Karolinerbloggen

Den svenska brigaden

Postat den 29 juni 2014 av Örjan Martinsson

Gustav II Adolf (1594-1632)

I början av 1600-talet fanns det två olika skolor om hur infanteriet skulle organiseras i fältslag. Den spanska skolans tercior som föredrogs av katolska länder i södra Europa och den holländska skolans bataljoner i tre linjer som föredrogs av protestantiska länder i norra Europa. Att dessa skolor var så inflytelserika berodde på att spanjorer och holländare utkämpade ett åttioårigt krig som lockade till sig många frivilliga från andra länder. När dessa återvände till sina hemländer blev de ambassadörer för respektive skola. På så sätt kom den holländska skolan till Sverige. Men dess kung Gustav II Adolf skulle inte anamma det rakt av utan han vidareutvecklade det i en sådan utsträckning att han kom att skapa ett helt eget taktiskt system som skulle lösa den stora brist som båda skolbildningarna hade

För trots alla skillnader mellan de spanska och holländska skolorna hade de en viktig likhet. De var båda i grunden defensiva taktiker som inte lämpade sig för offensiv. De spanska terciorna var ”oövervinnerliga” men väldigt långsamma. De holländska bataljonerna kunde visserligen röra och omorganisera sig snabbt, men under själva striden var dess uppställning på tre linjer i ett schackrutemönster ett stelt system. Det innebar nämligen att hela infanteriet förvandlades till en enda formation och att man därmed gick miste om den rörlighet som annars kännetecknade den holländska skolan. Dessutom gav holländarnas glesa formationer med ledvis eldgivning en begränsad slagkraft. Dessa offensiva problem hade de spanska och holländska generalerna inte ägnat mycket tankekraft åt att lösa eftersom krigföringen i Nederländerna kännetecknades av många belägringar och att båda sidor undvek riskerna i ett öppet fältslag.

Men Gustav II Adolf var desto mer offensivt inriktad och han ville söka avgörandet i ett stort fältslag. Med en gedigen utbildning i såväl militär teori som praktik ägnade han 1620-talet åt att reformera sin armé för att åstadkomma offensiv slagkraft. Gustav II Adolf bröt upp holländarnas stela schackrutemönster genom att dela upp infanteriet i brigader som bestod av tre ”skvadroner” (= bataljoner) och som kunde uppträda som självständiga taktiska enheter. Dessutom använde han musketerare och pikenerare på ett mycket mer aggressivt sätt.

Skvadronen ställdes upp i endast sex led jämfört med den holländska bataljonens tio. Och medan skvadronernas musketerarna kunde skjuta ledvis precis som holländarna, så var den svenska specialiteten en eldchock där alla musketerare sköt samtidigt, vilket åstadkoms genom att de tre bakre leden gick fram i luckorna mellan soldaterna i de tre främre leden. Denna koncentrerade eldgivning skapade mycket oreda i fiendens formationer, men den var också oerhört riskfylld eftersom musketerare var försvarslösa under den tiden som de laddade om sina musköter. Gustav II Adolf löste detta genom att låta pikenerarna utnyttja oredan hos fienden genom att gå till attack under tiden som musketerarna laddade om för nästa salva. En mer defensiv variant var att pikenerarna gick fram och bildade en mur framför musketerarna. Det normala var annars att varje skvadron hade pikenerare i mitten och musketerare i flyglarna. Men formationerna var flexibla och beroende på situationen fanns det flera varianter som tillämpades på brigadnivå.

Olika sätt att ställa upp en svensk brigad (taget från Bertil Nelssons bok ”Från Brunkeberg till Nordanvind”, 1993)

De svenska skvadronerna uppträdde inte som självständiga enheter i samma grad som de holländska bataljonerna eftersom Gustav II Adolf ansåg dem vara för små för att på egen hand rå på en tercio. Det var därför som han lät skvadronerna ingå i brigader. Brigaderna ställdes upp i spjutspetsformation med en skvadron längst fram och de övriga två bakom (1628-1631 experimenterade han med en fjärde skvadron i reserv bakom den i första linjen).

De brigader som Gustav II Adolf skapade var dock inga fasta administrativa enheter, utan de var mer eller mindre tillfälliga formationer som bildades genom att ett eller flera regementen fördes samman för att bilda jämnstora förband. De ingående skvadronerna kunde också bestå av manskap från flera olika regementen.

De självständiga brigaderna bröt upp det holländska trelinjesystemet och gjorde det mer flexibelt. Men Gustav II Adolf övergav inte idén om att ha en reservlinje och ställde därför upp sina brigader i två linjer. Detta skulle visa sig mycket effektivt när hans taktiska system visades upp för hela världen i slaget vid Breitenfeld 1631.

Vid Breitenfeld mötte Gustav II Adolf och hans sachsiska bundsförvant den segervane katolska armén under Tillys befäl. Sachsarna som använde sitt eget taktiska system flydde tidigt från slagfältet när Tilly koncentrerade sin attack mot dem. Därmed tycktes historien från de första tretton åren av det trettioåriga kriget än en gång upprepa sig. Tillys tercior rörde sig då mot den blottade svenska flanken för att avsluta slaget. Men de svenska formationerna visade prov på en häpnadsväckande snabbhet när brigaderna i deras andra linje förflyttade sig till den blottade flanken för att täcka upp. Terciorna som under sin långsamma förflyttning hade drabbats av oordning blev ett lätt byte för svenskarnas eldchocker och aggressiva pikanfall. Resultatet blev en förkrossande svensk seger.

Breitenfeld är ett av de få fältslag som nästan över en natt förändrade sättet att föra krig. Till skillnad från Nieuwpoort var den besegrade armén helt övertygad om sin taktiska underlägsenhet och redan året efter i slaget vid Lützen ställde den nye katolske fältherren Wallenstein upp sin armé i brigader som påminde om de svenska. Trots det skulle den ”svenska skolan” inte bli långvarig. Den svenska taktiken var mer avancerad än den holländska och krävde väldrillade soldater. Och i takt med att trettioåriga kriget förvandlades till en köttkvarn blev tillgången på sådana soldater allt sämre. Redan slaget vid Lützen hade resulterat i höga svenska förluster och än värre skulle det bli i det katastrofala slaget vid Nördlingen 1634. När det trettioåriga kriget slutade 1648 hade Gustav II Adolfs brigader sedan länge övergivits till förmån för en taktisk organisation som var enklare men som ändå strävade efter att bibehålla de kvaliteter i offensiv slagkraft och rörlighet som Gustav II Adolf hade introducerat.

Publicerat i Allmän historia, Taktik | 6 kommentarer

Den holländska bataljonen

Postat den 22 juni 2014 av Örjan Martinsson

Moritz av Oranien (1567-1625), grundaren av den holländska skolan.

Mellan 1568 och 1648 utkämpades de spanska terciorna ett åttioårigt krig mot Nederländerna som hade gjort uppror mot den spanske kungen. Holländarna leddes från och med 1585 av Moritz av Nassau (känd som Moritz av Oranien sedan 1618) och hans militära innovationer kom att förebåda slutet på den taktik som den spanska armén använde sig av. Hans så kallade ”holländska skola” införde den linjära taktik som efter slaget vid Breitenfeld 1631 skulle dominera slagfälten helt och hållet ända fram till franska revolutionen 1789.

Moritz insåg att hans upprorsarmé inte kunde förväntas nå den kvalitet att de skulle kunna besegra den spanska stormaktsarmén genom att använda samma taktik som spanjorerna. Istället sökte han nya vägar, och eftersom detta var under renässansen så var det naturligtvis från antiken som han hämtade sin inspiration. Närmare bestämt den romerska legionen som stred i tre linjer och som bestod av en mängd underavdelningar. En av dessa underavdelningar var kohorten som bestod av ca 500 man, och som med det moderna namnet bataljon (avlett från det franska ordet för strid) blev byggstenen i Moritz militära system. Istället för att drilla 3000 soldater så att de kunde strida i en enda stor och tät formation (likt Alexander den stores falang) ansåg Moritz att mindre och mer lätthanterliga enheter som samverkade tillsammans skulle bli mer effektivt. Och han var förstås inte sen med att påtala att den fruktade makedonska falangen mötte sin bane i form av den romerska legionen.

Samverkan mellan de holländska bataljonerna gick till så att infanteriet ställdes upp på tre linjer som i sin tur var uppdelade i sektioner som kallades för brigader (vilka var den närmaste motsvarigheten till terciorna). Brigaderna bestod av sex bataljoner och hade två av dem i vardera linje. Bataljonerna behövde mycket manöverutrymme för att kunna utföra sina rörelser så mellan varje bataljonspar (vanligen identiskt med ett regemente) fanns en lika bred yta som var helt öppen. Denna lucka täcktes av bataljonerna i den andra linjen som befann sig en bataljonsbredd bakom den första linjen. Slutligen fanns det en tredje linje i reserv som stod två bataljonsbredder bakom den andra linjen. Dessa bataljoner var positionerade bakom den första linjens bataljoner. Allt detta resulterade i ett schack- eller diamantmönster som det som syns på bilden nedan:

Fransk infanteri uppställda enligt den holländska skolan under belägringen av La Rochelle 1628.

Franskt infanteri uppställt enligt den holländska skolan under belägringen av La Rochelle 1628.

Uppställningen som helhet hade därmed mycket luft och även inne i bataljonerna stod soldaterna glesare än i tercion. Detta gjorde de holländska bataljonerna lätta att manövrera på slagfältet och omställningar från till exempel marschordning till slagordning gick väldigt snabbt. Systemet var även flexibelt så till vida att bataljonerna kunde både strida självständigt och som en del av en större enhet. Som en del av brigaderna kunde de till exempel lätt omgruppera sig till fyrkant vid behov genom att mittenbataljonerna roterade 90 grader.

Varje bataljon stod uppställd på 10 led med pikenerare i mitten och musketerare vid flyglarna. Formationen var tillräckligt gles så att när det första ledet hade skjutit kunde det ställa sig längst bak och ladda om medan det andra ledet gick fram för att skjuta och upprepa proceduren. På det här sättet utnyttjades eldkraften mycket mer effektivt än på den spanska sidan. I terciorna fanns det nämligen mängder av musketerare längst bak och vid sidorna som aldrig fick tillfälle att skjuta på fienden under ett slag.

Med alla dessa fördelar kan det tyckas som en självklarhet att den holländska skolan kom att ersätta den spanska skolan. Och visst, efter att Morits besegrade spanjorerna i slaget vid Nieuwpoort år 1600 spred den sig snabbt till många länder (främst i Nordeuropa). Men den spanska tercion var fortfarande en mycket tuff motståndare och vid Nieuwpoort var det faktiskt terciorna som drev undan de holländska bataljonerna. Det var tack vare kavalleriets insatser och misstag på den spanska sidan som gjorde att holländarna till sist kunde besegra det uttröttade spanska infanteriet. Spanjorernas såg därför ingen anledning till att ompröva sin infanteritaktik. Och under första halvan av det trettioåriga kriget besegrade de katolska arméernas tercior gång på gång de protestantiska arméernas bataljoner.

Den holländska skolan kännetecknades av snabbhet och flexibilitet men saknade kraften i den spanska tercion. Så när formationerna drabbade samman i handgemäng med blanka vapen var det tercion som drog det långa strået. Det skulle krävas ytterligare reformer från ett visst lejon från Norden innan tercion skulle försvinna från slagfälten.

Publicerat i Taktik | Lämna en kommentar

Den spanska tercion

Postat den 15 juni 2014 av Örjan Martinsson

Jag fick nyligen en fråga som berörde Gustav II Adolfs taktik och det gav mig idé om att skriva en serie inlägg som skildrar taktikens utveckling under 1600- och 1700-talet. Den lämpliga startpunkten är då den så kallade spanska skolan som var den dominerande under 1500-talet och fram till trettioåriga kriget då den fick ge vika för Gustav II Adolfs militara innovationer.

Den spanska skolan har sin upprinnelse i de italienska krigen mellan Frankrike och Habsburgarna som pågick av och till under åren 1494-1559. Spanjorerna hade då problem med att skydda sig mot det tunga franska kavalleriet och deras lösning blev att formera sitt infanteri i täta fyrkanter (”tercior”) där musketerarna omgav en kärna av pikenerare som skyddade dem mot kavallerianfall från samtliga håll. Vid varje hörn fanns det dessutom en mindre fyrkant med musketerare. Dessa mindre fyrkanter var inspirerade av fästningarnas bastioner och fyllde samma funktion, dvs. gjorde det möjligt att beskjuta anfallande fiender i flanken. I en normal slagordning fanns det tre tercior, en längst fram och två bakom den så att de bildade en triangel och kunde understödja varandra. Varje tercio utgjorde då en tredjedel av infanteriet, vilket är förklaringen till namnet tercio (= tredjedel på spanska). När arméerna växte utökades antalet tercior men man fortsatte att gruppera dem tre om tre så att de bildade så kallade ”draktänder”.

En tercio omgiven av krutrök

En tercio kunde komma i vilken storlek som helst och de tidiga föregångarna kunde vara uppemot 6 000 man starka. Fast redan 1534 blev det standard att den spanska tercion skulle ha en officiell styrka på 3 000 man. Men eftersom manskapsstyrkan kunde variera avsevärt under ett fälttåg krävdes det också att officeren som var ansvarig för att organisera formeringen till tercio hade matematisk begåvning för att räkna ut de rätta proportionerna på avdelningarna. Ett exempel på hur proportionerna såg ut i en fulltalig spansk tercio syns i den nedre bilden:

En spansk tercio med 1400 pikenerare i mitten omgivna av 1400 musketerare i fyrkanten samt 125 stycken i varje ”bastion”. Sammanlagt 3 100 man med proportionerna 3:2 mellan musketerare och pikenerare.

Den stora fördelen med terciorna var att de var extremt svåra att slå ut eftersom de var bokstavligt talat rörliga fästningar av kött och blod med pikar som likt en igelkott stack ut åt alla håll. Terciorna bidrog därmed till att ge den spanska armén en aura av oövervinnerlighet som skulle vara från 1500-talet fram till slaget vid Rocroi 1643 mot fransmännen. Det var dock också en i grunden defensiv formation och dess stora nackdel var att de rörde sig väldigt långsamt på slagfältet. En annan nackdel var att den täta formationen gjorde dem sårbara för skjutvapen. Men just detta var inget större problem under terciornas storhetstid då skjutvapnen ännu hade en mycket låg effektivitet. En värre nackdel var då snarare att tercion var en mycket komplicerad formation som krävde väldrillat manskap för att fungera. För arméer som inte hade tillgång till professionella soldater i samma utsträckning som stormakten Spanien var därför tercion inget bra alternativ. Ett exempel på en sådan armé var den holländska upprorsarmé som 1568-1648 kämpade för självständighet mot just de spanska terciorna. Det var där som den holländska skolan utvecklades och som sedan skulle leda till terciornas undergång.

Publicerat i Taktik | 2 kommentarer

Slagfältsmuseet i Fisksätra

Postat den 8 juni 2014 av Örjan Martinsson

Filmen om slaget vid Stäket

För exakt en vecka sedan öppnades ett litet museum som skildrar slaget vid Stäket och jag har nu gjort ett besök där. I utställningen återfinns föremål som hittades vid de arkeologiska utgrävningarna samt en del annat som lånats in från andra museer (till exempel en sabel som tillhört Peter den store). Det mest intressanta för mig var dock att se det färdiga resultatet av den filminspelning som jag råkade stöta på för precis ett år sedan.

Peter den stores sabel

När jag gick in i det lilla rummet där filmen visades hade jag rätt låga förväntningar eftersom det är svårt att förmedla känslan av ett fältslag med bara en handfull reenactment-killar. Youtube-klippet av filminspelningen från förra året hade inte heller varit så övertygande. Men i filmrummet får man en panoramakänsla eftersom filmen är så bred och projicerad på en vägg i ett runt rum. De har även använt tekniken med skakig handkamera för att ge intrycket av att man ser slaget från en enskild soldats synvinkel. Och när alla tränger ihop sig i en skyttegrav så får man inte det har problemet med att en handfull gubbar ska representera en hel bataljon. Så filmen är helt okej. Det som blir lidande är väl snarare den historiska korrektheten. Bengt Nilsson kommenterade redan i fjol att några fältbefästningar inte lär ha varit uppförda när slaget utkämpades. Och när jag såg filmen reagerade jag på att svenskarna hade valt en väldigt dålig plats att försvara sig på. Ryssarna höll nämligen den högre terrängen så svenskarna fick hela tiden skjuta uppåt. Min mamma som också såg filmen uttryckte det bäst: ”varför sitter dom nere i en grop och skjuter?”.

I museet hade de även hängt upp en karolineruniform som jag naturligtvis var tvungen att ta ett foto av. Bredvid uniformen syns även en liten unge som har figurerat på den här bloggen för inte så länge sedan. Hans förmåga att förstöra saker är legendarisk och detta museibesök var inget undantag. Det finns en anordning på museet som påminner om ett flipperspel där man kunde jämföra olika träslags hårdhet genom att slå en kula mot träbrickor. Lille Calle tog dock i med rejäl kraft och sköt kulan så många gånger att den stackars träbrickan till slut bröts itu. Han fick en mild tillrättavisning av en ur personalen, men till sin egen glädje fick han behålla resterna av träbrickan som han sedan stolt visade upp för sina luttrade föräldrar.

Publicerat i Sevärdheter | 3 kommentarer

Valresultat

Postat den 1 juni 2014 av Örjan Martinsson

Den här helgen har jag inte heller målat några tennsoldater utan istället vilat ut mig efter en väldigt hektisk maj månad då jag inte har haft mycket privat tid. Nu har i alla fall sommaren kommit och det är hög tid att jag äntligen börjar få fort på hobbyhjulen igen.

Något som jag dock har hunnit med under veckan är att uppdatera min sida om Europaparlamentsvalen med de senaste nationella valresultaten. Resultaten på Europanivå kommer att dröja tills gruppindelningen i Europaparlamentet är klar.

Det speciella med det senaste valet är att nio partier för första gången tog sig över 4%-spärren i ett nationellt val. Om detta upprepar sig i riksdagsvalet i höst kommer vi att få problem då vårt valsystem inte är designat för att hantera så många partier. Redan i förra valet, då åtta partier valdes in, räckte inte antalet utjämningsmandat till för en helt proportionell mandatfördelning. Moderaterna och Socialdemokraterna fick för många mandat och småpartierna fick för få. Det var dessutom mycket nära att Alliansen skulle ha fått fler röster än den samlade oppositionen men ändå färre mandat. Som en följd av detta pågår en process att ändra vallagen. Men eftersom det innebär en ändring av grundlagen kan det inte träda i kraft förrän i valet 2018. Det finns därmed en betydande risk att valresultatet i höst inte kommer att återspegla folkviljan.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan, Övrigt | 6 kommentarer

Nytt målningsuppdrag

Postat den 25 maj 2014 av Örjan Martinsson

Ännu en vecka har gått och denna gång har barnkalas och EU-val distraherat mig från hobbyn. Lite målning har jag dock hunnit med. Upprinnelsen till det är att min brorson Calle, en av de mest destruktiva ungar som jag har lärt känna, för ovanlighetens skull hade visat intresse för något konstruktivt. Efter att i vanlig ordning ha förstört möbler med en hammare (en gammal bänk som hans föräldrar har gett honom tillstånd att demolera så att han kan få utlopp för sin förstörelselusta under kontrollerade former) så hittade han staketpinnar och fick då idén att han skulle använda dem till att sätta upp skyltar. Med hammare, staketpinnar och en hink med spik gick han bort till en allmänning och försökte spika upp sina skyltar på ett träd. Fast han var lite för liten för att på egen hand kunna spika upp skyltar. Jag ville dock uppmuntra hans övergång från ligist till hantverkare så jag spikade upp skyltarna åt honom. Sedan målade jag även texten på dem helt i enlighet med hans instruktioner.

Som målare utvecklas man hela tiden och från den här episoden lärde jag mig att röd färg på brun botten inte syns så bra. Det ska dock stå ”HEM TILL FARMOR”.

Publicerat i Övrigt | 2 kommentarer

Bloggtips

Postat den 18 maj 2014 av Örjan Martinsson

Jag hinner inte skriva något längre inlägg idag så istället passar jag på att tipsa om andra bloggar som kan vara intressanta.

Först ut är The Great Northern War. Mannen bakom den bloggen är ingen mindre än Bengt Nilsson som ofta har delat med sig av sina kunskaper i kommentarerna till mina blogginlägg. I sin egen blogg plockar han fram intressanta notiser från källorna om det stora nordiska kriget.

Sedan har Vlad Velikanovs blogg Oderint Dum Probent som jag har tipsat om förut men som förtjänar att nämnas en gång. Den presenterar fakta om flera olika krig under 1600- och 1700-talet men med tonvikten på rysk militärhistoria.

Bland bloggar som handlar om tennsoldater så är Steve Metheringhams blogg Lace Wars of Tin av stort intresse eftersom den innehåller senaste nytt om Prince Augusts satsning på sjuårskriget. Jag tipsade om den redan för en dryg månad sedan, men jag tror inte att jag har tipsat om nästa blogg tidigare, Nämligen Scheck’s Zinnsoldatenkriege. Även denna blogg handlar om 40mm-figurer som utkämpar sjuårskriget. Men dessa figurer är fantastiskt välmålade och presenteras i otroligt välgjorda diaramor. Fotografierna av allt detta är i sin tur lika skickligt gjort och man får stundom känslan av att det är riktiga slagfältsscener som någon tidsresenär har fotograferat.

Slutligen så sitter jag på ett antal andra blogglänkar som jag samlade ihop för några år sedan när jag sökte efter bloggar som handlade om just Prince Augusts figurer. Innehållet är ganska blandat och inte alls uteslutande om Prince August. Men ibland hittar man intressanta inlägg om hur man till exempel kan konvertera olika Prince August-figurer.

Publicerat i Litteratur | Lämna en kommentar

Hur ska en pik bäras? – del 2

Postat den 11 maj 2014 av Örjan Martinsson

Jag hittade till slut en samtida bild på pikenerare som bär piken på samma sätt som Prince Augusts marscherande pikenerare. Bilden finns på sidan 168 i det fjärde bandet av ”Kungl. Svea Livgardes historia” och föreställer en späckad bataljon under slaget vid Düna. Visserligen är inte heller samtida bataljmålningar några pålitliga källor, men jag känner ändå att jag nu med gott samvete kan fästa pikarna på det sätt som jag hade tänkt mig i inlägget för två veckor sedan. Man kan kanske tycka att jag är väldigt nojig över pyttesmå detaljer. Men för en gångs skull vill jag slippa behöva ändra massor av tennsoldater i efterhand när jag upptäckt att jag hade helt fel. Detta har annars varit en alltför bekant visa för mig.

Lite pinsamt är det dock att jag missade den ovannämnda bilden när jag skrev det första inlägget för två veckor sedan. Men ”Svea Livgardes historia” är ett bokverk späckfullt med fakta som jag införskaffade relativt nyligen. När jag ursprungligen letade efter bilder på pikenerare hade jag inte ännu böckerna och när jag sedan köpte dem tänkte jag inte någon tanke på pikenerare. Istället hade jag tittat i många ospreyböcker som till exempel dem om Gustav II Adolfs armé, ”Pike and Shot Tactics 1590-1660” och ”Landsknecht Soldier 1486-1560”. Men trots att de var rikt illustrerade så saknade de alla en bild som visade marscherande pikenerare.

För övrigt fick jag ett bra tips från Bengt Nilsson om att det karolinska infanterireglementet från 1701 finns tillgängligt för nedladdning på Internet. Jag har kikat lite i den och ska väl försöka att tränga mig in djupare i den omsider. Som man kan förvänta mig finns det en mängd olika handgrepp för pikenerare. Redovisningen av pik-excersisen inleds på sid 50 i reglementet (sid 26 i PDF-filen) och har följande moment:

Ställer eder med piqve för foten
Lägger neder eder piqve med förwänd hand
Tager upp eder piqve och ställer den för foten
Piqve på handen
Ställer eder
Piqve på arlan (axlan)
Ställer eder
Högbärer eder piqve
Ställer eder
Föruth fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Höger om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Wänster om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Höger omwänder eder / fäller piqve mot man
Ställer eder
Wänster omwänder eder / fäller piqve mot man
Ställer eder
Piqve på arlan (axlan)
Förut fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Höger om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Wänster om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Höger omwänder eder / fäller piqve mot man
Ställer eder
Wänster om wänder eder/fäller piqven mot man
Ställer eder
Piqve för foten
Högbärer eder piqve
Förutfäller eder piqve mot man
Ställer eder
Höger om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Wänster om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Höger omwänder eder / fäller piqve mot man
Ställer eder
Wänster omwänder eder / fäller piqve mot man
Ställer eder
Med halfwa leder höger och wänster om / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Med halfwa rotar fram och tillbaka / fäller eder piqve mot man
Ställer eder
Piqve för foten
Släper eder piqve med stumpen tillbaka / och spetsen i högra handen
Förut fäller eder piqve mot man
Ställer eder med stumpen tillbaka
Piqve för foten
På wänstra sidan släper eder piqve med spetsen tillbaka
Wänster omwänder eder / fäller piqven mot man
Ställer eder
Piqve för foten.

Beskrivningar av momenten följer sedan, men jag skulle nog ha önskat mig en del instruktiva bilder också för texten erbjuder en del tuggmotstånd. Mest osäker är jag på nummer 6 och 20. Vad menas med ”Piqve på arlan”? Har jag läst fel? (Ja, jag läste fel. Det ska vara ”axlan”)

Nåja, snart kommer jag i alla fall att sätta igång och måla marscherande bataljoner och inte bara prata om det som jag har gjort hittills.

Publicerat i Vapen & harnesk | 6 kommentarer

Uniformstillverkning med mera

Postat den 4 maj 2014 av Örjan Martinsson

Jag har vårstädat lite och gallrat ut en del böcker och annat som jag inte behöver. Bland annat hittade jag ett papper där jag har gjort anteckningar från en bok som jag fann i ett bibliotek. Istället för att spara en lös papperslapp så tänkte jag att jag istället kan digitalisera den här:

Boken heter Kronans kläder (Armémuseums årsbok 2010) och i den finns en lista över de manufakturer som skulle förse de svenska regementena med uniformer. Tyvärr skrev jag inte upp vilket årtal det här gällde, men jag vill minnas att det rörde sig om den tidiga delen av frihetstiden.

Stockholm: Livgardet + 14 infanteriregementen och 8 kavalleriregementen (norra Sverige och Finland).
Norrköping: 7 infanteriregementen, Amiralitetet samt garnisonerna i Kalmar och Jönköping. Östgöta, Västgöta och Smålands kavalleriregementen.
Malmö: Kavalleriregementena i Skåne och Blekinge. Garnisonerna i Skåne, Halland och Karlshamn.
Göteborg: Gustav Macliers regemente och Göteborgs fästningsgarnison.

Som jämförelse kan jag ta med vad Arthur Stille har skrivit om (sid 157) när den svenska armén återuppsattes efter slaget vid Poltava:

” I allmänhet tillverkades munderingarna för hvarje regemente samladt under en hand: Upplands, Östgöta och Södermanlands regementen fingo sina från Stockholm, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings regementens munderingar beställdes och tillverkades hos kommissarien Ehrenspetz i Norrköping, något äfven i Jönköping och Kalmar, Västmanlands regementes i Amias faktorier i Göteborg. På Lifregementet till häst skulle hvarje rusthåll för sig ombesörja munderingars anskaffande, men äfven här beställdes rockar och kappor hos Ehrenspetz i Norrköping. ”

Stockholm och Norrköping var alltså de orter där svenska uniformer huvudsakligen tillverkades, med viss assistans av Göteborg och Malmö. Just 1709 så bidrog Malmö av naturliga skäl inte med några uniformer.

Den uppdelningen av regementen som jag listade först var emellertid inte avsett att gälla vid ett enstaka tillfälle. Det var en permanent indelning där tjänster från privata manufakturerna hade upphandlats. Under frihetstiden var dock korruptionen mycket omfattande och politiska kontakter övertrumfade kvalitet vid upphandlingen. När regementena väl hade blivit tilldelade sin leverantör kunna dessa tjäna stora pengar genom att sänka kvaliteten på uniformerna. Regementena kunde inte göra något åt saken eftersom de var beordrade att enbart beställa från sin tilldelade leverantör. De försök som gjordes att köpa från utlandet sågs inte med blida ögonen och regeringen använde orwellianskt språkbruk för att rättfärdiga sin ordning. Ideligen påmindes regementena om att de svensktillverkade uniformerna höll bättre kvalitet trots att det var uppenbart att så inte var fallet. Det var så illa att flera regementen under frihetstiden hellre valde att bekosta reparationer av sina gamla utslitna uniformerna än beställa nya från sina leverantörer

Kontrasten mellan hur den svenska armén uppträdde under stora nordiska kriget och under hattarnas ryska krig är mycket stor och det ovannämnda är en del av förklaringen till detta. Den regim som tog över under frihetstiden hade inget intresse av ett dyrt försvar utan ville att det skulle vara så billigt som möjligt. Därför byttes uniformer och fanor väldigt sällan ut och övningar kom ofta att ställas in. Den omfattande korruptionen såg sedan till att det lilla som spenderades gav lite tillbaka och politik gick före professionalism.

Att snåla med pengarna är dock ett val som politiker i alla tider har full rätt att göra. Men då ska man också anpassa sina ambitioner i motsvarande grad. Och det var något som de sannerligen inte gjorde, vilket resulterade i två misslyckade och helt onödiga krig.

________

På baksidan av det ovannämnda pappret hade jag även antecknat Jönköpings regementes förluster under slaget vid Stresow 1715 (hämtat från sidan 164 i dess regementshistoriska verk). Följande personer stupade i slaget: fältväbel Sven Löfberg, sergeant Nils Tursell och furir Karl Klint ”samt en del av gemenskapen”. Så nu vet ni det!

Publicerat i Allmän historia, Uniformer | 1 kommentar

Hur ska en pik bäras och skillnaden mellan 2,5 och 5 kronor

Postat den 27 april 2014 av Örjan Martinsson

De som följer den här bloggen vet att jag har ett stort antal omålade marscherande bataljoner. Förhoppningen är att jag ska kunna måla ett flertal av dem i sommar. Men innan dess är det lämpligt att ändra längden på en liten detalj innan jag har så många figurer att det inte är värt besväret att göra det. Denna detalj är hur högt över marken som den trubbiga änden av piken ska bäras av de marscherande pikenerarna. Ska jag fortsätta att bara ha en höjd på två enkronor och en femtioöring eller ska jag öka den till fem enkronor?

I begynnelsen följde jag Prince August instruktioner och hade pikar som vara 9 cm långa, vilket motsvara 4 meter i verkligheten. Men senare fick jag reda på att svenska pikar i själva verket var 5,5 meter långa, vilket skulle innebära 12,5 cm långa tennsoldatspikar. Så jag var tvungen att byta ut alla mina pikar. De nya pikarna framstod dock som väldigt långa jämfört med de gamla och framförallt mer besvärliga att hantera när jag skulle placera dem i min bokhylla. Därför gjorde dem ”kortare” genom att låta trubbändan hamna väldigt nära marken. Tanken var ju ändå från början att de skulle fungera som ett substitut för de stående pikenerare som då inte fanns Prince Augusts sortiment. Och jag föreställde mig att pikenerarna lät piken vila mot marken medan de stod och väntade på att musketerarna skulle skjuta färdigt.

Bild på Prince August kommande marsch-attack pose. Tagen från bloggen Lace Wars in Tin.

Sedan kom dock nya pikenerarformar. Bland annat en stående pikenerare som höll en upprätt pik med handen under trubbänden, som alltså inte var i närheten av marken. Mina marscherande pikenerare började kännas allt mindre historiskt korrekta och jag började misstänka att de verkliga pikenerarna under marsch höll piken upprätt med en hand under trubbänden. Med andra ord på ett liknande sätt som Prince Augusts nya marscherande musketerare från sjuårskriget håller sina musköter (se bild till höger). Frågan är bara om en sådan pose var aktuell även under stora nordiska kriget och ifall de även bar vapnen på ett sådant sätt under vanligt marsch långt bort från fienden? Det verkar ju ändå som en mer ansträngande pose än att ha piken bakåtlutad.

Fast hur som helst så är Prince Augusts marscherande karoliner skulpterade som de är med pik och musköt bakåtlutade mot axeln och det är inte så mycket jag kan göra åt den saken. Men jag kan ju höja piken något så att den åtminstone inte riskerar att skrapa mot marken när de marscherar.

Jag har försökt hitta bilder på marscherande pikenerare för att få någon vägledning exakt hur de bar den och hur högt över marken, men utan framgång. Så om ingen annan sitter på sådan information så kommer jag bara att godtyckligt fördubbla kontantinsatsen från 2,5 kr till 5 kr för att justera höjden på mina pikar.

Egentligen blir det inte så stor skillnad utan det är först när man tittar mer noggrant vid fötterna som man märker en skillnad. Fast det blir ju i alla fall lite mer realistiskt.

Publicerat i Tennsoldater | 8 kommentarer