Livfana för von Bautzens regemente och kompanifana för Prins Christian August regemente (bilden tagen från Höglund/Sallnäs)
Ja, då är jag äntligen klar med min sida om Holstein-Gottorps armé. Eller nästan klar, det blev stressigt i slutet och det återstår lite småfix. Sedan kommer jag nog även att putsa lite på sidan under den kommande veckan. Men sidan är i ett presentabelt skick och all den viktiga informationen finns där. Ja, förutom fanorna då som jag nog inte kommer att inkludera inom den närmaste framtiden. Det har nämligen sedan länge varit min plan att ta itu med fanorna för de olika arméerna i ett samlat svep. Men det är alltid en massa andra saker som behöver göras först så jag har aldrig ens vågat mig på en prognos för när det kommer ske. Men jag lovar, någon gång kommer det att ske!
Fast det som är intressant med den holsteinska arméns fanor är att de ser ut som den danska arméns fanor, men med en isländsk flagga i hörnet istället för Dannebrogen. Jag har aldrig lyckats luska ut historien bakom detta. Men 1774 fick Oldenburg en flagga som var mörkblå med rött kors. Vilket är intressant eftersom det var samma år som hertigen av Holstein-Gottorp bytte sin andel av Holstein till den danske kungen och fick Oldenburg istället. Med stor sannolikt är det därför Holsteins-Gottorps gamla flagga (i ny utformning?) som blev Oldenburgs nya flagga vid maktskiftet. Att ett furstehus som härstammar från danska kungar och som gifte in sig i det svenska kungahuset väljer att ha en korsflagga är väl inte så konstigt. Men jag vet inte när det skedde och varför de valde just de isländska färgerna.
För övrigt är jag även klar med uppdateringen av den svenska uniformsöversikten så att det nu finns information om varenda regemente i den svenska armén.
Stades garnisonsregemente. En av dess bataljoner var i Holsteinsk-Gottorps tjänst 1699-1714.
Jag håller på för fullt med att uppdatera hemsidan så att den innehåller uniformsbeskrivningar för samtliga svenska regementen. Den uniformsöversikt som jag gjorde i vintras inkluderade bara de indelta regementena och de regementen som deltog i de fältslag som redovisas på hemsidan. Men har jag kompletta beskrivningar för de övriga arméerna så bör jag även ha det för Sverige. Jag hade hoppats bli kvar idag, men det saknas fortfarande främst männingsförband på infanterisidan. Kavalleriet är dock komplett.
Anledningen till att gör detta just nu beror på en kedjereaktion. Jag har nämligen varit i krigsarkivet och fotograferat varenda sida av de tio banden i det danska generalstabsverket: ”Bidrag til den Store Nordiske Krigs Historie”. Detta verk håller hög klass och är riktig guldgruva för den som vill studera stora nordiska kriget. I och med att jag tänker revidera mina sidor om den danska armén så kommer den att vara till mycket stor nytta. Jag upptäckte dock att den innehöll mycket information om Holstein-Gottorps armé så jag fick idén att bryta ut de holsteinska regementena från redovisningen av den svenska armén och skapa en särskild sida för den holsteinska armén. Detta är något jag önskat göra länge, men jag har tvekat eftersom jag har haft svårt att kombinera de fragmentariska uppgifter om den som jag har hittat från olika håll.
Nåväl, jag satte igång med miniprojektet och eftersom de holsteinska armén även bestod av utlånade regementen från Wismars och Stades garnisoner behövde jag även skildra dem, vilket jag inte hade gjort tidigare. Och med tanke på att jag skulle bryta ut de holsteinska regementena från de svenska sidorna innebar det att både en utökning och en ommöblering blev oundviklig. Och när jag väl satte igång insåg jag att det var lika bra att göra sidorna helt komplett. Vilket var bra eftersom när jag började rota i mina digitala anteckningar blev jag påmind om att jag satt på uniformsuppgifter om den baltiska lantmilisen som inte finns i Höglunds böcker
Så det är detta jag har hållit på med i en dryg vecka och förhoppningsvis är allting färdigt (svenskar och holsteinare) när det är dags för nästa blogginlägg. Därefter tänker jag ta en höstpaus från hemsidan innan jag tar itu med danskarna under vintern.
Sommarlovet är över, men jag jag har inte hållit mitt löfte till mig själv att inte pyssla med hemsidan under sommaren. I tron att det skulle gå fort så valde jag att revidera de preussiska uniformsikonerna. Men detta resulterade även i en större revisions av sidorna om den preussiska arméns fälttåg och slaget vid Stresow. Trots att innehållet har utökats så har de nu slagits ihop till en sida vardera.
Istället för att ha två sidor om preussiska arméns fälttåg 1702-1715 respektive 1740-1763 har de nu blivit en enda sida som dessutom innehåller ett avsnitt om den preussiska arméns uniformer under stora nordiska kriget (1715-1720). Sidan består därmed av tre separata delar och jag hade kunnat göra ett bättre jobb att knyta ihop dem. Men det skulle ha inneburit ett mycket mer omfattande arbete, vilket jag inte är beredd att göra för en armé som trots allt hade en mycket begränsad roll under stora nordiska kriget. Kanske gör jag det i framtiden istället (långt i framtiden i så fall).
Det enda slag som preussarna deltog i var Stresow och jag hade inte mindre än fyra sidor som behandlade det slaget. Men när jag reviderade sidorna för att göra dem mer lättöverskådliga så insåg att jag att det var bäst att slå ihop dem till en enda sida. Innehållet i den sidan har dessutom utökats rejält så att man nu ska få en nära nog fullständig redogörelse av slaget. Till skillnad från sidan om den preussiska armén är jag väldigt nöjd med resultatet av Stresow-sidan. I framtiden kommer jag att revidera sidorna om de övrigs fältslagen på ett liknande sätt.
I och med att armésektionen kommer att innehålla fullständiga redogörelser av arméernas uniformer så är det läge för fältslagssektionen att byta fokus. Istället för uniformer blir fokuset att redogöra vilka regementen som deltog, var de befann sig, hur starka de var och hur höga deras förluster var. Detta är information som det finns stort behov av eftersom de siffror som cirkulerar, inte bara på nätet utan även i litteraturen, har dels högst varierande grad av pålitlighet och dels ofta jämför äpplen med päron. Jag har gjort en första preliminär tabell över de deltagande arméernas styrka i de olika slagen. Jag har efter bästa förmåga försökt jämföra äpplen med äpplen, men tabellen kommer helt garanterat att revideras allt eftersom jag får möjlighet att närmare studera de olika fältslagen.
Det här blir mitt sista inlägg innan jag tar sommarlov från hemsida och blogg. Nästa inlägg kommer inte förrän den 27 augusti. Det finns ju långt bättre saker att göra under sommaren än att sitta hemma framför datorn.
Nåväl, den sista uppdateringen innan jag tar ledig är en översyn av mina fördjupningsartiklar om Livgardet och Närke-Värmland. Framförallt den förstnämnda har blivit rejält utökad. Syftet är att göra dem mer kompletta och dessutom enhetliga så att man hittar samma typ av information i båda artiklarna (och i framtida regementsartiklar).
Även om mitt fokus förblir stora nordiska kriget har jag även breddat sidorna så att de även täcker in frihetstiden (därav bilderna på regementenas m/1765-uniformer). Anledningen är att den karolinska uniformen fortsatte att brukas i nästan oförändrat skick fram till 1765. Det blir därför ett minimum av ansträngning från min sida att göra uniformsikoner för den perioden. Vilket kan vara till glädje för någon som vill använda Prince Augusts gjutformar till att återskapa hattarnas ryska kriget eller pommerska kriget. Dessutom har Prince August, till skillnad från stora nordiska kriget, faktiskt ett bra utbud av gjutformar för Sveriges motståndare i de krigen.
Och det blir även passande att avsluta unifomsbeskrivningarna med Jacob Gillbergs fina modellritningar av m/1765 som jag kan använda istället för att göra egna. Det finns förvisso även liknande modellritningar för den gustavianska periodens uniformsförordningar, men jag sätter punkt med m/1765 då det är just frihetstidens uniformshistoria som har blivit styvmoderligt behandlad medan det är ganska lätt att hitta information om gustavianska uniformer. Se till exempel wikipedia-artiklen om m/1779. Det finns dessutom en relativt nyutkommen bok om Gustav III:s armé av Martin Markelius. Sedan har vi också en hemsida om gustavianska uniformer och fanor som dessvärre är nedlagd sedan 2019 men som fortfarande är tillgänglig via Internet Archive. Den hade ett liknande upplägg som min hemsida och det var därifrån jag först fick idén att täcka in frihetstiden för att på så fylla igen luckan mellan våra två hemsidor.
Om jag täcker in frihetstidens uniformer måste jag förstås även täcka in dess fanor också, vilket är en enkelt sak tack vare Leif Törnquists böcker. Men genomgången av regementenas rörelser, rekrytering och förluster kommer även fortsatt att begränsa sig till stora nordiska kriget.
Det jag inte kan svara på är när nästa fördjupningsartikel kommer att komma. Förutom mitt behov av sommarlov har jag fortfarande inte gjort klart revisionen av uniformssidorna med danskar och preussare. Och sedan är det även min förhoppning att få pyssla med den historiska atlasen. Men jag kan inte heller vänta hur länge som helst med att måla färdigt mina tennsoldater och tills nya regementsartiklar läggs till är det bara livgardister och närke-värmlänningar som jag kan åtgärda (vilket i och för sig kan hålla mig sysselsatt ganska länge).
Anledningen till att jag gjorde denna uppdatering är att regementets historia under kriget kompliceras av det faktum att det i praktiken var delad i två delar som levde sina egna liv. När jag läste på om regementshistoriken för att ta reda på exakt vilka kompanier som deltog i Stenbocks fälttåg (det var exakt samma som i Karl XII:s fälttåg) upptäckte jag att det fanns uniformsuppgifter som inte omnämns i Höglunds bok. Dels halsduksfärger men också det faktum att de två delarna av regementet inte hade identiska uniformer mellan 1704 och 1728 (eller rent av ännu tidigare med tanke på att hemmakompanierna donerade mycket av sin utrustning till fältkompanierna 1701). Denna omständighet gör att man behöver mycket mer sammanhang när man tolkar uniformsuppgifter om Närke-Värmlands regemente. Så jag skrev en artikel för att få en klarare bild av hur uniformssituationen såg ut för närkingar och värmlänningar under kriget.
Egentligen är jag trött på att skriva om uniformer och vill helst gå vidare till andra områden. Men när jag väl ska börja måla om mina tennsoldater någon gång i framtiden behöver jag ha rett ut alla detaljer så att jag slipper ändra tennsoldaterna i efterhand (igen). Därför kommer jag nog inom en inte alltför avlägsen framtid skriva fler sådana här artiklar. Men jag kommer att begränsa mig till regementen som deltog i slaget vid Poltava och fokusera på infanteriet.
Stresow sedd från havet (jag stod längst ute på en brygga när jag tog fotot). Byn är inte så mycket större än så här.
Det har inte hänt så mycket på hemsidan de senaste månaderna. Jag har dock pysslat lite grann med de preussiska uniformsikonerna så förhoppningsvis kommer det inte dröja alltför länge innan jag kan uppdatera de preussiska uniformerna på mina sidor om slaget vid Stresow. Men tills dess får ni nöja er mid mina semesterbilder från just Stresow som togs i somras.
Fram och bak på den gamla statyn från 1855, skölden föreställer Rügens vapen.
Även om själva byn Gross Stresow är tämligen oansenlig så har den ett påkostat monument över slaget som restes första gången 1855. Nämligen en 3,4 meter staty av preussiske kungen Fredrik Vilhelm som står på en hög pelare (staty + pelare = 15 meter). 1991 monterades den ned eftersom järnstängerna inne i monumentet hade rostat sönder och skadat konstruktionen (dessutom hade erosion från vind och regn samt blixtnedslag skadat statyn). Det fanns en akut risk att monumentet skulle kollapsa. Statyn skadades ytterligare under själva nedmonteringen och transporten till stället som skulle restaurera monumentet. Det blev istället en kopia av den gamla statyn som restes när renoveringen var klar. Men på grund av penningbrist dröjde detta ända tills 2014. Den gamla statyn har dock inte kastats utan finns att beskåda inne i byn bredvid ett hus som kallas för ”Förrädarhuset”.
Den gamla statyn i mitten och bakom det har vi ”Förrädarhuset”
”Förrädarhuset” ska enligt traditionen ha fått sitt namn eftersom den som bodde där 1715, Johan Meußling, ska ha visat den fientliga flottan vägen genom att sätta upp ett vitt lakan på taket. Men trots den antisvenske Johan Meußlings insats blev ockupation av Rügen endast tillfällig. Svenskarna kom tillbaka 1720 och behöll kontrollen över ön i nästan hundra år till. Meußling blev därmed ihågkommen som en förrädare.
Det 15 meter höga restaurerade monumentet som syns på bilden ovan var besvärligt att fota eftersom det var omgivet av höga träd. Man blir tvungen att fotografera det från detta avstånd eller stå direkt vid pelaren och fotografera rakt uppåt, Hade det inte varit för alla träden så skulle den visuella upplevelsen ha varit mäktigare. Det kanske ser bättre ut under vinterhalvåret när träden är kala.
När det gäller själva slagfältet har jag två olika kartor på min hemsida och jag försökte gå runt och kolla hur terrängen överensstämde med dem.
Satellitbild av Gross Stresow med omgivningar. Den röda kartnålen visar ”förrädarhuset” med den gamla statyn av Fredrik Vilhelm medan den gröna kartnålen ovanför visar det restaurerade monumentet över samme kung. Den orangea kartnålen är Klein Stresow,Kartan från Daniel Schorrs nedlagda hemsida
Kartan från det danska generalstabsverket.
Det var i det nordöstra hörnet som striderna ägde rum och båda kartorna visar en kulle däruppe. När jag besökte Gross Stresow kunde jag också från stranden upptäcka en kulle i nordöst som även en person med mycket begränsad fältherretalang skulle försöka ta kontroll över så snabbt som möjligt efter en landstigning. Dessvärre kunde jag inte bege mig dit på grund av åkermark och stängsel. De följande två bilderna är mitt försök att ge en uppfattning om hur kullen såg ut från så nära håll som möjligt.
Närmare än så här kom jag inte till den högsta kullen i Stresow.Samma plats som ovan men nu med kameran riktad mot havet.
Kartan från Schorrs hemsida innehåller en å som jag försökte lokalisera. Som tur är finns det en cykelväg längs stranden så där var det lättare att utforska. Någon å lyckades jag dock inte hitta, bara ett dike. Nu är det ju många vattendrag som har försvunnit eller förändrats på grund av att bönder har dränerat åkermark med diken och rätat ut åar så att vattnet ska rinna bort fortare. Så kanske var detta dike en gång i tiden en å, eller så är det bara ett dike.
Resterna av en å?
Nåväl, detta var den sista semesterbilden från Stresow. Om två veckor kommer det äntligen att bli en uppdatering på hemsidan. Det är ännu oklart vad för uppdatering det blir, men något kommer jag att bli klar med.
Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit Altranstäds slott som var Karl XII:s hem under ett helt år. Nu kommer turen till den gäststuga intill Holmedals prästgård där Karl XII enligt traditionen övernattade flera gånger inför de norska fälttågen 1716 och 1718 . Guiden i Altranstädt gjorde en poäng över hur enkelt Karl XII bodde i Sachsen och jämförde det med den praktlystne August den starkes slott i Dresden. Då skulle han bara veta hur enkelt Karl XII bodde i Värmland. Altranstädt var åtminstone ett slott, om än ett väldigt litet sådant. Stugan i Holmedal har bara två små rum och en källare. Men den bör i alla fall ha varit i ett gott skick när Karl XII stannade där eftersom den byggdes 1715. Byggnaden flyttades en liten bit 1739 men har sedan dess varit på samma plats.
Stugan är öppen för besökare och när jag var där så var det bara att gå in där och ta en titt på rummen och alla gamla prylar som låg där. Något inträde behövde man inte betala och inte heller fanns det någon att betala det till.
Bilderna ovan visar det lilla köket/vardagsrummet och den sista bilden visar även dörren till det ännu mindre sovrummet, vars bilder följer nedan.
Sängen vid dörröppningen och ett liten bord på andra änden av rummet. Som synes har även sovrummet en öppen spis som delar skorsten med den i ”vardagsrummet”.
Stugan ligger mellan Årjäng och Töcksfors, bara några hundra meter från E18, och föga förvånande inte så långt från den norska gränsen. Om man av någon anledning ska åka till Norge längs E18 så är det väl värt att göra ett kort stopp i Holmedal och känna historiens vingslag.
Den officiella adressen är ”Karl XII stuga 1, 67294 ÅRJÄNG”.
Under den tid som min blogg och hemsida befann sig i en törnrosasömn publicerade Osprey 2019 äntligen en titel som täckte in den karolinska armén. Bortsett från Angus Konstams tre böcker om slaget vid Poltava och Peter den stores armé från 90-talet har Osprey helt ignorerat Stora nordiska kriget. Men vad som publicerades 2019 är inte så mycket att hänga i julgranen eftersom Osprey valde att klämma in alla deltagande arméer i en enda tunn volym på ca 48 rikt illustrerade sidor. Ospreyböcker är ytliga, det är deras affärsidé att publicera böcker som går snabbt att läsa, men som ger en bra överblick och introduktion till ämnet. Och inte minst har välgjorda illustrationer som fungerar som inspiration för figurmålare. Men just den här boken är lite väl översiktlig.
Jag hade trott att de åtminstone skulle hoppa över ryssarna eftersom Osprey redan hade två (väldigt bristfälliga) volymer om deras armé. Men nej, författaren Gabriele Esposito ägnar sju sidor åt dem som i princip är en sammanfattning av Angus Konstams skildring (och upprepar samma felaktigheter som till exempel västerländska uniformer redan år 1700). Dessutom redovisar han samtliga arméer som deltog i kriget på något sätt. Det enda undantager är turkarna. Eller vad sägs om denna lista:
Ryska armén (7 sidor)
Svenska armén (6 sidor)
Sachsiska armén (3 sidor)
Polsk-litauiska armén (2,5 sidor)
Dansk-norska armén (4 sidor)
Hannoverska armén (1 sida)
Preussiska armén (2,5 sida)
Holsteinska armén (1 sida)
Kosacker. tatarer, moldaver och valaker (2 sidor)
De korta sidantalet gör att varje armé i princip bara hinner med en kort sammanfattning. Och för att göra saken värre så tycker jag inte heller att författaren har disponerat det begränsade utrymmet på ett bra sätt. Han går nämligen ofta in på noggranna beskrivningar av organisatoriska förändringar på regementsnivå, vilket i mitt tycke gör att texten blir rätt tråkig. Det hade varit bättre ifall han hade hållit sig till ett fågelperspektiv och redovisat arméernas totala styrka över tid samt hur de skilde sig åt ifråga om rekrytering, utrustning och taktik.
Vad gäller faktauppgifterna så finns det nog en hel del för felfinnarna att hitta. Men skildrar man ett dussin olika nationaliteter i en kort volym om ett ämne som man inte har som specialområde så vore det konstigt ifall så inte var fallet. Den grövsta missen som han gjorde när han beskrev den svenska armén är att adelsfanornas ryttare skulle ha bestått av aristokrater. Det var visserligen adeln som rekryterade adelsfanorna, men dess manskap skiljde sig inte från de övriga indelta kavalleriregementen. Dessutom framstår det som om han trodde att adelsfanorna var förband som sattes upp vid krigsutbrottet.
Men en historiker är inte bättre än sina källor och när jag läste om hans detaljerade beskrivning av Livgardets organisationsförändringar blev jag väldigt fundersam. Var kan en historiker som inte kan läsa svenska ha fått tag i sådana uppgifter? Jag bläddrade genast till litteraturlistan längst bak i boken och min misstanke bekräftades. Han har använt ingen mindre än mig själv som källa! På sätt och vis är det hedrande att bli erkänd som en ”auktoritet”, men samtidigt inser jag att det nog är min artikel om svenska arméns organisation som har resulterat i missförståndet om Adelsfanornas rekrytering. Jag hade bara skrivit ”raised by the nobility” och det är fullt begripligt att man då kan göra tolkningen att adelsfanorna bestod av adelsmän. Men min artikel vara bara en kort sammanfattning av hur de olika regementena rekryterades där jag inte kunde gå in på alla de små detaljerna. Jag har dock mycket större kunskap om ämnet än vad som finns med i min artikel och det gör att jag kan hålla en hög precision på min ”sammanfattning”. Däremot så sträcker sig Gabriele Espositos kunskaper förmodligen inte mycket längre utöver det som han har skrivit i sin ännu kortare sammanfattning, och då blir det lätt hänt att ”raised by the nobility” förvrängs till ”entirely manned by aristocrats”, och att min placering av adelsfanorna i samma stycke som ståndsdragonerna och andra tillfälliga förband tolkas som att de sattes upp vid krigsutbrottet. Jag skrev visserligen uttryckligen att adelsfanorna var permanenta förband, men han måste ha tolkat det som att de sattes upp med avsikt att behållas efter kriget.
Även hans beskrivning av indelningsverket och männingsförbanden var lite svajig om än inte alltför missvisande. Där verkar det dock som om han har använt sig av en annan källa än mig. Av döma av litteraturlistan så är Hans Högmans hemsida en god kandidat.
Den del av Ospreyböckernas som får det det största genomslaget brukar dock inte vara texten utan dess illustrationer och även där finns det en hel del att anmärka.
Infanteristerna ska uppenbarligen avbilda den äldre respektive den yngre karolinska uniformen. Den så kallade äldre karolinska uniformen med vertikala ficklock har dock sannolikt inte varit i allmänt bruk av den svenska armén utan var nog bara en prototyp. Men det är förlåtligt att en utländsk illustratör har gjort misstaget att avbilda den eftersom han kan inte ha haft tillgång till litteratur som har avfärdat denna.
Ett mer pinsamt misstag är dock att ärmuppslagen inte ser det minsta svenska ut. Illustratören har helt missat att de små och knapplösa uppslagen var en utmärkande detalj på de svenska uniformerna. Sedan kan man också ha synpunkter på att den äldre uniformen har krage och trekantig hatt. Men eftersom årtalet som anges är 1706 så är det helt okej även om det inte är så som den ”äldre karolinska uniformen” brukar avbildas. Sedan så finns det inte belägg för att infanterister hade axelklaffar.
Även på denna bild ser man osvenska ärmuppslag med knappar. Men det intressanta är att Södra Skånskas ryttare har fått ljusblå uppslag. Det står ingenstans att deras rockar hade två olika nyanser av blått samtidigt. Höglunds bok har dock illustrationer av ryttare (inklusive Södra skånska) där foder och uppslag är något ljusare än rockens färg. Troligen är det därifrån som Osprey har hämtat sin inspiration, men de har gjort kontrasten mellan nyanserna ännu större än i Höglunds bok. Som jag har förstått det var det exakt samma nyans av blått på rock och foder. Skillnaden var mest att fodret var gjort av ett annat materiel än rocken och därför kunde se lite annorlunda ut.
Den gråklädde artilleristen anges vara från 1715, men vid det laget hade artilleristerna blå rockar. Sista gången det svenska artilleriet stred i grå rockar var Stenbocks skånska fälttåg 1710. Dessutom tycks gråklädda artillerister alltid ha haft mässingknappar.
Sammanfattningsvis så märks det väl att jag inte är så imponerad av den här boken. Det korta formatet gör en bok om detta breda ämne till ett nästan omöjligt uppdrag. Det skulle ha krävts en författare som verkligen kunde ämnet utan och innan för att den här (möjligen) skulle ha kunnat bli en bra bok. Jag vet inte heller riktigt vem som är målgruppen för denna bok. Någon som kan tänka sig att läsa på om stora nordiska kriget men som behöver ett litet smakprov först och inte vet hur man googlar?
Visst är det väl bra att samla alla små arméer som deltog i kriget i en enda volym eftersom det skulle nog inte bära sig att ge ut separata böcker för dem. Men det var onödigt att inkludera ryssarna som redan har egna böcker, och den svenska armén är även den väl värd att få sina egna böcker. Hade man skippat svenskarna och ryssarna och fokuserat på de mindre nationerna skulle den här boken ha blivit betydligt mer användbar, om än inte så kommersiellt framgångsrik.
I tidigare inlägg har jag berättat sevärdheterna i Altranstädt och Breitenfeld, två orter utanför Leipzig som har haft stor betydelse för svensk historia. Nu är det dags för den tredje platsen, nämligen Lützen som har lite mer att erbjuda för turister. Egentligen är de två olika ställen som man ska besöka.
Schwedenstein
Först själva ”Schwedenstein” som ligger strax utanför staden Lützen och som är rest på platsen där Gustav II Adolf förmodas ha stupat. Det är den stenen som syns på bild ovan. Inskriften fanns inte med från början och ursprungligen var stenen dessutom mycket större. Men många svenskar som vallfärdade platsen lät hugga loss bitar av den som någon slags relik som de tog med sig hem.
Det ursprungliga utseendet syns på bilden ovan som är tagen inne i det museum som finns på platsen. Bänkarna var dock inte heller original och de har numera flyttats längre bort så att de flankerar kapellet som uppfördes till Gustav II Adolfs minne 1907. Denna plats har nämligen gradvis byggts ut. Något försenat till 200-årsjubileumet uppfördes 1837 en baldakin av järn som täckte över stenen. 1932 och 1982 byggdes även röda trähus i svensk stil som huserar. museet.
Om ni orkar klicka på videoklippet får ni se en rundvandring av stället. Jag tog dock inte med insidan av kapellet som även den är värd att se. Vägen som går förbi minnesstenen separerade den svenska och den kejserliga armén. Platsen för kapellet låg bakom Gustav II Adolf när han blev angripen av av de kejserliga soldaterna, som synes av kartan nedan.
För övrigt verkar platsen vara rätt barnvänligt då det finns en ”klätterskog” och en lekpark för barnen att roa sig medan vuxna historienördar går och tittar på allt som finns där (inklusive en gammal kanon som står vid museet).
Lützens slott
Men man ska inte bara uppehålla sig på en plats i Lützen. I slottet som finns inne i själva staden finns ett hembygdsmuseum som även det har mycket att visa upp. Inte bara om det slaget vid Lützen som utkämpades 1632 av Gustav II Adolf utan även om det slag som utkämpades 1813 mellan Jean Baptiste Bernadottes landsmän och hans nya kompisar (de förstnämnda segrade). Av särskilt intresse är två stora dioramor över de båda slagen. Det som skildrar slaget vid Lützen invigdes vid 300-årsjubileumet 1932 och inkluderar 3600 figurer på en yta 3 gånger 4 meter.
Slottet har även ett väldigt högt torn och barn som inte är ett dugg intresserad av tennsoldater visade sig uppskatta att springa uppför de långa vindstrapporna för att komma längst upp och njuta av utsikten.
Ja, det var allt för den här gången. Jag lovar att träna upp mina färdigheter som kameraman nästa gång jag är ute och reser.
