Karolinerbloggen

Monument över skånska fältslag

Postat den 24 augusti 2014 av Örjan Martinsson

När jag för två veckor sedan inte kunde skriva ett inlägg på bloggen på grund av strul med lösenordet var jag i Skåne och besökte släkten. Men jag hann även med att besöka några historiskt intressanta platser. Bland annat monumenten som restes till minne över slagen vid Helsingborg och Lund. Av själva slagfälten finns det ju numera inte så mycket att se eftersom städerna har växt en del sedan stormaktstiden.

Helsingborgarna har faktiskt rest inte en utan två minnesstenar över sitt slag och båda syns på bilden ovan med ”borgen” på Ringstorpskullen i bakgrunden (ingen riktig borg utan en originell design på ett vattentorn från 1904). Den första stenen restes vid 150-årsjubileumet 1860 och skattebetalarna kan knappast ha klagat över att politikerna hade slösat bort deras pengar. Monumentet är inte större än en vanlig gravsten och innehåller bara initialerna MS och datumet för slaget. Snålheten och likheten med en gravsten kan kanske ha ett samband med att Helsingborg var den enda stad som svor trohetsed till danske kungen 1709…

När det var dags för 250-årsjubileumet så tyckte politikerna att det var lämpligt att skaffa ett lite ståtligare monument över slaget så en ny minnessten restes på samma plats (där danskarnas vänstra flygeln hade tagit ställning inför slaget). Fast 1960 var inte rätt tid för att resa pampiga nationalistiska monument så den nya minnesstenen blev visserligen större men inte mindre tråkig än den gamla.

Det tresidiga monumentet har inga som helst krigiska attribut och är endast prydd med Sveriges och Danmarks lilla riksvapen (samt på baksidorna Skånes och Helsingborgs vapen). Själva texten som är torr och neutral lyder:

”Till erinran om slaget vid Hälsingborg den 28 februari 1710 samt till minnet av svenska och danska krigsmän som där kämpade och föllo lät Hälsingborgs stad på slagfältet resa denna sten den 28 februari 1960.”

(pluralformer på verb var ett ålderdomligt drag som vid den här tiden bara förekom i lagtexter och som inte ens där skulle överleva slutet av 60-talet)

Ett mycket större och pampigare monument hittar man däremot i Lund. Det restes vid 207-årsjubileumet (!) 1883 och väcker betydligt starkare känslor, påverkad som det är av tidens skandinavistiska strömningar.

Monumentet är så stort att när jag tog fotot ovan står jag faktiskt på en del av det. Nämligen på en avsats där man kan promenera runt ”obelixen” efter att ha gått uppför en liten trappa. Bilden nedan till vänster som visar monumentet från avstånd gör det inte full rättvisa eftersom det är omgivet av stora buskar som skymmer nederdelen. Notera dock att varje hörn av ”promenadavsatsen” är prydd med en liten kanon som med pipan nedåt vilar på tre kanonkulor (bilden till höger).

Texten på framsidan:

”1676 den 4 december stridde och blödde här folk av samma stam.

Försonade efterkommande reste minnesmärket”

är så stämningsfull att man kan tycka att den som skrev texten på Helsingborgsstenen 73 år senare borde ha rodnat av skam. Och det är inte slut med detta. På baksidan finns följande danska text:

”Her ligger Kecke mend hvis been oc blod er blandet ibland hinanden saa at ingen siger andet end de er aff een slect, de var oc aff een troe, dog kunde de med fred ey hos hinanden boe.”

Den här texten är inte skriven på 1800-talet utan så tidigt som 1689 av den danske prästen Henrik Gerner. Under kriget 1658-60 var han inblandad i en konspiration för att befria Kronborgs slott i Helsingör från svenskarna. Den misslyckades och han blev fängslad, misshandlad och dömd till döden av svenskarna. Att straffet inte verkställdes berodde på att den danske kungen hotade att hämnas på svenska fångar ifall det skedde. Men trots hans patriotiska insatser för Danmarks försvar och allt annat än angenäma erfarenheter av svenskar så ”tänkte han djupare och varmare än sin samtid om Norden och dess folk” (Martin Weibulls ord vid invigningen av minnesmärket).

Lunds slagfältsmonument är i toppklass och visar att man kan ha ett monument som är fullt med kanoner, mörsare och kanonkulor och ändå förmedla ett allt annat än krigiskt budskap.

Publicerat i Sevärdheter | Lämna en kommentar

Preussisk lineartaktik ersätts av fransk kolonntaktik

Postat den 17 augusti 2014 av Örjan Martinsson

Något försenat är det nu dags att avsluta min serie inlägg om infanteritaktikens utveckling under 1600- och 1700-talet genom att ta upp den taktik som ersatte dessa seklers lineartaktik, nämligen kolonntaktiken.

Lineartaktiken hade under sjuårskriget (1756-1763) uppnått den högsta graden av perfektion i Fredrik den stores preussiska armé som i början av detta krig vann spektakulära segrar. Soldaterna stod då uppställda i tre led i bataljoner med obefintliga luckor så att soldaternas armbågar vidrörde varandra, och även mellan bataljonerna var luckorna minimala. Linjerna var flera kilometer breda och det ställde till med så stora problem vid framryckning att endast mycket väldrillade trupper kunde klara av det. För slagfälten bestod aldrig av en jämn slätt utan terrängen var i regel oregelbunden med olika hinder såsom skogsdungar, kullar, åar och byggnader med mera. När sådana hinder skulle passeras var risken mycket stor att bataljonerna kom i oordning, vilket dels fördröjde framryckning och dels gjorde dem sårbara för framförallt fiendens kavalleri. Men den preussiska armén förfogade över hårt drillade soldater som kunde lösa dessa problem och andra länder hade följt Preussen i spåren när de tränade sina arméer.

Fast sjuårskriget var en köttkvarn där Preussen drabbades av skyhöga förluster även när de segrade och när veteranerna dog ut i rask taktik var Fredrik den store tvungen att förenkla sin taktik så att rekryterna kunde bemästra den. Inspirerad av österrikarna som också drabbades av höga förluster började han mot slutet av kriget att använda sig av kolonntaktik.

Att rycka fram i kolonner istället för linje var avsevärt mycket enklare då man mycket lättare kunde gå runt hinder i terrängen. Och om man trots allt var tvungen att gå igenom dem så var risken för oordning ändå betydligt mindre. Nackdelen med kolonner var dock att man inte utnyttjade eldkraften effektivt då endast de främre leden kunde avfyra sina musköter. Dessutom var kolonner sårbara för artillerield, som alltmer ökade i betydelse under 1700-talet.

För Fredrik den store var kolonntaktiken bara en nödlösning och efter kriget försökte han återställa kvalitén på den preussiska armén med hjälp av än mer brutal disciplin än tidigare, vilket okritiska preussenbeundrare kopierade i sina arméer. Den allmänna uppfattningen i Europa var att den preussiska lineartaktiken hade visat sin överlägsenhet under sjuårskriget och nu ville man kopiera allt preussisk. Detta inkluderade även färgen på uniformerna, vilket bland annat Danmark tog efter under en kort period efter kriget trots att deras sannolike motståndare också hade mörkblå uniformer.

Även i Frankrike som hade gjort en pinsam insats under sjuårskriget fanns det rikligt med anhängare av den preussiska modellen. Men där fanns det också en falang som förordnade kolonntaktik. Faktum var att kolonntaktiken hade lanserats av en fransk militärteoretiker redan på 1730-talet och sjuårskriget gav även denna falang vatten på sin kvarn. Den usla insatsen under sjuårskriget gjorde den franska armén öppen för nya idéer och decennierna fram till franska revolutionen pågick en intensiv debatt mellan bland annat anhängare av linear- och kolonntaktik vars teser testades på militära manövrar. Lagom till revolutionskrigens utbrott hade debatten i augusti 1791 resulterat i ett färdigutvecklat infanterireglemente som med fördel kunde användas av soldater som fått mycket lite övning (till exempel en hastigt inkallad massarmé av värnpliktiga).

Den franska kolonntaktiken var tänkt som en kompromiss mellan lineartaktik och kolonntaktik så till vida att man skulle rycka fram i kolonnformation men sedan omgruppera till linje omedelbart framför fienden. För att hålla fienden från avstånd medan detta skedde skulle kolonnerna täckas av en skärm av lätt infanteri som i spridd ordning besköt fienden. Enligt reglementet skulle de vara två och två i en gles linje och varje skyttepar skulle turas om att skjuta så att en alltid hade en laddad musköt. I övrigt var det fri eldgivning som gällde och som för det lätta infanteriet hade visat sig vara mycket träffsäker under 1700-talets konflikter. Kolontaktiken var flexibel och kolonnerna kunde bestå av antingen bataljoner, brigader eller hela divisioner. Det var nu också lättare att avlösa trupperna längst fram genom att två kolonner kunde enkelt passera varandra samtidigt som de skyddades av skärmen av lätt infanteri. Detta medförde att en succession av fräscha trupper kunde upprätthålla trycket på fienden istället för att som tidigare bara låta två bataljoner skjuta på varandra tills den ena inte började svikta.

Vad jag nyss beskrev var dock vad reglementet stadgade. Den praktiska tillämpningen kom dock att varierade. Trots att kolonntaktiken var mycket enkel så var den fortfarande för komplicerad för de tidiga värnpliktsarméerna som knappt hade fått någon utbildning alls. Skärmen av lätt infanteri var i detta skede inte så prydligt som reglementet ville ha det utan soldaterna stod huller om buller och sköt. Och kolonnerna klarade inte av att omgruppera sig till linje utan vid kontakt med fienden förvandlades de till en oorganiserad massa som stred som individer. Att fransmännen var framgångsrika i detta skede berodde enbart på att de satta upp massarméer som med sin blotta numerära styrka överväldigade fienden.

Men även fienderna skulle snart sätta upp värnpliktsarméer så detta övertag varade inte särskilt länge. Som tur var för fransmännen så fick de ordning på sin taktik när de råa rekryterna förvandlades till veteraner och deras framgångar kunde därmed fortsätta. Den franska taktiken kom nu i praktiken att bli en renodlad kolonntaktik då fransmännen upptäckte att det inte var nödvändigt att omgruppera till linje. Kraften i en anfallande kolonn som sökte närstrid var så stark att blotta åsynen var tillräckligt för att få svaga motståndare att fly. Och om den ändå körde fast så var det bara att kasta in en ny kolonn och sedan en till och sedan en till tills genombrottet var ett faktum. Förlusterna för båda sidor blev höga men soldaterna var lättare att ersätta än under tidigare krig.

I likhet med värnplikten infördes även kolonntaktiken snabbt i de övriga ländernas arméer som imponerades av den till synes oövervinnerliga franska armén. Enda undantaget var faktiskt den brittiska armén envist höll fast vid lineartaktiken ännu i slaget vid Waterloo och rent av ställde upp sina bataljoner på bara två led. Att strida på två led hade de börjat med redan i Nordamerika under sjuårskriget där avsaknaden av kavalleri gjorde behovet av djup i formationerna mindre nödvändigt. Britterna var så nöjda med tvåledstaktiken att de senare kom att använda den i Europa också. Någon anledning till att gå över till kolonntaktiken såg de inte eftersom de undvek blodiga fältslag. Britterna deltog framförallt i den spanska krigsskådeplatsen som de ägnade åt att öva upp sin armé medan de lät spanjorerna göra grovjobbet. Så fort större franska arméer anlände till Spanien drog britterna sig tillbaka till Portugal. På så sätt kunde de hålla en hög nivå på sin armé som var professionell nog att inte låta sig skrämmas av de franska kolonnerna. Tvärtom var de så kyliga att de kunde gå till motattack genom att fälla ut flyglarna på bataljonerna så att kolonnen blev beskjuten från tre håll med höga franska förluster som följd.

Men resten av Europa hade inte britternas möjligheter att spara sina soldater och de var tvungna att använda sig av kolonntaktiken för att hålla stånd mot fransmännen. Den långa krigsperioden ledde till att kvalitetet på den franska armén blev allt bättre och åren 1805-1807 hade den uppnått en mycket hög grad av perfektion som inte stod Fredrik den stores preussare efter. Faktum var att hela den preussiska armén, som redan under Fredrik den stores senare år hade förfallit, blev fullständigt krossad 1806 utan att fransmännen tycktes anstränga sig särskilt mycket. Men allt detta slarvades bort av Napoleon som inte kunde behärska sina ambitioner. Utan han skulle se sin ”Grande Armee” utplånas av den brända jordens taktik i Ryssland och gerillakriget i Spanien. Slutet av Napoleonkrigen kom att likna inledningen av Revolutionskrigen så till vida att Napoleon tvingades kasta in råa rekryter i striderna. Men den gången åtnjöt den franska armén inte någon numerär överlägsenhet och fienden tillämpade samma taktik som dem fast med större skicklighet.

Publicerat i Allmän historia, Taktik | Lämna en kommentar

Det klassiska 1700-talets militärhistoria

Postat den 4 augusti 2014 av Örjan Martinsson

Efter att ha skrivit ett par inlägg om övergångsperioden 1680-1720 då 1600-talet blev 1700-talet så kan det vara läge att beskriva utvecklingen under den ”klassiska” delen av 1700-talet. Militärhistoriskt sammanfaller den perioden med upplysningstiden som brukar avgränsas med Ludvig XIV:s död 1715 och franska revolutionen 1789. Just kopplingen med upplysningstiden brukar göra att folk nämner den här perioden som den minst brutala inom krigshistorien då krigen var befriade från hatiska stämningar orsakade av religiösa eller etniska skillnader. Vilket dock är en sanning med modifikation eftersom den amerikanska revolutionen innehöll, i likhet med de flesta inbördeskrig, många grymheter riktade mot den del av civilbefolkningen som hade ”fel” åsikter.

Men 1700-talet var inte bara lugnt med avseende på religion och nationalism. Efter att flintlåsmusköter med bajonetter blev standard ca 1700 låg den teknologiska utvecklingen i stort sett stilla. De vapen som brukades under spanska tronföljdskriget användes med obetydliga skillnader även under Napoleonkrigen. Det stora undantaget var artilleriet där det faktiskt skedde stora förändringar mot ökad rörlighet vilket ledde till att mängden pjäser och dess taktiska roll kom att öka högst betydligt. Men om vi fokuserar på infanteriet så var den enda tekniska innovationen som slog igenom under den här perioden den att laddstakar av trä ersattes med metall. Detta gjorde dem mer hållbara och gjorde det möjligt att driva upp tempot i laddningen. Det var Preussen som var först med att lansera dessa. Det första regementet tilldelades sådana redan 1698 och från och med 1718 skulle hela armén ha sådana. Efter Preussens framgångar under 1740-talet började sedan alla andra länder att också använda laddstakar av metall.

På taktisk nivå skedde förbättringar i form av bättre drill som ledde till att arméerna kunde röra sig snabbare på slagfältet och inom ett snävare område. Den tid då det fanns bataljonsstora luckor mellan de individuella bataljonerna var nu sedan länge borta och luckorna höll på att elimineras helt och hållet. Något som särskilt brukar lyftas fram för att förklara den här utvecklingen är införandet av ”cadenced step”. Jag känner tyvärr inte till den svenska översättningen av begreppet, men det går ut på att soldaterna rörde sig i takt med trumslagen. Även detta sägs Preussen ha varit först med, för att sedan få allmän spridning efter 1740-talet.

Vän av ordning kanske undrar ifall ”cadenced step” är något nytt eftersom trumslagare i stor mängd hade funnits långt innan 1700-talet. Ska vi verkligen tro att dessa tidigare bara användes för att signalera order och att det var först på 1700-talet som man kom på idén att synkronisera soldaternas steg med trumslag? Ja, granskar man detta noga så ser man att metoden förekom långt tidigare och tillämpades bland annat av svenskarna under trettioåriga kriget. På sin höjd föll den i glömska när eldgivningen blev allt mer betydelsefull i slutet av 1600-talet och formationerna därmed blev luftigare, för att sedan återupptäckas efter spanska tronföljdskriget. Själv misstänker jag dock att föreställningen att ”cadenced step” inte förekom innan preussarna införde det är ett utslag av äldre forsknings tendens att peka ut händelser som revolutionära snarare än som en del av en längre evolution. Därmed skulle ”cadenced step” inte vara en preussisk innovation men väl något som de vidareutvecklade så att de uppnådde en dittills oanad perfektion.

Överhuvudtaget kännetecknades 1700-talets arméer av en strävan att uppnå perfektion. De stående arméer som infördes under 1600-talet blev nu föremål för ständiga förbättringar av organisationen, med en allt starkare centralstyrning som följd. Och de enskilda soldaterna övades flitigt under fredstid så att de kunde klara av alltmer avancerad exercis. På 1600-talet kunde en hel armé sättas upp strax innan de skickades ut i strid men på 1700-talet ansågs det ta många års övning innan soldater var färdigutbildade. Den ökade professionalismen resulterade visserligen i skickligare arméer men taktiken anpassades till en skicklighetsnivå som var svår att upprätthålla under ett längre krig när omsorgsfullt övade veteraner i raskt takt kom att ersättas med råa rekryter. Det blev väldigt tydligt under sjuårskriget som var ovanligt rikt på fältslag. I början av kriget imponerande Preussen stort med sina snabba förflyttningar och vann spektakulära segrar. Men senare under kriget blev dess krigföring allt mer primitiv i takt med att förlusterna dränerade armén på den kompetens som hade tagit decennier att bygga upp.

Vid sidan av det mycket väldisciplinerade ”tunga” infanteriet kännetecknades 1700-talet av framväxten av det lätta infanteriet som skulle förebåda den moderna krigföringen. I detta område var det snarare Österrike än Preussen som var föregångare och deras lätta infanteri (huvudsakligen rekryterat från balkanfolk) skulle ställa till med stora problem för preussarna. Det lätta infanteriet stred inte i formationer utan i spridd ordning. De grupperades gärna vid skogsbryn eller tog skydd vid stenmurar och ägnade sig åt prickskytte. Till skillnad från det tunga infanteriets musköteld var det lätta infanteriet mycket träffsäkert eftersom de kunde i lugn och ro välja ut sina mål utan oroa sig för att själva bli skjutna. Dessutom besvärades de inte i lika hög grad av krutröken då de inte stred i täta formationer. Utanför fältslagen gjorde de ännu större nytta genom att i gerillastil ständigt attackera fiendens försörjningslinjer och begränsa deras rörelsefrihet.

Uppkomsten av lätt infanteri kom att i hög grad synliggöra den rådande linjärtaktikens begränsningar. Och tillsammans med insikten att linjärtaktiken numera krävde väldrillade soldater som var svårt att uppnå under fredstid och ännu svårare att upprätthålla under krigstid, så började man att leta efter alternativ. Det alternativ som skulle ersätta linjärtaktiken var kolonntaktiken som på ett teoretiskt plan hade diskuterats under större delen av den här perioden. Men det var först efter franska revolutionen som den började tillämpas och då dramatiskt förändra krigföringen.

Publicerat i Taktik | 6 kommentarer

Musköteldens effektivitet under 1700-talet

Postat den 27 juli 2014 av Örjan Martinsson

Förra veckans inlägg blev långt och ändå hann jag inte med att ta upp allt om eldvapnen. Så här kommer del 2 som tar upp eldvapnens (bristande) effektivitet under inte bara övergångsperioden utan även resten av 1700-talet. Exemplen i det här inlägget kommer uteslutande från Christopher Duffys bok ”The Military Experience in the Age of Reason” (för övrigt en alldeles utmärkt introduktion till 1700-talets militärhistoria). I boken har han även de två följande citaten som beskriver olika syner på eldvapen kontra blankvapen.

“The officer will take all proper opportunities to inculcate in the men´s minds a reliance on the bayonet; men of their bodily strength and even a coward may be their match in firing. But the bayonet in the hands of the valiant is irresistible. “

Generallöjtnant Burgoyne (1777)

“There is not probably an instance of modern troops being engaged in close combat; our tactics, produced by the introduction of firearms, are opposed to such a mode of action; we are dependent on the dexterous use of our firelock.”

Dalrymple (1782)

De båda citaten verkar vid första anblick vara direkt motstridiga. Men de går att sammanjämka om man tar hänsyn till att en attack med bajonetter mycket sällan resulterade i en egentlig närstrid. För åsynen av stormade fiender med bajonetter i högsta hugg resulterade vanligen i att soldaterna flydde innan fienden fick chans att döda någon. Detta innebär att en taktik som gick ut på att så fort som möjligt attackera sin motståndare med blanka vapen kunde vara mycket effektiv, vilket den svenska erfarenheten under stora nordiska kriget kunde vittna. Nackdelen var dock att om blotta åsynen av attacken inte räckte för att skrämma fienden på flykt så kunde det sluta med en katastrof. För om båda sidor deltog i en närstrid med blanka vapen så hade de i praktiken omfamnat varandra i ett dödsgrepp. Den sida som först tappade modet och började retirera var tvungen att vända ryggen mot fienden i dess omedelbara närhet, vilket oundvikligen resulterade i skyhöga förluster (slaget vid Poltava till exempel). Än värre kunde det bli om motståndaren inte bara stannade kvar utan även hade tillräckligt med kyla för att hålla inne med sin eldgivning tills den attackerade sidan kom så nära att det inte gick att missa. Av dessa skäl föredrog de flesta generaler under 1700-talet en taktik som gick ut på att mjuka upp fienden med en längre eldduell och först när de visade tecken på att svikta var man villig att ta risken med en bajonettattack.

Men hur effektiv var då taktiken att på (kort) avstånd beskjuta fienden tills de sviktade? I början av 1700-talet låg eldhastigheten på två skott i minuten för att senare komma upp i 3-4 skott. Preussarna var förstås värst och skulle till slut uppnå hastigheter på sex skott i minuten. En intensiv eldduell innebar därmed att en bataljon kunde peppra sin motståndare med flera tusen skott på bara några minuter. Men äldre tiders musköter är ju ökända för sin dåliga träffsäkerhet. Piporna var slätborrade och inte helt raka så diametern var något större än kulan vilket resulterade i att kulan studsade inne i pipan och kunde få en rätt oförutsägbar bana. Dessutom hade en rund kula sämre ballistiska egenskaper en modern ammunition som är spetsig. Fast detta räcker inte för att förklara den bristande träffsäkerheten. En skjutövning med 200 musköter mot ett träplank (som Duffy hänvisar till på sidan 207) resulterade i 64 träffar på 200 och 300 stegs avstånd och hela 92 träffar på 100 stegs avstånd. Med en sådan träffsäkerhet skulle en preussisk bataljon kunna meja ned sin motståndare helt och hållet på bara två minuter. En annan skjutövning, där figurer målades på träplanket, visade visserligen att en tredjedel av ”träffarna” egentligen hamnade i luften mellan soldaterna och att endast var nionde skott var dödande. Fast likväl borde även en sådan begränsad träffsäkerhet orsaka stor förödelse på slagfältet. Men vad som uppnås på övningsfältet och vad som sedan händer på slagfältet är två vitt skilda saker.

I slaget vid Chotusitz 1742 avfyrade preussarna 650 000 skott och ändå stupade bara knappt 2 500 fiendesoldater (och lika många sårades). Det gick alltså åt 260 skott för varje dödad soldat och då har vi ändå inte tagit med artilleriets, kavalleriets och de blanka vapnens andel av dödande. Med andra ord en extremt stor skillnad jämfört med övningsfältet där vart nionde skott var dödande. Och detta är inte ens ett udda exempel för i slaget vid Wandewash 1760 var förhållandet 200 skott på den engelska sidan för varje stupad, i Concord 1775 behövde amerikanerna 300 skott och i slaget vid Vittoria 1813 gick det åt hela 460 skott för varje dödad fransman.

Uppenbarligen presterade soldaterna betydligt sämre på slagfältet än på övningsfältet. Och detta gäller inte bara träffsäkerheten utan även eldhastigheten. Ett tempo på sex skott i minuten under strid är knappast realistiskt utan det bör ha sjunkit rätt snabbt till bara 2-3 skott allt eftersom soldaterna blev trötta och pipan bara blev smutsigare och smutsigare. Slarvig laddning av trötta och stressade soldater samt igentäppta fänghål bidrog också till att musköten inte avfyrades varje gång.

En viktig förklaring till den bristande träffsäkerheten vid strid var att krutröken gjorde det svårt att se sina motståndare. Även vid bra sikt var det mycket lätt hänt att en hel bataljon sköt över målet då de hade missbedömt avståndet. Eftersom det inte fanns sikten på musköterna uppmandes soldaterna nämligen att rikta piporna mot olika kroppsdelar på fienden beroende på avståndet. Om det nu överhuvudtaget ägnades någon sådan omsorg. Många officerare resonerade som att det inte spelade någon roll ifall man siktade, utan allt handlade bara om att skjuta så många kulor som möjligt på kortast möjliga tid så skulle blotta mängden resultera i förödande förluster. Fast statistiken talar som synes ett annat språk.

Slutligen går det inte heller att bortse från möjligheten att många soldater medvetet missade för att de inte ville döda. Forskning om andra världskriget har ju visat att det var en häpnadsväckande liten andel av infanteristerna som faktiskt var villiga att döda sina motståndare. Den överväldigande majoriteten av soldaterna sköt snett och överlät dödandet åt någon annan. Låt vara att andra världskrigets soldater inte behövde stå rakt framför sina fiender och utsättas för deras beskjutning. Hos 1700-talets soldater bör rimligen självbevarelsedriften ha haft större tyngd än de moraliska invändningarna när de sköt.

Det man kan konstatera av detta är att eldgivningen var som mest effektiv i början av slaget när soldaterna var utvilade, hade fri sikt och sköt en musköt som de hade laddat i lugn och ro före slaget. Därefter skedde en dramatiskt och smått osannolik försämring av effektiviteten som egentligen gjorde eldduellerna meningslösa. Det framstår därmed inte som om Karl XII:s taktik med att bara skjuta en enda salva på nära håll och sedan attackera med bajonetterna skulle ha varit så hopplöst förlegad under den senare delen av 1700-talet. Den tidens militärteoretiker var dock fullt upptagna med att försöka drilla sina soldater till fulländade maskiner och lät sig inte bevekas av att den eldgivning som uppnåddes på övningsfältet inte så lätt kunde kopieras till slagfältet. Det skulle dröja till franska revolutionen innan den här inställningen ändrades.

Publicerat i Taktik, Vapen & harnesk | 3 kommentarer

Flintlåsmusköter och plutonsvis eldgivning

Postat den 20 juli 2014 av Örjan Martinsson

Vilhelm av Oranien (1650-1702), ståthållare över Holland samt kung över England och Skottland. Som fältherre utvecklade han den plutonsvisa eldgivningen.

I förra veckans inlägg skrev jag om blankvapnen under övergångsperioden 1680-1720. Den här gången står eldvapnen på tur och då närmare bestämt luntlåsmusköternas försvinnande till förmån för flintlåsmusköterna och den förändring av taktiken som kom i samband med detta.

En luntlåsmusköt fungerade på så sätt att när man tryckte på avtryckaren så fördes en brinnande lunta till fänghålet och antände krutladdningen varigenom musköten avfyrades. Mekanismen var väldigt enkel och hade funnits sedan medeltiden. Nackdelen med den var att varje soldat var tvungen att hela tiden gå omkring med en brinnande lunta om han skulle ha stridsberedskap. Detta innebär att det gick åt enorma mängder lunta under ett fälttåg (i synnerhet under en belägring). Men det innebär också att varje soldat var en brandfara som riskerade att antända kruttunnor ifall de var oförsiktiga.

Flintlåset utvecklades under 1600-talet men hade sitt ursprung i de hjullås och snapphanemusköter som hade existerat redan under 1500-talet. När man tryckte på en flintlåsmusköts avtryckare så slogs en bit flinta mot ett stålbleck så att det slog gnistor som antände krutet. Ingen lunta behövdes längre men flintlåsmusköten var dyrare att tillverka och den hade många barnsjukdomar så det var först i slutet på 1600-talet som den slog igenom på allvar. Bland annat gick flintan lätt sönder tills man blev bättre på att hitta mer slittålig flinta, och det tog tid innan själva mekanismen blev tillräckligt driftsäker så att man slapp alltför många misslyckade försök att avfyra musköten.

Flintlåsmuskötens gradvisa införande i Europas arméer följer i både tid och rum samma mönster som införande av bajonetten. Det var samma typ av specialförband som var tidigt ute med att bruka flintlåsmusköter, nämligen dragoner, grenadjärer, fysiljärer och marinsoldater. I dessa fall fanns det praktiska skäl som uppvägde de fördelar som luntlåset ännu hade. Beridna soldater kunde inte rida med en brinnande lunta. Fysiljärer, vars namn anger att de var beväpnade med flintlåsmusköter, användes för att bevaka krutförråd där ett misstag med en lunta lätt kunde leda till katastrof. Marininfanteriet användes på örlogsskepp där brandfarligt material fanns i stor mängd. Och grenadjärerna var tvungna att hänga sina musköter bakom ryggen med en rem när de skulle hantera sina handgranater. I de vanliga infanterikompanierna var det dock bara en handfull av soldaterna som hade flintlåsmusköter, vilka kom till användning vid vakttjänst.

Bortsett från att mekanismen förbättrades mot slutet av 1600-talet hade flintlåsmusköten en annan fördel som gjorde att den vid sekelskiftet ersatte luntlåset i så gott som samtliga arméer. Avfyringen av en flintlåsmusköt var mer explosiv och omedelbar än en luntlåsmusköt. Med luntlås kunde det ske en fördröjning mellan att soldaten tryckte på avtryckaren och krutet antändes vilket innebar att eldgivningen inte blev helt synkroniserad även om alla tryckte på avtryckaren samtidigt. När man i slutet av 1600-talet började driva upp tempot på eldgivningen blev denna fördel för flintlåset allt viktigare.

Fram till slutet av 1600-talet var det vanligt att soldaterna bar på de ”tolv apostlarna”, det vill säga tolv små krutflaskor med engångsportioner som hängde på en axelrem. Dessa kom nu att ersättas med patronväskor som innehöll krutförpackningar med kulor i pappershylsor och som innebar att det gick snabbare att ladda musköterna.

Den snabbare eldgivningen resulterade i synliga förändringar i taktiken. Fransmännen, vars taktik gick ut på ledvis eldgivning, minskade antalet led från sex till fem på 1680-talet och under spanska tronföljdskriget var de nere på endast fyra led. I Nederländerna utvecklades dock en helt ny taktik som gick ut på plutonsvis eldgivning där olika sektioner av bataljoner avfyrade musköterna samtidigt. När den holländske ståthållaren Vilhelm av Oranien blev kung av England 1689 började taktiken även tillämpas av den engelska armén och under de pfalziska och spanska tronföljdskriget spred sig taktiken till de länder som bidrog med trupper till Vilhelms och Marlboroughs arméer. Den plutonsvisa eldgivningen kom i flera varianter och de arméer som tillämpade den kunde vara uppställda i både tre eller fyra led, det fjärde ledet användes då som en reserv. Under det spanska tronföljdskriget bestod en 900 man stark engelsk bataljon av 18 plutoner på tre led som var fördelade på tre olika grupper som avfyrade sina musköter samtidigt. Soldaterna i det första ledet sköt knästående, det andra ledet stående och det tredje ledet stående i luckan mellan de två främre leden. När alla tre plutonsgrupper hade avfyrat sina musköter började man om igen precis som vid ledvis eldgivning, men i teorin sköt man i ett högre tempo än vid ledvis eldgivning eftersom soldaterna inte behövde flytta på sig medan de sköt.

Den stora fördelen med plutonsvis eldgivning var dock att det var lättare att leda en bataljon som var indelad i mindre enheter och genom att man sköt i sektioner så besvärades man inte i lika hög grad av att krutröken skymde sikten nästa gång man skulle skjuta (som vid ledvis eldgivning då hela fronten avfyrade sina vapen varje gång). Det högre eldtempot som ofta framhålls i litteraturen kan däremot ifrågasättas då mängden ammunition var begränsad och den stora utmaningen för officerarna var snarast att få den att räcka under ett helt fältslag som oftast varade i flera timmar. Även med en ”långsam” ledvis eldgivning fanns det gott om tid att skjuta slut på sin ammunition. Vid kritiska ögonblick kan visserligen ett högre eldtempo fälla avgörandet, men inte ens i sådana fall spelade egentligen taktiken någon större roll. För vittnesmålen från 1700-talet intygar att den plutonsvisa eldgivningen aldrig varade mer än några salvor innan det urartade till fri eldgivning (ett problem som även drabbade ledvis eldgivning). Den psykologiska pressen på soldater som stod mitt framför fienden och utsattes för beskjutning var nämligen så stor att de inte kunde upprätthålla disciplinen utan började skjuta så snabbt som de kunde för att skjuta så många fiender som möjligt innan dessa fick chansen att skjuta.

Ett flitigt omnämnt exempel på den plutonsvisa eldgivningens överlägsenhet jämfört med ledvis eldgivning kommer från slaget vid Malplaquet 1709. Två irländska regementen som stred på varsin sida (och underförstått likvärdiga i allt annat än taktik) ska i detta slag ha beskjutit varandra. Det regemente som var i fransk tjänst drabbades av förluster på 40 man medan det brittiska regementet inte ens fick en tiondel så många förluster. Kruxet med detta exempel är dock att den som återberättade det (kapten Robert Parker) var inte själv vittne till händelsen så det finns en stor risk att historien är överdriven. Och för att göra historien än mer suspekt så har jag faktiskt stött på en kommentar om att de två regementena skulle ha befunnit sig så långt ifrån varandra i slaglinjerna att de omöjligen kan ha stridit mot varandra. Oavsett ifall det senare stämmer eller ej så måste vi mot denna anekdot ställa de faktum att inte ens de hårt drillade preussarna kunde under 1700-talet få den plutonsvisa eldgivningen att fungera mer än några salvor, och att den franska armén ännu under sjuårskriget fortsatte med ledvis eldgivning trots att de då hade blivit utsatta för plutonsvis eldgivning under inte mindre än fyra olika tronföljdskrig.

Men om plutonsvis eldgivning inte var så speciellt bra (enligt mig), varför blev detta den dominerande infanteritaktiken under 1700-talet? Jag kan tänka mig tre delförklaringar. Rent teoretiskt var det faktiskt en bättre taktik och även om det inte fungerade i praktiken så fanns alltid hoppet om att man med tillräckligt nitisk exercis skulle få soldaterna att bli maskiner som fick bataljonen att fungera som ett klockverk. Under 1700-talet lade man också ner mycket tid på just exercis för att uppnå denna dröm, men som sagt… inte ens preussarna lyckades helt och hållet. En annan delförklaring är att man gärna ville kopiera de segerrika arméernas taktik. Det var ju Marlborough som skördade de stora triumferna under spanska tronföljdskriget, inte fransmännen. Och i mitten av 1700-talet var det Fredrik den stores preussare som imponerade på omvärlden i så hög grad att nästan alla militärteoretiker ville kopiera allt som preussarna gjorde. Den tredje delförklaringen är än mer simpel, ledvis eldgivning gav inte bättre resultat så då kunde man väl lika gärna fortsätta med plutonerna.

Publicerat i Taktik, Vapen & harnesk | Lämna en kommentar

Pikens fall

Postat den 13 juli 2014 av Örjan Martinsson

Perioden 1680-1720 utgör en övergångsperiod inom krigföringen. Det var då som 1600-talets bataljoner i sex led beväpnade med pikar och luntlåsmusköter ersattes av 1700-talets bataljoner i 3-4 led beväpnade med flintlåsmusköter och bajonetter. Vid sidan av pikens försvinnande var den största taktiska innovationen den plutonsvisa eldgivningen som slog igenom under perioden. 1700-talets karaktäristiska mode med trekantiga hattar, uppvikta rockskört och damasker gjorde också sin entré vid denna tid. Just detta blogginlägg kommer dock att begränsa sig till att behandla den process som ledde till att piken försvann från Europas arméer.

I litteraturen brukar piken vanligen beskrivas som enbart ett skydd mot kavalleri och när bajonetten infördes blev den sålunda onödig och avskaffad. Men med hänsyn tagen till den svenska erfarenheten under stora nordiska kriget vågar jag dock påstå att detta är en mycket grov förenkling. Jag misstänker även att piken inte ens i Västeuropa var ett uteslutande defensivt vapen. Fast även om piken var ett klart bättre närstridsvapen än en bajonettförsedd musköt så innebar den utökade eldkraften ett mycket starkt argument för att byta ut pikarna mot musköter. Andra fördelar med att avskaffa pikarna var att det tog längre tid att utbilda en pikenerare än en musketerare. Dessutom var musketerare långt mer användbara än pikenerare. Piken var ett vapen som kom till sin rätt vid strid i större formationer såsom i ett fältslag. Men fältslag var sällsynta inslag i dåtidens krigföring. Betydligt mer tid ägnades åt belägringar, proviantering och bevakningsuppdrag där piken inte gjorde så mycket nytta.

Men för att avskaffa piken var man tvungen att komplettera musköten med ett bättre närstridsvapen än värjan och det tog sin tid eftersom bajonetten var ingen omedelbar framgång. De första beläggen på att man fäste ”bajonetter” (= knivar tillverkade i Bayonne) på musköter kommer från den franska armén under 1640-talet. Fransmännen fortsatte att vara föregångare i detta område och på 1670-talet var en mängd specialtrupper såsom dragoner, grenadjärer och fysiljärer (som skyddade artilleriet) utrustade med bajonetter. För det vanliga infanteriet avstod man dock från att dela ut bajonetter eftersom de tidiga modellerna var så kallade pluggbajonetter. Sådana bajonetter fästes i muskötens mynning vilket innebar att man då inte längre kunde avfyra den. Detta var ett allvarligt handikapp eftersom soldaterna sköt på så nära håll från fienden att de riskerade att inte hinna montera bajonetten innan handgemänget inleddes. En annan nackdel var också att det var svårt att få rätt passform på pluggbajonetterna eftersom musköterna varierade i storlek. Det var ju inte alls bra ifall bajonetten satt för lös så att den lossnade under striden och det var inte heller bättre att den satt så hårt att det inte gick att ta bort den.

Det stora skiftet från pikar till bajonettförsedda musköter skulle dock inte börja i Frankrike utan i Tyskland. Och hit kan man kanske även räkna den tyskdominerade danska armén som kan ha varit den allra första armén som avskaffade piken. Redan i oktober 1678 fattade den danske kungen beslutet att pikarna skulle avskaffas. Men några bajonetter infördes däremot inte till en början utan istället skulle musketerarna även utrustas med spjut (så kallade svinfjädrar). Att ha både musköt och spjut kan tyckas otympligt men tanken var väl att dessa skulle användas till att bygga spanska ryttare som skulle ge infanteriet det nödvändiga skyddet mot kavalleri. Det danska infanteri som stred på Irland 1690 var dock utrustat med pluggbajonetter. Fast den ovan nämnda svagheten med pluggbajonetten fick en tydlig demonstration under detta fälttåg när danskarna åsamkades svåra förluster av fientligt kavalleri. Britterna och holländarna som också deltog i detta fälttåg blev därmed inte uppmuntrade att ”modernisera” sina arméer genom att helt avskaffa piken trots att bajonetter redan hade börjat införas vid vanliga regementen.

I Tyskland pågick dock samma utveckling som i Danmark. Sachsen som skapade sin första stående armé 1682 hade till exempel vid starten pikenerare, men redan året efter deltog sachsiska regementen med enbart musketerare vid försvaret av Wien. De följande åren fortsatte pikenerarna att lysa med sin frånvaro tills piken officiellt avskaffades i den sachsiska armén 1687. Strax efteråt började även Brandenburg att avveckla piken även om detta officiellt inte skedde förrän 1698. Under det stora kriget mot turkarna (1683-1699) noterade franska observatörer att tyskarna inte längre använde pikar utan istället försvarade sig med spanska ryttare.

Krav började nu ställas även från franskt håll att man borde hänga med i utvecklingen. Att förlita sig på spanska ryttare ansågs emellertid som opraktiskt och man försökte istället förbättra bajonettdesignen. På Vaubans initiativ började man utveckla hylsbajonetten, som fästes runt pipan istället för i den och därmed gjorde det möjligt att avfyra musköten med påsatt bajonett. I Ludvig XIV:s närvaro hölls 1688 en demonstration av olika bajonetter (däribland hylsbajonetten) men det hela slutade med fiasko på grund av problemet med att få dem att passa de olika muskötstorlekarna. Hylsbajonetterna föll till exempel av när musköterna avfyrades. Frankrike skulle fortsätta att stå fast vid piken fram till 1703, även om andelen pikenerare mot slutet bara var 20-25 %. I Tyskland accelererade däremot avvecklingen av piken. För när väl hylsbajonettens barnsjukdomar hade blivit botade i början av 1690-talet minskade pikens anhängare i rask takt (även i England). Fast att fransmännen, som både uppfann och utvecklade bajonetten, dröjde så länge med att avveckla piken kan också bero på att de i likhet med svenskarna hade en förkärlek för att avgöra strider med aggressiva anfall med blanka vapen (i vilket piken fortfarande var ett bättre vapen än en bajonettförsedd musköt).

Avvecklingen av piken var dock i alla länder en utdragen historia. Utvecklingen gick inte alltid åt samma håll och det skiljde sig ofta från regemente till regemente. Den konventionella visdomen gjorde länge gällande att britterna avskaffade piken före spanska tronföljdskriget, men forskning har sedan avslöjat att de fortfarande var i bruk i slaget vid Blenheim 1704 och kanske rent av ännu längre. Marlborough var dock ingen anhängare av piken och det var påtryckningar från hans sida som ledde till att holländarna började avskaffa piken 1709. Vid samma tid började även svenska regementschefer att avveckla piken, men detta godtog inte Karl XII som återinförde dem när han återvände till Sverige. Den slutliga avvecklingen av piken i Sverige tycks inte ha ägt rum förrän på 1730-talet. Det svenska bruket av pikar hade under stora nordiska kriget varit så framgångsrikt att Danmark tillfälligt återinförde piken efter slaget vid Gadebusch. Även ryssarna kan ha avskaffat piken för att sedan återinföra den under det ryska fälttåget (vilket inte hindrade att det fanns piklösa regementen vid Poltava och pikar under den föregående perioden då piken eventuellt var avskaffad).

Helhetsintrycket är i alla fall att det tog lång tid för piken att försvinna trots uppfinningen av bajonetten. Och avvecklingen ska snarast ses som ett resultat av en taktisk utveckling där man lade allt större vikt på eldkraft än på strid med blanka vapen. De fältherrar som föredrog att söka avgörande med kallt stål ville antingen behålla piken (Karl XII) eller återinföra den (Moritz av Sachsen som ledde en fransk armé under österrikiska tronföljdskriget 1740-1748). Men utvecklingen ledde obönhörligen mot att eldkraften blev allt viktigare och trots åsikter från personer som Karl XII och Moritz av Sachsen skulle piken inte längre användas av reguljära arméförband i krigen efter 1720.

Publicerat i Allmän historia, Taktik, Vapen & harnesk | 1 kommentar

Den tyska brigaden/bataljonen

Postat den 6 juli 2014 av Örjan Martinsson

Albrecht von Wallenstein (1583-1634)

När Gustav II Adolf krossade den katolska ligans tercior vid Breitenfeld 1631 såg det ut som om en ny ”svensk skola” skulle bildas där andra arméer tog efter den svenska taktiken på samma sätt som de tidigare spanska och holländska skolorna. Men trots den glänsande segern skulle ingen annat land ta över Gustav II Adolfs taktik helt och hållet, och i slutet av 1630-talet tillämpades den inte ens av den svenska armén. Istället hade en ”tysk skola” bildats av Gustav II Adolfs farligaste motståndare Albrecht von Wallenstein.

Wallenstein fick kejsarens uppdrag att sätta upp en ny armé våren 1632 och skulle sedan möta Gustav II Adolf i två drabbningar (Alte Veste och Lützen) där det var han och inte lejonet från norden som drog det längsta strået. Wallenstein hade tidigare under trettioåriga kriget fått ett rykte om att vinna lättköpta segrar i kölvattnet på Tillys framgångar. Men mot Gustav II Adolf visade han vilken skicklig fältherre han var genom att utnyttja den svenske kungens offensivlusta till sin egen fördel. Att Lützen ofta räknas som en svensk seger beror på att Wallenstein i onödan övergav slagfältet vid mörkrets inbrott, för hade han stannat kvar skulle svenskarna troligen inte ha kunnat fortsätta slaget.

När Wallenstein satte upp sin armé 1632 övergav han den spanska taktiken som med all önskvärd tydlighet hade visat sina tillkortakommanden vid Breitenfeld. Men han ansåg att den svenska taktiken var alltför invecklad för att kunna bemästras av en nyuppsatt armé så han skapade istället en hybrid mellan den och den holländska taktiken. Och beroende på perspektivet kan den taktiska enhet som han införde beskrivas som antingen en jättestor holländsk bataljon eller som en mindre och förenklad svensk brigad. Under återstoden av det trettioåriga kriget skulle det också råda en begreppsförvirring då denna taktiska enhet kunde benämnas som både bataljon eller som brigad, samtidigt som det senare även användes som benämning på grupper av sådana enheter som stod under gemensamt överbefäl. Till slut blev det standard att kalla den för bataljon.

Wallensteins brigad/bataljon bestod av 1000 man och var därmed dubbelt så stor som en holländsk bataljon men uppbyggd på samma sätt med alla pikenerare i mitten och musketerarna i flyglarna. I likhet med de svenska skvadronerna var soldaterna uppställda på sex led. Wallenstein kopierade inte den svenska brigadens spjutspetsformation (en skvadron fram och två bakom) men gav ändå sin ”brigad” en lika självständig taktisk roll som den svenska. Till skillnad från den svenska brigaden utgjordes Wallensteins brigader av ett enda regemente och han försökte därför inte som Gustav II Adolf upprätthålla en enhetlig styrka på brigader och skvadroner genom att blanda manskap från olika regementen

Wallenstein ställde upp sina förband i ett trelinjesystem som påminde om det holländska, med en andra linje som täppte igen luckorna i den första och en tredje linje i reserv. Reservlinjen var dock betydligt mindre än de två övriga och uppställningen var därmed inte helt olikt den svenska som hade två linjer med brigader. I framtiden skulle denna reservlinje försvinna helt och hållet till förmån för ett renodlat tvålinjesystem.

Det taktiska system som Wallenstein utvecklade lyckades kombinera enkelheten i den holländska skolan samtidigt som den rörlighet och offensiva potential som Gustav II Adolf hade utvecklat fortfarande fanns kvar. Det skulle därför inte dröja länge innan även Wallensteins motståndare anammade hans system. När den välövade armé som Gustav II Adolf under lång tid hade byggt upp åderläts under trettioåriga krigets blodiga slag (framförallt Nördlingen 1634) insåg svenskarna att det var svårt att få de nya rekryterna att inom rimligt tid bemästra den svenska brigadtaktiken. Från och med slutet av 1630-talet kom därför båda sidor under trettioåriga kriget att använda Wallensteins taktik, som utomlands kallades för den tyska stilen.

Mig veterligen gjordes det sista försöket att tillämpa Gustav II Adolfs taktik under det engelska inbördeskriget. Rojalisternas befälhavare prins Rupert som var väl skolad i militär teori prövade den svenska taktiken i sitt första slag vid Edgehill 1642. Men han insåg snabbt att hans nyuppsatta armé inte klarade av att tillämpa den så han återföll till den holländska skolan. Snart skulle dock även den ge vika för det tyska sättet att föra krig i det engelska inbördeskriget. I kriget mellan Frankrike och Spanien var det med hjälp av tysk taktik som fransmännen besegrade spanjorerna i slaget vid Rocroi 1643. De konservativa spanjorerna använde då fortfarande tercior även om dessa hade reformerats i riktning mot bataljoner (formellt försvann inte de spanska terciorna förrän 1704 men då hade de inte mycket gemensamt med sina föregångare).

Under 1640-talet skulle även proportionerna mellan musketerare och pikenerare börja förändras. Istället för 3:2 blev det 2:1. I den svenska armén var detta fullt genomfört vid tiden för Karl X Gustavs krig. Wallensteins 1000 man starka förband skulle också luckras upp genom att man i de flesta arméer kom att tillämpa ett tvåbataljonssystem. Istället för att varje regemente skulle bilda en enda bataljon formerades de istället på två stycken som vid manskapsbrist kunde slås samman till en. På så sätt kunde man ändå upprätthålla någorlunda jämnstora förband utan att börja blanda manskap från olika regementen.

Som synes var alltså Gustav II Adolfs taktiska system en dagslända som gjorde stort intryck på sin samtid men som i både tid och rum fick en begränsad spridning. Det var istället Wallensteins reformer som gav upphov till en taktisk organisation som fick allmän tillämpning i Europas arméer under resten av 1600-talet. Först omkring 1680 börjar den militära taktiken förändras på nytt, men då handlade det mindre om formationer och mer om ny beväpning.

Publicerat i Allmän historia, Taktik | 4 kommentarer

Den svenska brigaden

Postat den 29 juni 2014 av Örjan Martinsson

Gustav II Adolf (1594-1632)

I början av 1600-talet fanns det två olika skolor om hur infanteriet skulle organiseras i fältslag. Den spanska skolans tercior som föredrogs av katolska länder i södra Europa och den holländska skolans bataljoner i tre linjer som föredrogs av protestantiska länder i norra Europa. Att dessa skolor var så inflytelserika berodde på att spanjorer och holländare utkämpade ett åttioårigt krig som lockade till sig många frivilliga från andra länder. När dessa återvände till sina hemländer blev de ambassadörer för respektive skola. På så sätt kom den holländska skolan till Sverige. Men dess kung Gustav II Adolf skulle inte anamma det rakt av utan han vidareutvecklade det i en sådan utsträckning att han kom att skapa ett helt eget taktiskt system som skulle lösa den stora brist som båda skolbildningarna hade

För trots alla skillnader mellan de spanska och holländska skolorna hade de en viktig likhet. De var båda i grunden defensiva taktiker som inte lämpade sig för offensiv. De spanska terciorna var ”oövervinnerliga” men väldigt långsamma. De holländska bataljonerna kunde visserligen röra och omorganisera sig snabbt, men under själva striden var dess uppställning på tre linjer i ett schackrutemönster ett stelt system. Det innebar nämligen att hela infanteriet förvandlades till en enda formation och att man därmed gick miste om den rörlighet som annars kännetecknade den holländska skolan. Dessutom gav holländarnas glesa formationer med ledvis eldgivning en begränsad slagkraft. Dessa offensiva problem hade de spanska och holländska generalerna inte ägnat mycket tankekraft åt att lösa eftersom krigföringen i Nederländerna kännetecknades av många belägringar och att båda sidor undvek riskerna i ett öppet fältslag.

Men Gustav II Adolf var desto mer offensivt inriktad och han ville söka avgörandet i ett stort fältslag. Med en gedigen utbildning i såväl militär teori som praktik ägnade han 1620-talet åt att reformera sin armé för att åstadkomma offensiv slagkraft. Gustav II Adolf bröt upp holländarnas stela schackrutemönster genom att dela upp infanteriet i brigader som bestod av tre ”skvadroner” (= bataljoner) och som kunde uppträda som självständiga taktiska enheter. Dessutom använde han musketerare och pikenerare på ett mycket mer aggressivt sätt.

Skvadronen ställdes upp i endast sex led jämfört med den holländska bataljonens tio. Och medan skvadronernas musketerarna kunde skjuta ledvis precis som holländarna, så var den svenska specialiteten en eldchock där alla musketerare sköt samtidigt, vilket åstadkoms genom att de tre bakre leden gick fram i luckorna mellan soldaterna i de tre främre leden. Denna koncentrerade eldgivning skapade mycket oreda i fiendens formationer, men den var också oerhört riskfylld eftersom musketerare var försvarslösa under den tiden som de laddade om sina musköter. Gustav II Adolf löste detta genom att låta pikenerarna utnyttja oredan hos fienden genom att gå till attack under tiden som musketerarna laddade om för nästa salva. En mer defensiv variant var att pikenerarna gick fram och bildade en mur framför musketerarna. Det normala var annars att varje skvadron hade pikenerare i mitten och musketerare i flyglarna. Men formationerna var flexibla och beroende på situationen fanns det flera varianter som tillämpades på brigadnivå.

Olika sätt att ställa upp en svensk brigad (taget från Bertil Nelssons bok ”Från Brunkeberg till Nordanvind”, 1993)

De svenska skvadronerna uppträdde inte som självständiga enheter i samma grad som de holländska bataljonerna eftersom Gustav II Adolf ansåg dem vara för små för att på egen hand rå på en tercio. Det var därför som han lät skvadronerna ingå i brigader. Brigaderna ställdes upp i spjutspetsformation med en skvadron längst fram och de övriga två bakom (1628-1631 experimenterade han med en fjärde skvadron i reserv bakom den i första linjen).

De brigader som Gustav II Adolf skapade var dock inga fasta administrativa enheter, utan de var mer eller mindre tillfälliga formationer som bildades genom att ett eller flera regementen fördes samman för att bilda jämnstora förband. De ingående skvadronerna kunde också bestå av manskap från flera olika regementen.

De självständiga brigaderna bröt upp det holländska trelinjesystemet och gjorde det mer flexibelt. Men Gustav II Adolf övergav inte idén om att ha en reservlinje och ställde därför upp sina brigader i två linjer. Detta skulle visa sig mycket effektivt när hans taktiska system visades upp för hela världen i slaget vid Breitenfeld 1631.

Vid Breitenfeld mötte Gustav II Adolf och hans sachsiska bundsförvant den segervane katolska armén under Tillys befäl. Sachsarna som använde sitt eget taktiska system flydde tidigt från slagfältet när Tilly koncentrerade sin attack mot dem. Därmed tycktes historien från de första tretton åren av det trettioåriga kriget än en gång upprepa sig. Tillys tercior rörde sig då mot den blottade svenska flanken för att avsluta slaget. Men de svenska formationerna visade prov på en häpnadsväckande snabbhet när brigaderna i deras andra linje förflyttade sig till den blottade flanken för att täcka upp. Terciorna som under sin långsamma förflyttning hade drabbats av oordning blev ett lätt byte för svenskarnas eldchocker och aggressiva pikanfall. Resultatet blev en förkrossande svensk seger.

Breitenfeld är ett av de få fältslag som nästan över en natt förändrade sättet att föra krig. Till skillnad från Nieuwpoort var den besegrade armén helt övertygad om sin taktiska underlägsenhet och redan året efter i slaget vid Lützen ställde den nye katolske fältherren Wallenstein upp sin armé i brigader som påminde om de svenska. Trots det skulle den ”svenska skolan” inte bli långvarig. Den svenska taktiken var mer avancerad än den holländska och krävde väldrillade soldater. Och i takt med att trettioåriga kriget förvandlades till en köttkvarn blev tillgången på sådana soldater allt sämre. Redan slaget vid Lützen hade resulterat i höga svenska förluster och än värre skulle det bli i det katastrofala slaget vid Nördlingen 1634. När det trettioåriga kriget slutade 1648 hade Gustav II Adolfs brigader sedan länge övergivits till förmån för en taktisk organisation som var enklare men som ändå strävade efter att bibehålla de kvaliteter i offensiv slagkraft och rörlighet som Gustav II Adolf hade introducerat.

Publicerat i Allmän historia, Taktik | 6 kommentarer

Den holländska bataljonen

Postat den 22 juni 2014 av Örjan Martinsson

Moritz av Oranien (1567-1625), grundaren av den holländska skolan.

Mellan 1568 och 1648 utkämpades de spanska terciorna ett åttioårigt krig mot Nederländerna som hade gjort uppror mot den spanske kungen. Holländarna leddes från och med 1585 av Moritz av Nassau (känd som Moritz av Oranien sedan 1618) och hans militära innovationer kom att förebåda slutet på den taktik som den spanska armén använde sig av. Hans så kallade ”holländska skola” införde den linjära taktik som efter slaget vid Breitenfeld 1631 skulle dominera slagfälten helt och hållet ända fram till franska revolutionen 1789.

Moritz insåg att hans upprorsarmé inte kunde förväntas nå den kvalitet att de skulle kunna besegra den spanska stormaktsarmén genom att använda samma taktik som spanjorerna. Istället sökte han nya vägar, och eftersom detta var under renässansen så var det naturligtvis från antiken som han hämtade sin inspiration. Närmare bestämt den romerska legionen som stred i tre linjer och som bestod av en mängd underavdelningar. En av dessa underavdelningar var kohorten som bestod av ca 500 man, och som med det moderna namnet bataljon (avlett från det franska ordet för strid) blev byggstenen i Moritz militära system. Istället för att drilla 3000 soldater så att de kunde strida i en enda stor och tät formation (likt Alexander den stores falang) ansåg Moritz att mindre och mer lätthanterliga enheter som samverkade tillsammans skulle bli mer effektivt. Och han var förstås inte sen med att påtala att den fruktade makedonska falangen mötte sin bane i form av den romerska legionen.

Samverkan mellan de holländska bataljonerna gick till så att infanteriet ställdes upp på tre linjer som i sin tur var uppdelade i sektioner som kallades för brigader (vilka var den närmaste motsvarigheten till terciorna). Brigaderna bestod av sex bataljoner och hade två av dem i vardera linje. Bataljonerna behövde mycket manöverutrymme för att kunna utföra sina rörelser så mellan varje bataljonspar (vanligen identiskt med ett regemente) fanns en lika bred yta som var helt öppen. Denna lucka täcktes av bataljonerna i den andra linjen som befann sig en bataljonsbredd bakom den första linjen. Slutligen fanns det en tredje linje i reserv som stod två bataljonsbredder bakom den andra linjen. Dessa bataljoner var positionerade bakom den första linjens bataljoner. Allt detta resulterade i ett schack- eller diamantmönster som det som syns på bilden nedan:

Fransk infanteri uppställda enligt den holländska skolan under belägringen av La Rochelle 1628.

Franskt infanteri uppställt enligt den holländska skolan under belägringen av La Rochelle 1628.

Uppställningen som helhet hade därmed mycket luft och även inne i bataljonerna stod soldaterna glesare än i tercion. Detta gjorde de holländska bataljonerna lätta att manövrera på slagfältet och omställningar från till exempel marschordning till slagordning gick väldigt snabbt. Systemet var även flexibelt så till vida att bataljonerna kunde både strida självständigt och som en del av en större enhet. Som en del av brigaderna kunde de till exempel lätt omgruppera sig till fyrkant vid behov genom att mittenbataljonerna roterade 90 grader.

Varje bataljon stod uppställd på 10 led med pikenerare i mitten och musketerare vid flyglarna. Formationen var tillräckligt gles så att när det första ledet hade skjutit kunde det ställa sig längst bak och ladda om medan det andra ledet gick fram för att skjuta och upprepa proceduren. På det här sättet utnyttjades eldkraften mycket mer effektivt än på den spanska sidan. I terciorna fanns det nämligen mängder av musketerare längst bak och vid sidorna som aldrig fick tillfälle att skjuta på fienden under ett slag.

Med alla dessa fördelar kan det tyckas som en självklarhet att den holländska skolan kom att ersätta den spanska skolan. Och visst, efter att Morits besegrade spanjorerna i slaget vid Nieuwpoort år 1600 spred den sig snabbt till många länder (främst i Nordeuropa). Men den spanska tercion var fortfarande en mycket tuff motståndare och vid Nieuwpoort var det faktiskt terciorna som drev undan de holländska bataljonerna. Det var tack vare kavalleriets insatser och misstag på den spanska sidan som gjorde att holländarna till sist kunde besegra det uttröttade spanska infanteriet. Spanjorernas såg därför ingen anledning till att ompröva sin infanteritaktik. Och under första halvan av det trettioåriga kriget besegrade de katolska arméernas tercior gång på gång de protestantiska arméernas bataljoner.

Den holländska skolan kännetecknades av snabbhet och flexibilitet men saknade kraften i den spanska tercion. Så när formationerna drabbade samman i handgemäng med blanka vapen var det tercion som drog det långa strået. Det skulle krävas ytterligare reformer från ett visst lejon från Norden innan tercion skulle försvinna från slagfälten.

Publicerat i Taktik | Lämna en kommentar

Den spanska tercion

Postat den 15 juni 2014 av Örjan Martinsson

Jag fick nyligen en fråga som berörde Gustav II Adolfs taktik och det gav mig idé om att skriva en serie inlägg som skildrar taktikens utveckling under 1600- och 1700-talet. Den lämpliga startpunkten är då den så kallade spanska skolan som var den dominerande under 1500-talet och fram till trettioåriga kriget då den fick ge vika för Gustav II Adolfs militara innovationer.

Den spanska skolan har sin upprinnelse i de italienska krigen mellan Frankrike och Habsburgarna som pågick av och till under åren 1494-1559. Spanjorerna hade då problem med att skydda sig mot det tunga franska kavalleriet och deras lösning blev att formera sitt infanteri i täta fyrkanter (”tercior”) där musketerarna omgav en kärna av pikenerare som skyddade dem mot kavallerianfall från samtliga håll. Vid varje hörn fanns det dessutom en mindre fyrkant med musketerare. Dessa mindre fyrkanter var inspirerade av fästningarnas bastioner och fyllde samma funktion, dvs. gjorde det möjligt att beskjuta anfallande fiender i flanken. I en normal slagordning fanns det tre tercior, en längst fram och två bakom den så att de bildade en triangel och kunde understödja varandra. Varje tercio utgjorde då en tredjedel av infanteriet, vilket är förklaringen till namnet tercio (= tredjedel på spanska). När arméerna växte utökades antalet tercior men man fortsatte att gruppera dem tre om tre så att de bildade så kallade ”draktänder”.

En tercio omgiven av krutrök

En tercio kunde komma i vilken storlek som helst och de tidiga föregångarna kunde vara uppemot 6 000 man starka. Fast redan 1534 blev det standard att den spanska tercion skulle ha en officiell styrka på 3 000 man. Men eftersom manskapsstyrkan kunde variera avsevärt under ett fälttåg krävdes det också att officeren som var ansvarig för att organisera formeringen till tercio hade matematisk begåvning för att räkna ut de rätta proportionerna på avdelningarna. Ett exempel på hur proportionerna såg ut i en fulltalig spansk tercio syns i den nedre bilden:

En spansk tercio med 1400 pikenerare i mitten omgivna av 1400 musketerare i fyrkanten samt 125 stycken i varje ”bastion”. Sammanlagt 3 100 man med proportionerna 3:2 mellan musketerare och pikenerare.

Den stora fördelen med terciorna var att de var extremt svåra att slå ut eftersom de var bokstavligt talat rörliga fästningar av kött och blod med pikar som likt en igelkott stack ut åt alla håll. Terciorna bidrog därmed till att ge den spanska armén en aura av oövervinnerlighet som skulle vara från 1500-talet fram till slaget vid Rocroi 1643 mot fransmännen. Det var dock också en i grunden defensiv formation och dess stora nackdel var att de rörde sig väldigt långsamt på slagfältet. En annan nackdel var att den täta formationen gjorde dem sårbara för skjutvapen. Men just detta var inget större problem under terciornas storhetstid då skjutvapnen ännu hade en mycket låg effektivitet. En värre nackdel var då snarare att tercion var en mycket komplicerad formation som krävde väldrillat manskap för att fungera. För arméer som inte hade tillgång till professionella soldater i samma utsträckning som stormakten Spanien var därför tercion inget bra alternativ. Ett exempel på en sådan armé var den holländska upprorsarmé som 1568-1648 kämpade för självständighet mot just de spanska terciorna. Det var där som den holländska skolan utvecklades och som sedan skulle leda till terciornas undergång.

Publicerat i Taktik | 2 kommentarer