Hur skildras snapphanarna?
Kort uttryckt kan man säga att snapphanarna genomgående skildras negativt i nästan alla böcker. Undantagen är Carit Etlars roman (och serieversionen) samt den senaste boken av Torsten Bengtsson (2007). Böckerna är dock långt ifrån onyanserade eftersom det i alla böcker finns såväl snälla som elaka snapphanar (Torsten Bengtsson är även här ett undantag eftersom han bara har snälla snapphanar). Fast i Cederborgs roman är den snälle snapphanen i kraftigt underläge.
Att Carit Etlar inte skildrar Göingehövdingens mannar negativt är ganska självklart med tanke på att romanen utspelar sig precis i början av den svenska ockupationen och att de utgör ett friskyttekompani som ingår i den danska krigsmakten. Dessutom har något nationsskifte ännu inte ägt rum.
Carl August Cederborgs är å andra sidan en väldigt svensksinnad författare och med undantag för Göingehövdingen skildrar han snapphanarna med de allra mörkaste färger. Av dess ledare hade två blivit snapphanar eftersom de var mördare som rymt till skogs för att undkomma rättvisan. En tredje hade en dansk officersfullmakt och var därmed en friskytteledare, men som sådan var han fruktad av bönderna för sin vildhet och grymhet. En fjärde var en typisk representant för de förvildade gränsborna i Örkened och hade rovlystnaden som sin mest framträdande egenskap. En femte var en lärd student som rymt till skogs med sin brors styvdotter (vilket räknades som ett incestuöst förhållande) och livnärt sig på plundring före och efter krigsutbrottet. Mitt bland dessa fanns även en intrigerande zigenarkvinna som Cederborg skildrar som inkarnationen av ondska och som ständigt sätter käpparna i hjulet för Göingehövdingens planer. Denne kallar henne också för ”snapphanehärens onda genius”. I Cederbergs skildring är det praktiskt taget vattentäta skott mellan snapphanarna och bönderna, och de förstnämnda benämns ofta som förvillade och förvildade människor som inte kan avhålla sig från att plundra bönderna.
I Gunhild Sehlins bok från 1959 skildras snapphanarna på ett betydligt mer nyanserat sätt. Snapphanarna är visserligen även här en plåga för bönderna, men det beror på att handlingen utspelar sig under fredstid. Under kriget fanns det även bra människor bland snapphanarna, men dessa lade ner vapnen efter kriget när den svenska regeringen erbjöd dem amnesti. De som därefter fortsatte att leva som snapphanar var bara vanliga kriminella. Fast författaren väljer även att skildra dessa på ett nyanserat sätt genom att låta några vara elaka medan andra framställs som i grunden snälla människor som har råkat fatta dåliga beslut i livet:
– De flesta var egentligen inte så elaka. Sa Johanna fundersamt. Men det är väl rätt när mormor säjer att de hade varit med om för mycket ont. Nu kunde de inte sluta upp med att plundra och röva. De var tvungna helt enkelt om de inte skulle svälta ihjäl. Ingen hederlig människa ville ha med dem att göra.
Såväl snälla som elaka snapphanar dör emellertid en ond bråd död i Sehlins roman. Den uttalade sensmoralen är att även de snälla snapphanarna hade gjort sig skyldiga till sådana illdåd att de förtjänade sitt öde.
Lennart Rydsjö (1963) är den ende författaren som gör en tydlig åtskillnad mellan friskyttar och snapphanar. De förstnämnda framställs som reguljära soldater som uppträder disciplinerat medan snapphanarna är ett mycket osympatiskt förbrytarpack.
Medan Gunhild Sehlin och Lennart Rydsjö är neutrala i sina böcker har de följande författarna en mycket tydlig udd riktad mot svenskarna. Man skulle kunna tro att synen på snapphanarna därmed i motsvarande mån blir mer positiv. Men även här är det bland snapphanarna man finner de tydligaste skurkarna. Och detta trots att protagonisterna själva engagerar sig i snapphanerörelsen. I Max Lundgren och Bo Skölds bok Snapphanepojken (1972) rekryteras huvudpersonen av snapphanarna för ett hemligt uppdrag i det av svenskarna besatta Kristianstad. Snapphaneledaren är dock ute för att berika sig själv och förråder sina kamrater som dödas. Endast snapphanepojken undkommer detta öde genom att döda ledaren.
Gunilla Kihlgren (1984) skildrar en hel familjs livsöde och även om de engagerar sig i snapphanerörelsen gör de detta eftersom de blir utblottade när ett snapphaneband bränner ner deras torp. Även här är det därför de elaka snapphanarna och inte svenskarna som är de primära skurkarna.
Torsten Bengtssons bok (2007) är i detta avseende det stora undantaget genom att det inte finns något negativt överhuvudtaget i hans skildring av snapphanarna. Men till stor del förklaras detta av att boken är väldigt kort och riktad till en betydligt yngre publik än de övriga böckerna. Den är bara drygt 30 sidor i stor stil och har en starkt förenklad handling. Huvudpersonens pappa och storebröder väljer att bli snapphanar. Svenskarna hotar därför huvudpersonen och hans mamma varefter pappan och bröderna kommer till undsättning. Sedan beger sig hela familjen som flyktingar till Danmark
Hur skildras svenskarna?
Trots att den danska patriotismen är mycket tydlig i Carit Etlars roman utsätts inte svenskarna för någon svartmålning. Svenska officerare visar sig vid flera tillfällen vara lika tappra och rättrådiga som Göinge-Sven själv. Det finns förstås skurkar på den svenska sidan men dessa visar sig i regel vara tyskar i svensk tjänst. Så om det är någon nation som kan klaga på svartmålning är det snarare tyskarna. Redan i början av boken klagar den danske kungen på sina vänner Brandenburg och Österrike som har svikit honom och på så sätt gjort det möjligt för svenskarna att invadera Danmark. Längre fram i boken berättar Göingehövdingens högra hand Ib till en svensk officerare att han såg sin syster torteras ihjäl av svenska soldater och därför tänkte hämna henne genom att döda officeren. Denne går då i svaromål och konstaterar att Ib inte berättade hela sanningen och att en svensk officer (han själv) försökte stoppa tortyren men föstes undan. Han fortsätter sedan med följande uttalande:
– Och det ska jag säga dig, att om du en gång till, som du väl kommer att göra, uttalar dig om oss svenskar och kallar oss barbarer och skyller oss för det här nidingsdådet, så kom ihåg, att inte en enda av dem var svensk. Hela regementet består av tyska legoknektar, som värvades efter fälttåget i Polen, en samling utskum, vars fädernesland och ära är penningpungen och som följer hären och armén av samma anledning, som korparna och gamarna följa kadaverna.
Textstället kan lika gärna tolkas som en kritik mot legoknektar som mot tyskar. Men Carit Etlar skrev sin bok 1853. Då hade Danmark just utkämpat ett krig mot Preussen om Slesvig-Holstein (1848-1850) och skulle senare förlora denna landsdel efter ett andra krig mot en tysk koalition 1864. Vid den här tiden sågs den tyska nationalismen som ett stort hot mot det danska riket och för att värja sig mot den var det många danskar som satte sitt hopp till skandinavismen och ett förbund med Sverige. Detta kan därför förklara varför de svenska ockupanterna skildras så välvilligt av Carit Etlar medan det är tyskar som får skurkrollen
I serieversionen från 1988-91 är svenskarna fortfarande välvilligt skildrade. Orla Klausen har visserligen inte kunnat skildra hela boken i serieform, men den sympatiske svensk som har strukits har han ersatt genom att en annan svensk blivit mer sympatisk. Den ovan nämnda tortyrscenen har dock gjorts grövre genom att även inkludera en våldtäkt på henne. Överhuvudtaget avviker serieversionen från boken genom att ha mer sex och våld.
Cederborg är onyanserad såtillvida att knappt ingen svensk skildras på ett negativt sätt och att de skånska bönderna inte hyser något agg mot dem. Det enda möjliga undantaget är en svensk korpral som rövar bort en skånsk tös mot hennes vilja för att göra henne till sin fästmö. Han råkar dock ut för snapphanar som sårar honom allvarligt och skånskan kan fly därifrån. När svensken hittas och tas om hand i ett torp blir han igenkänd av flickan. Men hennes hat mot honom vänds plötsligt till kärlek när hon ser honom svårt sårad och hon åtar sig uppgiften att vårda honom. Det hela slutar sedan med ett bröllop. Detta utgör en sidohistoria i Cederborgs bok och den fyller ingen annan funktion än att symbolisera hur det danska Skåne blir svenskt genom att hat vänds till kärlek tack vare snapphanarnas brutalitet.
Även Gunhild Sehlin (1959) skildrar svenskarna på ett sympatiskt sätt. Men trots att boken utspelar sig på 1680-talet har inte skåningarna i Cederborgs anda börjat älska Sverige ännu:
– Jag är inte din vän, för du är en svensk soldat, sa Johannes morskt. Men vi vet inget värre pack än snapphanar. Det är därför som vi hjälper dej.
Några egentliga skäl till varför skåningarna ska tycka illa om svenskarna anges dock inte av Sehlin. Tvärtom låter hon en skåning säga: ”Säja vad man vill om svenskarna, men lag och ordning håller de styvt på.”
Lennart Rydsjö (1963) anger däremot att huvudpersonen har personliga skäl inte tycka om svenskarna : ”far satte dom i häkte, och mor slog dom fördärvad”. Fast i övrigt framställs inte de enskilda svenskarna som särskilt otäcka i Rydsjös bok utan tvärtom som ganska hyggliga. Boken avslutas emellertid med den ökända nedbränningen av Örkeneds socken under vilken svenskarna hade order att döda alla män i den snapphanetäta socknen. Boken är dock trogen den historiska verkligheten genom att det var väldigt få som faktiskt blev dödade eftersom invånarna gömde sig i skogarna.
Mer brutala är svenskarna i Lundgren och Skölds bok (1972): ”De slog ihjäl min mor, svenskarna hade ihjäl alla på gården”. Och för första gången får vi en antydan om våldtäkt: ”Du vet väl vad som händer om svenskarna fångar en flicka.” Några svenskar med försonliga drag för att uppväga brutaliteten förekommer inte.
Gunilla Kihlgren (1984) är den som låter den antisvenska inställningen lysa igenom allra tydligast. Det enda som snapphanarna och bönderna hade gemensamt var: ”hatet mot Sverige och svenskarna.” Och på flera ställen i boken, framförallt sidorna 40-41, redogör hon en lång lista av oförrätter och förtryck som Sverige hade utövat mot skåningarna. Detaljrikedomen avslöjar att hon helt klart har läst Alf Åberg men framställningen är mycket vinklad. Inga försonande saker tas upp och en hel del är överdrivet. Det mest flagranta exemplet är när hon på sidan 25 påstår att skåningar som blev utskrivna för militärtjänst skickades till andra sidan Östersjön (sant) för att där dö en säker död i svenskarnas krig i de baltiska länderna (fel). Det var inget krig i Baltikum under den här perioden. Att de skånska soldater som transporterades dit skildras som fångar med bundna händer bara förstärker den tendensiösa tonen. En mer grafisk skildring av svenska övergrepp finns också på sidan 43 där en svensk ryttare som är inkvarterad hos en skånsk bonde beter sig som svin tillsammans med sina kamrater. Det slutar med en nerspydd, vandaliserad stuga och ihjälslagen hustru samt två våldtagna döttrar.
Torsten Bengtsson (2007) är inte på långa vägar lika detaljerad som Gunilla Kihlgren men inte heller hans bok väcker några varma känslor för svenskarna. På första sidan konstaterar han kort och gott att skåningarna hatar svenskarna och vill inget annat än att vara danskar. När svenskarna sedan gör entré i boken hämnar de snapphaneattacker genom bränna böndernas gårdar och stjäla deras djur. Senare hotar de att skära halsen av den lille pojken som är berättelsens huvudperson ifall inte mamman berättar var resten av familjen gömmer sig.
Det är med andra ord en rätt dramatisk utveckling som har ägt rum när det gäller synen på svenskar. 1800-talets positiva skandinavism och svenska patriotism har under efterkrigstiden gett vika för en socialrealistisk indignationslitteratur där svenska soldater är inget annat än förtryckare och skåningarna dess offer.
Hur skildras danskarna?
Om svenskarna har utsatts för en sådan total omvärdering i snapphanelitteraturen skulle man möjligen kunna tro att danskarna har genomgått en omvänd utveckling. Men faktum är att danskarna har hela tiden tilldelas en perifer roll i handlingen. De förekommer förstås flitigt i Carit Etlars bok och där är skildringen nyanserad, det finns såväl skurkar som hjältar. Men i de svenska böckerna har vi vanligen att göra med ett triangeldrama mellan svenskar, bönder och snapphanar. Och det är relationen mellan snapphanar och bönder som för det mesta står i fokus. Danskarna är anmärkningsvärt frånvarande i de flesta fall.
Cederborgs bok handlar till exempel om en belägring av Vanås slott. Göingehövdingen uppger sig behöva en fast punkt där snapphanarna kan söka skydd mot svenska trupper. För detta ändamål samlar han under sommaren 1677 en styrka på 1 800 snapphanar. Det intressanta här är att Cederborg inte med ett ord nämner att det redan fanns en sådan fast punkt inte långt från Vanås. Nämligen Kristianstads fästning som intogs av danskarna redan året innan. Danskarna i Kristianstad samarbetade också med snapphanarna men i Cederborgs roman agerar snapphanarna helt på egen hand. Det enda danska inslaget i romanen är en dansk ädling som vill gifta sig med Vanås arvtagerska och som har anslutit sig till Göingehövdingen. Han är dock inte särskilt tapper.
Gunhild Sehlins roman utspelar sig efter kriget och har av naturliga skäl inga danskar inblandade i handlingen. Lennart Rydsjö är den ende författaren som låter huvudpersonen komma i kontakt med den danska armén. Men syftet med den scenen är bara att visa skillnaden mellan friskyttar och snapphanar (vilken författaren är ensam om att göra) och därför får vi se friskyttar överlämna information till danskar varefter de återigen skiljs åt.
I Max Lundgren är danskarna inblandade såtillvida att de har skickat en sändning vapen till snapphanarna som sedan kommer på avvägar och som de måste återfinna. Men danskarna själva är inte fysiskt närvarande i handlingen.
Gunilla Kihlgrens roman utspelar sig strax före krigsutbrotten så här finns ett naturligt skäl till danskarnas frånvaro. Hon skrev dock en uppföljare (Fiendeland, 1986) och i den förekommer danskarna som visar sig inte vara mycket bättre än svenskarna. Boken avslutas nämligen med en skildring av hur danskarna intar Kristianstad och under tre dagar med mycket blodspillan plundrar staden. Kihlgren befäster här sin ställning som författare av indignationslitteratur. Såväl svenskar, snapphanar och danskar plågar de stackars skånska bönderna under kriget.
Torsten Bengtsson fortsätter i samma spår och låter en bonde berätta att även danskarna plundrar och tar vad de vill ha. Ingen av de svenska böckerna kan sägas vara danskvänlig. Det är de författare som har den mest negativa skildringen av svenskarna som också delar ut hård kritik mot danskarna. Det underliggande budskapet är pacifistiskt. Skånska kriget var hemskt för skåningarna.
