Efter att ha skrivit en lång sida om hur den danska lantmilisen utvecklades under 1600-talet kan det vara intressant att jämföra hur utskrivning av manskap skiljde sig mellan Danmark och Sverige.
Danmark fick sin lantmilis baserad på utskrivning först 1614 medan Sverige vid samma tid hade utskrivna förband som kunde räkna sina anor från 1540-talet. Utskrivningen i båda länderna baserades dock på kungens urgamla rättighet att uppbåda manskap från allmogen för att försvara landet. Historiskt hade denna rättighet enbart använts när det var krig och manskapet hade hemförlovats när det var över, vilket innebar att det var en form av värnplikt. Utvecklingen under 1500- och 1600-talet gjorde dock att behovet av en stående armé med övat manskap under fredstid blev allt större. I båda länderna hade kungarna föredragit värvat manskap för denna uppgift, men dessa var dyra och utskrivet manskap var mycket billigare. Därför bildade de skandinaviska länderna lantmiliser.
I Sverige skedde det som sagt tidigt och det är mycket möjligt att det var Dackefejden som övertygade Gustav Vasa om att uppbådade bönder kunde stå emot värvade soldater. I vilket fall som helst var de kostnadseffektiva och Gustav Vasa började under 1540-talet vid behov utfärda order till de olika landskapen om att ställa upp med manskap. Någon formell förordning för detta infördes inte och sättet som manskap utskrevs kunde variera mycket. Till en början var det baserat på folktal då rekryteringsbördan i varje landskap fördelades på socknarna i enlighet med deras folkmängd. Det stod dock klart att kronan föredrog vissa kategorier av rekryter. Framförallt de män som tidigare hade gjort militärtjänst och som därför kom att återkomma varje gång kungen ville ha manskap från landskapet. De som saknade fast anställning var också självklara val och blev utskrivna utan pardon. När detta var klart kunde de resterande soldaterna skrivas ut genom att allmogen delades in i rotar i vilka en soldat vardera skulle bli uttagen till militärtjänst. Vilka ålders- och yrkeskategorier som var inkluderade i roteringen varierade vid varje utskrivningstillfälle. Frälsebönderna skulle ha en lindrigare börda och delades därför oftast in i separata rotar. In i det längsta försökte man undvika att skriva ut dem som ägde/arrenderade en gård.
De ständiga krigen från och med slutet av 1550-talet innebar att utskrivningens karaktär av värnplikt försvann i Sverige och att den istället förvandlades till tvångsvärvning. Det fanns aldrig någon tidsgräns för hur länge en utskriven soldat skulle tjänstgöra i armén utan kronan behöll manskapet så länge som den önskade. Den danska lantmilisen hade däremot under 1600-talet en tjänstgöringstid på tre år och när den återinfördes 1701 blev tjänstgöringstiden sex år (i Norge var den nio år). I krigstid förlängdes visserligen tjänstgöringstiden i Danmark-Norge till obestämd tid. Men i Sverige ansågs 10-15 års tjänstgöringstid under 1600-talet som ett minimum även i fredstid.
En annan skillnad mellan Sverige och Danmark-Norge var att utskrivningen i Sverige hade karaktär av individuella avtal mellan kung och landskap medan det i Danmark-Norge var reglerat i nationella förordningar. Detta innebar att bördan kunde vara mer ojämnt fördelad i Sverige där landskapsregementenas storlek var förhållandevis enhetlig medan inget dansk-norskt regemente hade samma styrka som något annat.
Utskrivning enligt folktal övergavs i Sverige från och med 1590-talet då man gick över till gårdstal. Detta system som även kom att tillämpas i Danmark-Norge när de införde lantmilis, innebar att bondgårdarna fördes samman till rotar som fick ansvar för att rekrytera en soldat vardera. Man får förmoda att motivet till detta skifte var att få ned antalet rekryter som rymde till skogs genom att ge de bofasta bönderna ansvaret att leverera rekryterna. Ifall de misslyckades rekrytera någon fick de själva bli soldat istället (detta var dock mer ett hot och blev vanligen inte verkställt). Detta var ytterligare ett avsteg från idén om värnplikt eftersom det nu var frågan om värvning som var delegerad till bönderna. Rotebönderna hade dock i likhet med kronan rätt att tvångsrekrytera dem som saknade fast anställning.
Systemet med utskrivning enligt gårdstal skiljer sig inte så mycket från Karl XI:s indelningsverk (”ständiga knektehållet”). Den enda skillnaden var att indelningen i rotar ändrades vid varje enskild utskrivning beroende på behovet av manskap och vilka kategorier som skulle inkluderas. Det första landskap som fick permanenta rotar och därmed ett ständigt knektehåll var Dalarna år 1621. Detta skedde på Dalarnas initiativ eftersom de hade under en längre tid klagat över den tunga börda som de hade fått och blivit allt mindre ”samarbetsvilliga” när utskrivningar genomfördes. Gårdstal-principen slog nämligen hårt mot de delar av landet som hade många småbönder (och dessutom få frälsebönder som kom lindrigare undan). Småbönderna hade helt enkelt inte lika många drängar som de kunde avvara och blev därför i en högre utsträckning själva utskrivna. Skiftet till ett ständigt knektehåll löste dock inte denna orättvisa, men det gjorde den mer uthärdlig genom att bördan blev mer förutsägbar när rotarna var permanenta och varje rote ansvarade för att ersätta en individuell soldat som de själva hade rekryterat. Den enda eftergift som kronan gick med på var egentligen att de satte ett tak på hur många soldater som landskapet skulle bidra med. Detta hindrade dock inte kronan från att begå avtalsbrott och begära ytterligare manskap när behovet var extra stort.
Det ständiga knektehållet infördes 1645 i Jämtland och 1649 i Västerbotten vilka var landskap som också hade många småbönder och få frälsebönder. Sedan infördes ständiga knektehållet över hela riket med 1682 års riksdag. Återigen dock i form av enskilda avtal med varje landskaps riksdagsdelegation. Men den rikstäckande reformen var inget självklarhet efter skånska kriget. Karl XI:s rådgivare var nämligen inte ense om detta systems förträfflighet. Man hade visserligen noterat att strömmen av rekryter från landskap med ständigt knektehåll var mer pålitlig och deras allmoge inte klagade lika mycket över bördorna, men nackdelen var att det satte en formell gräns över hur många soldater som man kunde kräva. En annan nackdel från adelns synvinkel var att om rotarna blev permanenta skulle inga gårdar kunna få lindrigare börda ifall de blev omvandlade till frälsejord. Av denna anledning hade adeln under 1600-talet motsatt sig det ständiga knektehållet från allra första början. Karl XI:s mäktiga rådgivare Johan Gyllenstierna ville behålla de traditionella utskrivningarna och det var först efter hans död 1680 som förespråkarna för det ständiga knektehållet fick övertaget. Den nämnda nackdelen med ett tak på antalet soldater visade sig också vara mest teoretiskt då flera omgångar tremänningar samt fyr- och femmänningar sattes upp under stora nordiska kriget.
I Danmark-Norge var rotarna permanenta från första början och i Danmark var det västra och norra Jyllands många småbönder som var hårt drabbade av gårdstalsprincipen.
Överhuvudtaget var den danska lantmilisinstitutionen mer strukturerad med noggranna förordningar medan Sveriges motsvarighet påminde mer om en praxis som växte fram enligt en slags sedvanerätt. För Sverige innebar detta både större regionala variationer och större flexibilitet för kronan att ändra på reglerna. Fast i praktiken var även Danmarks system ganska flexibelt då kronan missbrukade systemet på olika sätt genom att förse värvade regementen med utskrivna soldater vars rotar då fick skriva ut en ny soldat. Kopplingen mellan regemente och rekryteringsområde var dessutom mycket svagare i Danmark än i Sverige då danskarna inte brydde sig så mycket om rekryternas hemvist när de behövde fylla luckor som uppstod under krigstid. För danskarna var lantmilisregementena alltid b-laget som försedde de värvade regementena med manskap vid behov medan Sverige betraktade sina landskapsregementen som den hårda kärnan i armén.