Danska fotgardets halmgula rockfärg

Postat den 12 augusti 2012 av Örjan Martinsson

Medan det danska infanteriet huvudsakligen var klädda i ljusgrå rockar hade Fotgardet gula rockar med röda uppslag (Ätten Oldenburgs färger). Den gula färgen var av nyansen ”paille” (det franska ordet för ”halm”) och kan översättas till antingen halmgul eller blekgul. Den fråga som uppstår för mig är vilken humbrolfärg som är mest lämplig om jag i framtiden ska måla en dansk gardesbataljon. Som vägledning hade jag den bifogade Worgewitz-bilden från 1728 (gardet hade från och med 1713 röda rockar med paille som uppslagsfärg).

En titt i Humbrols sortiment gav två kandidater: Nr. 103 (”Cream”) och Nr. 148 (”Radome tan”). Jag köpte båda färgerna och testade dem på de två tennsoldaterna ovan. Som vanligt gör kamerablixten att det är svårt att uppfatta hur de två nyanserna skiljer sig åt i verkligheten. Dessutom har jag märkt att färger på mina tennsoldatsfoton återges på olika sätt beroende på vilken dator man sitter vid.  Men jag uppfattar det som att dessa två nyanser är förvillande lika. Fotot snarare framhäver den lilla skillnaden som finns eftersom soldaten till höger (Nr. 148) reflekterar mer ljus.

I verkligheten skulle man mycket väl kunna blanda de två färgerna i samma bataljon och ingen skulle märka att det är olika färger såvida man inte gör en mycket noggrann inspektion. Den skillnad som jag kan upptäcka är att Nr. 103 är lite ”smutsigare” (tennsoldaten till vänster) medan det är mer lyster i Nr. 148.  Personligen lutar jag åt att använda Nr. 103 till att måla Paille-nyansen eftersom den är en aning mörkare och därför liknar Worgewitz-bilden mer.

Att de två färgerna var så lika varandra var dock en överraskning och detta påminner mig om de gröna nyanserna Nr. 30 och 149 som jag använt till ryska uniformer och som också är förvillande lika. Med tanke på att Humbrols sortiment har flera luckor (som till exempel ingen blå nyans som ligger mellan mörka Nr. 25 och ljusa 109) är det konstigt att det finns så många dubbletter.

Det var min förhoppning att idag även presentera två fanbärare med blekta Poltava-fanor men jag hann inte bli klara med dem eftersom större delen av söndagen gick åt till hjälpa en anhörig med att frakta möbler. Ni får se dessa nästa vecka istället då jag även kanske har blivit klar med att konvertera min stora ryska skvadron till bohuslänningar.

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 3 kommentarer

Kanoner och mörsare

Postat den 5 augusti 2012 av Örjan Martinsson

Tre nya svenska artilleripjäser med besättning har nu blivit färdigmålade, vilket innebär att jag har fördubblat det svenska artilleriet i min samling. Dessutom räckte det återstående tennet även till för att gjuta en sachsisk kanon och besättning som också blev färdigmålade i dag.

På bilden syns även i det övre vänstra hörnet en blåklädd officer. Jag har sedan tidigare 24 musketerare som står i halt och det är nu min tanke att de ska ställas upp som en skyddsstyrka för artilleriet. Men då behöver jag även en officer som står i halt så jag lät gjuta en från de gamla Holger Eriksson-fomarna (Nr. 30).

Med infanteri och allt artilleri samlat i min hylla så ser uppställningen ut på följande sätt:

Jag har nu sju svenska artilleripjäser från fyra olika formar:

De två pjäserna som står längst bak är trepundiga kanoner från Prince Augusts gamla karolinerserie och från den nya 900-serien. De skiljer sig år genom att eldröret på den äldre kanonen inte är en separat del utan sitter fast på lavetten och dessutom har stora handtag.

Det märkliga med kanonen i form 951 är att den marknadsförs även i Frankrike och Irland som franskt respektive irländsk infanteri i fransk tjänst. Fast då uppges kanonen vara en sexpundare!. Varför samma kanon har olika benämningar i olika länder är en gåta för mig. Upptäckte man i efterhand att kanonen var för stor för att vara en trepundare och ändrade benämningen inför lanseringen på de andra marknaderna? Eller har det att göra med att de franska och irländska tennsoldaterna hör hemma i mitten av 1700-talet då lavetterna var mindre? Eller mätte fransmännen och svenskarna kalibern på olika sätt? Ja, jag vet inte och är en aning förbryllad.

De två främre artilleripjäserna kommer från Prince Augusts Rossbachserie. Kanonen ska föreställa en tolvpundare och även om lavetten är bara marginellt större än de övriga så är eldröret maffigare. Jag gillar storleken på den och skulle gärna göra fler. Enda problemet med den är att eldröret är så framtungt att det ser ut som om det ska skjuta mot marken. Det verkar som om man är tvungen att klistra fast bakdelen på lavetten för att det ska se snyggt ut.

Mörsaren hade jag ett visst besvär med att montera eftersom jag köpte formen begagnad och hade inga instruktioner från Prince August som visade var alla smådelarna skulle sitta. Först i ett sent skede tittade jag på bilden på Prince Augusts hemsida och insåg att de två pinnarna som ligger vid sidan av ska vara handtag på lavetten. Det ska vara fyra sådana men jag misstänker att min form är defekt eftersom ett hål på vardera sida är igenfyllt så jag kan bara sätta dit två handtag, vilket skulle ge mörsaren ett oregelbundet utseende.  Jag får nog försöka borra igenom de två igenfyllda hålen och gjuta ytterligare två handtag för att fullborda mörsaren. Men förargligt nog har jag helt slut på metall för närvarande.

Det sista tennet gick som sagt åt till sachsarna och tolvpundaren på bilden ovan. Uniformen var grå precis som den svenska men foder och uppslag var röda istället för blå. Hattarna hade guldgula snören (enligt Höglund) vilket jag har använt Humbrols mässingfärg för att återskapa. Officern har guldgaloner och jag vill inte använda exakt samma färg även om skillnaden är så liten mellan mässing och guld att man måste vara ett riktigt proffs för att upptäcka den.

Anledningen till att jag valde att göra sachsare och inte till exempel danskar var att de sistnämnda målade sina lavetter på exakt samma sätt som ryssarna och sådana kanoner har jag redan. Sachsens svarta kanoner med gulmålade metallbeslag var mycket intressantare att göra. Färgerna var hämtade från statsvapnet vilket var vanligt för kanonlavetter vid den här tiden. Även Österrike hade ett svartgult riksvapen men deras kanoner var gula med svartmålade metallbeslag. Preussen hade på motsvarande sätt vita lavetter med svarta metallbeslag.

Dem vanligaste färgen på kanonlavetter var dock rött (Frankrike, Holland och Hannover hade sådana med svarta metallbeslag och Danmark och Ryssland hade sådana med gula metallbeslag). Jag misstänker att detta berodde på att rött var en billig färg (jämför förra veckans inlägg) och det var förmodligen samma kostnadsskäl som gjorde att grå rockar var vanligt bland artillerister.

För att återgå till ämnet tennsoldater så må mitt tenn vara slut men jag har fortfarande tennsoldater som väntar på att bli färdigmålade. Bland annat ett par danskar som jag kommer att presentera i nästa vecka.

Publicerat i Tennsoldater | 8 kommentarer

Jyllänningar och röd uniformsfärg

Postat den 29 juli 2012 av Örjan Martinsson

Jag har nu målat klart 19 jyllänningar, som tillsammans med officeren, fanbäraren och två trumslagare som jag gjorde i fjol, fullbordar en bataljon ur det Jylländska regemente. Uniformen är den som de hade i slaget vid Helsingborg och jag har nu fyra danska bataljoner från detta slag, vilket är fler än mina ryska Poltavabataljoner.  Men får jag bara tillgång till bättre tillgång till ryska uniformsuppgifter så kommer jag att göra fler ryssar. Till dess lär det dock komma fler danskar. Jag har redan testat färger till en framtida dansk bataljon.

Vad gäller själva Jyllandsbataljonen så var det lockande att göra den på grund av de rödvitrandiga snörena på hattarna. Förutom den detaljen så är det här annars en uniform som inte stack ut ur mängden i Europas slagfält. Grå rockar och röda uppslag torde vara den allra vanligaste kombinationen vid den här tiden. Såväl Frankrike, Österrike och Spanien samt många mindre stater hade grå rockar med uppslag i särskilda regementsfärger och av dessa var rött vanligast. Orsaken till detta var ekonomi. Grå rockar bestod av ofärgat ylle och röd färg kunde man framställa billigt genom att pulverisera växten krapprot som var vanlig i Sydeuropa.

Att den engelska armén valde rött som uniformsfärg lär ha varit på grund av att krappröd var det billigaste färgämnet. Krappröd var dock ingen beständig färg och kunde inom relativt kort tid blekas så att den blev brun.  Officerare och kavallerister i den engelska armén använde därför den lyxigare nyansen karmosinröd till sina rockar (vilket var en mörkare röd färg). Även i den danska armén förekommer uppgifter att officerare hade karmosinrött i sina rockar. Så ska man vara väldigt nitisk när man målar röda uniformer kan det vara en god idé att ha avvikande nyanser för officerare och manskap för att visa skillnaderna i kvalitet och rent av låta manskapets uniformer vara mer bruna än röda. Men jag gör mig inte sådant besvär utan målar alla med samma röda färg (humbrol 60).

Publicerat i Färger, Tennsoldater, Uniformer | 8 kommentarer

Karolinerserien utökas igen i höst

Postat den 22 juli 2012 av Örjan Martinsson

Prince August meddelade i sitt nyhetsbrev att nya formar med sex olika karoliner kommer att lanseras i höst. Att fjolårets nytillskott inte var en engångsföreteelse är mycket glädjande. Men precis som i fjol är poserna en blandad kompott där hälften är mycket användbara neutrala poser medan den andra hälften tar karolinerserien  in i en ny riktning med mer animerade (leksaks-) poser som man bara kan ha några få av på slagfältet utan att det ser konstigt ut.

De poser som jag är mest nöjd med är de två laddande musketerarna. Sådana finns sedan länge i Rossbach-serien (form nummer 51) och jag har använt dem till en laddande bataljon med småländska tremänningar. Snittet på Rossbachs-seriens uniformer överensstämmer dock inte med karolinernas så det är jättebra att Prince August kompletterar karolinerserien med dessa. Jag får dock ställa in mig på att återigen behöva byta ut figurer i min samling. När de fjolårets formar kom ut fick jag byta ut pikenerarna in den småländska tremänningsbataljonen och nu är det alltså musketerarnas tur…

Underofficeren i mitten är en intressant pose som kan fungera väl som en variation till posen i form 905. Kanske kan den även användas till att göra en stående fanbärare vilket är en pose som fanns i den äldre karolinerserien från 60-talet.

De övriga tre är dock i mitt tycke de minst användbara. Dessa föreställer karoliner som är i full färd med att hugga ner fienden. De skulle i och för sig vara användbara som enstaka figurer fall det fanns några formar med passande motståndare. Karolinen i mitten ser ut som om han håller fast en fiende med vänstra handen och i färd att att stöta värjan i honom med den andra handen, så här misstänker jag lite grann att Prince August faktiskt tänkt sig att tillverka en motståndare. Men hittills har Prince August visat upp ett stort ointresse för motståndarserien.  Form DK-103 med trumslagare och fanbärare har nu varit ”unavailable” i 1,5 år och det blir alltmer tveksamt ifall den någonsin kommer tillbaka i sortimentet.

Förutom sina livfulla poser sticker grenadjärerna ut genom sina annorlunda uniformer. Deras rockskört är inte uppvikta trots att det inte finns några belägg på att grenadjärernas uniformer skilde sig från det övriga manskapet (förutom de enstaka regementen som hade grenadjärmössor).  Prince August är emellertid inte  den enda tillverkaren av tennfigurer som har svenska grenadjärer utan uppvikta rockskört. Konstigt nog är det väldigt vanligt i moderna illustrationer att avbilda svenska grenadjärer på det sättet. Vlad Velikanov har kommenterat detta fenomen på sin blogg och tydligen är det en svensk illustratör vid namn Einar Storkirch som 1911 började med detta och han inspirerade den kände uniformstecknaren Knötel som sedan spred missuppfattningen över hela världen:

Min första tanke när jag såg hur grenadjärernas rockar såg ut var att försöka dra i nödbromsen och kontakta Prince August för att få dem att ändra sig. Men dels tror jag att det är på tok försent att göra sådana ändringar och dels skulle jag ändå inte vara intresserad av att gjuta dessa grenadjärer som svenskar även om rockarna var uppvikta. Förutom att poserna inte är tillräckligt neutrala för min smak var det få svenska grenadjärer som hade grenadjärmössor. De skulle däremot kunna komma till användning som utländska grenadjärer och då är det faktiskt en fördel att rockarna inte är uppvikta.

Allt är dock inte dåligt med de nya grenadjärerna. Detta är nämligen första gången som Prince August har skulpterat grenadjärer med granatväskor, vilket trots allt är en rätt viktig detalj.

Jag noterar även att fundamenten återigen har det typiska utseendet för 900-serien till skillnad från de mer avskalade fundamenten i fjolårets nya formar.

Men trots all kritik ser jag fram emot lanseringen av formarna som enligt Prince August kommer att ske tidigt i september. Om de håller vad de lovar kan jag sätta upp dem på önskelistan för både födelsedag och julafton och eventuellt hinna måla en omgång  av dessa nya figurer innan året är slut.

Publicerat i Prince August | 6 kommentarer

Slaglinjen vid Poltava klar (+ västerbottningar)

Postat den 15 juli 2012 av Örjan Martinsson

Något försenat visar jag upp bilder på mina nya tennsoldater: 20 pikenerare tillhörande Skaraborgs, Kalmar, Östergötlands och Närke-Värmlands regementen samt 11 västerbottningar. Av de sistnämnda är två stycken före detta ryska grenadjärer som jag har klippt av mösstopparna och målat om. Med dessa nytillskott har jag slutfört två saker. Den ena är den nedanstående skjutande Västerbottenbataljonen som långsamt har vuxit fram under det gångna året:

Förutom tillskottet av nya tennsoldater har jag även förändrat den här bataljonen genom att byta ut fanan mot en ljusare variant. Enligt ryska trofébeskrivningar hade ju Västerbottens mörkblå fanor blekts så att de uppfattades som ljusblå vid Poltava.

Den andra saken som jag har fullbordat är det svenska infanteriets slaglinje vid Poltava (med enhetliga poser). Detta projekt har jag ägnat halva mitt liv åt att färdigställa. Eller… det är kanske att ta i lite. Jag gjorde en Upplandsbataljon och påbörjade en Skaraborgsbataljon på 90-talet, men därefter tog jag en paus på ett decennium innan jag återupptog arbetet. Så egentligen har jag bara ägnat 3,5 år på denna slaglinje. En tidsperiod som jag dessutom använde till att upprepade gånger byta ut figurer och dessutom göra många andra formationer. Men hursomhelst, nu är jag klar!  (nja, inte helt. Jag kommer nog att byta ut två fanbärare så att deras fanor överensstämmer med de ryska trofébeskrivningarna. Men sen är jag klar…  jag lovar…)

På bilderna syns hela slaglinjen med sammanlagt 276 tennsoldater. De är så många att jag var tvungen att eliminera mellanrummen mellan bataljonerna för att de ska få plats på gräsmattan. Det är nog läge att köpa en till matta.

De fanbärare som är aktuella för att bytas ut är Kalmars fana vars röda färg hade utplånats så att den var vit vid Poltava. Även Skaraborgs fana ska bytas ut eftersom det verkar inte som om de hade reglementsenliga m/1686-fanor vid Poltava. Lagerkransen lyser nämligen med sin frånvaro i de ryska trofébeskrivningarna.

Ja, det här var allt för den här gången. Näst på tur är en bataljon jyllänningar. Sedan ska jag även hinna med lite artilleri också innan sommaren är över.

Publicerat i Tennsoldater | 2 kommentarer

Utan internet i Norge

Postat den 10 juli 2012 av Örjan Martinsson

Det blev inget inlägg i söndags eftersom jag var bortrest (Norge). Hotellet hade utlovat trådlöst internet men något sådant fanns inte när jag var där. Det fanns inte ens någon personal som kunde anvisa mig ett rum. Jag var tvungen att knacka på dörrarna och fråga gästerna som hänvisade mig till ett ledigt rum som var bäddat. De hade inte heller stött på någon personal och senare på kvällen anlände ytterligare en gäst som fick ta ett rum som inte var städat. Han hade försökt ringa de ansvariga men inte fått något svar. Så går det när man väljer att övernatta på det billigaste hotellet i Oslo!

Söndagen och måndagen var jag alltså i Norge och hann bland annat besöka Fredrikstens fästning i Halden och Akershus fästning i Oslo. Vid Akershus fanns även Forsvarsmuseet som är Norges motsvarighet till Armémuseum. Dessvärre var det helt och hållet fokuserat på den moderna tiden så det gav inte mig så mycket. Dagen i Oslo förstördes också av att det ösregnade hela tiden.

Halden var mycket bättre och i dess fästningsmuseum fanns utställningar som var mer i min smak. Som till exempel dessa modeller:

Jag gillar att de lät svensken vinna den där striden. Annars skryter norrmännen med att Fredrikstens fästning framgångsrikt försvarat fosterlandet och är en jungfru som aldrig fallit i fiendens händer genom stridshandlingar. Men hade de inte varit så snabba med att komma till förhandlingsbordet år 1814 skulle oskulden ha gått förlorad (för att inte tala om ett lyckosamt slumpskott 1718…).

Fast själva fästningen är riktigt imponerande från Haldensidan. Det ligger på ett mycket högt och brant berg vid vattnet och ser där ut som ett ointagligt Gibraltar. Karl XII attackerade dock fästningen från den andra sidan där terrängen var betydligt flackare.  Jag ångrar att jag inte stannade och tog ett foto på fästningen när jag åkte genom Halden. För när man väl är inne i själva fästningen gick det inte att hitta en kameravinkel som verkligen gav en rättvisande bild av hur mäktig fästningen var. Här följer iallafall en bild på hur fästningen såg ut inuti med kanoner på vallarna:

En annan bild som jag inte lyckades ta var på monumentet över Karl XII:s död. Den dagen var det nämligen en cykeltävling på fästningsområdet så den delen var blockerad av snitslade banor för cyklisterna:

Karl XII-monumentet syns längst bort i bakgrunden som något grått bland träden. Bakom mig när jag tog fotot stod ett monument över en av Fredrikstens fästningskommendanter. Det fanns flera sådana så Karl XII var inte ensam om att få ett monument rest över sig. Ännu längre bakom mig fanns själva huvudfästningen så det var från det här hållet som norrmännen betraktade svenskarnas arbete med löpgravarna. Fast när det begav sig var fältet inte fullt med cyklister och åskådare, och vädret var inte heller lika soligt och varmt…

Jag kan inte säga att min resa till Norge var en hundraprocentig framgång men jag hade ändå god behållning av den och man måste verkligen besöka platserna för att få en bra uppfattning om hur det kan ha sett ut när blågula karoliner turistade där för 300 år sedan.

Publicerat i Övrigt | 4 kommentarer

Nya kavallerister

Postat den 1 juli 2012 av Örjan Martinsson

Här kommer sommarens första nyförvärv. Fem drabanter, sju östgötar och två smålänningar. Av dessa är elva tennsoldater helt nya medan tre är ommålade. Drabanternas trumpetare var nämligen ryss i ett tidigare liv (och sedan en lång tid tillbaka ersatt med en pukslagare). Två smålänningar har blivit ommålade till östgötar eftersom de var gjutna med min gamla 931-form som hade en trubbig värja. De övriga ryttarna i min Smålandsskvadron var gjutna med en ny 931-form som i likhet med andra formar har blivit omskulpterade så att värjor och bajonetter blev spetsigare. Jag tyckte det var lämpligt att alla ryttare i samma skvadron hade samma typ av värja så jag göt två nya smålänningar.

De nya östgötaryttarna som blev klar i den här veckans omgång består av fyra meniga och tre underofficerare. Med dessa nytillskott får min stora östgötaskvadron en komplett uppsättning befäl och en manskapsstyrka som motsvarar en tredjedel av en fulltalig skvadron. Fotot ovan visar hur mina underofficerares schabrak numera ser ut, dvs. silvergaloner istället för som tidigare en gul kant. Huruvida förändringen gör dem mer korrekta är dock oklart. Höglund nämner bara att schabraken var blå, men jag gissar att officerarna hade guldgaloner och underofficerarna silvergaloner.  Jag har skrivit om mitt schabrakproblem i ett tidigare inlägg.

Med denna omgång gör även drabantkåren sin debut i min samling. Eftersom mina tiomannaskvadroner representerar två skvadroner vardera i den skala jag använder och drabanterna bara utgjorde en enda skvadron vid Poltava blev det endast fem ryttare. Denna mini-miniskvadron har dessutom ingen standarbärare eftersom drabanterna förde något standar.

Drabanternas hästar är målade med Vallejos svarta färg. Remtyget, sadel och stövlar med mera är dock målade med Humbrols svarta färg. Min förhoppning var att det skulle uppstå en kontrast men efter mitt första försök var den knappt märkbar. Plan B blev att blanda Humbrols svarta färg med vitt så att den skulle bli något gråare. Detta är en teknik som jag ogärna använder mig av eftersom jag ofta ändrar detaljer i efterhand och det är svårt att blanda färger så att man får samma nyans varje gång.  Men eftersom jag bara skulle måla fyra svarta hästar kunde jag göra ett undantag och resultatet blev lyckosamt. På bilden ovan kan kontrasten framstå som liten men skillnaden jämfört med den oblandade färgen är stor. Dessutom är det inte meningen att det ska vara någon stor kontrast heller eftersom svart är en färg som inte kommer i så många olika nyanser.

Det här var allt för den här gången. Detta inlägg publicerades väldigt sent på söndagen eftersom jag utöver kavalleriet även försökte måla klart 29 svenska infanterister idag. Men dessa får vänta tills nästa söndag.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

Hemsidan firar tio år!

Postat den 24 juni 2012 av Örjan Martinsson

I förra veckan utlovade jag nya tennsoldater men det får vänta eftersom jag insåg att min hemsida har blivit tio år gammal och det förtjänar ett helt eget inlägg. Här följer historien om hur min hemsida blev till:

Något exakt datum för när jag skapade hemsidan kan jag inte ge utan den utvecklades långsamt under 2002. Faktum är att de första stegen togs bara ett par månader efter att jag fick mitt första Internet-abonnemang. Jag var i vanlig ordning sen med att haka på tekniska trender. Jag hade visserligen surfat en hel del på skolans datorer när jag gick i gymnasiet 1995-98, men på den tiden var Internet inte särskilt imponerande och var man historieintresserad så fanns det inte så mycket att hämta. Det intryck jag fick av Internet var att det definitivt inte var något som jag var beredd att betala för. Men med tiden utvecklades Internet och jag fann mig själv bli tråkad även av folk i medelåldern för att jag inte hade en mejl-adress. När jag sedan upptäckte att Uppsala universitet (som jag studerade vid) erbjöd gratis Internetabonnemang till sina studenter beslöt jag mig för att hoppa på tåget.

Detta skedde i slutet av 2001 och det fanns rätt många historiska hemsidor då, kanske rent av fler än vad det finns idag. Jag tror att wikipedia-kollektivets framväxt har trängt undan en stor del av småskaliga privatsidorna. Fast kvalitén låg oftast på skolarbete-nivån på dessa sidor och jag tänkte upprepade gånger att jag skulle kunna göra ett bättre jobb än den.

Tanken på att skapa en egen hemsida började mogna o9ch i januari 2002 fick jag reda på att mitt Internetabonnemang även innehöll ett hemsidekonto. Detta aktiverades och jag publicerade omgående en excelfil som innehöll Sifos opinionsundersökningar. Den filen finns fortfarande kvar på en hemlig plats och är därmed den allra äldsta delen av hemsidan.  Men någon riktig hemsida kunde jag inte skapa förrän jag lärde mig programmera html. Jag hittade en sajt som lärde ut grunderna och lade i februari upp en startsida som innehöll löften om en framtida historiesajt samt länkar till andra användbara sajter. Rubriken på den sidan var ”Stora nordiska kriget”. Tanken var att jag skulle fokusera på den tiden men tidsepoken vidgades snabbt till ”Stormaktstiden” och sedan till ”Svensk historia”. Det kom faktiskt  att dröja ända till 2009 innan jag i någon större utsträckning började skriva om det som hemsidan från början var tänkt att uteslutande handla om.

Mina försök att lära mig html gick dock väldigt långsamt och jag började leta efter alternativ. När man sökte frasen ”stora nordiska kriget” på google våren 2002 kom min hemsida på första plats, detta trots att den bara innehöll några länkar! Detta bidrog till känslan av att det var bråttom att få igång sajten så jag spenderade 2 000 kr på att köpa Frontpage, vilket var ett program som gjorde  det lika lätt att skapa hemsidor som att använda office-paketet. Numera har Microsoft ersatt Frontpage med SharePoint Designer som man kan ladda ned gratis på deras egen hemsida.

Med hjälp av Frontpage började jag under påsklovet att lägga till innehåll på hemsidan. Det mesta var dock diverse uppsatser och mindre arbeten som jag hade skrivit i gymnasiet och på universitetet. Det var först under sommarlovet som jag ägnade mig åt nyproduktion i en större skala. Vid midsommar 2002 skedde sålunda en större uppdatering och jag ansåg då att jag äntligen kunde förklara hemsidan ”invigd”. Samma dag anmälde jag hemsidan till Yahoo som lade till den i deras katalog.  Fast det var först i augusti som besökarna började hitta hemsidan.

Under hösten fortsatte jag att utveckla hemsidan. Det var framförallt skrivandet av minibiografier över de svenska kungarna som jag ägnade det första året åt. Från och med den 7 november 2002 började jag redovisa alla uppdateringar på hemsidan på en särskild uppdateringssida vilket gör att man kan följa hemsidans utveckling från detta datum.

Det viktigaste datumet i min hemsidas historia är dock den 18 december 2003 då den flyttades till den nuvarande adressen och fick namnet Tacitus.nu. Namnvalet kanske inte var så lyckat eftersom många är osäkra på hur det ska uttalas (Tasitus) och det är faktiskt en hel del som läser det som Taktikus! Det gamla namnet ”Svensk historia” var emellertid alltför fantasilöst och det användes dessutom av flera andra privatsidor. Jag ville gärna  döpa min hemsida till ”Svearike” men det namnet användes då av en annan privatsida, vilket i efterhand bara var bra eftersom Tacitus.nu numera även täcker in internationell historia.

Nåja, jag får väl sätta punkt här innan jag blir alltför långrandig. Men det är häpnadsväckande hur snabbt tio år flyger förbi. När jag började var jag 22 år gammal och tio år var då en helt ofantligt lång tidsperiod. Det var då som jag  upptäckte något som kallades för Wikipedia. Jag minns att jag himlade ögonen och tänkte: ”en blind leder en blind”. Jag var inte imponerad av artiklarnas kvalitet och trodde inte alls på idén. Numera är dock  wikipedia hur stort som helst och det är svårt att föreställa sig Internet utan det. Hade jag väntat ytterligare några år med att skaffa mitt första internetabonnemang hade jag kanske valt att inte skapa Tacitus.nu utan istället nöjt mig med att läsa wikipedia och göra enstaka rättelser på dess artiklar.  Som tur är anlände jag till Internet vid rätt tidpunkt, för jag tvivlar starkt på att jag skulle ha lärt mig lika mycket och fått samma kontakt med mina läsare om jag valt den andra vägen.

Publicerat i Övrigt | 1 kommentar

Nyheter från Prince August och franska dragoner med mera

Postat den 17 juni 2012 av Örjan Martinsson

Prince August har valt att satsa på en helt ny period, slaget vid Boyne på Irland 1690 som avgjorde ett brittiskt tronföljdskrig mellan protestanten Vilhelm av Oranien och  katoliken Jakob II.  Uniformerna i detta krig var i princip av samma snitt som under det skånska kriget och Prince Augusts nya figurer skulle kunna användas till detta  krig.  De skulle även kunna målas som sachsare i ett tidigt skede av stora nordiska kriget då de ännu inte bara trekantiga hattar.

Tyvärr  är dock inte detta nytillskott riktat till dem som håller på med karoliner-serien. Skalan är 54 mm istället för 40 och dessa figurer säljs färdiggjutna och inte som formar. Prislappen är också väl tilltagen, varje figur kostar 19,95 euro! Vill man köpa dem målade blir kostnaden ännu högre. Detta är samlarfigurer och inte beståndsdelar till några formationer. Tydligen tänker Prince August ge sig in i den marknad som domineras av Britains (vars figurer är ännu dyrare: 21,99 pund styck).

Nej, jag kommer även i fortsättningen att hålla mig till Prince Augusts traditionella formar i 40-mm skalan. Just nu har jag målat om de felaktiga schabraken på mina ryttare som jag nämnde i ett tidigare inlägg och jag har även påbörjat målningen av de tennsoldater som blev gjutna i våras. Den första omgången lär bli klar nästa vecka.

Franska dragoner med mera

Förra veckan skrev jag för övrigt om det mystiska Franska dragonregementet som deltog i Stralsunds belägring . Bengt Nilsson letade då reda på Karolinska förbundets årsbok från 1948 som innehöll en artikel av Herman Brulin om dess regementschef (som hette Villelongue och inte Longville). I denna framgår det att detta yngre franska dragonregemente bildades i Bender av soldater från det äldre regementet som sökt sig dit istället för till Pommern där det äldre regementet upplöstes enligt Höglund.

Detta regementet har den i särklass mest intressanta historien av alla regementen som deltog i stora nordiska kriget.  Från början var det ett franskt grenadjärregemente som deltog i slaget vid Blenheim 1704 där det togs tillfånga av sachsiska hjälptrupper i kejsarens tjänst.  Enligt tidens sed valde de att gå i sachsisk tjänst för att slippa fångenskap och ingick i den sachsiska armé som stred vid Fraustadt 1706. Även detta slag var katastrofalt för deras arbetsgivare och återigen togs de tillfånga och bytte sida.  Historien upprepade sig sedan samma år då de deltog i slaget vid Kalisz. Men eftersom Sachsen hade slutit fred vid Altranstädt krävde Karl XII att få tillbaka ”sina” soldater och det franska regementet i svensk tjänst återupprättades 1707, denna gång som ett dragonregemente (hästgrenadjärer). De kom att ingå i Krassows kår som stannade kvar i Polen och sedan tågade mot Pommern 1709 där det tydligen blev upplöst. En del franska dragoner ingick dock i en styrka som leddes av kronofältherren Josef Potocki som sökte sig till Karl XII i Bender (enligt Höglund var de ett tiotal). På vägen dit blev de tvingade att bistå ungerska rebellers strider mot de kejserliga trupperna, vilket orsakade diplomatiska förvecklingar mellan Österrike och Sverige.

Till Bender kom även den franske översten Villelongue som 1709 hade blivit tillfångatagen av holländerna och frigiven mot löfte att inte strida mot dem. Efter ett mellanspel i August den starkes tjänst i Polen begav han sig till Bender där Karl XII utnämnde honom till överste för de franska dragonerna den 27 mars 1712. Tre år senare tog han sig till Stralsund och skulle nu rekrytera och organisera sitt regemente. Det gick emellertid trögt och enligt egen uppgift uppnådde han bara en styrka på 200 man (enligt styrkebeskedet från juni 1715 var de endast 95 man). Regementet deltog dock flitigt i försvaret av Pommern fram till och med Rügens fall då de kapitulerade till de allierade och gick i preussisk tjänst. Om någon av de ursprungliga fransmännen från Blenheim fortfarande fanns kvar i rullorna då så hade de tjänstgjort i inte mindre än fyra olika nationers arméer (ungerska rebeller oräknade). Villelongue kvarstod emellertid i svensk tjänst och Franska dragonregementet fortsatte att existera organisatoriskt i flera år till även om det inte längre var ett tjänstdugligt militärt förband.

Detta yngre franska dragonregemente har alltså Höglund missat i sin uniformsbok. Det finns dessutom ytterligare ett regemente som deltog i Stralsunds belägring och som saknas i Höglunds förteckning. Det är Wrangels kombinerade regemente som bildades  i Wismar 1713 (under Klingstedts befäl) och som då bestod av omkring 1 100 indelta soldater som av olika anledningar inte följde med Stenbock till Tönningen (de flesta av dem hade sårats vid Gadebusch).  Enligt det danska generalstabsverket bestod det i slutet av 1713 av 78 södermanlänningar, 141 västmanlänningar, 139 älvsborgare, 172 dalkarlar, 70 man från Västgöta-Dal, 183 från Hälsinge regemente, 83 från Närke-Värmland och 85 östgötar. Tillsammans med Jönköpings regemente täcker detta in det mesta av egentliga Sverige. Lägger man även till  alla regementen från Sveriges tyska provinser,  de ca 400 vallackerna från Polen, franska, holsteinska och rhenländska regementen så kan vi konstatera att den geografiska spridningen i Stralsunds garnison var mycket god.

Publicerat i Litteratur, Prince August, Stora nordiska kriget | 1 kommentar

Sidorna om slaget vid Stresow klara

Postat den 10 juni 2012 av Örjan Martinsson

Efter att ha ägnat en månad åt detta slag är jag nu klar med alla Stresow-sidorna. Den sida som jag lade upp förra veckan har jag dock tagit bort och innehållet har fördelats om på tre andra sidor.

Stresows förstasida innehåller en kort historik om slaget. Den anti-svenska koalitionen har sedan fått två olika sidor. En som skildrar styrkan under slaget vid Stresow och som visar de två olika kartorna över lägret. Sedan har jag en kompletterande sida som visar uniformerna för samtliga regementen som deltog i expeditionskåren och som redogör storleken på kåren.

Slutligen har jag en sida om den svenska armén. Trots att den svenska styrkan var mycket liten är sidan en av de större i den delen av hemsidan. Eftersom det är svårt att avgöra vilka regementen som deltog i slaget och hur bataljonerna och skvadronerna var fördelade så har jag vidgat omfattningen på sidan så att den täcker in hela den svenska armén i Pommern.

Troligen var de två svenska bataljonerna vid Stresow sammansatta av manskap från flera olika regementen. Jag utesluter inte att även avsuttna dragoner ingick i dessa bataljoner.  Så trots att armén var pytteliten bestod den av ett stort antal regementen med högst varierande uniformer. Det fanns till och med holsteinska soldater med röda rockar på Rügen.

Ett regemente har dock väckt mitt intresse mer än de andra. Nämligen det franska dragonregementet som hade 95 man i juni 1715. Vad är det för regemente? Lars-Eric Höglund nämner ett franskt dragonregemente som även kallades för Grenadjärer till häst och som sattes upp 1707. Men Höglund uppger att detta regemente, som ingick i Krassows kår i Polen, upplöstes 1709 efter reträtten till Pommern. Fast sex år senare fanns uppenbarligen ett regemente med det namnet fortfarande kvar i Pommern. Deras major hette tydligen Clausen och efter en snabb googling fann jag namnet på översten (Longville) och auditören (Carl Lilliestierna). Än mer uppseendeväckande var att jag hittade en notis på Bengt Nilssons hemsida om att Robert Felix de Petival blev utnämnd till kapten vid Franska dragonregementet på julafton 1717. Inte nog med att detta regemente inte upplöstes 1709 såsom Höglund har skrivit, det överlevde även Pommerns fall 1715! (Förutsatt att det verkligen är samma regemente och inte tre olika med samma namn förstås)

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 2 kommentarer