Karolinerbloggen

Förra veckan berättade jag om att jag hade beställt boken “Dannebrog och danske Faner gennem Tiderne” (1949) av H. Bruhn. Den har nu anlänt och blivit läst. Dessvärre innehåller den inte särskilt mycket information om danska fanor under stora nordiska kriget. Boken fokuserar mest på Dannebrogens historia. Visserligen innehåller den många detaljerade beskrivningar av fanor och standar men den gör inget försök att kartlägga fanhistoriken på regementsnivå.

För stora nordiska krigets vidkommande innehåller Höglunds bok mer information om danska fanor. Bruhn tecknar dock en bra översiktlig bild av utvecklingen under 1600-talet. Den påminner till stor del om de svenska fanornas utveckling fram till och med det skånska kriget. De danska fanorna hade visserligen redan på 1620-talet infört Dannebrogen i det övre inre hörnet som ett nationellt kännetecken. Men i övrigt följde danskarna ett internationellt mönster med olika allegoriska motiv och deviser på fanorna som skilde sig från kompani till kompani och som bara förenades av den gemensamma regementsfärgen.

Både Danmark och Sverige hade använt sig av provinssymboler till de nationella regementen men det dröjde till den andra halvan av 1600-talet innan detta skedde systematisk. Danmark var i detta avseende ett decennium före Sverige i utvecklingen när en förordning år 1664 fastställde utseendet på infanteriregementenas fanor:

• Själland: röda fanor med Danmarks tre blå lejon och 9 röda hjärtan i gult fält som provinssymbol
• Fyn: gröna fanor med Vendes gula lindorm i rött fält som provinssymbol.
• Nordjylland: blå fanor med det gotiska vapnet som provinssymbol (ett blått lejon över 9 hjärtan i ett gult fält).
• Sydjylland: gula fanor med samma symbol som Nordjylland.
• Slesvig-Holstein: Dannebrogen täcker hela fanan utom det övre inre hörnet som ska ha Slesvigs respektive Holsteins vapen.

Fortfarande skulle varje kompani ha en egen devis på sin fana som bestämdes av kompanichefen och alla utom Slesvig-Holsteins regemente skulle ha Dannebrogen i det övre inre hörnet.

Från 1676 finns en beskrivning av inte bara infanterifanorna utan även kavalleristandaren. Infanteriregementena hade samma fanor som förordningen från 1664. Sydjylland benämns dock nu som 1:a nordjylländska regementet medan Nordjylland är det 2:a nordjylländska och Slesvig-Holstein är numera Sydjyllands och Holsteins regemente.

• Hovfanan: Dannebrogen med Kristian V:s namnchiffer i det övre inre hörnet.
• Själländska: röda standar med Danmarks vapen.
• 1:a nordjylländska: gula standar med det gotiska vapnet.
• 2:a nordjylländska: blå standar med det gotiska vapnet.
• Fynska: gröna standar med det vendiska vapnet.
• Sydjylländska (Slesvig-Holstein): Dannebrogenstandar med Slesvigs respektive Holsteins vapen.

Fast här stannade utvecklingen mot enhetlighet av. Till skillnad från den ordning och reda som kännetecknade Sverige där man noggrant följde förordningen från 1686 skulle det inte finnas någon större fasthet i hur de danska fanorna såg ut. Detta berodde dels på att danska regementen ofta var uthyrda till andra länder och då fick avvikande fanor. Men också i hög grad på grund av det danska enväldet som på ett ideologiskt plan var mer genomgripande i Danmark än i Sverige. Man ville därför helst betona arméns kungliga karaktär snarare än dess regionala identitet. Så kungliga symboler som namnchiffer och stora riksvapnet började alltmer att användas flitigt istället för provinssymboler. Särskilda provinsfärger på fandukarna hade också svårt att etableras och normen var bara den att fanorna skulle ha samma färg som uniformerna.

Följande bild visar dock danska fanor och standar som erövrades i slaget vid Lund då utseendet fortfarande följde mönstret från 1664 års förordning:

21 = Själländska kavalleriregementet , 22 = Själländska infanteriregementet, 23 = Fynska kavalleriregementet, 24 = Fynska infanteriregementet (livfana), 25 = 1:a Nordjylländska kavalleriregementet, 26 = 2:a Nordjylländska infanteriregementet

En annan sak som jag nämnde i förra veckans inlägg var klagomål på att danskarna och ryssarna har varit dåliga på att bevara de fanor som de erövrade från oss. Men tydligen har vi inte varit mycket bättre. Den som botaniserar i Statens trofésamling (tillgänglig i digitalt museum) finner väldigt ofta svårt blekta fanor som är i trasor. Detta är dock inte det skick som de hade när de erövrades av oss utan Bruhn berättar att det berodde på att vi ursprungligen hängde upp dessa troféer i kyrkor (främst Storkyrkan i Stockholm). Där fick de hänga i åratal så att inte bara färgerna blektes utan även det känsliga sidentyget förstördes av solljuset. Och inte blev det bättre när de togs in för att förvaras i Arméns rustkammare vilket en nytillträdd rustmästare konstaterade 1670:

”Fahnorne och Standarterne uthi een wrå i hoop kastade, och af Råtterne illa sönderskurne och förmurknade”

Även under 1800-talet då troféerna förvarades i Riddarholmskyrkan skall hanteringen ha varit undermålig och fanorna fått ”multna” enligt krigsarkivets chef Petrelli som i slutet av detta sekel engagerade sig i konserveringen av gamla fanor.

Den enda ljusglimten i detta elände är att trofémålaren Olof Hoffman från och med 1685 gjorde avbildningar av de erövrade fanorna i Statens trofésamling. Så vill man se hur fanorna såg ut omkring år 1700 ska man strunta i de moderna fotografierna och istället studera Hoffmans målningar. Dessvärre är dessa inte tillgängliga på nätet så man är därför tvungen att bege sig till krigsarkivet.

Konglig Bohus Läns Regemente
I fält och till sjöss 1676-1814

Jag var igår på ett antikvariat och köpte böcker med information om gamla fanor, däribland den avbildade boken ovan. Såsom framgår av titeln så är det ett vanligt regementshistorisk verk och det är bara en mycket liten del av den som handlar om fanor. Nämligen ett kapitel skrivet av Leif Törnquist. Denne man är den store auktoriteten på ämnet svenska fanor och standar, och av allt att döma har han tagit reda på allt som går att finna i arkiven och museisamlingarna. Dessvärre tycks inte hans forskning vara samlat i något ”magnum opus” eller liknande. Istället är man hänvisad till ett mycket stort antal artiklar som är publicerade i regementshistoriska verk och i skriftserier som Meddelanden från Armémuseum. Jag har själv haft svårt att få någon överblick över allt han har skrivit för ibland stöter man på sådant som inte finns medtaget i Libris. En önskedröm för mig är därför att Leif Törnquist skulle skriva den stora boken om svenska fanor och standar där all information finns samlad.

När det gäller perioden 1654-1686 finns det redan en sådan bok i form av Folke Wernstedts 437 sidor långa artikel ”Svenska standar och fanor 1654-1686” i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X. I den finns all information om fälttecken som var känd 1945. Och eftersom många av dessa äldre fanor brukades under stora nordiska kriget är den i allra högsta grad intressant även för dem som är insnöade på Karl XII:s tid. Men är man på jakt efter detaljerad information om de fanor som inte bara brukades utan även tillverkades under Karl XII:s tid så måste man leta efter regementshistoriska verk i antikvariaten. Och detta är något som jag har börjat göra nu.

Att jag började med att köpa en bok om Bohusläns regemente har förstås sin förklaring av att detta regementes fanor har diskuterats på den här bloggen de senaste veckarna. Efter att ha läst Leif Törnquists artikel kan jag konstatera att han givetvis visste att generalmönsterrullorna från 1710-talet angav att fanorna var från 1664. Men eftersom regementet fick ut tyg till 8 fanor 1670 så drar han slutsatsen att påståendet om 1664 måste vara felaktigt. Jag har själv i bloggdiskussionen varit öppen för den möjligheten, men då det ändå verkar som att det fanns äldre fanor tillhörande regementet som också var gröna (två stycken i Jämtland under skånska kriget) så kan det väl inte uteslutas att årtalet 1664 faktiskt stämmer.

Andra intressanta uppgifter i artikeln var att det faktiskt tillverkades m/1686-standar till Riksänkedrottningens livregemente i början av 1720-talet (dvs. blå med Hallands vita lejon). Men då regementet upplöstes blev dessa inte utdelade och vad som sedan hände med dem är okänt. Dessutom nämnde Leif Törnquist att 1799 skulle Bohusläns regemente få nya fanor med Bohusläns vapen i ljusgult fält. Detta blev dock aldrig av och i början av 1800-talet var det, som jag skrivit tidigare, Hallands vapen som var aktuellt för regementet. Valet av ett ljusgult fält kan dock ses som ett tecken på att det var den vita färgen i Bohusläns vapen som gjorde att man hellre valde Hallands vapen. Vitt var ju en färg som var förbehållet regementen av rang.

Slutligen kan jag nämna att jag inte bara fokuserar på svenska fanor. I en bok om Södermanlands regemente som jag också köpte igår hittade jag en fotnot som hänvisade till en 239 sidor tjock bok av H. Bruhn vid namn ”Dannebrog och danske Faner gennem Tiderne” (1949).  Den lät så intressant att jag genast lät beställa den från ett danskt antikvariat.

Kejserlig dragonfana från trettioåriga kriget

Dammet från de senaste veckornas diskussioner om Bohusläns dragonfanor hann knappt lägga sig förrän jag fick förfrågningar från andra personer om ämnet fanor och standar.

Först ut  var den som designar fanark åt Warfare Miniatures. Som nämnts tidigare på den här bloggen har jag hjälpt honom med svenska infanterifanor. Efter ett längre uppehåll är det nu dags för kavalleriet så jag har jag just nu en pågående mejlväxling med honom.

Men jag har även blivit kontaktad av en person från Skottland som är intresserad av de kejserliga fanor från trettioåriga kriget som finns i Statens trofésamling. Han har sett bilderna på dem på sajten Digitalt museum men söker efter mer detaljerade beskrivningar av dem. Dessvärre är detta ett ämne som jag bara har mycket ytliga kunskaper om så jag kunde inte vara till någon större hjälp. Jag gav honom mejladressen till Armémuseum med förhoppning att någon där kanske sitter inne med sådana kunskaper eller åtminstone kan tipsa om bra litteratur. Får han något tips på svensk litteratur har jag erbjudit mig att hjälpa honom med att vaska fram information från den. Fanor och standar är ju trots allt något av ett specialintresse för mig och det är väl kanske dags att vidga mina vyer och inte bara vara insnöad på stora nordiska kriget.

Så ifall någon läsare känner till en bok som beskriver fanorna från trettioåriga kriget i Statens trofésamling så får ni gärna tipsa om den i kommentarerna.