Den svenska brigaden

Gustav II Adolf (1594-1632)

I början av 1600-talet fanns det två olika skolor om hur infanteriet skulle organiseras i fältslag. Den spanska skolans tercior som föredrogs av katolska länder i södra Europa och den holländska skolans bataljoner i tre linjer som föredrogs av protestantiska länder i norra Europa.  Att dessa skolor var så inflytelserika berodde på att spanjorer och holländare utkämpade ett åttioårigt krig som lockade till sig många frivilliga från andra länder. När dessa återvände till sina hemländer blev de ambassadörer för respektive skola. På så sätt kom den holländska skolan till Sverige. Men dess kung Gustav II Adolf skulle inte anamma det rakt av utan han vidareutvecklade det i en sådan utsträckning att han kom att skapa ett helt eget taktiskt system som skulle lösa den stora brist som båda skolbildningarna hade

För trots alla skillnader mellan de spanska och holländska skolorna hade de en viktig likhet. De var båda i grunden defensiva taktiker som inte lämpade sig för offensiv. De spanska terciorna var ”oövervinnerliga” men väldigt långsamma. De holländska bataljonerna kunde visserligen röra och omorganisera sig snabbt, men under själva striden var dess uppställning på tre linjer i ett schackrutemönster ett stelt system. Det innebar nämligen att hela infanteriet förvandlades till en enda formation och att man därmed gick miste om den rörlighet som annars kännetecknade den holländska skolan. Dessutom gav holländarnas glesa formationer med ledvis eldgivning en begränsad slagkraft. Dessa offensiva problem hade de spanska och holländska generalerna inte ägnat mycket tankekraft åt att lösa eftersom krigföringen i Nederländerna kännetecknades av många belägringar och att båda sidor undvek riskerna i ett öppet fältslag.

Men Gustav II Adolf var desto mer offensivt inriktad och han ville söka avgörandet i ett stort fältslag. Med en gedigen utbildning i såväl militär teori som praktik ägnade han 1620-talet åt att reformera sin armé för att åstadkomma offensiv slagkraft. Gustav II Adolf bröt upp holländarnas stela schackrutemönster genom att dela upp infanteriet i brigader som bestod av tre ”skvadroner” (= bataljoner) och som kunde uppträda som självständiga taktiska enheter. Dessutom använde han musketerare och pikenerare på ett mycket mer aggressivt sätt.

Skvadronen ställdes upp i endast sex led jämfört med den holländska bataljonens tio. Och medan skvadronernas musketerarna kunde skjuta ledvis precis som holländarna, så var den svenska specialiteten en eldchock där alla musketerare sköt samtidigt, vilket åstadkoms genom att de tre bakre leden gick fram i luckorna mellan soldaterna i de tre främre leden. Denna koncentrerade eldgivning skapade mycket oreda i fiendens formationer, men den var också oerhört riskfylld eftersom musketerare var försvarslösa under den tiden som de laddade om sina musköter. Gustav II Adolf löste detta genom att låta pikenerarna utnyttja oredan hos fienden genom att gå till attack under tiden som musketerarna laddade om för nästa salva. En mer defensiv variant var att pikenerarna gick fram och bildade en mur framför musketerarna. Det normala var annars att varje skvadron hade pikenerare i mitten och musketerare i flyglarna. Men formationerna var flexibla och beroende på situationen fanns det flera varianter som tillämpades på brigadnivå.

Olika sätt att ställa upp en svensk brigad (taget från Bertil Nelssons bok ”Från Brunkeberg till Nordanvind”, 1993)

De svenska skvadronerna uppträdde inte som självständiga enheter i samma grad som de holländska bataljonerna eftersom Gustav II Adolf ansåg dem vara för små för att på egen hand rå på en tercio. Det var därför som han lät skvadronerna ingå i  brigader. Brigaderna ställdes upp i spjutspetsformation med en skvadron längst fram och de övriga två bakom (1628-1631 experimenterade han med en fjärde skvadron i reserv bakom den i första linjen).

De brigader som Gustav II Adolf skapade var dock inga fasta administrativa enheter, utan de var mer eller mindre tillfälliga formationer som bildades genom att ett eller flera regementen fördes samman för att bilda jämnstora förband. De ingående skvadronerna kunde också bestå av manskap från flera olika regementen.

De självständiga brigaderna bröt upp det holländska trelinjesystemet och gjorde det mer flexibelt. Men Gustav II Adolf övergav inte  idén om att ha en reservlinje och ställde därför upp sina brigader i två linjer. Detta skulle visa sig mycket effektivt när hans taktiska system visades upp för hela världen i slaget vid Breitenfeld 1631.

Vid Breitenfeld mötte Gustav II Adolf och hans sachsiska bundsförvant den segervane katolska armén under Tillys befäl. Sachsarna som använde sitt eget taktiska system flydde tidigt från slagfältet när Tilly koncentrerade sin attack mot dem. Därmed tycktes historien från de första tretton åren av det trettioåriga kriget än en gång upprepa sig. Tillys tercior rörde sig då mot den blottade svenska flanken för att avsluta slaget. Men de svenska formationerna visade prov på en häpnadsväckande snabbhet när brigaderna i deras andra linje förflyttade sig till den blottade flanken för att täcka upp. Terciorna som under sin långsamma förflyttning hade drabbats av oordning blev ett lätt byte för svenskarnas eldchocker och aggressiva pikanfall. Resultatet blev en förkrossande svensk seger.

Breitenfeld är ett av de få fältslag som nästan över en natt förändrade sättet att föra krig. Till skillnad från Nieuwpoort var den besegrade armén helt övertygad om sin taktiska underlägsenhet och redan året efter i slaget vid Lützen ställde den nye katolske fältherren Wallenstein upp sin armé i brigader som påminde om de svenska. Trots det skulle den ”svenska skolan” inte bli långvarig. Den svenska taktiken var mer avancerad än den holländska och krävde väldrillade soldater. Och i takt med att trettioåriga kriget förvandlades till en köttkvarn blev tillgången på sådana soldater allt sämre. Redan slaget vid Lützen hade resulterat i höga svenska förluster och än värre skulle det bli i det katastrofala slaget vid Nördlingen 1634. När det trettioåriga kriget slutade 1648 hade Gustav II Adolfs brigader sedan länge övergivits till förmån för en taktisk organisation som var enklare men som ändå strävade efter att bibehålla de kvaliteter i offensiv slagkraft och rörlighet som Gustav II Adolf hade introducerat.