Karolinerbloggen

Den baltiska lantmilisen

Postat den 8 februari 2015 av Örjan Martinsson

När stora nordiska kriget bröt ut försvarades de baltiska provinserna av 6 500 värvade soldater (plus Österbottens regemente och delar av Åbo och Nylands regementen). Några estniska och livländska motsvarigheter till landskapsregementena i Sverige och Finland fanns inte. Tidigare erfarenheter med att rekrytera estniska och lettiska bönder hade inte varit lyckosamma och de baltiska provinsernas bidrag till krigsmakten skedde främst via värvning i de tyskspråkiga städerna. I en kunglig förordning från den 10 januari 1701 togs dock beslutet om att med utskrivning sätta upp en lantmilis som påminde om de svenska och finska landskapsregementen. Mycket tyder också på att avsikten var att dessa skulle bli permanenta förband och därmed en förlängning av indelningsverket in på baltisk mark. Fast med undantag för en artikel skriven av Kalle Kroon i KFÅ 2006 så verkar det finnas väldigt lite skrivet om denna lantmilis som kämpade i stark motvind på den baltiska krigsskådeplatsen och vars sista rester försvann 1710.

Efter att ha kontaktat Kalle Kroon har jag med röd text korrigerat detta blogginläggs uppgifter i efterhand.

I Estland sattes fyra regementen upp i landskapen Jerven, Wierland, Wiek och Harrien med en sammanlagd styrka på 4 000 man (en annan kopia av förordningen anger dock 5000 man). Den faktiska styrkan på regementena när de bildades var i själva verket 500, 700, 800 respektive 1000 man. Dessa ska ha råkat illa ut i samband med belägringen av Narva 1704 och resterna av de tre förstnämnda ska ha använts till att skapa Stabsmajoren i Revals bataljon (formellt värvat, men alla soldater var före detta utskrivna). Enligt Kalle Kroon skedde denna sammanslagning på grund av att den ryska ockupationen gjorde det omöjligt att återuppsätta regementena. Men i en annan KFÅ-artikel av Leif Törnquist från 1992 uppges det att Jervens och Wieks regementen faktiskt blev återuppsatta och att Wierland slogs ihop med Jerven. Vilket borde tolkas som att en återuppsättning blev möjlig, men först efter bildandet av den Revalska bataljonen. Wierland som är det östligaste landskapet i Estland verkar dock till större delen ha blivit permanent förlorat för de svenska myndigheterna efter Narvas fall. Regementena blev inte återuppsatta efter Narvas fall utan det var endast Harrien som överlevde fram till 1710. Jerven och Wierland slogs samman före Narvas fall.

Ösels bidrag till lantmilisen var en bataljon på 500 man som sattes upp 1702. Stammen utgjordes av soldater som hade värvats före kriget (de 50 man som utgjorde Arensburgs garnison?). Enligt Höglund blev regementet senare värvat och ingick i Lewenhaupts armé vid Ljesna. Endast 75 man lyckades ansluta sig till huvudarmén och de insattes i Västerbottens regemente. Det var Arensburgs garnison som bildade stam men bataljonen blev aldrig värvad.

I Livland var det tänkt att fyra lantmilisregementen skulle sättas upp (Riga, Wenden, Dorpat och Pernau) med sammanlagt 4 000 man. Generalguvernör Erik Dahlberg var dock mycket skeptisk till denna idé, troligen beroende på tidigare dåliga erfarenheter av att värva lettiska bönder till Rigas garnisonsregemente. Dessutom hade södra Livland blivit härjat av den sachsiska armén. Han lyckades därför sänka antalet utskrivna män till 3 212 och istället för fyra regementen lät han organisera dem i fristående bataljoner som var endast 300 man starka. Det sista motiverades av att det skulle bli lättare att hantera manskapet i mindre enheter (Enligt Nordensvans artikel i KFÅ 1916 skulle bataljonerna trots sin storlek bestå av sex kompanier).

Nu kommer vi dock till en fråga som har vållat mig huvudbry, hur många livländska lantmilisbataljoner sattes egentligen upp? I Höglunds bok går det att räkna till 11 livländska lantmilisförband, vilket också är vad Nordensvan har skrivit i KFÅ 1916. Summan 3 212 man fördelat på 300 man starka bataljoner tyder dessutom på att det borde ha varit högst 11 bataljoner. Nordensvan uppger dock i KFÅ 1920 att ytterligare tre lantmilisbataljoner var planerade men att han inte hade några uppgifter om dem (Marienburg, Sagnitz och Nyggen). Det har däremot Leif Törnquist som i KFÅ 1992 räknar upp 14 livländska lantmilisbataljoner. Fast ingick verkligen dessa extra tre bataljoner i summan 3 212 eller tillkom de senare när södra Livland kunde anses ha återhämtat sig?Siffran 3 212 man var bara ett teoretiskt förslag. I verkligheten sattes 13 livländska bataljoner av varierande (och inte helt känd) storlek upp.

Enligt Törnquist sattes alla lantmilisbataljoner upp 1701 medan Nordensvan har en mer utdragen tillkomsthistoria (1701-1704) och under den perioden hann flera bataljoner försvinna, så det är oklart ifall alla 14 bataljoner existerade i ett färdigt skick samtidigt.

De första bataljonerna som försvann var i samband med Marienburgs fall 1702 då ~~Wendens, Treydens~~ och Kokenhusens lantmilis förlorades. Enligt Törnquist upplöstes Wolmar och Walks bataljoner 1702 eller 1703. Nyggens bataljon bildade 1703 stam i en värvad bataljon under Wrangels befäl och tillsammans med Oberphalens, Dorpats och ~~(sannolikt) Sagnitz~~ lantmilisbataljoner förlorades de vid Dorpats fall 1704. Pernaus, Fellins och ~~Marienburgs~~ bataljoner slogs 1703 samman för att bilda ett värvat garnisonsregemente i Pernau (von Schwengelns regemente). ~~Rigas bataljon~~ blev 1703 stam i ett värvat regemente under von Mengdens befäl (1000 man enligt värvningspatent från 1704). Någon Riga-bataljon sattes aldrig upp, det var istället Wendens, Treydens och Marienburgs bataljoner som användes till stam för von Mengdens regemente. Enligt ett annat värvningspatent från 1704 skulle den Tirsiska bataljonen utökas till 500 man, men 1705 sattes den in i von Mengdens regemente.

Efter Dorpats fall hade sålunda hela den livländska lantmilisen försvunnit och dess rester var från och med 1705 samlade i två värvade regementen: Pernaus garnisonsregemente och von Mengdens regemente. De skulle i sin tur gå förlorade 1710 när Pernau och Riga föll till ryssarna. Systemet med utskrivna provinsiella förband hade, åtminstone i Livland, misslyckats. Kvaliteten på utrustningen var låg och såväl manskap som befäl var ovana vid krigstjänst. Och Höglund har i sin bok färgstarka citat om hur lantmilisen var till mer besvär än nytta. Under de första åren var också deserteringen mycket omfattande, varför komplettering genom värvning var nödvändig. Men från och med 1703 skedde, enligt Kalle Kroon, en märkbar minskning av deserteringen och detta lär väl ha bidragit till en stabilisering av de estniska förbanden. För de livländska förbanden verkar det däremot ha varit för sent att rädda dem då. Den nye generalguvernören Carl Gustaf Frölich synes ha verkat i sin företrädares anda och avvecklat lantmilisen.

Publicerat i Stora nordiska kriget | 22 kommentarer

Karolinska harnesk

Postat den 1 februari 2015 av Örjan Martinsson

Karl XII med harnesk under rocken framför ryttare med harnesk utanför rocken.

Idag är det årsdagen av kalabaliken i Bender men trots det kommer det här inlägget att handla om något annat, nämligen harnesk. En av skillnaderna mellan vanligt kavalleri och dragoner är ju att de förra skulle ha harnesk på sig. Och den svenska arméns kavalleriregementen hade också harnesk även om dessa inte var särskilt populära. Eftersom Höglunds bok innehåller ganska få omnämnanden av harnesk och karolinska ryttare sällan avbildadas med sådana i illustrationer så har jag hela tiden antagit att de var ganska ovanliga under fälttågen. Men så var inte riktigt fallet. En tråd på Leauge of Augsburg, förvisso föranledd av uppgifter från en opålitlig källa, fick mig att kontakta Anders Larsson och Bengt Nilsson för att ta reda på vad de visste om harnesk, vilket gav mig en bättre bild av läget. De mesta av det de meddelade har jag redan publicerat i den aktuella tråden, men det kan ju vara bra att ha citaten tillgängliga på originalspråket också, så här följer den svenska versionen.

Angående harneskens impopularitet så skrev generalmajor Adam Horn, som var chef för kavalleriet under sjuårskriget, den 3 december 1759 följande rader om detta kroppsskydd (som hade varit av samma modell i den svenska armén sedan 1680-talet)

”Efter vilken modell de uråldriga harnesken blivit tillverkade, kan jag icke uträkna. Efter människokroppen var ingen liknelse att de blivit passade, ty av de tusen, som tillhörde mitt regemente, hade intet funnits, som icke efter tvenne dagars bruk sårat karlen på något ställe. De flesta äro för korta, avsedda för tjocka magar och smala bröst”.

Källa: Blanka vapen och skyddsvapen 1932, J. Alm s. 269. (Alm anser dock till skillnad från Horn att dessa harnesk var gjorda för personer med ovanligt smala midjor)

En person som faktiskt deltog i stora nordiska kriget, Johan Stenflycht (född 1681), beskrev harnesken på följande sätt:

“Då vi tågade mot Kraków var jag sålunda förste korpral vid första kompaniet i Östgöta kavalleri. Hela tiden var jag dock tvungen att bära harnesk. Eftersom jag var ung hade jag svårt att bära denna tunga börda. När vi skulle ta oss över en flod till häst blev jag så varm i mitt harnesk att jag kastade mig i vattnet. Många av kyrassiärerna följde då mitt exempel. Man utredde händelsen och kom underfund med vem som var initiativtagaren. Jag fick arrest. Jag ursäktade mig med att jag visserligen klarade av bördan av ett harnesk, men jag var även beredd att visa mitt mod utan harnesk. I den senaste bataljen hade jag lagt märke till att många av dem som stupat burit full mundering. Harnesket hade inte skyddat Hertigen av Holstein från att bli dödad. Det hela utmynnade med att jag blev förlåten, alla harnesken kasserades och transporterades på floden från Kraków till Warszawa. Därefter såg man inte mer några harnesk i Polen”.

Källa: Stenflycht, Johan. Minnen från det stora nordiska kriget. Karolinska förbundets årsbok 2012 s.161-162.

Stenflychts uppgift kan dock inte vara riktig eftersom det finns gott om belägg om harnesk i Polen även efter denna händelse. Låt vara att de hade en anmärkningsvärd förmåga att försvinna. I Josef Alms bok står det till exempel att Södra Skånska förlorade 354 harnesk enbart under 1703 och att de året efter bara hade en handfull kvar. Det troliga är att de råkade ut för samma öde som det harnesk som tillhörde Östgöta kavalleriregementes överste. Under slaget vid Warszawa 1705 kastade han sitt harnesk i backen på grund av den starka hettan. I Oskar Sjöströms bok om slaget vid Fraustadt nämns det även att Norra Skånska förlorade 83 harnesk trots att bara en officer och åtta meniga stupade.

Trots harneskens impopularitet så fortsatte Karl XII med att beställa nya harnesk som ersättning för förluster. I ett brev till Krigskollegium den 10 Januari 1707 beordrades de att skicka 991 värjor, 974 par pistoler, 983 karbiner och 1 000 harnesk till Norra Skånska (som hade drabbats hårt av slaget vid Kalisz). För rekryteringen till Smålands regemente hade under 1706 beställts 136 värjor och endast 13 harnesk. Kan det låga antalet harnesk syfta på att de inte hade använts och därmed inte kunnat förloras, eller på att smålänningarna tog bättre vara på sin utrustning? Året efter begärdes dock 213 harnesk och nästan alla var avsedda för två kompanier (Växjö och Sunnerbo) som uppenbarligen hade blivit av med nästan samtliga harnesk.

Men sedan skedde tydligen en omsvängning, för år 1711 skrev harneskfaktoriet i Arboga följande:

K.M:t har alltid varit mycket nöjd att Kav. kunnat förses med dessa skottfria harnesk-bröststycken. Helt harnesk har kostat 60 kmt och enbart bröststycke 30. Det har sagts att K.M:t i Altranstadt varit så mån om att ryttarne skulle ha harnesk, att om någon förlorade sitt harnesk, skulle han straffas m. spö och hans avlöning innehållas. Men sedan några år har inga harnesk rekvirerats varför hantverkarna lidit nöd, flera ha slutat och nu återstår blott 8 mästare och 3 gesäller. Detta faktori är troligen det enda i Europa som kan göra så goda harnesk men det hotas nu m. undergång. Begär därför att rusthållarna åläggas betala 16 kmt/harnesk för 20 st/år vid varje komp.

Källa: Krigskollegium 2 oktober 1711 s. 15 (2057).

Deras begäran verkar dock inte ha beviljats eftersom denna notis skrevs fem år senare:

”Harneskmakarna i Arboga ha efter ett långt uppehåll fått beställning på 400 Harnesk”.

Källa: Krigskollegium 1716 Sid 17 (1981)

Det verkar därmed som om kungens frånvaro (i kombination med ekonomiska trångmål?) ledde till att man slutade dela ut harnesk till kavalleriregementena. Att det var Karl XII som var den drivande kraften till att de impopulära harnesken bibehölls stöds också av att det inte tycks finnas några uppgifter om harnesk i Lewenhaupts armé.

Drabanterna 1701. De hade inga harnesk när de drog ut i fält 1700 men fick sådana året efter.

Med detta återstår då den för en tennsoldatsmålare så viktiga frågan huruvida harnesken bars över eller under rocken. Svaret på den frågan verkar det dock inte vara någon som vet säkert. Målningar visar båda varianterna (som synes av de bilder som ingår i detta inlägg). Anders Larsson, som själv har haft på sig harnesk i reenactment-aktiviteter, har uppgett att han tycker att det är naturligast att harnesket under rocken om det bara omfattar bröststycket, men över rocken om det är frågan om full kyrass med även ett ryggstycke. Detta verkar för mig som ett troligt tillvägagångssätt som skulle kunna förklara de motstridiga bilderna.

Men eftersom det just nu bara finns formar med ryttare utan harnesk så är det hela än så länge bara en akademiskt fråga. Visserligen kan man använda ”Garde de Corps”-formarna från Prince Augusts Rossbachserie, fast detaljerna på dessa är så otydliga att det inte syns att det är harnesk (dessutom hör inte hattarna hemma i det stora nordiska kriget). Men eventuellt kan de kommande kavalleriformarna i Prince Augusts nya sjuårskrigsserie vara av intresse. Så det finns anledning till att avvakta med att göra karolinska skvadroner.

Publicerat i Vapen & harnesk | 4 kommentarer

Adelsfanans uniform hösten 1709 – del 2

Postat den 19 januari 2015 av Örjan Martinsson

Lars-Eric Höglund kommenterade förra veckans inlägg om adelsfanans uniform. Hans uppgifter om silvergaloner kommer från generalmönsterrullorna och är en beskrivning av den uniform som faktiskt bars medan den källa som Anders Larsson hittade ju bara är ett förslag till uniform. Av detta kan vi sluta oss till att man från början hade tänkt sig en billigare uniform men att man i slutändan lyxade till det med silvergaloner på hatt och kappkrage istället för vitt.

Adelsfanan var faktiskt inte det enda regementet som råkade ut för detta i samband med återuppsättningen av armén efter Poltava. Defensionskommissionen ville nämligen spara pengar genom att låta de nyuppsatta regementena ha rockar av grå vadmal istället för blått kläde. Men mot detta protesterade flera regementschefer som hävdade att blå rockar var bättre för soldaternas moral då de skilde sig från bondekläderna. Dessutom argumenterade de mot tanken att det skulle vara en besparing att beställa grå vadmalsrockar istället för de vanliga klädesrockarna. Blått kläde var visserligen dyrare (3¼ daler kopparmynt per aln jämfört med 1½ daler för vadmal) men de var också mer slittåliga och varade därför längre. Defensionskommissionen lät sig övertalas och det blev därför en blåklädd armé som besegrade danskarna vid Helsingborg. Kanske hade Adelsfanans överste argumenterat på ett liknande sätt för att få sina silvergaloner.

Förra veckans inlägg nämnde också det annorlunda utseendet på rockens ficklock (klapparna) och Magnus Lindskog har varit vänlig och skickat en bild på hur de skulle se ut enligt specifikationen (linjalen är dock något som Magnus hade lagt ovanpå bilden…):

Slutligen kan jag nämna Hans Jacobsson skickade för några dagar ytterligare en katalog över tennsoldater till mig. Denna gång om tillverkarna som fanns före Prince August. Jag glömde bort att tacka honom så jag får väl göra det nu. Bilderna på de fabriksmålade tennsoldaterna är mycket fina och jag skulle gärna visa upp dem på bloggen men tydligen ska upphovsrätten till dessa bilder vara osäker. Men Hans har i alla fall gett mig rikligt med material för att jag ska kunna presentera en historik över tennsoldater på hemsidan som jag hoppas göra i framtiden (när jag är klar med en massa andra saker som jag också har tänk göra…).

Publicerat i Uniformer | 3 kommentarer

Adelsfanans uniform hösten 1709

Postat den 11 januari 2015 av Örjan Martinsson

Lite sent omsider publicerar jag utdrag ur en källa som Anders Larsson hittade i Lunds universitet (DLG Historiska handlingar 16:10 fol 175-185. 1709-10-04.) och tipsade mig om under julen. Närmare bestämt ett brev daterat från hösten 1709 som ingår i ätten De la Gardies samlingar. Det beskriver hur uniformen för den återuppsatta Adelsfanan skulle se ut och det är framförallt två saker som är intressanta med den beskrivningen.

För det första så avviker den från Lars-Erik Höglunds bok genom att galoner på hattar och kappkrage anges vara vita istället för av silver.

För det andra uppges ficklocken ha enbart tre knappar istället för de sju knappar som var det normala för den karolinska uniformen. Enligt Höglunds bok förekommer ficklock med tre knapphål även i Livregementets uniform 1700, men annars är detta något som förknippas med m/1756 som ersatte den karolinska uniformen.

Nedan följer det utdrag ur brevet som Anders Larsson har renskrivit. Jag har publicerat det som en bildfil eftersom jag annars inte har kunnat bevara textformatet i ett blogginlägg.

Publicerat i Uniformer | 7 kommentarer

Jag har 1 396 tennsoldater

Postat den 4 januari 2015 av Örjan Martinsson

Min årliga inventering av mina tennsoldater är klar och jag kan konstatera att samlingen under år 2014 har utökats med 52 tennsoldater (bestående av trumslagare och artillerister). Ingen stor ökning och jag missade 1400-gränsen knappt. Men det är ändå bättre än hela 2013 då jag inte målade klart en enda tennsoldat. Dessa två år har kännetecknats av stiltje på hobbyfronten och symptomatiskt för detta är att jag egentligen skulle ha skrivit detta inlägg i förra veckan, men jag var för trött för att räkna dem då. Förhoppningsvis blir det mer fart i seglen under 2015. Men jag har vid det här laget lärt mig att jag inte ska lova alltför mycket.

Publicerat i Statusrapporter | Lämna en kommentar

Prince Augusts formsortiment

Postat den 21 december 2014 av Örjan Martinsson

Jag har fått en tidig julklapp av Hans Jacobsson. Med anledning av mitt blogginlägg för två veckor sedan om Prince Augusts 900-serie så skickade han ett egenhändigt kompendium om Prince Augusts formar som täcker in perioden 1958-98. I den skildras hela Prince Augusts historia och årtal för tillverkningen av varje enskild form anges.

Av denna kronologi framkommer att de första fyra infanteriformarna kom ut 1986. Form 905 plus kavalleriet och de fyra första artilleriformarna kom ut 1987. Resten av artilleriformarna (kusk, draghästar och draganordning) kom 1988. Sedan avslutades serien med formarna 906, 910 och 911 som kom ut 1989. Därefter var det dags för motståndarformarna varav sex stycken annonserades ut för förbeställning redan 1990. Men av detta blev det bara tre formar 1992 innan Prince August slutade att utveckla serien. Det skulle dröja till 2011-2012 innan fler formar i 900-serien tillverkades

Nedan följer en tabell med en kort sammanfattning av Prince Augusts sortiment som är baserad på informationen i Hans Jacobssons kompendium med tillägg av vad som har kommit efter 1998 (jag har inte tagit med specialformar som till exempel kylskåpsmagneter och julgrejer):

I gul bakgrund serier i skalan 40 mm, i rött skalan 54 mm och i blått 25 mm.

Publicerat i Prince August | Lämna en kommentar

De karolinska uniformsmodellerna

Postat den 15 december 2014 av Örjan Martinsson

”Den äldre karolinska uniformen” till vänster, den ”yngre karolinska uniformen” i mitten och m/1756 till höger

I Erik Bellanders uniformsbok 1973 (varifrån bilden ovan kommer) får man reda på att det fanns två distinkta karolineruniformer under stora nordiska kriget. En äldre uniform som bars 1687-1706 och en yngre uniform som togs i bruk 1706 och sedan användes under resten av kriget, för att därefter långsamt förändras till m/1756. Lars-Eric Höglund har dock på ett för mig övertygande sätt ifrågasatt existensen av den äldre karolinska uniformen. Troligen var det bara frågan om en prototyp till en föreslagen uniformsmodell som aldrig infördes i armén. Jag har en mer utförlig beskrivning på hur han har resonerat i en diskussionstråd i League of Augsburgs forum .

Men i samband med den diskussionen tog jag en närmare titt på vad som stod i Erik Bellanders bok och lade märke till detaljer som jag tidigare hade översett. För i december 1706 gav Karl XII instruktioner om hur uniformerna för kommande års rekryter skulle se ut, vilket Bellander beskriver på följande sätt:

”Förändringarna gällde framför allt manskapet, vars rockar nu gjordes vidare nedtill och därför blev försedda med veck i sidorna och i ryggen, vilket redan förut utmärkte befälets rockar. Den stora förändringen, gällande alla kategorier, var dock, att knäppningen framtill liksom själva knappraden nu avslutades vid midjan efter att ha tidigare gått ända ner. Det är framförallt denna förändring som ger en alldeles särskild karaktär åt den nya militärdräkten, vilken bör benämnas den yngre karolinska uniformen.”

Inga knappar under midjan efter 1706 alltså. Men den uniform som Karl XII bar 1718 har uppenbarligen knappar under midjan (eller skulle instruktionen tolkas som inga knappar från och med strax under midjan?) :

Detta gör mig nyfiken på exakt vad som stod i Karl XII:s instruktion från 1706. Beskrev han verkligen en ny uniformsmodell och var det i så fall en permanent förändring eller något tillfälligt för just tiden kring det ryska fälttåget? För det ser ju inte ut som Karl XII:s sista uniform bokstavligen lever upp till instruktionerna från 1706 såsom Bellander har beskrivit dem. Men även om den instruktionen skulle tillåta några knappar under midjan så ser ju uniformen från 1718 ut att vara precis likadan som i den målning av David von Krafft från 1706, vars text uttryckligen anger att den visar hur kungen var klädd under fälttåget 1700:

Erik Bellander uppger visserligen att Karl XII modemässigt hade tagit täten och redan innan den yngre karolinska uniformen infördes i armén gått klädd i just en sådan uniform (eftersom det är så han är klädd i porträtten). Men det framstår för mig som ett försök av honom att förklara bort motstridig data.

Jag noterar också att Erik Bellander i den citerade texten antyder att de uppvikta rockskörten var något som infördes just 1706. Detta trots Karl XII:s porträtt ovan och att han själv refererar till bataljmålningar över de tidiga slagen där man kan se uppvikta rockskört. Denna antydan finns dock inte med i den text som Bellander hänvisar till i en fotnot och som han verkar ha plockat all fakta ifrån, nämligen sid 461 i band IV i ”Svea livgardes historia” av Folke Wernstedt (1953).

Jag är benägen att tro att idén om två distinkta uniformsmodeller som separeras av året 1706 har lurat Erik Bellander till att i hög grad tolka uniformsuppgifter så att de ska överensstämma med den tesen. För bortsett från en äldre uniformsrock i Armémuseumet och Karl XII:s anvisningar från 1706 verkar det ju inte som om det finns något egentligt stöd för detta. Detta leder mig till en historiegrafisk fråga. Vem var det egentligen som lanserade idén om två olika karolinska uniformer? Erik Bellander hänvisar som sagt i en fotnot till Folke Wernstedt, är det han som ligger bakom allt detta?

Publicerat i Uniformer | 6 kommentarer

Prince Augusts 900-serie

Postat den 7 december 2014 av Örjan Martinsson

Prince Augusts katalog 1987-88

För den som är intresserad av julklappar kan det vara värt att påminna om att Prince August under det här året har startat en ny serie med 40-millimetersformar som ska täcka in sjuårskriget. På kort tid har åtta formar kommit och fler är på väg. Än så länge bara infanteriformar men avsikten är att alla truppslag ska ingå i serien. Poserna i den serien är inspirerade av den gamla 900-serien från 80-talet (och som i sin tur var en ansiktslyftning på Holger Erikssons äldre karolinerformar från 60-talet), vilken länge har varit flaggskeppet i Prince Augusts sortiment.

På bilden ovan kan man se mittuppslaget på ett reklamblad som visade Prince Augusts produktsortiment 1987-88, vilket bör vara väldigt nära i tid när 900-serien lanserade. Jag har inte lyckats hitta den där webbsidan där startåren för Prince Augusts olika serier anges, men mitt minne vill ha det till att 900-serien kom ut 1986. I så fall verkar det som om serien lanserades i form av en ”big bang” och var nästan helt komplett från början. Alla artilleri- och kavalleriformar fanns med i sortimentet redan 1987 (enda undantaget är de två hästgrenadjärsformarna som kom ut för ett par år sedan).

Det var tydligen infanteriet som tog längre tid att bli klar. Jag är helt säker på att form 905 (grenadjär & underofficerare) var lite senare än de övriga eftersom jag har kvar gamla instruktioner från Prince August där man uppmanades att använda pikeneraren i form 903 till underofficerare. Och några grenadjärer fanns inte heller med i de tidiga instruktionerna för hur en karolinsk bataljon skulle ställas upp.

Det var under sommaren 1992 som jag för första gången återstartade tenngjutningshobbyn och jag har kvar översikten av produktsortimentet från det året (se bilden nedan). De kryss som finns i de övre hörnen markerade vilka formar som jag ägde på 90-talet. Den stora nyheten det året var att formar med karolinermotståndare kom ut då. Men vi kan också notera att tre karolinska infanteriformar hade tillkommit mellan 1988 och 1992. Nämligen de skjutande grenadjärerna i form 906 och de marscherande soldaterna i form 910 och 911. De tre numren i serien som hoppades över (907, 908, 909) var planerade formar som aldrig blev av. Jag har inga upplysningar om vilka poser som skulle finnas i dessa formar, men en gissning är att det var frågan om de stillastående poser som Holger Eriksson gjorde till 60-talets karolinerserie.

Prince Augusts katalog 1992

Efter 1992 dröjde det emellertid 20 år innan några fler formar i 900-serien utkom. Och serien med karolinermotståndare fick ingen fortsättning alls efter den blygsamma starten. Den korta renässans för 900-serien som vi har upplevt de senaste åren tycks dessvärre vara över nu när Prince August har bytt fokus från stora nordiska kriget till sjuårskriget. Men vi kan i alla fall vara tacksamma för att sjuårskrigets figurer är kompatibla med 900-serien så vi får större möjligheter att variera formationerna och konvertera figurer.

Publicerat i Prince August | 3 kommentarer

Mer om Englands och Frankrikes kors

Postat den 1 december 2014 av Örjan Martinsson

När jag i förra veckan i hastigheten skrev ett inlägg om Frankrikes och Englands nationella kors så gav jag nog en alltför förenklad bild. Sanningen är den att medeltida källor är i regel fragmentariska och den tidens symboler var inte så fast etablerade. Detta innebär att det är vanskligt att försöka rita raka obrutna linjer med hänvisning till enskilda historiska tidpunkter. Tittar man lite närmare på vad som finns i källorna så hittar man nämligen mycket brus som stör bilden av nationalsymboler med gammal hävd. Så för att ge en mer nyanserad bild tänkte jag gå in mer på detaljerna än vad jag gjorde i förra veckan.

Att engelska kungliga trupper förde ett rött kors som symbol finns visserligen dokumenterat så tidigt som omkring år 1270. Men S:t George som det röda korset ansågs symbolisera skulle inte börja att få rollen som Englands skyddshelgon förrän i mitten av 1300-talet. Dessförinnan fanns det andra helgon som var mer populära och vars symboler också användes. Intressant nog finns det en källa från 1367 (Book of all Kingdoms) som anger att Englands flagga var helröd. Fast den aktuella källans trovärdighet är inte alltför hög vilket bland annat denna diskussionstråd om Gotlands flagga ger prov på. Hur som helst skulle det dröja till reformationen på 1500-talet då S:t Georges flagga skulle bli helt allenarådande som nationell/kunglig flagga. Då förbjöds nämligen bruket av alla helgonflaggor utom just S:t Georges.

Det vita korset som fransk symbol tycks vara av yngre datum än Englands röda kors. Som nämnts i det föregående inlägget beslutades det 1188 att fransmännen skulle föra ett rött kors under det tredje korståget. Uppenbarligen bytte de senare färg med varandra, men tydligen dröjde detta väldigt länge för på den omfattande sajten Flags of the World nämns det att så sent som 1356 och 1380 symboliserades England fortfarande av vita kors och Frankrike av röda kors. På sajten spekuleras det att engelsmännen kanske tog över det röda korset i samband med den engelske kungen Henrik V:s anspråk på Frankrikes tron i början av 1400-talet (han blev formellt utsedd till fransk tronföljare 1420). Detta skulle då ha tvingat den blivande Karl VII av Frankrike att istället använda ett vitt kors som symbol när han skulle driva ut engelsmännen från riket. Hur som helst finns det tydliga belägg från hans regeringstid (1422-1461) att det vita korset och vita banér användes som kungliga symboler. Även Jeanne d’Arc ska ha fört ett vitt banér.

Men i likhet med hur det var i England innebar inte Karl VII:s och Jeanne d’Arcs färgval något definitivt genombrott för vitt som nationell färg. På League of Augsburgs forum har en person som forskat mycket om Frankrikes armé under 1600-talet förklarat att den vita färgen inte slutgiltigt etablerades som Frankrikes nationalsymbol förrän när ätten Bourbon ärvde tronen 1589. Under religionskrigen hade bourbonerna lett den protestantiska sidan och då använt sig av den vita färgen som symbol, vilket de fortsatte med även efter att Henrik IV konverterade till katolicismen för att kunna bli fransk kung. För att inte förarga katolikerna med att fortsätta att använda den ”protestantiska” färgen så omtolkades det vita till att symbolisera den för katoliker så populära jungfru Maria.

Så även om de vita och röda korsen som nationalsymboler för Frankrike och England kan härledas till det hundraåriga kriget (i likhet med Spanjorernas burgundiska kors) så var det inte förrän i slutet av reformationen som de slutgiltigt etablerades för att sedan brukas mycket flitigt under 1600-talet.

Eftersom jag nu har ägnat två inlägg åt att prata om hur den franska armén använde sig av vita kors på sina fanor så borde det vara något av ett tjänstefel från min sida att inte visa bilder på hur sådana fanor såg ut. Här kommer därför en äldre och en yngre variant av de fanor som det franska regementet Royal Suedois förde under 1700-talet (tagna från Kronoskaf):

Royal Suedois fana efter 1760

Royal Suedois fana före 1760

Publicerat i Fanor & standar | 3 kommentarer

Nationella kors och färger

Postat den 23 november 2014 av Örjan Martinsson

År 1188 kom Henrik II av England och Filip II av Frankrike överens om att starta ett korståg mot det heliga landet (vilket blev känt som det tredje korståget). För att särskilja sina respektive trupper enades de om att de franska riddarna skulle bära ett rött kors och de engelska riddarna skulle ha ett vitt kors. Det här arrangemanget blev dock inte långvarigt och redan under 1200-talet finns det belägg för att engelsmännen hade bytt till den röda färgen. Det blev därför engelsmännen som kom att föra fanor med ett rött kors på vit bakgrund (vilket används än idag som symbol för skyddshelgonet St. George/Göran), medan fransmännens skulle ha det vita korset som symbol på sina fanor fram till franska revolutionen. Den vita färgen ansågs syfta på renhet och Jungfru Maria.

Dessa medeltida färgval fick konsekvenser som var högst påtagliga även på 1600- och 1700-talets slagfält. För förutom regementsfanor så syntes färgerna även på den livbindel som bars som värdighetstecken av dessa länders officerare, vitt för Frankrike och rött för England. Man kan även tänka sig att det spelade roll i valet av uniformsfärgerna då den engelska armén hade röda rockar och den franska armén hade ljusgrå rockar som lätt kunde uppfattas som vita (och som senare under 1700-talet blektes för att verkligen bli kritvita). Ekonomiska skäl kan dock också anföras som högst troliga förklaringar till färgvalet då rött var den billigaste färgen och grått var egentligen ofärgat ylle. Färgvalen påverkade även andra länders arméer. Under 1600-talet blev det brukligt i nästan alla arméer att överstens kompani skulle ha en vit fana som kännetecken. Detta var dock en ren imitation av den franska armén som använde sig av sin nationella färg.

Det burgundiska korset

Englands röda kors kan också ha påverkat Spaniens val av symbol och dess röda livbindlar för officerare. Under hundraåriga kriget allierade sig hertigarna av Burgund med engelsmännen och valde då ett rött kors som symbol. Detta burgundiska kors hade dock en annan utformning än engelsmännens i och med att det var en hyllning till aposteln Andreas som enligt traditionen ska ha blivit korsfäst på ett snedställt kors bestående av taggiga grenar. Genom arv kom habsburgska ätten i besittning av hertigdömet Burgund och när den ätten även ärvde Spaniens krona 1506 blev det röda burgundiska korset också Spaniens symbol.

Eftersom spanska och engelska arméer förde fanor med röda kors och fransmännen hade vita kors så var det inte en långsökt tanke att även Sverige skulle ha korsfanor i sin armé. Mycket riktigt införde Erik XIV ett system för fanor med ett gult kors som gemensam symbol och där färger och geometriska mönster i fälten skulle skilja de olika regementen och fänikorna åt. Ett gult kors som symbol för Sverige hade troligen anor från 1400-talet och var sannolikt inspirerat av den danska Dannebrogen med färgen hämtad från riksvapnet. Till skillnad från England, Frankrike, Spanien och Danmark blev dock det gula korset inte någon långvarig symbol i den svenska armén utan den började sakta försvinna efter avsättningen av Erik XIV.

Några gula livbindlar har så vitt jag vet inte heller burits av svenska officerare. Karl XII:s officerare använde överhuvudtaget inte något sådant värdighetstecken utan det tycks först ha införts av Gustav III 1778 (då de skulle vara ljusblå och ha guldfransar). I andra länder valde man oftast att hämta livbindlarnas färger från det regerande furstehusets vapen. Som till exempel Brandenburg-Preussen som hade ätten Hohenzollerns färger (svart och silver) samt Danmark som hade ätten Oldenburgs gyllene och röda färger (från och med 1732). Den sachsiska armén som bekämpade Karl XII hade dock Polens nationella färger (rött och silver) på sin livbindlar. Och de österrikiska habsburgarna tog fasta på att de var tysk-romerska kejsare och använde därför svart och guld som var hämtade från det heliga romerska riket av tysk nations riksvapen (vilket var identiskt med den gyllene örn i svart fält som dagens tyska förbundsrepublik har som vapen). Den korta period under österrikiska tronföljdskriget då de inte hade kejsartiteln valde de att istället bära Ungerns nationella färger. Det mest originella färgvalet är däremot Hollands orangea färg. Det kommer från att deras första ståthållare även härskade över det lilla furstendömet Oranien i södra Frankrike vars franska namn är ”Orange”. Namnet har egentligen inget samband med färgen orange utan kommer från den keltiske guden Arausio. Men detta hindrade inte den orangea färgen från att redan under 1500-talet bli symbolen för Hollands självständighet.

PS. Det blev inget inlägg förra veckan och det finns risk att det kommer att upprepas den närmaste tiden.

Publicerat i Fanor & standar, Uniformer | 2 kommentarer