Den tyska brigaden/bataljonen

Albrecht von Wallenstein (1583-1634)

När Gustav II Adolf krossade den katolska ligans tercior vid Breitenfeld 1631 såg det ut som om en ny ”svensk skola” skulle bildas där andra arméer tog efter den svenska taktiken på samma sätt som de tidigare spanska och holländska skolorna. Men trots den glänsande segern skulle ingen annat land ta över Gustav II Adolfs taktik helt och hållet, och i slutet av 1630-talet tillämpades den inte ens av den svenska armén. Istället hade en ”tysk skola” bildats av Gustav II Adolfs farligaste motståndare Albrecht von Wallenstein.

Wallenstein fick kejsarens uppdrag att sätta upp en ny armé våren 1632 och skulle sedan  möta Gustav II Adolf i två drabbningar (Alte Veste och Lützen) där det var han och inte lejonet från norden som drog det längsta strået. Wallenstein hade tidigare under trettioåriga kriget fått ett rykte om att vinna lättköpta segrar i kölvattnet på Tillys framgångar. Men mot Gustav II Adolf visade han vilken skicklig fältherre han var genom att utnyttja den svenske kungens offensivlusta till sin egen fördel. Att Lützen ofta räknas som en svensk seger beror på att Wallenstein i onödan övergav slagfältet vid mörkrets inbrott, för hade han stannat kvar skulle svenskarna troligen inte ha kunnat fortsätta slaget.

När Wallenstein satte upp sin armé 1632 övergav han den spanska taktiken som med all önskvärd tydlighet hade visat sina tillkortakommanden vid Breitenfeld. Men han ansåg att den svenska taktiken var alltför invecklad för att kunna bemästras av en nyuppsatt armé så han skapade istället en hybrid mellan den och den holländska taktiken. Och beroende på perspektivet kan den taktiska enhet som han införde beskrivas som antingen en jättestor holländsk bataljon eller som en mindre och förenklad svensk brigad. Under återstoden av det trettioåriga kriget skulle det också råda en begreppsförvirring då denna taktiska enhet kunde benämnas som både bataljon eller som brigad, samtidigt som det senare även användes som benämning på grupper av sådana enheter som stod under gemensamt överbefäl. Till slut blev det standard att kalla den för bataljon.

Wallensteins brigad/bataljon bestod av 1000 man och var därmed dubbelt så stor som en holländsk bataljon men uppbyggd på samma sätt med alla pikenerare i mitten och musketerarna i flyglarna. I likhet med de svenska skvadronerna var soldaterna uppställda på sex led. Wallenstein kopierade inte den svenska brigadens spjutspetsformation (en skvadron fram och två bakom) men gav ändå sin ”brigad” en lika självständig taktisk roll som den svenska.  Till skillnad från den svenska brigaden utgjordes Wallensteins brigader av ett enda regemente och han försökte därför inte som Gustav II Adolf upprätthålla en enhetlig styrka på brigader och skvadroner genom att blanda manskap från olika regementen

Wallenstein ställde upp sina förband i ett trelinjesystem som påminde om det holländska, med en andra linje som täppte igen luckorna i den första och en tredje linje i reserv. Reservlinjen var dock betydligt mindre än de två övriga och uppställningen var därmed inte helt olikt den svenska som hade två linjer med brigader. I framtiden skulle denna reservlinje försvinna helt och hållet till förmån för ett renodlat tvålinjesystem.

Det taktiska system som Wallenstein utvecklade lyckades kombinera enkelheten i den holländska skolan samtidigt som den rörlighet och offensiva potential som Gustav II Adolf hade utvecklat fortfarande fanns kvar. Det skulle därför inte dröja länge innan även Wallensteins motståndare anammade hans system. När den välövade armé som Gustav II Adolf under lång tid hade byggt upp åderläts under trettioåriga krigets blodiga slag (framförallt Nördlingen 1634) insåg svenskarna att det var svårt att få de nya rekryterna att inom rimligt tid bemästra den svenska brigadtaktiken. Från och med slutet av 1630-talet kom därför båda sidor under trettioåriga kriget att använda Wallensteins taktik, som utomlands kallades för den tyska stilen.

Mig veterligen gjordes det sista försöket att tillämpa Gustav II Adolfs taktik under det engelska inbördeskriget. Rojalisternas befälhavare prins Rupert som var väl skolad i militär teori prövade den svenska taktiken i sitt första slag vid Edgehill 1642. Men han insåg snabbt att hans nyuppsatta armé inte klarade av att tillämpa den så han återföll till den holländska skolan. Snart skulle dock även den ge vika för det tyska sättet att föra krig i det engelska inbördeskriget. I kriget mellan Frankrike och Spanien var det med hjälp av tysk taktik som fransmännen besegrade spanjorerna i slaget vid Rocroi 1643. De konservativa spanjorerna använde då fortfarande tercior även om dessa hade reformerats i riktning mot bataljoner (formellt försvann inte de spanska terciorna förrän 1704 men då hade de inte mycket gemensamt med sina föregångare).

Under 1640-talet skulle även proportionerna mellan musketerare och pikenerare börja förändras. Istället för 3:2 blev det 2:1. I den svenska armén var detta fullt genomfört vid tiden för Karl X Gustavs krig. Wallensteins 1000 man starka förband skulle också luckras upp genom att man i de flesta arméer kom att tillämpa ett tvåbataljonssystem. Istället för att varje regemente skulle bilda en enda bataljon formerades de istället på två stycken som vid manskapsbrist kunde slås samman till en. På så sätt kunde man ändå upprätthålla någorlunda jämnstora förband utan att börja blanda manskap från olika regementen.

Som synes var alltså Gustav II Adolfs taktiska system en dagslända som gjorde stort intryck på sin samtid men som i både tid och rum fick en begränsad spridning. Det var istället Wallensteins reformer som gav upphov till en taktisk organisation som fick allmän tillämpning i Europas arméer under resten av 1600-talet. Först omkring 1680 börjar den militära taktiken förändras på nytt, men då handlade det mindre om formationer och mer om ny beväpning.