Karolinerbloggen

I Carl Gustaf Malmströms verk om frihetstiden från 1895 finns följande fotnot om hur Sveriges befolkning påverkades av stora nordiska kriget (band 2, sid 74-75):

Axelson söker s. 371 och f. att göra en beräkning öfver folkmängden inom det egentliga Sverige och kommer till det slut, att den 1718 var 129,000 personer mindre än 1697; och minskningen har naturligtvis mest drabbat de kraftigaste åldersklasserna af mankönet. Det är en välbekant iakttagelse inom statistiken, att genom krig antalet af män i ett land förminskas i jämförelse med antalet af kvinnor. År 1751, det första år då sådan jämförelse för Sverige gjordes, funnos där 1124 kvinnor på hvarje 1000 män. Denna kvinnokönets öfvervikt är större, än någonsin senare i Sverige eller något annat land kändt är. Tabellkommissionen, i sin underdåniga berättelse för åren 1851-55 p. 10, drager däraf den slutsats, ”att all den manspillan, hvilken fransyska revolutionskrigen vållade i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Belgien, Nederländerna, varit en obetydlighet emot dem, som Karl XII:s krig vållat Sverige. Med antagandet, att proportionen könen emellan i återgående till 1718 förändrats efter samma måttstock som från 1751 till 1757, skulle nämligen förhållandet vid Karl XII:s dödsår hafva varit omkring 1250 kvinnor på 1000 män”. Härvid har kommissionen dock förgätit den manspillan som kriget 1741-43 förorsakat, och för öfrigt lagt på Karl XII:s räkning allena äfven den förödelse, som han ärft från hela det föregående århundradets krig.

Min spontana reaktion på tabellkommissionens beräkningar är en viss skepsis mot det rimliga att räkna upp kvinnornas överrepresentation för år 1718 genom att utgå från förändringarna 1751-57. Den generation som deltog i stora nordiska kriget bör väl till antalet ha varit rätt stabil under perioden 1718-1751 för att först därefter börja dö ut till följd av ålderdom. Att åren 1700-1721 kännetecknades av en hög dödlighet för män borde däremot inte kunna ifrågasättas. I uppslagsverket ”Den svenska historien” anges (i band 8, sid 89) en annan uppskattning av Sveriges folkmängd som också innebär att Sveriges folkmängd skulle ha minskat under kriget (från 1 363 000 år 1697 till 1 205 000 år 1718, en minskning på 158 000 personer).

Men problemet med dessa och andra uppskattningar av stormaktstidens befolkningsutveckling är att de egentligen inte utgår från källorna utan mer på en magkänsla som säger att Sveriges folkmängd måste ha minskat under Karl XII:s krig och att folktillväxten under 1600-talet måste ha varit svag. Det finns visserligen förteckningar över Sveriges hushåll i samband med betalningen av Älvsborgs lösen 1571 och dessa har olika forskare försökt omvandla till ett antal individer genom att uppskatta hur stort ett genomsnittligt hushåll var. Detta gjordes redan av Hans Forsell i slutet av 1800-talet och han kom fram till att Sverige inom dess dåtida gränser 1571 hade mellan 427 000 och 531 000 invånare. Men det ansåg senare forskare vara orimligt låga siffror eftersom det skulle innebära en mycket kraftigt folkökning under stormaktstiden trots de ständiga krigen. På olika sätt började de därför räkna upp genomsnittsstorleken på hushållen för att få fram mer ”rimliga” siffror och gjorde sig därmed oberoende av de samtida källorna.

Deras uppskattningar har bidragit till att skapa en allmän uppfattning att stora nordiska kriget var en tid då folkmängden minskade, som gällde åtminstone fram till år 2000. Det året publicerades Lennart Andersson Palms forskningsrapport ”Folkmängden i Sveriges socknar och kommuner 1571-1997” som baserades på just samtida källor och inte magkänsla. Enligt hans uppskattning hade Sverige (inom nuvarande gränser) 639 000 invånare år 1571 (vilket överensstämmer med Hans Forsell). När stora nordiska kriget började ska denna folkmängd ha mer än fördubblats till 1 363 000 invånare och den skulle fortsätta öka (om än i en långsammare takt) så att den uppnådde 1 408 000 invånare år 1718.

Det märkliga med denna kraftiga folkökning är att den skedde trots dödstal som rimligen bör ha varit höga under en tid av nästan ständiga krig och återkommande pestepidemier. För att förklara detta måste födelsetalen ha varit högre än de var under de mest expansiva decennierna under 1800-talets befolkningsexplosion. De fragmentariska bevis som finns för födelsetal under 1600-talet bekräftar också detta. Lennart Anderssons Palm fortsätter dessutom med att utifrån källuppgifter förklara varför födelsetalen var så höga. Enligt honom ska kvinnor ha gift sig tidigare under stormaktstiden än under senare perioder och färre kvinnor förblev ogifta hela sitt liv. Allt detta innebar att det föddes fler barn per kvinna. Gynnsamma förutsättningar för en befolkningsexplosion var det faktum att digerdöden och den långvariga kris som följde i dess fotspår hade tryckt ned folktalen kraftigt. På 1500-talet kom dock rekylen när Europa upplevde en långvarig ekonomisk uppgång med en mycket snabbt växande folkmängd som resultat.

Flera lagar och förordningar som kom under Karl XI:s tid tycks emellertid ha haft en samlad effekt som gjorde att den genomsnittliga äktenskapsåldern höjdes och att andelen kvinnor som aldrig gifte sig ökade. Den bakomliggande förklaringen till dessa förändringar torde vara att folkmängden hade nått taket för vad det dåtida Sverige klarade av att försörja och detta resulterade i återkommande svältkatastrofer när det blev missväxt.

Den vanliga uppfattningen att Sveriges befolkning skulle ha varit mycket större om det inte hade varit för alla krig under stormaktstiden tycks därmed inte stämma. Hade svenskar inte dött på slagfälten skulle de troligen ha dött av svält i stället eller inte alls ha blivit födda på grund av sämre ekonomiska förutsättningar för familjebildning.

När Sveriges folkmängd återigen började öka kraftigt i början av 1800-talet var orsaken teknologiska förbättringar som ökade jordbrukets kapacitet och förbättrade hälsan. Detta minskade dödstalen (steg 2 i den ”demografiska transitionen”) men äktenskapsmönstret förändrades däremot inte tillbaka till stormaktstidens förhållanden, så födelsetalen förblev på 1700-talets nivå till de sjönk ytterligare i steg 3 i den demografiska transitionen.

Den demografiska transitionens fyra steg: Steg 1, stabil befolkning med höga döds- och födelsetal. Steg 2, snabbt växande befolkning med sjunkande dödstal men fortsatt höga födelsetal. Steg 3, långsammare ökning med både sjunkande döds- och födelsetal. Steg 4, stabil befolkning med låga döds- och födelsetal.

Elisabeth av Ryssland (1709-1762)

1748 var året då det österrikiska tronföljdskriget avslutades. Ett krig som hade pågått ända sedan Preussens invasion av Schlesien i december 1740 och som hade smält samman med det spansk-engelska kolonialkriget som började i oktober 1739. Kriget hade böljat fram och tillbaka och alla deltagande nationer hade sett åtskilliga dramatiska vändningar från hopp till förtvivlan och vice versa. De sista åren hade dock kriget stabiliserats på så sätt att den franska armén, under Moritz av Sachsens ledning, hade förvandlats till en ostoppbar segermaskin som metodiskt hade ockuperat hela Österrikiska Nederländerna (förutom Luxemburg) och nu var på väg att göra samma sak med den Nederländska republiken. Storbritannien hade å andra sidan också hittat en framgångsrik strategi. Genom att använda sin överlägsna flotta till att blockera fiendens kvarvarande flottstyrkor i sina hamnar hade de uppnått totalt sjöherravälde och var nu i en position att erövra kolonier som inte längre kunde få förstärkningar från sina hemländer. För Frankrikes och Storbritanniens viktigaste bundsförvanter, Spanien respektive Österrike, hade kriget visserligen gått sämre (i synnerhet för Österrike), men dessa länder kompenserade sin militära svaghet med obstinat envishet (i synnerhet Maria Theresia) och de var mycket ovilliga att rucka på sina krigsmål.

Det som skulle bryta dödläget var att Ryssland gjorde sig redo att träda in i kriget. Ryssarna var allierade med Österrike men hade av en rad olika anledningar hållit sig utanför det österrikiska tronföljdskriget. För nästan samtidigt som den tyskromerska kejsaren Karl VI dog 1740 så dog även den ryska kejsarinnan Anna Ivanovna. Hon hade utsett hennes systers barnbarn Ivan VI som sin efterträdare, men eftersom han bara var två månader gammal så inledde dödsfallet en period av inre oroligheter som gjorde Ryssland ovilligt att delta i utrikes äventyr. Det fanns nämligen inte mindre än tre fraktioner som kämpade om makten. Först var det hertigen av Kurland som hade varit den egentlige styresmannen under Annas regeringstid och som var tänkt att fortsätta med det under Ivan VI:s minderårighet. Han var emellertid mycket impopulär och störtades redan efter ett par veckor av Ivan VI:s mor Anna Leopoldovna (som Anna Ivanovna hade ansett som olämplig att efterträda henne). Anna Leopoldovna skulle i sin tur störtas ett år senare i en statskupp av sin mors kusin Elisabeth (Peter den stores dotter).

Trots att Elisabeth ansågs vara fransksinnad och att hennes statskupp hade stötts av fransmännen så hade hennes rådgivare ingen tanke på att avsluta den österrikiska alliansen utan de var inställda på att komma till Maria Theresias räddning. Men sedan ett halvår tillbaka befann sig Ryssland i ett krig mot Sverige och det var först när detta hade avslutats sommaren 1743 som Ryssland kunde tänka sig att träda in i det österrikiska tronföljdskriget på Österrikes sida. Fast vid det laget hade Elisabeth retat upp sig på den österrikiske ambassadören Antionotto Botta som hon misstänkte för att vara inblandad i kupplaner mot henne. Botta hann visserligen lämna landet, men Elisabeth krävde att Maria Theresia skulle bestraffa honom, vilket Maria Theresia envist vägrade att göra. Detta innebar att Elisabeth förlorade allt intresse för att hjälpa Österrike under det pågående kriget.

Som åskådare till det österrikiska tronföljdskriget kom Elisabeth dock av moraliska skäl att bli allt mer fientligt inställd till den machiavelliske kung Fredrik av Preussen. Och eftersom den snabbt växande och slagkraftiga preussiska armén även var ett potentiellt hot mot Ryssland lade hon den gamla oförrätten åt sidan och närmade sig Österrike. Hennes erbjudande till Österrike var en allians i utbyte mot att de omedelbart attackerade Preussen. Kursändringen skedde dock först i januari 1746, bara en månad efter att Preussen hade slutit sin andra separatfred med Österrike. Maria Theresia måste ha ångrat djupt att hon slöt fred med Preussen, men till skillnad från Fredrik den store var hon inte beredd att så lättvindigt bryta ingångna fredsavtal. Det ryska erbjudandet avböjdes och efter månader av förhandlingar slöt Österrike och Ryssland en defensivallians i juni 1746 som inte omfattade det pågående kriget mot Frankrike. Denna allians skulle inte avsluta det österrikiska tronföljdskriget, men gjorde nytta genom att undanröja risken för att Fredrik den store återigen skulle hugga Maria Theresia i ryggen.

Den rysk-österrikiska defensivalliansen var emellertid bara början. Ryssland skulle fortsätta att röra sig allt närmare det anti-franska lägret. Elisabeth ansåg visserligen inte att det låg i Rysslands intresse att besegra Frankrike, men i desperation över motgångarna i Nederländerna började britterna uppvakta henne med stora summor pengar och detta var tydligen något som Ryssland hade nytta av. De utdragna förhandlingarna resulterade nämligen i november 1747 i ett avtal om 30 000 ryska hjälptrupper vid Rhen i utbyte mot 300 000 pund om året. Så fort avtalet ratificerades och överlämnades till S:t Petersburg (vilket skedde den 8 februari 1748) började den ryska hjälpkåren sin långsamma marsch mot Nederländerna.

För ett krigstrött Frankrike var detta mycket ovälkomna nyheter och det blev nu mer villigt att kompromissa för att få till stånd en fred innan ryssarna anländer. Den franska offensiven mot Nederländerna fortsatte emellertid och även britterna var villiga att få till stånd en fred då de inte var övertygade om att de ryska trupperna var tillräckliga för att vända krigslyckan.

Fredsförhandlingarna ägde rum i Aachen, inom hörhåll för de franska kanonerna som samtidigt belägrade Maastricht. Fransmännen bantade sina krav på don Felipes furstendöme till att enbart omfatta sin moders hemland Parma. Britterna å sin sida gav tillbaka Louisbourg till Frankrike. Maria Theresia var upprörd över att britterna skänkte bort ett av hennes territorier och lika upprörd var kungen av Sardinien som hade erhållit en del av Parma (hertigdömet Piacenza) som betalning för sin allians med britter och österrikare. Spanjorerna gillade inte att de skulle lämna tillbaka hertigdömet Savojen som de hade ockuperat och bara få Parma i utbyte trots de franska framgångarna i Nederländerna. Men dessa besvikna bundsförvanter var tvungna att gilla läget, för det var britterna och fransmännen som bar kostnaden för kriget.  Preliminärfreden slöts i april 1748 och den slutgiltiga freden undertecknades av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna i oktober (de övriga länderna följde efter under vintern).

Det österrikiska tronföljdskriget hade efter många skiftande vindar slutat oavgjort. Preussen som hade slutit separatfred var dock en klar segrare och Österrike som hade förlorat territorium till inte bara Preussen utan även don Felipe var en klar förlorare. I praktiken var freden i Aachen bara ett vapenstillestånd.  Grundläggande konflikter var fortfarande olösta och åtta år senare var Preussen återigen i krig mot Österrike, och Storbritannien i krig mot Frankrike, på grund av samma motsättningar som i det österrikiska tronföljdskriget.

Men med detta sätter jag punkt för sommarens serie inlägg. Jag tänker inte fortsätta med sjuårskriget eftersom det kriget är så pass välkänt och serien har redan blivit mycket mer omfattande än vad jag hade tänkt från början.

Det tyska inbördeskriget avslutades juldagen 1745 med freden i Dresden, men det europeiska stormaktskriget skulle pågå i ytterligare tre år. Medan det tyska inbördeskriget hade kretsat runt Österrike som försökte försvara sin territoriella integritet mot rovlystna grannar, var stormaktskriget framförallt en global kamp mellan Frankrike och Storbritannien. Till skillnad från deltagarna i det tyska inbördeskriget var dock Frankrikes och Storbritanniens krigsmål otydliga under den andra halvan av kriget. Den huvudsakliga drivkraften var snarare att rädda ansiktet genom att uppnå något som kan kallas för seger och därmed rättfärdiga de höga kostnaderna. Ingen av dem var emellertid förmögen att vinna en klar seger eftersom britterna dominerade till sjöss och fransmännen till lands.

Egentligen började stormaktskriget, och i förlängningen hela det österrikiska tronföljdskriget, som ett perifert spanskt-engelskt kolonialkrig år 1739. Långt senare har detta kolonialkrig fått det färgstarka namnet ”War of Jenkin’s Ear” i engelskspråkig litteratur. Spanjorerna hade länge klagat över att britterna ägnade sig åt smuggling i de spanska kolonierna och dess kustbevakning hade tagit till hårdhänta metoder för att stoppa detta. Britterna å sin sida hävdade att oskyldiga sjömän råkade ut för spansk brutalitet. En av de drabbade var kapten Jenkins som 1731 fick sitt öra avhugget och sedan visade upp det avhuggna örat inför det brittiska parlamentet. Den brittiska opinionen blev allt mer krigslysten även om den brittiske primärministern Robert Walpole in i det längsta försökte föra en fredspolitik. Till slut fick krigsvännerna igenom sin vilja och kriget inleddes i oktober 1739. Eftersom Spanien hade en defensivallians med Frankrike innebar den brittiska krigsförklaringen även en hög sannolikhet för att detta land skulle dras in i det spansk-engelska kriget.

Britterna hade en flotta som var större än de två näst största flottorna tillsammans så de var fulla av optimism inför ett kolonialkrig. Planen var helt enkelt att utnyttja sitt maritima överläge åt att erövra de spanska kolonierna en efter en. Trots en inledande framgång (Porto Bello) skulle det dock visa sig allt annat än enkelt att översätta flottans överlägsenhet till territoriella erövringar. Den sammanlagda styrkan på de brittiska, spanska och franska eskadrarna som opererade i Västindien under detta krig satte ett nytt rekord och det resulterade i stora logistiska problem för framförallt britterna. Det fanns helt enkelt inte en utbyggd infrastruktur för att försörja sådana koncentrationer av skepp och manskap i ett ogästvänligt klimat. Epidemier och umbäranden kom därför att krossa Storbritanniens imperialistiska drömmar. Det mest smärtsamma bakslaget var attacken mot Cartagena våren 1741 där en brittisk invasionsstyrka på 30 000 man förlorade hälften av manskapet, främst på grund av sjukdomar.

Vid det laget hade dock både Spanien och Storbritannien (samt Frankrike) blivit mer intresserade av vad som hände i Tyskland. Spanien såg det som en chans att skaffa ett nytt italienskt kungadöme åt en av sina prinsar och skeppade över en armé vintern 1741-42. Frankrike försökte dock hålla tillbaka de stridslystna spanjorerna och tillät till en början inte transporter över sitt territorium. När sedan den brittiska flottan förstärkte sin närvaro i Medelhavet förhindrades förstärkningar till den spanska armén i Italien som hade svårt att uträtta något mot Österrikes och Sardiniens förenade styrkor. Det var först när Frankrike började visa större intresse för den italienska fronten som det började hända saker. I slaget vid Bassignano (september 1745) vann den fransk-spanska armén en stor seger och fördrev österrikarna från Lombardiet. Preussens separatfred med Österrike några månader senare gjorde det dock möjligt för Maria Theresia att 1746 skicka förstärkningar till Italien och driva tillbaka den fransk-spanska armén till Frankrike.

Maria Theresia hade velat fullfölja triumfen i Italien 1746 genom att återerövra Bägge Sicilierna. Men britterna betraktade Frankrike som huvudfiende och begärde en invasion av Provence vintern 1746-47. Maria Theresia hade inget val än att lyda eftersom det var brittiska subsidier som under hela kriget hade hållit det skuldsatta Österrike flytande. Det var även brittiska påtryckningar som hade tvingat henne att avträda land till Sardinien i utbyte mot detta lands stöd, samt två gånger sluta separatfred med Preussen som fick behålla Schlesien. För Storbritannien var kampen mot Frankrike helt överordnad Österrikes territoriella integritet och detta orsakade mycket bitterhet hos Österrike. Britterna å sin sida klagade över att de fick alldeles för lite valuta för de pengar som de skyfflade in i den österrikiska statskassan. Invasionen av Provence blev ett fiasko.

Frankrikes motgångar i Tyskland 1742-43 hade som jag nämnde i förra veckans inlägg inneburit ett skifte av krigsansträngningen mot mer närbelägna krigsskådeplatser. I Italien hade denna strategi inte gett utdelning, men i den viktigaste krigsskådeplatsen i Österrikiska Nederländerna hade framgångarna varit enorma. Åren 1744-1747 hade den franska armén successivt erövrat alla fästningar i denna region så att endast Luxemburg återstod. Mannen som hade gjort detta möjligt var Moritz av Sachsen som tillsammans med Fredrik den store var detta krigs mest hyllade fältherre. Vid sidan av alla intagna fästningar så vann han även en lysande seger mot brittiskledda pragmatiska armén i Fontenoy 1745.

Moritz av Sachsen (1696-1750)

Men framgångarna berodde inte enbart på Moritz av Sachsens fältherrekonst. Sedan 1743 hade Nederländerna bidragit med hjälptrupper till den pragmatiska armén och trots att de formellt inte var i krig skulle de bidra med lika många trupper som Storbritannien. Det österrikiska inslaget var litet då Maria Theresia kallt räknade med britter och holländare var mer motiverade att försvara Österrikiska Nederländerna mot Frankrike än hon själv. Den en gång så respektingivande holländska armén hade dock under den två decennier långa fredsperioden förfallit på ett sätt som påminde om Sveriges armé. Under sina fälttåg i Österrikiska Nederländerna hade Moritz av Sachsen gång på gång sett hur bedrövligt de holländska regementena presterade och insett att de var den svaga länken i den pragmatiska armén. Han hade länge begärt att få invadera Nederländerna och 1747 fick han det efterlängtade tillståndet. Holländarna vek ned sig på ett sätt som påminde om det ödesdigra året 1672. Den ”ointagliga” fästningen Bergen-op-Zoom (som försvarades av 86-årige svensken Isaac Cronström) föll i september till en fransk styrka ledd av dansken Woldemar Løwendahl medan Moritz av Sachsen (vars mor var tysk-svenska Aurora Königsmarck) uppehöll den pragmatiska armén vid Maastricht. Även Maastricht var en ”ointaglig” holländsk fästning som Moritz av Sachsen krönte sin karriär med att erövra året efter.

Medan Moritz av Sachen körde över den pragmatiska armén i Nederländerna hade Storbritanniens kung besegrat ett jakobitiskt uppror i Skottland 1744-45 som hade gjort att britterna tillfälligt drog tillbaka trupper till hemlandet. Den brittiska flottan hade också varit segerrik och i praktiken utestängt Frankrike från världshaven. När det gäller koloniala erövringar hade framgångarna inte varit lika överlägsna men de hade likväl erövrat den viktiga fästningen Louisbourg i Kanada.

Efter alla dessa år av krig var fredsviljan påtaglig i Europas huvudstäder. Men de spretiga resultaten i de olika krigsskådeplatserna gjorde att ingen ville erkänna sig som förlorare. Maria Theresia hade visserligen förlorat kontrollen över Österrikiska Nederländerna, men hon hade redan tvingats ge upp territorium till Preussen och Sardinien och ville hellre fortsätta kriget än att avträda än mer territorium. Storbritannien hade å sin sida inte förlorat kontrollen över något territorium och var därför inte villigt att lämna tillbaka Louisbourg till fransmännen i utbyte mot Österrikiska Nederländerna. Spanien ockuperade Savoyen (den del av kungariket Sardinien som låg på den franska sidan av alperna) och hade ingen tanke på att ge upp drömmen om ett eget furstendöme åt don Felipe. Och Frankrike kände sig minst av alla som en förlorare. Trots krigsledan var det därför mycket svårt att sluta fred. Det som till slut skulle lösa knutarna var att en helt ny aktör trädde in i kriget.

Kejsar Karl Albrecht (1697-1745)

Kung Fredrik den store (1712-1786)

Den 24 januari 1742 valdes Karl Albrecht av Bayern till tyskromersk kejsare och skrev därmed historia genom att bryta ett 300 år gammalt habsburgskt monopol på kejsarkronan. Maria Theresia vägrade visserligen att erkänna valets legitimitet eftersom hennes representant hade nekats att lägga Böhmens röst i valet med hänvisning till att den Böhmiska tronföljden var omstridd (Karl Albrecht själv hade ju blivit krönt till kung av Böhmen i december). Detta kunde dock inte förminska Karl Albrechts legitimitet utanför de Habsburg-kontrollerade länderna eftersom de åtta närvarande kurfurstarna var enhälliga i sitt beslut. Även Habsburgtrogna kurfurstar som till exempel Hannover hade svikit Maria Theresias kandidat (hennes make Frans Stefan) eftersom de inte ville förarga den blivande kejsaren som nu kunde använda kejsartitelns prestige till att uppbåda hjälptrupper från de tyska småstaterna.

Även den ständigt opålitlige kung Fredrik av Preussen hade under vintern 1741-42 tyckt sig se att vinden oåterkalleligt blåste i den anti-österrikiska koalitionens riktning. Han hade därför brutit sitt hemliga vapenstillestånd med Österrike och istället beslutat att hjälpa sina officiella bundsförvanter som stred i Böhmen genom att attackera Mähren. Under samma vinter hade även en spansk uppladdning ägt rum i Italien som innebar att ännu en front skulle öppnas i Italien efter ett år av österrikiska motgångar i Tyskland.

Men 1742 skulle bli ett helt annorlunda år än 1741. Redan innan det nya året hade börjat inledde Österrike en motoffensiv med hjälp av kroater och serber från den så kallade Militärgränsen som höll vakt mot turkiska angrepp. Offensiven kom som en fullständig överraskning för de fåtaliga fransk-bayerska ockupanterna i egentliga Österrike som under januari fördrevs eller kapitulerade (i den senare kategorin: 10 000 fransmän i Linz). Offensiven fortsatte in i Bayern och samma dag som Karl Albrecht kröntes till kejsare i Frankfurt (12 februari) föll hans bayerska huvudstad München i österrikiska händer.

Den nykrönte kejsarens triumf förbyttes därmed omedelbart till ett tillstånd av förnedring. Med hans hemland ockuperat och svårt härjat av de brutala balkantrupperna så var han berövad alla sina intäkter. Så trots sin kejsartitel var han nu i praktiken en landsflykting och helt beroende av franska fickpengar för att hålla sitt hov i Frankfurt. Såväl fiender som bundsförvanter skulle under hela hans korta regeringstid ignorera honom såsom en förbrukad kraft.

Samtidigt misslyckades den preussiska attacken mot Mähren, trots minimal österrikisk närvaro, på grund av dålig planering och ett framgångsrikt gerillakrig från bondeuppbåd stödda av husarer. Det lilla intresse Fredrik den store hade för att hjälpa sina bundsförvanter var nu helt borta och han försökte återigen sluta separatfred. Maria Theresia var dock var fortsatt ovillig att ge upp Schlesien och det krävdes en ny preussisk seger i slaget vid Chotusitz i maj samt ett allt besvärligare läge för de fransk-bayerska styrkorna för att hon skulle ändra uppfattning. I juni avträdde hon därför Schlesien till Preussen i en fred som även omfattade Sachsen.

Inom loppet av ett drygt halvår hade därmed situationen gått från ett desperat läge för Österrike till ett nästan lika desperat läge för Österrikes kvarvarande fiender. Bayern var ockuperat och den isolerade franska armén i Prag hotades med undergång. Ett desillusionerat Frankrike gick nu med på att Österrike skulle få behålla Bayern i utbyte mot fri lejd för den franska armén i Böhmen och att Karl Albrecht kompenserades med furstbiskopsdömen vid Rhen. Och eftersom fälttåget i Italien hade gått dåligt för spanjorerna var det därmed möjligt att avsluta hela kriget på gynnsamma villkor. Maria Theresia var dock inte redo för fred utan hon såg nu chansen att förutom Bayern även vinna tillbaka Lothringen och kungariket Neapel som hade förlorats i det polska tronföljdskriget. Till sin hjälp hade hon nu även den så kallade pragmatiska armén vid Rhen som hade organiserats av Storbritannien-Hannover.

Allt gick dock inte på räls för Maria Theresia under 1742 eftersom de belägrade fransmännen i Prag lyckades undkomma fångenskap genom en skicklig genomförd utbrytning i december. I samband med striderna i Böhmen hade även Karl Albrecht under hösten lyckats befria Bayern. För ett tag tycktes det som om det var ett misstag att inte sluta fred med Frankrike sommaren 1742. Sådan oro skingrades dock det följande året då Bayern återerövrades av Österrike under våren och den pragmatiska armén besegrade fransmännen i slaget vid Dettingen i juni. Fransmännen evakuerade därefter Tyskland helt och hållet och Karl Albrecht blev så frustrerad över deras bristande stöd att han sa upp sin allians med Frankrike. Det sistnämnda hade dock ingen praktisk betydelse då han nu var helt irrelevant i storpolitiken. Maria Theresia kunde nu se fram emot 1744 då hon hade tänkt föra över kriget på motståndarnas territorium och återbörda Neapel och Lothringen till sin rättmätiga härskare. Men till hennes stora besvikelse skulle detta bli ett år då vinden återigen vände riktning.

Vinden vänder

Till skillnad från sommaren 1742 hade motgångarna under 1743 inte mjukat upp den franska inställningen utan snarare fått den att hårdna. Den viktigaste förklaringen till detta var att den fredsvänlige och åldrige kardinal Fleury hade dött 1743 efter att styrt Frankrike i sjutton år. De sista åren hade hans styre inte kännetecknats av en fast hand och hans efterträdare var nu inriktade på att leda krigsansträngningen på ett mer kraftfullt sätt. En formell krigsförklaring mot Storbritannien utfärdades i mars 1744 och istället för avlägsna mål i Böhmen och Bayern skulle man koncentrera sig på närbelägna mål i Österrikiska Nederländerna och Italien där Österrike var sårbar.

De österrikiska framgångarna åren 1742-1743 hade också djupt oroat Fredrik den store i Preussen. Eftersom han själv inte respekterade ingångna avtal så förväntade han sig inte att Maria Theresia skulle göra det heller. Om Maria Theresia vann kriget mot Frankrike skulle hon enligt Fredriks uppfattning rikta all sin kraft mot Preussen för att återta Schlesien. För att stoppa detta beslöt sig Fredrik för att förbereda sin kraftigt utökade armé för att återinträda i kriget (den räknade nu 140 000 man jämfört med 80 000 år 1740). Förutom att behålla det han redan erövrat hoppades han även på att erövra den nordliga tredjedelen av Böhmen.

Den preussiska attacken mot Böhmen inleddes i augusti 1744 och resulterade i att Österrike avbröt sin invasion av Elsass så att armén kunde användas åt att försvara hemlandet. Att österrikarna kunde göra detta utan att fransmännen hindrade dem var en missräkning för Preussen. Situationen förvärrades än mer av att Sachsen anslöt sig till Österrike i hopp om att erövra preussiskt territorium. I Böhmen hade Fredrik dessutom gapat efter för mycket och hela fälttåget slutade i ett fiasko med en snabbt krympande invasionsarmé. Under hösten tvingades styrkan som ursprungligen var 80 000 man stark dra sig tillbaka och sedan bokföra förluster på 30 000 man. Fredrik insåg att återinträdet i kriget var ett stort misstag och ville nu inget annat än att avsluta det. Att fransmännen utnyttjade striderna i Böhmen till att befria delar av Bayern var ingen tröst för honom. Maria Theresia såg dock det preussiska bakslaget som ett lysande tillfälle att ta tillbaka Schlesien och ville ännu inte sluta fred.

Ytterligare en god nyhet för Österrike kom den 20 januari 1745 då Karl Albrecht avled. Han var en bruten man som hade åldrats i förtid av alla olyckor. Detta innebar att kejsartiteln återigen var ledig. Trots franskt stöd valde Karl Albrechts son att inte göra anspråk på kejsartiteln i utbyte mot att han fick behålla Bayern. Detta gick Maria Theresia med på i april och den 13 september kunde Frans Stefan äntligen väljas till kejsare. Endast Kurpfalz och Preussen avstod från att rösta på den enda kandidaten. Men i likhet med det förra kejsarvalet sammanföll det med ett fullständigt skifte i krigslyckan.

Kriget i Österrikiska Nederländerna och i Italien gick bedrövligt och Österrikes viktigaste bundsförvant drabbades av ett uppror på hemmaplan. Under 1745 blev österrikiska arméer grundligt besegrade i inte mindre än fem större fältslag. Tre av dessa var mot preussiska arméer. Det var nu som Fredrik den store etablerade sitt rykte som en historiens främsta fältherrar. I slaget vid Hohenfriedberg i maj 1745 hade han skickligt lurat österrikarna i en fälla och han använde där för första gången sin berömda taktik att anfalla fiendens flank i en sned vinkel. I slaget vid Soor i september blev han överraskad av en dubbelt så stor armé men kunde ändå vinna en överlägsen seger. Slutligen i Kesselsdorf i december vann en av Fredriks underlydande generaler en stor seger. Preussen hade därmed en obruten svit på fem stora segrar på slagfältet och österrikarna tvivlade nu på sin förmåga att kunna besegra Preussen. Bekymren på övriga fronter gjorde det nödvändigt för Österrike att sluta separatfred med en av sina fiender. Valet föll på Preussen eftersom Frankrike vägrade att svika sin bundsförvant medan Fredrik den store inte hade sådana skrupler.

Den 25 december slöt Preussen fred med Österrike och Sachsen i Dresden på samma villkor som förra gången. Det österrikiska tronföljdskriget hade börjat som ett tyskt inbördeskrig för att sedan utvecklas till ett europeiskt storkrig. Med freden i Dresden hade den tyska delen av kriget avvecklats, men det europeiska storkriget var inte över och Österrike var nu återigen i ett mycket besvärligt läge.

Den 28 juli 1741 förklarade den av hattarna dominerade riksdagen krig mot Ryssland. Ett beslut som förmodligen kan räknas som det mest idiotiska någon svensk politiker har fattat. Kriget har ju som bekant gått till historien som ett stort förnedrande fiasko. Trots att Sverige hade startat kriget (och under två och ett halvt år aktivt förberett det) så var det ryssarna som anföll först och besegrade den svenska armén vid Villmanstrand 23 augusti 1741. De drog sig tillbaka efter segern, men skulle under nästa sommar återigen vara först med att gå till offensiven och då tvinga den svenska armén i Finland att kapitulera den 24 augusti 1742, varefter hela Finland ockuperades. Svenska försök att befria Finland under 1743 misslyckades och när även egentliga Sveriges kuster hotades av ryska flottans härjningar kastade den svenska regeringen in handduken och slöt preliminärfred den 16 juni. En landremsa längs gränsen till Ryssland avträddes sedan i den slutgiltiga (och milda) freden den 7 augusti.

Det märkvärdiga med hattarnas ryska krig är inte att det misslyckades utan hur verklighetsfrämmande de svenska krigsplanerna var. Hattarna hade tagit makten i Sverige i slutet av 1738 med det uttalande målet att starta ett revanschkrig mot Ryssland. Och redan under 1739 överfördes först två värvade regementen och sedan 6 000 man indelta soldater till Finland, vilket utökade arméns styrka där till 18 000 man. Flera ledande män hade uppfattningen att enbart hotet om krig skulle räcka för att få ryssarna att avträda Viborg. Allra värst var nog riksrådet Carl Sparre som i juli 1739 (medan ryssarnas krig mot turkarna fortfarande pågick) ansåg att vapenskramlet från 10 000 man skulle räcka för att ryssarna utan strid skulle avträda Viborg och Ingermanland med S:t Petersburg (Tengberg del 1 sid 52-53). En uppfattning han hade trots att han var en gammal veteran från stora nordiska kriget (tillfångatagen vid Poltava).

Den ursprungliga krigsplanen gick ut på att sluta en allians med Osmanska riket som sedan 1735 var i krig med Ryssland. Men detta land slöt fred i september 1739 så Sverige fick söka efter andra potentiella bundsförvanter, närmare bestämt Danmark och Preussen. Det senare landet lockades med Kurland vars hertig tillhörde den ryska tsarfamiljen och för tillfället var den som i praktiken styrde Ryssland. Danmark lockades med Livland som de skulle kunna byta mot Holstein. Av dessa två var det endast Danmark som visade ett genuint intresse för kriget, hotad som de var av hertigen av Holstein-Gottorps anspråk på Slesvig och hans släktförbindelser med den ryska tsarfamiljen. Danmark var dock mer intresserad av att få Bohuslän än Livland (vilket Sverige inte kunde gå med på) och hade även andra betänkligheter så de avböjde till slut. Trots att hattarna inte lyckades rekrytera någon bundsförvant valde de emellertid att ändå starta kriget, övertygade som de var om Sveriges styrka och Rysslands svaghet.

Den svenska armén var dock inte i något bra skick. Även om Sverige som land hade återhämtat sig snabbt efter stora nordiska kriget så var statsfinanserna i ett kroniskt dåligt skick under hela frihetstiden. Under det förra kriget hade staten gått på knäna och efterlämnat stora skulder. De åtgärder som Karl XII hade gjort för att utöka statens intäkter rullades dock tillbaka av den nya regimen som ansåg dem vara utslag av det förhatliga enväldet. Under hela frihetstiden skulle därför de ordinarie statsintäkterna bestämmas av 1696 års statsbudget. Problemet med detta var dock att hälften av 1696 års budget kom från östersjöprovinserna så under frihetstiden var statsförvaltningen ständigt underfinansierad och riksdagarna var tvungna att bevilja tillfälliga skatter för att nödtorftigt fylla igen hål. Den politiska viljan att öka skattebasen och sanera statsfinanserna var mycket svag och underlättades inte heller av att budgeten var en statshemlighet som inte ens de vanliga riksdagsledamöterna hade insyn i. I likhet med förmyndarregeringen 1660-1672 föredrog frihetstidens politiker att lösa budgetproblemet med nedskärningar och utländska subsidier.

Nedskärningar drabbade inte bara underhållet av utrustning och befästningar samt övningar, utan även manskapsstyrkan vid de indelta regementen. Genom att rotebönder betalade vakansavgifter istället för att ställa upp med en soldat kunde man spara pengar och vissa regementen hade under hattarnas ryska krig uppemot 13,5 % vakanser. Den svenska armén var därmed i ett sämre skick 1741 än vad den hade varit 1721 samtidigt som ryssarna hade blivit bättre. Men på något sätt trodde hattarna ändå på att de skulle kunna vinna ett revanschkrig utan bundsförvanter och utan att först rusta upp armén. Och de kunde inte hävda okunskap som ursäkt eftersom artillerigeneralen Carl Cronstedt (vars kanoner segrade i Gadebusch och som var den som först tilldelades överbefälet i Finland) gav noggranna och ärliga rapporter om det usla tillståndet i armén. Cronstedt visste vad som var på väg att hända och han var klok nog att 1740 ansöka om byte av tjänst från ett riksråd som var mer än villigt att godkänna hans ansökan.

Faktum var att Sverige hade stora problem med att överhuvudtaget försörja den förstärkta armén i Finland, och kunde än mindre täcka kostnaden för att starta krig. Den svenska regeringen hade därför det delikata problemet med att försöka få Frankrike att snarast ge omfattande subsidier så att armén skulle kunna försörjas utan att avslöja hur dåligt tillståndet var eftersom fransmännen då inte skulle ge några subsidier överhuvudtaget. Fast i och med att österrikiska tronföljdskriget bröt ut blev det viktigt för Frankrike att Ryssland skulle uppehållas av ett krig mot Sverige så de gick med på subsidierna.

När riksdagen till slut beslöt att förklara krig var de ”visa” nog att ge instruktioner för fredsförhandlingar för tre olika utfall av kriget (Tengberg del 1 sid 193):

1. Begärde Ryssland fred, skulle Sverige inte gå med på vapenstillestånd förrän ”hela Carelen, Kexholm, Wiborg, Petersburg, Nöteborg, Cronstadt och Cronslott med hela Newaströmmen” överlämnats. För att sluta fred skulle Sverige (och Danmark ifall de hade anslutit sig) erhålla ”hela Liffland, Estland, Carelen och Ingermanland samt de öjar som Sverige tillförene innehaft. Thessutom hela Ladogasjön; therutur efter Sueri strömmen åt Onega sjön och efter bemälte sjös östra kant norr ut ända till Hvita hafvet”.
2. Ifall Sverige drabbades av motgångar eller ”grannars uppväxande afund”, skulle kraven för vapenstillestånd vara desamma, men för fred skulle endast ”de större öjarne Dagö och Ösel samt alla de mindre deromkring och uti Finska viken belägna öjar återbekomma hela Estland och Ingermanland med Carelen och Kexholms län samt alla derinnom belägna städer och fästningar med mera, alldeles efter Estlands och Ingermanlands gräns samt vidare öfver Ladoga sjön åt Lappmarken efter den gräns, som var före år 1700”.
3. Ifall ”emot all förmodan” inget land stödde Sverige eller rent av att något land angrep Sverige, eller om den svenska armén led ett ”ansenligt nederlag eller försättas uti så stor nöd och besvärligheter” att riksrådet inte kunde lösa situationen så skulle riksdagen se inget annat råd än att låta det ovannämnda kraven för vapenstillestånd gälla som fredsvillkor tillsammans med kravet att Ryssland inte fick ha några örlogsskepp i Finska viken.

Sveriges optimism var helt häpnadsväckande. Även i riksdagens värsta scenario skulle Karelen och S:t Petersburg avträdas till Sverige! Trots att riket styrdes av veteraner från stora nordiska kriget kunde de tydligen inte föreställa sig att ett nytt Perevolotjna och en ny ockupation av Finland väntade. Kollektivt önsketänkande där man blundar för alla obehagliga sanningar kan orsaka enorm skada.

Maria Theresia 1717-1780

Det är få människor som har ställts inför svårare uppgifter än när den endast 23 år gamla Maria Theresia efterträdde sin far Karl VI dog den 20 oktober 1740. Trots att hennes far hade använt allt sitt politiska kapital åt att trygga hennes tronföljd hade han märkligt nog inte gjort något för att förbereda henne för uppgiften. Hon hade inte deltagit i något regeringsmöte och var inte informerad om rikets tillstånd. Det hon nu upptäckte var bedrövligt. Efter att ha förlorat två krig på raken var statskassan nästan tom och skulderna höga. Efter det turkiska kriget var det dessutom uppenbart att den österrikiska arméns motgångar inte kunde skyllas på enskilda befälhavares misstag. I decennier hade officerare fått sina poster tack var tjänsteköp och nepotism snarare än skicklighet, så att officerskåren nu till stor del var inkompetent. Armén var nu också grundligt demoraliserad och även efter att fred hade slutits fortsatte den att plågas av deserteringar. På pappret var den drygt 140 000 man stark, vilket var en sänkning från de dryga 200 000 man som inte räckte till under polska tronföljdskriget, men i verkligheten fanns det inte mer än 80 000 man som fortfarande tjänstgjorde i den kejserliga armén. Med andra ord hade Österrike och Preussen lika stora arméer trots att Österrikes befolkning var sju gånger större. (Den verkliga styrkan för den österrikiska armén var nog 107 892 man, läs kommentarerna till detta inlägg för mer info)

1736 hade Maria Theresia gift sig med hertig Frans Stefan av Lothringen som var tänkt att efterträda Karl VI som kejsare. Frans Stefan uppfattades dock som en fransman och var därför impopulär bland de tysktalande österrikarna som snarare föredrog kurfurstarna av Bayern och Sachsen, vars fruar kunde göra anspråk på att ha en starkare rätt till tronen än deras kusin Maria Theresia. Medan Sachsen hade en respektabel armé på 37 000 man (efter mobiliseringen 1741, innan dess snarare drygt 20 000 man) hade dock Bayern endast 10 000 man till sitt förfogande och en ekonomi som var i lika dåligt skick som Österrikes. På egen hand kunde Bayern inte göra allvar av sina anspråk som inte ens Frankrike trodde på. Dess kurfurste Karl Albrecht var nämligen gift med Maria Theresias yngre kusin och baserade därför sitt anspråk på arvsfördrag från 1500-talet, som vid en närmare granskning i princip alla utom Bayern ansåg vara grundlöst. Sachsens kurfurste som var gift med den äldsta kusinen verkade däremot vara inställd på att acceptera Maria Theresias trontillträde. Istället för att försöka påverka tronföljden i Österrike valde därför Frankrike att satsa på kejsarvalet istället. Om Frankrikes skyddsling Karl Albrecht blev vald till kejsare istället för Frans Stefan skulle det ju allvarligt försvaga ärkefienden Österrikes inflytande. Av den anledningen höll fransmännen även tillbaka det krigsvilliga Spanien eftersom de befarande att ett yttre krig mot Österrike skulle väcka tysk patriotism och stärka den habsburgska kejsarkandidaten.

Det tycktes därför som om Maria Theresia skulle lyckas att utan krig säkra sin tron. Men samma år som Karl VI dog så dog även Fredrik Vilhelm av Preussen och hans efterträdare Fredrik den store var betydligt mer aggressiv än sin fader. I Fredriks Vilhelms politiska testamente fanns visserligen instruktioner att utnyttja Karl VI:s frånfälle till att erövra Jülich-Berg vid Rhen som Preussen länge hade gjort anspråk på. Fredrik den store ansåg dock att Jülich-Berg var en för liten vinst jämfört med den stora risken det innebar att gå i krig utan bundsförvanter. Han dammade istället av ett gammalt tvivelaktigt anspråk på delar av Schlesien genom att mycket överraskande invadera denna provins i december 1740. De fåtaliga försvararna drevs snabbt undan och endast ett fåtal fästningar höll ut efter januari.

Invasionen av Schlesien satte igång en febril aktivitet i Europas huvudstäder under det närmaste halvåret och alla möjliga kombinationer av allianser diskuterades. Fredrik den store erbjöd till exempel att ersätta Österrike med pengar och militärt stöd mot Frankrike ifall han fick behålla större delen av Schlesien. Preussen hotades i sin tur att styckas av en möjlig allians mellan Österrike, Hannover-Storbritannien, Nederländerna, Ryssland och Sachsen. Det sistnämnda landet kunde inte riktigt bestämma sig för ifall de skulle försöka erövra österrikiskt eller preussiskt territorium. Det som till slut fällde avgörandet var den preussiska segern över österrikarna i slaget vid Mollwitz i april 1741. Slaget var egentligen bara en taktisk seger som inte påverkade det militära läget, men det hade stor psykologisk betydelse i det diplomatiska spelet som stod och vägde. En stor anti-österrikisk koalition bildades mellan Frankrike, Bayern, Sachsen, Preussen och Spanien. Österrikes kärnländer skulle styckas så att:

• Preussen fick nedre Schlesien.
• Sachsen fick övre Schlesien, Mähren (som skulle upphöjas till kungarike) och en del av nedre Österrike (dvs. provinsen Niederösterreich).
• Bayern fick Böhmen, övre Österrike (dvs. provinsen Oberösterreich) och Tyrolen med det så kallade främre Österrike (besittningar i Schwaben).
• Den spanske prinsen don Felipe skulle få Österrikes italienska besittningar.

Frankrike själv strävade inte efter att vinna något eftersom de fruktade att en stor antifransk koalition skulle bildas ifall de försökte ta Österrikiska Nederländerna.

Det militära läget såg nu väldigt dystert ut för Österrike i och med att fransmännen deltog med 80 000 man i Tyskland. Av dessa förstärkte 15 000 man den bayerska armén som anföll längs med Donau medan 25 000 fransmän anföll Böhmen från väster och sachsarna anföll Böhmen från norr. De återstående 40 000 fransmännen placerades i Westfalen och skrämde Österrikes enda bundsförvant i Tyskland, Storbritannien-Hannover, till neutralitet. Ryssland kunde inte heller komma till undsättning eftersom det hade med attackerat av Sverige som stöddes med franska subsidier. Österrike var därmed hopplöst underlägsen när de militära operationerna inleddes under hösten och vägen till Wien var vidöppen för bayrarna som mötte en sympatiskt inställd civilbefolkning.

I detta läge var det få som trodde att Österrike skulle ha en chans att rädda sig, vilket ironiskt nog blev vad som räddade Österrike. Den fientliga koalitionen präglades nämligen av inbördes rivalitet och medlemmarna önskade inga framgångar åt sina grannar. Bayern avbröt marschen mot det nästan försvarslösa Wien och vände norrut mot Prag av rädsla för att Sachsen inte skulle respektera delningsplanen. Preussen slöt ett hemligt vapenstillestånd med Maria Theresia och låtsades sedan bara att föra krig så att Österrike kunde föra över trupper från Schlesien till Böhmen. Men de sävliga österrikarna rörde sig alldeles för långsamt för att kunna rädda Prag som föll i slutet av november varefter Karl Albrecht kunde krönas till kung av ett välvilligt inställt Böhmen den 5 december.

Efter ett år av motgångar hade dock den psykologiska vändpunkten kommit för Maria Theresia. Bedrövad över hennes undersåtars bristande lojalitet fann hon just lojalitet i en oväntad del av hennes rike. I september höll hon ett tårfyllt tal till den i vanliga fall motsträviga ungerska riksdagen där hon förklarade hur illa situationen var och hur orolig hon var över hennes barn. Hennes tal rörde ungrarna till tårar och de utbrast i passionerade yttringar av lojalitet till sin drottning. De följde upp detta med att lova att sätta upp en 100 000 man stark ungersk armé till stöd för henne, och även om det till slut bara blev drygt 20 000 man (villkorat med politiska eftergifter) så gav detta Maria Theresia hoppet att kunna fortsätta kampen. Österrike skulle samla sina krafter och gå till motoffensiv 1742.