Karolinerbloggen

Inledning

För drygt 350 år sedan blev det tidigare danska landskapet Skåne en del av Sverige som en följd av freden i Roskilde. Övergången var inte smärtfri och under det skånska kriget 1675-79 gjorde Danmark ett försök att återta landskapet. De fick då stöd från lokalbefolkningen som bekämpade svenskarna genom att föra ett gerillakrig i främst norra Skåne där skogarna gav dem skydd. Dessa människor kallades snapphanar av svenskarna som inte såg någon anledning att skilja mellan de friskyttar som organiserades av den danska armén och de kriminella element som drog nytta av krigets kaos. Sverige vann kriget och Skåne förblev svenskt. Med tiden kom även skåningarna att uppfatta sig som svenskar.

Den oroliga tidsperioden är ett tacksamt ämne för äventyrsromaner riktade till barn & ungdom och stort antal böcker har skrivits om den här perioden. Men händelserna under denna tid väcker också en hel del frågor som en skönlitterär författare måste ta ställning till. Med vilken sida ska en nutida skåning förväntas sympatisera med när snapphanestriderna skildras? Vilka är skurkar och vilka är hjältar i den våldsamma dragkampen om Skåne? Och hur förklarar man det faktum att skåningar förvandlades till svenskar på ett sätt som strider mot vår tids demokratiska värderingar?

Syfte & metod

Syftet med den här uppsatsen är att ta reda på hur Skånes övergång från Danmark till Sverige skildras i skönlitteraturen. Detta sker genom att studera verk från åtta olika författare och då särskilt se på hur de olika aktörerna skildras. Dessa är snapphanarna, svenskarna, danskarna och de skånska bönderna. I viss mån kommer jag även att se på hur dessa böcker förhåller sig till det nuvarande historiska forskningsläget.

Tidigare forskning

Bland fackhistorikerna är det främst snapphanarna som är omdiskuterade och den grupp man därför kan förvänta sig att den skildras på olika sätt av olika författare. Den danske auktoriteten på området, Knud Fabricius, framhöll skillnaden mellan friskyttarna som var reguljära soldater och de egentliga snapphanarna som bestod av kriminella element och som i stor utsträckning plågade civilbefolkningen. Den svenske auktoriteten, Alf Åberg, har ifrågasatt det meningsfulla med den distinktionen eftersom de två kategorier enligt honom kom att sammanfalla allteftersom kriget fortskred. När det gäller frågor om nationalism har trenden sedan den andra halvan av 1900-talet varit att tona ned betydelsen av detta. Alf Åberg ger till exempel större vikt åt de övergrepp som svenska ryttare inkvarterade hos skånska bönderna gjorde för att förklara den entusiasm som bevisligen förekom bland skåningar vid tiden för den danska invasionen 1675.

När det gäller litteraturvetenskaplig forskning har det inte skrivits så mycket om historiska romaner. En som dock har gjort det är Ying Toijer-Nilsson som har visat på hur den historiska romanen har förändrats i mitten av 1900-talet från att ha handlat om patriotiska hjälteskildringar till att mer handla om pacifistisk socialrealism som väcker indignation över historiska orättvisor. Denna uppsats blir därmed ett tillfälle att se om samma utveckling även gäller inom snapphanelitteraturen.

Presentation av de utvalda böckerna

De böcker som ingår i mitt urval omfattar så vitt jag vet de allra flesta författare inom denna genre. Flertalet av dessa författare har skrivit uppföljare men det är alltid det första verket som ingår i urvalet. De författare som inte ingår här är Johan Petterson som skrivit tre böcker om en snapphane som frusits ned och vaknat upp i vår tid. Samt Kim Kimselius som 2006 skrev om en tidsresa till snapphanetiden. Dessa är inte renodlade historiska romaner och eftersom de skrevs vid ungefär samma tid som Torsten Bengtssons bok kan de utelämnas här.

Etlar, Carit. Gjøngehøvdingen (1853)

Cederborg, Carl August. Göingehövdingen. (1899)

Sehlin, Gunhild. Snapphaneborgen. (1959)

Rydsjö, Lennart. De långa bössorna. (1963)

Lundgren, Max. – Sköld, Bo. Snapphanepojken. (1972)

Kihlgren, Gunilla. Snapphaneland. (1984)

Klausen, Orla. Göingehövdingen. (1988-91)

Bengtsson, Torsten. En ond tid. (2007)

Notera att Orla Klausens verk är en serieversion av Carit Etlars roman som utspelar sig i Danmark 1658. Cederborg, Rydsjö och Bengtssons böcker utspelar sig i Skåne under det skånska kriget. Kihlgrens bok utspelar sig strax innan och Sehlins några år efter kriget. Under arbetets gång har det visat sig att Kihlgrens uppföljare Fiendeland (1986), som utspelar sig vid krigsutbrottet, hade varit ett bättre val för att kunna besvara vissa av uppsatsens frågor. Jag har därför kompletterat analysen med upplysningar om innehållet i denna bok.

RESULTAT-DELEN

Allmänna drag i snapphanelitteraturen

Något som sticker ut när man gör en översikt av skönlitteraturen om snapphanar är att samtliga svenska författare till dessa böcker är skåningar. Carl August Cederborg föddes 1849 i Gryt socken i Östra Göinge. Att Gunhild Sehlin också är från Göinge framgår av baksidan på hennes bok. Lennart Rydsjö var från Malmö. Max Lundgren är från Kävlinge. Gunilla Kihlgren föddes i Knislinge i Göinge. Och Torsten Bengtsson uppger i sin bok att han bor i Höör.

Ett annat drag är att alla dessa skånska författare låter sina snapphaneböcker utspela sig i Göingebygden. Detta trots att snapphanarna var talrika i hela norra Skåne samt i Blekinge och på Hallandsåsen. Göingebygden som bara omfattar den centrala delen av norra Skåne har på något sätt fått ensamrätt till snapphanarna. En förklaring till detta kan vara att det är smeknamnet på den person som avhandlas i nästa avsnitt som har gjort snapphanar och göingar nästan synonyma.

Göingehövdingen

Den i särklass mest kände snapphanen är Sven Poulsen, även kallad Göingehövdingen. Fast trots att han var en historisk person som ledde danska friskyttar beror hans berömmelse nog mer på att han i fiktionaliserad form är hjälten i Carit Etlars roman från 1853. Och det är samme fiktive Sven Poulsen som är titelfiguren i Carl August Cederborgs roman från 1899. En bok som kan beskrivas som en fristående uppföljare till Carit Etlars bok.

Den verklige Svend Poulsens födelseår är okänt men han deltog 1625 i det trettioåriga kriget, vilket borde innebära att han rimligen inte kan var född senare än 1610. Carit Etlars Göingehövding som bekämpar svenskar i södra Själland 1658 är dock bara 35 år gammal och är därför tillräckligt ung för att vara den verklige Göingehövdingens son. Carit Etlar har uppenbarligen haft ett behov av att göra Svend Poulsen yngre eftersom denne är en actionhjälte av stora mått i hans roman.

I Carit Etlars roman är nämligen Sven Poulsen en friskyttekapten som vid tiden för tåget över Bält bedriver ett framgångsrikt gerillakrig mot svenskarna när resten av den danska armén har vikit ner sig mot den svenska övermakten. Han är en äkta dansk folkhjälte som inte tycks ha några som helst karaktärsbrister. Han är en rättrådig, tapper och initiativrik krigare som leder en skara hårdhudade män från Göinge. Han drivs enbart av fosterlandskärlek och är inte det minsta intresserad av vare sig beröm eller ekonomiska belöningar. Oavsett vilken knipa han befinner sig i finner han alltid en utväg, antingen med hjälp av list eller genom sin skicklighet i att hantera vapen. Carit Etlars Göingehövding kan därför ses som en tydlig representant för de äldre historiska ungdomsromanerna som syftade till att främja patriotism och där heroism stod i fokus.

I Carl Augusts Cederborgs bok med samma namn återvänder Carit Etlars Göingehövding 1677 till det nu svenska Skåne för att försöka återbörda det till Danmark. Att det är frågan om just samme person som varit med om äventyren i Carit Etlars roman sägs rakt ut i en not. Trots att Cederborg i övrigt har en mycket negativ syn på snapphanarna låter han Svend Poulsen behålla alla de positiva egenskaper som Carit Etlar gav honom. I en diskussion mellan en svensksinnad präst och en annan snapphaneledare fälls till exempel följande ord:

–          Tror du inte, att Göingehövdingen skulle vara hågad att underhandla om en lösepenning?

–          Det tror jag knappast. Ser du, Göingehövdingen är inte gjord av vanligt virke. Han är inte som vi andra. Det är patriotism, som gjorde honom till snapphane.

I likhet med Etlars Göingehövding har även Cederborgs Göingehövding en förkärlek för förklädnader och krigslister. I Cederborgs tolkning är dock svenskarna för det mesta alldeles för vaksamma för att gå på Svend Poulsens trick. Överhuvudtaget är Cederborgs Göingehövding en mer tragisk gestalt än Etlars svärdviftande äventyrare. Han är visserligen samma ädelmodige hjälte som för tjugo år sedan men Skåne har förändrats under denna tid och blivit svenskt. Göingehövdingens gamla veteraner avböjer erbjudandet att ansluta sig till honom och tjänar numera Sverige medan han är tvungen att leda över ett allmänt avskytt rövarpack som är väsenskilt från de snapphanar som han ledde förr i tiden. Och Göingehövdingen får inte heller hedern att stupa i en ärlig strid mot svenskarna utan lönnmördas istället av rivaler inom sina egna led.

I nästa bok av Gunhild Sehlin (1959) utspelas handlingen under fredstiden efter Skånska kriget. Snapphanarna gömmer sig dock fortfarande i skogarna och plågar bönderna. En äldre man berättade då för ett förvånat barn att:

i gamla tider var snapphanarna bra karlar som stred för hem och frihet. I min ungdom smidde jag mången god bössa åt göingehövdingen Svend Poulsen och hans folk. Svend, det var en karlakarl, det.

Även här, om än i en kort notis, skildras Svend Poulsen som en hjälte. Och även hos Lennart Rydsjö omnämns han i förbifarten som en känd snapphane. Men i de följande böckerna omnämns han inte alls (förutom i Orla Klausens serieversion förstås, som är trogen sin förlaga när den skildrar Svend Poulsen). I Gunilla Kihlgrens uppföljare Fiendeland ingår dock Sven Poulsen i handlingen som en bifigur. Hans gamla bedrifter från kriget 1643-45 omnämns med ett exempel på hur han med hjälp av en krigslist drog svenskarna vid näsan. Men i denna bok har Svend Poulsen en ålder som bättre överensstämmer med den historiske Svend Poulsen än med Carit Etlars version. Han är här en gammal man och inte alls den respektingivande krigare han en gång var. I Kihlgrens tolkning är han inte längre en actionhjälte utan enbart en ädelmodig och tragisk gestalt. Och när danskarna plundrar Kristianstad med mycket blodspillan är han på plats:

Sven Poulsen såg allt. Han kunde ingenting göra för att stoppa det. Hans sorg och vrede var hemsk att skåda.

Det är möjligt att Svend Poulsen även förekommer i uppföljare till de andra sentida författarnas böcker. Men det går ändå att se ett mönster i att Svend Poulsen i Kihlgrens tolkning inte längre är någon actionhjälte och att i de böcker han saknas i finns det ingen annan hjälte av hans kaliber. Detta följer den trend som är tydlig i andra historiska ungdomsromaner skrivna under efterkrigstiden. Kriget har avglorifierats och heroism har ersatts med pacifism.

Hur skildras snapphanarna?

Kort uttryckt kan man säga att snapphanarna genomgående skildras negativt i nästan alla böcker. Undantagen är Carit Etlars roman (och serieversionen) samt den senaste boken av Torsten Bengtsson (2007). Böckerna är dock långt ifrån onyanserade eftersom det i alla böcker finns såväl snälla som elaka snapphanar (Torsten Bengtsson är även här ett undantag eftersom han bara har snälla snapphanar). Fast i Cederborgs roman är den snälle snapphanen i kraftigt underläge.

Att Carit Etlar inte skildrar Göingehövdingens mannar negativt är ganska självklart med tanke på att romanen utspelar sig precis i början av den svenska ockupationen och att de utgör ett friskyttekompani som ingår i den danska krigsmakten. Dessutom har något nationsskifte ännu inte ägt rum.

Carl August Cederborgs är å andra sidan en väldigt svensksinnad författare och med undantag för Göingehövdingen skildrar han snapphanarna med de allra mörkaste färger. Av dess ledare hade två blivit snapphanar eftersom de var mördare som rymt till skogs för att undkomma rättvisan. En tredje hade en dansk officersfullmakt och var därmed en friskytteledare, men som sådan var han fruktad av bönderna för sin vildhet och grymhet. En fjärde var en typisk representant för de förvildade gränsborna i Örkened och hade rovlystnaden som sin mest framträdande egenskap. En femte var en lärd student som rymt till skogs med sin brors styvdotter (vilket räknades som ett incestuöst förhållande) och livnärt sig på plundring före och efter krigsutbrottet. Mitt bland dessa fanns även en intrigerande zigenarkvinna som Cederborg skildrar som inkarnationen av ondska och som ständigt sätter käpparna i hjulet för Göingehövdingens planer. Denne kallar henne också för ”snapphanehärens onda genius”. I Cederbergs skildring är det praktiskt taget vattentäta skott mellan snapphanarna och bönderna, och de förstnämnda benämns ofta som förvillade och förvildade människor som inte kan avhålla sig från att plundra bönderna.

I Gunhild Sehlins bok från 1959 skildras snapphanarna på ett betydligt mer nyanserat sätt. Snapphanarna är visserligen även här en plåga för bönderna, men det beror på att handlingen utspelar sig under fredstid. Under kriget fanns det även bra människor bland snapphanarna, men dessa lade ner vapnen efter kriget när den svenska regeringen erbjöd dem amnesti. De som därefter fortsatte att leva som snapphanar var bara vanliga kriminella. Fast författaren väljer även att skildra dessa på ett nyanserat sätt genom att låta några vara elaka medan andra framställs som i grunden snälla människor som har råkat fatta dåliga beslut i livet:

–          De flesta var egentligen inte så elaka. Sa Johanna fundersamt. Men det är väl rätt när mormor säjer att de hade varit med om för mycket ont. Nu kunde de inte sluta upp med att plundra och röva. De var tvungna helt enkelt om de inte skulle svälta ihjäl. Ingen hederlig människa ville ha med dem att göra.

Såväl snälla som elaka snapphanar dör emellertid en ond bråd död i Sehlins roman. Den uttalade sensmoralen är att även de snälla snapphanarna hade gjort sig skyldiga till sådana illdåd att de förtjänade sitt öde.

Lennart Rydsjö (1963) är den ende författaren som gör en tydlig åtskillnad mellan friskyttar och snapphanar. De förstnämnda framställs som reguljära soldater som uppträder disciplinerat medan snapphanarna är ett mycket osympatiskt förbrytarpack.

Medan Gunhild Sehlin och Lennart Rydsjö är neutrala i sina böcker har de följande författarna en mycket tydlig udd riktad mot svenskarna. Man skulle kunna tro att synen på snapphanarna därmed i motsvarande mån blir mer positiv. Men även här är det bland snapphanarna man finner de tydligaste skurkarna. Och detta trots att protagonisterna själva engagerar sig i snapphanerörelsen. I Max Lundgren och Bo Skölds bok Snapphanepojken (1972) rekryteras huvudpersonen av snapphanarna för ett hemligt uppdrag i det av svenskarna besatta Kristianstad. Snapphaneledaren är dock ute för att berika sig själv och förråder sina kamrater som dödas. Endast snapphanepojken undkommer detta öde genom att döda ledaren.

Gunilla Kihlgren (1984) skildrar en hel familjs livsöde och även om de engagerar sig i snapphanerörelsen gör de detta eftersom de blir utblottade när ett snapphaneband bränner ner deras torp. Även här är det därför de elaka snapphanarna och inte svenskarna som är de primära skurkarna.

Torsten Bengtssons bok (2007) är i detta avseende det stora undantaget genom att det inte finns något negativt överhuvudtaget i hans skildring av snapphanarna. Men till stor del förklaras detta av att boken är väldigt kort och riktad till en betydligt yngre publik än de övriga böckerna. Den är bara drygt 30 sidor i stor stil och har en starkt förenklad handling. Huvudpersonens pappa och storebröder väljer att bli snapphanar. Svenskarna hotar därför huvudpersonen och hans mamma varefter pappan och bröderna kommer till undsättning. Sedan beger sig hela familjen som flyktingar till Danmark

Hur skildras svenskarna?

Trots att den danska patriotismen är mycket tydlig i Carit Etlars roman utsätts inte svenskarna för någon svartmålning. Svenska officerare visar sig vid flera tillfällen vara lika tappra och rättrådiga som Göinge-Sven själv. Det finns förstås skurkar på den svenska sidan men dessa visar sig i regel vara tyskar i svensk tjänst. Så om det är någon nation som kan klaga på svartmålning är det snarare tyskarna. Redan i början av boken klagar den danske kungen på sina vänner Brandenburg och Österrike som har svikit honom och på så sätt gjort det möjligt för svenskarna att invadera Danmark. Längre fram i boken berättar Göingehövdingens högra hand Ib till en svensk officerare att han såg sin syster torteras ihjäl av svenska soldater och därför tänkte hämna henne genom att döda officeren. Denne går då i svaromål och konstaterar att Ib inte berättade hela sanningen och att en svensk officer (han själv) försökte stoppa tortyren men föstes undan. Han fortsätter sedan med följande uttalande:

–          Och det ska jag säga dig, att om du en gång till, som du väl kommer att göra, uttalar dig om oss svenskar och kallar oss barbarer och skyller oss för det här nidingsdådet, så kom ihåg, att inte en enda av dem var svensk. Hela regementet består av tyska legoknektar, som värvades efter fälttåget i Polen, en samling utskum, vars fädernesland och ära är penningpungen och som följer hären och armén av samma anledning, som korparna och gamarna följa kadaverna.

Textstället kan lika gärna tolkas som en kritik mot legoknektar som mot tyskar. Men Carit Etlar skrev sin bok 1853. Då hade Danmark just utkämpat ett krig mot Preussen om Slesvig-Holstein (1848-1850) och skulle senare förlora denna landsdel efter ett andra krig mot en tysk koalition 1864. Vid den här tiden sågs den tyska nationalismen som ett stort hot mot det danska riket och för att värja sig mot den var det många danskar som satte sitt hopp till skandinavismen och ett förbund med Sverige. Detta kan därför förklara varför de svenska ockupanterna skildras så välvilligt av Carit Etlar medan det är tyskar som får skurkrollen

I serieversionen från 1988-91 är svenskarna fortfarande välvilligt skildrade. Orla Klausen har visserligen inte kunnat skildra hela boken i serieform, men den sympatiske svensk som har strukits har han ersatt genom att en annan svensk blivit mer sympatisk. Den ovan nämnda tortyrscenen har dock gjorts grövre genom att även inkludera en våldtäkt på henne. Överhuvudtaget avviker serieversionen från boken genom att ha mer sex och våld.

Cederborg är onyanserad såtillvida att knappt ingen svensk skildras på ett negativt sätt och att de skånska bönderna inte hyser något agg mot dem. Det enda möjliga undantaget är en svensk korpral som rövar bort en skånsk tös mot hennes vilja för att göra henne till sin fästmö. Han råkar dock ut för snapphanar som sårar honom allvarligt och skånskan kan fly därifrån. När svensken hittas och tas om hand i ett torp blir han igenkänd av flickan. Men hennes hat mot honom vänds plötsligt till kärlek när hon ser honom svårt sårad och hon åtar sig uppgiften att vårda honom. Det hela slutar sedan med ett bröllop. Detta utgör en sidohistoria i Cederborgs bok och den fyller ingen annan funktion än att symbolisera hur det danska Skåne blir svenskt genom att hat vänds till kärlek tack vare snapphanarnas brutalitet.

Även Gunhild Sehlin (1959) skildrar svenskarna på ett sympatiskt sätt. Men trots att boken utspelar sig på 1680-talet har inte skåningarna i Cederborgs anda börjat älska Sverige ännu:

–          Jag är inte din vän, för du är en svensk soldat, sa Johannes morskt. Men vi vet inget värre pack än snapphanar. Det är därför som vi hjälper dej.

Några egentliga skäl till varför skåningarna ska tycka illa om svenskarna anges dock inte av Sehlin. Tvärtom låter hon en skåning säga: ”Säja vad man vill om svenskarna, men lag och ordning håller de styvt på.”

Lennart Rydsjö (1963) anger däremot att huvudpersonen har personliga skäl inte tycka om svenskarna : ”far satte dom i häkte, och mor slog dom fördärvad”. Fast i övrigt framställs inte de enskilda svenskarna som särskilt otäcka i Rydsjös bok utan tvärtom som ganska hyggliga. Boken avslutas emellertid med den ökända nedbränningen av Örkeneds socken under vilken svenskarna hade order att döda alla män i den snapphanetäta socknen. Boken är dock trogen den historiska verkligheten genom att det var väldigt få som faktiskt blev dödade eftersom invånarna gömde sig i skogarna.

Mer brutala är svenskarna i Lundgren och Skölds bok (1972): ”De slog ihjäl min mor, svenskarna hade ihjäl alla på gården”. Och för första gången får vi en antydan om våldtäkt: ”Du vet väl vad som händer om svenskarna fångar en flicka.” Några svenskar med försonliga drag för att uppväga brutaliteten förekommer inte.

Gunilla Kihlgren (1984) är den som låter den antisvenska inställningen lysa igenom allra tydligast. Det enda som snapphanarna och bönderna hade gemensamt var: ”hatet mot Sverige och svenskarna.” Och på flera ställen i boken, framförallt sidorna 40-41, redogör hon en lång lista av oförrätter och förtryck som Sverige hade utövat mot skåningarna. Detaljrikedomen avslöjar att hon helt klart har läst Alf Åberg men framställningen är mycket vinklad. Inga försonande saker tas upp och en hel del är överdrivet. Det mest flagranta exemplet är när hon på sidan 25 påstår att skåningar som blev utskrivna för militärtjänst skickades till andra sidan Östersjön (sant) för att där dö en säker död i svenskarnas krig i de baltiska länderna (fel). Det var inget krig i Baltikum under den här perioden. Att de skånska soldater som transporterades dit skildras som fångar med bundna händer bara förstärker den tendensiösa tonen. En mer grafisk skildring av svenska övergrepp finns också på sidan 43 där en svensk ryttare som är inkvarterad hos en skånsk bonde beter sig som svin tillsammans med sina kamrater. Det slutar med en nerspydd, vandaliserad stuga och ihjälslagen hustru samt två våldtagna döttrar.

Torsten Bengtsson (2007) är inte på långa vägar lika detaljerad som Gunilla Kihlgren men inte heller hans bok väcker några varma känslor för svenskarna. På första sidan konstaterar han kort och gott att skåningarna hatar svenskarna och vill inget annat än att vara danskar. När svenskarna sedan gör entré i boken hämnar de snapphaneattacker genom bränna böndernas gårdar och stjäla deras djur. Senare hotar de att skära halsen av den lille pojken som är berättelsens huvudperson ifall inte mamman berättar var resten av familjen gömmer sig.

Det är med andra ord en rätt dramatisk utveckling som har ägt rum när det gäller synen på svenskar. 1800-talets positiva skandinavism och svenska patriotism har under efterkrigstiden gett vika för en socialrealistisk indignationslitteratur där svenska soldater är inget annat än förtryckare och skåningarna dess offer.

Hur skildras danskarna?

Om svenskarna har utsatts för en sådan total omvärdering i snapphanelitteraturen skulle man möjligen kunna tro att danskarna har genomgått en omvänd utveckling. Men faktum är att danskarna har hela tiden tilldelas en perifer roll i handlingen. De förekommer förstås flitigt i Carit Etlars bok och där är skildringen nyanserad, det finns såväl skurkar som hjältar. Men i de svenska böckerna har vi vanligen att göra med ett triangeldrama mellan svenskar, bönder och snapphanar. Och det är relationen mellan snapphanar och bönder som för det mesta står i fokus. Danskarna är anmärkningsvärt frånvarande i de flesta fall.

Cederborgs bok handlar till exempel om en belägring av Vanås slott. Göingehövdingen uppger sig behöva en fast punkt där snapphanarna kan söka skydd mot svenska trupper. För detta ändamål samlar han under sommaren 1677 en styrka på 1 800 snapphanar. Det intressanta här är att Cederborg inte med ett ord nämner att det redan fanns en sådan fast punkt inte långt från Vanås. Nämligen Kristianstads fästning som intogs av danskarna redan året innan. Danskarna i Kristianstad samarbetade också med snapphanarna men i Cederborgs roman agerar snapphanarna helt på egen hand. Det enda danska inslaget i romanen är en dansk ädling som vill gifta sig med Vanås arvtagerska och som har anslutit sig till Göingehövdingen. Han är dock inte särskilt tapper.

Gunhild Sehlins roman utspelar sig efter kriget och har av naturliga skäl inga danskar inblandade i handlingen. Lennart Rydsjö är den ende författaren som låter huvudpersonen komma i kontakt med den danska armén. Men syftet med den scenen är bara att visa skillnaden mellan friskyttar och snapphanar (vilken författaren är ensam om att göra) och därför får vi se friskyttar överlämna information till danskar varefter de återigen skiljs åt.

I Max Lundgren är danskarna inblandade såtillvida att de har skickat en sändning vapen till snapphanarna som sedan kommer på avvägar och som de måste återfinna. Men danskarna själva är inte fysiskt närvarande i handlingen.

Gunilla Kihlgrens roman utspelar sig strax före krigsutbrotten så här finns ett naturligt skäl till danskarnas frånvaro. Hon skrev dock en uppföljare (Fiendeland, 1986) och i den förekommer danskarna som visar sig inte vara mycket bättre än svenskarna. Boken avslutas nämligen med en skildring av hur danskarna intar Kristianstad och under tre dagar med mycket blodspillan plundrar staden. Kihlgren befäster här sin ställning som författare av indignationslitteratur. Såväl svenskar, snapphanar och danskar plågar de stackars skånska bönderna under kriget.

Torsten Bengtsson fortsätter i samma spår och låter en bonde berätta att även danskarna plundrar och tar vad de vill ha. Ingen av de svenska böckerna kan sägas vara danskvänlig. Det är de författare som har den mest negativa skildringen av svenskarna som också delar ut hård kritik mot danskarna. Det underliggande budskapet är pacifistiskt. Skånska kriget var hemskt för skåningarna.

Vad är böndernas inställning till nationsfrågan?

Den tydliga tendensen i litteraturen är att synen på de olika aktörerna under snapphanetiden blir allt mer negativ, om den inte i fallet snapphanarna var negativ redan från början. Men vilket land vill de skönlitterära bönderna egentligen tillhöra? Här kan vi lämna Carit Etlars roman åt sidan eftersom hans bok utspelar sig före Roskildefreden och i södra Själland.

I Cederborgs skildring är nationsbytet väldigt okomplicerat. När Göingehövdingen utan framgång försöker rekrytera en av sina veteraner konstaterar denne lugnt att:

Men det vet jag, att salig kung Fredrik för många år sedan löst mig från den ed, jag svurit den danska kronan och mer än en gång med mitt blod bekräftat. Men sedan har jag, jämte min husbonde, fru Maren Juul till Wanås, som bättre förstår vad rätt är, svurit Carl XI trohetsed, och vid den vill jag förbliva tills jag ur den löses,

Skåningarna håller sig helt enkelt till den kung de svurit trohetsed till. I Cederborgs bok är detta den allmänna uppfattningen och det är bara de förvillade snapphanarna som inte begriper bättre. Men Cederborg nöjer sig inte med detta utan han vill även illustrera skåningarnas nya kärlek till Sverige genom ett antal romantiska förhållanden. Episoden med den skånska tösen som gifte sig med en svensk soldat som hon hatade när han rövade bort henne men sedan blev förälskad i när han sårades av snapphanarna har redan nämnts. En annan lika symbolisk kärlekshistoria är hur arvtagerskan till Vanås bryter upp förlovningen med den tidigare nämnde danske ädlingen och istället gifte sig med en svensk officer. Det var svenskens tapperhet i strid, som stod i skarp kontrast mot dansken, som väckte den skånska kvinnans kärlek. Ett liknande triangeldrama är den mellan ”Göingerosen”, en svensk officer och en skåning allierad med snapphanarna. I båda dessa triangeldramer försöker snapphanarna förhindra äktenskapet mellan skånska kvinnor och svenska officerare genom att kidnappa kvinnorna. Dessa kvinnor visar sig dock envist stå fast vid dem de älskar och blir sedan fritagna av svenskarna medan snapphanarna går sin undergång till mötes.

Ett klassiskt sätt att belysa problematiken kring svåra beslut, som till exempel vilken sida man ska stödja, är att låta företrädare för de motsatta uppfattningarna hålla varsitt tal till en menighet. Cederborg gör även detta när Göingehövdingen och en svensksinnad professor håller tal till Verumsbönderna. Professorn argumenterar då rationellt genom att tala om naturliga gränser, trohetseder och att behandlingen från svenskarnas sida blir bättre om skåningarna uppträder mer lojalt. De har inget att tjäna på att uppträda illojalt och kommer då att bara göra situationen ännu värre för sig själva. Göingehövdingens svarar på detta på ett mer känslosamt sätt genom att påminna Verumsbönderna om att deras förfäder i flera hundra år hade kämpat och dött för det danska fosterlandet och att nu byta sida och bekämpa danskarna skulle vara som att spotta deras förfäder i ansiktet. Denna gång lät Cederborg Göingehövdingen vinna duellen och professorn fick bege sig hemåt utan att ha lyckats med sitt uppdrag.

Den helhetsbild som framkommer i Cederborgs bok är dock att skåningarna tog nationsskiftet med ro och att det var snapphanarnas våldsamma härjningar som drev dem in i svenskarnas varma famn.

Även Sehlin (1959) försöker skildra hur skåningarna går från att bli dansksinnade till att bli svensksinnade. Som tidigare har nämnts lät hon trettonårige Johannes deklarera att han inte gillar svenskar men att snapphanarna är ännu värre. Mötet med en svensk soldat, som han hjälper, får honom dock att själv bli intresserad av soldatyrket. Fast det spelar inte så stor roll om han ska tjäna den danske eller svenske kungen så länge denne bekämpar snapphanar. I slutet av boken (sidorna 200-201) diskuteras också nationsfrågan. Det de kommer fram till är att det är rätt bra att inte vara gränsland och därmed slippa krig men att det inte borde vara några krig överhuvudtaget och att danskar och svenskar borde vara vänner. Johannes går då längre och uttalar tanken att man inte borde slitas åt två håll utan istället ha en kung. Sehlin avslutar därmed boken med ett rätt tydligt pacifistiskt och skandinavistiskt budskap.

Lennart Rydsjö (1963) verkar dock rätt ointresserad av nationsfrågan utan har snarare ett klassperspektiv där konflikten mellan de bofasta bönderna de lägre samhällsskikten ges mycket utrymme. När han tangerar nationsfrågan blir det också aningen förvirrat. Huvudpersonen heter Bengt Eskilsson och är skåning från Örkened. Friskyttarna har dock namn som Eskild Nielsen och Aage Monsen. Vilket får läsaren att undra ifall de är danskar och inte skåningar. Namnen är dock hämtade från historieböckerna och dessa personer var skåningar som före kriget var bosatta i Danmark. Danskarna och friskyttar omnämns emellertid som två separata grupper trots att friskyttarna rimligen borde betrakta sig själva som danskar. När Bengt Eskilsson möter en dansk officer får han frågan: ”varför hjälper du oss danskar?”. Man kan tycka att en dansk officer under skånska kriget skulle betrakta en skåning som dansk och därmed formulerat frågan på ett annat sätt. Ska man våga sig på en tolkning av hur Rydsjö kan ha resonerat kring nationsfrågan så är det att skåningar varken var svenskar eller danskar utan något mittemellan och att nationsfrågan i vilket fall som helst inte var viktig. Namnskicket kunde han dock ha löst på ett bättre sätt. Han kunde ha varit konsekvent med svensk stavning eller som till exempel Gunilla Kihlgren ha valt genuina skånska blandformer mellan svenska och danska.

När det gäller de senare författarna så torde det av föregående avsnitt ha framgått att deras skåningar aldrig blir svenskar. Den intressanta frågan här är snarare hur pass danska de är.

Max Lundgren och Bo Skölds snapphanepojke (1972) valde att ansluta sig till snapphanarna. Men beslutet var inte motiverat av dansk patriotism utan av frihetslängtan. Det var snapphanarnas livsstil som lockade honom och när han fattar beslutet håller han på sidan 11 ett längre tal där frasen ”jag är fri” återkommer flera gånger.

Gunilla Kihlgren (1984) gör det väldigt tydligt att nationsfrågan inte spelade någon roll: ”Den svenske kungen eller den danske, det kan vara detsamma. Bara det inte är krig.” Det är Sveriges dåliga behandling av skåningarna som får dessa att ta till vapen och inget annat.

Torsten Bengtsson (2007) är å andra sidan väldigt tydlig med att skåningarna vill vara danskar och utgör därmed den ende författaren vars skåningar i högre grad är dansksinnade än svenskfientliga. Låt vara att danskarna själva inte skildras så positivt av honom.

Uniformer och historisk korrekthet

Något som är påtagligt i alla böcker är att varje gång färgen på de svenska soldaternas rockar omnämns är den alltid blå. Det är inte felaktigt men något missvisande eftersom den blå enhetsuniformen inte infördes i den svenska armén förrän 1687. Dessförinnan hade varje regemente sin egen uniform och rockarna kunde ha alla möjliga färgkombinationer. Blått var inte heller den vanligaste färgen. Felaktigt blir det dock när författarna börjar lägga till ytterligare detaljer såsom uppvikta rockskört med gult foder och trekantiga hattar. Dessa detaljer (Torsten Bengtsson har fått med båda) avslöjar att författarna har fått för sig att de svenska soldaterna under det skånska kriget såg ut som Karl XII:s karoliner.

Dessa misstag kanske inte uppfattas som en större brist och det finns allvarligare saker att hänga upp sig på när det gäller frågan om historisk korrekthet. Men uniformer är en detalj som är väldigt lätt att kontrollera och om de har missat något så enkelt kan man fråga sig vad mer har de missat. Jag tycker mig ha stött på en hel del tveksamheter även i andra områden och mitt intryck avviker därmed från Ying Toijer-Nilsson. Hon har i sin bok om historiska ungdomsromaner ett kapitel om ”författarna och deras källor” där hon lyfter fram deras insatser som forskare och beskriver hur mycket research som ligger bakom deras historieromaner.

När det gäller snapphaneböckerna är det bara Cederborg som framstår som en person som har gjort grundliga efterforskningar. Detta beroende på den stora mängd detaljer han har med i sin bok och som gör att den ibland tappar karaktären av skönlitteratur och går över till facklitteratur. Det förhindrar dock inte som synes att han gör flera fel. Kihlgren, Rydsjö och Sehlin i nämnd ordning visar också tecken på att ha läst in sig på ämnet innan de skrev sina böcker. Lundgren och Bengtsson har däremot inga som helst tecken på detta. Men så är deras böcker också lättläseböcker riktade till en yngre publik. Fast med undantag för Kihlgren har de sentida författarna rätt lite faktauppgifter som man kan kontrollera och när de då ändå kommer med felaktiga uniformsuppgifter blir felprocenten hög. Och som tidigare nämnt går det att ifrågasätta hur Kihlgren har hanterat sin stora mängd fakta.

Avslutande diskussion 

Det är tydligt att det har skett stora förändringar i snapphaneskildringarna sedan Etlars och Cederborgs dagar. Historieromantiken där heroism och patriotism stod i fokus har fått ge vika för betydligt dystrare skildringar. I de senare skildringarna finns det varken patrioter eller hjältar och krigsskildringarna är enbart eländesskildringar. Pacifism lyfts fram som ett ideal istället för patriotism och istället för att beundra hjältedåd förväntas läsaren bli upprörd över de orättvisor som skåningarna utsattes för.

I varje aspekt som undersökts går det att placera böckerna i en skala som följer kronologin. Cederborgs skildring är väldigt svenskpatriotisk. I Kihlgrens roman har huvudpersonerna inte tagit ställning till vilken nation de vill tillhöra men de lutar mot Sverige. I Rydsjös bok är nationalitetsfrågan helt osynlig. I Lundgrens bok har nationalitetsfrågan inte heller getts någon vikt, men skildringen har definitivt svängt till att bli allt mindre svenskpatriotisk och detta fortsätter hos Kihlgren för att sedan utmynna i dansk patriotism hos Bengtsson.

Synen på snapphanarna, som när jag började undersökningen trodde skulle bli den som spretade mest, visade sig däremot vara förhållandevis samstämmig. Från det nästan fullständiga fördömandet av snapphanarna hos Cederborg går det dock även här se en kronologiskt ordnad skala där allt större förståelse för snapphanarnas situation demonstreras. Också denna gång utmynnar det slutligen i Bengtssons bok som är raka motsatsen till Cederborgs.

Synen på svenskarna går även den kronologiskt från att vara positiv till att bli neutral och sedan negativ och därefter ännu mer negativ. Synen på danskarna förändras dock inte så mycket eftersom de inte syns så mycket.

Helhetsbilden av detta är alltså att snapphanelitteraturen har gått från en extrem till en annan extrem. Istället för att blunda för forna tiders övergrepp mot skåningar frossar man nu i dem. Man kan undra vad författarna hoppas vilja uppnå genom att bara skildra den mörka sidan av historien. Det enkla svaret är då att snapphaneskildringar följer den trend som gäller för historiska ungdomsromaner i största allmänhet. Patriotisk hjältedyrkan ersätts med pacifistisk indignationslitteratur. Toijer-Nilsson har också iakttagit en liknande förändring i hur svenska kungar skildras: ”de hjältekungar, som tidigare glorifierats i patriotisk hänförelse, är numera föremål för en så kraftig omvärdering, att det nu kan kallas för nedvärdering”. I Snapphanelitteraturen är det dock inte kungarna utan de svenska soldaterna som är måltavlan för denna nedvärdering och i likhet med hur kungarnas behandlas lyfts bara dåliga saker fram på ett överdrivet sätt.

Men det går även att tolka utvecklingen på ett annat sätt. Alla författare är skåningar som tycks vara nöjda med att numera tillhöra Sverige. Det skånska kriget och snapphanarna försätter dem därmed i en problematisk sits då deras förfäder uppenbarligen ville tillhöra Danmark. Cederborg löser detta problem genom att erbjuda en väldigt tillrättalagt skildring där skåningarna i själva verket var svenska patrioter separerade från snapphanarna som var kriminella avvikare. De sentida författarna tycks däremot lösa problemet genom att ge de brutala svenska soldaterna skulden för att skåningarna blev snapphanar. Hade Skåne bara behandlats på ett korrekt sätt skulle den svenska armén ha sluppit mycket av de bekymmer de hade under kriget. Även detta får dock betraktas som en något tillrättalagd historietolkning och det kan förklara författarnas behov av att överdriva den svenska brutaliteten.

Sammanfattning

I den här uppsatsen har böcker om snapphanar från åtta olika författare under perioden 1853-2007 undersökts för att se hur Skånes nationskifte och de olika aktörerna i denna process skildras. När dansken Carit Etlar och svensken Carl August Cederborg skrev om snapphanar på 1800-talet kännetecknades deras äventyrsfyllda böcker av patriotism och ädelmodiga hjältar. Under 1900-talet har dock snapphanelitteraturen steg för steg avlägsnat sig allt längre från denna typ av skildringar. Hjältarna har försvunnit och krigets elände har kommit i fokus. Skåningarna skildras alltmer som offer för såväl snapphanars, svenskars och danskars brutalitet. När det gäller synen på snapphanarna är detta egentligen ingen förändring om man begränsar sig till svenska författare (vilka alltid är skåningar). Enda undantaget är Göingehövdingen Sven Poulsen som är en ständigt återkommande figur i litteraturen och som alltid skildras som en god och rättrådig snapphane. Svenskarna skildrades däremot positivt av både danska och svenska författare på 1800-talet för att under 1900-talet tecknas i alltmer nattsvarta färger (även om uniformen alltid är blå och påminner mer om Karl XII:s karoliner än skånska krigets soldater). Snapphanarna å andra sidan framställs numera oftare på ett mer nyanserat sätt, även om synen på dem fortfarande är huvudsakligen negativ. Danskarnas deltagande i svenska snapphaneskildringar har under hela perioden varit starkt begränsat men de har i böckerna beskrivits på samma sätt som svenskarna. Skåningarnas inställning till nationsfrågan skildras inte som orubblig utan vanligen som rätt ljummen. Men den påverkas av hur de behandlas av svenskarna och blir därmed starkt svenskfientlig i de senare böckerna.

För två och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg på bloggen om Angus Konstams böcker. Kontentan av det hela var att jag ansåg dem vara mycket bristfälliga. Jag tror inte att Konstam har uppmärksammat detta inlägg (fast helt säker kan jag inte vara). Däremot blev han heligt förbannad när jag nyligen kritiserade honom i en diskussionstråd i League of Augsburgs forum. Trådens frågeställare hade uppmärksammat att Konstams och Höglunds böcker hade motstridig information om Kropotovs hästgrenadjärer och han riktade frågan mer eller mindre direkt till mig. Jag kände mig därför tvungen att nämna att Konstam inte åtnjöt något gott rykte i Ryssland och att det var lämpligast att använda uppgifterna från  Höglund/Bespalov.

Jag visste att detta skulle vara känsligt eftersom Angus Konstam är medlem i detta forum (dock inte så aktiv). Dessutom kryllar forumet av skottar som ägnar sig åt wargaming och Angus Konstam är en skotte som sysslar med wargaming.  Så med andra ord sågade jag Konstams bok offentligt inför hans egna kompisar… Om man vill vinna poäng i grenen social kompetens så var det kanske inte så begåvat, även om jag försökte linda in kritiken och inte alls uttrycka mig så skarpt som jag gjorde i blogginlägget. Men jag visste att det i det långa loppet skulle bli väldigt svårt att diskutera ryska uniformer utan att nämna den obekväma sanningen. Jag hade redan tigit om detta i en tidigare tråd om ryska uniformer och det skulle vara väldigt oärligt av mig att gång på gång låtsas som om det regnar när forum-medlemmar upptäcker information som motsäger Konstam.

Konstams reaktion på detta var som sagt väldigt ilsken.  Men han inskränkte sig till att bara skriva ett enda inlägg och i detta meddela att han inte var intresserad av att delta i någon längre diskussion eftersom livet är för kort för sådant. Detta tolkar jag, kanske något arrogant,  som att han själv är medveten om bristerna och inte vill ge sig in i en debatt som han skulle förlora.

Han medgav emellertid att nya forskningsrön har kommit fram sedan böckerna först publicerades och erkände därmed indirekt att hans böcker innehåller föråldrad information. Han uppgav dock att böckerna innehöll bästa tänkbara information när de publicerades och att han fortfarande är stolt över dem. Mina invändningar mot detta resonemang (som jag inte har nämnt i diskussionstråden) är att den bild som jag fått från ryssar är att böckerna var bristfälliga redan från början. Och att ursäkta sig med att de var skrivna för 20 år sedan håller inte heller om man tänker på att Osprey fortfarande säljer dessa böcker och ständigt trycker nya när de tar slut. Konstam har väl ändå ett ansvar att försöka uppdatera dem om ny forskning har gjort informationen föråldrad? Jag inser dock att det kan bli svårt att få tid till sådant om man har skrivit över 70 böcker om mycket varierade ämnen under en tidsperiod på bara 20 år.

Det får väl bli dags att avsluta detta inlägg nu. För om Konstam inte gillade vad jag skrev i League of Augsburg så lär han knappast bli vänligare ifall han hittar min blogg. Om jag någonsin besöker Skottland så kan det nog vara klokt att hålla en låg profil…