Jag har haft en hektisk söndag och hinner inte med något längre inlägg om historia eller tenngjutning. För övrigt har jag inte heller gjort något historierelaterat under den gångna veckan utöver att jag har sett två biofilmer som utspelar sig i historisk miljö, så jag kan ju lika gärna recensera dessa filmer, nämligen Les Miserables och Lincoln.
Båda filmerna var mycket bra och väl värda biobiljetten. Den sistnämnda filmen är en skildring av hur Abraham Lincoln januari 1865 fick igenom grundlagstillägget som förbjöd slaveriet. Trots att fullständig seger i inbördeskriget skulle uppnås inom några månader så var avskaffandet av slaveriet ingen självklarhet (enligt filmen åtminstone). Här får vi se en Lincoln som måste använda all sin politiska skicklighet och en del tvivelaktiga metoder för att i kamp mot klockan samla det nödvändiga antalet röster i representanthuset. Steven Spielberg har återigen gjort en film som helt säkert kommer att visas i många klassrum under de kommande åren som ett inslag i historieundervisningen (fast kanske främst i amerikanska klassrum eftersom 2,5 timmar är ganska mycket lektionstid som måste avvaras).
Den andra filmen, Les Miserables, är filmversionen av musikalversionen av Victor Hugos klassiska roman från 1862 som i svensk översättning heter ”Samhällets olycksbarn”. Även om historien är fiktiv så är den min favorit av de två och jag är väldigt sugen på att se den igen på bio (vilket jag aldrig har gjort med någon tidigare film). För musiken är väldigt stämningsfull och jag har svårt att tro någon kan se musikalen utan att bli berörd av vad som händer på duken. Handlingen utspelar sig 1815-1832 i Frankrike och skildrar Jean Valjeans livsöde, en förrymd fånge som har förbättrat sig och blivit en godhjärtad välgörare. Han jagas dock av skönlitteraturens mest nitiske polis, den helt kompromisslöse Javert som aldrig tar hänsyn till förmildrande omständigheter och aldrig visar medkänsla för förbrytare som han anser vara oförbätterliga. I bakgrunden till denna ”katt och råtta”-lek mellan Valjean och Javert ser vi fattigdom och elände i 1800-talets Frankrike. Filmens upplösning utspelar sig under den misslyckade revolutionen 1832 då revolutionärerna sätter upp barrikader på Paris gator och strider mot soldater (en faktisk historisk händelse).
Det hör lite till allmänbildningen att känna till Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn”. Boken är dock en av de längsta romanerna som någonsin har skrivits (lika lång som ”Krig och fred”) och det tar kanske emot för en del att sätta sig ner och läsa en bok som beroende på utgåvan är mellan 1 500 och 3 000 sidor lång. Musikalen är desto mer lättillgänglig och när det gäller trohet till förlagan så står den sig faktiskt rätt bra jämfört med andra filmatiseringar som har kapat och förenklat lite väl mycket av handlingen. Så som avslutning säger jag bara: Gå och se Les Miserables! (och Lincoln är inte så pjåkig den heller!)
Och i filmen som utspelas i Frankrike talar alla engelska?
Jajamensan, och de sjunger dessutom alla repliker!
Blä.
Om de talat franska eller sjungt på detta språk hade filmen kanske varit sevärd.
Var inte så snabb med att avfärda den. Sången ”Do You Hear the People Sing” uppbådar verkligen stämningen hos franska revolutionärer på ett effektivt sätt:
http://www.youtube.com/watch?v=VMD6WdcWIlE
Att Ö M var en sådan romantiker?
Nu har jag också sett filmen!
Föll den dig i smaken då?
Nja. Att man i en musikal sjunger är ju en sak. Men de sjung oavbrutet. Och Russel Crowe känns inte riktigt rätt som musikalartist.
Ja och detta med engelskaspråket. Vad är det för fel med franska?
Filmen får en svag trea.
Finns andra filmatiseringar av ”samhällets olycksbarn” som i mitt tycke varit bättre.
Jo, Russel Crowe framstod som den svagaste sångaren i ensambeln. Dessutom hade han i mitt tycke en alltför snäll uppsyn. Javert ska ju vara en skrämmande gestalt. Nu var det visserligen länge sedan jag såg Bille Augusts filmversion (med Liam Neeson som Jean Valjean) men jag minns Geoffrey Rushs tolkning av Javert som mycket bättre i det avseendet. Philip Quasts tolkning är dock allra bäst (se youtube-klipp från tioårsjubileums-konserten).
Däremot gillar jag att musikalversionen inte reducerar persongalleriet lika drastiskt som filmversionerna. För allting handlar inte bara om Valjean och Javert utan de andra personerna bidrar med mycket handling. Musikalversionen väljer dessutom att inte avsluta berättelsen med Javerts hädanfärd som filmerna brukar göra utan fortsätter ända till det riktiga slutet (och vidare till den andra sidan… ). Romanens slut har dock försämrats i musikalen på en viktig detalj. Valjeans beslut att lämna Cossette i slutet var i romanen inte frivilligt utan påtvingat av Marius som hade en mycket låg uppfattning om Valjean (vilket ändrades när han fick reda på att det var Valjean som hade räddat hans liv). I detta avseende blev händelseutvecklingen i musikalen mer svårförståeligt och inte alls lika omvälvande som i romanen.
Russel påminner lite om den tecknade polisen Offisa Bull Bupp i Krazy Kat.
Han är ju inte direkt ond Russels Javert utan mer korkad. En ganska tragisk typ. Och när han inser hur korkad han är så tar han livet av sig.
Jag gillar TV-serien med Gérard Depardieu som Valjean och John Malkovich som Javert bättre.
Där är Javert mer fanatisk istället för korkad tragisk nolla.
Samhällets Olycksbarn har nog filmats och överhuvudtaget visats lite för ofta.