Altranstädts slott

I juni var jag i Tyskland och besökte olika svenskminnen i Sachsen. Ett av dessa är Karl XII:s gamla högkvarter i Altranstädt utanför Leipzig (och som ligger väldigt nära Lützen). Till skillnad från de flesta andra sevärdheter kan man besöka Altranstädts slott utan att betala något inträde. Men nackdelen är rätt begränsade öppettider (endast lördagar och söndagar mellan kl. 14 och 17). En annan nackdel är att man kan inte räkna med att guiden kan engelska. På mitt första besök för några år sedan fick jag klara mig med min rostiga skoltyska men den här gången blev kommunikationen lättare när jag fick prata med en lokalhistoriker som kunde engelska.

Själva byggnaden är förhållandevis liten. Det var ett gammalt kloster som konverterades till en herrgård och som tydligen var i lagom storlek för Karl XII:s behov år 1706. En senare tillbyggnad var en kyrka som jag vid mitt första besök trodde var en kvarleva från klostertiden men som jag under mitt andra besök fick reda på att den kom till först i mitten av 1700-talet.

Utsidan av Altranstädts slott, sedd från sydväst. Karl XII:s sovrum var på andra våningen (dubbelfönstrena i bildens mitt). Fredsrummet där fredsavtalet undertecknades ligger bredvid sovrummet (den del av huskroppen som sticker ut. Bakom trädet finns en tillbyggnad i tegel som är en kyrka.
Flygbild av slottet. Originalslottet bildade en öppen fyrkant men senare förlängdes den södra längan med en kyrka.

Sovrummet är inrett med en äldre säng som dock inte är original samt har en massa andra prylar för turister att titta på. Jag har bilder på dessa också men jag kan lika gärna hänvisa till slottets eget bildgalleri som har bättre kvalitet på sin foton. Korridoren utanför fredsrummet finns dock inte i bildgalleriet så den kan ni kika på nedan:

Dörren framför i den här korridoren leder till kyrkan som kom till senare

Något som inte heller finns i slottets bildgalleri är videoklipp, så har jag mitt eget videoklipp nedan där jag försökte åskådliggöra hur det känns att befinna sig inne i rummet där historia bokstavligt talat skrevs ned (Min blogg verkar inte kunna hantera videoklipp så jag lade upp det på Youtube istället).

Rummet där freden i Altranstädt undertecknades. Möblerna ska vara i original och på golvet finns märken efter sporrar och en bläckfläck som sägs komma från Karl XII.

Förutom freden med August den starke som slöts den 14/24 september 1706 så tvingade Karl XII även den tyskromerske kejsaren att ett år senare underteckna ett fördrag som garanterade protestanterna i Schlesien religionsfrihet i samma rum. Kejsar Josef I hade blivit hårt pressad av Karl XII som hade hotat att gå i krig mot honom ifall protestanternas rättigheter inte garanterades. Eftersom de österrikiska trupperna var fullt upptagna med kriget mot Frankrike och kejsarens protestantiska allierade inte hade någon som helst sympati för hans vägran att erkänna villkoren i Westfaliska freden så skulle han ha varit chanslös ifall Karl XII korsade gränsen. Faktum är att självaste August den starke ville att det skulle bli krig så att han kunde alliera sig med Sverige och erövra österrikiskt territorium. Josef I gick med på Karl XII:s krav och när påven klagade på att detta svarade kejsaren att ifall Karl XII hade krävt att han skulle konvertera till katolicismen så skulle han inte ha vetat vad han skulle göra.

Under ett helt år befann sig alltså Altranstädt i den europeiska storpolitikens centrum och vid 200-årsjubileumet restes en obelisk i slottets innergård med följande minnestavla:

Publicerat i Sevärdheter | Lämna en kommentar

Hur man fixar ekrar på hjulen

Vissa formar är lätta och vissa är svåra att gjuta, men det absolut svårast att gjuta är nog hjulen till kanoner. En vanlig fråga till mär är nämligen hur man ska göra för att gjuta hjul där alla ekrar är hela? Själv har jag nog bara lyckats med den bedriften två gånger under min karriär trots att jag har 11 hjulpar med till synes intakta ekrar i min samling. Istället för att tipsa mina frågeställare om metaller, ventilering av formar eller placering av klämmor så avslöjar jag att jag mina hjul har gjorts hela med hjälp av en ”fuskmetod”. Jag använder Karlssons klister för att göra de brutna ekrarna hela. En sträng med klister (eventuellt behöver man flera lager för att få rätt tjocklek) är väldigt effektivt och när man väl målar över det så syns det inte att man har ”fuskat”.

Eftersom jag fick den hår frågan alldeles nyligen så tänkte jag att det kunde vara ett bra idé för ett blogginlägg där jag steg för steg redovisar processen. Men för den som är trött på alla instruktionsfilmer där en hantverkare får det att se super-enkelt och sedan när man gör det själv så blir det så många misstag att slutresultatet inte alls ser ut som på bilden (Homer Simpson: ”Why doesn’t mine look like that!”), så kan jag lugna er. Bilderna nedan är gjorda av en klåpare som har blivit rostig efter ett mångårigt uppehåll från hobbyn och som dessutom hade för bråttom med att bli klar. Det ska inte vara några problem med att upprepa eller överträffa resultatet nedan. Har ni bara tålamod så kommer hjulen bli helt perfekta och inte se ut som på bilderna nedan.

Steg 1: Gjutning

Okej, jag använde Prince Augusts modellmetall och på sju gjutningsförsök fick jag dessa sex hjul. Det misslyckade försöket berodde på att metallen inte var tillräckligt varm när jag hällde i den så att det inte var bara ekrar utan hjulet som var brutet.

Detta får betraktas som ett normalt gjutnings-resultat, men jag hade för bråttom och borde ha gjort fler försök för att få bättre gjutningar. Ska man använda klistersträngar för att göra ekrarna hela bör ”stubbarna” helst inte vara för korta och flera av dessa hjul har knappt några stubbar alls.

Steg 2: Klister

När jag applicerade klister blev det som synes väldigt kladdigt. Det är framförallt ekrarna med väldigt små ”stubbar” som har blivit mycket tjocka. Jag hade dessutom för bråttom och applicerade klistret samtidigt på alla hjulen och lät det torka utan övervakning. Här måste man ha tålamod och hålla hjulet medan klistret torkar och ta bort klister som hamnar på fel ställe. Och blir det inte snyggt så får man ta bort klistret helt och hållet och börja om från början, vilket jag inte gjorde eftersom jag tänkte att det inte kommer att synas när man målar över det.

Steg 3: Målning

Även vid målningen hade jag lite för bråttom men det går åtminstone att snygga till i efterhand (om jag har lust). Den som vet att en del ekrar är fejkade har inga större problem med att identifiera dem på den här bilden. Men monterade på lavetter och omgivna av artillerister så kommer de inte vara särskilt iögonfallande.

Men om man gör allt detta med större noggrannhet än vad jag har gjort på den här sidan, så är det mycket svårt att upptäcka vilka ekrar som är gjorda av klister även när man letar efter dem. På mina gamla kanoner är det till exempel bara några enstaka ekrar som jag kan upptäcka om jag tittar väldigt noga, och om man inte visste om att de fanns skulle absolut ingen lägga märke till dem.

Nästa inlägg kommer kanske att innehålla bilder på dessa hjul monterade på lavetter tillsammans med helt nymålade artillerister. Men jag har lärt mig av den här episoden att det inte blir några bra resultat om man har bråttom med att hinna med en deadline, så målningen får ta den tid det tar och ska inte påverkas av bloggens behov.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

En artikel om den karolinska uniformens evolution

Okej, i vanlig ordning har jag inte hunnit med det jag hade hoppats att göra. Men jag lovade att min fyra år gamla artikel skulle bli publicerad idag på ett eller annat sätt, så här kommer den i form av en word-fil:

The Evolution of the Swedish Carolean Uniform

Den behöver skrivas om och översättas till svenska innan den kan publiceras på riktigt på hemsidan. Dessutom vill jag inkludera bilder i stor mängd. Ge mig en månad så blir jag kanske klar med den.

Publicerat i Uniformer | 1 kommentar

Ny bok om karolinska uniformer

Anders Larsson, som har medverkat flitigt i kommenterarna till den här bloggen innan den gick in sin törnrosasömn, har under sommaren publicerat sin forskning om karolinska uniformer i bokform. Detta är en gedigen forskningsinsats på 368 sidor och för den som har ett specialintresse för just karolinska uniformer är det en måste-ha-bok. För den som är bara ”lagom” intresserad av ämnet är det dock en något svårtillgänglig bok då den inte har mycket av berättade text utan är mer en sammanställning av notiser från källorna.

Karolinska uniformer och munderingar åren 1700 till 1721 av Anders Larsson

Till skillnad från Lars-Eric Höglunds böcker som har organiserat sin information regementsvis så att man snabbt kan hitta målningsbeskrivningar för det regemente och den tidpunkt man vill avbilda det, så har Anders Larssons bok organiserat sin information genom att samla alla notiser för varje enskilt uniformsplagg och utrustningsdetalj var för sig. Detta ger en bra överblick över vad vi vet om hur dessa detaljer i munderingen faktiskt såg ut. I synnerhet illustratörer och de som sysslar med reenactment kommer att ha stor nytta av Larssons bok. Men även för dem som bara vill ha målningsbeskrivningar till tennsoldater så är boken ett alldeles utmärkt komplement till Höglunds böcker genom att den innehåller så mycket information om karolinernas utrustning och inte bara dess klädesplagg.

Själv har jag en egen engelskspråkig artikel om den karolinska uniformens evolution som har legat och samlat virtuellt damm i flera år utan att bli publicerad. Det var meningen att den skulle ingå i volym 3 i ”The Great Northern War Compendium” men den volymen blev aldrig av. Planen var hela tiden att den skulle hamna på min hemsida när jag väl hade hunnit översätta den till svenska. Men törnrosasömn och massa andra saker som har fått företräde har hela tiden fördröjt publiceringen. Det är dock dags för mig att sätta fart och jag lovar att den kommer att publiceras i samband med nästa blogginlägg, även om det enbart blir den engelska versionen.

Publicerat i Litteratur, Uniformer | Lämna en kommentar

Sista Ukraina-inlägget & sedan sommarlov till 20/8

Ilja Repins berömda målning ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen” från 1880-1891.

Detta blir sista inlägget innan jag tar ett uppehåll under sommaren. Anledningen är att det finns så mycket annat att göra under sommaren än att sitta inne och skriva blogginlägg. Jag tror inte heller att mina gamla läsare har hittat tillbaka till bloggen ännu så det känns rätt onödigt att slösa bort sommaren för att skriva inlägg som bara läses av några få som råkar snubbla in här. Bloggens framtid är dock inte i fara och jag kommer att komma tillbaka med nya inlägg den 20 augusti. De inlägg som har publicerats under våren får agera som en annonspelare för att visa att bloggens törnrosasömn är över.

Dessuvärre har återstarten av hemsidan inte kommit igång på allvar ännu eftersom jag förlorade allt momentum när Ryssland invaderade Ukraina och jag blev distraherad av nyhetsflödet. Så mina planer på det området har skjutits upp till hösten (kanske tidigare än så ifall det blir en regnig sommar). Men jag kan lova att det blir höggradigt intressant material som jag egentligen borde ha publicerat för länge sedan om det inte hade varit för allt underhåll av hemsidan har haft företräde och som så länge bara har legat på ”att-göra”-högen.

Kosackernas brev till sultanen

Under två månader har jag skrivit inlägg om de ukrainska kosackernas historia under 1600- och 1700-talet men det är först nu som jag har valt att illustrera ett inlägg med den målning som annars brukar vara självklar i de här sammanhangen. Nämligen Ilja Repins nationalromantiska mästerverk som ska föreställa en händelse från 1676 när de zaporogiska kosackernas ledare Ivan Sirko svarade på den turkiske sultanens krav på underkastelse genom ett skriva ett brev fullt med fantasifulla förolämpningar.

Anledningen till att jag inte har tagit med den tidigare är att historien bakom målningen är utan tvekan påhittad. Det aktuella brevet förekommer i en mängd olika varianter och mängden förolämpningar ökar och blir grövre för varje ny version, vilka brukade skapas varje gång ett nytt krig mellan Osmanska riket och kristna stater bröt ut. I de äldsta versionerna var det inte heller de zaporogiska kosackerna som var avsändare utan istället ”Tjyhyryn-kosackerna”. Tjyhyryn var Kosackhetmanatets huvudstad fram tills det förstördes 1678 och ersattes av Baturyn. Den äldsta kända avskriften av brevet verkar också vara från 1670-talet men det finns versioner av brevet som är daterade så pass tidigt som 1600, 1619, 1620 och 1667. Fast även om de tidigare versionerna hade ett mildare innehåll så var det med största sannolikhet en kristen propagandaskrift från början till slut och aldrig ett verkligt brev.

En sentida version av brevet som är översatt till svenska lyder så här :

Zaporogkosackerna till den turkiske sultanen.

Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna rumpa? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! Du, Din babyloniske kökspojke, makedoniske tunnbindare, bryggare från Jerusalem, getapojke från Alexandria, Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniska galt, tatariske bagge, skurk från Podolien, Kamenats bödel, världens och underjordens tokstolle, därtill en dåre inför Gud, Djävulens ättling, sendraget i vår kuk, svintryne, hästrumpa, rödhåriga hund, odöpta skalle, knulla Din mor!

Så svarar kosackerna Dig, Din usling. Du kommer inte ens att få vakta kristna svin. Nu måste vi sluta. Vi vet inte vilket datum det är eftersom vi inte har någon kalender. Månen är på himlen, året i boken, och det är samma dag hos oss som hos er. Därför: kyss vår röv!

Kosjevoj ataman Ivan Serko med hela sin zaporogiska här.

Med denna hälsning till sultanen så är det tack för mig och nu sommarlov. Jag kommer tillbaka med nytt inlägg den 20 augusti.

Publicerat i Allmän historia, Statusrapporter | Lämna en kommentar

Ruinen och Kosack-statens fall

En karta över den kosack-stat (”Hetmanatet”) som Bohdan Chmelnytskyj skapade, med Ukrainas nuvarande gränser som jämförelse. Dagens västra Ukraina (Galicien och Volhynien) är i detta sammanhang inte en del av Ukraina utan kallades då för Rödryssland.

Bohdan Chmelnytskyj hade under sitt framgångsrika uppror mot Polen 1648 de facto skapat en ukrainsk stat. Men när han dog 1657 skulle inbördesstrider och inblandning av omgivande makter splittra och försvaga kosackernas nya statsbildning. Denna period av anarki har i ukrainsk historieskrivning kallats för ”Ruinen” och upphörde inte förrän Ivan Mazepa blev ny hetman 1687 och återupprättade lag och ordning. De goda åren under Mazepa skulle sedan få ett abrupt slut 1709 när han allierade sig med Karl XII i ett misslyckat uppror mot Ryssland.

Chmelnytskyj hade underordnat sig Ryssland 1654 i fördraget i Perejaslav för att få hjälp mot Polen, men samarbetet hade inte fungerat så bra och han försökte istället alliera sig med Sverige. En dansk krigsförklaring kom dock emellan och när Chmelnytskyj dog i augusti 1657 hade den svenska huvudarmén precis lämnat Polen.

Eftersom Chmelnytskyjs son Jurij och tilltänkte efterträdare var bara 16 år blev Ivan Vyhovskyj ny hetman över de ukrainska kosackerna. Hans strategi gick ut på att söka en försoning med Polen. Detta resulterade i fördraget i Hadjatj 1658, i vilket Polen gick med på att ge Ukraina omfattande självstyre i egenskap av en tredje riksdel i det Polsk-litauiska samväldet. Som motprestation skulle alla gods som hade konfiskerats under upproret återlämnas till sina rättmätiga (polska) ägare. Bland kosackerna väckte fördraget förbittring eftersom det mest gynnade den ukrainska överklassen som nu skulle få sin status höjd och bli den polska adelns jämlikar medan den breda folkmassan skulle se en återgång till de förhållanden som rådde före upproret. Redan innan fördraget skrevs under hade Vyhovskyjs adelsvänliga politik utmanats av ett uppror från mer radikala grupper bland kosackerna. Efter fördraget blev Ukraina det primära fokuset för den ryska armén som betraktade Vyhovskyj som en förrädare. Vyhovskyj lyckades stå emot ryssarna men den ryssvänliga oppositionen inom hans egna led tvingade honom att avgå 1659 och Chmelnytskyjs nu 18-årige son blev ny hetman.

Jurij Chmelnytskyj bröt med polackerna och slöt ett nytt fördrag vid Perejaslav 1659 som var ännu mer fördelaktigt för ryssarna än det från 1654. Men Jurij blev under striderna mot Polen tillfångatagen och svor trohetsed till den polske kungen i utbyte mot sin frihet. Detta uppfattades som förräderi bland många ryssvänliga kosacker som 1660 gjorde uppror och utsåg en egen hetman. Jurij Chemlnytskyj tröttnade på inbördesstriderna och avgick som hetman 1663, men inbördeskriget fortsatte.

Ukraina hade nu i praktiken delats i mitten. Öster om Dnepr styrdes kosackerna av en serie ryssvänliga hetmaner och väster om Dnepr styrdes de av polskvänliga hetmaner. Denna uppdelning bekräftades i vapenstilleståndet i Andrusovo 1667 mellan Polen och Ryssland. Den glesbefolkade delen längst i söder (de zaporogiska kosackerna) skulle dock styras gemensamt av Polen och Ryssland. Fast i praktiken var Zaporogerna självständiga då de inte tog order från vare sig den ryssvänlige eller den polskvänlige hetmanen.

Vapenstilleståndet i Andrusovo hade slutits utan medverkan av kosacker och även om den avslutade konflikten mellan Ryssland och Polen så fortsatte striderna i Ukraina eftersom kosackerna inte accepterade delningen av sitt land. Den tidigare polskvänlige hetmanen Petro Dorosjenko bröt med Polen och allierade sig med det Osmanska riket. 1668 invaderade han den ryska delen av Ukraina och lyckades för en kort tid styra över ett enat Ukraina. Men varken Polen eller Ryssland accepterade detta och de gick till motoffensiv för att stötta sina egna hetmaner (även krimtatarerna hade en egen kandidat till hetman som de stöttade!). Ukraina hade blivit en krigsskådeplats där alla stred mot alla.

Utan att gå alltför djupt in i alla kaotiska detaljer så kan vi konstatera att Polen och det Osmanska riket var i ett öppet krig mot varandra 1672-1676 och 1683-1699. Ryssland var i krig mot Osmanska riket 1676-1681 och 1686-1700.

Under anarkin var det västra Ukraina som drabbades hårdast av striderna med avfolkning som resultat medan det ryss-kontrollerade östra Ukraina kom lindrigare undan. Det var också bara det ryska Ukraina som lyckades bevara någon form av autonomi när anarkin tog slut.

Den sista perioden då Ukraina lydde under endast en hetman var 1676 när den ryssvänlige hetmanen Ivan Samojlovitj tvingades den turkvänlige Dorosjenko att abdikera, den polskvänlige hetmanen hade mot betalning gått med på att abdikera till förmån för Samojlovitj. Men turkarna accepterade inte detta utan de gick till offensiv och fördrev ryssarna från Ukraina väster om Dnepr. Deras triumfkort var Jurij Chmelnytskyj som de hade tagit tillfånga och övertalat att återigen bli hetman, nu under turkisk överhöghet (tills 1681 då han blev avsatt av turkarna).

Vapenstilleståndet i Andrusovo 1667 mellan Polen och Ryssland skulle egentligen bara gälla i 13,5 år men kriget återupptogs inte och 1686 slöts en ”evig fred” som bekräftade villkoren i Andrusovo med korrigeringen att de Zaporogiska kosackerna nu skulle enbart lyda under Ryssland. Återigen väckte detta ilska bland kosackerna som inte accepterade en delning av Ukraina. Det var detta som resulterade i att Ivan Mazepa blev hetman. Han lyckades nämligen övertyga tsaren att Ivan Samojlovitj planerade att avfalla från Ryssland. Tsaren svarade med att avsätta Samojlovitj och utnämna den lojale Mazepa till hans efterträdare 1687.

En karta som återigen jämför Hetmanatet med Ukrainas nuvarande gränser. Det blågrå området var det som återstod av Hetmanatet efter att kriget mellan Ryssland och Polen avslutades (och var alltså det område som Mazepa styrde över). De gula området styrdes av de zaporogiska kosackerna som hade en mycket lös koppling till hetmanen. Det gröna området utgörs av ”Sloboda Ukraina” och hade varit styrt av Ryssland hela tiden, befolkningen hade liknande friheter som kosackerna men ingen autonomi, Don-kosackerna som hade gjort uppror mot Peter den store strax innan Mazepa är inte utmärkta på kartan men de kontrollerade området söder om det gröna samt hela nuvarande Rostov oblast i dagens Ryssland

Under två decennier skulle det sedan för ovanlighetens skull råda lugn och ro i Ukraina. Men till slut gjorde även Mazepa det som så många hetmaner hade gjort innan honom, han bytte sida och blev besegrad. En ny ryssvänlig hetman utnämndes men hetmanatets autonomi begränsades för att sedan avskaffas helt och hållet 1764. Med detta försvann den sista resten av det första försöket att skapa ett självständigt Ukraina efter århundraden av främmande styre.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

Det stora kosackupproret 1648

Polsk-litauiska samväldet 1658. Det bruna området i söder representerar en föreslagen tredje del av samväldet som inte förverkligades och som egentligen tillhörde den polska riksdelen.

Under första halvan av 1600-talet var dagens Ukraina uppdelat mellan fyra stater. Den sydvästra kuststräckan från Donau och Dnepr som styrdes direkt av det Osmanska riket och resten av södra Ukraina som utgjorde dess vasallstat Krim-khanatet. Den östra delen, Donbass och området där Charkiv nu ligger, var en del av Ryssland. Men det allra mesta av dagens Ukraina var en del av Polsk-litauiska samväldet och det var där som ett uppror utbröt 1648 som nästan blev samväldets undergång och så när resulterade i ett självständigt Ukraina.

När unionen mellan Polen och Litauen bildades 1569 så överfördes den litauiska delen av Ukraina till den polska riksdelen. Detta var den kompensation Polen begärde för att gå med på unionen och därmed garantera militärt stöd mot ryssarnas ständiga försök att återförena det gamla Kievrus. Sedan tidigare hade Polen kontrollerat västra Ukraina med staden Lviv/Lwow/Lemberg (Rödryssland).

På grund av Krimtatarernas ständiga härjningar var Ukraina glesbefolkat. Krimtataterna liknades vid vampyrer som livnärde sig av blod, närmare bestämt människor som de rövade bort och sålde som slavar. Att det ändå fanns folk som vågade bosätta sig där berodde på att vissa värderade frihet mer än trygghet. För att slippa livegenskapen i övriga delar av Polen-Litauen (och Ryssland) flydde bönder till de bördiga jordarna i Ukraina och blev ”kosacker” (ordet har turkiskt ursprung och betyder ”fria män”). För att skydda sig mot tatarerna var de dock tvungna att bilda starkt militariserade samhällen. Dessa blev sedan så framgångsrika att de själva började genomföra plundringståg i det Osmanska riket.

För polackerna var kosackernas plundringståg ett problem eftersom de riskerade att provocera fram krig mot det Osmanska riket (vilket också skedde 1620-1621). De bördiga jordarna var också attraktiva för den polska adeln som ville göra bönderna livegna. Och som goda katoliker ville de även konvertera de ortodoxa invånarna i Ukraina. Allt detta ledde till att polackerna sakta men säkert flyttade fram sina positioner och stärkte kontrollen över de bångstyriga kosackerna. Men detta irriterade kosackerna som upprepade gånger gjorde uppror mot centralmakten. Polackerna slog dock ned alla upproren fram till 1648 då det polsk-litauiska samväldet kastades ned i en existentiell kris. Mannen som orsakade detta hette Bohdan Chmelnytskyj.

Bohdan Chmelnytskyj (ca 1595-1657)

Chmelnytskyj tillhörde lågadeln och hade som kosackledare varit lojal till den polske kungen under det tidigare kosackupproret 1638. Men han blev alltmer besviken på det polska styret. När en polsk magnat (medlem av högadeln) ärvde sin faders gods 1646 valde han att rita om kartan och hävda att Chmelnytskyjs gods tillhörde honom. Chemelnytskyj klagade hos kungen och fick rätt, men den svaga kungamakten i Polen gjorde att magnaten ignorerade den kungliga domen. Istället började han med våldsamma metoder trakassera Chemelnytskyj och lyckades till slut fördriva honom från godset. En andra audiens hos kungen ledde inte till något resultat eftersom magnaten var alldeles för mäktig. I detta läge ansåg Bohdan Chmelnytskyj att han inte hade något annat val än att i januari 1648 göra uppror mot den stat som vägrade att hjälpa honom.

Trots att anledningen till upproret var en rent privat angelägenhet fann han stort stöd bland de andra kosackerna som såg hela affären som ett symptom på ett större problem som berörde alla kosacker, nämligen den polska adelns maktfullkomlighet och ständigt växande anspråk. Dessutom var de irriterade över att ett planerat krig mot det Osmanska riket hade ställts in av kungen och att kosackerna därmed hade gått miste om lönsam plundring.

Polackerna var till en början inte så oroliga eftersom de hade kväst kosackuppror många gånger förut. Bohdan Chmelnytskyj hade dock lärt sig av kosackernas tidigare uppror och insett att för att lyckas behövde kosackerna tillgång till bättre kavalleri eftersom det polska kavalleriet var överlägset kosackerna vars styrka låg i fotfolket. Lösningen på problemet var att sluta en allians med kosackernas ärkefiende krimtatarerna. Men för att få till stånd en allians var han tvungen att tillåta dem att röva bort kristna som slavar, till en början polacker men senare tilldelade han dem även trakter i Ukraina där det var fritt fram för tatarerna att röva människor.

Den oheliga och cyniska alliansen med krimtatarerna var emellertid framgångsrik. De polska styrkorna besegrades flera gånger och Chmelnytskyj anspråk ökade i takt med framgångarna. Istället för att nöja sig med att få sitt gods tillbaka gjorde han sig nu till en förkämpe för den ortodoxa befolkningens rättigheter och han började kalla sig för furste av Rus. Den katolska kyrkans framväxt skulle stoppas och judar skulle helt förbjudas att bosätta sig i Ukraina där Chmelnytskyj skapade en egen statsförvaltning. Hans segrar väckte stor entusiasm bland den ukrainska befolkningen, vilket dessvärre ledde till mycket omfattande massakrer på polacker och judar. Vid inget tidigare tillfälle i världshistorien hade judarna utsatts för värre pogromer än under Chmelnytskyjs uppror.

Framgångarna skulle emellertid inte hålla i sig. Hans krimtatariska bundsförvanter var inte trofasta. De såg inget intresse i att kosackerna skulle vinna en avgörande seger utan föredrog ett så långvarigt krig som möjligt som skulle försvaga Polen och kosackerna. När tatarerna drog tillbaka sitt stöd kunde polackerna gå till motoffensiv och vinna segrar så att kriget böljade fram och tillbaka.

Chmelnytskyj skulle även demonstrera stor grymhet under dessa strider. Efter slaget vid Batoh i juni 1652 ville Chmelnytskyj utkräva hämnd för ett förkrossande nederlag året innan (30 000 döda). De polska krigsfångar som tatarerna hade tagit tillfånga och tänkt sälja som slavar köptes av Chmelnytskyj för 50 000 daler och blev under de följande dagarna avrättade med sådana sadistiska metoder att till och med tatarerna chockades. Mellan 3 000 och 8 000 polska krigsfångar ska ha blivit massakrerade.

Efterhand skulle tatarerna visa sig vara så opålitliga att Bohdan Chmelnytskyj behövde se sig om efter andra bundsförvanter. Han prövade först Osmanska riket men valde sedan Ryssland. Genom att erkänna den ryske tsarens överhöghet i fördraget i Perejaslav 1654 fick han dennes stöd i kriget mot Polen. Innebörden av detta avtal har blivit omdebatterat av ukrainska och ryska historiker men Chmelnytskyj hade troligen inte tänkt sig att ”Lillryssland” skulle förenas med ”Storryssland” i en sammanhållen nationalstat utan hade snarare tänkt sig en liknande ställning som Krimtatererna och Transsylvanien hade till det Osmanska riket. Men till skillnad från det Polsk-litauiska samväldet var maktdelning ett främmande koncept i envåldsstaten Ryssland och under de kommande åren skulle Chmelnytskyj reta sig flera gånger på den ryska tsaren som förhandlade med Polen utan att ta några hänsyn till kosackernas intressen. Han ska rent av ha klagat till tsaren över att svenskarna hade större heder och var mer pålitliga än ryssarna. Vilket säger en hel del med tanke på att Karl X Gustavs krig mot Polen 1655-57 inte är vår stoltaste stund.

Det polsk-litauiska väldet när situationen var som allra mörkast. Endast det gula området i söder kontrollerades av polackerna. Resten lydde under Sverige eller Ryssland.

Det ryska inträdet i kriget förändrade helt karaktären på konflikten. Ryssarna invaderade Belarus och orsakade sådana problem för Polen att Karl X Gustav inte kunde motstå frestelsen att också attackera Polen 1655. Detta trots att det svensk-polska vapenstilleståndet inte skulle gå ut förrän 1662. När Polen var på väg ut att gå under som självständig stat valde tatarerna att byta sida och nu attackera Chmelnytskyjs kosacker som härjades svårt.

Bohdan Chmelnytskyj dog 1657 och den kosackstat som han grundade blev några år senare splittrad i två delar. En som erkände rysk överhöghet och en som erkände polsk överhöghet. Dessa två delar krigade mot varandra och som ytterligare en komplikation deltog även turkar och tatarer i striderna vilket förde med sig att kosackerna inte längre kunde föra sin egen talan i den större konflikten, Vapenstilleståndet i Andrusovo som avslutade kriget mellan Polen och Ryssland 1667 slöts utan deras medverkan. Resultatet blev ingen självständig ukrainsk stat utan ett Ukraina som delades i mitten mellan Polen och Ryssland.

Bohdan Chmelnytskyj själv har gått till historien som en hjälte i både ukrainsk och rysk historieskrivning. Genom att göra olika tolkningar av hans politiska mål kan nationalister från båda länderna göra anspråk på honom. Även Sovjetunionen gillade honom eftersom kommunisterna tolkade hans attacker mot polacker och judar som de fattiga ukrainska böndernas klasskamp mot polsk adel och judiska skatteindrivare. Polacker och judar har förstås en mycket mer negativ syn på honom.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

De östslaviska folken

Det pågående kriget i Ukraina har aktualiserat frågan om de östslaviska folkens ställning till varandra. Vladimir Putin hävdar ju som bekant att Ukraina är en konstgjord nation som skapades på 1920-talet av Sovjetunionen och ofta får man höra att ryska och ukrainska är ungefär som svenska och danska. Ingetdera av dessa påståenden är korrekta, men termen ”ukrainare” är en sentida skapelse och de termer som användes innan dess översätts normalt till ”ryssar” eller något som inkluderar detta ord i svensk historieskrivning, vilket resulterar i att distinktionen mellan de olika östslaviska folken inte blir så tydlig. Därför tänkte jag förklara uppkomsten av dessa folk och deras historiska benämningar i detta inlägg.

Språken

Till att börja med kan vi konstatera att skillnaden mellan de östslaviska språken är inte på samma låga nivå som de skandinaviska språken, vars ordförråd till 90 % är gemensamt. Samma siffra för ryska och ukrainska är 62 %. Ukrainska har faktiskt större likheter med polska (70 %) och slovakiska (66 %) men allra mest likt är det med belarusiska (84 %). Det ukrainska skriftspråket är dessutom baserat på dialekterna i Poltava-, Charkiv- och södra Kievregionerna i centrala Ukraina, så de dialekter som talas i västra Ukraina lär vara ännu mer lika polskan. Även uttalet skiljer sig en hel del mellan ryska och ukrainska medan belarusiskan intar en mellanposition som gör att de har lättast att förstå de båda språken.

Det verkliga förhållandet mellan ryska och ukrainska ska snaras liknas med skillnaden mellan svenska och nederländska. En anledning till varför många säger att de östslaviska språken är som de skandinaviska språken är nog det faktum att så gott som alla östslaver talar ryska utöver sitt eget nationella språk. När ryssar hör ukrainare tala ryska med ukrainsk brytning så tror de felaktigt att det är detta som är ukrainska och att det därför inte är så svårt att förstå. Detta förstärks också av det faktum att en hel del etniska ukrainare som lever i städerna har ryska som modersmål. I folkräkningen 2001 så var 77,5 % av befolkningen etniska ukrainare men endast 67,5 % av Ukrainas invånare hade ukrainska som modersmål. Trenden i den fria delen av Ukraina går dock mot en starkare ställning för det ukrainska språket och de som kan väljer att tala ukrainska som ett uttryck för patriotism. I Belarus går utvecklingen åt det motsatta hållet. För trots att majoriteten har belarusiska som modersmål så talar över 70 % av befolkningen ryska i sitt hem.

Kievrus

Både ukrainare och ryssar hävdar att deras respektive nationer är arvtagare till Kievrus, ett rike som grundades av svear under 800-talet. Båda har på sätt och vis rätt. Dagens Ryssland härstammar från Kievrus på samma sätt som det Bysantinska riket härstammar från Romarriket, dess geografiska tyngdpunkt försköts men det räknade sig som samma stat. Ukraina däremot förhåller sig till Kievrus på samma sätt som Italien räknar Romarriket som dess föregångare. Samma folk och samma huvudstad men ingen kontinuitet.

Det egentliga namnet på Kievrus var bara ”Rus”, vilket ursprungligen var en benämning på den svenska härskarklassen (jämför det finska namnet på Sverige ”Routsi” som troligen är avlett från ”Roslagen” eller ”roddare”), men som övertogs av de olika slaviska stammarna i riket som en gemensam etnisk benämning. Eftersom det genom historiens gång har varit många stater med namnet Rus så har detta stora rike i efterhand blivit kallad Kievrus efter sin huvudstad Kiev.

Genom arvskiften splittrades Kievrus i flera olika mindre furstendömen. Men den äldste medlemmen i härskarätten (inte den förstfödde sonen till den tidigare storfursten) skulle styra över Kiev med titeln storfurste och ha överhöghet över de andra rusiska furstendömena. Detta system funkade dock inte så bra i praktiken och vem som skulle bli storfurste avgjordes ofta med vapenmakt. Från och med 1100-talet hade Kievrus i praktiken sönderfallit i flera självständiga stater. Den mäktigaste av dessa var Vladimir-Suzdal som från och med 1157 gjorde anspråk på titeln storfurste. Vladimirs-Suzdals storfurste lyckades även med att tillfälligt erövra Kiev 1169. Men istället för att etablera sig i Kiev utnämnde han sin yngre bror som furste av Kiev medan han själv stannade kvar i Vladimir. När hans bror dog 1171 bröt sig Kiev loss från Vladimir-Suzdals styre och fortsatte vara ett självständigt storfurstendöme tills mongolerna ödelade staden 1240. Därefter var Vladimir-Suzdal det enda rusiska storfurstendömet med anspråk på överhöghet över de andra furstarna, även om de själva var nu vasaller till mongolerna. Från och med 1328 flyttades dess huvudstad till Moskva och blev nu känt som storfurstendömet Moskva.

Enligt det ryska synsättet finns det en tydlig kontinuitet mellan Kiev, Vladimir-Suzdal och Moskva som leder fram till dagens ryska federation. Enligt det ukrainska synsättet så var Vladimir-Suzdal en separat stat från Kiev som alltså gick under 1240.

Rus, Rossija och Rutenia

Den mongoliska erövringen delade Rus i två delar. En del som erkände mongolernas överhöghet, men som i slutet av medeltiden skulle förenas under Moskvas styre och frigöra sig från mongoliskt herravälde. Utöver själva storfurstendömet Moskva inkluderade detta även republikerna Novgorod och Pskov som förenades med Moskva 1478 och 1510.

Den andra delen kom att hamna under polsk-litauiskt styre. De till en början hedniska litauerna lade under sig flera rusiska furstendömen i kölvattnet på den mongoliska invasionen, och det litauiska storfurstendömet kom att sträcka sig från Östersjön till Svarta havet. Ett annat furstendöme var Galicien-Volhynien som var centrerat i västra Ukraina och som från och med 1253 var ett kungadöme efter att ha erkänt påvens överhöghet. 1349 förenades detta med Polen och även Litauen var tidvis förenat i en personalunion med Polen som 1569 omvandlades till en formell union dominerad av Polen.

Det var under denna tid som den rusiska nationen splittrades. Den västra delen stod under starkt inflytande av Polen och detta påverkade språket som lånade in många polska och tyska ord under denna tid. Den östra delen var mer isolerad och bytte namn under den här perioden. Istället för Rus började de nu kalla sitt land för Rossija. Detta var egentligen den grekiska formen av Rus som nu hade lånats in och ersatt originalet. Eftersom Rus och Rossija är två varianter av samma ord har båda två normalt översatts till ”Ryssland” i svenska språket. Men den västra delen av det gamla Rus, dagens Belarus och Ukraina, fortsatte att kalla sitt hemland för Rus. Detta är också anledningen till varför vi numera inte säger Vitryssland utan istället Belarus. Belarusiska nationalister vill inte att främmande språk ska använda samma ord för Ryssland som del av deras landsnamn eftersom de anser sig aldrig ha varit en del av Rossija.

Medan svenskar historiskt inte har brytt sig om att göra skillnad mellan ruser och ryssar så har det varit desto viktigare för andra länder. Närmare bestämt de länder som kontrollerade delar av dagens Ukraina och Belarus. Till exempel så ville Polen inte erkänna att dess ortodoxa befolkning var samma folk som dem som bodde i det östra grannlandet. De valde att kalla ryssarna för moskoviter istället och uppmanade andra länder att göra likadant. Polen-Litauens ortodoxa invånare kallades fortfarande för ruser i de lokala språken. Men eftersom den latinska benämningen på ruser var ”ruteni” (en språklig mutation eller felaktig härledning till en keltisk stam med samma namn) kom formen rutener att användas när Österrike lade under sig en del av Ukraina. På så sätt kunde man i det tyska språket upprätthålla distinktionen mellan Rus och Rossija utan att börja kalla ryssarna för moskoviter.

Storryssar, lillryssar och vitryssar

Medan Rysslands grannländer av politiska skäl ville göra skillnad mellan ryssar, belarusier och ukrainare, så ville Ryssland själv av samma anledning tona ned skillnaden. Eftersom det faktiskt var frågan om olika språk som inte var inbördes begripliga med ryskan så kunde man inte låtsas om som att det inte existerade någon skillnad överhuvudtaget. Men man ville betona att alla egentligen var olika former av ryssar.

När större delen av Ukraina förenades med Ryssland på 1600-talet så började man kalla nyförvärvet ”Lillryssland”. Begreppet härstammar från 1300-talet när den rusiska kyrkan delades i två delar. Det ovannämnda furstendömet Galicien-Volhynien kom att på grekiska kallas för ”Mikrà Rhossía” medan den större delen av Rus kom att kallas ”Megále Rhossía”. Fursten av Galizien-Volhynien ska även ha titulerat sig som ”Dux totius Russiæ minoris”. När det blev en del av Polen kom det dock att bara kallas för Rus och för att skilja det från den litauiska delen av Rus, som kallades för Belarus (Vitryssland) började man använda sig av ett färgschema och döpte det till ”Rus Czerwona” (Rödryssland). Det finns många teorier om varför dessa färger valdes men jag ska inte gå in på dem. Benämningen Rödryssland kom dock inte att stanna eftersom ryssarna föredrog Lillryssland så att de kunde kalla sig själva för Storryssland medan österrikarna valde att kalla sin del av Ukraina för Galicien.

Ukraina ”skapas”

Under 1800-talet växer en ukrainsk nationalism fram trots att den motarbetas av det ryska styret som inte tillät texter skrivna på ukrainska. Det är under denna tid som benämningen ukrainare som etnisk term skapas. Som ett geografiskt begrepp är Ukraina känt från 1100-talet men dess invånare kallade sig själva för ruser alternativt för lillryssar och rutener beroende på vilken region de bodde i. För att förena alla dessa människor och samtidigt göra en distinktion mot ryssar så valdes termen ukrainare. Det skulle dock dröja ända till 1920-talet innan termen slog igenom på allvar och ersatte termen lillryssar (och lite senare termen rutener i Polen). Den nybildade Ukrainska sovjetrepubliken satte igång en kampanj för att stärka den ukrainska identiteten och vända den nedåtgående utvecklingen för det ukrainska språket som hade tappat mark bland de bildade klasserna.

Anledningen till att Sovjetunionen valde att gynna ukrainsk nationalism under 1920-talet var dels det faktum att de ryska nationalisterna i Ukraina stödde den vita sidan under inbördeskriget så det var naturligt att bjuda in de ukrainska nationalisterna i den kommunistiska värmen. Dels berodde det på att Sovjetunionen hoppades på att expandera västerut och ville med sina delrepubliker visa att man tog hänsyn till de olika nationaliteternas särart och att man inte alls var några ryska imperialister. Detta varade dock inte så länge. Stalin ansåg att nationalism skulle leda till separatism och slog in på en politik som gick ut på att assimilera alla minoritetsfolken så att de skulle bli ryskspråkiga. Kommunisternas bekämpande av nationalism var därmed svår att skilja från vanlig rysk nationalism. Efter Stalins död blev det töväder för det ukrainska språket men ryskan skulle behålla sin dominerande ställning ända fram till Sovjetunionens fall.

Ja, det här blev ett långt inlägg. Jag återkommer om Ukraina i nästa inlägg, men då kommer det enbart handla om 1600- och 1700-talet.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

Ryska armén vs ukrainare

En modern rekonstruktion av Baturyns fästning

I förra inlägget tog jag upp den ryska arméns illdåd mot civilbefolkningen under stora nordiska kriget. Det var förstås ingen komplett redogörelse och jag tog inte upp den händelse som mycket väl kan ha varit det enskilt värsta illdådet. Nämligen skövlandet av Baturyn, vilket ägde rum i Ukraina som formellt sett var ryssarnas eget territorium.

Bakgrunden till detta var Ivan Mazepas uppror mot tsaren. Mazepa var hetman över den del av Ukraina som framgångsrikt hade frigjort sig från polsk styre under Bogdan Chmelnytskyjs kosackuppror som hade inletts 1648. I fördraget i Perejaslav 1654 fick kosackerna hjälp av Ryssland i utbyte mot att de erkände tsarens överhöghet och denne accepterade i sin tur att kosackerna fick självstyre. Ivan Mazepa som blev hetman 1687 kom dock att alltmer frukta Peter den stores ambitioner att stärka den ryska centralmakten och såg Karl XII:s ryska fälttåg som ett bra tillfälle att byta sida och försöka frigöra Ukraina från ryskt styre, vilket skedde i oktober 1708.

Men för Peter den store var detta högförräderi, och mot förrädare var han helt skoningslös. För att kväsa upproret i sin linda skickade han omedelbart 20 dragonregementen under Mensjikovs befäl till Mazepas befästa huvudstad Baturyn. Dessa anlände innan vare sig Mazepa själv eller Karl XII hann komma dit och förstärka staden. Men Mensjikovs försök att med först diplomati och sedan genom stormning inta staden misslyckades och under en vecka fick han därför belägra staden. Staden försvarades av 8 000 man och var välförsedd med såväl kanoner och förnödenheter, vilka skulle kunna vara till stor nytta för den svenska armén som var på väg dit. Men en Moskvatrogen överste i Baturyns garnison, Ivan Nos, svek försvararna genom att visa Mensjikov en hemlig gång in i Baturyn som de ryska dragonerna sedan använde. Efter en strid på bara två timmar där Ivan Nos regemente anslöt sig till ryssarna var den ryska segern fullständig. Det var nu som den verkliga tragedin utspelade sig.

Alla soldater som hade stridit mot tsarens trupper avrättades på fantasifulla och brutala sätt. Allt av värde i staden som inte plundrades brändes ned. Men ännu värre var att civilbefolkningen inte skonades. Kvinnor, barn och äldre avrättades på grymma sätt utan någon hänsyn till vilka som hade stöttat upproret eller förblivit lojala. Folk som tog tillflykt i kyrkor blev innebrända. Nyheten om illdåden spreds över hela Europa som chockades över den brutalitet som de ryska trupperna hade visat.

Exakt hur många civilpersoner som dödades finns det flera olika uppskattningar om. Och givetvis finns det ryska historiker som hävdar att allt samman bara var svensk propaganda. Men arkeologiska utgrävningar i Baturyn har avslöjat en stor mängd lämningar av kvinnor, barn och äldre som dödats på ett våldsamt sätt och sedan bara dumpats i massgravar vid tiden för Baturyns fall. Uppskattningar på garnisonens förluster sträcker sig från 5000 till 7000 man medan de civila förlusterna sägs ligga mellan 3000 och 7500.

Förstörelsen av Baturyn var inte heller slutet på Peter den stores hämnd. Under vintern 1708-09 blev Lebedyn i nordöstra Ukraina centrum för den ryska rättsskipningen dit misstänkta förrädare fördes för att torteras och på så sätt erkänna sina brott och sedan avrättas. Det exakta antalet offer är inte känt men protokollen tyder på minst 900 stycken.

De Zaporogiska kosackerna som hade anslutit sig till Mazepa och Karl XII fick också sina hemtrakter grundligt härjade under våren 1709. Slutligen blev de kosacker, som inte hade hunnit ta sig över Dnepr innan Lewenhaupt kapitulerade vid Perevolotjna, avrättade genom att spetsas på påle. Därmed hade Peter den store satt punkt på ukrainarnas ”anti-ryska” aktiviteter.

Publicerat i Stora nordiska kriget | Lämna en kommentar

Ryska armén vs civilbefolkning

Jag måste erkänna att inte så mycket har hänt på hemsidan sedan kriget i Ukraina började. Det blir svårt att engagera sig att skriva om 1700-talets ryska armé när dess nutida arvtagare gör sig ständigt påmind i nyhetsflödet. Det gäller i synnerhet de senaste dagarnas bilder på vad ryska trupper har gjort i Butja utanför Kiev. Att den ryska armén gör sig skyldig till grova övergrepp mot civilbefolkningen är tyvärr inget nytt i krigshistorien utan var något som i allra högsta grad gällde under stora nordiska kriget också. Faktum är att Boris Megorskys bok tar upp även denna mindre smickrande bild och ger på sidan 185 följande perspektiv:

De två första styckena tar upp den ryska sedvänjan att inte bara plundra egendom utan även människor. Något som verkligen skiljde dem från de västerländska arméerna. Engelsmannen Charles Whitworths beskrivning (som han måste ha fått från ryssarna) framstår som ett solklart fall av ”whitewashing” av en grym sedvänja genom att framställa det som att de bortrövade bönderna fick ett bättre liv i Ryssland än i hemlandet. Alla blev dessutom inte livegna i Ryssland, en hel del av dem såldes i slavmarknader på Krimhalvön, Konstantinopel och i Persien.

Det allra sista stycket tar upp den gammelryska inställningen till de ”kättare” som inte var rättrogna ortodoxa kristna. Med stöd av gamla testamentet ansågs det vara en skyldighet att utrota alla som inte var ortodoxa. Detta förklarar en hel del av den brutalitet som ryssarna gjorde sig skyldigt till under kriget.

Peter den stores strävan att göra Ryssland mer västerländskt inkluderade även en önskan om att bedriva en något mer human krigföring, men det var inte alltid hans generaler respekterade detta, och även tsaren själv höll fast vid den brända jordens taktik. Att Livland blev så svårt härjat att landsbygden i praktiken blev en obebodd ödemark var precis vad Peter den store önskade sig eftersom det gjorde det omöjligt för svenskarna att samla större styrkor där. Däremot ogillade han Apraxins härjningar av Ingermanland 1702 eftersom det var ett landområde som han ville behålla (Livland var avsett att tillfalla August den starke och kunde därför med gott samvete ödeläggas).

Men det var inte bara fientligt territorium som ödelades av ryssarna. När den ryska armén ryckte in i Litauen för att hjälpa till med att bekämpa svenskarna så dröjde det inte länge förrän de blev hatade av civilbefolkningen. Den ryska arméns logistik visade sig inte fungera alls på grund av inkompetens/korruption i den högsta ledningen. Istället för att under ordnade förhållanden försörja armén med hjälp av kontributioner från de lokala myndigheterna, så var soldaterna tvungna att på egen hand plundra för att inte svälta. Den bristande disciplinen gjorde sedan att detta urartade till allt grövre övergrepp. Den engelske envoyen Charles Whitworth kommenterade detta på följande sätt (denna gång är citatet taget från sid 258 i Stig Backmans bok ”Från Rawicz till Fraustadt”):

”Jag kan icke nog beskriva det elände , som jag överallt anträffade”. Allmänt beklagade man sig över ryssarnas ”arroganta uppträdande och fordringar”. Känslan av att de voro arvfiender väcktes åter till liv, och man talade högt om svenskarnas ankomst såsom den enda räddningen ur betrycket, berättar Whitworth.

Peter den store var själv personligen ansvarig för ett av våldsdåden i Litauen. Efter ett större dryckeslag i Polock begav han sig till ett unitariskt kloster (unitarier = ortodoxa som erkände påvens överhöghet) och inledde en teologisk diskussion som gjorde honom så rasande att han slog ihjäl en av munkarna (även Mensjikov och tsarens stora hund dödade varsin munk vid samma tillfälle). Dagen efter dödades de resterande munkarna och ryssarna började attackera och röva bort unitarier i övriga delar av Litauen så att de var tvungna att gömma sig inne i skogarna.

Även Finland skulle bli svårt utsatt för ryska härjningar, men där var det stora skillnader mellan de olika landsdelarna. Sydkusten drabbades hårt under själva erövringsfasen 1713-14, men eftersom ryssarna behövde bevara södra Finland som en försörjningsbas för sin ockupationsarmé så blev ockupationen förhållandevis mild. Men tiotusentals finnar blev ändå tvångskommenderade som arbetare i Sankt Petersburg eller tvingade till rysk militärtjänst i Kaukasus och mycket få av dessa överlevde. För Österbotten var dock den ryska ockupationen en betydligt värre upplevelse. För att förhindra att en svensk armé skulle kunna marschera genom norra Finland så utsattes Österbotten för ständiga härjningar av kosacker under ockupationstiden och blev i praktiken ett ödelagt ingenmansland. Den enskilt värsta händelsen ägde rum 29 september 1714 i Karlö utanför Uleåborg då 800 finnar som flytt dit höggs ihjäl av kosacker med yxor.

Det är visserligen sant att även de andra europeiska nationernas arméer gjorde sig skyldiga till övergrepp och svenskarna var inget undantag, men ryssarna var i en klass för sig och dessvärre verkar de även idag vara i en klass för sig.

Publicerat i Stora nordiska kriget | Lämna en kommentar