Bengt Nilsson tipsade mig om att det i Historisk tidskrift från 1924 finns en artikel av Per Sörensson som beskriver Adelsfanans historia efter 1680 (tiden innan täcks in av en artikel i 1922 års årgång). Denna artikel besvarar alla de frågetecken jag har haft om förbandet. Men jag kan också konstatera att det var inte mycket som stämde i den beskrivning jag fick från Grill och Nordisk familjebok. Därför är det dags för ännu en omgång rättelser.
Först kan jag dock konstatera att anledningen till att Södermanland-Närke-Värmlands kompani inte hade några boställen berodde på att indelningsverket faktiskt inte hann införas där. Adelsfanan var sist ut när indelningsverket organiserades och förutom att Sörmlandskompaniet saknade boställen så fick Skånekompaniet (som inkluderade Blekinge och Halland) inga indelningar överhuvudtaget förrän efter stora nordiska kriget. Istället för indelningar fick de under både Karl XI:s och Karl XII:s tid kontantlöner istället.
När det gäller storleken på själva förbandet så varierade detta över tid och kompanierna var olika stora. Det var nivån på adelns inkomster som bestämde hur många ryttare de skulle sätta upp, så när dessa minskade sjönk även antalet ryttare. Dessutom var änkor och minderåriga adelsmän befriade från rusttjänst vilket också medförde variationer över tid. Att som både Nordisk familjebok och Grill ange styrkan till 550 man är därför inte korrekt. Sörensson anger att Adelsfanan bestod av 636 man år 1684 för att därefter nå sin högsta nivå sedan Erik XIV:s tid år 1689 då det uppgick till 672 ryttare. 1717 hade antalet sjunkit till 472 ryttare, fast då var det finska kompaniet inte inkluderat som dock vid krigsutbrottet bara hade kunnat prestera 30 man.
I ett historiskt perspektiv hade det varit väldigt svårt att få adeln att utföra sin rusttjänst eftersom de ständigt försökte komma undan så billigt som möjligt genom att ställa upp med bristfällig utrustning & hästar samt med olika ursäkter stundom inte ens rekrytera en ryttare. Detta trots att rusttjänsten var betydligt mindre betungande för dem än för rusthållarna vid de övriga indelta kavalleriregementena. Kvaliteten på Adelsfanan hade därför ett starkt samband med kungamaktens styrka och det var var först med det karolinska enväldet som Adelsfanan blev ett effektivt kavalleriförband. Men även då var listan på defekter mycket lång vid generalmönstringarna. När enväldet föll 1719 så föll även centralmaktens kontroll över Adelsfanan som snabbt förvandlades till ett pappersförband. Redan 1719 minskades kraven på adeln så att storleken på Adelsfanan sjönk från omkring 500 man till 400.
Nordisk familjeboks påstående om årliga mönstringar fram till 1729 och därefter vart tredje år stämmer inte. Dessa mönstringar genomfördes aldrig eftersom adeln gjorde allt vad de kunde för att förhindra att tillståndet på regementet kontrollerades. Det var så illa att Adelsfanans överste inte hade någon aning om hur många ryttare som faktiskt fanns i hans regemente. Adeln lyckades också få tillstånd att slippa ersätta utsliten utrustning under fredstid eftersom det ansågs vara onödigt att köpa utrustning som bara skulle bli utsliten i onödan! Det misslyckade kriget mot Ryssland 1741-43 gjorde det dock omöjligt för adeln att smita från sina plikter när de själva hade varit drivande för att starta kriget. Precis efter krigsslutet genomfördes äntligen en kompanivis generalmönstring i olika delar i landet och det var väl i praktiken ett nyuppsatt regemente som mönstrades. Bristerna på utrustning och hästar var många och ryttarna var oövade. Generalfälttygmästaren fällde det bistra omdömet att Adelsfanan inte var fältduglig och skulle göra mer skada än nytta i en aktion. Detta blev sedan den allra sista gången som någon del av Adelsfanan var samlad. Adeln fortsatte därför med misskötseln av förbandet under resten av 1700-talet.
Grills uppgift att Adelsfanan efter år 1720 inte längre uppsattes och ersattes med vakansavgifter bekräftas inte av Sörenssons detaljerade redovisning. Det bedrövliga tillstånd som Sörensson skildrar gör det dessutom troligt att det inte skulle ha legat i adelns intresse att betala in vakansavgifter eftersom ingen kunde kontrollera ifall de verkligen hade satt upp en ryttare, vilket de i praktiken inte gjorde.
Gustav III:s statskupp innebar ingen förbättring och Adelsfanans indelningar, som var väldigt attraktiva eftersom man fick betalt utan att arbeta, användes som belöningar till personer inom hovet. Grill nämner att man 1793 slutade att utnämna nya officerare vid Adelsfanan, men denna förordning upphörde att tillämpas redan samma år då Karl XIII skänkte en ryttmästare-indelning till en korpral i hans drabantkår. Därefter fortsatte allt som vanligt fram till 1809 då man återigen beslutade att dra in Adelsfanans indelningar. Denna gång fullföljde man planen, men enligt Sörensson tog det ett par decennier innan den siste officeren vid Adelsfanan avgick, vilket låter något motsägelsefullt i jämförelse med Nationalencyklopedins påstående att avvecklingen pågick fram till 1823.