Moritz av Oranien (1567-1625), grundaren av den holländska skolan.
Mellan 1568 och 1648 utkämpades de spanska terciorna ett åttioårigt krig mot Nederländerna som hade gjort uppror mot den spanske kungen. Holländarna leddes från och med 1585 av Moritz av Nassau (känd som Moritz av Oranien sedan 1618) och hans militära innovationer kom att förebåda slutet på den taktik som den spanska armén använde sig av. Hans så kallade ”holländska skola” införde den linjära taktik som efter slaget vid Breitenfeld 1631 skulle dominera slagfälten helt och hållet ända fram till franska revolutionen 1789.
Moritz insåg att hans upprorsarmé inte kunde förväntas nå den kvalitet att de skulle kunna besegra den spanska stormaktsarmén genom att använda samma taktik som spanjorerna. Istället sökte han nya vägar, och eftersom detta var under renässansen så var det naturligtvis från antiken som han hämtade sin inspiration. Närmare bestämt den romerska legionen som stred i tre linjer och som bestod av en mängd underavdelningar. En av dessa underavdelningar var kohorten som bestod av ca 500 man, och som med det moderna namnet bataljon (avlett från det franska ordet för strid) blev byggstenen i Moritz militära system. Istället för att drilla 3000 soldater så att de kunde strida i en enda stor och tät formation (likt Alexander den stores falang) ansåg Moritz att mindre och mer lätthanterliga enheter som samverkade tillsammans skulle bli mer effektivt. Och han var förstås inte sen med att påtala att den fruktade makedonska falangen mötte sin bane i form av den romerska legionen.
Samverkan mellan de holländska bataljonerna gick till så att infanteriet ställdes upp på tre linjer som i sin tur var uppdelade i sektioner som kallades för brigader (vilka var den närmaste motsvarigheten till terciorna). Brigaderna bestod av sex bataljoner och hade två av dem i vardera linje. Bataljonerna behövde mycket manöverutrymme för att kunna utföra sina rörelser så mellan varje bataljonspar (vanligen identiskt med ett regemente) fanns en lika bred yta som var helt öppen. Denna lucka täcktes av bataljonerna i den andra linjen som befann sig en bataljonsbredd bakom den första linjen. Slutligen fanns det en tredje linje i reserv som stod två bataljonsbredder bakom den andra linjen. Dessa bataljoner var positionerade bakom den första linjens bataljoner. Allt detta resulterade i ett schack- eller diamantmönster som det som syns på bilden nedan:
Franskt infanteri uppställt enligt den holländska skolan under belägringen av La Rochelle 1628.
Uppställningen som helhet hade därmed mycket luft och även inne i bataljonerna stod soldaterna glesare än i tercion. Detta gjorde de holländska bataljonerna lätta att manövrera på slagfältet och omställningar från till exempel marschordning till slagordning gick väldigt snabbt. Systemet var även flexibelt så till vida att bataljonerna kunde både strida självständigt och som en del av en större enhet. Som en del av brigaderna kunde de till exempel lätt omgruppera sig till fyrkant vid behov genom att mittenbataljonerna roterade 90 grader.
Varje bataljon stod uppställd på 10 led med pikenerare i mitten och musketerare vid flyglarna. Formationen var tillräckligt gles så att när det första ledet hade skjutit kunde det ställa sig längst bak och ladda om medan det andra ledet gick fram för att skjuta och upprepa proceduren. På det här sättet utnyttjades eldkraften mycket mer effektivt än på den spanska sidan. I terciorna fanns det nämligen mängder av musketerare längst bak och vid sidorna som aldrig fick tillfälle att skjuta på fienden under ett slag.
Med alla dessa fördelar kan det tyckas som en självklarhet att den holländska skolan kom att ersätta den spanska skolan. Och visst, efter att Morits besegrade spanjorerna i slaget vid Nieuwpoort år 1600 spred den sig snabbt till många länder (främst i Nordeuropa). Men den spanska tercion var fortfarande en mycket tuff motståndare och vid Nieuwpoort var det faktiskt terciorna som drev undan de holländska bataljonerna. Det var tack vare kavalleriets insatser och misstag på den spanska sidan som gjorde att holländarna till sist kunde besegra det uttröttade spanska infanteriet. Spanjorernas såg därför ingen anledning till att ompröva sin infanteritaktik. Och under första halvan av det trettioåriga kriget besegrade de katolska arméernas tercior gång på gång de protestantiska arméernas bataljoner.
Den holländska skolan kännetecknades av snabbhet och flexibilitet men saknade kraften i den spanska tercion. Så när formationerna drabbade samman i handgemäng med blanka vapen var det tercion som drog det långa strået. Det skulle krävas ytterligare reformer från ett visst lejon från Norden innan tercion skulle försvinna från slagfälten.