Karolinerbloggen

Bengt Nilsson tipsade mig om att det i Historisk tidskrift från 1924 finns en artikel av Per Sörensson som beskriver Adelsfanans historia efter 1680 (tiden innan täcks in av en artikel i 1922 års årgång). Denna artikel besvarar alla de frågetecken jag har haft om förbandet. Men jag kan också konstatera att det var inte mycket som stämde i den beskrivning jag fick från Grill och Nordisk familjebok. Därför är det dags för ännu en omgång rättelser.

Först kan jag dock konstatera att anledningen till att Södermanland-Närke-Värmlands kompani inte hade några boställen berodde på att indelningsverket faktiskt inte hann införas där. Adelsfanan var sist ut när indelningsverket organiserades och förutom att Sörmlandskompaniet saknade boställen så fick Skånekompaniet (som inkluderade Blekinge och Halland) inga indelningar överhuvudtaget förrän efter stora nordiska kriget. Istället för indelningar fick de under både Karl XI:s och Karl XII:s tid kontantlöner istället.

När det gäller storleken på själva förbandet så varierade detta över tid och kompanierna var olika stora. Det var nivån på adelns inkomster som bestämde hur många ryttare de skulle sätta upp, så när dessa minskade sjönk även antalet ryttare. Dessutom var änkor och minderåriga adelsmän befriade från rusttjänst vilket också medförde variationer över tid. Att som både Nordisk familjebok och Grill ange styrkan till 550 man är därför inte korrekt. Sörensson anger att Adelsfanan bestod av 636 man år 1684 för att därefter nå sin högsta nivå sedan Erik XIV:s tid år 1689 då det uppgick till 672 ryttare. 1717 hade antalet sjunkit till 472 ryttare, fast då var det finska kompaniet inte inkluderat som dock vid krigsutbrottet bara hade kunnat prestera 30 man.

I ett historiskt perspektiv hade det varit väldigt svårt att få adeln att utföra sin rusttjänst eftersom de ständigt försökte komma undan så billigt som möjligt genom att ställa upp med bristfällig utrustning & hästar samt med olika ursäkter stundom inte ens rekrytera en ryttare. Detta trots att rusttjänsten var betydligt mindre betungande för dem än för rusthållarna vid de övriga indelta kavalleriregementena. Kvaliteten på Adelsfanan hade därför ett starkt samband med kungamaktens styrka och det var var först med det karolinska enväldet som Adelsfanan blev ett effektivt kavalleriförband. Men även då var listan på defekter mycket lång vid generalmönstringarna. När enväldet föll 1719 så föll även centralmaktens kontroll över Adelsfanan som snabbt förvandlades till ett pappersförband. Redan 1719 minskades kraven på adeln så att storleken på Adelsfanan sjönk från omkring 500 man till 400.

Nordisk familjeboks påstående om årliga mönstringar fram till 1729 och därefter vart tredje år stämmer inte. Dessa mönstringar genomfördes aldrig eftersom adeln gjorde allt vad de kunde för att förhindra att tillståndet på regementet kontrollerades. Det var så illa att Adelsfanans överste inte hade någon aning om hur många ryttare som faktiskt fanns i hans regemente. Adeln lyckades också få tillstånd att slippa ersätta utsliten utrustning under fredstid eftersom det ansågs vara onödigt att köpa utrustning som bara skulle bli utsliten i onödan! Det misslyckade kriget mot Ryssland 1741-43 gjorde det dock omöjligt för adeln att smita från sina plikter när de själva hade varit drivande för att starta kriget. Precis efter krigsslutet genomfördes äntligen en kompanivis generalmönstring i olika delar i landet och det var väl i praktiken ett nyuppsatt regemente som mönstrades. Bristerna på utrustning och hästar var många och ryttarna var oövade.  Generalfälttygmästaren fällde det bistra omdömet att Adelsfanan inte var fältduglig och skulle göra mer skada än nytta i en aktion. Detta blev sedan den allra sista gången som någon del av Adelsfanan var samlad. Adeln fortsatte därför med misskötseln av förbandet under resten av 1700-talet.

Grills uppgift att Adelsfanan efter år 1720 inte längre uppsattes och ersattes med vakansavgifter bekräftas inte av Sörenssons detaljerade redovisning. Det bedrövliga tillstånd som Sörensson skildrar gör det dessutom troligt att det inte skulle ha legat i adelns intresse att betala in vakansavgifter eftersom ingen kunde kontrollera ifall de verkligen hade satt upp en ryttare, vilket de i praktiken inte gjorde.

Gustav III:s statskupp innebar ingen förbättring och Adelsfanans indelningar, som var väldigt attraktiva eftersom man fick betalt utan att arbeta, användes som belöningar till personer inom hovet. Grill nämner att man 1793 slutade att utnämna nya officerare vid Adelsfanan, men denna förordning upphörde att tillämpas redan samma år då Karl XIII skänkte en ryttmästare-indelning till en korpral i hans drabantkår. Därefter fortsatte allt som vanligt fram till 1809 då man återigen beslutade att dra in Adelsfanans indelningar. Denna gång fullföljde man planen, men enligt Sörensson tog det ett par decennier innan den siste officeren vid Adelsfanan avgick, vilket låter något motsägelsefullt i jämförelse med Nationalencyklopedins påstående att avvecklingen pågick fram till 1823.

I förra veckans inlägg gjorde jag ett fatalt misstag när jag använde C. Grills ”Statistiskt sammandrag af indelningsverket” för att visa vilka indelningar som fanns i de indelta regementena. Problemet med detta är att Grill inte redovisar indelningar utan bara boställen, vilket inte är samma sak. En indelning bestod vanligen av två saker: ett boställe samt öronmärkta skatteintäkter från andra gårdar. Men det fanns även boställen som var så värdefulla att innehavaren istället för att erhålla skatteintäkter var tvungen att betala tillbaka ett överskott. Och framförallt, det fanns indelningar som helt saknade boställen och uteslutande bestod av öronmärkta skatteintäkter. Eftersom Grill bara redovisar boställen finns dessa indelningar inte med i hans sammandrag och detta förklarar om inte alla så åtminstone de flesta skillnader i regementsorganisationerna som jag upptäckte.

Extra pinsamt för mig är att det i ingressen till Adelsfanans tabell över boställen klart och tydligt står att Södermanlands, Närkes och Värmlands kompani bara hade indelningar och inga boställen. Hade jag bara läst texten mer noggrant så skulle jag inte ha behövt undra ifall indelningsverket hann införas i detta kompani. Detta är ett tydligt tecken på att jag stundom har alldeles för bråttom när jag ska skriva dessa blogginlägg! Det skulle dock vara intressant att veta varför just detta kompani var så annorlunda jämfört med alla andra.

I en fotnot till Livregementets tabell står också:

”1:e Predikanten räknades till Lif-Comp., 2:e d:o till Öfv.-Lieutnantens Comp., o. s. v. Likaså voro Pistolsmederne indelte understundom vid serskilda Companier. För vissa grader funnos icke alltid boställen, endast indelningar, såsom här t. ex. för Barberaren vid några Companier: vid andra Regementer för 2:e Trumpetarne, o. s. v.”

Livregementet hade fem boställen för barberare så ifall det fanns fler än så som hade indelningar så lutar det åt att varje kompani hade en barberare. Likaså verkar varje kompani ha haft en predikant vardera även om det i likhet med barberarna bara fanns 2-5 boställen per regemente. Dessutom tycks det ha funnits två trumpetar-indelningar i varje kompani även om det bara var livkompanierna som hade två trumpetar-boställen.

Allt detta innebär att den indelta kavalleriorganisationen nu framstår som betydligt mer enhetlig. Men det finns fortfarande ett par suspekta avvikelser. Endast Adelsfanan hade ett boställe för en regementspräst och är också det enda regemente som inte hade några boställen för predikanter. Tillsammans med de skånska regementena är Adelsfanan dessutom ensamt om att ha ett boställe för en regementsfältskär samtidigt som dessa tre regementen är de enda som inte har boställen för barberare. För mig ser det i dessa fall ut som att man antingen hade det ena eller det andra men inte båda två. Även när det gäller hantverkarna är jag inte säker på att antalet var detsamma i alla regementen.

Adelsfanan

Uppgifterna om Adelsfanan i det här avsnittet, som kommer från Grill och Nordisk familjebok, verkar inte vara särskilt trovärdiga. Läs nästa inlägg för bättre information.

Avslutningsvis kan jag berätta lite mer om Adelsfanan vars avvecklingshistoria är av det märkligare slaget. Grill berättar (sidan 11) att detta förband inte uppsattes efter 1720. Istället skulle de rusttjänstspliktiga adelsmännen betala vakansavgifter för ryttare.  Detta var visserligen inte unikt för Adelsfanan, för även i de andra indelta regementen infördes vakansavgifter som en besparingsåtgärd under frihetstiden. Men i Adelsfanans fall var detta början på slutet eftersom vakanserna blev permanenta.

Enligt nordisk familjebok hölls mönstringar årligen för Adelsfanan till 1729 varefter det skedde bara vart tredje år. Sista gången var 1743 då styrkan bestod av 395 man, vilket är förvånansvärt många för ett regemente som när det var fulltaligt bestod av 550 man och som alltså (enligt Grill) inte skulle ha haft någon nyrekrytering sedan 1720. Det borde därmed ha varit frågan om synnerligen ålderstigna soldater vilket förvisso skulle förklara varför man struntade i mönstringarna efter 1743.

Men det märkligaste med Adelsfanans avveckling är att alla indelningarna hölls besatta ända fram till 1793. En full uppsättning officerare försörjdes på skattebetalarnas bekostnad trots att det inte fanns några ryttare att föra befäl över! Detta visar väldigt tydligt vilka prioriteringar som frihetstidens politiker hade. Skär gärna ned på försvaret, men rör inte officerstjänsterna som istället borde ökas i antal! Och det var väl också mer än en tillfällighet att när ekonomin till slut blev så illa att även officerstjänster drogs in så kunde Gustav III genomföra en statskupp med stöd av militären.

Efter Gustav III:s död tillsattes dock inte längre några nya officerare vid Adelsfanan och det beslutet bekräftades formellt 1809. Helt personalfritt blev inte förbandet förrän 1823 och det skulle dröja ända tills indelningsverkets avskaffande 1901 som Adelsfanan blev formellt nedlagt.

Det svenska indelningsverket byggde på att de militära befattningshavarna inte avlönades med kontantlöner utan istället genom indelningar som bestod av ett boställe och skatteintäkterna från närliggande gårdar. Detta avlöningssystem skulle även gälla den (högre) civila personalen vid regementena. En närmare granskning av antalet indelningar i de olika regementen, så som de redovisas i C. Grills ”Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket”, avslöjar dock att indelningen inte var så konsekvent genomförd som man skulle kunna tro.

Grill redovisar dock bara boställen och alla indelningar hade inte boställen vilket innebär att indelningen inte var så inkonsekvent som jag trodde när jag skrev detta inlägg. Se nästa inlägg för mer detaljer.

Nedan redovisas vilka indelningar som fann i de olika typer av kompanierna. I princip ser det ut så här i alla kompanier. Det fanns dock bara ett (beridet) indelt dragonregemente och detta tycks ha varit organiserat på ett sätt som inte var typiskt för dragonregementen. Istället för att ha samma befattningar och titlar som i infanteriet (med tillägg av en hovsmed/hovslagare) så uppvisar Bohusläns kompaniorganisation en blandning av infanteri och kavalleri.

Notera också att kavallerikompaniet har en andre trumpetare inom parentes. Livregementets kompanier och de övriga regementenas livkompanier hade två trumpetare vardera, medan de andra hade bara en indelning ett boställe för trumpetare.

När man sedan tittar på hur regementsstaberna var organiserade blir det dock genast mycket rörigare, åtminstone för kavalleriet. Samma befattningar finns inte på alla regementen och inte heller i samma antal. Ytterligare en inkonsekvens är att en del av dessa stabsbefattningar kan vara placerade vid enskilda kompanier istället för staben.

Staben för ett infanteriregemente var dock ganska enhetlig och såg ut på detta sätt:

• Överste
• Överstelöjtnant
• Major
• Regementskvartermästare
• Regementsskrivare
• Regementspräst
• 1:e bataljonspräst
• 2:e bataljonspräst
• Regementsfältskär (och tre gesäller)
• Regementsväbel
• 1:e skalmejblåsare
• 2:e skalmejblåsare
• 3:e skalmejblåsare
• 4:e skalmejblåsare
• 1:e profoss
• 2:e profoss
• 3:e profoss

Att regementsfältskären delade indelningen med tre gesäller anges endast för Upplands regemente, men kanske gällde det även för de andra infanteriregementena som inte omnämner några gesäller.

En tydlig skillnad mellan infanteriet och kavalleriet är att ”militärpolisen” (regementsväbeln och de tre profosserna) tillhör staben och är bara hälften så stark än i kavalleriet som har en profoss i varje kompani och ingen regementsväbel.

För ett indelt kavalleriregemente ingick alltid de följande befattningarna i staben:

• Överste
• Överstelöjtnant
• Major
• Regementskvartermästare
• Regementsskrivare
• Regementspukslagare

Endast Adelsfanan och de två skånska regementena har en indelning för en regementsfältskär. De övriga tycks istället ha indelningar för 2-5 barberare fördelade på kompanierna. Och endast Adelsfanan har en regementspräst medan de övriga har 2-5 predikanter fördelade på kompanierna.

Sedan hade kavalleriet även indelningar för hantverkare såsom pistolsmeder, sadelmakare och skäftare (= den som gör ”skaften” till pistoler och karbiner). I de skånska regementena finns det en vardera av dessa kategorier och de har prefixet ”regements-” framför sin titel. Inget annat kavalleriregemente har en skäftare och såväl Adelsfanan som Östgöta har varken pistolsmed eller sadelmakare. Småland och Livregementet har däremot tre pistolsmeder vardera och både regementen har fördelat dem på bara två kompanier. Västgöta hade bara en pistolsmed som dock inte var placerad i staben utan i livkompaniet. Förutom skåningarna var det bara Västgöta och Småland som hade indelningar för sadelmakare, den förra en regementssadelmakare i staben och den senare utan prefix och placerad i livkompaniet.

Rimligen borde även de hantverkare som saknar indelningar ha funnits vid kavalleriregementena men kan då kanske ha blivit anlitade vid behov och avlönade med kontantlöner som kuskarna. Men bristen på enhetlighet förvånar mig.

En annan iakttagelse är att det Adelsfane-kompani som organiserades i Södermanland, Närke och Värmland helt saknar indelningar i Grills sammanställning. Hann inte indelningsverket genomföras i det kompaniet innan regementet började avvecklas 1720? Kompaniet hade indelningar men dessa saknade boställen och finns därför inte med i Grills sammanställning.

Som avslutning kan jag redovisa indelningarna för Bohusläns dragoners regementsstab:

• Överste
• Överstelöjtnant
• Major
• Regementskvartermästare
• 2 Regementspredikanter
• Regementsskrivare
• Regementsfältskär
• 2 barberare
• Pistolsmed
• Sadelmakare

Dessutom fanns det tre profosser fördelade på kompanierna

___________________

Tillägg.

Jag hoppade över Riksänkedrottningens livregemente till häst eftersom detta förband försvann 1720. I samband med det omorganiserades indelningsverket i den bohuslänska delen för att matcha Bohusläns dragoner som den förenades med. Det är bara de bohuslänska indelningarna efter 1720 som redovisas i Grills statistiska sammandrag. För de halländska kompanierna redovisas däremot de ursprungliga indelningarna. Av dessa kan man dra slutsatsen att det hade två trumpetare i varje kompani men också att varje kompani hade en predikant och en barberare. Jämtlands kavallerikompani hade för övrigt exakt samma organisation som dessa halländska kompanier.