Inledning
För drygt 350 år sedan blev det tidigare danska landskapet Skåne en del av Sverige som en följd av freden i Roskilde. Övergången var inte smärtfri och under det skånska kriget 1675-79 gjorde Danmark ett försök att återta landskapet. De fick då stöd från lokalbefolkningen som bekämpade svenskarna genom att föra ett gerillakrig i främst norra Skåne där skogarna gav dem skydd. Dessa människor kallades snapphanar av svenskarna som inte såg någon anledning att skilja mellan de friskyttar som organiserades av den danska armén och de kriminella element som drog nytta av krigets kaos. Sverige vann kriget och Skåne förblev svenskt. Med tiden kom även skåningarna att uppfatta sig som svenskar.
Den oroliga tidsperioden är ett tacksamt ämne för äventyrsromaner riktade till barn & ungdom och stort antal böcker har skrivits om den här perioden. Men händelserna under denna tid väcker också en hel del frågor som en skönlitterär författare måste ta ställning till. Med vilken sida ska en nutida skåning förväntas sympatisera med när snapphanestriderna skildras? Vilka är skurkar och vilka är hjältar i den våldsamma dragkampen om Skåne? Och hur förklarar man det faktum att skåningar förvandlades till svenskar på ett sätt som strider mot vår tids demokratiska värderingar?
Syfte & metod
Syftet med den här uppsatsen är att ta reda på hur Skånes övergång från Danmark till Sverige skildras i skönlitteraturen. Detta sker genom att studera verk från åtta olika författare och då särskilt se på hur de olika aktörerna skildras. Dessa är snapphanarna, svenskarna, danskarna och de skånska bönderna. I viss mån kommer jag även att se på hur dessa böcker förhåller sig till det nuvarande historiska forskningsläget.
Tidigare forskning
Bland fackhistorikerna är det främst snapphanarna som är omdiskuterade och den grupp man därför kan förvänta sig att den skildras på olika sätt av olika författare. Den danske auktoriteten på området, Knud Fabricius, framhöll skillnaden mellan friskyttarna som var reguljära soldater och de egentliga snapphanarna som bestod av kriminella element och som i stor utsträckning plågade civilbefolkningen. Den svenske auktoriteten, Alf Åberg, har ifrågasatt det meningsfulla med den distinktionen eftersom de två kategorier enligt honom kom att sammanfalla allteftersom kriget fortskred. När det gäller frågor om nationalism har trenden sedan den andra halvan av 1900-talet varit att tona ned betydelsen av detta. Alf Åberg ger till exempel större vikt åt de övergrepp som svenska ryttare inkvarterade hos skånska bönderna gjorde för att förklara den entusiasm som bevisligen förekom bland skåningar vid tiden för den danska invasionen 1675.
När det gäller litteraturvetenskaplig forskning har det inte skrivits så mycket om historiska romaner. En som dock har gjort det är Ying Toijer-Nilsson som har visat på hur den historiska romanen har förändrats i mitten av 1900-talet från att ha handlat om patriotiska hjälteskildringar till att mer handla om pacifistisk socialrealism som väcker indignation över historiska orättvisor. Denna uppsats blir därmed ett tillfälle att se om samma utveckling även gäller inom snapphanelitteraturen.
Presentation av de utvalda böckerna
De böcker som ingår i mitt urval omfattar så vitt jag vet de allra flesta författare inom denna genre. Flertalet av dessa författare har skrivit uppföljare men det är alltid det första verket som ingår i urvalet. De författare som inte ingår här är Johan Petterson som skrivit tre böcker om en snapphane som frusits ned och vaknat upp i vår tid. Samt Kim Kimselius som 2006 skrev om en tidsresa till snapphanetiden. Dessa är inte renodlade historiska romaner och eftersom de skrevs vid ungefär samma tid som Torsten Bengtssons bok kan de utelämnas här.
Etlar, Carit. Gjøngehøvdingen (1853)
Cederborg, Carl August. Göingehövdingen. (1899)
Sehlin, Gunhild. Snapphaneborgen. (1959)
Rydsjö, Lennart. De långa bössorna. (1963)
Lundgren, Max. – Sköld, Bo. Snapphanepojken. (1972)
Kihlgren, Gunilla. Snapphaneland. (1984)
Klausen, Orla. Göingehövdingen. (1988-91)
Bengtsson, Torsten. En ond tid. (2007)
Notera att Orla Klausens verk är en serieversion av Carit Etlars roman som utspelar sig i Danmark 1658. Cederborg, Rydsjö och Bengtssons böcker utspelar sig i Skåne under det skånska kriget. Kihlgrens bok utspelar sig strax innan och Sehlins några år efter kriget. Under arbetets gång har det visat sig att Kihlgrens uppföljare Fiendeland (1986), som utspelar sig vid krigsutbrottet, hade varit ett bättre val för att kunna besvara vissa av uppsatsens frågor. Jag har därför kompletterat analysen med upplysningar om innehållet i denna bok.
RESULTAT-DELEN
Allmänna drag i snapphanelitteraturen
Något som sticker ut när man gör en översikt av skönlitteraturen om snapphanar är att samtliga svenska författare till dessa böcker är skåningar. Carl August Cederborg föddes 1849 i Gryt socken i Östra Göinge. Att Gunhild Sehlin också är från Göinge framgår av baksidan på hennes bok. Lennart Rydsjö var från Malmö. Max Lundgren är från Kävlinge. Gunilla Kihlgren föddes i Knislinge i Göinge. Och Torsten Bengtsson uppger i sin bok att han bor i Höör.
Ett annat drag är att alla dessa skånska författare låter sina snapphaneböcker utspela sig i Göingebygden. Detta trots att snapphanarna var talrika i hela norra Skåne samt i Blekinge och på Hallandsåsen. Göingebygden som bara omfattar den centrala delen av norra Skåne har på något sätt fått ensamrätt till snapphanarna. En förklaring till detta kan vara att det är smeknamnet på den person som avhandlas i nästa avsnitt som har gjort snapphanar och göingar nästan synonyma.
Göingehövdingen
Den i särklass mest kände snapphanen är Sven Poulsen, även kallad Göingehövdingen. Fast trots att han var en historisk person som ledde danska friskyttar beror hans berömmelse nog mer på att han i fiktionaliserad form är hjälten i Carit Etlars roman från 1853. Och det är samme fiktive Sven Poulsen som är titelfiguren i Carl August Cederborgs roman från 1899. En bok som kan beskrivas som en fristående uppföljare till Carit Etlars bok.
Den verklige Svend Poulsens födelseår är okänt men han deltog 1625 i det trettioåriga kriget, vilket borde innebära att han rimligen inte kan var född senare än 1610. Carit Etlars Göingehövding som bekämpar svenskar i södra Själland 1658 är dock bara 35 år gammal och är därför tillräckligt ung för att vara den verklige Göingehövdingens son. Carit Etlar har uppenbarligen haft ett behov av att göra Svend Poulsen yngre eftersom denne är en actionhjälte av stora mått i hans roman.
I Carit Etlars roman är nämligen Sven Poulsen en friskyttekapten som vid tiden för tåget över Bält bedriver ett framgångsrikt gerillakrig mot svenskarna när resten av den danska armén har vikit ner sig mot den svenska övermakten. Han är en äkta dansk folkhjälte som inte tycks ha några som helst karaktärsbrister. Han är en rättrådig, tapper och initiativrik krigare som leder en skara hårdhudade män från Göinge. Han drivs enbart av fosterlandskärlek och är inte det minsta intresserad av vare sig beröm eller ekonomiska belöningar. Oavsett vilken knipa han befinner sig i finner han alltid en utväg, antingen med hjälp av list eller genom sin skicklighet i att hantera vapen. Carit Etlars Göingehövding kan därför ses som en tydlig representant för de äldre historiska ungdomsromanerna som syftade till att främja patriotism och där heroism stod i fokus.
I Carl Augusts Cederborgs bok med samma namn återvänder Carit Etlars Göingehövding 1677 till det nu svenska Skåne för att försöka återbörda det till Danmark. Att det är frågan om just samme person som varit med om äventyren i Carit Etlars roman sägs rakt ut i en not. Trots att Cederborg i övrigt har en mycket negativ syn på snapphanarna låter han Svend Poulsen behålla alla de positiva egenskaper som Carit Etlar gav honom. I en diskussion mellan en svensksinnad präst och en annan snapphaneledare fälls till exempel följande ord:
– Tror du inte, att Göingehövdingen skulle vara hågad att underhandla om en lösepenning?
– Det tror jag knappast. Ser du, Göingehövdingen är inte gjord av vanligt virke. Han är inte som vi andra. Det är patriotism, som gjorde honom till snapphane.
I likhet med Etlars Göingehövding har även Cederborgs Göingehövding en förkärlek för förklädnader och krigslister. I Cederborgs tolkning är dock svenskarna för det mesta alldeles för vaksamma för att gå på Svend Poulsens trick. Överhuvudtaget är Cederborgs Göingehövding en mer tragisk gestalt än Etlars svärdviftande äventyrare. Han är visserligen samma ädelmodige hjälte som för tjugo år sedan men Skåne har förändrats under denna tid och blivit svenskt. Göingehövdingens gamla veteraner avböjer erbjudandet att ansluta sig till honom och tjänar numera Sverige medan han är tvungen att leda över ett allmänt avskytt rövarpack som är väsenskilt från de snapphanar som han ledde förr i tiden. Och Göingehövdingen får inte heller hedern att stupa i en ärlig strid mot svenskarna utan lönnmördas istället av rivaler inom sina egna led.
I nästa bok av Gunhild Sehlin (1959) utspelas handlingen under fredstiden efter Skånska kriget. Snapphanarna gömmer sig dock fortfarande i skogarna och plågar bönderna. En äldre man berättade då för ett förvånat barn att:
i gamla tider var snapphanarna bra karlar som stred för hem och frihet. I min ungdom smidde jag mången god bössa åt göingehövdingen Svend Poulsen och hans folk. Svend, det var en karlakarl, det.
Även här, om än i en kort notis, skildras Svend Poulsen som en hjälte. Och även hos Lennart Rydsjö omnämns han i förbifarten som en känd snapphane. Men i de följande böckerna omnämns han inte alls (förutom i Orla Klausens serieversion förstås, som är trogen sin förlaga när den skildrar Svend Poulsen). I Gunilla Kihlgrens uppföljare Fiendeland ingår dock Sven Poulsen i handlingen som en bifigur. Hans gamla bedrifter från kriget 1643-45 omnämns med ett exempel på hur han med hjälp av en krigslist drog svenskarna vid näsan. Men i denna bok har Svend Poulsen en ålder som bättre överensstämmer med den historiske Svend Poulsen än med Carit Etlars version. Han är här en gammal man och inte alls den respektingivande krigare han en gång var. I Kihlgrens tolkning är han inte längre en actionhjälte utan enbart en ädelmodig och tragisk gestalt. Och när danskarna plundrar Kristianstad med mycket blodspillan är han på plats:
Sven Poulsen såg allt. Han kunde ingenting göra för att stoppa det. Hans sorg och vrede var hemsk att skåda.
Det är möjligt att Svend Poulsen även förekommer i uppföljare till de andra sentida författarnas böcker. Men det går ändå att se ett mönster i att Svend Poulsen i Kihlgrens tolkning inte längre är någon actionhjälte och att i de böcker han saknas i finns det ingen annan hjälte av hans kaliber. Detta följer den trend som är tydlig i andra historiska ungdomsromaner skrivna under efterkrigstiden. Kriget har avglorifierats och heroism har ersatts med pacifism.