Omvärdering av arméernas styrka vid Poltava

Den senaste tiden har jag börjat läsa in mig om slaget vid Poltava igen och kommit i kontakt med högintressanta uppgifter. Nyligen läste jag ut Valerij Moltusovs bok ”Poltava 1709 – Vändpunkten”. Den gavs visserligen ut redan 2010, men då endast till SMB:s medlemmar. Jag är inte medlem i den bokklubben så jag fick köpa den senare i ett antikvariat. Moltusovs bok är av stort värde eftersom han ger läsaren det ryska perspektivet på slaget, något som de svenska historikerna praktiskt taget har struntat i. En följd av detta är att den svenska litteraturen nästan uteslutande har förklarat utgången med att peka på svenska misstag snarare än på saker som ryssarna gjorde bra.

Moltusovs bok innehåller också mycket detaljerade genomgångar av belägringen av Poltava samt ryssarnas befästa fältläger och redutter.  Vilket blir en uppmaning till mig att återuppta arbetet med att göra en sida som med kartor och text  beskriver slagfältet vid Poltava. Jag höll på med det i samband med 300-årsjubileumet men det avstannade när jag gick vidare till andra saker.

Den viktigaste upptäckten (för mig iallafall) är något som Moltusov bara går igenom på ett mycket översiktligt sätt. Tydligen har någon rysk historiker år 2004 upptäckt exakta styrkebesked för de olika ryska regementena vid Poltava. Dessutom har man upptäckt regementsvisa styrkebesked för de svenska regementen som kapitulerade vid Perevolotjna. På Tacitus.nu har jag två sidor som noggrannt går igenom den ryska och svenska arméns styrka under slaget. Den bygger dock huvudsakligen på Bertil Wennerholms bok ”emporterade troféer” från 2000. I den redovisas bara uppskattningar för den genomsnittliga regementsstorleken vid de olika ryska truppslagen och när det gäller svenskarna vid Perevolotjna var det bara Livgardet som redovisades separat. De svenska styrkebeskeden baserades dessutom främst på en löjtnants dagboksanteckning.

Jag var tvungen att på något sätt få tag på dessa nya forskningsrön. Dessvärre kan jag ju inte ryska så jag fick köpa en engelsk bok från 2009 som är skriven av en som ägnar sig åt wargaming (dvs. målar tenn- eller plastsoldater för att spela krigsspel).  Boken heter ”The Dawn of the Tsarist Empire” och författaren är Nicholas A. Dorrell. Jag har ännu inte läst hela boken men jag har tittat på hans styrkeredovisning. Den slutsats man kan dra av den är att det ryska infanteriet var lite starkare än vad jag har redovisat på min sida men att Wennerholms uppskattning ändå var ganska träffsäker. De ryska dragonerna var däremot betydligt starkare än vad man tidigare hade trott.

För de svenska regementena har vi följande tabell över antal män som kapitulerade vid Poltava:

Tabellen omfattar all personal (även civil) och är därför inte jämförbar med de siffror jag har redovisat på hemsidan som utgår från manskapsstyrkan (meniga och korpraler). Tabellen ovan anger Livgardets styrka till 1 464 man medan Wennerholm redovisar en källa som anger Livgardets manskap vid Perevolotjna till  1 196  och antalet underofficerare till 121 och officerarna till 60.

Jag kommer under sommaren att göra en omfattande revidering av mina sidor med anledning av allt detta. Men bara genom att titta på tabellen ovan upptäcker man att de regementen som ingick i Roos styrka (ursprungligen 3 000 man) hade drabbats av förhållandevis lindriga förluster. Eftersom Roos kapitulerade vid Gardesskansen med sin återstående styrka (400 man) hade jag räknat med att hans bataljoner hade drabbats av 100 % förluster. Så var dock uppenbarligen inte fallet och det måste innebära att huvuddelen av hans styrka lyckades sätta sig i säkerhet efter striden vid Jakovetskijskogen medan de som följde Roos blev återigen ledda till fördärvet.

Lägre förlustsiffor för Roos bataljoner innebär att de bataljoner som deltog i huvudstriden drabbades av ännu högre förluster och tabellen ger stöd för detta. Endast 14 man överlevde från Upplands regemente. Med tanke på att det var just en sådan styrka som hade avdelats till att bevaka trossen måste det innebära att ingen upplänning återvände från huvudstriden. Men det måste också ha inneburit att Uppland kan knappt ha haft några sjuklingar vid trossen. Wennerholm har uppskattat att andelen sjuka och skadade motsvarade 10 % av den totala svenska styrkan, men om tabellens siffror är korrekta så bör andelen sjuka ha varit betydligt lägre.

Slutligen kan vi också konstatera att Östergötlands regemente uppges ha haft 819 man som kapitulerade vid Poltava. Jag misstänker dock att detta är ett skrivfel från Nicholas Dorrells sida. Det finns nämligen många konstigheter i hans bok som tyder på bristande korrekturläsning. Före slaget anger Dorrell att östgötarna bestod av 380 man. Det är samma antal som löjtnant von Weihe uppgav i sin dagobok och som både Generalstaben och Wennerholm har utgått ifrån. Den sistnämnde anger dock att siffran är orimligt låg men följer den iallafall i brist på bättre underlag. Dorrell har även han frågasatt Generalstabens siffror (dvs. von Weihes) i vissa fall där de är oförenliga med andra källor. Fast när det gäller östgötarna har han dock inte noterat något underligt med att 380 man deltog i en huvudstrid där de flesta regementen blev förintade men att 819 östgötar kapitulerade vid Perevolotjna. Om siffrorna stämmer måste Östergötlands regemente ha haft otroligt många sjuklingar vid trossen…