Karolinerbloggen

Jag har vårstädat lite och gallrat ut en del böcker och annat som jag inte behöver. Bland annat hittade jag ett papper där jag har gjort anteckningar från en bok som jag fann i ett bibliotek. Istället för att spara en lös papperslapp så tänkte jag att jag istället kan digitalisera den här:

Boken heter Kronans kläder (Armémuseums årsbok 2010) och i den finns en lista över de manufakturer som skulle förse de svenska regementena med uniformer. Tyvärr skrev jag inte upp vilket årtal det här gällde, men jag vill minnas att det rörde sig om den tidiga delen av frihetstiden.

• Stockholm: Livgardet + 14 infanteriregementen och 8 kavalleriregementen (norra Sverige och Finland).
• Norrköping:  7 infanteriregementen, Amiralitetet samt garnisonerna i Kalmar och Jönköping. Östgöta, Västgöta och Smålands kavalleriregementen.
• Malmö: Kavalleriregementena i Skåne och Blekinge. Garnisonerna i Skåne, Halland och Karlshamn.
• Göteborg: Gustav Macliers regemente och Göteborgs fästningsgarnison.

Som jämförelse kan jag ta med vad Arthur Stille har skrivit om (sid 157) när den svenska armén återuppsattes efter slaget vid Poltava:

” I allmänhet tillverkades munderingarna för hvarje regemente samladt under en hand: Upplands, Östgöta och Södermanlands regementen fingo sina från Stockholm, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings regementens munderingar beställdes och tillverkades hos kommissarien Ehrenspetz i Norrköping, något äfven i Jönköping och Kalmar, Västmanlands regementes i Amias faktorier i Göteborg. På Lifregementet till häst skulle hvarje rusthåll för sig ombesörja munderingars anskaffande, men äfven här beställdes rockar och kappor hos Ehrenspetz i Norrköping. ”

Stockholm och Norrköping var alltså de orter där svenska uniformer huvudsakligen tillverkades, med viss assistans av Göteborg och Malmö. Just 1709 så bidrog Malmö av naturliga skäl inte med några uniformer.

Den uppdelningen av regementen som jag listade först var emellertid inte avsett att gälla vid ett enstaka tillfälle. Det var en permanent indelning där tjänster från privata manufakturerna hade upphandlats. Under frihetstiden var dock korruptionen mycket omfattande och politiska kontakter övertrumfade kvalitet vid upphandlingen. När regementena väl hade blivit tilldelade sin leverantör kunna dessa tjäna stora pengar genom att sänka kvaliteten på uniformerna. Regementena kunde inte göra något åt saken eftersom de var beordrade att enbart beställa från sin tilldelade leverantör. De försök som gjordes att köpa från utlandet sågs inte med blida ögonen och regeringen använde orwellianskt språkbruk för att rättfärdiga sin ordning. Ideligen påmindes regementena om att de svensktillverkade uniformerna höll bättre kvalitet trots att det var uppenbart att så inte var fallet. Det var så illa att flera regementen under frihetstiden hellre valde att bekosta reparationer av sina gamla utslitna uniformerna än beställa nya från sina leverantörer

Kontrasten mellan hur den svenska armén uppträdde under stora nordiska kriget och under hattarnas ryska krig är mycket stor och det ovannämnda är en del av förklaringen till detta. Den regim som tog över under frihetstiden hade inget intresse av ett dyrt försvar utan ville att det skulle vara så billigt som möjligt. Därför byttes uniformer och fanor väldigt sällan ut och övningar kom ofta att ställas in. Den omfattande korruptionen såg sedan till att det lilla som spenderades gav lite tillbaka och politik gick före professionalism.

Att snåla med pengarna är dock ett val som politiker i alla tider har full rätt att göra.  Men då ska man också anpassa sina ambitioner i motsvarande grad. Och det var något som de sannerligen inte gjorde, vilket resulterade i två misslyckade och helt onödiga krig.

________

På baksidan av det ovannämnda pappret hade jag även antecknat Jönköpings regementes förluster under slaget vid Stresow 1715 (hämtat från sidan 164 i dess regementshistoriska verk). Följande personer stupade i slaget: fältväbel Sven Löfberg, sergeant Nils Tursell och furir Karl Klint ”samt en del av gemenskapen”. Så nu vet ni det!