Musköteldens effektivitet under 1700-talet

Förra veckans inlägg blev långt och ändå hann jag inte med att ta upp allt om eldvapnen. Så här kommer del 2 som tar upp eldvapnens (bristande) effektivitet under inte bara övergångsperioden utan även resten av 1700-talet. Exemplen i det här inlägget kommer uteslutande från Christopher Duffys bok ”The Military Experience in the Age of Reason” (för övrigt en alldeles utmärkt introduktion till 1700-talets militärhistoria).  I boken har han även de två följande citaten som beskriver olika syner på eldvapen kontra blankvapen.

“The officer will take all proper opportunities to inculcate in the men´s minds a reliance on the bayonet; men of their bodily strength and even a coward may be their match in firing. But the bayonet in the hands of the valiant is irresistible. “

Generallöjtnant Burgoyne (1777)

“There is not probably an instance of modern troops being engaged in close combat; our tactics, produced by the introduction of firearms, are opposed to such a mode of action; we are dependent on the dexterous use of our firelock.”

Dalrymple (1782)

De båda citaten verkar vid första anblick vara direkt motstridiga. Men de går att sammanjämka om man tar hänsyn till att en attack med bajonetter mycket sällan resulterade i en egentlig närstrid. För åsynen av stormade fiender med bajonetter i högsta hugg resulterade vanligen i att soldaterna flydde innan fienden fick chans att döda någon. Detta innebär att en taktik som gick ut på att så fort som möjligt attackera sin motståndare med blanka vapen kunde vara mycket effektiv, vilket den svenska erfarenheten under stora nordiska kriget kunde vittna. Nackdelen var dock att om blotta åsynen av attacken inte räckte för att skrämma fienden på flykt så kunde det sluta med en katastrof.  För om båda sidor deltog i en närstrid med blanka vapen så hade de i praktiken omfamnat varandra i ett dödsgrepp. Den sida som först tappade modet och började retirera var tvungen att vända ryggen mot fienden i dess omedelbara närhet, vilket oundvikligen resulterade i skyhöga förluster (slaget vid Poltava till exempel). Än värre kunde det bli om motståndaren inte bara stannade kvar utan även hade tillräckligt med kyla för att hålla inne med sin eldgivning tills den attackerade sidan kom så nära att det inte gick att missa. Av dessa skäl föredrog de flesta generaler under 1700-talet en taktik som gick ut på att mjuka upp fienden med en längre eldduell och först när de visade tecken på att svikta var man villig att ta risken med en bajonettattack.

Men hur effektiv var då taktiken att på (kort) avstånd beskjuta fienden tills de sviktade? I början av 1700-talet låg eldhastigheten på två skott i minuten för att senare komma upp i 3-4 skott. Preussarna var förstås värst och skulle till slut uppnå hastigheter på sex skott i minuten. En intensiv eldduell innebar därmed att en bataljon kunde peppra sin motståndare med flera tusen skott på bara några minuter. Men äldre tiders musköter är ju ökända för sin dåliga träffsäkerhet. Piporna var slätborrade och inte helt raka så diametern var något större än kulan vilket resulterade i att kulan studsade inne i pipan och kunde få en rätt oförutsägbar bana. Dessutom hade en rund kula sämre ballistiska egenskaper en modern ammunition som är spetsig. Fast detta räcker inte för att förklara den bristande träffsäkerheten. En skjutövning med 200 musköter mot ett träplank (som Duffy hänvisar till på sidan 207) resulterade i 64 träffar på 200 och 300 stegs avstånd och hela 92 träffar på 100 stegs avstånd. Med en sådan träffsäkerhet skulle en preussisk bataljon kunna meja ned sin motståndare helt och hållet på bara två minuter. En annan skjutövning, där figurer målades på träplanket, visade visserligen att en tredjedel av ”träffarna” egentligen hamnade i luften mellan soldaterna och att endast var nionde skott var dödande. Fast likväl borde även en sådan begränsad träffsäkerhet orsaka stor förödelse på slagfältet. Men vad som uppnås på övningsfältet och vad som sedan händer på slagfältet är två vitt skilda saker.

I slaget vid Chotusitz 1742 avfyrade preussarna 650 000 skott och ändå stupade bara knappt 2 500 fiendesoldater (och lika många sårades). Det gick alltså åt 260 skott för varje dödad soldat och då har vi ändå inte tagit med artilleriets, kavalleriets och de blanka vapnens andel av dödande.  Med andra ord en extremt stor skillnad jämfört med övningsfältet där vart nionde skott var dödande. Och detta är inte ens ett udda exempel för i slaget vid Wandewash 1760 var förhållandet 200 skott på den engelska sidan för varje stupad, i Concord 1775 behövde amerikanerna 300 skott och i slaget vid Vittoria 1813 gick det åt hela 460 skott för varje dödad fransman.

Uppenbarligen presterade soldaterna betydligt sämre på slagfältet än på övningsfältet. Och detta gäller inte bara träffsäkerheten utan även eldhastigheten. Ett tempo på sex skott i minuten under strid är knappast realistiskt utan det bör ha sjunkit rätt snabbt till bara 2-3 skott allt eftersom soldaterna blev trötta och pipan bara blev smutsigare och smutsigare. Slarvig laddning av trötta och stressade soldater samt igentäppta fänghål bidrog också till att musköten inte avfyrades varje gång.

En viktig förklaring till den bristande träffsäkerheten vid strid var att krutröken gjorde det svårt att se sina motståndare. Även vid bra sikt var det mycket lätt hänt att en hel bataljon sköt över målet då de hade missbedömt avståndet. Eftersom det inte fanns sikten på musköterna uppmandes soldaterna nämligen att rikta piporna mot olika kroppsdelar på fienden beroende på avståndet. Om det nu överhuvudtaget ägnades någon sådan omsorg. Många officerare resonerade som att det inte spelade någon roll ifall man siktade, utan allt handlade bara om att skjuta så många kulor som möjligt på kortast möjliga tid så skulle blotta mängden resultera i förödande förluster. Fast statistiken talar som synes ett annat språk.

Slutligen går det inte heller att bortse från möjligheten att många soldater medvetet missade för att de inte ville döda. Forskning om andra världskriget har ju visat att det var en häpnadsväckande liten andel av infanteristerna som faktiskt var villiga att döda sina motståndare. Den överväldigande majoriteten av soldaterna sköt snett och överlät dödandet åt någon annan. Låt vara att andra världskrigets soldater inte behövde stå rakt framför sina fiender och utsättas för deras beskjutning. Hos 1700-talets soldater bör rimligen självbevarelsedriften ha haft större tyngd än de moraliska invändningarna när de sköt.

Det man kan konstatera av detta är att eldgivningen var som mest effektiv i början av slaget när soldaterna var utvilade, hade fri sikt och sköt en musköt som de hade laddat i lugn och ro före slaget. Därefter skedde en dramatiskt och smått osannolik försämring av effektiviteten som egentligen gjorde eldduellerna meningslösa. Det framstår därmed inte som om Karl XII:s taktik med att bara skjuta en enda salva på nära håll och sedan attackera med bajonetterna skulle ha varit så hopplöst förlegad under den senare delen av 1700-talet. Den tidens militärteoretiker var dock fullt upptagna med att försöka drilla sina soldater till fulländade maskiner och lät sig inte bevekas av att den eldgivning som uppnåddes på övningsfältet inte så lätt kunde kopieras till slagfältet. Det skulle dröja till franska revolutionen innan den här inställningen ändrades.