Något försenat är det nu dags att avsluta min serie inlägg om infanteritaktikens utveckling under 1600- och 1700-talet genom att ta upp den taktik som ersatte dessa seklers lineartaktik, nämligen kolonntaktiken.
Lineartaktiken hade under sjuårskriget (1756-1763) uppnått den högsta graden av perfektion i Fredrik den stores preussiska armé som i början av detta krig vann spektakulära segrar. Soldaterna stod då uppställda i tre led i bataljoner med obefintliga luckor så att soldaternas armbågar vidrörde varandra, och även mellan bataljonerna var luckorna minimala. Linjerna var flera kilometer breda och det ställde till med så stora problem vid framryckning att endast mycket väldrillade trupper kunde klara av det. För slagfälten bestod aldrig av en jämn slätt utan terrängen var i regel oregelbunden med olika hinder såsom skogsdungar, kullar, åar och byggnader med mera. När sådana hinder skulle passeras var risken mycket stor att bataljonerna kom i oordning, vilket dels fördröjde framryckning och dels gjorde dem sårbara för framförallt fiendens kavalleri. Men den preussiska armén förfogade över hårt drillade soldater som kunde lösa dessa problem och andra länder hade följt Preussen i spåren när de tränade sina arméer.
Fast sjuårskriget var en köttkvarn där Preussen drabbades av skyhöga förluster även när de segrade och när veteranerna dog ut i rask taktik var Fredrik den store tvungen att förenkla sin taktik så att rekryterna kunde bemästra den. Inspirerad av österrikarna som också drabbades av höga förluster började han mot slutet av kriget att använda sig av kolonntaktik.
Att rycka fram i kolonner istället för linje var avsevärt mycket enklare då man mycket lättare kunde gå runt hinder i terrängen. Och om man trots allt var tvungen att gå igenom dem så var risken för oordning ändå betydligt mindre. Nackdelen med kolonner var dock att man inte utnyttjade eldkraften effektivt då endast de främre leden kunde avfyra sina musköter. Dessutom var kolonner sårbara för artillerield, som alltmer ökade i betydelse under 1700-talet.
För Fredrik den store var kolonntaktiken bara en nödlösning och efter kriget försökte han återställa kvalitén på den preussiska armén med hjälp av än mer brutal disciplin än tidigare, vilket okritiska preussenbeundrare kopierade i sina arméer. Den allmänna uppfattningen i Europa var att den preussiska lineartaktiken hade visat sin överlägsenhet under sjuårskriget och nu ville man kopiera allt preussisk. Detta inkluderade även färgen på uniformerna, vilket bland annat Danmark tog efter under en kort period efter kriget trots att deras sannolike motståndare också hade mörkblå uniformer.
Även i Frankrike som hade gjort en pinsam insats under sjuårskriget fanns det rikligt med anhängare av den preussiska modellen. Men där fanns det också en falang som förordnade kolonntaktik. Faktum var att kolonntaktiken hade lanserats av en fransk militärteoretiker redan på 1730-talet och sjuårskriget gav även denna falang vatten på sin kvarn. Den usla insatsen under sjuårskriget gjorde den franska armén öppen för nya idéer och decennierna fram till franska revolutionen pågick en intensiv debatt mellan bland annat anhängare av linear- och kolonntaktik vars teser testades på militära manövrar. Lagom till revolutionskrigens utbrott hade debatten i augusti 1791 resulterat i ett färdigutvecklat infanterireglemente som med fördel kunde användas av soldater som fått mycket lite övning (till exempel en hastigt inkallad massarmé av värnpliktiga).
Den franska kolonntaktiken var tänkt som en kompromiss mellan lineartaktik och kolonntaktik så till vida att man skulle rycka fram i kolonnformation men sedan omgruppera till linje omedelbart framför fienden. För att hålla fienden från avstånd medan detta skedde skulle kolonnerna täckas av en skärm av lätt infanteri som i spridd ordning besköt fienden. Enligt reglementet skulle de vara två och två i en gles linje och varje skyttepar skulle turas om att skjuta så att en alltid hade en laddad musköt. I övrigt var det fri eldgivning som gällde och som för det lätta infanteriet hade visat sig vara mycket träffsäker under 1700-talets konflikter. Kolontaktiken var flexibel och kolonnerna kunde bestå av antingen bataljoner, brigader eller hela divisioner. Det var nu också lättare att avlösa trupperna längst fram genom att två kolonner kunde enkelt passera varandra samtidigt som de skyddades av skärmen av lätt infanteri. Detta medförde att en succession av fräscha trupper kunde upprätthålla trycket på fienden istället för att som tidigare bara låta två bataljoner skjuta på varandra tills den ena inte började svikta.
Vad jag nyss beskrev var dock vad reglementet stadgade. Den praktiska tillämpningen kom dock att varierade. Trots att kolonntaktiken var mycket enkel så var den fortfarande för komplicerad för de tidiga värnpliktsarméerna som knappt hade fått någon utbildning alls. Skärmen av lätt infanteri var i detta skede inte så prydligt som reglementet ville ha det utan soldaterna stod huller om buller och sköt. Och kolonnerna klarade inte av att omgruppera sig till linje utan vid kontakt med fienden förvandlades de till en oorganiserad massa som stred som individer. Att fransmännen var framgångsrika i detta skede berodde enbart på att de satta upp massarméer som med sin blotta numerära styrka överväldigade fienden.
Men även fienderna skulle snart sätta upp värnpliktsarméer så detta övertag varade inte särskilt länge. Som tur var för fransmännen så fick de ordning på sin taktik när de råa rekryterna förvandlades till veteraner och deras framgångar kunde därmed fortsätta. Den franska taktiken kom nu i praktiken att bli en renodlad kolonntaktik då fransmännen upptäckte att det inte var nödvändigt att omgruppera till linje. Kraften i en anfallande kolonn som sökte närstrid var så stark att blotta åsynen var tillräckligt för att få svaga motståndare att fly. Och om den ändå körde fast så var det bara att kasta in en ny kolonn och sedan en till och sedan en till tills genombrottet var ett faktum. Förlusterna för båda sidor blev höga men soldaterna var lättare att ersätta än under tidigare krig.
I likhet med värnplikten infördes även kolonntaktiken snabbt i de övriga ländernas arméer som imponerades av den till synes oövervinnerliga franska armén. Enda undantaget var faktiskt den brittiska armén envist höll fast vid lineartaktiken ännu i slaget vid Waterloo och rent av ställde upp sina bataljoner på bara två led. Att strida på två led hade de börjat med redan i Nordamerika under sjuårskriget där avsaknaden av kavalleri gjorde behovet av djup i formationerna mindre nödvändigt. Britterna var så nöjda med tvåledstaktiken att de senare kom att använda den i Europa också. Någon anledning till att gå över till kolonntaktiken såg de inte eftersom de undvek blodiga fältslag. Britterna deltog framförallt i den spanska krigsskådeplatsen som de ägnade åt att öva upp sin armé medan de lät spanjorerna göra grovjobbet. Så fort större franska arméer anlände till Spanien drog britterna sig tillbaka till Portugal. På så sätt kunde de hålla en hög nivå på sin armé som var professionell nog att inte låta sig skrämmas av de franska kolonnerna. Tvärtom var de så kyliga att de kunde gå till motattack genom att fälla ut flyglarna på bataljonerna så att kolonnen blev beskjuten från tre håll med höga franska förluster som följd.
Men resten av Europa hade inte britternas möjligheter att spara sina soldater och de var tvungna att använda sig av kolonntaktiken för att hålla stånd mot fransmännen. Den långa krigsperioden ledde till att kvalitetet på den franska armén blev allt bättre och åren 1805-1807 hade den uppnått en mycket hög grad av perfektion som inte stod Fredrik den stores preussare efter. Faktum var att hela den preussiska armén, som redan under Fredrik den stores senare år hade förfallit, blev fullständigt krossad 1806 utan att fransmännen tycktes anstränga sig särskilt mycket. Men allt detta slarvades bort av Napoleon som inte kunde behärska sina ambitioner. Utan han skulle se sin ”Grande Armee” utplånas av den brända jordens taktik i Ryssland och gerillakriget i Spanien. Slutet av Napoleonkrigen kom att likna inledningen av Revolutionskrigen så till vida att Napoleon tvingades kasta in råa rekryter i striderna. Men den gången åtnjöt den franska armén inte någon numerär överlägsenhet och fienden tillämpade samma taktik som dem fast med större skicklighet.