Karolinerbloggen

I Carl Gustaf Malmströms verk om frihetstiden från 1895 finns följande fotnot om hur Sveriges befolkning påverkades av stora nordiska kriget (band 2, sid 74-75):

Axelson söker s. 371 och f. att göra en beräkning öfver folkmängden inom det egentliga Sverige och kommer till det slut, att den 1718 var 129,000 personer mindre än 1697; och minskningen har naturligtvis mest drabbat de kraftigaste åldersklasserna af mankönet. Det är en välbekant iakttagelse inom statistiken, att genom krig antalet af män i ett land förminskas i jämförelse med antalet af kvinnor. År 1751, det första år då sådan jämförelse för Sverige gjordes, funnos där 1124 kvinnor på hvarje 1000 män. Denna kvinnokönets öfvervikt är större, än någonsin senare i Sverige eller något annat land kändt är. Tabellkommissionen, i sin underdåniga berättelse för åren 1851-55 p. 10, drager däraf den slutsats, ”att all den manspillan, hvilken fransyska revolutionskrigen vållade i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Nederländerna, varit en obetydlighet emot dem, som Karl XII:s krig vållat Sverige. Med antagandet, att proportionen könen emellan i återgående till 1718 förändrats efter samma måttstock som från 1751 till 1757, skulle nämligen förhållandet vid Karl XII:s dödsår hafva varit omkring 1250 kvinnor på 1000 män”. Härvid har kommissionen dock förgätit den manspillan som kriget 1741-43 förorsakat, och för öfrigt lagt på Karl XII:s räkning allena äfven den förödelse, som han ärft från hela det föregående århundradets krig.

Min spontana reaktion på tabellkommissionens beräkningar är en viss skepsis mot det rimliga att räkna upp kvinnornas överrepresentation för år 1718 genom att utgå från förändringarna 1751-57. Den generation som deltog i stora nordiska kriget bör väl till antalet ha varit rätt stabil under perioden 1718-1751 för att först därefter börja dö ut till följd av ålderdom. Att åren 1700-1721 kännetecknades av en hög dödlighet för män borde däremot inte kunna ifrågasättas. I uppslagsverket ”Den svenska historien” anges (i band 8, sid 89) en annan uppskattning av Sveriges folkmängd som också innebär att Sveriges folkmängd skulle ha minskat under kriget (från 1 363 000 år 1697 till 1 205 000 år 1718, en minskning på 158 000 personer).

Men problemet med dessa och andra uppskattningar av stormaktstidens befolkningsutveckling är att de egentligen inte utgår från källorna utan mer på en magkänsla som säger att Sveriges folkmängd måste ha minskat under Karl XII:s krig och att folktillväxten under 1600-talet måste ha varit svag. Det finns visserligen förteckningar över Sveriges hushåll i samband med betalningen av Älvsborgs lösen 1571 och dessa har olika forskare försökt omvandla till ett antal individer genom att uppskatta hur stort ett genomsnittligt hushåll var. Detta gjordes redan av Hans Forsell i slutet av 1800-talet och han kom fram till att Sverige inom dess dåtida gränser 1571 hade mellan 427 000 och 531 000 invånare. Men det ansåg senare forskare vara orimligt låga siffror eftersom det skulle innebära en mycket kraftigt folkökning under stormaktstiden trots de ständiga krigen. På olika sätt började de därför räkna upp genomsnittsstorleken på hushållen för att få fram mer ”rimliga” siffror och gjorde sig därmed oberoende av de samtida källorna.

Deras uppskattningar har bidragit till att skapa en allmän uppfattning att stora nordiska kriget var en tid då folkmängden minskade, som gällde åtminstone fram till år 2000. Det året publicerades Lennart Andersson Palms forskningsrapport ”Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-1997” som baserades på just samtida källor och inte magkänsla. Enligt hans uppskattning hade Sverige (inom nuvarande gränser) 639 000 invånare år 1571 (vilket överensstämmer med Hans Forsell). När stora nordiska kriget började ska denna folkmängd ha mer än fördubblats till 1 363 000 invånare och den skulle fortsätta öka (om än i en långsammare takt) så att den uppnådde 1 408 000 invånare år 1718.

Det märkliga med denna kraftiga folkökning är att den skedde trots dödstal som rimligen bör ha varit höga under en tid av nästan ständiga krig och återkommande pestepidemier. För att förklara detta måste födelsetalen ha varit högre än de var under de mest expansiva decennierna under 1800-talets befolkningsexplosion. De fragmentariska bevis som finns för födelsetal under 1600-talet bekräftar också detta. Lennart Anderssons Palm fortsätter dessutom med att utifrån källuppgifter förklara varför födelsetalen var så höga. Enligt honom ska kvinnor ha gift sig tidigare under stormaktstiden än under senare perioder och färre kvinnor förblev ogifta hela sitt liv. Allt detta innebar att det föddes fler barn per kvinna. Gynnsamma förutsättningar för en befolkningsexplosion var det faktum att digerdöden och den långvariga kris som följde i dess fotspår hade tryckt ned folktalen kraftigt. På 1500-talet kom dock rekylen när Europa upplevde en långvarig ekonomisk uppgång med en mycket snabbt växande folkmängd som resultat.

Flera lagar och förordningar som kom under Karl XI:s tid tycks emellertid ha haft en samlad effekt som gjorde att den genomsnittliga äktenskapsåldern höjdes och att andelen kvinnor som aldrig gifte sig ökade. Den bakomliggande förklaringen till dessa förändringar torde vara att folkmängden hade nått taket för vad det dåtida Sverige klarade av att försörja och detta resulterade i återkommande svältkatastrofer när det blev missväxt.

Den vanliga uppfattningen att Sveriges befolkning skulle ha varit mycket större om det inte hade varit för alla krig under stormaktstiden tycks därmed inte stämma. Hade svenskar inte dött på slagfälten skulle de troligen ha dött av svält i stället eller inte alls ha blivit födda på grund av sämre ekonomiska förutsättningar för familjebildning.

När Sveriges folkmängd återigen började öka kraftigt i början av 1800-talet var orsaken teknologiska förbättringar som ökade jordbrukets kapacitet och förbättrade hälsan. Detta minskade dödstalen (steg 2 i den ”demografiska transitionen”) men äktenskapsmönstret förändrades däremot inte tillbaka till stormaktstidens förhållanden, så födelsetalen förblev på 1700-talets nivå till de sjönk ytterligare i steg 3 i den demografiska transitionen.

Den demografiska transitionens fyra steg: Steg 1, stabil befolkning med höga döds- och födelsetal. Steg 2, snabbt växande befolkning med sjunkande dödstal men fortsatt höga födelsetal. Steg 3, långsammare ökning med både sjunkande döds- och födelsetal. Steg 4, stabil befolkning med låga döds- och födelsetal.

Elisabeth av Ryssland (1709-1762)

1748 var året då det österrikiska tronföljdskriget avslutades. Ett krig som hade pågått ända sedan Preussens invasion av Schlesien i december 1740 och som hade smält samman med det spansk-engelska kolonialkriget som började i oktober 1739. Kriget hade böljat fram och tillbaka och alla deltagande nationer hade sett åtskilliga dramatiska vändningar från hopp till förtvivlan och vice versa. De sista åren hade dock kriget stabiliserats på så sätt att den franska armén, under Moritz av Sachsens ledning, hade förvandlats till en ostoppbar segermaskin som metodiskt hade ockuperat hela Österrikiska Nederländerna (förutom Luxemburg) och nu var på väg att göra samma sak med den Nederländska republiken. Storbritannien hade å andra sidan också hittat en framgångsrik strategi. Genom att använda sin överlägsna flotta till att blockera fiendens kvarvarande flottstyrkor i sina hamnar hade de uppnått totalt sjöherravälde och var nu i en position att erövra kolonier som inte längre kunde få förstärkningar från sina hemländer. För Frankrikes och Storbritanniens viktigaste bundsförvanter, Spanien respektive Österrike, hade kriget visserligen gått sämre (i synnerhet för Österrike), men dessa länder kompenserade sin militära svaghet med obstinat envishet (i synnerhet Maria Theresia) och de var mycket ovilliga att rucka på sina krigsmål.

Det som skulle bryta dödläget var att Ryssland gjorde sig redo att träda in i kriget. Ryssarna var allierade med Österrike men hade av en rad olika anledningar hållit sig utanför det österrikiska tronföljdskriget. För nästan samtidigt som den tyskromerska kejsaren Karl VI dog 1740 så dog även den ryska kejsarinnan Anna Ivanovna. Hon hade utsett hennes systers barnbarn Ivan VI som sin efterträdare, men eftersom han bara var två månader gammal så inledde dödsfallet en period av inre oroligheter som gjorde Ryssland ovilligt att delta i utrikes äventyr. Det fanns nämligen inte mindre än tre fraktioner som kämpade om makten. Först var det hertigen av Kurland som hade varit den egentlige styresmannen under Annas regeringstid och som var tänkt att fortsätta med det under Ivan VI:s minderårighet. Han var emellertid mycket impopulär och störtades redan efter ett par veckor av Ivan VI:s mor Anna Leopoldovna (som Anna Ivanovna hade ansett som olämplig att efterträda henne). Anna Leopoldovna skulle i sin tur störtas ett år senare i en statskupp av sin mors kusin Elisabeth (Peter den stores dotter).

Trots att Elisabeth ansågs vara fransksinnad och att hennes statskupp hade stötts av fransmännen så hade hennes rådgivare ingen tanke på att avsluta den österrikiska alliansen utan de var inställda på att komma till Maria Theresias räddning. Men sedan ett halvår tillbaka befann sig Ryssland i ett krig mot Sverige och det var först när detta hade avslutats sommaren 1743 som Ryssland kunde tänka sig att träda in i det österrikiska tronföljdskriget på Österrikes sida. Fast vid det laget hade Elisabeth retat upp sig på den österrikiske ambassadören Antionotto Botta som hon misstänkte för att vara inblandad i kupplaner mot henne. Botta hann visserligen lämna landet, men Elisabeth krävde att Maria Theresia skulle bestraffa honom, vilket Maria Theresia envist vägrade att göra. Detta innebar att Elisabeth förlorade allt intresse för att hjälpa Österrike under det pågående kriget.

Som åskådare till det österrikiska tronföljdskriget kom Elisabeth dock av moraliska skäl att bli allt mer fientligt inställd till den machiavelliske kung Fredrik av Preussen. Och eftersom den snabbt växande och slagkraftiga preussiska armén även var ett potentiellt hot mot Ryssland lade hon den gamla oförrätten åt sidan och närmade sig Österrike. Hennes erbjudande till Österrike var en allians i utbyte mot att de omedelbart attackerade Preussen. Kursändringen skedde dock först i januari 1746, bara en månad efter att Preussen hade slutit sin andra separatfred med Österrike. Maria Theresia måste ha ångrat djupt att hon slöt fred med Preussen, men till skillnad från Fredrik den store var hon inte beredd att så lättvindigt bryta ingångna fredsavtal. Det ryska erbjudandet avböjdes och efter månader av förhandlingar slöt Österrike och Ryssland en defensivallians i juni 1746 som inte omfattade det pågående kriget mot Frankrike. Denna allians skulle inte avsluta det österrikiska tronföljdskriget, men gjorde nytta genom att undanröja risken för att Fredrik den store återigen skulle hugga Maria Theresia i ryggen.

Den rysk-österrikiska defensivalliansen var emellertid bara början. Ryssland skulle fortsätta att röra sig allt närmare det anti-franska lägret. Elisabeth ansåg visserligen inte att det låg i Rysslands intresse att besegra Frankrike, men i desperation över motgångarna i Nederländerna började britterna uppvakta henne med stora summor pengar och detta var tydligen något som Ryssland hade nytta av. De utdragna förhandlingarna resulterade nämligen i november 1747 i ett avtal om 30 000 ryska hjälptrupper vid Rhen i utbyte mot 300 000 pund om året. Så fort avtalet ratificerades och överlämnades till S:t Petersburg (vilket skedde den 8 februari 1748) började den ryska hjälpkåren sin långsamma marsch mot Nederländerna.

För ett krigstrött Frankrike var detta mycket ovälkomna nyheter och det blev nu mer villigt att kompromissa för att få till stånd en fred innan ryssarna anländer. Den franska offensiven mot Nederländerna fortsatte emellertid och även britterna var villiga att få till stånd en fred då de inte var övertygade om att de ryska trupperna var tillräckliga för att vända krigslyckan.

Fredsförhandlingarna ägde rum i Aachen, inom hörhåll för de franska kanonerna som samtidigt belägrade Maastricht. Fransmännen bantade sina krav på don Felipes furstendöme till att enbart omfatta sin moders hemland Parma. Britterna å sin sida gav tillbaka Louisbourg till Frankrike. Maria Theresia var upprörd över att britterna skänkte bort ett av hennes territorier och lika upprörd var kungen av Sardinien som hade erhållit en del av Parma (hertigdömet Piacenza) som betalning för sin allians med britter och österrikare. Spanjorerna gillade inte att de skulle lämna tillbaka hertigdömet Savojen som de hade ockuperat och bara få Parma i utbyte trots de franska framgångarna i Nederländerna. Men dessa besvikna bundsförvanter var tvungna att gilla läget, för det var britterna och fransmännen som bar kostnaden för kriget.  Preliminärfreden slöts i april 1748 och den slutgiltiga freden undertecknades av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna i oktober (de övriga länderna följde efter under vintern).

Det österrikiska tronföljdskriget hade efter många skiftande vindar slutat oavgjort. Preussen som hade slutit separatfred var dock en klar segrare och Österrike som hade förlorat territorium till inte bara Preussen utan även don Felipe var en klar förlorare. I praktiken var freden i Aachen bara ett vapenstillestånd.  Grundläggande konflikter var fortfarande olösta och åtta år senare var Preussen återigen i krig mot Österrike, och Storbritannien i krig mot Frankrike, på grund av samma motsättningar som i det österrikiska tronföljdskriget.

Men med detta sätter jag punkt för sommarens serie inlägg. Jag tänker inte fortsätta med sjuårskriget eftersom det kriget är så pass välkänt och serien har redan blivit mycket mer omfattande än vad jag hade tänkt från början.

Det tyska inbördeskriget avslutades juldagen 1745 med freden i Dresden, men det europeiska stormaktskriget skulle pågå i ytterligare tre år. Medan det tyska inbördeskriget hade kretsat runt Österrike som försökte försvara sin territoriella integritet mot rovlystna grannar, var stormaktskriget framförallt en global kamp mellan Frankrike och Storbritannien. Till skillnad från deltagarna i det tyska inbördeskriget var dock Frankrikes och Storbritanniens krigsmål otydliga under den andra halvan av kriget. Den huvudsakliga drivkraften var snarare att rädda ansiktet genom att uppnå något som kan kallas för seger och därmed rättfärdiga de höga kostnaderna. Ingen av dem var emellertid förmögen att vinna en klar seger eftersom britterna dominerade till sjöss och fransmännen till lands.

Egentligen började stormaktskriget, och i förlängningen hela det österrikiska tronföljdskriget, som ett perifert spanskt-engelskt kolonialkrig år 1739. Långt senare har detta kolonialkrig fått det färgstarka namnet ”War of Jenkin’s Ear” i engelskspråkig litteratur. Spanjorerna hade länge klagat över att britterna ägnade sig åt smuggling i de spanska kolonierna och dess kustbevakning hade tagit till hårdhänta metoder för att stoppa detta. Britterna å sin sida hävdade att oskyldiga sjömän råkade ut för spansk brutalitet. En av de drabbade var kapten Jenkins som 1731 fick sitt öra avhugget och sedan visade upp det avhuggna örat inför det brittiska parlamentet. Den brittiska opinionen blev allt mer krigslysten även om den brittiske primärministern Robert Walpole in i det längsta försökte föra en fredspolitik. Till slut fick krigsvännerna igenom sin vilja och kriget inleddes i oktober 1739. Eftersom Spanien hade en defensivallians med Frankrike innebar den brittiska krigsförklaringen även en hög sannolikhet för att detta land skulle dras in i det spansk-engelska kriget.

Britterna hade en flotta som var större än de två näst största flottorna tillsammans så de var fulla av optimism inför ett kolonialkrig. Planen var helt enkelt att utnyttja sitt maritima överläge åt att erövra de spanska kolonierna en efter en. Trots en inledande framgång (Porto Bello) skulle det dock visa sig allt annat än enkelt att översätta flottans överlägsenhet till territoriella erövringar. Den sammanlagda styrkan på de brittiska, spanska och franska eskadrarna som opererade i Västindien under detta krig satte ett nytt rekord och det resulterade i stora logistiska problem för framförallt britterna. Det fanns helt enkelt inte en utbyggd infrastruktur för att försörja sådana koncentrationer av skepp och manskap i ett ogästvänligt klimat. Epidemier och umbäranden kom därför att krossa Storbritanniens imperialistiska drömmar. Det mest smärtsamma bakslaget var attacken mot Cartagena våren 1741 där en brittisk invasionsstyrka på 30 000 man förlorade hälften av manskapet, främst på grund av sjukdomar.

Vid det laget hade dock både Spanien och Storbritannien (samt Frankrike) blivit mer intresserade av vad som hände i Tyskland. Spanien såg det som en chans att skaffa ett nytt italienskt kungadöme åt en av sina prinsar och skeppade över en armé vintern 1741-42. Frankrike försökte dock hålla tillbaka de stridslystna spanjorerna och tillät till en början inte transporter över sitt territorium. När sedan den brittiska flottan förstärkte sin närvaro i Medelhavet förhindrades förstärkningar till den spanska armén i Italien som hade svårt att uträtta något mot Österrikes och Sardiniens förenade styrkor. Det var först när Frankrike började visa större intresse för den italienska fronten som det började hända saker. I slaget vid Bassignano (september 1745) vann den fransk-spanska armén en stor seger och fördrev österrikarna från Lombardiet. Preussens separatfred med Österrike några månader senare gjorde det dock möjligt för Maria Theresia att 1746 skicka förstärkningar till Italien och driva tillbaka den fransk-spanska armén till Frankrike.

Maria Theresia hade velat fullfölja triumfen i Italien 1746 genom att återerövra Bägge Sicilierna. Men britterna betraktade Frankrike som huvudfiende och begärde en invasion av Provence vintern 1746-47. Maria Theresia hade inget val än att lyda eftersom det var brittiska subsidier som under hela kriget hade hållit det skuldsatta Österrike flytande. Det var även brittiska påtryckningar som hade tvingat henne att avträda land till Sardinien i utbyte mot detta lands stöd, samt två gånger sluta separatfred med Preussen som fick behålla Schlesien. För Storbritannien var kampen mot Frankrike helt överordnad Österrikes territoriella integritet och detta orsakade mycket bitterhet hos Österrike. Britterna å sin sida klagade över att de fick alldeles för lite valuta för de pengar som de skyfflade in i den österrikiska statskassan. Invasionen av Provence blev ett fiasko.

Frankrikes motgångar i Tyskland 1742-43 hade som jag nämnde i förra veckans inlägg inneburit ett skifte av krigsansträngningen mot mer närbelägna krigsskådeplatser. I Italien hade denna strategi inte gett utdelning, men i den viktigaste krigsskådeplatsen i Österrikiska Nederländerna hade framgångarna varit enorma. Åren 1744-1747 hade den franska armén successivt erövrat alla fästningar i denna region så att endast Luxemburg återstod. Mannen som hade gjort detta möjligt var Moritz av Sachsen som tillsammans med Fredrik den store var detta krigs mest hyllade fältherre. Vid sidan av alla intagna fästningar så vann han även en lysande seger mot brittiskledda pragmatiska armén i Fontenoy 1745.

Moritz av Sachsen (1696-1750)

Men framgångarna berodde inte enbart på Moritz av Sachsens fältherrekonst. Sedan 1743 hade Nederländerna bidragit med hjälptrupper till den pragmatiska armén och trots att de formellt inte var i krig skulle de bidra med lika många trupper som Storbritannien. Det österrikiska inslaget var litet då Maria Theresia kallt räknade med britter och holländare var mer motiverade att försvara Österrikiska Nederländerna mot Frankrike än hon själv. Den en gång så respektingivande holländska armén hade dock under den två decennier långa fredsperioden förfallit på ett sätt som påminde om Sveriges armé. Under sina fälttåg i Österrikiska Nederländerna hade Moritz av Sachsen gång på gång sett hur bedrövligt de holländska regementena presterade och insett att de var den svaga länken i den pragmatiska armén. Han hade länge begärt att få invadera Nederländerna och 1747 fick han det efterlängtade tillståndet. Holländarna vek ned sig på ett sätt som påminde om det ödesdigra året 1672. Den ”ointagliga” fästningen Bergen-op-Zoom (som försvarades av 86-årige svensken Isaac Cronström) föll i september till en fransk styrka ledd av dansken Woldemar Løwendahl medan Moritz av Sachsen (vars mor var tysk-svenska Aurora Königsmarck) uppehöll den pragmatiska armén vid Maastricht. Även Maastricht var en ”ointaglig” holländsk fästning som Moritz av Sachsen krönte sin karriär med att erövra året efter.

Medan Moritz av Sachen körde över den pragmatiska armén i Nederländerna hade Storbritanniens kung besegrat ett jakobitiskt uppror i Skottland 1744-45 som hade gjort att britterna tillfälligt drog tillbaka trupper till hemlandet. Den brittiska flottan hade också varit segerrik och i praktiken utestängt Frankrike från världshaven. När det gäller koloniala erövringar hade framgångarna inte varit lika överlägsna men de hade likväl erövrat den viktiga fästningen Louisbourg i Kanada.

Efter alla dessa år av krig var fredsviljan påtaglig i Europas huvudstäder. Men de spretiga resultaten i de olika krigsskådeplatserna gjorde att ingen ville erkänna sig som förlorare. Maria Theresia hade visserligen förlorat kontrollen över Österrikiska Nederländerna, men hon hade redan tvingats ge upp territorium till Preussen och Sardinien och ville hellre fortsätta kriget än att avträda än mer territorium. Storbritannien hade å sin sida inte förlorat kontrollen över något territorium och var därför inte villigt att lämna tillbaka Louisbourg till fransmännen i utbyte mot Österrikiska Nederländerna. Spanien ockuperade Savoyen (den del av kungariket Sardinien som låg på den franska sidan av alperna) och hade ingen tanke på att ge upp drömmen om ett eget furstendöme åt don Felipe. Och Frankrike kände sig minst av alla som en förlorare. Trots krigsledan var det därför mycket svårt att sluta fred. Det som till slut skulle lösa knutarna var att en helt ny aktör trädde in i kriget.