Viborgs uniformer 1700-1702

Den senaste tiden har jag inte haft särskilt mycket tid åt att ägna mig åt stora nordiska krigets historia, vilket har satt spår på bloggen aktivitet. Anders Larsson har däremot varit mer aktiv och han har hittat nya uppgifter om Viborgs regemente i krigsarkivet (bilderna i det här inlägget är hans).

Enligt Lars-Eric Höglund skulle Viborgs regemente ha blivit nymunderade 1702 och 1703, och då fått blå byxor. Anders Larsson har dock hittat uppgifter om en leverans av nya uniformer som inkluderade skinnbyxor och som avgick med skeppet S:t Anna från Stockholm i augusti 1700. Så om inte båten gick under, vilket verkar mindre troligt eftersom skepparen Jacob Meisner var aktiv året efter, så kan viborgarna ha fått ut nya uniformer precis i tid för slaget vid Narva (där en mindre del av regementet deltog). På min hemsida har jag avbildat viborgarna med blå byxor och det skulle därmed kunna vara felaktigt.

 

Posted in Uniformer | 5 Comments

Fredrik I och det preussiska hotet

Fredrik I kröner sig själv till kung i Preussen den 18 januari 1701

Brandenburg-Preussen hade mellan 1640 och 1786 en serie av dugliga härskare som förvandlade ett obemärkt furstendöme som kallades för “Tysklands sandlåda” till en av Europas fem stormakter och innehavaren av den allra mest respektingivande armén.

Den förste var Fredrik Vilhelm som kallades för “den store kurfursten” och regerade 1640-1686. Han ärvde ett krigshärjat Brandenburg, men stärkte dess finanser samt införde envälde och en stående armé som vann ära genom att besegra svenskarna vid Fehrbellin 1675.  Hans sonson med samme namn regerade 1713-1740 i samma anda och fördubblade arméns styrka. Slutligen skulle Fredrik den store slå världen med häpnad genom att framgångsrikt bedriva krig mot Europas stormakter och fördubbla Preussens storlek.

Däremellan har vi dock Fredrik I som regerade 1688-1713 och som i jämförelse med sin far, son och sonson framstår som en obetydlig parentes vars enda större bedrift var att uppnå titeln kung i Preussen. Detta var dock en dyrköpt titel. Inte nog med att han var tvungen att betala 2 miljoner dukater till den tyskromerske kejsaren och 600 000 dukater till katolska kyrkan för att få sin titel erkänd. Han var även tvungen att bistå kejsaren och sjömakterna med trupper som krigförande part i det spanska tronföljdskriget (och inte genom att hyra ut dem vilket andra tyska stater gjorde med stor förtjänst).  För att markera sin kungliga status införde han även ett mycket påkostat hovceremoniel. Allt detta gjorde att Preussens ekonomi befann sig i ett bedrövligt tillstånd när han dog.

Smärre landvinster skedde dock under Fredrik I:s regeringstid. Fast detta skedde genom köp eller arv och inte genom krig. Hade historien tagit en annan vändning så skulle han dock ha kunnat utöka Preussen på Sveriges bekostnad. Redan när den anti-svenska koalitionen tog form 1697-99 var Preussen påtänkt som medlem. Fredrik I var inte ointresserad men han var då fullt upptagen med att vinna stöd för sin kungatitel och ville inte bli betraktad som en orosstiftare. Hade koalitionens angrepp mot Sverige varit mer framgångsrikt år 1700 så skulle han dock troligen ha anslutit sig.

Medan Karl XII krigade i Polen var Fredrik I uppvaktad av båda sidor. Danmark var ivrigt att återinträda i kriget igen, men minnet av vad som hände 1643 och 1657 gjorde dem ovilliga att göra så utan Preussens sällskap. Preussen skulle då fungera som en sköld som skyddade Danmark ifall Karl XII skulle göra som sin farfar och Lennart Torstensson och genast bege sig mot Jylland. Men av samma anledning var Fredrik I ovillig att förklara krig mot Sverige så länge den svenska huvudarmén befann sig strax utanför den preussiska gränsen. I det läget var Fredrik I mer intresserad av att ansluta sig till Sverige i hopp om att de gemensamt skulle stycka Polen.

På Fredrik I:s önskelista fanns Ermland, Västpreussen och Kurland. Karl XII var dock inte alls som sin farfar och hade inget intresse av att ge bort några polska landområden. Fredrik I hade dessutom mycket lite att erbjuda i gengäld. Större delen av hans armé var upptagen i det spanska tronföljdskriget och han var inte ens villig att erkänna Stanislaus Leczynski som kung innan majoriteten av Europas länder hade gjort detsamma. Fredrik I:s beteende har träffande beskrivits som att han i Västeuropa förde krig utan politik och i Östeuropa bedrev politik utan armé.

1704 var det dock ytterst nära att Preussen ändå anslöt sig till Sveriges fiender. Då rörde sig den svenska armén söderut för att kröna Stanislaus Leczynski till kung i Warszawa. Med mer distans till svenskarna lät anbuden från danskarna mer lockande och riktigt hett blev det i augusti när Karl XII gjorde en avstickare ner till Lemberg. Då passade nämligen August den starke på att ta tillbaka Warszawa, hans första framgång under kriget. Med en rysk armé redan inne i Litauen och Danmark redo för krig samlades 19 000 preussiska soldater i Ostpreussen för att snart inleda fientligheterna mot Sverige.

Fredrik I hade goda skäl att tro att Sverige befann sig i ett djupt hål hösten 1704. Men han hade överskattat betydelsen av Warszawas fall. Karl XII reagerade på detta genom att vända tillbaka och fördriva den sachsiska armén som besegrades vid Punitz den 28 oktober. Svenskarna gick sedan återigen i vinterkvarter nära den preussiska gränsen. Denna händelseutveckling blev en kalldusch för Fredrik I som omedelbart avbröt sina krigsplaner och sedan försäkrade Karl XII om hans vänliga avsikter och att armén i Ostpreussen hade bara samlats på grund av rädsla för en rysk attack. I slutet av året gick han dessutom med på att skicka ytterligare 8000 man för tjänstgöring i det spanska tronföljdskriget.

Fredrik I hade dock inte gett upp planerna för ett krig mot Sverige och vintern 1705-06 såg det återigen ut som ett ett gynnsamt läge hade uppstått för att Danmark och Preussen skulle ansluta sig till Sveriges fiender. Men med så få trupper kvar i hemlandet var Fredrik I inte villig att gå med i kriget förrän han hade dragit tillbaka styrkor som deltog i det spanska tronföljdskriget. Detta tog tid och under den tiden hann Karl XII fördriva ryssarna från Grodno och Rehnskiöld segra vid slaget i Fraustadt. Återigen en kalldusch för Fredrik I.

Efter två avbrutna försök att ansluta sig till det stora nordiska kriget blev Fredrik I mer försiktig. Inte ens nyheten om slaget vid Poltava var tillräckligt för ett tredje försök. Mycket beroende på att han överskattade faran från Krassows här i Polen som drog sig tillbaka till Pommern. Till slut skulle Preussen ändå förena sig med den anti-svenska koalitionen och erövra halva Vorpommern. Men detta skedde inte under Fredrik I:s regeringstid utan under hans mer duglige son Fredrik Vilhelm.

Posted in Allmän historia, Stora nordiska kriget | Leave a comment

Franska formar och savolaxiska dragonfanor

Efter ett uppehåll på 1,5 år (orsakat av en övergång till digital teknik) har Prince August äntligen kommit ut med nya formar i serien om sjuårskriget. Denna gång har turen kommit till det franska infanteriet. Sedan tidigare finns infanteriformar för preussare, österrikare, ungrare och ryssar. Härefter kommer Prince August fokusera på kavalleri och artilleri så att det ska bli möjligt att gjuta kompletta former.

Skalan och poserna i serien om sjuårskriget är kompatibla med Prince Augusts karoliner-formar. Och just de franska formarna är i hög grad intressanta även för dem som är inriktade på det stora nordiska kriget. Det kommer nämligen i två varianter, en med rockskörten uppvikta och en där de hänger löst. Den sistnämnda varianten innebär att de även skulle kunna användas för tidigare konflikter och målas som danskar, sachsare och ryssar.

Figurerna har visserligen damasker som troligen inte var i bruk under stora nordiska krigets första årtionde, men de ska ha använts av danskarna under Gadebusch-fälttåget). Uppslagen är också klent tilltagna och jag har mina dubier om “ryggsäcken”. En fördel med det sistnämnda är dock att den döljer hårpiskan vilket gör hårfrisyren tillräckligt neutral för det tidiga 1700-talet. Dessutom är rocken knäppt vilket är en klar förbättring jämfört med de officiella formerna för karolinermotståndare.

För den som inte är överdrivet petig med detaljerna så innebär dessa nytillskott en välbehövlig komplettering till de gamla formarna med karolinermotståndare. Officern, fanbäraren och trumslagaren har visserligen identiska poser i båda serierna. Men nu finns det även en underofficer (den stora luckan i den gamla serien) och man är inte längre begränsad till en skjutande bataljon utan kan även ha en marscherande bataljon och en bataljon i en mer allround pose (figur nummer 4 i bilden längst upp).

Förhoppningsvis kommer även de framtida kavalleri- och artilleriformarna vara lika användbara för stora nordiska kriget.

________________________________________________

Savolax dragonregementes fanor

Slutligen har Magnus Lindskog mejlat ännu ett intressant utdrag från källorna. Denna gång om Savolax’ dragonfanor:

”Högwälborne och Wälbohrne Respective Hr General FeltTygmestare och KrigzRådh./.

Såsom Kongl. Krigs Collegium igienom des ankombne bref af d:n nästledne 11 hujus, begierer af mig een noga underrettelse, om dee 8 dragonefanor, som Sahl: Hr Öfwersten Anders Leschert von Härtzfelt gifwit Hr Majoren Rudolph von Binow i förwaringh, och han wijdh sin afReesa härifrån A:o 1694 uti Wijborgz Archelie inlefwererat; Altså länder derpå till skylligt swar, att samma dragonefanor finnes här i gott behåldh, warandes 7 af swart damask, med een förgylt opspändh båga; sampt hwijta och swarta silkes fransor; Men Lijffahna hwijt, medh hwijta silkes fransar; på den eene sijdan Kongl:e May:tts nampn inbundit X [namnchiffer] också förgylt, uthan … inscriptioner; sedan ähre och der  till … försölfrade spetzer med Kongl. May:ttz Nampn X [namnchiffer] uthuggne, doch utan q… så och utan fanståkar, hwarest dee ähr giorde, har man ingen effterrettelse, men meenas wara förde ifrån Stockholm, hwarmed förblif:r

Kongl: Krigz Collegiji

Af Wijborg d:n 29 M[a]ij A:o 1696./.

Tienstwilligste tienare
And: G: Lindehielm”

Källa: Krigskollegium Krigskollegii kansli, Krigskollegii brevböcker, SE/KrA/0001/E c/60 (1696), bildid: A0065974_00034 ff

De åtta dragonfanor som nämns i detta brev är huvudsakligen en kompletterande uppsättning fanor som tillverkades av Baltzar Friedrich 1677 efter att sex fanor (inklusive livfanan) från hans ursprungliga svit från 1675 hade förlorats i slaget vid Lund. De sistnämnda fanorna finns fortfarande kvar i Köphamns Tøjhusmuseum, men vad som hände med de fanor som nämns i brevet är för mig okänt. Fast 1696 fanns de uppenbarligen i Viborgs fästning och om de inte hade flyttats eller delats ut till något annat förband under mellantiden så bör de ha erövrats av ryssarna när fästningen föll till dem 1710.

Posted in Fanor & standar (källtexter), Prince August | 5 Comments

Kongens klæder

När jag skrev om de danska uniformerna på min hemsida använde jag mig av en tunn bok på 76 sidor av Karsten Skjold Petersen som min huvudsakliga källa (“Den danske  hærs uniformer i 1700-tallet” från 2005). Det var en bok som jag upptäckte när jag besökte Tøjhusmuséet i Köpenhamn och som trots sitt lilla format innehöll detaljerade beskrivningar av varje danskt regementes uniformer under 1700-talet. Karsten Skjold Petersen har dock inte nöjt sig med denna insats. Nyligen införskaffade jag mig boken “Kongens klæder” som han gav ut 2014 och som i princip täcker in samma ämne fast tio gånger större (716 sidor!).

Denna tjocka lunta skildrar Danmark och Norges uniformsutveckling fram till 1816 respektive 1814. I en och samma volym har därmed Danmark-Norge fått sin motsvarighet till både Erik Bellander och Lars-Eric Höglund. Och till skillnad från Bellanders bok som är nästan lika tjock och skildrar den allmänna uniformsutvecklingen fram till och med 1970-talet så ägnar sig Karsten Skjold Petersen nästan helt och hållet åt 1700-talet. Boken är rik på illustrationer och sparar sannerligen inte på detaljerna, vilket gör den till det ultimata standardverket. Den är helt enkelt ett måste för den som är intresserad av dansk-norska uniformer.

Posted in Litteratur | 4 Comments

Düna-målning tillskriven Lemke

okandEfter att ha ägnat tid åt Daniel Stawerts Düna-målning den senaste tiden råkade jag stöta på målningen ovan som såldes för 55 000 kr på Bukowskis auktioner. Målningen är osignerad och auktionshuset anger försiktigt att den är “tillskriven” Johan Philip Lemke, Denne konstnär som levde 1631-1711 är ju mest känd för att ha gjort bataljmålningarna i Karl X Gustavs och Karl XI:s gallerier på Drottningholms slott. Att ange Lemke som upphovsman till en målning av en batalj från denna tid verkar tydligen vara ett default-läge när information om målarens identitet saknas. Både Stawerts bataljmålningar och Johan Henrik Schildts Düna-målning (Arvid Horns triumftavla) har tidigare varit tillskrivna Lemke och nu har vi alltså ännu en Düna-målning som Lemke har fått äran för!

Personligen är jag väldigt skeptisk till att målningen ovan skulle vara Lemkes. Skärpan på detaljerna matchar helt enkelt inte den höga nivån på Lemkes Drottningholms-målningar. Jag har i synnerhet jämfört hur Lemke och konstnären ovan har avbildat människors ansikten och hästarnas huvuden, och då framgår det väldigt tydligt att Düna-målningen är gjord av en mindre skicklig konstnär. Lemke har en i det närmaste fotografisk precision när det gäller sådana detaljer medan Düna-målaren är mer valhänt. Allra värst är den sachsiske ryttaren längst till höger vars ansikte liknar Edvard Munchs “skriet“. Hästarnas ögon har dessutom tydliga ögonvitor, vilket ger en serietidningskänsla. Slutligen så kan jag även nämna det röda huset vid stranden som är hafsigt målad med bland annat sneda fönster. Lemke kunde visserligen placera byggnader på fel sida av slagfältet men de var åtminstone noggrant målade.

Tanken att Lemke på ålderns höst med avtagande krafter skulle ha målat en bataljmålning med lägre kvalitet än dem som går att beskåda på Drottningholm faller på att en stor del av hans Drottningholmsmålningar färdigställdes rätt sent. Han anställdes nämligen som svensk bataljmålare 1683 och levererade målningar ända fram till 1699 då han slutade på grund av att han inte hade fått betalt sedan 1695. De svåra missväxtperioderna på 1690-talet hade skapat ekonomiska problem för den svenska staten som därför höll inne med Lemkes konstnärslön. Lemke slutade dock inte med att måla de bataljer han hade fått i uppdrag att avbilda. Åtminstone 11 av de sammanlagt 27 bataljmålningar färdigställdes efter 1699 så han höll nog på med dem till slutet av sitt liv. Det skulle dröja till 1720 innan de återstående bataljmålningarna hängdes upp i sina gallerier på Drottningholms slott. Statens skuld till Lemkes arvingar skulle dock inte regleras förrän 1742.

Så nej, den som betalade 55 000 kronor för Düna-målning lär sannolikt inte ha köpt ett verk av Lemke. Därmed inte sagt att målningen inte skulle vara fin att ha på väggen. Man ser visserligen inte så mycket av själva slaget vid Düna, men de två ryttarna i förgrunden är rätt intressanta. På avstånd ser det ut som om de skakar hand men tittar man närmare så ser man att de skjuter varandra med pistoler. Ingen av dem lär ha överlevt slaget…

Posted in Övrigt | 1 Comment

Stawert, Lithén och trekantiga hattar

I förra inlägget visade jag närbilder Stawerts Düna-målning och tog upp hur han avbildade hattarna. Jag berörde dock inte frågan om hur pass tillförlitlig hans målning är. Som bekant hade hela infanteriet med undantag för Livgardet fortfarande karpuser trots att Stawert enbart avbildar svenskar iförda hattar. Tidigare har jag spekulerat i att Stawert kan ha utgått från Livgardets uniformer när han målade infanteriet eftersom han var baserad i Stockholm och därför bör ha varit bekant med deras uniform. Men efter att ha tittat närmare på Stawerts målning har jag blivit övertygad om att han har använt en teckning av Johan Lithén som förlaga.

Den teckning av Lithén som jag tror är förlagan till Stawert finns i planschbandet i “Karl XII på slagfältet”. Han verkar dock ha gjort flera teckningar eftersom en annan avbildning av samma slag går att se på sidorna 32-33 i boken “Swedish Weaponry Since 1630” av Bengt M. Holmquist och Birger Gripstad från 1982. Hur som helst skildrar teckningen från “Karl XII på slagfältet” exakt samma skede av slaget från Düna och från samma perspektiv som på Stawerts målning. Detta behöver inte i sig betyda att de är beroende källor eftersom det finns goda estetiska och pedagogiska skäl till det valet. Men även landskapet och alla byggnader är identiska. Slutligen så har de även avbildat Västerbottensbataljonen i förgrunden på exakt samma sätt. Den vänstra halvan håller pikar och musköter rakt upp medan den högra delen fäller ned pikarna och avfyrar sina musköter. Man kan säga att bataljonen gör “vågen”.  Detaljerna i Lithéns teckning är dock så små att man behöver förstoringsglas för att studera dem och jag kan bara se pikar som fälls ned och inte musköter som avfyras. Men alla dessa likheter kan rimligen inte bero på tillfälligheter.

Lithéns västerbottningar gör vågen

Lithéns västerbottningar gör vågen

Den enda stora skillnaden som jag kan se är att Stawert har klämt in en extra Västerbottensbataljon mellan den som gör vågen och Upplands grenadjärer. Huruvida detta är historiskt korrekt eller inte kan jag inte svara på, men enligt kartorna i “Karl XII på slagfältet” så skulle den andra västerbottensbataljonen just ha landstigit på andra änden av slagfältet när sachsarna anföll för sista gången, så det verkar osäkert ifall de skulle ha hunnit ta plats i slaglinjen innan slaget var över.

Till skillnad från Stawert deltog Lithén i Karl XII:s fälttåg. Som fortifikationsofficer hade han uppdraget att rekognoscera landstigningsplatser inför slaget vid Düna som han också deltog i. 1705 återvände han hem till Sverige och ägnade sig då att rita kartor och  teckningar över Karl XII:s slag. Med tanke på hans personliga insats vid Düna lär det väl inte ha dröjt länge innan han illustrerade just detta slag. Jag skulle därför tro att hans teckning fanns tillgänglig för Stawert när han år 1707 fick uppdraget att måla slaget vid Düna.

Om Lithén var Stawerts källa så kan det ha varit därifrån Stawert fick idén att måla svenska fotsoldater med hatt istället för karpus. Detaljerna i Lithéns teckning är otydliga och öppna för tolkningar, men jag tycker mig ändå se att manskapet i Västerbottensbataljonen bär karpus. Upplandsgrenadjärer ser dock ut att ha vidbrättade hattar i likhet med kavalleriet. Men med lite god vilja kan man kanske ändå tolka dessa som ett försök att avbilda karpuser sedda ovanifrån. Det är emellertid fullt begripligt att Stawert, ifall detta var hans källa, tolkade Lithéns huvudbonader som vidbrättade hattar.

Upplands grenadjärer

Upplands grenadjärer

Intressant nog så tycks kavalleriet, och till synes även infanteribataljonen, ha trekantiga hattar i den andra teckningen av Lithén. Kanske var inte heller ögonvittnet Lithén så pålitlig när det gäller sådana här detaljer som avbildades flera år efter att händelsen hade ägt rum.

Den andra Düna-teckningen av Lithén

Den andra Düna-teckningen av Lithén

Säkra belägg för existensen av trekantiga hattar i den karolinska armén återfinns dock i Daniel Grundells bok “Nödig Underättelse om Artilleriet till Lands och Siös” som publicerades 1705. Grundell var en artillerikapten baserad i Karlskrona när boken gavs ut så han borde ju gå att lita på.

En beskärd bild som är tagen från Meddelande XV från Armémuseum (sid. 22). Hela bilden går att se i Erik Bellanders bok (sid 227)1111

En beskärd bild som är tagen från Meddelande XV från Armémuseum (sid. 22). Hela bilden går att se i Erik Bellanders bok (sid 227)

Posted in Uniformer | 4 Comments

Daniel Stawerts Düna-målning

En bataljon Västerbottningar från Daniel Stawerts Düna-målning

En bataljon Västerbottningar från Daniel Stawerts Düna-målning

Jag har återigen besökt Drottningholms slott för att studera Daniel Stawerts målningar och den här gången har jag gjort nya upptäckter tack vare att jag fotograferade målningarna med blixt. Problemet med att studera Stawerts målningar är ju att de befinner sig i ett ganska mörkt rum som gör det svårt att se de små detaljerna. Tar man bilder med kamera går det dock att verkligen zooma in på detaljerna och med blixten så ser man förstås mycket bättre. För inte så länge sedan var det dock strängt förbjudet att fotografera i sådana här muséer, men det verkar vara upphävt eftersom man numera ser folk ta bilder till höger och vänster utan ingripande från personalen. Om det även är tillåtet att använda blixten är jag dock mer osäker på. Men utan blixt blev bilderna på Stawerts målningar helt nattsvarta så jag passade på i alla fall.

Vid tidigare besök hade jag tyckt mig se att Stawert avbildade kavalleriet med vidbrättade hattar medan infanteriet såg ut att ha trekantiga hattar. Med de nya bilderna visade det sig dock att det inte gick att göra en sådan distinktion. De hattar som Stawert avbildar befinner sig i en övergångsfas från den vidbrättade hatten till den trekantiga och har ett ganska oregelbundet utseende. Sedda framifrån ser de dock ofta ut som trekantiga hattar medan de ofta ser ut att vara vidbrättade sedda bakifrån och uppifrån.

Upplands grenadjärer

Upplands grenadjärer

Bilderna som jag har lagt upp på bloggen är förminskade till 15 % av originalstorleken men jag hoppas att det fortfarande går att se det oregelbundna utseendet. På bilden på Upplands grenadjärer så ser till exempel de yttre soldaterna som skjuter ut att ha trekantiga hattar, men tack vare kamerablixten kunde jag nu se deras kamrater i mitten som kastar handgranater och de ser inte alls ut att ha trekantiga hattar (notera även handgranaternas projektilbanor som är ditmålade av Stawert).

stawert-kavalleri

Sachsiskt och svenskt kavalleri.

På kavalleriet så ser man också en stor oregelbundenhet med hur hattarna är uppvikta. Vissa har tre sidor uppvikta medan de andra har två sidor uppvikta (antingen uppvikta vid öronen i cowboy-stil, eller tvärtom, eller uppvikta så att en spets bildas framifrån och att hattbrättets baksida sticker rakt ut).

Man kan för övrigt även notera att det sachsiska kavalleriet har harnesk utanpå rockarna medan det inte går att se några harnesk på de svenska ryttarna.

Den mellersta delen av svenskarnas slaglinje.

Huvuddelen av svenskarnas slaglinje.

En annan kul grej som jag upptäckte är att Stawert faktiskt har bemödat sig att måla detaljerna på fanorna. Det går att se riksäpplet på Upplands röda fanor. Nedanför dem ser man också Dalregementets två bataljoner med dalpilar och krona som motiv på fanorna. Mellan Upplands två bataljoner stred Västmanland och Livgardet och de har helt korrekt vita fanor även om jag inte kan identifiera motiven på dem. I mitten av slaglinjen finns också en bataljon utan fanor, det är Livgardets grenadjärbataljon som helt korrekt inte förde fanor. Hälsingebataljonen som är nästan längst upp har dock gula fanor och inte de riktiga svartvita fanorna. Dessutom kan jag inte upptäcka någon bataljon som för en livfana så även den detaljen verkar Daniel Stawert ha missat.

Posted in Uniformer | 2 Comments

Kompendium och litteratur om diplomati.

Den senaste tiden har det bara blivit inlägg varannan vecka. En anledning till det lägre tempot är bland annat att jag har varit sysselsatt med att skriva artiklar till en tredje del av Steve Klings kompendium om stora nordiska kriget. Jag blev nämligen kontaktad av honom i våras om en uppföljare. Den skulle innehålla artiklar som inte blev klara i tid till den första publiceringen. Men han frågade också om eventuella hål i historien om kriget som behövde fyllas igen med artiklar. Eftersom jag då var i färd med att själv börja skriva en artikel om den karolinska uniformens evolution så föreslog jag att skriva en sådan. Jag anmärkte också att de två första delarna hade ett stort fokus på fältslag men helt bortsett från att skildra det diplomatiska spelet. Där fanns det mycket stoff att skriva om så jag erbjöd mig att skriva de två första artiklarna i en serie (dvs. hur den antisvenska koalitionen skapades 1697-1700 samt hur den återupprättades 1709).

Efter en sen start skrev jag klart uniformsartikeln (14 A4-sidor lång) och den första diplomati-artikeln (8 sidor) i september samt lovade att den sista artikeln skulle komma inom kort. Jag trodde då att jag var sen med inlämningen, men det visade sig att Steve Kling hade sysslat med andra saker under mellantiden och att kompendieprojektet hade legat nere. Han meddelade mig att han om en månad skulle kontakta de författare som ställt upp med att skriva för kompendiet för att höra ifall de fortfarande vara intresserade, samt rekrytera ytterligare författare.

Med andra var jag inte sen med mina artiklar utan istället väldigt tidig. Så istället för att raskt sätta igång med att skriva klart den sista artikeln började jag samla på mig litteratur om stora nordiska krigets diplomati. Den första artikeln hade nämligen gett mig mersmak för ämnet och när jag ändå hade gått om tid på mig så kunde jag lika väl ägna den åt att fördjupa mina kunskaper.

Jag upptäckte dock att det fanns en hel del skrivet om detta. Det ena bokinköpet ledde till det andra och till slut uppnådde jag följande samling:

  • Almquist, Helge. Holstein-Gottorp, Sverige och den nordiska ligan i den politiska krisen 1713-1714. (1918).
  • Backman, Stig. Från Rawicz till Fraustadt. Studier i det stora nordiska krigets diplomati 1704-1706. (1940).
  • Bonnesen, Sten. Studier över August II:s utrikespolitik 1712-1715, del 1. (1918).
  • Carlson, Ernst. Om Karl XII:s vistelse i Sachsen 1706-7. Med särskild hänsyn till det nordiska krigets inverkan på spanska tronföljarstriden. (1877).
  • Carlson, Ernst. Sverige och Preussen 1701-1709. (1880)
  • Hallendorff, Carl. Bidrag till det stora nordiska krigets förhistoria. (1897).
  • Hallendorff, Carl. Konung Augusts politik åren 1700-01. (1898).
  • Hallendorff, Carl. Konung August den starkes utrikespolitik före hans afsättning år 1704. (1908).
  • Lundberg, Bengt. De diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Preussen från Poltavaslaget 1709 till fredsbrottet 1715. (1893).
  • Lundberg, Bengt. Sverige och Preussen från krigsutbrottet 1715 till freden 1720, del 1-2. (1913-1914).
  • Stille, Arthur. Studier öfver Danmarks politik under Karl XII:s polska krig (1700-1707). (1889).
  • Stille, Arthur. Danmarks politik gent emot Sverige 1707-1709. (1898).
  • Sörensson, Per. Sverige och Frankrike 1715-1718, del 1-3. (1909-1921).
  • Tengberg, Eric. Från Poltava till Bender – En studie i Karl XII:s turkiska politik 1709-1713. (1953).

Dessutom har jag även börjat att samla på gamla KFÅ-böcker där det också finns en hel del skrivet om det diplomatiska spelet. Till exempel fyra artiklar av Per Sörensson om “Kejsaren, Sverige och de nordiska allierade från Karl XII:s hemkomst från Turkiet till alliansen i Wien 1719” i KFÅ 1926-1929. Slutligen finns det även tillgängligt på nätet en lång dansk artikel om “Dansk-russiske relationer 1697-1709“.

Ett problem som har uppstått är dock frågan om när jag ska hinna med att läsa alla dessa böcker. En hel del kommer jag att försöka läsa in till mina artiklar, men knappast allt. Trots det är jag ändå nyfiken på tips om mer litteratur av det här slaget som kan fylla igen de luckor som finns. För ämnet är faktiskt mycket spännande och är en rik källa till “what if”-resonemang.

Posted in Litteratur | 3 Comments

“In hoc signo vinces” och Västmanlandsfanor

När jag fick hjälp av Leif Törnquist med att identifiera fanan i föregående inlägg fick jag även ett boktips. I maj utkom nämligen boken “In hoc signo vinces” som innehåller tolv föredrag om fanor av olika forskare från 2011 och 2013. Däribland två vardera av Leif Törnquist och Bertil Wennerholm. Det mest intressanta föredraget har en direkt koppling till lantmilisfanan och är Leif Törnquists redovisning av de fanor som delades ut till värvade regementen och lantmilisförband i de baltiska provinserna. Rikt illustrerad och med en bilaga som går igenom historiken för varje enskilt förband så är den artikeln tillräckligt skäl för att köpa hela boken. Och då finns det även flera andra intressanta bidrag i den boken också, som till exempel Leif Törnquists föredrag om fanorna som förlorades i Tönningen och Bertil Wennerholms föredrag om de ryska fanor som togs vid Narva.

Boken kostar dessutom bara 50 kr trots att den är 120 sidor tjock med rikliga illustrationer i färg (bland annat många svenska fanor som finns i ryskt och dansk förvar). Den går att köpa på Armémuseum, även om man kanske måste fråga personalen eftersom den var undangömd i ett skåp när jag var på jakt efter den.

En bild som jag fastnade för var dock ett foto på en Västmanlands-fana i ryskt förvar. Förutsatt att Västmanland inte förlorade någon fana under hattarnas ryska krig så måste den ingå i den svit som gick förlorad vid Tönningen.  I så fall fyller den en lucka i ett tidigare inlägg. Då konstaterade jag nämligen att en och samme fantillverkare (Johan Wikman) hade målat Västmanlands fanor på minst tre olika sätt 1714, 1717 och 1730, samt att det eventuellt fanns en fjärde variant också om det var han (och inte Daniel Stawert) som tillverkade sviten från 1710. Då hade jag ingen bild från den sistnämnda sviten, men det har jag kanske nu:

vastmanland

Johan Wikman 1710?

Johan Wikman 1714

Johan Wikman 1717

Johan Wikman 1730

Posted in Fanor & standar, Litteratur | Leave a comment

Lantmilisfana

lantmilisfana

Under veckan som har gått har jag blivit kontaktad av Poltavas slagfältsmuseum som ville identifiera ovanstående fana som fanns i deras samlingar. Själv kände jag inte igen den här fanan, men en som visste var förstås Leif Törnquist. Enligt honom är detta en lantmilisfana, närmare bestämt en av de livländska lantmilisbataljonerna (okänt exakt vilken). Till skillnad från vad museet trodde har fanan inte erövrats i Poltava utan den bör ha fallit i ryska händer mycket tidigare i Livland. De sista livländska milisbataljonerna avvecklades nämligen redan 1704.

Det är tydligt att man inte slösade på pengarna när man gjorde de livländska bataljonernas fanor. Materialet är linne, inte taft som annars var brukligt, och den låga kvaliteten på dekoren tyder på att de levererades “blinda” och dekorerades av lokala talanger.

Posted in Fanor & standar | Leave a comment