Sverige utkämpade många krig under stormaktstiden och det finns på olika ställen listor som räknar upp dessa. Men ett krig som oftast utelämnas i dessa listor är det Pfalziska tronföljdskriget (1688-1697). Trots namnet handlade inte kriget så mycket om tronföljden i Pfalz utan det bröt ut som en reaktion mot Frankrikes självsvåldiga annekteringar av tyskt territorium som hade pågått ända sedan slutet av det föregående kriget (Holländska kriget 1672-1678). För att stoppa och återställa dessa bildades den Augsburgska ligan som bestod av en stor mängd stater, nämligen Tyskromerska riket (inklusive Österrike, Bayern, Brandenburg och Sachsen), Nederländerna, England (med Skottland och Irland), Spanien, Portugal, Savoyen och… lilla Sverige. Anledningen till att Sverige deltog var främst att ha goda relationer med stormakterna så att de skulle bistå Sverige med att försvara Holstein-Gottorps rättigheter gentemot Danmark. Men även Karl XI var drabbad av Frankrikes annekteringar. Furstendömet Pfalz-Zweibrücken som han ärvde 1681 hade nämligen varit ockuperat av fransmännen sedan 1677.
I kampen mot fransmännen bidrog Sverige sålunda med flera tusen man i hjälptrupper. Det var dock en ytterst motvillig kung som skickade ut dessa trupper eftersom han tyckte illa om tanken att soldater som behövdes för att försvara Sverige skulle dö i Flandern. Den enda riktigt stora krigshändelsen som svenskarna var inblandade i (slaget vid Fleurus i juni 1690) resulterade också i mycket höga förluster och fick Karl XI att sätta press på sina bundsförvanter så att svenskarna inte skulle utsättas för onödiga risker.
De regementen som deltog i detta krig var alla nyuppsatta och de enda förband som överlevde kriget var de som hamnade i utländsk tjänst. Mest känt är det franska regemente som sedermera skulle benämnas ”Royal Suédois”. Det sattes upp av svenska krigsfångar efter slaget vid Fleurus (526 man). Regementets svenska prägel bibehölls under 1700-talet ända fram till franska revolutionen så till vida att alla officerare skulle vara svenskar. Förutom Royal Suédois sattes även ett holländskt regemente upp av svenska soldater som inte ville återvända till Sverige när kriget slutade 1697 (650 man). Regementschefen hette Bengt Oxenstierna och han stupade under det spanska tronföljdskriget i vilket regementet deltog i slagen vid Oudenaarde och Ramillies samt kanske även Malplaquet. Båda dessa regementen var klädda i blå rockar med gula uppslag.
Om Royal Suédois har Margareta Beckman skrivit en bok 1995. Information om det mindre kända holländska regementet finns i denna diskussionstråd.
Av de svenska soldater som valde att återvända till Sverige och fortfarande var tjänstdugliga tycks 210 man ha hamnat i Österbottens regemente som låg i garnison i Riga. Vid krigsutbrottet 1700 skulle dessa överföras till ett nyuppsatt regemente under Magnus Wilhelm Nieroths befäl, vilket gick förlorat vid Revals fall 1710. Detta enligt denna diskussionstråd.
När det gäller den svenska hjälpkårens sammansättning under själva kriget har jag dock inga exakta uppgifter utan bara lite fragmentariska uppgifter. Vid Fleurus deltog tre svenska förband: Nils Bielkes regemente (876 man), Carl Gustaf Erskins regemente (också 876 man) samt fyra kompanier från Gustaf Mauritz Lewenhaupts regemente (292 man). Endast det sistnämnda förbandet bestod i någon större utsträckning av etniska svenskar (134 man). Under slaget förlorade Bielkes regemente 605 man i döda och tillfångatagna, Erskin förlorade 730 man i döda och tillfångatagna medan Lewenhaupts mannar kom lindrigt undan tack vare en lysande insats av en ung lovande major vid namn Magnus Stenbock (endast 49 man förlorades).
Fler regementen än dem som deltog vid fleurus var dock på väg till krigsskådeplatsen och i ett tidigare länkat forum har Daniel Schorr skrivit detta:
”The Swedes provided one cavalry regiment to the Netherlands 1694-98. The Colonel was Kjell Christoffel von Barnekow. It consisted of 6 companies each of 76 men. Raised primarily from excess personnel from the Pommerska kavalleriregementet and the Bremiska Kavalleriregementet.
Initially, 6 infantry regiments were provided. One of which was raised in Sweden, while the others were raised in the German provinces. The Swedish regiment was commanded by Gustav Moritz Graf von Löwenhaupt. It was raised partly through normal recruitment methods and partly from drafts from seven Swedish Indelta (National) regiments, as well as the Tyska Livregemente and Svenska Livregemente.”
Jag har även stött på en blogg som redovisade vilka uniformer de svenska regementena hade men tyvärr sparade jag inte den som ett bokmärke och trots många försök har jag inte lyckats hitta den igen. Jag vill dock minnas att rockarna var blå och grå med uppslag i de för svenska regementen typiska färgerna.
Den sanna historien om Englands ärorika revolution
När jag ändå skriver om det pfalziska tronföljdskriget vill jag passa på och tipsa om den här artikeln:
The Glorious Revolution was really a Dutch invasion
Engelsmännen vill gärna skryta om att inget land har lyckats invadera dem sedan 1066, men det påståendet kan bara upprätthållas av en mycket nationalistisk historieskrivning. Den ärorika revolutionen 1689 framställs vanligen i brittiska historieböcker som en intern engelsk angelägenhet där holländaren Vilhelm III blev ”inbjuden” tillsammans med en holländsk armé för att avsätta en impopulär katolsk kung. Men det folkliga stödet för detta var i själva verket långt ifrån så stort som historieböckerna vill hävda och England utsattes för en regelrätt holländsk invasion och ockupation. Jag rekommenderar verkligen att ni läser artikeln!
Det finns i diverse svenska arkiv en stor mängd handlingar rörande de svenska officerare som deltog i pfalziska tronföljdskriget. När det gäller Barnekow finns det t.ex. en del i de la Gardieska arkivet (Lunds UB) och något även Vittskövle godsarkiv (Landsarkivet i Lund).
Gustaf Mauritz Lewenhaupts regemente hade delvis ett skånskt ursprung (soldater ur garnisonerna i Landskrona och Malmö samt värvningar i Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän år 1688), men hur man skötte nyrekryteringen under kommande år vet jag inte.
Att döma av Riksregistraturet (RR) hösten 1688 (i synnerhet 18/9) så var Lewenhaupts regemente uppbyggt på en bas av soldater från Strombergs, Modées och Makeléers regementen. Strombergs regemente bidrog med 200 man och de övriga med 300 man vardera. Om jag inte misstar mig helt låg dessa förband i garnison i Malmö, Landskrona och Göteborg (Bör väl alltså vara Svenska, Tyska och Drottningens livregementen till fot?)
Till denna bas av 800 man skulle 64 man nyvärvas och varje kompani (12 stycken) förses med 12 man officerare, underofficerare m.m. De 800 gamla knektarna skulle i första hand vara sådana som var ogifta och hade lust att prova lyckan utomlands. Beväpningen skulle vara 2/3 musköter och 1/3 pikar.
Den ursprungliga tanken var att regementet skulle få samma uniformer som Strombergs regemente hade, men detta kan ha ändrats.
Vid samma tid värvade också Nils Bielke såväl i Tyskland som i Sverige för den del av kontingenten som skulle utgå från de tyska provinserna. Vill man följa utvecklingen i det numera digitaliserade RR så är 18/9 1688 en bra utgångspunkt.
Intressanta uppgifter! Detta borde ju innebära att Lewenhaupts regemente bestod av långt fler svensktalande än vad Margareta Beckmans bok om Royal Suedois ger sken av. Enligt henne var det bara omkring 135 man från Lewenhaupts regemente som var etniska svenskar (utav de 292 som deltog i slaget av Fleurus?). Visserligen kan kanske Tyska livregementet ha bidragit med en hel del tyskar men det verkar här som att alla skåningar har kategoriserats som icke-svenskar i Beckmans källa.
Mycket intressant artikel. Det är lite svårt att finna information om detta bortglömda krig.
Men Sverige deltog väl egentligen aldrig utan Karl XI var med i egenskap av tysk riksfurste?
Andra bortglömda krig är Sveriges deltagande i bekämpandet av sjörövare i medelhavet tillsamans med USA 1801-1802 samt holländarnas belägring av den svenska kolonin Cabo Corso 1663. Sverige förlorade där sin enda afrikanska besittning.
Det finns diverse handlingar rörande Lewenhaupts regemente och rekryteringarna 1688 i samlingen ”Rullor – 1723”, volym 1688:22, Det finns även en generalmönsterrulla för L:s regemente från samma år. Av namnen i den senare är det väl inte helt enkelt att avgöra soldaternas ursprung, men nog finns det väldigt många som låter svenska.
Sedan är förstås frågan vad som avses med ”etniska svenskar” och vem som gjort definitionen. Det är väl fullt möjligt att vederbörande undantog alla som kom från områden som kom under svenska kronan under 1600-talet.
Strombergs, Makeléers och Modées regementen skulle ersättas för de avgångna genom nytillskott. Möjligen är detta som ställt till det för Georg Tessin (och Schorr) och lett till tolkningen att Lewenhaupts regemente rekryterades ur bl.a. sju indelta regementen. Det finns en del uträkningar rörande detta i volym 1688:22.
Dessa hjälptrupper hade sin närmaste grund i ett fördrag mellan Sverige och Nederländerna, slutet den 12 september 1688. I det förband sig Sverige att överlämna drygt 6 000 man. I bakgrunden fanns den s.k. garantitraktaten från 1681, genom vilken de båda länderna förband sig att bistå varandra vid angrepp utifrån.
Ja, sedan skickades förstås även en ”auxiliärkår” under Mellin till kejsarens hjälp (1690)
Hur stor var den?
Enligt Georg Tessin skulle den fördragsmässigt bestå av 6 000 man, men tydligen nådde man aldrig dit. Han uppger 4 000 för 1690, 2 050 för 1691 och samma för 1692.