Deutsches Zinnfigurenmuseum

Närbild av dioramat över Gustav II Adolfs likfärd

Världens största tennsoldatsmuseum med över 300 000 tennfigurer fördelade på ungefär 150 dioramor ligger i staden Kulmbach i norra Bayern. Närmare bestämt borgen Plassenburg som även huserar ett museum över Fredrik den stores armé (innan Kulmbach blev bayerskt 1810 var det nämligen en del av Preussen). Båda museerna är väl värda ett besök.

Endast två dioramor hade anknytning till Sverige. Gustav II Adolfs likfärd och en skildring av samer som följer nedan.

Hela dioramat över Gustav II Adolfs likfärd
Samer med renar och kåtor

Fast det diorama som jag gillade allra mest skildrade slaget vid Leuthen 1757. Detta var Fredrik den stores största seger, i vilken han fullständigt utklassade en dubbelt så stor österrikisk armé genom att använda sin oblika taktik som gick ut på manövrera armén så att den blev lokalt överlägsen genom att attackera den österrikiska linjen snett från sidan. det blev många bilder på detta diorama…

Den preussiska armén marscherar mot de österrikiska ställningarna i Leuthen. I förgrunden ser vi österrikarnas lätta infanteri som försöker störa framryckningen
Och till höger om den föregående bilden har vi den österrikiska armén som försvarar Leuthen.
En sista bild från den andra sidan av dioramat som visar försvarande österrikare. Jag har fler bilder men jag måste begränsa mig!

Det finns även intressanta dioramor av slaget vid Teuteburgerskogen, fransmännens reträtt över floden Berezina 1812 och den brittiska fyrkanten i slaget vid Waterloo och mycket mer. Ett problem med att ta en massa bilder på dioramor och sedan låta dem ligga i hårddisken ett par år innan man får för sig att skriva ett blogginlägg om dem är att man inte längre kommer ihåg vad de föreställer! Jag måste sätta i system att även fotografera skyltarna som förklarar scenen…

Jag tänkte avsluta det här inlägget med ett videoklipp som visar världens största tennfigurs-diorama (ett diplom från Guinness rekordbok hängde på väggen). Men videoklippet är tyvärr för stort för att kunna publiceras på den här bloggen. Så ni får besöka Kulmbach för att se det istället! Det handlar i vilket fall som helst om väldigt lokal historia. Nämligen en attack mot Kulmbach år 1554 av en allians mellan biskoparna av Würzberg och Bamberg samt staden Nürnberg och som slutade i att Kulmbach plundrades och brändes ned.

Istället får jag väl avsluta inlägget med lite prylar från museet över Fredrik den stores armé:

Nästa inlägg kommer först om fjorton dagar.

Posted in Sevärdheter | Leave a comment

Blogginlägg varannan vecka i fortsättningen

Egentligen skulle jag idag skriva ett inlägg om mitt besök på världens största tennsoldatsmuseum som ligger i Kulmbach, men jag har har varit fullt sysselsatt med att förbereda en större uppdatering på hemsidan så jag låter det vara. Att hålla ett tempo på ett inlägg varje vecka blir för tufft om jag samtidigt ska göra tunga lyft på hemsidan. Så jag har bestämt mig för att redan nu gå över till ett varannan vecka-upplägg. Det var ju min tanke att göra det först när mina semesterbilder tog slut, men jag vill skriva lite mer kvalitativa inlägg än att bara slänga upp några bilder med korta kommentarer en sen söndagskväll.

Det kommer att komma ett inlägg nästa vecka. Men från och med då kommer jag bara skriva var fjortonde dag. Nästa inlägg kanske kommer att handla om museet i Kulmbach eller så blir det om en ny uppdatering på hemsidan, vi får se. Vad är det som kommer att komma upp på hemsidan? Ryssar!

Posted in Statusrapporter | Leave a comment

Zinnfiguren-Museum Goslar

Slaget vid Lutter am Barenberge 1626

Mitt i staden Goslar, som ligger i det natursköna bergsområdet Harz i södra Niedersachsen, finns ett av de mer välkända tennfigurs-museerna: Zinnfiguren-Museum Goslar. Museets samlingar är visserligen mer inriktat på lokal historia än på militärhistoria. Men inte långt ifrån Goslar utkämpades slaget vid Lutter am Barenberge 1626 där danske kung Kristian IV fick stryk av Tillys katolska trupper, så naturligtvis finns det ett stort diorama med cirka 2 200 tennfigurer som skildrar detta slag.

Andra aspekter av Goslars historia som skildras där är dess kejsarborg (kaiserpfalz) som var ett betydelsefullt säte för de tyska kejsarna under högmedeltiden och gruvnäringen som är anledningen till att Goslar grundades. Både stadskärnan och den närbelägna silvergruvan i Rammelsberg är för övrigt listade bland Unescos världskulturarv och värda ett besök även av dem som inte är intresserade av tennfigurer.

Två dioramor plus en glimt av den vackra stadskärnan som är ett världskulturarv
Ett diorama med en del av kejsarborgen och ett annat diorama i bakgrunden
En bild på hur samma kejsarborg ser ut idag. Statyn i förgrunden föreställer det enade Tysklands förste kejsare Wilhelm I. Inskriften på fundamentet kallar honom dock föga blygsamt för “Wilhelm der Grosse”, en benämning som inte kom att fastna eftersom det trots allt var Bismarcks förtjänst att Tyskland enades och inte Wilhelms.
Posted in Sevärdheter | Leave a comment

Jag är tillbaka med nya planer!

Ett nytt år har börjat och mitt nyårslöfte är att återstarta bloggen samt uppdatera hemsidan.

Jag har under hösten redan gjort uppdateringar på mina sidor med befolkningsstatistik och politik (sidan om nordisk politik har blivit kraftigt utökad). Men nu kommer jag att fokusera på karolinersidorna. Det finns en hel del material som jag har tänkt lägga till. Fast exakt när detta kommer att ske kan jag tyvärr inte säga.

När det gäller bloggen så kommer jag åtminstone till en början att skriva ett nytt inlägg varje vecka. Under min fyra år långa frånvaro har jag dessvärre inte sysslat med något som har att göra med tenngjutningshobbyn eller den karolinska tidsperioden, så jag är lite rostig. Men jag har gjort flera resor till Tyskland och besökt historiska sevärdheter där, så jag har tänkt att använda mina semesterbilder för att hålla igång bloggen tills jag kommer igång på allvar med arbetet på hemsidan.

Jag tror inte att jag kommer att kunna hålla tempot med ett inlägg i veckan när mina semesterbilder väl tar slut. Men det är i alla fall min ambition att skriva ett inlägg varannan vecka därefter. Med dessa lite försiktiga löften så tackar jag för idag men jag kommer som sagt tillbaka redan nästa vecka!

Posted in Statusrapporter, Uppdateringar på hemsidan | Leave a comment

Sveriges och Hollands parallella historia

Under 1600-talet var Sverige ett land som trots begränsade resurser lyckades bli en stormakt som hade stort inflytande över Europas historia under nästan 100 år. Under 1700-talet kollapsade dock det svenska stormaktsväldet och dess armé var därefter bara en skugga av sitt forna jag. Ett annat land som genomgick i stort sett samma utveckling var Nederländerna. Holländarnas ”guldålder” har många paralleller med den svenska stormaktstiden även om det sätt som den upphörde skiljer sig åt.

I likhet med Sverige blev Nederländerna självständigt på 1500-talet som ett resultat av uppror mot en utländsk kungaätt som sedan förvandlades till ett inbördeskrig som böljade fram och tillbaka. I Sveriges fall de medeltida unionskrigen mot Danmark 1448-1523 som fick uppföljare 1563-1570 och 1611-1613. I Nederländernas fall var det frågan om det åttioåriga kriget mot Spanien som varade 1566-1648.

Under 1500-talet var både Sverige och Holland hänvisade till gerillakrig då deras uppbådade soldater från allmogen hade svårt att hävda sig mot Danmarks och Spaniens professionella soldater. Sverige gynnades av en kuperad skogsterräng som var lätt att försvara och idealisk för bakhåll. Holländarna gynnades av att deras land hade extremt många borgar och kanaler som gjorde spanjorernas krigföring frustrerande långsam. Dessutom innebar den låglänta terrängen som skyddades mot havet av jordvallar att holländarna under ett nödläge kunde stoppa fiendens frammarsch genom helt sonika översvämma stora landområden. Att varken Sverige eller Nederländerna kunde erövras med en snabb blixtoffensiv var en stor nackdel för Danmark och Spanien som hade stora problem med att betala löner till sina legoknektar och därför inte kunde upprätthålla trycket under en tillräckligt lång period.

De långvariga krigen hade dock den effekten att kvaliteten på de svenska och holländska arméerna sakta men säkert höjdes och det blev alltmer orealistiskt att deras motståndare skulle kunna återbörda Sverige och Holland till sina ”rättmätiga” kungar. Under 1600-talets första hälft blev istället Holland och Sverige ledande när det gällde att utveckla militär taktik. Först ut var Nederländerna som bildade den ”holländska skolan” som sedan Gustav II Adolf byggde vidare på när han reformerade den svenska krigsmakten.

När Sverige och Holland slöt fred med sina respektive motståndare 1648 var båda staterna etablerade stormakter. Men den stora utmaningen för ett litet och resurssvagt land var hur man skulle kunna upprätthålla en stormaktsställning under fredstid. Både Sverige och Holland hade utvecklat tekniker för att låta kriget försörja sig själv och under fredstid visade sig deras arméer vara mycket kostsamma att upprätthålla. Regimförändringar bidrog dessutom i båda länderna till att åtgärder som skulle stärka statens finanser inte vidtogs. 1650 dog Hollands ståthållare och ingen ny ståthållare utnämndes som kunde agera motvikt och försvara statens intressen gentemot den styrande köpmannaklassen. I Sveriges fall så var det en förmyndarregering som 1660-1672 försummade de svenska statsfinanserna.

När både Sverige och Nederländerna motvilligt drogs in i krig på 1670-talet hade kvaliteten på deras arméer sjunkit betydligt och det var med stor möda som de försvarade sin ställning som stormakter. I båda fallen ledde till inrikespolitiska förändringar. I Holland utsågs Vilhelm II till ny ståthållare och i Sverige införde Karl XI kungligt envälde 1680. Båda två lade därefter ner stor kraft på att stärka sina arméers slagkraft. Reformerna innebar att både den svenska och den holländska armén hävdade sig väl under 1700-talets första decennium.

1700-talets början skulle dock innebära slutet för både Sveriges och Nederländernas storhetstid. Den svenska stormakten mötte sitt öde i stora nordiska krigets ragnarök. Nederländerna vann visserligen det spanska tronföljdskriget men i likhet med Sverige hade kriget kostat mycket pengar som ett litet land inte hade råd med. Och i båda fallen innebar även inrikespolitiska förändringar att viljan att bekosta en stark armé försvann. Vilhelm III dog 1702 och ingen ny ståthållare utnämndes, och i Sverige tog riksdagen över all makt som kungen hade när Karl XII dog 1718.

Under den långa fredsperioden på 1720- och 30-talet förföll de svenska och holländska arméerna på ett liknande sätt som under 1660-talet. Men varken de själva eller stormakterna var medvetna om denna kraftiga försämring utan alla antog att de skulle kunna upprepa sina forna bravader när det österrikiska tronföljdskriget utkämpades 1740-1748. Både holländare och svenskar skulle dock göra fiaskon när de högst frivilligt åtog sig att ingripa i den europeiska storpolitiken. Sverige fick se sin armé kapitulera och Finland ockuperas medan holländarna visade sig vara den svaga länken i den allierade arméns slaglinje och sedan vara helt oförmögen att stoppa fransmännens invasion av Nederländerna.

Holländarna svarade på krisen genom att på nytt utse en ståthållare medan den svenska regimförändringen tog längre tid på sig. I vilket fall som helst så innebar fiaskona inte några reformer likt det som skedde i slutet av 1600-talet. Nederländerna valde istället att i stort sett hålla sig borta från äventyrlig krigspolitik medan Sverige gjorde ytterligare försök till revanschkrig utan att inse vilka stora ekonomiska uppoffringar som var nödvändiga för att dessa försök skulle vara realistiska.

Posted in Övrigt | Comments Off on Sveriges och Hollands parallella historia

Törnrosasömnen är snart över

Aktiviteten på den här bloggen har varit låg under detta år och helt obefintlig de senaste månaderna. Men detta ska inte tolkas som att bloggen har dött sotdöden utan det är bara ett uppehåll under vilket jag har prioriterat andra saker än min hobby.

Nu har jag dock återigen börjat engagera mig i min hemsida och det som sker just nu är att jag begärt in offerter från olika webbdesignbyråer. Hemsidan är i behov av en renovering och en ny plattform som ska göra det enklare för mig att publicera texter och underhålla dem. Detta arbete överstiger dessvärre min kompetens med rejäl marginal och därför är jag tvungen att anlita ett proffs.

Exakt när renoveringen blir klar vet jag inte eftersom det beror på vilka svar jag får på min förfrågan. Men när webbdesignern har avslutat sitt arbete så blir det min tur att genomföra ett omfattande arbete med att överföra innehållet från de gamla sidorna till den nya plattformen och även delvis revidera sidorna. I bästa fall kan jag inviga ett sprillans nytt Tacitus.nu någon gång under vintern, men det kan mycket väl dröja längre än så. Vi får helt enkelt vänta och se.

Bloggen ska däremot inte behöva vänta ända tills hemsidan är klar innan den vaknar ur sin törnrosasömn utan jag ska redan nu försöka återvända till det gamla tempot med ett inlägg varje vecka, åtminstone medan det är webbdesignern och inte jag som arbetar.

And now for something completely different

För den som har törstat efter mer information om historia på den här bloggen så kan jag tipsa om en väldigt intressant artikel som jag läste nyligen. Den handlar om sydstatsheneralen Robert E. Lee som har fått ett oförtjänt gott rykte i USA och som författaren vill ta glansen ifrån:

The Myth of The Kindly General Lee

Posted in Statusrapporter | 5 Comments

Karl XII:s oknäppta knappar

General Ambrose Burnside med de mellersta knapparna oknäppta (för övrigt den man vars efternamn har gett upphov till ordet “sideburns”)

För en månad sedan blev jag uppmärksammad på en intressant detalj på Karl XII-statyn i Kungsträdgården, alla knappar mellan den översta och de vid midjan är oknäppta. Varför detta klädskick när inget porträtt på honom (så vitt jag vet) har avbildat honom på det sättet. Den enda förklaringen som jag kunde komma på är att skulptören Johan Peter Molin ville visa att Karl XII i Napoleon-stil hade för vana att förvara ena handen innanför rocken. Den så kallade Napoleon-posen var nämligen väldigt vanlig i porträtt från 1800-talet. Och även om Napoleon har gjort posen berömd så förekom den även på 1700-talet. Enligt wikipedia beskrevs posen 1738 som att den visade på “manly boldness tempered with modesty”. Posen var så vanlig att det faktiskt förekom porträtt där handen inte var innanför rocken men där knapparna ändå var oknäppta för att visa att han hade för vana att ha handen där.

Mannen som gav posen sitt namn trots att han inte uppfann den.

 

Abraham Lincoln flankerad av två herrar med handen innanför rocken (fotografi från 1862 som färglagts i modern tid)

Fast i Karl XII-statyns fall verkar det vara överdrivet många knappar som var oknäppta om syftet bara var att förvara handen där. Men i brist på bättre förklaring tolkade jag det ändå som om att skulptörens avsikt var att visa att Karl XII som en sann fältherre brukade ha handen innanför rocken.

Jag trodde först att Molins inspiration kom uteslutande från hans egen samtids officersporträtt eftersom jag inte kunde hitta något Karl XII-porträtt som såg ut så där när jag gjorde en snabb koll. Men, men… jag tittade inte tillräckligt noggrant för en vecka senare noterade jag ett par oknäppta knappar i David von Kraffts porträtt av kungen 1717 i Lund (som sedan blev förlaga för över 100 kopior, den så kallade “Lundatypen).

David von Kraffts originalmålning som förvaras på Drottningholm

Att hålla värjan med ena handen verkar ha varit Karl XII:s vanligaste pose. Men kanske var det vanligare att han höll den andra handen innanför rocken än att han pekade mot Ryssland med den. Fast om handen innanför rocken handlade om att signalera manlig djärvhet i kombination med ödmjukhet eller bara berodde på att det såg snyggare ut än att ha den i fickan ska jag låta vara osagt.

Posted in Uniformer | 1 Comment

Bohuslänska uniformer cirka 1715

Anders Larsson har mejlat information om de nya rockar och kappor som Bohus dragoner fick någon gång efter besiktningen 1714 men före 1716 års fälttåg. I Höglunds bok står det bara att de var gröna med gult foder 1715, men i Krigskollegii brev 1715 (5181) har Anders funnit mer information. Mest intressant är att kapporna hade “dubbelt gröna kragar”. De var alltså inte gula trots att bojfodret var gult. Rockarna var gröna med gult foder, uppslag och krage. De var dessutom försedda med två axelklaffar och 20 platta mässingknappar. Det låga antalet knappar tyder på att ficklocken kan ha haft max tre knappar (läs mer om detta i mitt gamla inlägg om knappologi).

 

Posted in Uniformer | 3 Comments

Litteratur om svenska och danska standar

Det här året har blogginläggen bara kommit en gång i månaden och risken är att det kommer att dröja till årets slut innan jag återgår det vanliga tempot med ett inlägg i veckan. Fram tills nu har jag haft fullt upp med annat än att syssla med min hobby, men jag ser nu ljuset i tunneln. Fast istället för att genast återgå till det normala bloggtempot tänkte jag använda de kommande månaderna åt arbete bakom kulisserna med min hemsida. Den är nämligen sedan lång tid tillbaka i behov av renovering både på utsidan och “under huven”. Jag lär väl återkomma senare med mer information om vad detta går ut på.

Det som har hänt den här månaden är att Svenska vapenhistoriska sällskapets årsbok för 2017 landade i min brevlåda. Det är en 176 sidor tjock bok som enbart handlar om Kavalleriets standar och dragonfanor m/1686. Författaren är förstås Leif Törnquist som med all önskvärd detaljnivå skildrar perioden 1686-1900. Boken är en uppföljare till årsboken från 2015 som behandlade infanteriets fanor. Ytterligare en bok som handlar om de tillfälliga regementenas fanor och standar är dessutom på gång. Tillsammans med årsboken från 2006 där Leif Törnquist behandlade fanorna vid de svenska liv- och hustrupperna så lär dessa fyra årsböcker bli en komplett monografi över svenska fanor och standar under stora nordiska kriget.

I samband att Törnquists bok levererades till mig beställde jag även en bok om danska fanor och standar av Karsten Skjold Petersen (“Faner og Estandarter i Den Danske Hær” från 2016). Jag har i ett tidigare inlägg berättat om den tegelsten till bok som han har skrivit om ämnet dansk-norska uniformer fram till 1816. Den här boken har dock bara en tiondel av den förras storlek (80 sidor) och behandlar en betydligt längre tidsperiod (från 1600-talet till nutid). Den är med andra ord väldigt översiktlig och har därmed mycket lite av regementsspecifik information och än mindre om stora nordiska kriget. Som introduktion till ämnet är den däremot alldeles utmärkt. Min förhoppning är att Skjold Peterson kommer att gå tillväga på samma sätt med ämnet danska fanor som han gjorde med de danska uniformerna, för innan tegelstenen om uniformerna kom ut hade han tidigare gett ut en uniformsbok som var lika kort som den här nya boken om fanorna.

Varken Törnquists eller Skjold Petersens böcker nya böcker om fanor är dessvärre tillgängliga i den vanliga bokhandeln. Svenska vapenhistoriska sällskapets böcker får man beställa genom att kontakta deras sekreterare. Skjold Petersens bok går nog att köpa i Tøjhusmuséets museumshop om man är på besök i Köpenhamn, men för oss andra är det den här sajten som gäller. Sedan finns det förstås på antikvariat Helge Bruhns bok “Dannebrog og Danske Faner Gennem Tiderne” från 1949 som innehåller mycket mer information om än inte helt samma som i Skjold Petersens bok.

 

Posted in Fanor & standar, Litteratur, Statusrapporter | Comments Off on Litteratur om svenska och danska standar

Kampen om Polen 1706-1709

När August den starke undertecknade fördraget i Altranstädt september 1706 gav han upp sin polska kungakrona och erkände Stanislaw Leszczynski som Polens rättmätige kung. Det polska inbördeskriget upphörde dock inte med denna underskrift. Augusts polska anhängare (Sandomierzkonfederationen) ansåg fortfarande att Stanislaw var en illegitim svensk marionett och freden i Altranstädt innebar för dem bara att Polens tron nu var vakant och att en ny kung behövde väljas.

Sandomierzkonfederationen hade dock inte så bråttom med att välja en ny kung. Slaget vid Kalisz en månad senare innebar att Polen under ett år hamnade under rysk kontroll och Peter den store lade ner mycket energi på att få Augusts gamla anhängare att välja en ny ryssvänlig kung. Polackerna var dock inte villiga att ta det steget utan föredrog att avvakta den kommande händelseutvecklingen. Ifall en segerrik Karl XII tågade österut och besegrade ryssarna, som många trodde,  så skulle det vara oklokt att alltför hårt knuta sig till Peter den store. I så fall var en förlikning med Stanislaw på gynnsamma villkor att föredra.

De krav som Sandomierzkonfederationen ställde var att deras medlemmar skulle återfå/behålla de ämbeten som de hade tilldelats av August, och att Stanislaws utnämningar därmed ogiltigförklarades. Dessutom skulle Warszawakonfederationen upplösas och ett nytt kungaval hållas för att eventuellt välja Stanislaw till Polens laglige kung. Det var just Warszawakonfederationen som hade valt Stanislaw till polsk kung 1704 och som hade varit Sverige motpart när polsk-svenska avtal undertecknades. Genom att upplösa Warszawakonfederationen skulle dess medlemmar bli befriade från sina trohetseder till Stanislaw och de polsk-svenska avtalen skulle bli ogiltiga. I vanlig ordning hade den polska oppositionen intagit en strikt legalistisk hållning som inte tog någon som helst hänsyn till faktiska maktförhållanden. Stanislaw var villig att gå med på långtgående kompromisser men dessa krav var orimliga och det skulle till slut stå klart att militära medel var nödvändiga för att betvinga oppositionen.

Karl XII lämnade kvar en styrka på 8 000 man under Krassows befäl för att stödja Stanislaw medan han själv tågade vidare österut mot ryssarna. Bland de inhemska trupper som stödde Stanislaw räknades den litauiska kronoarmén på 16 000 man under Johan Sapiehas befäl samt i egentliga Polen en 8 000 man stark Stanislawtrogen “kronoarmé” under befäl av Josef Potocki. Kvalitén på den sistnämnda styrkan var låg, för  den riktiga kronoarmén i Polen var lojal med Sandomierzkonfederationen och leddes av Adam Sieniawski. Men sammantaget borde stridskrafterna ha varit mer än tillräckliga för att besegra oppositionens trupper som varierade betydligt i styrka beroende på aktuell tillgång till proviant och dagspolitiska läge.

Efter att utdragna förhandlingar med Sandomierzkonfederationenen inte ledde någonvart så inledde Krassow sent omsider offensiven mot Sieniawski under hösten 1708. Meningen var att de två Stanislawtrogna arméerrna skulle skydda flankerna, men på grund av en blunder av Potocki som hade avancerat för långt blev hans styrka besegrad av Sieniawski i slaget vid Koniecpol den 21 november. Sieniawski utnyttjade detta till att härja Stanislawtrogna landsdelar och hotade rent av svenskarnas basområde i Västpreussen. Nyheten om slaget vid Ljesna hade dessutom skrämt Sapieha som var rädd för ett eventuellt ryskt angrepp i Litauen och därför drog tillbaka sin styrka. Ensam djupt nere i Polen och med risk att få sin försörjningslinje bruten drog även Krassow sig tillbaka till Västpreussen  under vintern. Pacificeringen av Polen hade misslyckats och avståndet mellan Krassows kår och huvudarmén blev enormt stor när Karl XII samtidigt tågade mot Ukraina.

De militära bakslagen vid Ljensa och Koniecpol innebar att Preussen och Sachsen blev intresserade av blanda sig in i Polens affärer. I december började Preussen i tysthet uppmuntra polackerna att göra motstånd mot Stanislaw. August hade i princip redan gjort detta innan bläcket hade hunnit torka på fördraget i Altranstädt. Men trots ideliga löften om att en sachsisk armé snart skulle tåga in i Polen var det först nu som han var någorlunda seriös med sina löften. Hans stora problem vid denna tid var dock att Sachsen var så gott som bankrutt och att han inte hade råd att starta ett nytt krig. Lösningen var att få ryska subsidier & hjälptrupper och även om detta hade förhandlingar pågått redan innan det ovannämnda bläcket torkade. Ryssarna var dock inte villiga att punga ut så mycket som August ville ha. August började dock känna av pressen mer under 1709 eftersom hans polska anhängare började tröttna och antydde att de skulle välja någon annan till kung ifall August inte infriade sina löften.

Slaget vid Poltava innebar att ryssarna inte längre behövde sachsarnas hjälp och än mindre betala för den. I slutet av juli anländer en rysk diplomat i Dresden med nyheten och ett ultimatum. Om Sachsen överhuvudtaget skulle få några subsidier måste de före augusti månad invadera Polen med 10 000 man och förlita sig på tsarens välvilja eftersom ett avtal inte skulle hinnas ratificeras innan den korta deadlinen. August skrev under trots att han inte hade 10 000 man och inte heller vågade attackera Polen med Krassows kår och svenska trupper i Pommern i närheten av Sachsen. Det var först efter att Ryssland hotade att utse någon annan till kung av Polen som August i desperation korsade den polska gränsen i slutet av augusti. Till ryssarnas stora ilska undvek han dessutom strid med Krassow och lät honom evakuera sin armé till Pommern i oktober.

August fick tillbaka sin polska krona, men några ryska subsidier fick han inte. Den polska kronan var dessutom nu kraftigt devalverad eftersom Peter den store skötte utnämningarna till polska ämbeten och höll en stor rysk ockupationsarmé i Polen mot både polackernas och Augusts uttryckta vilja. Sandomierzkonfederationen som hade motsatt sig Stanislaw på grund av att han var en svensk marionett fann sig nu styras av en rysk marionett istället.

Posted in Stora nordiska kriget | 1 Comment