Karolinerbloggen

Östgötska kloster

Postat den 20 april 2014 av Örjan Martinsson

Under påsken gjorde jag en biltur i Östergötland och tog bland annat foton på ett par historiska byggnader. Ruinen ovan är dock inget som ryssarna brände ned under stora nordiska kriget. Bortsett från härjningar på östkusten 1719 så var Östergötland förskonat från direkta krigshandlingar under stora nordiska kriget. Och denna ruin ligger väldigt nära Vättern och därmed på ett betryggande avstånd från ryssar. Eller, ja… det är nog en sanning med modifikation. Ruinen efter Visingsborg på Visingsö i Vättern visar nämligen att ryssarna kunde orsaka förstörelse även på de mest oväntade platser under det kriget.

Just denna ruin har hur som helst inget med 1700-talet att göra utan detta är resterna av Alvastra kloster, känt som gravplats för den Sverkerska kungaätten som regerade Sverige växelvis ca 1130-1222. Klostret grundades 1143 efter att Sverker den äldres drottning Ulvhild bjöd in franska cisterciensermunkar till Sverige. Det kom sedan att existera till ca 1530 då det upplöstes som en följd av reformationen. Byggnaderna förföll sedan och dess byggstenar kom att användas till att bygga Vadstena slott 1544 och… Visingsborg på 1570-talet. Så på sätt och vis var ryssarna ändå delaktiga i att förstöra arvet efter de franska cisterciensermunkarna! (om det nu är riktigt att ryska krigsfångar brände ned Visingsborg julen 1718).

De två första bilderna visar resterna av själva klosterkyrkan men klostret bestod av många fler byggnader av vilka nu endast grunderna finns kvar.

En annan östgötsk klosterkyrka (Sveriges äldsta) som också var kunglig gravplats är Vreta kloster strax norr om Linköping. Den grundades ca 1100 och överlevde reformationen genom att bli en församlingskyrka.

Klostret hade en stark koppling till den Stenkilska ätten (ca 1060-1123). Bland annat blev Inge den äldres syster dess första abbedissa och hans drottning blev nunna där efter hans död. Detta gör det sannolikt att det är där som han ligger begravd och även hans efterträdare förmodas ligga begravda där. Detta är något som utmanar den traditionella tolkningen att Stenkilska ätten var av västgötsk härstämning och skulle istället tyda på Östergötland som deras hemvist. I motsats till vad man kan läsa här och där så finns det nämligen ingen källa som anger att den Stenkilska ätten var från Västergötland, utan denna uppfattning bygger på mycket lösa grunder där man har övertolkat vad som står i källtexterna och ignorerat sådant som talar emot det. Men, men… har man i litteraturen upprepat en gissning tillräckligt många gånger och det inte finns några entydiga bevis på motsatsen, ja då är det en absolut sanning.

Nåja, med detta avslutar jag mitt återfall till Sveriges äldsta historia (som jag ägnade mycket tid åt åren innan den här bloggen skapades) och i nästa vecka kommer jag att återgå till mer bekanta ämnen.

Publicerat i Allmän historia, Sevärdheter | 1 kommentar

Halvfärdiga violetta norrmän

Postat den 13 april 2014 av Örjan Martinsson

Förra veckan visade jag hur jag använde Prince August skeppskanonform för att skapa svenskt fästningsartilleri med besättning. Inspirationskällan till det var dock de kanoner som jag hade sett på Fredriksstens fästning, så det föll sig naturligt att göra en norsk kanon med formen och ett gäng artillerister i de uniformer som de hade vid tiden för Karl XII:s fälttåg 1718.

Något som gjorde det ännu mer intressant att måla norska artillerister var att de från och med 1711 skulle ha röda uniformer med violetta uppslag. Det sistnämnda var en ovanlig färg som jag inte hade fått tillfälle att måla tidigare. Men här börjar problemen. Jag målar mina tennsoldater med Humbrols matta färger och även om jag gillar deras realistiska utseende så har de en stor nackdel genom att deras sortiment är så begränsat. Faktum är att de bara har en nyans av matt lila (nr. 42) och den verkar de inte ens sälja i Sverige! Det såg ut som en repris på den svåråtkomliga färgen Humbrol 149 som jag tidigare fick åka till Storbritannien för att köpa.

När jag var i affären och såg att det inte fanns någon Humbrol 42 i affären eller ens ett fack för dem i färgstället så köpte jag några andra lila färger som jag tänkte testa för att se ifall de kunde fungera som ett substitut. Dessa var Vallejos ”Violet” och ”Blue Violet” samt en färg från ett annat märke (Polly Scale) vid namn ”Coast Purple. Jag var inte nöjd med någon av dem så jag letade istället på nätet efter Humbrol 42 och hittade en polsk hobbysajt som sålde dem. Genom att köpa flera olika färger på samma gång från den sajten kunde jag få humbrol 42 till ett billigt pris.

Alla fyra lila färger som jag köpte har jag använt på de tennsoldater som syns på bilden. Men jag tänker förstås bara använda en av dem och det är därför som det står i rubriken att de bara är halvfärdiga. Jag kommer att måla om de övriga tennsoldaterna med den färg som jag tänker använda samt göra lite finputs på dem.

Färgen som jag har valt är Humbrol 42 (som syns på officeren och pyromanen till vänster). Det är ju ändå det mest logiska att jag är konsekvent och bara använder mig av Humbrolfärger. Helt nöjd är jag dock inte med den Humbrolfärgen eftersom jag inte tycker att det är en riktig matt färg. Den har nämligen en lätt glansig ton som gör att den påminner mer om de satin-färger som Humbrol säljer och som är väldigt lika Vallejo-färgerna. De lila Vallejofärgerna (i mitten och längst till höger) hade dock större nackdelar även om de inte syns så tydligt på bilderna. Gubben längst till höger (målad med ”Violet”) skiljer sig från mängden genom att vara väldigt mörk, mörkare än på bilden). Gubben i mitten (målad med ”blue Violet”) är väldigt glansig och ser ut som om den var målad med en av Humbrols blanka färger vilket gör den totalt olämplig att blanda med Humbrols matta färger. Gubben som håller i laddstsaken och som är målad med ”Coast Purple” var däremot inte så pjåkig. Den är något mörkare än Humbrol 42 och ungefär lika glansig, Men jag kommer som sagt att hålla mig till Humbrols färger så långt det går så de övriga lila färgerna kommer jag väl att skänka till mina brorsdöttrar som älskar den färgen.

Efter allt besvär med att hitta en lila färg som duger så finns det emellertid ett orosmoln som kan göra allt detta onödigt. Det är inte säkert att de dansk-norska artilleristerna hade viloetta uppslag även om de skulle ha sådana enligt uniformsförordningen. Det fanns nämligen gott om blått kläde tillgängligt så danskarna använde det istället till sina byxor och strumpor vid tiden för slaget vid Gadebusch. Eventuellt gjorde norrmännen likadant och 1716 ändrades uniformsförordningen för de danska regementena så att artilleristerna skulle ha mörkblå uppslag istället. Detta ska ha införts i Norge 1720 men det är kanske möjligt att det skedde tidigare. Skulle det visa sig att så är fallet får jag väl fortsätta min gamla vana att måla om mina tennsoldater.

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 2 kommentarer

Vasa Skeppskanon

Postat den 6 april 2014 av Örjan Martinsson

För ett par månader sedan besökte jag Wentzel hobby i centrala Stockholm och upptäckte då att de sålde ett nybörjarset från Prince August som innehöll formen ovan. Att Prince August hade en form för skeppskanoner till regalskeppet Vasa hade jag ingen aning om och jag har inte heller lyckats hitta den på deras hemsida. Hur som helst var jag tvungen att köpa den när jag såg att den var i skala 40 mm. Men det var först nu som jag har haft tid över till att faktiskt använda den. Resultatet syns nedan:

Artilleristerna har helblå uniformer och det är kanske passade för flottans personal. Jag har dock ingen kunskap om hur manskapet på örlogsskeppen gick klädda, och det är inte heller min avsikt att använda den här formen till skeppskanoner utan snarare till fästningsartilleri. När jag besökte Fredriksstens fästning i Halden såg jag nämligen kanonlavetter med ett snarlikt utseende:

Karl XII:s mordvapen?

Hjulen på Prince Augusts skeppskanon är visserligen mycket mindre men det kan man ha överseende med.

Vad gäller färgval så gjorde jag eldröret svartmålat istället för bronsfärgat som mina övriga kanoner. Orsaken till det är att järnkanoner var svartmålade för att undvika rost och denna typ av kanoner var vanligare på fästningar och örlogsskepp än i fältarmén där man föredrog de lättare bronskanonerna. Och eftersom jag redan har gott om gråklädda artillerister valde jag denna gång de helblå uniformer som användes under den senare halvan av stora nordiska kriget (samt för att göra Henrik Andersson glad!).

Fortsättning följer nästa vecka…

Publicerat i Prince August, Tennsoldater | 6 kommentarer

Bloggtips och konsultarvoden

Postat den 30 mars 2014 av Örjan Martinsson

Med anledning av Prince Augusts satsning på sjuårskriget har Steve Metheringham startat en ny blogg: Lace Wars in Tin. Steve Metheringham är den som har hjälpt Prince August med att välja poser när företaget (på förslag från honom) valde att satsa på wargamersmarknaden. I sin blogg förklarar Metheringham hur det gick till när den nya serien sjösattes. Han berättar även om vilka formar som kommer härnäst och lovar att läsarna uppdaterade om den fortsatta utvecklingen på den här fronten.

Som tack för sitt konsultarbete har Metheringham fått de nya formarna gratis. Själv har jag sedan i somras hjälpt Warfare Miniatures med att framställa svenska fan- och standarark för slaget vid Poltava (kavalleristandaren har sedan ett par veckor tillbaka lagts upp på deras hemsida tillsammans med de redan befintliga infanterifanorna). Som tack för mitt konsultarbete fick jag ett gratis exemplar av deras regelbok för wargamers som täcker in perioden 1660-1721:

Jag har visserligen aldrig ägnat mig åt sådana där krigsspel och jag kommer nog inte att testa det inom den närmaste tiden. Men jag tackade glatt ja till erbjudandet eftersom jag var nyfiken på hur sånt där egentligen gick till.

Vad gäller själva regelboken blev jag förvånad över vilket lyxigt format den kom i. Den består nämligen av 116 A4-stora sidor av hög papperskvalitet och så gott som varje sida innehåller fotografier på tennsoldater. Butikspriset är också 27 pund så det är inte frågan om ett enkelt häfte med regler som man skriver ut från en vanlig skrivare.

Jag har inte läst igenom boken helt och hållet. Men jag noterade att den hade väldigt positiva saker att säga om den karolinska armén som fick det sammanfattande omdömet: ”Swedes are an über army and nothing will stand against them”. För att det ska kunna bli en jämn match mot svenska arméer instrueras spelarna att alltid låta svensken vara i kraftigt numerärt underläge och ha ytterst lite artilleri samt hög andel kavalleri.

Någon gång i framtiden borde jag testa att spela Beneath the Lily Banner. Jag har ju tennsoldater så det räcker och blir över. Nackdelen är bara att jag är så rädd om dem att jag vill helst inte transportera dem någonstans. Och hemma har jag inte det utrymme som krävs för att ställa upp dem för strid på ett slagfält.

Publicerat i Litteratur, Prince August | 1 kommentar

Musikkåren är komplett

Postat den 24 mars 2014 av Örjan Martinsson

De sista trumslagarna är nu klara. 22 stycken blev det den här gången, fyra kvartetter tillhörande Dalregementen (med två olika huvudbonader), Västmanland, Uppland, och Västerbotten samt tre par från Skaraborg, Östergötland och Kalmar.

Tillsammans med de tidigare 20 trumslagarna från Livgardet och Närke-Värmland representerar dessa ett helt års arbete. Vilket innebär att det är det mest ineffektiva målningsarbete som jag någonsin har genomfört! Orsakerna till att det har gått så långsamt är att jag har haft gott om distraktioner som jag har ägnat mig åt istället plus mycket ”riktigt” arbete. Men Holger Erikssons gruvhuggna trumslagare har inte varit någon glädje att måla och jag gjorde ett stort misstag att försöka måla så många av dem samtidigt. Allt detta resulterade i att jag tröttnade på målandet och i praktiken tog en mycket lång paus från hobbyn.

Man skulle kunna tycka att en så pass lång målningstid borde resultera i en hög kvalitet men för mig brukar det alltid vara tvärtom. Det är när jag målar under en kort men intensiv period som resultaten blir som bäst. Nu är det dock sällan som jag har möjlighet att ägna en längre sammanhängande period åt att enbart måla tennsoldater. Så i fortsättningen ska jag försöka undvika ”löpande band”-målning och istället måla färre tennsoldater åt gången. I det långa loppet tror jag ändå att jag kommer att kunna hålla ett högre tempo och framförallt bättre kvalitet om jag gör så. För det återstår mycket att måla. Varje trumslagarpar ska få sällskap av ytterligare 21 tennsoldater för att fullborda en minibataljon!

Publicerat i Tennsoldater | 6 kommentarer

Danske Faner gennem Tiderne

Postat den 16 mars 2014 av Örjan Martinsson

Förra veckan berättade jag om att jag hade beställt boken “Dannebrog och danske Faner gennem Tiderne” (1949) av H. Bruhn. Den har nu anlänt och blivit läst. Dessvärre innehåller den inte särskilt mycket information om danska fanor under stora nordiska kriget. Boken fokuserar mest på Dannebrogens historia. Visserligen innehåller den många detaljerade beskrivningar av fanor och standar men den gör inget försök att kartlägga fanhistoriken på regementsnivå.

För stora nordiska krigets vidkommande innehåller Höglunds bok mer information om danska fanor. Bruhn tecknar dock en bra översiktlig bild av utvecklingen under 1600-talet. Den påminner till stor del om de svenska fanornas utveckling fram till och med det skånska kriget. De danska fanorna hade visserligen redan på 1620-talet infört Dannebrogen i det övre inre hörnet som ett nationellt kännetecken. Men i övrigt följde danskarna ett internationellt mönster med olika allegoriska motiv och deviser på fanorna som skilde sig från kompani till kompani och som bara förenades av den gemensamma regementsfärgen.

Både Danmark och Sverige hade använt sig av provinssymboler till de nationella regementen men det dröjde till den andra halvan av 1600-talet innan detta skedde systematisk. Danmark var i detta avseende ett decennium före Sverige i utvecklingen när en förordning år 1664 fastställde utseendet på infanteriregementenas fanor:

Själland: röda fanor med Danmarks tre blå lejon och 9 röda hjärtan i gult fält som provinssymbol
Fyn: gröna fanor med Vendes gula lindorm i rött fält som provinssymbol.
Nordjylland: blå fanor med det gotiska vapnet som provinssymbol (ett blått lejon över 9 hjärtan i ett gult fält).
Sydjylland: gula fanor med samma symbol som Nordjylland.
Slesvig-Holstein: Dannebrogen täcker hela fanan utom det övre inre hörnet som ska ha Slesvigs respektive Holsteins vapen.

Fortfarande skulle varje kompani ha en egen devis på sin fana som bestämdes av kompanichefen och alla utom Slesvig-Holsteins regemente skulle ha Dannebrogen i det övre inre hörnet.

Från 1676 finns en beskrivning av inte bara infanterifanorna utan även kavalleristandaren. Infanteriregementena hade samma fanor som förordningen från 1664. Sydjylland benämns dock nu som 1:a nordjylländska regementet medan Nordjylland är det 2:a nordjylländska och Slesvig-Holstein är numera Sydjyllands och Holsteins regemente.

Hovfanan: Dannebrogen med Kristian V:s namnchiffer i det övre inre hörnet.
Själländska: röda standar med Danmarks vapen.
1:a nordjylländska: gula standar med det gotiska vapnet.
2:a nordjylländska: blå standar med det gotiska vapnet.
Fynska: gröna standar med det vendiska vapnet.
Sydjylländska (Slesvig-Holstein): Dannebrogenstandar med Slesvigs respektive Holsteins vapen.

Fast här stannade utvecklingen mot enhetlighet av. Till skillnad från den ordning och reda som kännetecknade Sverige där man noggrant följde förordningen från 1686 skulle det inte finnas någon större fasthet i hur de danska fanorna såg ut. Detta berodde dels på att danska regementen ofta var uthyrda till andra länder och då fick avvikande fanor. Men också i hög grad på grund av det danska enväldet som på ett ideologiskt plan var mer genomgripande i Danmark än i Sverige. Man ville därför helst betona arméns kungliga karaktär snarare än dess regionala identitet. Så kungliga symboler som namnchiffer och stora riksvapnet började alltmer att användas flitigt istället för provinssymboler. Särskilda provinsfärger på fandukarna hade också svårt att etableras och normen var bara den att fanorna skulle ha samma färg som uniformerna.

Följande bild visar dock danska fanor och standar som erövrades i slaget vid Lund då utseendet fortfarande följde mönstret från 1664 års förordning:

21 = Själlands ryttare, 22 = Själlands infanteriregemente, 23 = Fyns ryttare, 24 = Fyns infanteriregemente (livfana), 25 = Nordjyllands ryttare, 26 = Nordjyllands infanteriregemente

21 = Själländska kavalleriregementet , 22 = Själländska infanteriregementet, 23 = Fynska kavalleriregementet, 24 = Fynska infanteriregementet (livfana), 25 = 1:a Nordjylländska kavalleriregementet, 26 = 2:a Nordjylländska infanteriregementet

En annan sak som jag nämnde i förra veckans inlägg var klagomål på att danskarna och ryssarna har varit dåliga på att bevara de fanor som de erövrade från oss. Men tydligen har vi inte varit mycket bättre. Den som botaniserar i Statens trofésamling (tillgänglig i digitalt museum) finner väldigt ofta svårt blekta fanor som är i trasor. Detta är dock inte det skick som de hade när de erövrades av oss utan Bruhn berättar att det berodde på att vi ursprungligen hängde upp dessa troféer i kyrkor (främst Storkyrkan i Stockholm). Där fick de hänga i åratal så att inte bara färgerna blektes utan även det känsliga sidentyget förstördes av solljuset. Och inte blev det bättre när de togs in för att förvaras i Arméns rustkammare vilket en nytillträdd rustmästare konstaterade 1670:

”Fahnorne och Standarterne uthi een wrå i hoop kastade, och af Råtterne illa sönderskurne och förmurknade”

Även under 1800-talet då troféerna förvarades i Riddarholmskyrkan skall hanteringen ha varit undermålig och fanorna fått ”multna” enligt krigsarkivets chef Petrelli som i slutet av detta sekel engagerade sig i konserveringen av gamla fanor.

Den enda ljusglimten i detta elände är att trofémålaren Olof Hoffman från och med 1685 gjorde avbildningar av de erövrade fanorna i Statens trofésamling. Så vill man se hur fanorna såg ut omkring år 1700 ska man strunta i de moderna fotografierna och istället studera Hoffmans målningar. Dessvärre är dessa inte tillgängliga på nätet så man är därför tvungen att bege sig till krigsarkivet.

Publicerat i Fanor & standar, Litteratur | Lämna en kommentar

Litteratur om fanor (+ mer om Bohusläns)

Postat den 9 mars 2014 av Örjan Martinsson

Konglig Bohus Läns Regemente
I fält och till sjöss 1676-1814

Jag var igår på ett antikvariat och köpte böcker med information om gamla fanor, däribland den avbildade boken ovan. Såsom framgår av titeln så är det ett vanligt regementshistorisk verk och det är bara en mycket liten del av den som handlar om fanor. Nämligen ett kapitel skrivet av Leif Törnquist. Denne man är den store auktoriteten på ämnet svenska fanor och standar, och av allt att döma har han tagit reda på allt som går att finna i arkiven och museisamlingarna. Dessvärre tycks inte hans forskning vara samlat i något ”magnum opus” eller liknande. Istället är man hänvisad till ett mycket stort antal artiklar som är publicerade i regementshistoriska verk och i skriftserier som Meddelanden från Armémuseum. Jag har själv haft svårt att få någon överblick över allt han har skrivit för ibland stöter man på sådant som inte finns medtaget i Libris. En önskedröm för mig är därför att Leif Törnquist skulle skriva den stora boken om svenska fanor och standar där all information finns samlad.

När det gäller perioden 1654-1686 finns det redan en sådan bok i form av Folke Wernstedts 437 sidor långa artikel ”Svenska standar och fanor 1654-1686” i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X. I den finns all information om fälttecken som var känd 1945. Och eftersom många av dessa äldre fanor brukades under stora nordiska kriget är den i allra högsta grad intressant även för dem som är insnöade på Karl XII:s tid. Men är man på jakt efter detaljerad information om de fanor som inte bara brukades utan även tillverkades under Karl XII:s tid så måste man leta efter regementshistoriska verk i antikvariaten. Och detta är något som jag har börjat göra nu.

Att jag började med att köpa en bok om Bohusläns regemente har förstås sin förklaring av att detta regementes fanor har diskuterats på den här bloggen de senaste veckarna. Efter att ha läst Leif Törnquists artikel kan jag konstatera att han givetvis visste att generalmönsterrullorna från 1710-talet angav att fanorna var från 1664. Men eftersom regementet fick ut tyg till 8 fanor 1670 så drar han slutsatsen att påståendet om 1664 måste vara felaktigt. Jag har själv i bloggdiskussionen varit öppen för den möjligheten, men då det ändå verkar som att det fanns äldre fanor tillhörande regementet som också var gröna (två stycken i Jämtland under skånska kriget) så kan det väl inte uteslutas att årtalet 1664 faktiskt stämmer.

Andra intressanta uppgifter i artikeln var att det faktiskt tillverkades m/1686-standar till Riksänkedrottningens livregemente i början av 1720-talet (dvs. blå med Hallands vita lejon). Men då regementet upplöstes blev dessa inte utdelade och vad som sedan hände med dem är okänt. Dessutom nämnde Leif Törnquist att 1799 skulle Bohusläns regemente få nya fanor med Bohusläns vapen i ljusgult fält. Detta blev dock aldrig av och i början av 1800-talet var det, som jag skrivit tidigare, Hallands vapen som var aktuellt för regementet. Valet av ett ljusgult fält kan dock ses som ett tecken på att det var den vita färgen i Bohusläns vapen som gjorde att man hellre valde Hallands vapen. Vitt var ju en färg som var förbehållet regementen av rang.

Slutligen kan jag nämna att jag inte bara fokuserar på svenska fanor. I en bok om Södermanlands regemente som jag också köpte igår hittade jag en fotnot som hänvisade till en 239 sidor tjock bok av H. Bruhn vid namn ”Dannebrog och danske Faner gennem Tiderne” (1949). Den lät så intressant att jag genast lät beställa den från ett danskt antikvariat.

Publicerat i Fanor & standar, Litteratur | 13 kommentarer

Prince August intervenerar i sjuårskriget

Postat den 2 mars 2014 av Örjan Martinsson

Prince Augusts nya preussare

Om vi bortser från storpolitiska händelser som att Ryssland är på väg att annektera Krim-halvön så är veckans stora nyhet att Prince August lanserar nya formar. Några karoliner blev det inte den här gången utan Prince August ska nu satsa på sjuårskriget. Först ut blev tre formar med preussare, vilka kommer att senare få sällskap av österrikare och ryssar.

När Prince August i somras lovade nya formar med separata huvuden med olika huvudbonader var jag så gott som säker på att vi efter över 50 år med karolinerformar äntligen skulle kunna få formar med karpuser. Avsaknaden av karpuser och bristen på motståndare till karolinerna utgör de stora luckorna i ett annars välfyllt sortiment. Men så blev inte fallet. Fast dessa nya preussare ska väl inte vara omöjliga att använda till den senare delen av stora nordiska kriget såväl som till sjuårskriget. Slaget vid Stresow är det som skulle komma i åtanke.

En satsning på sjuårskriget framstår dock som ett klokt val för Prince Augusts eftersom det är av gammal tradition ett populärt krig för dem som målar tennsoldater. Alla stormakter deltog i det plus en hel del små och snittet på uniformerna var väldigt lika så man behöver inte så många formar för att bygga de olika arméerna.

Sedan tidigare har Prince August två serier om kriget. Dels Rossbachserien i 40 mm i väldigt animerade poser som var avsedda att användas som leksaker. Poserna och det begränsade utbudet gör att det med undantag för preussiska grenadjärer och Garde du Corpsinte inte går att bygga upp formationer med dem. De andra preussiska formarna är 400-serien i 54 mm som föreställer ett preussiskt infanteriregemente i olika poser. Inte heller den duger till att bygga upp formationer utan riktar sig främst till modellbyggaren som vill ha fina prydnadsföremål i bokhyllan. Den nya serien är däremot helt uppenbart avsedd att användas för att bygga upp små bataljoner och riktar sig till wargamers som målar tennsoldater för att använda dem till krigsspel.

De tre nya formarna har följande poser:

En officer och en fanbärare (innehåller enbart huvuden med trekantiga hattar, och fanstången får man tillverka själv i likhet med karolinernas pikar)
En underofficer och en trumslagare (innehåller grenadjär- och fysiljärhuvuden)
Två identiska infanterister (båda har varsitt huvud med grenadjärmössa och trekantig hatt)

Fysiljärer var i den preussiska armén en form av infanteri som ställde lägre krav på soldaterna. De var bland annat kortare och bar fysiljärmössor som liknade grenadjärernas mössor och som gjorde att de såg längre ut.

Två identiska infanterister

Underoffficer och trumslagare

Officer och fanbärare

Publicerat i Prince August | 1 kommentar

Ännu mer om fanor och standar

Postat den 23 februari 2014 av Örjan Martinsson

Kejserlig dragonfana från trettioåriga kriget

Dammet från de senaste veckornas diskussioner om Bohusläns dragonfanor hann knappt lägga sig förrän jag fick förfrågningar från andra personer om ämnet fanor och standar.

Först ut var den som designar fanark åt Warfare Miniatures. Som nämnts tidigare på den här bloggen har jag hjälpt honom med svenska infanterifanor. Efter ett längre uppehåll är det nu dags för kavalleriet så jag har jag just nu en pågående mejlväxling med honom.

Men jag har även blivit kontaktad av en person från Skottland som är intresserad av de kejserliga fanor från trettioåriga kriget som finns i Statens trofésamling. Han har sett bilderna på dem på sajten Digitalt museum men söker efter mer detaljerade beskrivningar av dem. Dessvärre är detta ett ämne som jag bara har mycket ytliga kunskaper om så jag kunde inte vara till någon större hjälp. Jag gav honom mejladressen till Armémuseum med förhoppning att någon där kanske sitter inne med sådana kunskaper eller åtminstone kan tipsa om bra litteratur. Får han något tips på svensk litteratur har jag erbjudit mig att hjälpa honom med att vaska fram information från den. Fanor och standar är ju trots allt något av ett specialintresse för mig och det är väl kanske dags att vidga mina vyer och inte bara vara insnöad på stora nordiska kriget.

Så ifall någon läsare känner till en bok som beskriver fanorna från trettioåriga kriget i Statens trofésamling så får ni gärna tipsa om den i kommentarerna.

Publicerat i Fanor & standar, Litteratur | 2 kommentarer

Bohuslänska fanor från 1664 – del 2

Postat den 17 februari 2014 av Örjan Martinsson

Fana ursprungligen tillverkad 1679 för Nils Bielkes uppländska dragonskvadron. Tilltänkt men ej utdelad till Bohusläns dragoner 1700.

Förra veckans blogginlägg om de gröna dragonernas fanor resulterade i att en hel del ny information förmedlades i kommentarerna. Antalet fansviter som detta förband har burit under 1670-1812 kan ha varit fler än bara två gröna fansviter från 1670 respektive 1717-1724 som jag först trodde.

Bland annat presenterade Magnus Lindskog utdrag från källskrifter som visade att en röd fansvit var aktuell för Bohusläns dragoner år 1700. Den bestod av tre röda fanor och en vit livfana och hade ursprungligen tillverkats 1679 för Nils Bielkes uppländska dragonskvadron. Men förbandet upplöstes redan 1680 och fanorna lämnades in till tyghuset i Göteborg. År 1700 fick Bohusläns dragoner tillstånd att byta ut sina gamla slitna fanor med dessa ifall de fick order om att gå ut i fält. Men detta ska enligt Leif Törnquist inte ha skett (se hans kommentar i länk nummer 2 nedan). Detta trots att fanorna ser ut att vara väldigt slitna för att bara ha använts under ett år. Bilden ovan visar den minst slitna fanan och länkar till de två övriga röda fanorna följer nedan (vet ej vad som har hänt med livfanan).

http://www.digitaltmuseum.se/things/fana/S-AM/AM.067917?pos=2734

http://www.digitaltmuseum.se/things/fana/S-AM/AM.068088?pos=3109

Svartvitt foto av en grön fana med silverdekor i danskt förvar.

När dessa röda fanor var på tal år 1700 förde Bohusläns dragonfanor fortfarande de fanor som de hade haft ända sedan regementet bildades (1661 eller vid ombildningarna 1670 och efter skånska kriget?). Och enligt generalmönsterrullorna från 1712 och 1713 hade de gröna fanor som varit vid regementet sedan 1664. Förutsatt att de inte hade missuppfattat fanornas ålder, så lyser den fansvit som regementschefen beviljades medel för år 1670 med sin frånvaro. I Köpenhamn finns dock två gröna fanor som troligen togs från detta förband i början av det skånska kriget (se bild till höger). Eventuellt var dessa två fanor de enda som tillverkades år 1670 eftersom Bohuslän då hade två nyuppsatta kompanier som saknade fanor.

Standar från 1658 tillhörande Karl X Gustavs Livregemente till häst (inte samma regemente som det som blev indelt i Mälardalen)

E. A. Kruse nämnde i en kommentar till det förra blogginlägget att det finns en fana från Anders Planting Bergloos förra regemente (Karl X Gustavs livregemente till häst) som skulle ha kunnat återanvänts av Bohus dragoner. Enligt honom var den grön med Karl Gustavs monogram. Men detta är inte särskilt troligt då det inte har varit grönt utan är vitt och dessutom inte en dragonfana utan ett kavalleristandar.

Rent organisatoriskt bestod det regemente, som skulle bli Bohusläns dragonskvadron, från början av åtta kompanier. Fyra i Skåne, två i Bohuslän och två i Jämtland. Jämtlandskompanierna separerades 1670 och två nya Bohuskompanier uppsattses för att ersätta dem (även i Jämtland bildades två nya dragonkompanier). Den skånska delen av regementet upplöstes efter kriget och kvar fanns då bara fyra dragonkompanier i Bohuslän. Från och med 1704 var de förstärkta med två fyrmänningskompanier.

Alla dessa omorganisationer (plus krigsförluster) borde ha inneburit en hög omsättning på fanor. Såväl 1661, 1664 som 1670 tycks fanor ha tillverkats för regementet. Några av dem verkar ha varit röda istället för gröna. Gamla fanor kan ha försvunnit från regementet för att senare återanvändas. Jämtlandsdelen bar till exempel under skånska kriget två gröna fanor som härstammade från det gemensamma regementet och som sedan kan ha återlämnats. Och den skånska delen av regementet bör ha haft fanor kvar när det upplöstes som också kan ha blivit återanvända. Bohuslänningarna kan ha varit i en position där de efter skånska krigets slut kunnat välja och vraka mellan gamla och nya fanor, och då valt de fanor av samma utseende som var i bäst skick. Vilket skulle ha kunnat vara bland de allra äldsta.

Enligt fanförordningen från 1675 skulle för övrigt Skåne-Bohusläns dragoner ha brandgula fanor med Skånes vapen. Sådana fanor blev också tillverkade 1675 men ej utdelade. Istället kom de att användas av Upplands ståndsdragoner 1714-1717.

Skåne-Bohusfana från 1675 som endast bars av uppländska ståndsdragoner (1714-1717)

Publicerat i Fanor & standar | 8 kommentarer