Ännu en vecka har gått, eller rättare sagt flugit förbi eftersom jag är mitt inne en väldigt hektisk period. Tyvärr har det inget att göra med tennsoldater och hemsidan så jag har inte gjort så mycket. Det har dock andra gjort.
Jag har blivit uppmärksammad på att Prince August återigen säljer form DK-103 (den med fanbärare och trumslagare för karolinermotståndare). Detta är mycket glädjande nyheter eftersom den har varit ”unavailable” i nästan två år och jag fruktade att de var på väg att avveckla motståndarserien. De nya formar som Prince August har utlovat har dock inte kommit ut trots att de sade att det skulle ske i början av september. Men jag förstår att arbetet med den nya hemsidan upptar mycket av deras tid just nu och de håller på att lägga upp hela företagets produktsortiment på en enda uppfräschad hemsida istället för som tidigare på tre separata. Dessutom förväntade jag mig inte att de skulle hålla tidsplanen eftersom förra gången de kom ut med nya formar var budet att det skulle ske i slutet av sommaren men kom sedan att skjutas upp till början av februari.
Bengt Nilsson har under veckan bidragit med kommentarer på bloggen och bidragit med information som gör mig helt övertygad om att den ryska fånglistan som jag behandlade förra veckan är helt oanvändbar. Följaktligen har jag tagit bort dessa uppgifter från hemsidan.
Bengt Nilsson har även gett mycket intressanta uppgifter om användningen av pikar i den svenska armén. Det framstår som om det skedde en omfattande övergång till renodlade musketerar-regementen i Sverige medan Karl XII var frånvarande. Efter kungens återkomst återinfördes pikarna bara för att återigen börja försvinna efter kungens död. Bengt Nilssons kommentarer finns här.
Slutligen har jag gjort en pinsam upptäckt. Den billiga kamera som jag köpte visade sig inte vara så dålig trots allt. Det fanns nämligen en liten plastbit som skyddade linsen som jag missade att ta bort. Inte undra på att bilderna blev så suddiga….
Jag kan lägga till ytterligare en liten notis: Den 3/1 1710 begärde den nyutnämnde översten för Kalmar regemente Carl Björnberg att få lämna in de 365 pikar som regementet hade erhållit och istället få lika många flintmusköter med bajonetter. Detta beviljades av Krigskollegium, men jag vågar inte säga om det hela hann bli klart före Helsingborg. Någon motivering anförs inte i Björnbergs memorial (Krigskollegii brevböcker 1710, s. 757), men det är frestande att tro att han hade samma negativa syn på piken som Magnus Julius de la Gardie uppenbarligen hade.
Enligt referatet i Pihlström regementshistorik ska de la Gardie ha försökt argumentera mot pikarnas återinförande och den skrivelsen bör ju att hitta i RA:s ”Militaria”.
Vilka argument fanns det för att behålla piken?
De flesta länder förutom Ryssland verkar ju ha helt avskaffat detta vapen.
Utan att veta något om argumenten verkar det nästan finnas någon slags ”gå på” doktrin som gör att piken ska vara med.
Nostalgi, ekonomiska skäl eller bara ovilja att införa ändringar?
Om du ska storma fiendens linje med blanka vapen bör piken ha varit ett effektivt vapen eftersom den hade en mycket längre räckvidd än bajonettförsedda musköter. Ja, piken bör inte bara ha varit effektivt utan en hel skog av dem borde rent av ha varit ett skräckinjagande vapen som kan få fienden att fly innan bataljonerna ens hinner drabba samman.
Vittnesmål från Napoleonkrigen berättar om hur mycket psykologi som var inblandat i en attack med blanka vapen och att det oftast inte blev någon egentlig fäktning eftersom den attackerade sidan trodde att de skulle förlora och därför flydde vid blotta åsynen av stormanfallet.
När det gäller avskaffandet av piken så verkar bilden i andra länder ha varit lika komplicerad som den i Sverige. Piken var nog vanlig ännu i början av det spanska tronföljdskriget. Läs till exempel den här tråden med rubriken ”Pikes carried by allies till 1706”:
http://www.leagueofaugsburg.com/fightingtalk/viewtopic.php?f=6&t=1374&hilit=pikes&start=30
(Tyvärr har en av deltagarna i den diskussionen i efterhand raderat alla sina inlägg så den är lite konstig att följa)
Danskarna återinförde pikarna tillfälligt efter slagen vid Helsingborg och Gadebusch. Och även där var det kungen som var den drivande kraften medan det fanns en utbredd skepsis inom militären om nyttan med pikar. Dessutom tycks ryssarna också ha vacklat om pikens vara eller icke vara, och det ska tydligen ha funnits renodlade musketerar-regementen vid Poltava trots att piken hade återinförts inför det ryska fälttåget.
En medlem av släkten Campenhausen (ursprungligen i svensk tjänst) skrev i Polen på 1730-talet en liten bok om pikens förträfflighet. Utgångspunkten torde vara just det Örjan nämner, alltså att det ännu var si och så med eldgivningens effektivitet och att ett raskt anfall med fällda pikar hade en så stark psykologisk effekt att de som utsattes inte gärna stod kvar och väntade in det.
Sedan förespråkade ju Karl XII ett extremt offensivt stridssätt. Ofta ett litet eller rentav obefintligt artilleri, en rask framryckning mot fiendens ställning och eldgivning på mycket nära håll följt av en omedelbar attack med blanka vapen. Har soldaterna den moral som krävs för att klara av att genomföra ett sådant anfall så måste de fällda pikarna göra ett mycket starkt intryck på fienden.
För den som däremot förespråkar ett försiktigare tillvägagångssätt med förberedande artillerield och ett rikligt skjutande från båda håll blir piken en belastning. Kanske kan det spela en roll att Magnus Gabriel de la Gardie hade gjort sin militära karriär i franska armén och före 1709 inte alls hade erfarenhet från stora nordiska kriget
Angående Pikarna i början av kriget 1700, såg jag en intressant uppgift hos J. Alm som jag inte sett förut angående Dalregementets pikar.
Det står:
Dalregementets pikar försågs år 1691 med små flaggor. Sådana synes även ha begagnats på Karl XII:s tid.
År 1699 uppges Dalregementet ha fört ”färdige piquer mäd dess flaggor”.
Källa: Blanka vapen och skyddsvapen 1932, J. Alm s. 146.
Om man ytterligare vill komplicera frågan om infanteriets utrustning och ev. pikenerarnas dito i början av kriget, så står det en intressant sak i det senaste numret av Karolinska förbundets årsbok:
”Jag (Johan Stenflycht 1701-02) anhöll hos General Mörner om att få bli antagen i hans harneskförsedda infanteriregemente” (Pikenerare?).
Källa: Stenflycht, Johan. Minnen från det stora nordiska kriget. Karolinska förbundets årsbok 2012 s.161.