Pikens fall

Perioden 1680-1720 utgör en övergångsperiod inom krigföringen. Det var då som 1600-talets bataljoner i sex led beväpnade med pikar och luntlåsmusköter ersattes av 1700-talets bataljoner i 3-4 led beväpnade med flintlåsmusköter och bajonetter. Vid sidan av pikens försvinnande var den största taktiska innovationen den plutonsvisa eldgivningen som slog igenom under perioden. 1700-talets karaktäristiska mode med trekantiga hattar, uppvikta rockskört och damasker gjorde också sin entré vid denna tid.  Just detta blogginlägg kommer dock att begränsa sig till att behandla den process som ledde till att piken försvann från Europas arméer.

I litteraturen brukar piken vanligen beskrivas som enbart ett skydd mot kavalleri och när bajonetten infördes blev den sålunda onödig och avskaffad. Men med hänsyn tagen till den svenska erfarenheten under stora nordiska kriget vågar jag dock påstå att detta är en mycket grov förenkling. Jag misstänker även att piken inte ens i Västeuropa var ett uteslutande defensivt vapen. Fast även om piken var ett klart bättre närstridsvapen än en bajonettförsedd musköt så innebar den utökade eldkraften ett mycket starkt argument för att byta ut pikarna mot musköter. Andra fördelar med att avskaffa pikarna var att det tog längre tid att utbilda en pikenerare än en musketerare. Dessutom var musketerare långt mer användbara än pikenerare. Piken var ett vapen som kom till sin rätt vid strid i större formationer såsom i ett fältslag. Men fältslag var sällsynta inslag i dåtidens krigföring. Betydligt mer tid ägnades åt belägringar, proviantering och bevakningsuppdrag där piken inte gjorde så mycket nytta.

Men för att avskaffa piken var man tvungen att komplettera musköten med ett bättre närstridsvapen än värjan och det tog sin tid eftersom bajonetten var ingen omedelbar framgång. De första beläggen på att man fäste ”bajonetter” (= knivar tillverkade i Bayonne) på musköter kommer från den franska armén under 1640-talet. Fransmännen fortsatte att vara föregångare i detta område och på 1670-talet var en mängd specialtrupper såsom  dragoner, grenadjärer och fysiljärer (som skyddade artilleriet) utrustade med bajonetter. För det vanliga infanteriet avstod man dock från att dela ut bajonetter eftersom de tidiga modellerna var så kallade pluggbajonetter. Sådana bajonetter fästes i muskötens mynning vilket innebar att man då inte längre kunde avfyra den. Detta var ett allvarligt handikapp eftersom soldaterna sköt på så nära håll från fienden att de riskerade att inte hinna montera bajonetten innan handgemänget inleddes. En annan nackdel var också att det var svårt att få rätt passform på pluggbajonetterna eftersom musköterna varierade i storlek. Det var ju inte alls bra ifall bajonetten satt för lös så att den lossnade under striden och det var inte heller bättre att den satt så hårt att det inte gick att ta bort den.

Det stora skiftet från pikar till bajonettförsedda musköter skulle dock inte börja i Frankrike utan i Tyskland. Och hit kan man kanske även räkna den tyskdominerade danska armén som kan ha varit den allra första armén som avskaffade piken. Redan i oktober 1678 fattade den danske kungen beslutet att pikarna skulle avskaffas. Men några bajonetter infördes dock inte till en början utan istället skulle musketerarna även utrustas med spjut (så kallade svinfjädrar). Att ha både musköt och spjut kan tyckas otympligt men tanken var väl att dessa skulle användas till att bygga spanska ryttare som skulle ge infanteriet det nödvändiga skyddet mot kavalleri. Det danska infanteri som stred på Irland 1690 var dock utrustat med pluggbajonetter. Fast den ovan nämnda svagheten med  pluggbajonetten fick en tydlig demonstration under detta fälttåg när danskarna åsamkades svåra förluster av fientligt kavalleri. Britterna och holländarna som också deltog i detta fälttåg blev därmed inte uppmuntrade att ”modernisera” sina arméer genom att helt avskaffa piken trots att bajonetter redan hade börjat införas vid vanliga regementen.

I Tyskland pågick dock samma utveckling som i Danmark. Sachsen som skapade sin första stående armé 1682 hade till exempel vid starten pikenerare, men redan året efter deltog sachsiska regementen med enbart musketerare vid försvaret av Wien. De följande åren fortsatte pikenerarna att lysa med sin frånvaro tills piken officiellt avskaffades i den sachsiska armén 1687. Strax efteråt började även Brandenburg att avveckla piken även om detta officiellt inte skedde förrän 1698. Under det stora kriget mot turkarna (1683-1699) noterade franska observatörer att tyskarna inte längre använde pikar utan istället försvarade sig med spanska ryttare.

Krav började nu ställas även från franskt håll att man borde hänga med i utvecklingen. Att förlita sig på spanska ryttare ansågs dock som opraktiskt och man försökte istället förbättra bajonettdesignen. På Vaubans initiativ började man utveckla hylsbajonetten, som fästes runt pipan istället för i den och därmed gjorde det möjligt att avfyra musköten med påsatt bajonett. I Ludvig XIV:s närvaro hölls 1688 en demonstration av olika bajonetter (däribland hylsbajonetten) men det hela slutade med fiasko på grund av problemet med att få dem att passa de olika muskötstorlekarna. Hylsbajonetterna föll till exempel av när musköterna avfyrades. Frankrike skulle fortsätta att stå fast vid piken fram till 1703, även om andelen pikenerare mot slutet bara var 20-25 %. I Tyskland accelererade däremot avvecklingen av piken. För när väl hylsbajonettens barnsjukdomar hade blivit botade i början 1690-talet minskade pikens anhängare i rask takt (även i England). Fast att fransmännen, som både uppfann och utvecklade bajonetten, dröjde så länge med att avveckla piken kan också bero på att de i likhet med svenskarna hade en förkärlek för att avgöra strider med aggressiva anfall med blanka vapen (i vilket piken fortfarande var ett bättre vapen än en bajonettförsedd musköt).

Avvecklingen av piken var dock i alla länder en utdragen historia. Utvecklingen gick inte alltid åt samma håll och det skiljde sig ofta från regemente till regemente. Den konventionella visdomen gjorde länge gällande att britterna avskaffade piken före spanska tronföljdskriget, men forskning har sedan avslöjat att de fortfarande var i bruk i slaget vid Blenheim 1704 och kanske rent av ännu längre. Marlborough var dock ingen anhängare av piken och det var påtryckningar från hans sida som ledde till att holländarna började avskaffa piken 1709. Vid samma tid började även svenska regementschefer att avveckla piken, men detta godtog inte Karl XII som återinförde dem när han återvände till Sverige. Den slutliga avvecklingen av piken i Sverige tycks inte ha ägt rum förrän på 1730-talet. Det svenska bruket av pikar hade under stora nordiska kriget varit så framgångsrikt att Danmark tillfälligt återinförde piken efter slaget vid Gadebusch. Även ryssarna kan ha avskaffat piken för att sedan återinföra den under det ryska fälttåget (vilket inte hindrade att det fanns piklösa regementen vid Poltava och pikar under den föregående perioden då piken eventuellt var avskaffad).

Helhetsintrycket är i alla fall att det tog lång tid för piken att försvinna trots uppfinningen av bajonetten. Och avvecklingen ska snarast ses som ett resultat av en taktisk utveckling där man lade allt större vikt på eldkraft än på strid med blanka vapen. De fältherrar som föredrog att söka avgörande med kallt stål ville antingen behålla piken (Karl XII) eller återinföra den (Moritz av Sachsen som ledde en fransk armé under österrikiska tronföljdskriget 1740-1748). Men utvecklingen ledde obönhörligen mot att eldkraften blev allt viktigare och trots åsikter från personer som Karl XII och Moritz av Sachsen skulle piken inte längre användas av reguljära arméförband i krigen efter 1720.