Anledningen till att jag gjorde denna uppdatering är att regementets historia under kriget kompliceras av det faktum att det i praktiken var delad i två delar som levde sina egna liv. När jag läste på om regementshistoriken för att ta reda på exakt vilka kompanier som deltog i Stenbocks fälttåg (det var exakt samma som i Karl XII:s fälttåg) upptäckte jag att det fanns uniformsuppgifter som inte omnämns i Höglunds bok. Dels halsduksfärger men också det faktum att de två delarna av regementet inte hade identiska uniformer mellan 1704 och 1728 (eller rent av ännu tidigare med tanke på att hemmakompanierna donerade mycket av sin utrustning till fältkompanierna 1701). Denna omständighet gör att man behöver mycket mer sammanhang när man tolkar uniformsuppgifter om Närke-Värmlands regemente. Så jag skrev en artikel för att få en klarare bild av hur uniformssituationen såg ut för närkingar och värmlänningar under kriget.
Egentligen är jag trött på att skriva om uniformer och vill helst gå vidare till andra områden. Men när jag väl ska börja måla om mina tennsoldater någon gång i framtiden behöver jag ha rett ut alla detaljer så att jag slipper ändra tennsoldaterna i efterhand (igen). Därför kommer jag nog inom en inte alltför avlägsen framtid skriva fler sådana här artiklar. Men jag kommer att begränsa mig till regementen som deltog i slaget vid Poltava och fokusera på infanteriet.
Stresow sedd från havet (jag stod längst ute på en brygga när jag tog fotot). Byn är inte så mycket större än så här.
Det har inte hänt så mycket på hemsidan de senaste månaderna. Jag har dock pysslat lite grann med de preussiska uniformsikonerna så förhoppningsvis kommer det inte dröja alltför länge innan jag kan uppdatera de preussiska uniformerna på mina sidor om slaget vid Stresow. Men tills dess får ni nöja er mid mina semesterbilder från just Stresow som togs i somras.
Fram och bak på den gamla statyn från 1855, skölden föreställer Rügens vapen.
Även om själva byn Gross Stresow är tämligen oansenlig så har den ett påkostat monument över slaget som restes första gången 1855. Nämligen en 3,4 meter staty av preussiske kungen Fredrik Vilhelm som står på en hög pelare (staty + pelare = 15 meter). 1991 monterades den ned eftersom järnstängerna inne i monumentet hade rostat sönder och skadat konstruktionen (dessutom hade erosion från vind och regn samt blixtnedslag skadat statyn). Det fanns en akut risk att monumentet skulle kollapsa. Statyn skadades ytterligare under själva nedmonteringen och transporten till stället som skulle restaurera monumentet. Det blev istället en kopia av den gamla statyn som restes när renoveringen var klar. Men på grund av penningbrist dröjde detta ända tills 2014. Den gamla statyn har dock inte kastats utan finns att beskåda inne i byn bredvid ett hus som kallas för ”Förrädarhuset”.
Den gamla statyn i mitten och bakom det har vi ”Förrädarhuset”
”Förrädarhuset” ska enligt traditionen ha fått sitt namn eftersom den som bodde där 1715, Johan Meußling, ska ha visat den fientliga flottan vägen genom att sätta upp ett vitt lakan på taket. Men trots den antisvenske Johan Meußlings insats blev ockupation av Rügen endast tillfällig. Svenskarna kom tillbaka 1720 och behöll kontrollen över ön i nästan hundra år till. Meußling blev därmed ihågkommen som en förrädare.
Det 15 meter höga restaurerade monumentet som syns på bilden ovan var besvärligt att fota eftersom det var omgivet av höga träd. Man blir tvungen att fotografera det från detta avstånd eller stå direkt vid pelaren och fotografera rakt uppåt, Hade det inte varit för alla träden så skulle den visuella upplevelsen ha varit mäktigare. Det kanske ser bättre ut under vinterhalvåret när träden är kala.
När det gäller själva slagfältet har jag två olika kartor på min hemsida och jag försökte gå runt och kolla hur terrängen överensstämde med dem.
Satellitbild av Gross Stresow med omgivningar. Den röda kartnålen visar ”förrädarhuset” med den gamla statyn av Fredrik Vilhelm medan den gröna kartnålen ovanför visar det restaurerade monumentet över samme kung. Den orangea kartnålen är Klein Stresow,Kartan från Daniel Schorrs nedlagda hemsida
Kartan från det danska generalstabsverket.
Det var i det nordöstra hörnet som striderna ägde rum och båda kartorna visar en kulle däruppe. När jag besökte Gross Stresow kunde jag också från stranden upptäcka en kulle i nordöst som även en person med mycket begränsad fältherretalang skulle försöka ta kontroll över så snabbt som möjligt efter en landstigning. Dessvärre kunde jag inte bege mig dit på grund av åkermark och stängsel. De följande två bilderna är mitt försök att ge en uppfattning om hur kullen såg ut från så nära håll som möjligt.
Närmare än så här kom jag inte till den högsta kullen i Stresow.Samma plats som ovan men nu med kameran riktad mot havet.
Kartan från Schorrs hemsida innehåller en å som jag försökte lokalisera. Som tur är finns det en cykelväg längs stranden så där var det lättare att utforska. Någon å lyckades jag dock inte hitta, bara ett dike. Nu är det ju många vattendrag som har försvunnit eller förändrats på grund av att bönder har dränerat åkermark med diken och rätat ut åar så att vattnet ska rinna bort fortare. Så kanske var detta dike en gång i tiden en å, eller så är det bara ett dike.
Resterna av en å?
Nåväl, detta var den sista semesterbilden från Stresow. Om två veckor kommer det äntligen att bli en uppdatering på hemsidan. Det är ännu oklart vad för uppdatering det blir, men något kommer jag att bli klar med.
Jag har i ett tidigare inlägg beskrivit Altranstäds slott som var Karl XII:s hem under ett helt år. Nu kommer turen till den gäststuga intill Holmedals prästgård där Karl XII enligt traditionen övernattade flera gånger inför de norska fälttågen 1716 och 1718 . Guiden i Altranstädt gjorde en poäng över hur enkelt Karl XII bodde i Sachsen och jämförde det med den praktlystne August den starkes slott i Dresden. Då skulle han bara veta hur enkelt Karl XII bodde i Värmland. Altranstädt var åtminstone ett slott, om än ett väldigt litet sådant. Stugan i Holmedal har bara två små rum och en källare. Men den bör i alla fall ha varit i ett gott skick när Karl XII stannade där eftersom den byggdes 1715. Byggnaden flyttades en liten bit 1739 men har sedan dess varit på samma plats.
Stugan är öppen för besökare och när jag var där så var det bara att gå in där och ta en titt på rummen och alla gamla prylar som låg där. Något inträde behövde man inte betala och inte heller fanns det någon att betala det till.
Bilderna ovan visar det lilla köket/vardagsrummet och den sista bilden visar även dörren till det ännu mindre sovrummet, vars bilder följer nedan.
Sängen vid dörröppningen och ett liten bord på andra änden av rummet. Som synes har även sovrummet en öppen spis som delar skorsten med den i ”vardagsrummet”.
Stugan ligger mellan Årjäng och Töcksfors, bara några hundra meter från E18, och föga förvånande inte så långt från den norska gränsen. Om man av någon anledning ska åka till Norge längs E18 så är det väl värt att göra ett kort stopp i Holmedal och känna historiens vingslag.
Den officiella adressen är ”Karl XII stuga 1, 67294 ÅRJÄNG”.
Under den tid som min blogg och hemsida befann sig i en törnrosasömn publicerade Osprey 2019 äntligen en titel som täckte in den karolinska armén. Bortsett från Angus Konstams tre böcker om slaget vid Poltava och Peter den stores armé från 90-talet har Osprey helt ignorerat Stora nordiska kriget. Men vad som publicerades 2019 är inte så mycket att hänga i julgranen eftersom Osprey valde att klämma in alla deltagande arméer i en enda tunn volym på ca 48 rikt illustrerade sidor. Ospreyböcker är ytliga, det är deras affärsidé att publicera böcker som går snabbt att läsa, men som ger en bra överblick och introduktion till ämnet. Och inte minst har välgjorda illustrationer som fungerar som inspiration för figurmålare. Men just den här boken är lite väl översiktlig.
Jag hade trott att de åtminstone skulle hoppa över ryssarna eftersom Osprey redan hade två (väldigt bristfälliga) volymer om deras armé. Men nej, författaren Gabriele Esposito ägnar sju sidor åt dem som i princip är en sammanfattning av Angus Konstams skildring (och upprepar samma felaktigheter som till exempel västerländska uniformer redan år 1700). Dessutom redovisar han samtliga arméer som deltog i kriget på något sätt. Det enda undantager är turkarna. Eller vad sägs om denna lista:
Ryska armén (7 sidor)
Svenska armén (6 sidor)
Sachsiska armén (3 sidor)
Polsk-litauiska armén (2,5 sidor)
Dansk-norska armén (4 sidor)
Hannoverska armén (1 sida)
Preussiska armén (2,5 sida)
Holsteinska armén (1 sida)
Kosacker. tatarer, moldaver och valaker (2 sidor)
De korta sidantalet gör att varje armé i princip bara hinner med en kort sammanfattning. Och för att göra saken värre så tycker jag inte heller att författaren har disponerat det begränsade utrymmet på ett bra sätt. Han går nämligen ofta in på noggranna beskrivningar av organisatoriska förändringar på regementsnivå, vilket i mitt tycke gör att texten blir rätt tråkig. Det hade varit bättre ifall han hade hållit sig till ett fågelperspektiv och redovisat arméernas totala styrka över tid samt hur de skilde sig åt ifråga om rekrytering, utrustning och taktik.
Vad gäller faktauppgifterna så finns det nog en hel del för felfinnarna att hitta. Men skildrar man ett dussin olika nationaliteter i en kort volym om ett ämne som man inte har som specialområde så vore det konstigt ifall så inte var fallet. Den grövsta missen som han gjorde när han beskrev den svenska armén är att adelsfanornas ryttare skulle ha bestått av aristokrater. Det var visserligen adeln som rekryterade adelsfanorna, men dess manskap skiljde sig inte från de övriga indelta kavalleriregementen. Dessutom framstår det som om han trodde att adelsfanorna var förband som sattes upp vid krigsutbrottet.
Men en historiker är inte bättre än sina källor och när jag läste om hans detaljerade beskrivning av Livgardets organisationsförändringar blev jag väldigt fundersam. Var kan en historiker som inte kan läsa svenska ha fått tag i sådana uppgifter? Jag bläddrade genast till litteraturlistan längst bak i boken och min misstanke bekräftades. Han har använt ingen mindre än mig själv som källa! På sätt och vis är det hedrande att bli erkänd som en ”auktoritet”, men samtidigt inser jag att det nog är min artikel om svenska arméns organisation som har resulterat i missförståndet om Adelsfanornas rekrytering. Jag hade bara skrivit ”raised by the nobility” och det är fullt begripligt att man då kan göra tolkningen att adelsfanorna bestod av adelsmän. Men min artikel vara bara en kort sammanfattning av hur de olika regementena rekryterades där jag inte kunde gå in på alla de små detaljerna. Jag har dock mycket större kunskap om ämnet än vad som finns med i min artikel och det gör att jag kan hålla en hög precision på min ”sammanfattning”. Däremot så sträcker sig Gabriele Espositos kunskaper förmodligen inte mycket längre utöver det som han har skrivit i sin ännu kortare sammanfattning, och då blir det lätt hänt att ”raised by the nobility” förvrängs till ”entirely manned by aristocrats”, och att min placering av adelsfanorna i samma stycke som ståndsdragonerna och andra tillfälliga förband tolkas som att de sattes upp vid krigsutbrottet. Jag skrev visserligen uttryckligen att adelsfanorna var permanenta förband, men han måste ha tolkat det som att de sattes upp med avsikt att behållas efter kriget.
Även hans beskrivning av indelningsverket och männingsförbanden var lite svajig om än inte alltför missvisande. Där verkar det dock som om han har använt sig av en annan källa än mig. Av döma av litteraturlistan så är Hans Högmans hemsida en god kandidat.
Den del av Ospreyböckernas som får det det största genomslaget brukar dock inte vara texten utan dess illustrationer och även där finns det en hel del att anmärka.
Infanteristerna ska uppenbarligen avbilda den äldre respektive den yngre karolinska uniformen. Den så kallade äldre karolinska uniformen med vertikala ficklock har dock sannolikt inte varit i allmänt bruk av den svenska armén utan var nog bara en prototyp. Men det är förlåtligt att en utländsk illustratör har gjort misstaget att avbilda den eftersom han kan inte ha haft tillgång till litteratur som har avfärdat denna.
Ett mer pinsamt misstag är dock att ärmuppslagen inte ser det minsta svenska ut. Illustratören har helt missat att de små och knapplösa uppslagen var en utmärkande detalj på de svenska uniformerna. Sedan kan man också ha synpunkter på att den äldre uniformen har krage och trekantig hatt. Men eftersom årtalet som anges är 1706 så är det helt okej även om det inte är så som den ”äldre karolinska uniformen” brukar avbildas. Sedan så finns det inte belägg för att infanterister hade axelklaffar.
Även på denna bild ser man osvenska ärmuppslag med knappar. Men det intressanta är att Södra Skånskas ryttare har fått ljusblå uppslag. Det står ingenstans att deras rockar hade två olika nyanser av blått samtidigt. Höglunds bok har dock illustrationer av ryttare (inklusive Södra skånska) där foder och uppslag är något ljusare än rockens färg. Troligen är det därifrån som Osprey har hämtat sin inspiration, men de har gjort kontrasten mellan nyanserna ännu större än i Höglunds bok. Som jag har förstått det var det exakt samma nyans av blått på rock och foder. Skillnaden var mest att fodret var gjort av ett annat materiel än rocken och därför kunde se lite annorlunda ut.
Den gråklädde artilleristen anges vara från 1715, men vid det laget hade artilleristerna blå rockar. Sista gången det svenska artilleriet stred i grå rockar var Stenbocks skånska fälttåg 1710. Dessutom tycks gråklädda artillerister alltid ha haft mässingknappar.
Sammanfattningsvis så märks det väl att jag inte är så imponerad av den här boken. Det korta formatet gör en bok om detta breda ämne till ett nästan omöjligt uppdrag. Det skulle ha krävts en författare som verkligen kunde ämnet utan och innan för att den här (möjligen) skulle ha kunnat bli en bra bok. Jag vet inte heller riktigt vem som är målgruppen för denna bok. Någon som kan tänka sig att läsa på om stora nordiska kriget men som behöver ett litet smakprov först och inte vet hur man googlar?
Visst är det väl bra att samla alla små arméer som deltog i kriget i en enda volym eftersom det skulle nog inte bära sig att ge ut separata böcker för dem. Men det var onödigt att inkludera ryssarna som redan har egna böcker, och den svenska armén är även den väl värd att få sina egna böcker. Hade man skippat svenskarna och ryssarna och fokuserat på de mindre nationerna skulle den här boken ha blivit betydligt mer användbar, om än inte så kommersiellt framgångsrik.
I tidigare inlägg har jag berättat sevärdheterna i Altranstädt och Breitenfeld, två orter utanför Leipzig som har haft stor betydelse för svensk historia. Nu är det dags för den tredje platsen, nämligen Lützen som har lite mer att erbjuda för turister. Egentligen är de två olika ställen som man ska besöka.
Schwedenstein
Först själva ”Schwedenstein” som ligger strax utanför staden Lützen och som är rest på platsen där Gustav II Adolf förmodas ha stupat. Det är den stenen som syns på bild ovan. Inskriften fanns inte med från början och ursprungligen var stenen dessutom mycket större. Men många svenskar som vallfärdade platsen lät hugga loss bitar av den som någon slags relik som de tog med sig hem.
Det ursprungliga utseendet syns på bilden ovan som är tagen inne i det museum som finns på platsen. Bänkarna var dock inte heller original och de har numera flyttats längre bort så att de flankerar kapellet som uppfördes till Gustav II Adolfs minne 1907. Denna plats har nämligen gradvis byggts ut. Något försenat till 200-årsjubileumet uppfördes 1837 en baldakin av järn som täckte över stenen. 1932 och 1982 byggdes även röda trähus i svensk stil som huserar. museet.
Om ni orkar klicka på videoklippet får ni se en rundvandring av stället. Jag tog dock inte med insidan av kapellet som även den är värd att se. Vägen som går förbi minnesstenen separerade den svenska och den kejserliga armén. Platsen för kapellet låg bakom Gustav II Adolf när han blev angripen av av de kejserliga soldaterna, som synes av kartan nedan.
För övrigt verkar platsen vara rätt barnvänligt då det finns en ”klätterskog” och en lekpark för barnen att roa sig medan vuxna historienördar går och tittar på allt som finns där (inklusive en gammal kanon som står vid museet).
Lützens slott
Men man ska inte bara uppehålla sig på en plats i Lützen. I slottet som finns inne i själva staden finns ett hembygdsmuseum som även det har mycket att visa upp. Inte bara om det slaget vid Lützen som utkämpades 1632 av Gustav II Adolf utan även om det slag som utkämpades 1813 mellan Jean Baptiste Bernadottes landsmän och hans nya kompisar (de förstnämnda segrade). Av särskilt intresse är två stora dioramor över de båda slagen. Det som skildrar slaget vid Lützen invigdes vid 300-årsjubileumet 1932 och inkluderar 3600 figurer på en yta 3 gånger 4 meter.
Slottet har även ett väldigt högt torn och barn som inte är ett dugg intresserad av tennsoldater visade sig uppskatta att springa uppför de långa vindstrapporna för att komma längst upp och njuta av utsikten.
Ja, det var allt för den här gången. Jag lovar att träna upp mina färdigheter som kameraman nästa gång jag är ute och reser.
Aktiviteten på hemsidan har gått ner betydligt den här månaden då jag har haft mycket att göra i den verkliga världen. Det är därför läge att damma av mina semesterbilder. I höstas skrev jag ett inlägg om Altranstädts slott, nu beger vi oss två mil åt nordöst till en plats som heter Breitenfeld. Till skillnad från Altranstädt och Lützen som blir den avslutade delen i trilogin ”svenskminnnen vid Leipzig” så finns det inte så mycket att titta på i Breitenfeld. Det är det lilla monumentet på bilden ovan och sedan ett vidsträckt platt fält. ’
Terrängen vid Breitenfeld var så idealisk för fältslag att inte mindre än två stycken utkämpades där under det trettioåriga kriget. Det första utkämpades den 7/17 september 1631 mellan Gustav II Adolfs armé som kom från norr och Tillys armé som kom från söder. Det andra slaget vid Breitenfeld (som ofta kallas för slaget vid Leipzig) utkämpades på samma plats den 23 oktober 1642 (2 november enligt katolikerna), men från olika väderstreck. Den svenska armén ledd av Lennart Torstensson stod nu på den västra sidan medan de kejserliga under ärkehertig Leopold Wilhelm kom från öster. Eftersom landskapet var så flackt spelade det ingen roll varifrån arméerna kom, svenskarna vann båda gångerna.
Själva monumentet som restes vid tvåhundraårsjubileet 1831 har följande tyska texter på sidorna:
Gustav Adolph – Christ und Held (Gustav Adolf – Kristus och hjälte).
Am 7. September 1631 ______ 1831 (Den sjunde september 1631)
Glaubens-Freiheit für die Welt (Trosfrihet för världen)
Rettete bei Breitenfeld (Räddad vid Breitenfeld)
För att få en uppfattning om hur landskapet ser ut vid Breitenfeld har jag även publicerat ett youtube-klipp som ger en panoramabild runt monumentet. Min talang som kameraman är dock inte så stor så det finns viss risk för åksjuka. Men jag valde att publicera klippet i alla fall eftersom det inte går att se platsen med street view funktionen i Google Maps (tyskar verkar vara kinkiga med sånt).Första slaget vid Breitenfeld. Monumentets placering är utmärkt i det nedre vänstra hörnet som ”Gustav-Adolf Denkmal”Andra slaget vid Breitenfeld, även kallat slaget vid Leipzig. (kartan tagen från Wikipedia)
Den som är intresserad av svenska fanor och standar kan inte ha undgått att lägga märke till att den store auktoriteten på området är Leif Törnquist. Han har producerat en så stor mängd artiklar om detta i bland annat regementshistoriska verk och i serien Meddelanden från Armémuseum att det är svårt att överblicka allt han har skrivit. Jag har länge önskat att han skulle samla all sin information om fanor och standar i ett ”magnum opus” och under de senaste åren är detta precis vad han har gjort. I sex av Svenska vapenhistoriska sällskapets årsböcker återfinns nu en komplett redovisning av alla svenska fanor och standar från 1686 fram till 1900. Dessa är:
Fanorna vid de svenska liv- och hustrupperna (SVSS XXI, 2006)
Infanteriets fanor m/1686 (SVSS XXX, 2015)
Kavalleriets standar och dragonfanor m/1686 (SVSS XXXII, 2017)
Infanteriets fanor 1761-1900 (SVSS XXXIII, 2018)
Fanor och standar vid de tillfälliga regementena under stora nordiska kriget 1700-1721 (SVSS XXXV, 2020)
Fanor och standar vid värvade förband 1686-1815 (SVSS XXXVII, 2022)
Kompletterar man sedan Törnquists bokserie med Folke Wernsteds bok Svenska standar och fanor 1654-1686 från 1945 så har man i stort sett all tillgänglig kunskap om svenska fanor och standar under den karolinska tiden.
Det som fattas är böcker om karolinernas motståndare och där är det dessvärre sämre ställt. Någon dansk, rysk eller sachsisk motsvarighet till Leif Törnquist verkar inte finnas (och jag har frågat Törnquist själv om detta). Det närmaste man kan komma är Helge Bruhns bok Danneborg og danske Faner gennem Tiderne som jag har berättat om i ett tidigare blogginlägg och Karsten Skjold Petersens bok Faner og Estandarter i Den Danske Hær. Båda böckerna är dock väldigt översiktliga.
Tempot på arbetet med hemsidan har gått ned och jag har ännu inte bytt ut alla uniformsikoner på sidorna om den sachsiska armén. Kyrassiärerna hann jag inte göra idag, men resten är klart inklusive en revidering av texten (sedan ska jag förstås byta ut ikonerna på fältslagssidorna samt ändra de engelskspråkiga sidorna också). Det är framförallt information om den sachsiska arméns organisation som har utökats så till den grad att den har fått en egen sida.
Revideringen av texten syftade till att se till att all information i Daniel Schorrs artikel om den sachsiska armén ska finnas på min hemsida. Daniel Schorr hade en gång en hemsida som var en riktig guldgruva för den som var intresserad av stora nordiska kriget. Men han beslöt av en outgrundlig anledning att lägga ned den 2010. Senare begärde han också att allt innehåll som var lagrat i Internet Archive skulle tas bort där med så att ingen skulle kunna hitta hans artiklar på internet. Nåväl, nu finns all information i den sachsiska artikeln på min hemsida med undantag för kapitlet om fanor och standar. Det sistnämnda ska dock också inkluderas i framtiden även om det kan dröja tills det blir av. Det kommer då att ingå i ett större projekt om just de olika arméernas fanor och standar i det stora nordiska kriget.
Men som jag nämnde har tempot gått ner på hemsidan och jag är även intresserad av att göra andra saker än att arbeta med hemsidan i år så ambitionsnivån kommer nog att skruvas ned. Jag får nog vara nöjd om jag blir klar med alla uniformssidorna under det första halvåret så att jag kan ägna det andra halvåret åt den historiska atlasen. Planen att fullborda artikelserien om stora nordiska krigets diplomati kommer därför med största sannolikhet att inte hinnas med i år.
Förra veckan gjorde jag klar en sida som innehåller all tillgänglig information om färgen på karolinska halsdukar. Mina uniformsikoner har uppdaterats med den informationen så att de nu innehåller fullständiga målningsbeskrivningar för tennsoldater. Som nämnts tidigare finns det mycket halsduksinformation i Erik Bellanders verk som inte nämns i Höglunds bok. Och på senare tid har även Anders Larsson bidragit med mer information i sin bok om karolinska munderingar.
Även om ämnet är väldigt smalt så är jag rätt nöjd med sidan. För nu har jag hittat ett format som jag kan använda i framtiden för att redovisa fördelningen av andra typer av uniformsplagg och utrustningsdetaljer. Jag har en del idéer, men det kommer tidigast att bli nästa år som något sådant blir av.
Men nu över till något helt annat…
Ett kopparstick som förevigade när Karl XII och August den starke åt en måltid inne i Alltranstädts slott den ”7. (17.) December Anno 1706”. Texten är på tyska men dateringen är den svenska kalendern med den gregorianska kalendern inom parantes.
Kopparsticket ovan har Lars-Eric Höglund använt som argument för att den karolinska uniformen ännu under 1706 hade ett äldre utseende. De soldater som står på vakt bör rimligen vara Karl XII:s drabanter eftersom de har ryttarstövlar, men deras hattar är inte trekantiga och rockskörten är inte uppvikta. Tittar vi närmare på drabanterna (i en kopia med bättre bildkvalitet) ser vi dock fler underligheter.
För det första har drabanterna ingen krage på sina rockar. Drabantkåren är en avknoppning från Livgardet som hade krage på manskapsrockarna redan under 1670-talet. Drabanterna var dessutom samtliga officerare så de skulle definitivt ha haft krage.
För det andra är ficklocken rektangulära och har inte det typiska karolinska femkantiga utseendet som Livgardet hade redan på 1690-talet.
För det tredje framstår ärmuppslagen som ”osvenska”. Jag är osäker ifall längden på ärmuppslagen är felaktig. Det är nämligen möjligt att de minskade i storlek under krigets gång tills de fick den storlek som de bevarade rockarna från det norska fälttåget har, och på kopparsticket är de faktiskt mindre än August den starkes. Men en detalj som de inte bör ha haft är en knapp på vardera uppslag, vilket man kan skymta på drabanterna (om man förstorar bilden) och som syns väldigt tydligt på Karl XII.
Så vad är slutsatsen av detta? Jo, jag tror inte att den som gjorde kopparsticket visste hur svenska uniformer såg ut och gissade att de såg ut som tyska soldater i största allmänhet (i de franska och spanska arméerna var trekantiga hattar etablerade sedan länge). I Karolinska förbundets årsbok 2022 finns faktiskt en artikel om hur svenskarna använde flygblad för att sprida propaganda i Tyskland under vistelsen i Sachsen. Dessa trycktes inte där den svenska armén befann sig utan av förläggare i till exempel Nürnberg som använde sig av lokala förmågor för att göra illustrationerna. Konstnären lär väl i detta fall ha haft tillgång till bilder på Karl XII och August den starke så därför är de mer porträttlika. Men Karl XII har handskar på sig i sina porträtt så det är svårt att uppfatta hur hans ärmuppslag såg ut vid den här tiden.
Målning av David von Krafft från 1706. Karl XII har uppvikta rockskört och trekantig hatt i handen.
Altranstädt-bilden kan man därför ignorera när man ska bedöma den karolinska uniformens evolution. Porträttet ovan på Karl XII avbildar honom också med den ”yngre uniformen” 1706 och jag har mycket svårt att tro att drabanterna inte skulle ha haft samma snitt på sina rockar som Karl XII.
