Karolinerbloggen

Våren har slagit igenom med full kraft och jag måste ägna mig åt helt andra uppgifter just nu än min hobby. Men jag kan passa på att publicera ännu en av mina uppsatser. Denna gång en uppsats i svenska som handlar om Karl XII:s ordförråd. I likhet med förra gången har jag inte tagit med fotnoter och litteraturlista (samt abstract) men om någon önskar se dem så kan jag skicka word-filen via mejl. Även bilagorna som utgör halva uppsatsen har utelämnats. Dessa innehåller de undersökta texterna som även finns publicerade på min hemsida i sektionen ”källor & Litteratur. Men till skillnad från hur de ser ut på hemsidan har jag i uppsatsen färglagt lånorden i texterna med olika färgkoder så att de ger ett bra visuellt intryck av hur pass ”ren Swenska” Karl XII skrev.

1. Inledning

Dagens svenska språk skiljer sig avsevärt från det språk som ristades in på runstenar för tusen år sedan. Sekler av kulturell påverkan från främmande språk såsom latin, tyska och franska med flera har lett till ett brokigt ordförråd. Endast 42,2 % av svenskans ordförråd utgörs av arvord. Resten är lånade från andra språk, främst tyskan som bidragit med 24,1 % av orden. Det tyska inflytandet var som störst under slutet av medeltiden och fortsatte även in i den nya tiden. Förutom att bidra med egna ord förmedlade de också ett stort antal ord från latinet och dess romanska ättlingar till svenskan. Från och med andra halvan av 1600-talet började dock det franska språket att påverka svenskan genom direkta kontakter och i synnerhet under 1700-talet var franskan mycket inflytelserik.

Inflödet av låneord till svenskan var emellertid inte okontroversiellt. Språkpuritaner började under stormaktstiden att allt mer ihärdigt kräva att man skulle vårda det egna språket och bekämpa de utländska influenserna. Den mest kände av dessa språkpuritaner var Georg Stiernhielm som i synnerhet motsatte sig lån från franskan, vilket han ansåg var ett degenererat språk. Lånord från germanska språk betraktades däremot inte som främmande utan de ansågs vara systrar till det svenska språket ”huars Faar ok Moor äre längst döde”.  Ett uttryck för denna inställning förekommer redan i ett brev från 1571 av ärkebiskop Laurentius Petri som uppmanar prästerna att inte bruka främmande ord eftersom det leder till att det svenska språket blir ”förkrenckt och förwandlat”. Båda orden som i brevet används för att beskriva lånordens negativa inflytande är ironiskt nog lånord och ett tydligt tecken på hur accepterade främmande ord av germanskt ursprung var. Det framfördes visserligen kritik mot även det tyska inflytande, men den tycks ha varit mycket begränsad fram till 1800-talet då bland annat Viktor Rydberg och J. E. Rydqvist försökte rensa bort även ”systerspråkens” lånord.

Det var dock inte bara kulturpersonligheter som engagerade sig i den här frågan. Karl XII  gjorde flera uttalanden under sin livstid om vikten att vårda det svenska språket genom att ”vndfly alla fremmande ord, tala och skrifwa ren Swenska”. Karl XII lät rent av utfärda en kansliordning 1713 som stadgade att främmande ord skulle undvikas. Frågan man kan ställa är dock om han levde som han lärde.

2. Syfte

Karl XII som levde 1682-1718 var en kung som gav uttryck för språkpuristiska uppfattningar.  Men språkpuritanismen vid hans tid anses ha varit mer tillåtande gentemot de övriga germanska språken än vad som senare skulle bli fallet. Stämmer detta bör det ha avspeglat sig i att Karl XII brukade färre ord med romanskt ursprung jämfört med icke uttalade språkpuritaner, medan bruket av germanska ord borde vara desamma.

Syftet med den här uppsatsen är därför att undersöka ifall det finns några tecken på att Karl XII undvek romanska lånord och om det i så fall även gäller germanska lånord. Samt ifall det går att se några skillnader i hans skrifter i puritansk riktning jämfört med en skrift från en annan person som kom från samma sociala miljö.

Min hypotes är att Karl XII även i handling var en språkpuritan, men endast gentemot romanska lånord.

3. Material

De texter som jag har valt att undersöka är fyra brev skrivna av Karl XII och en relation skriven av Generalmajor Carl Gustaf Roos som deltog i hans fälttåg fram till slaget vid Poltava. Karl XII:s brev publicerades 1893 av Ernst Carlson och det är denna utgåva som jag har använt mig av. Ernst Carlson har inte helt troget återgivet Karl XII:s brev utan han har gjort redigeringar med avseende på interpunktion och styckindelning samt smärre stavningsändringar. Inget av detta påverkar dock min undersökning. Av de sammanlagt 341 brev eller skrivelser som Ernst Carlson publicerade har jag valt ut breven som av Carlson har fått numren 4, 10, 164 och 263. Valet föll på dem eftersom de utmärker sig genom att vara längre än de brev Karl XII brukade skriva. Vilket ger en större textmängd att analysera. Breven är dessutom skrivna till fyra olika mottagare, hans farmor Hedvig Eleonora, systern Hedvig Sofia, generalen Carl Gustaf Rehnsköld samt slutligen Defensionskommisionen i Stockholm. Breven är skrivna 1712, 1703, 1703 respektive 1709.

Som jämförelse till Karl XII:s brev har jag valt generalmajor Roses relation som skildrar hans insats under slaget vid Poltava. Den skrevs under hans fångenskap i Ryssland och ingick som bilaga i den självbiografiska bok som general Adam Ludvig Lewenhaupt skrev under samma fångenskap. Boken gavs ut av Samuel E. Bring 1952, med texten oförvanskad. Valet föll på denna relation eftersom Roos (1655-1722) var en hög militär, född i Västergötland och tillhörig en gammal adelsätt som uppnått friherrlig rang. Han ingick i samma sociala miljö som Karl XII och kan därför förväntas ha haft ett likartat ordförråd. Hans relation är också intressant eftersom den med största sannolikhet lästes av Karl XII. I brev Nr. 4 kommenterar han nämligen Lewenhaupts bok (i brevet benämnd som greve Lejonhufvud). Dessutom handlar även Karl XII:s brev Nr. 263 om slaget vid Poltava vilket ökar beröringspunkterna med texten skriven av Roos.

De fyra breven av Karl XII innehåller sammanlagt 1991 ord. Roses relation innehåller 2869 ord. Den sistnämnda texten är alltså betydligt längre än Karl XII:s. Vad gäller förekomsten av lånord verkar dock Karl XII:s brev vara likvärdiga med varandra och jag bedömer att ett eller två brev till skulle inte påverka resultatet på ett betydelsefullt sätt, utan bara innebära onödigt merarbete.

Antalet ord i texterna har för denna undersökning justerats så att de inkonsekventa särskrivningarna har bringats i överensstämmelse med modern stavning. Det innebär att jag hädanefter räknar med 1983 ord i Karl XII:s brev och 2815 ord i Roses relation. Det är framförallt officerstitlar såsom överstelöjtnant som ofta särskrivs i texterna.

4. Metod

För att avgöra ifall orden är lånord eller inte använder jag mig av Svenska akademins ordbok och Nationalencyklopedins ordbok. Hänsyn tas både till språklig härstamning och huruvida orden lånades in under fornsvensk tid eller nysvensk tid. Orden sorteras i tre språkgrupper: romanska lånord, germanska lånord och övriga lånord. Sammanlagt kommer det alltså att finnas sex kategorier.

Uppdelningen i epoker är nödvändig eftersom det är rimligt att anta att lånord som funnits i svenskan sedan medeltiden uppfattas som mindre främmande än dem som kommit senare. Och inte ens sådana som Georg Stiernhielm ville rensa bort sedan länge etablerade lånord.

Lånord kan passera genom flera olika förmedlande språk innan de når fram till svenskan och det är inte helt lätt att bedöma vilken väg de har tagit. För enkelhetens skull har jag valt att klassificera lånorden utifrån ursprungsspråket och inte det sista förmedlande språket. Detta får dock konsekvenser som att ordet ”fönster” som förmedlats till svenskan via tyskan anges som ett romanskt lånord eftersom det kommer från latinets fenestra. Så länge ordstammen är romansk räknas även lånord som har bildats i det tyska språket som romanska lånord av mig. Ett exempel på detta är ordet kontinuerlig där ett romanskt verb har förvandlats till ett adjektiv när det har försetts med en tysk ändelse. Trots ordets formellt sett tyska ursprung är den romanska ordstammen fullt genomskinlig och det är rimligt att tro att 1700-talets svenskar uppfattade det som ett främmande ord.

Sammansatta ord som består av två rotmorfem har, ifall rotmorfemen kommer från olika språkgrupper, i resultatredovisningen räknats som två halva ord.

I min analys kommer jag att främst undersöka den textuella frekvensen av lånord. Det vill säga antal och andel lånord i texterna. Hänsyn kommer dock också att tas till den lexikala frekvensen. Det vill säga antalet unika lånord i texterna. Den sistnämnda variabeln kommer emellertid att bara jämföra lånord från de olika språkgrupperna. Detta eftersom det skulle bli en alltför omfattande undersökning ifall jag även skulle räkna antalet unika arvord i texterna.

5. Resultat

Med fyra undantag har alla ord i de undersökta texterna kunnat härledas med hjälp av SAOB eller NEO. Av de fyra ord som inte fanns med i lexikonen är ursprunget till två av dem genomskinligt. Nämligen ordet durchleuchtigste och den lexikaliserade frasen Mon Cour. Dessa ord har i tabellerna nedan redovisats som ett nysvenskt germanskt ord respektive ett nysvenskt romanskt ord. Båda två förekommer enbart i Karl XII:s brev till systern. De övriga två förekommer hos Roos och är moli respektive blänningen. På grund av deras okända ursprung har de utelämnats i tabellerna vilket indirekt innebär att de räknas som arvord. De motsvarar dock bara 0,07 % av den samlade ordmängden i Roses text.

Den första slutsats som kan dras av tabellen ovan är det något oväntade resultatet att Karl XII faktiskt har en högre andel lånord i sina brev än Roos. Fördelningen mellan germanska och romanska lånord skiljer sig dock på så sätt att Roos har mer än dubbelt så många romanska lånord från nysvensk tid än Karl XII. Kungen har å andra sidan mer än dubbelt så många germanska lånord från fornsvensk tid jämfört med den text som Roos har skrivit. I övrigt finns det inga anmärkningsvärda skillnader.

Om Karl XII var språkpuritan så var hans puritanism definitivt inte riktad mot de germanska grannspråken. En textuell frekvens på 13,39 % germanska lånord talar starkt emot det. Men även om han har färre romanska lånord än Roos är de ändå tydligt närvarande i de kungliga breven med en frekvens på 5,47 % (jämfört med 8,58 % hos Roos). Skillnaden gentemot Roos är inte heller alltför stor. I synnerhet inte om man tar hänsyn till ämnet i den relation som Roos skrev. Det är en stridsskildring där förbandsbeteckningar som bataljon och regemente förekommer 32 respektive 29 gånger. Officerstitlar förekommer också flitligt, till exempel överstelöjtnant 20 gånger. Det här är ord som inte går att undvika om man ska ge en detaljerad skildring av en strid och även en hårdnackad språkpuritan torde framstå som en frankofil ifall han skulle skriva om samma ämne.

I rättvisans namn bör därför officerstitlar och förbandsbeteckningar räknas bort i tabellen. Och för att inte missgynna Karl XII, vars brev inte uteslutande handlar om militära ämnen, bör även motsvarande civila benämningar tas bort. En sådan reviderad tabell följer nedan.

När dessa ord som inte går att undvika har räknats bort framgår det också att andelen lånord sjunker dramatisk hos Roos, från 17 % till 10 %. Andelen romanska ord från nysvensk tid mer än halveras från 6,09 % till 2,61 %. Fortfarande har dock Karl XII en aning färre lånord i den kategorin. Skillnaden skulle dessutom ha blivit större ifall frasen ”Mon cour” hade exkluderats från Karl XII:s brev. Den förekommer nämligen nio gånger som tilltalsord i brevet till hans syster. Utan den frasen skulle Karl XII bara ha 1,89 % romanska lånord från nysvensk tid. Men det går inte att påstå att det skulle ha varit omöjligt att undvika den frasen. För om något skulle ha väckt en språkpuritans ovilja så är det en så uppenbart främmande fras. Och inkluderas även romanska ord från fornsvensk tid är det faktiskt Roos som med knapp marginal blir mest ”puritansk” (3,53 % jämfört med Karl XII:s 3,75 %).

Men dessa slutsatser gäller den textuella frekvensen (med högfrekventa termer exkluderade). Den lexikaliska frekvensen ger däremot en annan bild. Karl XII:s brev innehåller 31 olika romanska lånord från nysvensk tid medan Roos har 61,5 (från fornsvensk tid är skillnaden dem emellan liten). Nu innehåller visserligen Roses text en betydligt större ordmängd (2815 ord jämfört med 1984 ord i Karl XII:s brev) vilket delvis kan förklara skillnaden. Men det gör å andra sidan det anmärkningsvärt att Karl XII har fler unika germanska lånord än Roos (161 respektive 107), en skillnad som främst yttrar sig i den fornsvenska kategorin.

6. Avslutande diskussion

En förklaring till att Karl XII har en högre frekvens lånord i de fornsvenska kategorierna kan vara att han hade ett rikare ordförråd än Roos. I inledningen nämndes det att dagens svenska ordförråd endast består av 42,2 % arvord. Att både Karl XII och Roos hade färre än 20 % lånord i sina texter beror dock på att arvord utgör de allra vanligaste orden i svenska texter. Av de hundra vanligaste orden i modern svenska är 93 arvord. Även bland de 1000 vanligaste orden är nästan två tredjedelar arvord. Först därefter sjunker andelen till ungefär 40 %. En skribent som använder ett mer varierat ordförråd borde därför ha en högre andel lånord i sina texter än den som begränsar sig till att bara använda de vanligaste orden. Att samma ordrikedom jämfört med Roos inte upprepas av Karl XII i de nysvenska kategorierna skulle kunna ses som ett tecken på att han medvetet har varit återhållsam när det gäller nya lånord.

Men om Karl XII:s rykte som språkpuritan ska räddas kan man inte bara räkna ord och anta att han har varit återhållsam. Man behöver även ta en närmare titt på de romanska lånord från nysvensk tid som han och Roos använde sig av och se hur nödvändiga eller främmande dessa framstår som. Vissa av dessa lånord är sådana ord som används idag utan att man reflekterar över att de har ett främmande ursprung. Hur de uppfattades i början av 1700-talet är emellertid svårare att bedöma, men den franska stavningen av ”order” hos Karl XII och Roos (ordre respektive ordres) tyder dock på att ordet betraktades som franska. Det gick dessutom bevisligen att ersätta med ett germanskt ord eftersom Karl XII använde synonymen ”befallningh” i brevet till sin farmor.

Ordet korrespondens förekommer hos Karl XII två gånger. Ena gången i form av ett retoriskt ordpar ”corespondence eller brefväxling” i det brev som han skickade till Defensionskommisionen. Även där fanns det uppenbarligen ett alternativ till ett franskklingande ord. I samma brev nämns också ordet ”Cavalleriet” två gånger medan den germanska synonymen ”rytteriet” bara nämns en gång. I rättvisans namn bör det dock påpekas att Roos bara använder ordet kavalleri, och det sex gånger. Roos nämner också bara ordet infanteri (fyra gånger) istället för att som Karl XII bara använda ordet fotfolk (två gånger). Å andra sidan skriver Karl XII ”garnisonen” i brevet till Rehnsköld istället för att som Roos använda ordet ”besättning”.

De andra nysvenska romanska lånorden i Karl XII:s brev till Rehnsköld framstår inte heller som oundgängliga. Ordet propositioner skulle i brevet lätt kunna ersättas med ”förslag”, ordet entreprice med ”bedrift”, demolera med ”rasera”, passerar med ”händer”. Det framstår inte som om Karl XII aktivt har försökt undvika romanska lånord i sina brev.

Samtliga romanska lånord från nysvensk tid i de undersökta texterna följer nedan (siffror inom parantes anger om de förekommer mer än en gång):

Karl XII: actioner, Cavalleriet (2), conservera, corespondence (2), demoleras, entreprice, etc., garnisonen, grace, gratulerar, guardet (2), just, march (2), marsherar, Mon coeurs (9), munderingar, ordre, passera, propositioner, recommendation (2), Recrutera (3), recrytering (2), refusion, relation, remonstration, restituerat och truppernas (2).

Roos: accord (2), accorderat, action (5), adjutant (2), ammunition, armeèn (9), attaquen, ataquera (7), avancerade (4), Bajonetten ,Banquetten, Batterie, blesserade (14), Column (12), commenderade (3), condition, Considererade, contesterade, continuerlig (3), convoyerade, defension, disposition, distancen, division, emporterade, enfilerade, Fachiner, Flanquen, formera (4), Front (2), Guardet (5), Guardesskantzen, honett (3), Infanterie (4), Cavallierska, cavallerie (6), marchera (6), ordres (5), ordning (2), oordning, parol, passerade, pointen, rangerade (2), recognoscera, Relation (2), reserve, Salva (2), succurs (4) och trupper.

Roses text innehåller också många ord som inte är oundgängliga. Istället för verbet attackera, som i Roses text har en uppenbar fransk stavning, skulle han lätt ha kunnat skriva ”anfalla”. Armeén kunde ha ersatts med ”hären”, blesserade med ”sårade”, avancera med ”framrycka”,  action med ”drabbning” och så vidare. Intressant är att Roos använde verbet Considerera en gång för att sedan använda synonymen betänckia fyra gånger. Men det ändrar inte intrycket av att Roos är en man som gärna använder sig franskklingande ord.

Karl XII har visserligen en något lägre frekvens av nysvenska romanska lånord än Roos men även hos honom finns det en hel del fransklingande ord som inte skulle ha tillåtits av en nitisk språkpuritan. Att förklara detta med att han som skribent i första hand strävade efter ett varierat ordförråd och endast i andra hand ville undvika främmande ord håller inte. De främmande ord som förekommer gör det ofta utan sällskap med germanska synonymer. Slutsatsen kan därför inte bli någon annan än att språkpuritanen Karl XII inte levde som han lärde.

7. Sammanfattning

Trots Karl XII:s väl belagda språkpuritanska åsikter visar den här undersökningen att lånord förekommer i stor mängd i hans brev. Nästan var femte ord har ett främmande ursprung och detta är något fler än i generalmajor Roses text. Räknar bort ord som är svåra att undvika blir skillnaden än större då Karl XII har andel på 16,54 % lånord medan Roos hamnar på 10,12 %.

Den stora skillnaden Roos och Karl XII är dock att den senare har en dubbelt så hög frekvens av fornsvenska germanska lånord. Även i kategorin nysvenska germanska lånord finner vi en något högre frekvens hos Karl XII. Det finns därmed inget som tyder på att kungen skulle ha ogillat germanska lånord. När det gäller romanska ord har Karl XII något fler i den fornsvenska kategorin och något färre i den nysvenska kategorin jämfört med Roos (om man räknar bort ord som inte går att undvika). Den högre frekvensen i de fornsvenska kategorierna skulle kunna förklaras med att Karl XII som skribent hade ett mer varierat ordförråd än Roos och att han inte ogillade väl etablerade lånord.

När det gäller de nysvenska kategorierna finns det däremot ingen anmärkningsvärd skillnad mellan Roos och Karl XII. Att även här förklara en, för en språkpuritan, hög förekomst av lånord hos Karl XII med att han skrev med ett mer varierat ordförråd än Roos håller dock inte. Det finns ingenting som tyder på att Karl XII systematiskt har föredragit germanska synonymer framför romanska. För i likhet med Roos har Karl XII i sina brev flera romanska lånord som lätt kunde ha ersatts med germanska synonymer, och det utan att göra språket mindre varierat. Det går därför inte utifrån de undersökta breven att påstå att Karl XII har ansträngt sig nämnvärt för att ”vndfly alla fremmande ord, tala och skrifwa ren Swenska”.