Den spanska tercion

Jag fick nyligen en fråga som berörde Gustav II Adolfs taktik och det gav mig idé om att skriva en serie inlägg som skildrar taktikens utveckling under 1600- och 1700-talet. Den lämpliga startpunkten är då den så kallade spanska skolan som var den dominerande under 1500-talet och fram till trettioåriga kriget då den fick ge vika för Gustav II Adolfs militara innovationer.

Den spanska skolan har sin upprinnelse i de italienska krigen mellan Frankrike och Habsburgarna som pågick av och till under åren 1494-1559. Spanjorerna hade då problem med att skydda sig mot det tunga franska kavalleriet och deras lösning blev att formera sitt infanteri i täta fyrkanter (”tercior”) där musketerarna omgav en kärna av pikenerare som skyddade dem mot kavallerianfall från samtliga håll. Vid varje hörn fanns det dessutom en mindre fyrkant med musketerare. Dessa mindre fyrkanter var inspirerade av fästningarnas bastioner och fyllde samma funktion, dvs. gjorde det möjligt att beskjuta anfallande fiender i flanken. I en normal slagordning fanns det tre tercior, en längst fram och två bakom den så att de bildade en triangel och kunde understödja varandra. Varje tercio utgjorde då en tredjedel av infanteriet, vilket är förklaringen till namnet tercio (= tredjedel på spanska). När arméerna växte utökades antalet tercior men man fortsatte att gruppera dem tre om tre så att de bildade så kallade ”draktänder”.

En tercio omgiven av krutrök

En tercio kunde komma i vilken storlek som helst och de tidiga föregångarna kunde vara uppemot 6 000 man starka. Fast redan 1534 blev det standard att den spanska tercion skulle ha en officiell styrka på 3 000 man. Men eftersom manskapsstyrkan kunde variera avsevärt under ett fälttåg krävdes det också att officeren som var ansvarig för att organisera formeringen till tercio hade matematisk begåvning för att räkna ut de rätta proportionerna på avdelningarna. Ett exempel på hur proportionerna såg ut i en fulltalig spansk tercio syns i den nedre bilden:

En spansk tercio med 1400 pikenerare i mitten omgivna av 1400 musketerare i fyrkanten samt 125 stycken i varje ”bastion”. Sammanlagt 3 100 man med proportionerna 3:2 mellan musketerare och pikenerare.

Den stora fördelen med terciorna var att de var extremt svåra att slå ut eftersom de var bokstavligt talat rörliga fästningar av kött och blod med pikar som likt en igelkott stack ut åt alla håll. Terciorna bidrog därmed till att ge den spanska armén en aura av oövervinnerlighet som skulle vara från 1500-talet fram till slaget vid Rocroi 1643 mot fransmännen. Det var dock också en i grunden defensiv formation och dess stora nackdel var att de rörde sig väldigt långsamt på slagfältet. En annan nackdel var att den täta formationen gjorde dem sårbara för skjutvapen. Men just detta var inget större problem under terciornas storhetstid då skjutvapnen ännu hade en mycket låg effektivitet. En värre nackdel var då snarare att tercion var en mycket komplicerad formation som krävde väldrillat manskap för att fungera. För arméer som inte hade tillgång till professionella soldater i samma utsträckning som stormakten Spanien var därför tercion inget bra alternativ. Ett exempel på en sådan armé var den holländska upprorsarmé som 1568-1648 kämpade för självständighet mot just de spanska terciorna. Det var där som den holländska skolan utvecklades och som sedan skulle leda till terciornas undergång.