örjan Martinsson

Tidpunkten för den svenska enhetsuniformens införande har traditionellt daterats till den 29 maj 1687. Då beordrades nämligen kammarkollegiet i ett brev från kungen att skicka ut blå klädesprov till alla överstar (vilket citeras i Erik Bellanders bok på sidan 182):

”Till Kammarkollegium att sända prov till alla överstar i Sverige av det blå klädet som Kongl. Maj:t har approberat

Såsom vi i nåder gott funnit hava att hela Wår militie till fot här i Sverige skall hädanefter klädas uti blått, alltså befalles eder härmed nådeligen, att I med det första avfärden prov till alla våra överstar av infanteriet här i Sverige av det blå klädet för 4 aln. kmt alnen, som vi … approberat … hava, på det de sedan kunna draga försorg varest där utav manufakturerna här i Vårt rike dylikt kläde för deras anförtrodda regementen måge bekomma.”

Björn Asker har dock i en artikel från 1981 som finns i ”Meddelande 39 från Armémuseum” redovisat en avvikande uppfattning. Enligt honom togs beslutet om blå enhetsuniformer ett par år innan och brevet från 1687 handlade bara om att man då hade bestämt sig för exakt vilken blå nyans som skulle gälla. Som stöd för detta anger han ett brev från överste Georg Johan Wrangel vid Upplands regemente som skrevs den 22 maj 1685:

”Efter såsom ryktet går att, att Hans Maj:t vill förändra liveriet med regementena, och att /ett/ och annat behöves till knekternes mundering att anskaffa; ity begäres Hans Maj:ts allernådigste vilje att veta, vad för couleur till stofferingen bliver vid detta regemente bibehållet”

Karl XI svarade på detta brev redan den 27 maj:

”Såsom översten begärar att veta vad för couleur nu härefter skall brukas till stoffering på regements livréer; så giver Kungl. Maj:t härigenom översten till förstå, att det härefter blir gult som förr, när regementet skall få nya kläder, vilket intet lär ännu behövas eller ske så snart.”

Genom att använda ordet ”härefter” bekräftar kungen att en förändring är på gång även om uppslagsfärgen kommer att förbli gul. Det faktum att översten bara frågade om uppslagsfärgen och inte rockfärgen (som då var röd) kan tolkas som att det var underförstått att den skulle ändras till blått. Tidigare samma år (13 januari 1685) hade kungen dessutom svarat på ett liknande brev från överste Gustaf Hård vid Skaraborgs regemente och då meddelat att hans regemente i framtiden skulle få blå rockar men att de gamla uniformerna (gula rockar med svarta uppslag) kunde brukas ett par år till.

De ovannämnda breven tyder på att ett principbeslut om blå enhetsuniformer hade tagits senast vid årsskiftet 1684/85. Enligt Björn Asker kan detta beslut ha tagits tidigast efter den 3 januari 1683 då en beklädnadsförordning utfärdades som utgick ifrån att regementenas uniformer skulle vara av olika färg. Han anser därför att beslutet troligen togs under 1684. Men eftersom armén i stor utsträckning bar uniformer som hade delats ut efter krigsslutet 1679 var det inte aktuellt att sätta igång arbetet med att ersätta arméns uniformer förrän 1687. Och det var ju först under perioden 1689-1694 som enhetsuniformen de facto infördes.

Björn Asker har i det följande meddelandet från Armémuseum (Nr. 40) skrivit ”Om svenska fotfolkets nybeklädnad 1689-1694”. Dessvärre har jag inte ännu fått tag i den boken men Lars-Eric Höglund har ju i sin bok (sid 12) en lista över när de svenska infanteriregementena mönstrades med den blå enhetsuniformen:

1688: Nyland, Åbo, Österbotten.
1689: Skaraborg, Björneborg (del)
1690: Västmanland, Södermanland, Dalregementet
1691: Uppland, Närke-Värmland, Västgöta-Dal, Älvsborg
1692: Östgöta, Jönköping, Kronoberg, Kalmar, Björneborg (del)
1694: Åbo, Västerbotten, Hälsinge

Jämtland, Savolax och Viborg hade blå uniform redan 1683. Tavastehus hade blå rockar senast 1696.

Publicerat i Uniformer | 1 kommentar

Återigen uniformsikoner

Postat den 1 maj 2016 av Örjan Martinsson

Ikon från november 2013

Ikon från november 2013

I februari presenterade jag nya uniformsikoner för infanteriet och lovade att fortsätta med kavalleriet. Tiden går och nu är det maj och det har egentligen inte hänt så mycket. Redan i november 2013 hade jag visserligen gjort svenska kavalleri-ikoner (som syns ovan och till höger) och det enda som behövdes var Sveriges motståndare. Jag var dock inte helt nöjd med dessa bilder, framförallt inte kappan som fladdrade lite väl mycket. Istället valde jag att satsa på en helt ny pose baserad på infanteribilden där ryttaren står framför sin häst. På så sätt skulle man kunna se alla detaljer på uniformen samtidigt som det fortfarande gick att se färgerna på schabraket och pistolstrumporna. Dessutom skulle de bli mycket enklare att modifiera bilderna ifall infanteriet och kavalleriet var baserat på samma grundpose.

Denna nya strategi har därför under våren resulterat i de nedanstående bilderna:

Jag måste dock erkänna att jag inte är helt säker på att den här nya posen fungerar. Min första reaktion när jag var klar med dem var att bilderna blev för plottriga. Men efter ett tag vande jag mig vid dem och började gilla dem. Fast jag är fortfarande orolig över att de inte kommer att fungera i ett mindre format med åtta bilder bredvid varandra på hemsidan.

Utan häst blir bilden mycket tydligare och snyggare. Och i de fall då jag inte känner till färgen på schabrak och pistolstrumpor blir det också den hästlösa bilden som jag kommer att använda. Frågan är bara ifall det kommer att se konstigt att ha kavalleriregementen med eller utan häst huller om buller på fältslagssidorna.

En mycket bra fördel med den nya posen är annars att den har samma bredd som infanteribilden vilket innebär att jag kan ha lika många ikoner i bredd oavsett ifall det är kavalleri eller infanteri.

Förlagan till den här posen k0mmer för övrigt från sidan 7 i Ospreyboken om slaget vid Poltava. Jag lånade inte bara hästen utan även pistolen från den bilden. Ursprungligen hade jag tänkt att ryttaren skulle hålla hästarnas tyglar, men jag lyckades aldrig rita handen på ett snyggt sätt eller ens på ett acceptabelt sätt. Dessutom hade jag ett problem med ficklocket (utformade à la Adelsfanan) på den vänstra sidan. Utrymmet räckte inte till för ett helt ficklock och ett halvt ficklock såg väldigt konstigt ut. Det blev därför väldigt praktiskt att låta pistolen skymma fickan.

Nästa steg i det mycket utdragna ikon-arbetet är att skapa danska och sachsiska versioner av dessa bilder. Om jag nu kommer så långt eftersom jag, just när jag skrev det här inlägget, lade märke till att hästens huvud och pistolstrumpan befinner sig väldigt långt ifrån varandra…

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

Errata och Adelsfanan – del 2

Postat den 24 april 2016 av Örjan Martinsson

Bengt Nilsson tipsade mig om att det i Historisk tidskrift från 1924 finns en artikel av Per Sörensson som beskriver Adelsfanans historia efter 1680 (tiden innan täcks in av en artikel i 1922 års årgång). Denna artikel besvarar alla de frågetecken jag har haft om förbandet. Men jag kan också konstatera att det var inte mycket som stämde i den beskrivning jag fick från Grill och Nordisk familjebok. Därför är det dags för ännu en omgång rättelser.

Först kan jag dock konstatera att anledningen till att Södermanland-Närke-Värmlands kompani inte hade några boställen berodde på att indelningsverket faktiskt inte hann införas där. Adelsfanan var sist ut när indelningsverket organiserades och förutom att Sörmlandskompaniet saknade boställen så fick Skånekompaniet (som inkluderade Blekinge och Halland) inga indelningar överhuvudtaget förrän efter stora nordiska kriget. Istället för indelningar fick de under både Karl XI:s och Karl XII:s tid kontantlöner istället.

När det gäller storleken på själva förbandet så varierade detta över tid och kompanierna var olika stora. Det var nivån på adelns inkomster som bestämde hur många ryttare de skulle sätta upp, så när dessa minskade sjönk även antalet ryttare. Dessutom var änkor och minderåriga adelsmän befriade från rusttjänst vilket också medförde variationer över tid. Att som både Nordisk familjebok och Grill ange styrkan till 550 man är därför inte korrekt. Sörensson anger att Adelsfanan bestod av 636 man år 1684 för att därefter nå sin högsta nivå sedan Erik XIV:s tid år 1689 då det uppgick till 672 ryttare. 1717 hade antalet sjunkit till 472 ryttare, fast då var det finska kompaniet inte inkluderat som dock vid krigsutbrottet bara hade kunnat prestera 30 man.

I ett historiskt perspektiv hade det varit väldigt svårt att få adeln att utföra sin rusttjänst eftersom de ständigt försökte komma undan så billigt som möjligt genom att ställa upp med bristfällig utrustning & hästar samt med olika ursäkter stundom inte ens rekrytera en ryttare. Detta trots att rusttjänsten var betydligt mindre betungande för dem än för rusthållarna vid de övriga indelta kavalleriregementena. Kvaliteten på Adelsfanan hade därför ett starkt samband med kungamaktens styrka och det var var först med det karolinska enväldet som Adelsfanan blev ett effektivt kavalleriförband. Men även då var listan på defekter mycket lång vid generalmönstringarna. När enväldet föll 1719 så föll även centralmaktens kontroll över Adelsfanan som snabbt förvandlades till ett pappersförband. Redan 1719 minskades kraven på adeln så att storleken på Adelsfanan sjönk från omkring 500 man till 400.

Nordisk familjeboks påstående om årliga mönstringar fram till 1729 och därefter vart tredje år stämmer inte. Dessa mönstringar genomfördes aldrig eftersom adeln gjorde allt vad de kunde för att förhindra att tillståndet på regementet kontrollerades. Det var så illa att Adelsfanans överste inte hade någon aning om hur många ryttare som faktiskt fanns i hans regemente. Adeln lyckades också få tillstånd att slippa ersätta utsliten utrustning under fredstid eftersom det ansågs vara onödigt att köpa utrustning som bara skulle bli utsliten i onödan! Det misslyckade kriget mot Ryssland 1741-43 gjorde det dock omöjligt för adeln att smita från sina plikter när de själva hade varit drivande för att starta kriget. Precis efter krigsslutet genomfördes äntligen en kompanivis generalmönstring i olika delar i landet och det var väl i praktiken ett nyuppsatt regemente som mönstrades. Bristerna på utrustning och hästar var många och ryttarna var oövade. Generalfälttygmästaren fällde det bistra omdömet att Adelsfanan inte var fältduglig och skulle göra mer skada än nytta i en aktion. Detta blev sedan den allra sista gången som någon del av Adelsfanan var samlad. Adeln fortsatte därför med misskötseln av förbandet under resten av 1700-talet.

Grills uppgift att Adelsfanan efter år 1720 inte längre uppsattes och ersattes med vakansavgifter bekräftas inte av Sörenssons detaljerade redovisning. Det bedrövliga tillstånd som Sörensson skildrar gör det dessutom troligt att det inte skulle ha legat i adelns intresse att betala in vakansavgifter eftersom ingen kunde kontrollera ifall de verkligen hade satt upp en ryttare, vilket de i praktiken inte gjorde.

Gustav III:s statskupp innebar ingen förbättring och Adelsfanans indelningar, som var väldigt attraktiva eftersom man fick betalt utan att arbeta, användes som belöningar till personer inom hovet. Grill nämner att man 1793 slutade att utnämna nya officerare vid Adelsfanan, men denna förordning upphörde att tillämpas redan samma år då Karl XIII skänkte en ryttmästare-indelning till en korpral i hans drabantkår. Därefter fortsatte allt som vanligt fram till 1809 då man återigen beslutade att dra in Adelsfanans indelningar. Denna gång fullföljde man planen, men enligt Sörensson tog det ett par decennier innan den siste officeren vid Adelsfanan avgick, vilket låter något motsägelsefullt i jämförelse med Nationalencyklopedins påstående att avvecklingen pågick fram till 1823.

Publicerat i Organisation & löner | Lämna en kommentar

Errata och Adelsfanan

Postat den 17 april 2016 av Örjan Martinsson

I förra veckans inlägg gjorde jag ett fatalt misstag när jag använde C. Grills ”Statistiskt sammandrag af indelningsverket” för att visa vilka indelningar som fanns i de indelta regementena. Problemet med detta är att Grill inte redovisar indelningar utan bara boställen, vilket inte är samma sak. En indelning bestod vanligen av två saker: ett boställe samt öronmärkta skatteintäkter från andra gårdar. Men det fanns även boställen som var så värdefulla att innehavaren istället för att erhålla skatteintäkter var tvungen att betala tillbaka ett överskott. Och framförallt, det fanns indelningar som helt saknade boställen och uteslutande bestod av öronmärkta skatteintäkter. Eftersom Grill bara redovisar boställen finns dessa indelningar inte med i hans sammandrag och detta förklarar om inte alla så åtminstone de flesta skillnader i regementsorganisationerna som jag upptäckte.

Extra pinsamt för mig är att det i ingressen till Adelsfanans tabell över boställen klart och tydligt står att Södermanlands, Närkes och Värmlands kompani bara hade indelningar och inga boställen. Hade jag bara läst texten mer noggrant så skulle jag inte ha behövt undra ifall indelningsverket hann införas i detta kompani. Detta är ett tydligt tecken på att jag stundom har alldeles för bråttom när jag ska skriva dessa blogginlägg! Det skulle dock vara intressant att veta varför just detta kompani var så annorlunda jämfört med alla andra.

I en fotnot till Livregementets tabell står också:

”1:e Predikanten räknades till Lif-Comp., 2:e d:o till Öfv.-Lieutnantens Comp., o. s. v. Likaså voro Pistolsmederne indelte understundom vid serskilda Companier. För vissa grader funnos icke alltid boställen, endast indelningar, såsom här t. ex. för Barberaren vid några Companier: vid andra Regementer för 2:e Trumpetarne, o. s. v.”

Livregementet hade fem boställen för barberare så ifall det fanns fler än så som hade indelningar så lutar det åt att varje kompani hade en barberare. Likaså verkar varje kompani ha haft en predikant vardera även om det i likhet med barberarna bara fanns 2-5 boställen per regemente. Dessutom tycks det ha funnits två trumpetar-indelningar i varje kompani även om det bara var livkompanierna som hade två trumpetar-boställen.

Allt detta innebär att den indelta kavalleriorganisationen nu framstår som betydligt mer enhetlig. Men det finns fortfarande ett par suspekta avvikelser. Endast Adelsfanan hade ett boställe för en regementspräst och är också det enda regemente som inte hade några boställen för predikanter. Tillsammans med de skånska regementena är Adelsfanan dessutom ensamt om att ha ett boställe för en regementsfältskär samtidigt som dessa tre regementen är de enda som inte har boställen för barberare. För mig ser det i dessa fall ut som att man antingen hade det ena eller det andra men inte båda två. Även när det gäller hantverkarna är jag inte säker på att antalet var detsamma i alla regementen.

Adelsfanan

Uppgifterna om Adelsfanan i det här avsnittet, som kommer från Grill och Nordisk familjebok, verkar inte vara särskilt trovärdiga. Läs nästa inlägg för bättre information.

Avslutningsvis kan jag berätta lite mer om Adelsfanan vars avvecklingshistoria är av det märkligare slaget. Grill berättar (sidan 11) att detta förband inte uppsattes efter 1720. Istället skulle de rusttjänstspliktiga adelsmännen betala vakansavgifter för ryttare. Detta var visserligen inte unikt för Adelsfanan, för även i de andra indelta regementen infördes vakansavgifter som en besparingsåtgärd under frihetstiden. Men i Adelsfanans fall var detta början på slutet eftersom vakanserna blev permanenta.

Enligt nordisk familjebok hölls mönstringar årligen för Adelsfanan till 1729 varefter det skedde bara vart tredje år. Sista gången var 1743 då styrkan bestod av 395 man, vilket är förvånansvärt många för ett regemente som när det var fulltaligt bestod av 550 man och som alltså (enligt Grill) inte skulle ha haft någon nyrekrytering sedan 1720. Det borde därmed ha varit frågan om synnerligen ålderstigna soldater vilket förvisso skulle förklara varför man struntade i mönstringarna efter 1743.

Men det märkligaste med Adelsfanans avveckling är att alla indelningarna hölls besatta ända fram till 1793. En full uppsättning officerare försörjdes på skattebetalarnas bekostnad trots att det inte fanns några ryttare att föra befäl över! Detta visar väldigt tydligt vilka prioriteringar som frihetstidens politiker hade. Skär gärna ned på försvaret, men rör inte officerstjänsterna som istället borde ökas i antal! Och det var väl också mer än en tillfällighet att när ekonomin till slut blev så illa att även officerstjänster drogs in så kunde Gustav III genomföra en statskupp med stöd av militären.

Efter Gustav III:s död tillsattes dock inte längre några nya officerare vid Adelsfanan och det beslutet bekräftades formellt 1809. Helt personalfritt blev inte förbandet förrän 1823 och det skulle dröja ända tills indelningsverkets avskaffande 1901 som Adelsfanan blev formellt nedlagt.

Publicerat i Organisation & löner | 1 kommentar

Indelta regementens organisation

Postat den 10 april 2016 av Örjan Martinsson

Det svenska indelningsverket byggde på att de militära befattningshavarna inte avlönades med kontantlöner utan istället genom indelningar som bestod av ett boställe och skatteintäkterna från närliggande gårdar. Detta avlöningssystem skulle även gälla den (högre) civila personalen vid regementena. En närmare granskning av antalet indelningar i de olika regementen, så som de redovisas i C. Grills ”Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket”, avslöjar dock att indelningen inte var så konsekvent genomförd som man skulle kunna tro.

Grill redovisar dock bara boställen och alla indelningar hade inte boställen vilket innebär att indelningen inte var så inkonsekvent som jag trodde när jag skrev detta inlägg. Se nästa inlägg för mer detaljer.

Nedan redovisas vilka indelningar som fann i de olika typer av kompanierna. I princip ser det ut så här i alla kompanier. Det fanns dock bara ett (beridet) indelt dragonregemente och detta tycks ha varit organiserat på ett sätt som inte var typiskt för dragonregementen. Istället för att ha samma befattningar och titlar som i infanteriet (med tillägg av en hovsmed/hovslagare) så uppvisar Bohusläns kompaniorganisation en blandning av infanteri och kavalleri.

Notera också att kavallerikompaniet har en andre trumpetare inom parentes. Livregementets kompanier och de övriga regementenas livkompanier hade två trumpetare vardera, medan de andra hade bara ~~en indelning~~ ett boställe för trumpetare.

När man sedan tittar på hur regementsstaberna var organiserade blir det dock genast mycket rörigare, åtminstone för kavalleriet. Samma befattningar finns inte på alla regementen och inte heller i samma antal. Ytterligare en inkonsekvens är att en del av dessa stabsbefattningar kan vara placerade vid enskilda kompanier istället för staben.

Staben för ett infanteriregemente var dock ganska enhetlig och såg ut på detta sätt:

Överste
Överstelöjtnant
Major
Regementskvartermästare
Regementsskrivare
Regementspräst
1:e bataljonspräst
2:e bataljonspräst
Regementsfältskär (och tre gesäller)
Regementsväbel
1:e skalmejblåsare
2:e skalmejblåsare
3:e skalmejblåsare
4:e skalmejblåsare
1:e profoss
2:e profoss
3:e profoss

Att regementsfältskären delade indelningen med tre gesäller anges endast för Upplands regemente, men kanske gällde det även för de andra infanteriregementena som inte omnämner några gesäller.

En tydlig skillnad mellan infanteriet och kavalleriet är att ”militärpolisen” (regementsväbeln och de tre profosserna) tillhör staben och är bara hälften så stark än i kavalleriet som har en profoss i varje kompani och ingen regementsväbel.

För ett indelt kavalleriregemente ingick alltid de följande befattningarna i staben:

Överste
Överstelöjtnant
Major
Regementskvartermästare
Regementsskrivare
Regementspukslagare

Endast Adelsfanan och de två skånska regementena har en indelning för en regementsfältskär. De övriga tycks istället ha indelningar för 2-5 barberare fördelade på kompanierna. Och endast Adelsfanan har en regementspräst medan de övriga har 2-5 predikanter fördelade på kompanierna.

Sedan hade kavalleriet även indelningar för hantverkare såsom pistolsmeder, sadelmakare och skäftare (= den som gör ”skaften” till pistoler och karbiner). I de skånska regementena finns det en vardera av dessa kategorier och de har prefixet ”regements-” framför sin titel. Inget annat kavalleriregemente har en skäftare och såväl Adelsfanan som Östgöta har varken pistolsmed eller sadelmakare. Småland och Livregementet har däremot tre pistolsmeder vardera och både regementen har fördelat dem på bara två kompanier. Västgöta hade bara en pistolsmed som dock inte var placerad i staben utan i livkompaniet. Förutom skåningarna var det bara Västgöta och Småland som hade indelningar för sadelmakare, den förra en regementssadelmakare i staben och den senare utan prefix och placerad i livkompaniet.

Rimligen borde även de hantverkare som saknar indelningar ha funnits vid kavalleriregementena men kan då kanske ha blivit anlitade vid behov och avlönade med kontantlöner som kuskarna. Men bristen på enhetlighet förvånar mig.

En annan iakttagelse är att det Adelsfane-kompani som organiserades i Södermanland, Närke och Värmland helt saknar indelningar i Grills sammanställning. Hann inte indelningsverket genomföras i det kompaniet innan regementet började avvecklas 1720? Kompaniet hade indelningar men dessa saknade boställen och finns därför inte med i Grills sammanställning.

Som avslutning kan jag redovisa indelningarna för Bohusläns dragoners regementsstab:

Överste
Överstelöjtnant
Major
Regementskvartermästare
2 Regementspredikanter
Regementsskrivare
Regementsfältskär
2 barberare
Pistolsmed
Sadelmakare

Dessutom fanns det tre profosser fördelade på kompanierna

___________________

Tillägg.

Jag hoppade över Riksänkedrottningens livregemente till häst eftersom detta förband försvann 1720. I samband med det omorganiserades indelningsverket i den bohuslänska delen för att matcha Bohusläns dragoner som den förenades med. Det är bara de bohuslänska indelningarna efter 1720 som redovisas i Grills statistiska sammandrag. För de halländska kompanierna redovisas däremot de ursprungliga indelningarna. Av dessa kan man dra slutsatsen att det hade två trumpetare i varje kompani men också att varje kompani hade en predikant och en barberare. Jämtlands kavallerikompani hade för övrigt exakt samma organisation som dessa halländska kompanier.

Publicerat i Organisation & löner | 6 kommentarer

Rote och Rotemästare

Postat den 3 april 2016 av Örjan Martinsson

Den allra minsta enheten i den svenska armén utgjordes av roten som leddes av en rotemästare. Det exakta antalet i en rote har dock varierat genom tiderna. I Alf Åberg och Göte Göranssons bok ”Karoliner” leds man till att tro att det var sex man i varje rote under stora nordiska kriget. En uppfattning som även stöds av tjusiga diagram över karolinsk excersis i ”Karl XII på slagfältet” och i ”Svea Livgardes historia”. Men antalet män i en rote bestäms av hur många led en bataljon skulle vara formerad i, och under stora nordiska kriget var detta fyra. Lars Eric Höglund har i del 2 av sina uniformsböcker ett utdrag ur en mönsterrulla för Nieroths livländska regemente år 1701 (sid 58) och där framgår det klart och tydligt att regementet var organiserat i fyrmannarotar.

Titeln rotemästare eller rotmästare härstammar från de tyska landsknektarna (”rottenmeister” eller ”rottmeister”) och var benämningen på den man som skulle stå i det första ledet och som hade befäl över männen bakom. Själva ordet rote kommer från latinets ”rupta” och betyder ”del”.

Den svenska militären var under 1500-talet organiserat enligt tysk modell i fänikor med rotar på 10 man (inklusive rotemästaren). Dessutom parades rotarna ihop två och två så att den ena rotemästaren hade titeln ”överrotemästare” och befäl över den andre rotemästaren. Överrotemästaren var en föregångare till korpralen och han var i sin tur underordnad en kvartermästare som förde befäl över flera rotar (5-6 rotar fram till Erik XIV:s regeringstid och därefter 10). Till skillnad från regementskvartermästaren hade dessa kvartermästares titlar inget med lägerplatser att göra utan syftade bara på de block som en stridsformation var indelat i.

I infanteriet försvann inte bara överrotemästarna utan även kvartermästarna i samband med Gustav II Adolfs reformer och ersattes av nya typer av befäl. Gustav II Adolf förminskade även roten till sex man och detta var något som spred sig till andra länder och förblev standard fram till 1680 varefter antalet led i bataljonerna minskade i alla länder.

Vid sidan av rotemästare fanns det redan under 1500-talet även en underrotemästare i varje rote vars uppgift var att stå i det bakre ledet. Tanken var alltså att de mest pålitliga soldaterna skulle stå längst fram och de näst mest pålitliga längst bak så att de minst pålitliga soldaterna var fångade i mitten. Som om detta inte var nog fanns det även en halvrotemästare som skulle stå i det fjärde ledet i en sexmannarote och i det tredje ledet i en fyrmannarote. Ifall en bataljon på sex led fick ordern att ”dubblera sina rotar” skulle den andra halvan av varje rote avancera fram och bilda en ny tremannarote så att det första ledet kom att bestå av alla rotemästare och halvrotemästare.

I Sverige behölls titeln rotemästare men i Tyskland ersattes den under 1600-talet av titeln ”Gefreiter” som finns kvar än idag i tyskspråkiga länders militärer. Ordet betyder ”befriad” och syftar på att gefreitern slapp vakttjänstgörning och dylikt i utbyte mot att han hade den mest riskfyllda positionen vid strid. Efterhand blev titeln mest en belöning till dugliga soldater för lång och trogen tjänst. Världshistoriens mest berömda gefreiter var en person som inte kom från Böhmen och som aldrig hade graden korpral. Kanske borde vi på svenska kalla honom för rotemästare? Den engelska benämningen på rotemästare var för övrigt ”filemaster”

Rotemästarna åtnjöt även den stora fördelen att de hade bättre lön än vanliga meniga. År 1624 hade de följande löner (enligt ”Svenska underofficerarnas historia” del 1 , sid 74):

Korpral för pikenerare – 11 daler
Korpral för musketerare – 10 daler
Rotemästare för pikenerare – 9 daler
Rotemästare för musketerare – 8 daler
Underrotemästare – 7 daler
Gemena pikenerare – 7 daler
Gemena musketerare – 6 daler

Senare under 1600-talet tycks löneskillnaderna mellan pikenerare och musketerare ha försvunnit eftersom Folke Wernstedt anger följande löner för livgardister år 1696 (”Svea Livgardes historia” band 4, sid 288):

Korpral – 63-66 daler silvermynt
Rotemästare – 50 dsm
Underrotemästare – 41 dsm
Menig gardeskarl – 36 dsm

En intressant fråga i sammanhanget är exakt när det blev det standard för svenska bataljoner att ställa upp sig i fyra led och därmed ha en indelning i fyrmannarotar? Jag har inget bra svar på det, men en ledtråd finns på sidan 171 i ovannämnda band av Folke Wernstedt. Där beskrivs hur Karl XI den 21 april 1694 fastställde ”det nya manéret” för hur bataljonerna skulle avlossa sina musköter. Detta nya manér skulle användas vid sidan av det ”förra manéret” från 1680 års infanterireglemente, men i båda fallen skulle bataljonen formeras på fyra led. Så om det inte skedde tidigare kan det ha varit år 1694 som den karolinska taktiken gick över till bataljoner på fyra led. Detta förhindrade dock inte svenska bataljoner från att även senare formera bataljonerna på sex led när omständigheterna gjorde detta lämpligt (slaget vid Fraustadt).

Publicerat i Organisation & löner, Taktik | 2 kommentarer

Knappologi

Postat den 21 mars 2016 av Örjan Martinsson

Karolinska uniformer enligt Erik Bellander

Svenska uniformer enligt Erik Bellander

När jag för över en månad sedan presenterade nya uniformsikoner för infanteriet hade jag försett dem med ficklock som hade sju knappar. Detta överensstämmer med ficklocken på de tre bevarade karolinska uniformerna (Karl XII, Drakenhielm och Fredrik av Hessen) och är det antal som brukar återfinnas på de allra flesta illustrationer på karoliner som till exempel Erik Bellanders m/1706 ovan. Anders Larsson kommenterade dock det inlägget genom att lämna uppgifter som tydde på att det verkliga antalet knappar var betydligt färre än så, åtminstone under den senare delen av stora nordiska kriget.

Sju knappar på vardera ficklock innebär en åtgång på 14 knappar och om knapparna även ska räcka till för att knäppa själva rocken bör totalen ha legat på åtminstone 30 knappar. Men de manskapsrockar vars knappantal jag känner till hade följande antal:

48 knappar (Dalregementet 1688)
42 knappar (Närke-Värmland 1691)
30 knappar (Södermanland, Kronoberg och Pommerska kavalleriet 1702)
25-26 knappar (Livgardet 1704)
24 knappar (Livregementet 1706)
21 knappar (De la Gardies regemente 1707?)
19 knappar (Adelsfanan 1709)
21 knappar (Jämtland 1710)
21 knappar (Västgöta 5-männingar 1712)
18 knappar (Kronoberg 1714)
20 knappar (Bohus dragoner ca 1715)

Det är som synes en tydlig trend att antalet knappar minskar under stora nordiska kriget och under den senare delen kan det knappast ha gått åt 14 knappar till ficklocken. Men beror trenden på att fickornas knappar minskar? Redan år 1700 uppges Livregementet till häst ha haft enbart tre knappar på vardera ficklock och detta upprepas även 1709 för Adelsfanan. När jag sedan studerar Erik Bellanders uniformsbok och följer hans hänvisningar till Folke Wernsteds ”Kungl Svea Livgardes Historia” (band 4 sid 460-461) finner jag att även de meniga livgardisterna hade tre knappar per ficklock 1707, korpraler hade dock fem stycken.

Faktum är att det verkar inte finnas något belägg för att meniga karoliner fick ut rockar med fler än tre knappar på sina ficklock. De rockar som delades ut till sörmlänningarna, kronobergarna och pomrarna 1702 skulle visserligen kunna tänkas ha haft fler knappar. Men en liten detalj gör detta mindre sannolikt. I december 1706 skickade Karl XII ett brev till statskontoret där han gav instruktioner om hur uniformerna skulle se ut. Brevet har ansetts utgöra introduktionen av den ”yngre karolinska uniformen” och innebar bland annat att knappraden på rocken skulle sluta vid midjan och inte längre gå ända ned. Detta borde rimligen ha medfört en rejäl reduktion av antalet knappar och innebära att de tre regementena från 1702 inte skiljer sig från de senare. Dalregementets och Närke-Värmlands uniformer från 1688-1691 var troligen av samma modell som under skånska kriget och inga egentliga karolinska uniformer

Folke Wernstedt specificerar Livgardets 25-26 knappar år 1707 på följande sätt:

11-12 framtill ”som karlen är lång till”.
1 i vardera sidan.
3 till vardera ficklocken (5 för korpraler).
3 (små) nedtill i vardera ärmen.

Specifikationen överensstämmer exakt med Karl XII:s uniform vid Fredrikshald med undantag för att han hade sju knappar på ficklocken. I båda fallen tycks det dessutom inte ha funnits några axelklaffar som krävt knappar.

Tydligen fungerade antalet knappar på ficklocken som en form av gradbeteckning och det är en tolkning som får mycket starkt stöd ifall man bläddrar vidare till sidan 308 i Wernstedts bok. Där står det nämligen att livgardister år 1693 skulle ha följande knappantal på ficklocken:

9 för officerare
7 för underofficerare och meniga drabanter
5 för korpraler
3 för gemena

Att Karl XII beskrevs som att han gick klädd som en underofficer kan därför även ha berott på knappantalet och inte bara på avsaknaden av guldgaloner. Men eftersom Drakenhielm och Fredrik av Hessen också hade sju knappar kan det kanske ha skett en reducering av antalet knappar för officerare. Eller så var nio knappar bara något som gällde för Livgardesofficerare. Anders Larsson som har studerat bevarade officersporträtt har meddelat mig att det tycks ha funnit stora variationer bland officerarna och han har funnit porträtt med alltifrån 3 till 12 knappar på fickorna.

Oavsett hur många knappar officerarna hade så verkar det dock som att manskapet med största sannolikhet hade enbart tre knappar under stora nordiska kriget, från dess början till dess slut. Därmed är de flesta illustrationer på karoliner felaktiga. Det får en också att undra ifall det egentligen är någon skillnad mellan Bellanders m/1706 och m/1756 på bilden ovan. Av allt att döma var det i princip exakt samma uniform som den svenska armén använde från åtminstone 1706 till 1765.

Publicerat i Uniformer | 2 kommentarer