Dansk-norska dragonuniformer

Jag har återupptagit arbetet med den norska arméns uniformer. Andra åtaganden gör dock att tempot inte är så högt och dessutom har det datorprogram jag använder mig av börjat strula. Men förhoppningsvis kommer jag att vara klar nästa vecka.

Som vanligt brukar jag fastna på olika småsaker som kräver vissa efterforskningar och ofta resulterar i att jag måste ägna tid åt att ändra mina befintliga sidor. Ett sådant exempel är de dansk-norska dragonuniformena. Tidigare har jag avbildat deras rockar på exakt samma sätt som de övriga truppslagen. Men genom mejl-kontakt med Torstein Snorrason fick jag reda på att dragoner hade vita axelsnören på högra axeln som kännetecken.  Följaktligen har jag ägnat den här söndagen åt att rita axelsnören på mina danska dragonbilder och uppdatera hemsidan. Det färdiga resultatet ser ut på detta sätt:

Jag är inte särskilt bra på att rita komplicerade detaljer men min avsikt var att axelsnörena skulle se ut som dem på följande målning från 1762. Den visar en norsk dragon från det Nordanfjällska regementet. Förhoppningsvis såg snörena likadana ut under det stora nordiska kriget:

Publicerat i Uniformer, Uppdateringar på hemsidan | 3 kommentarer

Magnus Stenbock avslutar sommaren

När jag gjorde om min stora ryska skvadron till bohuslänningar blev två officerare över. Den ena av dessa har jag nu målat om till Magnus Stenbock. Idén till detta fick jag genom att Anders Larsson mejlade bilder på  kavalleriofficerare efter att jag berättade att jag ville använda Holger Erikssons gamla formar för kavalleriofficerare eftersom dessa har uppvikta rockskört. Bilderna visade dock att det förekom även på den svenska sidan att officerare lät sina rockskört hänga fritt. Ingen mindre än Magnus Stenbock bar rocken på ett sådant sätt i följande självporträtt:

Detta porträtt visar att officern i form 934 faktiskt går att använda till svenskar (även om jag trots allt är fortfarande inställd på Holger Erikssons formar).  Fast likheten mellan porträttet och form 934 är faktiskt ganska anmärkningsvärd. Kan det vara så Prince August utgick från just denna målning när de skulpterade 900-seriens kavalleriofficer? Jag har alltid undrat över varför de valde en pose som inte passar ihop med de övriga formarna och varför den inte fick en ”äkta” karolinerrock med uppvikta rockskört.

För övrigt kan man konstatera att Prince Augusts skulptör Chris Tubbs är mycket bättre på att avbilda hästar med rätt proportioner än vad den gamle amatörmålaren Magnus Stenbock var. Stenbock får dock poäng för att hans häst är mer livfull än Chris Tubbs. Bristen på livfullhet är också Chris Tubbs svaghet när man jämför honom med föregångaren Holger Eriksson som var mycket bättre på att skapa figurer som ger intryck av att befinna sig i rörelse. Det är synd att Holger Eriksson inte använde sig av en bättre tillverkningsteknik så att skärpan på detaljerna hade varit bättre.

Nåväl, med detta avslutar jag sommarens tenngjutning och målning. All utrustning ska nu läggas tillbaka i sina trälådor och jag kommer nog inte plocka upp dem igenom förrän under vintern.

Allt som jag hade tänkt göra under sommaren har jag dessvärre inte hunnit med. Hemsidan har inte fått någon uppmärksamhet överhuvudtaget  och där finns det mycket att göra. Så mina planer drabbas av lite förskjutningar och det jag hade tänkt göra under hösten får nog vänta tills vintern (närmare bestämt översättningen av karoliner-delen till engelska). Det här påverkar förstås också hur många tennsoldater jag kommer att hinna med då, men jag hoppas ändå att kunna presentera flera figurer som jag aldrig gjort innan när tenngjutningen väl återupptas.

Publicerat i Tennsoldater | 4 kommentarer

Jättelik preussisk grenadjär

Den sista tennsoldaten som jag lät gjuta under sommaren blev en preussare tillhörande Fredrik Vilhelms berömda jätteregemente (”Potsdamgrenadjärerna”) Se bilden bredvid. Uniformen överensstämmer också i stort sett med IR 19 vars grenadjärer ingick i en sammansatt bataljon vid Stresow. Så troligen är den här tennsoldaten det första steget till en Stresow-bataljon.

Anledningen till att jag gjorde den här tennsoldaten just nu är att jag behövde gjuta ytterligare två handtag till min mörsare som jag målade för några veckor sedan. Eftersom jag inte hade tillräckligt med tenn kvar för att fylla formen smälte jag ned två tennsoldater som jag inte hade någon nytta av. När handtagen var färdiga gjorde jag sedan av med det återstående tennet genom att gjuta preussaren.

Den preussiska grenadjärsformen (nr. 68) hade jag för övrigt ägt en lång tid utan att använda den. Jag köpte den i samband med en rea som Prince August hade på utvalda formar och det var på tiden att jag fick valuta för mina pengar.

De tre dalkarlarna på bilden ger en sista hälsning till sina två fallna kamrater. Det var dessa som jag smälte ned för att gjuta handtagen och grenadjären. Karpuserna sparade jag dock och dessa kommer jag att återanvända nästa gång  jag behöver göra karpus-soldater. De ursprungligen fem pikenerarna var gjutna med officersformen  nr. 903 men jag ersatte dem med riktiga pikenerare när Prince August nya formar kom ut och sedan dess har jag inte haft någon användning för dem. Och även om det är kul att spara dem som minne så behöver jag inte spara alla fem.

Mörsaren med sina nya handtag från Dalarna ser numera ut så här:

För att återgå till den preussiska grenadjären så blev jag överraskad över hur stor den var. När jag i våras skrev om att använda Rossbach-serien för att gjuta motståndare till karolinerna  så var det visserligen en läsare som kommenterade att figurerna i Rossbach-serien var för stora för att passa ihop med karoliner-serien. Jag trodde dock att kommentaren bara syftade på längden eftersom de Rossbachfigurer som jag gjutit tidigare passade väl ihop med karolinerna bortsett från att de var två mm längre. En sådan skillnad är försumbar men grenadjären i form 68 är inte bara lite längre än de andra han är dessutom betydligt mer välnärd. Se jämförelsen nedan:

På pappret är alla tre figurer halvrunda men Rossbach-grenadjären skulle i mina ögon kunna passera som en rund figur. Skillnaden återspeglas även i vikten. Rossbach-grenadjären väger 24 gram medan karolinen väger 17 gram och dansken längst till höger väger bara 14 gram. Preussaren är alltså nästan dubbelt så stor som dansken från DK-serien!

I och för sig är det inte orimligt att låta grenadjärer vara en storlek större än andra soldater, men det blir nog problematisk att blanda så stora Rossbach-figurer med andra serier i en och samma bataljon.  Så länge man inte ställer dem bredvid varandra är dock skillnaden inte iögonfallande.  Så jag är trots allt fortfarande inte avskräckt från att i framtiden använda Rossbach-formar till att gjuta karoliner-motståndare.

Som avslutning kan jag visa baksidan på min nya grenadjär. Intressant nog är den utrustad med en fältflaska. Förmodligen var den av glas men jag visste inte hur jag skulle måla glas så jag lät måla den som om den var av plåt och använde humbrol 53 (gun metal):

Publicerat i Tennsoldater | 4 kommentarer

Bohuslänningar och Poltava-fanor

Min stora ryska skvadron tillhörande Ingermanländska regementet har nu målats om till bohuslänningar. Eller rättare sagt 19 av 22 ryttare har målats om. De två officerarna hade inga uppvikta rockskört så de kunde inte passera som svenskar och den ena standarbäraren lät jag behålla utifall de Ingermanländska dragonerna kommer att återvända i framtiden. Min tanke med den nya bohuslänska dragonskvadronen är att den ska bestå av tjugo ryttare och därmed representera fyra kompanier i den skala som jag huvudsakligen använder mig av. Den tjugonde ryttaren kommer  att bli en officer från en av de gamla Holger Eriksson-formarna. Jag har dock ingen av de två kavalleriofficersformarna i min ägo så det lär dröja ett tag innan skvadronen blir komplett.

Någon gång i framtiden hoppas jag även att utvidga alla mina små tiomanna-skvadroner till tjugomanna-skvadroner.  Eftersom varje skvadron enbart bestod av ett kompani i den svenska armén borde detta innebära fem ryttare per skvadron i min skala. Jag valde dock att låta varje miniskvadron representera två stycken i verkligheten för att formationerna inte skulle bli alltför små. Men även tio ryttare är ganska litet och eftersom varje fana i mina infanteribataljoner representerar fyra kompanier skulle jag uppnå symmetri ifall jag gjorde samma sak med kavalleriet. Dessa utvidgningar ligger dock mycket långt i framtiden. Det går åt så himla mycket metall när man gjuter kavallerister och dessutom är de besvärliga att måla så andra projekt är mer lockande.

Slutligen har jag ersatt de två fanbärarna till vänster med de två till höger. De vänstra fanorna är m/1686-fanor medan de högra överensstämmer med de ryska trofébeskrivningarna. Kalmarfanan har utsatts för kraftig blekning medan skaraborgsfanan har ett helt annat utseende än den senast kända fansvit som delades ut 1689.  Även tillverkningstekniken skiljer sig från 1689 års svit.

De ryska trofébeskrivningarna finns  översatta till svenska i Bertil Wennerhoms bok ”Emporterade troféer” från 2000 och för de två aktuella fanorna har jag använt mig av följande noteringar:

”16. En fana i taft delad på snedden, den ena hälften gul och den andra svart. Ett lejon är utsytt på det svarta med gul och på det gula med svart taft. Ovanför lejonet och nedtill 2 vita stjärnor utsydda med svart silke. Förgylld järnspets. Från två sidor fäst med ett gult och svart band och förgyllda spikar. Tagen av kaptenen vid Pskovska regementet Pjotr Kosjelov.”

”29. En fana i vit taft, på den är en rundel och mot rundeln flammor i gul taft isydda. I rundeln ett lejon med armborst sytt i klarröd taft med silke. Förgylld järnspets, vit stång. Fäst med ett sidenband och förgyllda spikar och sidenband. Tagen av adjutanten vid Narvska regementet Neljubov.”

Publicerat i Fanor & standar, Tennsoldater | 5 kommentarer

Danska fotgardets halmgula rockfärg

Medan det danska infanteriet huvudsakligen var klädda i ljusgrå rockar hade Fotgardet gula rockar med röda uppslag (Ätten Oldenburgs färger). Den gula färgen var av nyansen ”paille” (det franska ordet för ”halm”) och kan översättas till antingen halmgul eller blekgul. Den fråga som uppstår för mig är vilken humbrolfärg som är mest lämplig om jag i framtiden ska måla en dansk gardesbataljon. Som vägledning hade jag den bifogade Worgewitz-bilden från 1728 (gardet hade från och med 1713 röda rockar med paille som uppslagsfärg).

En titt i Humbrols sortiment gav två kandidater: Nr. 103 (”Cream”) och Nr. 148 (”Radome tan”). Jag köpte båda färgerna och testade dem på de två tennsoldaterna ovan. Som vanligt gör kamerablixten att det är svårt att uppfatta hur de två nyanserna skiljer sig åt i verkligheten. Dessutom har jag märkt att färger på mina tennsoldatsfoton återges på olika sätt beroende på vilken dator man sitter vid.  Men jag uppfattar det som att dessa två nyanser är förvillande lika. Fotot snarare framhäver den lilla skillnaden som finns eftersom soldaten till höger (Nr. 148) reflekterar mer ljus.

I verkligheten skulle man mycket väl kunna blanda de två färgerna i samma bataljon och ingen skulle märka att det är olika färger såvida man inte gör en mycket noggrann inspektion. Den skillnad som jag kan upptäcka är att Nr. 103 är lite ”smutsigare” (tennsoldaten till vänster) medan det är mer lyster i Nr. 148.  Personligen lutar jag åt att använda Nr. 103 till att måla Paille-nyansen eftersom den är en aning mörkare och därför liknar Worgewitz-bilden mer.

Att de två färgerna var så lika varandra var dock en överraskning och detta påminner mig om de gröna nyanserna Nr. 30 och 149 som jag använt till ryska uniformer och som också är förvillande lika. Med tanke på att Humbrols sortiment har flera luckor (som till exempel ingen blå nyans som ligger mellan mörka Nr. 25 och ljusa 109) är det konstigt att det finns så många dubbletter.

Det var min förhoppning att idag även presentera två fanbärare med blekta Poltava-fanor men jag hann inte bli klara med dem eftersom större delen av söndagen gick åt till hjälpa en anhörig med att frakta möbler. Ni får se dessa nästa vecka istället då jag även kanske har blivit klar med att konvertera min stora ryska skvadron till bohuslänningar.

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 3 kommentarer

Kanoner och mörsare

Tre nya svenska artilleripjäser med besättning har nu blivit färdigmålade, vilket innebär att jag har fördubblat det svenska artilleriet i min samling. Dessutom räckte det återstående tennet även till för att gjuta en sachsisk kanon och besättning som också blev färdigmålade i dag.

På bilden syns även i det övre vänstra hörnet en blåklädd officer. Jag har sedan tidigare 24 musketerare som står i halt och det är nu min tanke att de ska ställas upp som en skyddsstyrka för artilleriet. Men då behöver jag även en officer som står i halt så jag lät gjuta en från de gamla Holger Eriksson-fomarna (Nr. 30).

Med infanteri och allt artilleri samlat i min hylla så ser uppställningen ut på följande sätt:

Jag har nu sju svenska artilleripjäser från fyra olika formar:

De två pjäserna som står längst bak är trepundiga kanoner från Prince Augusts gamla karolinerserie och från den nya 900-serien. De skiljer sig år genom att eldröret på den äldre kanonen inte är en separat del utan sitter fast på lavetten och dessutom har stora handtag.

Det märkliga med kanonen i form 951 är att den marknadsförs även i Frankrike och Irland som franskt respektive irländsk infanteri i fransk tjänst. Fast då uppges kanonen vara en sexpundare!. Varför samma kanon har olika benämningar i olika länder är en gåta för mig. Upptäckte man i efterhand att kanonen var för stor för att vara en trepundare och ändrade benämningen inför lanseringen på de andra marknaderna? Eller har det att göra med att de franska och irländska tennsoldaterna hör hemma i mitten av 1700-talet då lavetterna var mindre? Eller mätte fransmännen och svenskarna kalibern på olika sätt? Ja, jag vet inte och är en aning förbryllad.

De två främre artilleripjäserna kommer från Prince Augusts Rossbachserie. Kanonen ska föreställa en tolvpundare och även om lavetten är bara marginellt större än de övriga så är eldröret maffigare. Jag gillar storleken på den och skulle gärna göra fler. Enda problemet med den är att eldröret är så framtungt att det ser ut som om det ska skjuta mot marken. Det verkar som om man är tvungen att klistra fast bakdelen på lavetten för att det ska se snyggt ut.

Mörsaren hade jag ett visst besvär med att montera eftersom jag köpte formen begagnad och hade inga instruktioner från Prince August som visade var alla smådelarna skulle sitta. Först i ett sent skede tittade jag på bilden på Prince Augusts hemsida och insåg att de två pinnarna som ligger vid sidan av ska vara handtag på lavetten. Det ska vara fyra sådana men jag misstänker att min form är defekt eftersom ett hål på vardera sida är igenfyllt så jag kan bara sätta dit två handtag, vilket skulle ge mörsaren ett oregelbundet utseende.  Jag får nog försöka borra igenom de två igenfyllda hålen och gjuta ytterligare två handtag för att fullborda mörsaren. Men förargligt nog har jag helt slut på metall för närvarande.

Det sista tennet gick som sagt åt till sachsarna och tolvpundaren på bilden ovan. Uniformen var grå precis som den svenska men foder och uppslag var röda istället för blå. Hattarna hade guldgula snören (enligt Höglund) vilket jag har använt Humbrols mässingfärg för att återskapa. Officern har guldgaloner och jag vill inte använda exakt samma färg även om skillnaden är så liten mellan mässing och guld att man måste vara ett riktigt proffs för att upptäcka den.

Anledningen till att jag valde att göra sachsare och inte till exempel danskar var att de sistnämnda målade sina lavetter på exakt samma sätt som ryssarna och sådana kanoner har jag redan. Sachsens svarta kanoner med gulmålade metallbeslag var mycket intressantare att göra. Färgerna var hämtade från statsvapnet vilket var vanligt för kanonlavetter vid den här tiden. Även Österrike hade ett svartgult riksvapen men deras kanoner var gula med svartmålade metallbeslag. Preussen hade på motsvarande sätt vita lavetter med svarta metallbeslag.

Dem vanligaste färgen på kanonlavetter var dock rött (Frankrike, Holland och Hannover hade sådana med svarta metallbeslag och Danmark och Ryssland hade sådana med gula metallbeslag). Jag misstänker att detta berodde på att rött var en billig färg (jämför förra veckans inlägg) och det var förmodligen samma kostnadsskäl som gjorde att grå rockar var vanligt bland artillerister.

För att återgå till ämnet tennsoldater så må mitt tenn vara slut men jag har fortfarande tennsoldater som väntar på att bli färdigmålade. Bland annat ett par danskar som jag kommer att presentera i nästa vecka.

Publicerat i Tennsoldater | 8 kommentarer

Jyllänningar och röd uniformsfärg

Jag har nu målat klart 19 jyllänningar, som tillsammans med officeren, fanbäraren och två trumslagare som jag gjorde i fjol, fullbordar en bataljon ur det Jylländska regemente. Uniformen är den som de hade i slaget vid Helsingborg och jag har nu fyra danska bataljoner från detta slag, vilket är fler än mina ryska Poltavabataljoner.  Men får jag bara tillgång till bättre tillgång till ryska uniformsuppgifter så kommer jag att göra fler ryssar. Till dess lär det dock komma fler danskar. Jag har redan testat färger till en framtida dansk bataljon.

Vad gäller själva Jyllandsbataljonen så var det lockande att göra den på grund av de rödvitrandiga snörena på hattarna. Förutom den detaljen så är det här annars en uniform som inte stack ut ur mängden i Europas slagfält. Grå rockar och röda uppslag torde vara den allra vanligaste kombinationen vid den här tiden. Såväl Frankrike, Österrike och Spanien samt många mindre stater hade grå rockar med uppslag i särskilda regementsfärger och av dessa var rött vanligast. Orsaken till detta var ekonomi. Grå rockar bestod av ofärgat ylle och röd färg kunde man framställa billigt genom att pulverisera växten krapprot som var vanlig i Sydeuropa.

Att den engelska armén valde rött som uniformsfärg lär ha varit på grund av att krappröd var det billigaste färgämnet. Krappröd var dock ingen beständig färg och kunde inom relativt kort tid blekas så att den blev brun.  Officerare och kavallerister i den engelska armén använde därför den lyxigare nyansen karmosinröd till sina rockar (vilket var en mörkare röd färg). Även i den danska armén förekommer uppgifter att officerare hade karmosinrött i sina rockar. Så ska man vara väldigt nitisk när man målar röda uniformer kan det vara en god idé att ha avvikande nyanser för officerare och manskap för att visa skillnaderna i kvalitet och rent av låta manskapets uniformer vara mer bruna än röda. Men jag gör mig inte sådant besvär utan målar alla med samma röda färg (humbrol 60).

Publicerat i Färger, Tennsoldater, Uniformer | 8 kommentarer

Karolinerserien utökas igen i höst

Prince August meddelade i sitt nyhetsbrev att nya formar med sex olika karoliner kommer att lanseras i höst. Att fjolårets nytillskott inte var en engångsföreteelse är mycket glädjande. Men precis som i fjol är poserna en blandad kompott där hälften är mycket användbara neutrala poser medan den andra hälften tar karolinerserien  in i en ny riktning med mer animerade (leksaks-) poser som man bara kan ha några få av på slagfältet utan att det ser konstigt ut.

De poser som jag är mest nöjd med är de två laddande musketerarna. Sådana finns sedan länge i Rossbach-serien (form nummer 51) och jag har använt dem till en laddande bataljon med småländska tremänningar. Snittet på Rossbachs-seriens uniformer överensstämmer dock inte med karolinernas så det är jättebra att Prince August kompletterar karolinerserien med dessa. Jag får dock ställa in mig på att återigen behöva byta ut figurer i min samling. När de fjolårets formar kom ut fick jag byta ut pikenerarna in den småländska tremänningsbataljonen och nu är det alltså musketerarnas tur…

Underofficeren i mitten är en intressant pose som kan fungera väl som en variation till posen i form 905. Kanske kan den även användas till att göra en stående fanbärare vilket är en pose som fanns i den äldre karolinerserien från 60-talet.

De övriga tre är dock i mitt tycke de minst användbara. Dessa föreställer karoliner som är i full färd med att hugga ner fienden. De skulle i och för sig vara användbara som enstaka figurer fall det fanns några formar med passande motståndare. Karolinen i mitten ser ut som om han håller fast en fiende med vänstra handen och i färd att att stöta värjan i honom med den andra handen, så här misstänker jag lite grann att Prince August faktiskt tänkt sig att tillverka en motståndare. Men hittills har Prince August visat upp ett stort ointresse för motståndarserien.  Form DK-103 med trumslagare och fanbärare har nu varit ”unavailable” i 1,5 år och det blir alltmer tveksamt ifall den någonsin kommer tillbaka i sortimentet.

Förutom sina livfulla poser sticker grenadjärerna ut genom sina annorlunda uniformer. Deras rockskört är inte uppvikta trots att det inte finns några belägg på att grenadjärernas uniformer skilde sig från det övriga manskapet (förutom de enstaka regementen som hade grenadjärmössor).  Prince August är emellertid inte  den enda tillverkaren av tennfigurer som har svenska grenadjärer utan uppvikta rockskört. Konstigt nog är det väldigt vanligt i moderna illustrationer att avbilda svenska grenadjärer på det sättet. Vlad Velikanov har kommenterat detta fenomen på sin blogg och tydligen är det en svensk illustratör vid namn Einar Storkirch som 1911 började med detta och han inspirerade den kände uniformstecknaren Knötel som sedan spred missuppfattningen över hela världen:

Min första tanke när jag såg hur grenadjärernas rockar såg ut var att försöka dra i nödbromsen och kontakta Prince August för att få dem att ändra sig. Men dels tror jag att det är på tok försent att göra sådana ändringar och dels skulle jag ändå inte vara intresserad av att gjuta dessa grenadjärer som svenskar även om rockarna var uppvikta. Förutom att poserna inte är tillräckligt neutrala för min smak var det få svenska grenadjärer som hade grenadjärmössor. De skulle däremot kunna komma till användning som utländska grenadjärer och då är det faktiskt en fördel att rockarna inte är uppvikta.

Allt är dock inte dåligt med de nya grenadjärerna. Detta är nämligen första gången som Prince August har skulpterat grenadjärer med granatväskor, vilket trots allt är en rätt viktig detalj.

Jag noterar även att fundamenten återigen har det typiska utseendet för 900-serien till skillnad från de mer avskalade fundamenten i fjolårets nya formar.

Men trots all kritik ser jag fram emot lanseringen av formarna som enligt Prince August kommer att ske tidigt i september. Om de håller vad de lovar kan jag sätta upp dem på önskelistan för både födelsedag och julafton och eventuellt hinna måla en omgång  av dessa nya figurer innan året är slut.

Publicerat i Prince August | 6 kommentarer

Slaglinjen vid Poltava klar (+ västerbottningar)

Något försenat visar jag upp bilder på mina nya tennsoldater: 20 pikenerare tillhörande Skaraborgs, Kalmar, Östergötlands och Närke-Värmlands regementen samt 11 västerbottningar. Av de sistnämnda är två stycken före detta ryska grenadjärer som jag har klippt av mösstopparna och målat om. Med dessa nytillskott har jag slutfört två saker. Den ena är den nedanstående skjutande Västerbottenbataljonen som långsamt har vuxit fram under det gångna året:

Förutom tillskottet av nya tennsoldater har jag även förändrat den här bataljonen genom att byta ut fanan mot en ljusare variant. Enligt ryska trofébeskrivningar hade ju Västerbottens mörkblå fanor blekts så att de uppfattades som ljusblå vid Poltava.

Den andra saken som jag har fullbordat är det svenska infanteriets slaglinje vid Poltava (med enhetliga poser). Detta projekt har jag ägnat halva mitt liv åt att färdigställa. Eller… det är kanske att ta i lite. Jag gjorde en Upplandsbataljon och påbörjade en Skaraborgsbataljon på 90-talet, men därefter tog jag en paus på ett decennium innan jag återupptog arbetet. Så egentligen har jag bara ägnat 3,5 år på denna slaglinje. En tidsperiod som jag dessutom använde till att upprepade gånger byta ut figurer och dessutom göra många andra formationer. Men hursomhelst, nu är jag klar!  (nja, inte helt. Jag kommer nog att byta ut två fanbärare så att deras fanor överensstämmer med de ryska trofébeskrivningarna. Men sen är jag klar…  jag lovar…)

På bilderna syns hela slaglinjen med sammanlagt 276 tennsoldater. De är så många att jag var tvungen att eliminera mellanrummen mellan bataljonerna för att de ska få plats på gräsmattan. Det är nog läge att köpa en till matta.

De fanbärare som är aktuella för att bytas ut är Kalmars fana vars röda färg hade utplånats så att den var vit vid Poltava. Även Skaraborgs fana ska bytas ut eftersom det verkar inte som om de hade reglementsenliga m/1686-fanor vid Poltava. Lagerkransen lyser nämligen med sin frånvaro i de ryska trofébeskrivningarna.

Ja, det här var allt för den här gången. Näst på tur är en bataljon jyllänningar. Sedan ska jag även hinna med lite artilleri också innan sommaren är över.

Publicerat i Tennsoldater | 2 kommentarer

Utan internet i Norge

Det blev inget inlägg i söndags eftersom jag var bortrest (Norge). Hotellet hade utlovat trådlöst internet men något sådant fanns inte när jag var där. Det fanns inte ens någon personal som kunde anvisa mig ett rum. Jag var tvungen att knacka på dörrarna och fråga gästerna som hänvisade mig till ett ledigt rum som var bäddat. De hade inte heller stött på någon personal och senare på kvällen anlände ytterligare en gäst som fick ta ett rum som inte var städat. Han hade försökt ringa de ansvariga men inte fått något svar. Så går det när man väljer att övernatta på det billigaste hotellet i Oslo!

Söndagen och måndagen var jag alltså i Norge och hann bland annat besöka Fredrikstens fästning i Halden och Akershus fästning i Oslo. Vid Akershus fanns även Forsvarsmuseet som är Norges motsvarighet till Armémuseum. Dessvärre var det helt och hållet fokuserat på den moderna tiden så det gav inte mig så mycket. Dagen i Oslo förstördes också av att det ösregnade hela tiden.

Halden var mycket bättre och i dess fästningsmuseum fanns utställningar som var mer i min smak. Som till exempel dessa modeller:

Jag gillar att de lät svensken vinna den där striden. Annars skryter norrmännen med att Fredrikstens fästning framgångsrikt försvarat fosterlandet och är en jungfru som aldrig fallit i fiendens händer genom stridshandlingar. Men hade de inte varit så snabba med att komma till förhandlingsbordet år 1814 skulle oskulden ha gått förlorad (för att inte tala om ett lyckosamt slumpskott 1718…).

Fast själva fästningen är riktigt imponerande från Haldensidan. Det ligger på ett mycket högt och brant berg vid vattnet och ser där ut som ett ointagligt Gibraltar. Karl XII attackerade dock fästningen från den andra sidan där terrängen var betydligt flackare.  Jag ångrar att jag inte stannade och tog ett foto på fästningen när jag åkte genom Halden. För när man väl är inne i själva fästningen gick det inte att hitta en kameravinkel som verkligen gav en rättvisande bild av hur mäktig fästningen var. Här följer iallafall en bild på hur fästningen såg ut inuti med kanoner på vallarna:

En annan bild som jag inte lyckades ta var på monumentet över Karl XII:s död. Den dagen var det nämligen en cykeltävling på fästningsområdet så den delen var blockerad av snitslade banor för cyklisterna:

Karl XII-monumentet syns längst bort i bakgrunden som något grått bland träden. Bakom mig när jag tog fotot stod ett monument över en av Fredrikstens fästningskommendanter. Det fanns flera sådana så Karl XII var inte ensam om att få ett monument rest över sig. Ännu längre bakom mig fanns själva huvudfästningen så det var från det här hållet som norrmännen betraktade svenskarnas arbete med löpgravarna. Fast när det begav sig var fältet inte fullt med cyklister och åskådare, och vädret var inte heller lika soligt och varmt…

Jag kan inte säga att min resa till Norge var en hundraprocentig framgång men jag hade ändå god behållning av den och man måste verkligen besöka platserna för att få en bra uppfattning om hur det kan ha sett ut när blågula karoliner turistade där för 300 år sedan.

Publicerat i Övrigt | 4 kommentarer