Det klassiska 1700-talets militärhistoria

Efter att ha skrivit ett par inlägg om övergångsperioden 1680-1720 då 1600-talet blev 1700-talet så kan det vara läge att beskriva utvecklingen under den ”klassiska” delen av 1700-talet. Militärhistoriskt sammanfaller den perioden med upplysningstiden som brukar avgränsas med Ludvig XIV:s död 1715 och franska revolutionen 1789. Just kopplingen med upplysningstiden brukar göra att folk nämner den här perioden som den minst brutala inom krigshistorien då krigen var befriade från hatiska stämningar orsakade av religiösa eller etniska skillnader. Vilket dock är en sanning med modifikation eftersom den amerikanska revolutionen innehöll, i likhet med de flesta inbördeskrig, många grymheter riktade mot den del av civilbefolkningen som hade ”fel” åsikter.

Men 1700-talet var inte bara lugnt med avseende på religion och nationalism. Efter att flintlåsmusköter med bajonetter blev standard ca 1700 låg den teknologiska utvecklingen i stort sett stilla. De vapen som brukades under spanska tronföljdskriget användes med obetydliga skillnader även under Napoleonkrigen. Det stora undantaget var artilleriet där det faktiskt skedde stora förändringar mot ökad rörlighet vilket ledde till att mängden pjäser och dess taktiska roll kom att öka högst betydligt. Men om vi fokuserar på infanteriet så var den enda tekniska innovationen som slog igenom under den här perioden den att laddstakar av trä ersattes med metall. Detta gjorde dem mer hållbara och gjorde det möjligt att driva upp tempot i laddningen. Det var Preussen som var först med att lansera dessa. Det första regementet tilldelades sådana redan 1698 och från och med 1718 skulle hela armén ha sådana. Efter Preussens framgångar under 1740-talet började sedan alla andra länder att också använda laddstakar av metall.

På taktisk nivå skedde förbättringar i form av bättre drill som ledde till att arméerna kunde röra sig snabbare på slagfältet och inom ett snävare område. Den tid då det fanns bataljonsstora luckor mellan de individuella bataljonerna var nu sedan länge borta och luckorna höll på att elimineras helt och hållet. Något som särskilt brukar lyftas fram för att förklara den här utvecklingen är införandet av ”cadenced step”. Jag känner tyvärr inte till den svenska översättningen av begreppet, men det går ut på att soldaterna rörde sig i takt med trumslagen. Även detta sägs Preussen ha varit först med, för att sedan få allmän spridning efter 1740-talet.

Vän av ordning kanske undrar ifall ”cadenced step” är något nytt eftersom trumslagare i stor mängd hade funnits långt innan 1700-talet. Ska vi verkligen tro att dessa tidigare bara användes för att signalera order och att det var först på 1700-talet som man kom på idén att synkronisera soldaternas steg med trumslag? Ja, granskar man detta noga så ser man att metoden förekom långt tidigare och tillämpades bland annat av svenskarna under trettioåriga kriget. På sin höjd föll den i glömska när eldgivningen blev allt mer betydelsefull i slutet av 1600-talet och formationerna därmed blev luftigare, för att sedan återupptäckas efter spanska tronföljdskriget. Själv misstänker jag dock att föreställningen att ”cadenced step” inte förekom innan preussarna införde det är ett utslag av äldre forsknings tendens att peka ut händelser som revolutionära snarare än som en del av en längre evolution. Därmed skulle ”cadenced step” inte vara en preussisk innovation men väl något som de vidareutvecklade så att de uppnådde en dittills oanad perfektion.

Överhuvudtaget kännetecknades 1700-talets arméer av en strävan att uppnå perfektion. De stående arméer som infördes under 1600-talet blev nu föremål för ständiga förbättringar av organisationen, med en allt starkare centralstyrning som följd. Och de enskilda soldaterna övades flitigt under fredstid så att de kunde klara av alltmer avancerad exercis. På 1600-talet kunde en hel armé sättas upp strax innan de skickades ut i strid men på 1700-talet ansågs det ta många års övning innan soldater var färdigutbildade. Den ökade professionalismen resulterade visserligen i skickligare arméer men taktiken anpassades till en skicklighetsnivå som var svår att upprätthålla under ett längre krig när omsorgsfullt övade veteraner i raskt takt kom att ersättas med råa rekryter. Det blev väldigt tydligt under sjuårskriget som var ovanligt rikt på fältslag. I början av kriget imponerande Preussen stort med sina snabba förflyttningar och vann spektakulära segrar. Men senare under kriget blev dess krigföring allt mer primitiv i takt med att förlusterna dränerade armén på den kompetens som hade tagit decennier att bygga upp.

Vid sidan av det mycket väldisciplinerade ”tunga” infanteriet kännetecknades 1700-talet av framväxten av det lätta infanteriet som skulle förebåda den moderna krigföringen. I detta område var det snarare Österrike än Preussen som var föregångare och deras lätta infanteri (huvudsakligen rekryterat från balkanfolk) skulle ställa till med stora problem för preussarna. Det lätta infanteriet stred inte i formationer utan i spridd ordning. De grupperades gärna vid skogsbryn eller tog skydd vid stenmurar och ägnade sig åt prickskytte. Till skillnad från det tunga infanteriets musköteld var det lätta infanteriet mycket träffsäkert eftersom de kunde i lugn och ro välja ut sina mål utan oroa sig för att själva bli skjutna. Dessutom besvärades de inte i lika hög grad av krutröken då de inte stred i täta formationer. Utanför fältslagen gjorde de ännu större nytta genom att i gerillastil ständigt attackera fiendens försörjningslinjer och begränsa deras rörelsefrihet.

Uppkomsten av lätt infanteri kom att i hög grad synliggöra den rådande linjärtaktikens begränsningar. Och tillsammans med insikten att linjärtaktiken numera krävde väldrillade soldater som var svårt att uppnå under fredstid och ännu svårare att upprätthålla under krigstid, så började man att leta efter alternativ. Det alternativ som skulle ersätta linjärtaktiken var kolonntaktiken som på ett teoretiskt plan hade diskuterats under större delen av den här perioden. Men det var först efter franska revolutionen som den började tillämpas och då dramatiskt förändra krigföringen.