Karolinerbloggen

De karolinska uniformsmodellerna

Postat den 15 december 2014 av Örjan Martinsson

”Den äldre karolinska uniformen” till vänster, den ”yngre karolinska uniformen” i mitten och m/1756 till höger

I Erik Bellanders uniformsbok 1973 (varifrån bilden ovan kommer) får man reda på att det fanns två distinkta karolineruniformer under stora nordiska kriget. En äldre uniform som bars 1687-1706 och en yngre uniform som togs i bruk 1706 och sedan användes under resten av kriget, för att därefter långsamt förändras till m/1756. Lars-Eric Höglund har dock på ett för mig övertygande sätt ifrågasatt existensen av den äldre karolinska uniformen. Troligen var det bara frågan om en prototyp till en föreslagen uniformsmodell som aldrig infördes i armén. Jag har en mer utförlig beskrivning på hur han har resonerat i en diskussionstråd i League of Augsburgs forum .

Men i samband med den diskussionen tog jag en närmare titt på vad som stod i Erik Bellanders bok och lade märke till detaljer som jag tidigare hade översett. För i december 1706 gav Karl XII instruktioner om hur uniformerna för kommande års rekryter skulle se ut, vilket Bellander beskriver på följande sätt:

”Förändringarna gällde framför allt manskapet, vars rockar nu gjordes vidare nedtill och därför blev försedda med veck i sidorna och i ryggen, vilket redan förut utmärkte befälets rockar. Den stora förändringen, gällande alla kategorier, var dock, att knäppningen framtill liksom själva knappraden nu avslutades vid midjan efter att ha tidigare gått ända ner. Det är framförallt denna förändring som ger en alldeles särskild karaktär åt den nya militärdräkten, vilken bör benämnas den yngre karolinska uniformen.”

Inga knappar under midjan efter 1706 alltså. Men den uniform som Karl XII bar 1718 har uppenbarligen knappar under midjan (eller skulle instruktionen tolkas som inga knappar från och med strax under midjan?) :

Detta gör mig nyfiken på exakt vad som stod i Karl XII:s instruktion från 1706. Beskrev han verkligen en ny uniformsmodell och var det i så fall en permanent förändring eller något tillfälligt för just tiden kring det ryska fälttåget? För det ser ju inte ut som Karl XII:s sista uniform bokstavligen lever upp till instruktionerna från 1706 såsom Bellander har beskrivit dem. Men även om den instruktionen skulle tillåta några knappar under midjan så ser ju uniformen från 1718 ut att vara precis likadan som i den målning av David von Krafft från 1706, vars text uttryckligen anger att den visar hur kungen var klädd under fälttåget 1700:

Erik Bellander uppger visserligen att Karl XII modemässigt hade tagit täten och redan innan den yngre karolinska uniformen infördes i armén gått klädd i just en sådan uniform (eftersom det är så han är klädd i porträtten). Men det framstår för mig som ett försök av honom att förklara bort motstridig data.

Jag noterar också att Erik Bellander i den citerade texten antyder att de uppvikta rockskörten var något som infördes just 1706. Detta trots Karl XII:s porträtt ovan och att han själv refererar till bataljmålningar över de tidiga slagen där man kan se uppvikta rockskört. Denna antydan finns dock inte med i den text som Bellander hänvisar till i en fotnot och som han verkar ha plockat all fakta ifrån, nämligen sid 461 i band IV i ”Svea livgardes historia” av Folke Wernstedt (1953).

Jag är benägen att tro att idén om två distinkta uniformsmodeller som separeras av året 1706 har lurat Erik Bellander till att i hög grad tolka uniformsuppgifter så att de ska överensstämma med den tesen. För bortsett från en äldre uniformsrock i Armémuseumet och Karl XII:s anvisningar från 1706 verkar det ju inte som om det finns något egentligt stöd för detta. Detta leder mig till en historiegrafisk fråga. Vem var det egentligen som lanserade idén om två olika karolinska uniformer? Erik Bellander hänvisar som sagt i en fotnot till Folke Wernstedt, är det han som ligger bakom allt detta?

Publicerat i Uniformer | 6 kommentarer

Prince Augusts 900-serie

Postat den 7 december 2014 av Örjan Martinsson

Prince Augusts katalog 1987-88

För den som är intresserad av julklappar kan det vara värt att påminna om att Prince August under det här året har startat en ny serie med 40-millimetersformar som ska täcka in sjuårskriget. På kort tid har åtta formar kommit och fler är på väg. Än så länge bara infanteriformar men avsikten är att alla truppslag ska ingå i serien. Poserna i den serien är inspirerade av den gamla 900-serien från 80-talet (och som i sin tur var en ansiktslyftning på Holger Erikssons äldre karolinerformar från 60-talet), vilken länge har varit flaggskeppet i Prince Augusts sortiment.

På bilden ovan kan man se mittuppslaget på ett reklamblad som visade Prince Augusts produktsortiment 1987-88, vilket bör vara väldigt nära i tid när 900-serien lanserade. Jag har inte lyckats hitta den där webbsidan där startåren för Prince Augusts olika serier anges, men mitt minne vill ha det till att 900-serien kom ut 1986. I så fall verkar det som om serien lanserades i form av en ”big bang” och var nästan helt komplett från början. Alla artilleri- och kavalleriformar fanns med i sortimentet redan 1987 (enda undantaget är de två hästgrenadjärsformarna som kom ut för ett par år sedan).

Det var tydligen infanteriet som tog längre tid att bli klar. Jag är helt säker på att form 905 (grenadjär & underofficerare) var lite senare än de övriga eftersom jag har kvar gamla instruktioner från Prince August där man uppmanades att använda pikeneraren i form 903 till underofficerare. Och några grenadjärer fanns inte heller med i de tidiga instruktionerna för hur en karolinsk bataljon skulle ställas upp.

Det var under sommaren 1992 som jag för första gången återstartade tenngjutningshobbyn och jag har kvar översikten av produktsortimentet från det året (se bilden nedan). De kryss som finns i de övre hörnen markerade vilka formar som jag ägde på 90-talet. Den stora nyheten det året var att formar med karolinermotståndare kom ut då. Men vi kan också notera att tre karolinska infanteriformar hade tillkommit mellan 1988 och 1992. Nämligen de skjutande grenadjärerna i form 906 och de marscherande soldaterna i form 910 och 911. De tre numren i serien som hoppades över (907, 908, 909) var planerade formar som aldrig blev av. Jag har inga upplysningar om vilka poser som skulle finnas i dessa formar, men en gissning är att det var frågan om de stillastående poser som Holger Eriksson gjorde till 60-talets karolinerserie.

Prince Augusts katalog 1992

Efter 1992 dröjde det emellertid 20 år innan några fler formar i 900-serien utkom. Och serien med karolinermotståndare fick ingen fortsättning alls efter den blygsamma starten. Den korta renässans för 900-serien som vi har upplevt de senaste åren tycks dessvärre vara över nu när Prince August har bytt fokus från stora nordiska kriget till sjuårskriget. Men vi kan i alla fall vara tacksamma för att sjuårskrigets figurer är kompatibla med 900-serien så vi får större möjligheter att variera formationerna och konvertera figurer.

Publicerat i Prince August | 3 kommentarer

Mer om Englands och Frankrikes kors

Postat den 1 december 2014 av Örjan Martinsson

När jag i förra veckan i hastigheten skrev ett inlägg om Frankrikes och Englands nationella kors så gav jag nog en alltför förenklad bild. Sanningen är den att medeltida källor är i regel fragmentariska och den tidens symboler var inte så fast etablerade. Detta innebär att det är vanskligt att försöka rita raka obrutna linjer med hänvisning till enskilda historiska tidpunkter. Tittar man lite närmare på vad som finns i källorna så hittar man nämligen mycket brus som stör bilden av nationalsymboler med gammal hävd. Så för att ge en mer nyanserad bild tänkte jag gå in mer på detaljerna än vad jag gjorde i förra veckan.

Att engelska kungliga trupper förde ett rött kors som symbol finns visserligen dokumenterat så tidigt som omkring år 1270. Men S:t George som det röda korset ansågs symbolisera skulle inte börja att få rollen som Englands skyddshelgon förrän i mitten av 1300-talet. Dessförinnan fanns det andra helgon som var mer populära och vars symboler också användes. Intressant nog finns det en källa från 1367 (Book of all Kingdoms) som anger att Englands flagga var helröd. Fast den aktuella källans trovärdighet är inte alltför hög vilket bland annat denna diskussionstråd om Gotlands flagga ger prov på. Hur som helst skulle det dröja till reformationen på 1500-talet då S:t Georges flagga skulle bli helt allenarådande som nationell/kunglig flagga. Då förbjöds nämligen bruket av alla helgonflaggor utom just S:t Georges.

Det vita korset som fransk symbol tycks vara av yngre datum än Englands röda kors. Som nämnts i det föregående inlägget beslutades det 1188 att fransmännen skulle föra ett rött kors under det tredje korståget. Uppenbarligen bytte de senare färg med varandra, men tydligen dröjde detta väldigt länge för på den omfattande sajten Flags of the World nämns det att så sent som 1356 och 1380 symboliserades England fortfarande av vita kors och Frankrike av röda kors. På sajten spekuleras det att engelsmännen kanske tog över det röda korset i samband med den engelske kungen Henrik V:s anspråk på Frankrikes tron i början av 1400-talet (han blev formellt utsedd till fransk tronföljare 1420). Detta skulle då ha tvingat den blivande Karl VII av Frankrike att istället använda ett vitt kors som symbol när han skulle driva ut engelsmännen från riket. Hur som helst finns det tydliga belägg från hans regeringstid (1422-1461) att det vita korset och vita banér användes som kungliga symboler. Även Jeanne d’Arc ska ha fört ett vitt banér.

Men i likhet med hur det var i England innebar inte Karl VII:s och Jeanne d’Arcs färgval något definitivt genombrott för vitt som nationell färg. På League of Augsburgs forum har en person som forskat mycket om Frankrikes armé under 1600-talet förklarat att den vita färgen inte slutgiltigt etablerades som Frankrikes nationalsymbol förrän när ätten Bourbon ärvde tronen 1589. Under religionskrigen hade bourbonerna lett den protestantiska sidan och då använt sig av den vita färgen som symbol, vilket de fortsatte med även efter att Henrik IV konverterade till katolicismen för att kunna bli fransk kung. För att inte förarga katolikerna med att fortsätta att använda den ”protestantiska” färgen så omtolkades det vita till att symbolisera den för katoliker så populära jungfru Maria.

Så även om de vita och röda korsen som nationalsymboler för Frankrike och England kan härledas till det hundraåriga kriget (i likhet med Spanjorernas burgundiska kors) så var det inte förrän i slutet av reformationen som de slutgiltigt etablerades för att sedan brukas mycket flitigt under 1600-talet.

Eftersom jag nu har ägnat två inlägg åt att prata om hur den franska armén använde sig av vita kors på sina fanor så borde det vara något av ett tjänstefel från min sida att inte visa bilder på hur sådana fanor såg ut. Här kommer därför en äldre och en yngre variant av de fanor som det franska regementet Royal Suedois förde under 1700-talet (tagna från Kronoskaf):

Royal Suedois fana efter 1760

Royal Suedois fana före 1760

Publicerat i Fanor & standar | 3 kommentarer

Nationella kors och färger

Postat den 23 november 2014 av Örjan Martinsson

År 1188 kom Henrik II av England och Filip II av Frankrike överens om att starta ett korståg mot det heliga landet (vilket blev känt som det tredje korståget). För att särskilja sina respektive trupper enades de om att de franska riddarna skulle bära ett rött kors och de engelska riddarna skulle ha ett vitt kors. Det här arrangemanget blev dock inte långvarigt och redan under 1200-talet finns det belägg för att engelsmännen hade bytt till den röda färgen. Det blev därför engelsmännen som kom att föra fanor med ett rött kors på vit bakgrund (vilket används än idag som symbol för skyddshelgonet St. George/Göran), medan fransmännens skulle ha det vita korset som symbol på sina fanor fram till franska revolutionen. Den vita färgen ansågs syfta på renhet och Jungfru Maria.

Dessa medeltida färgval fick konsekvenser som var högst påtagliga även på 1600- och 1700-talets slagfält. För förutom regementsfanor så syntes färgerna även på den livbindel som bars som värdighetstecken av dessa länders officerare, vitt för Frankrike och rött för England. Man kan även tänka sig att det spelade roll i valet av uniformsfärgerna då den engelska armén hade röda rockar och den franska armén hade ljusgrå rockar som lätt kunde uppfattas som vita (och som senare under 1700-talet blektes för att verkligen bli kritvita). Ekonomiska skäl kan dock också anföras som högst troliga förklaringar till färgvalet då rött var den billigaste färgen och grått var egentligen ofärgat ylle. Färgvalen påverkade även andra länders arméer. Under 1600-talet blev det brukligt i nästan alla arméer att överstens kompani skulle ha en vit fana som kännetecken. Detta var dock en ren imitation av den franska armén som använde sig av sin nationella färg.

Det burgundiska korset

Englands röda kors kan också ha påverkat Spaniens val av symbol och dess röda livbindlar för officerare. Under hundraåriga kriget allierade sig hertigarna av Burgund med engelsmännen och valde då ett rött kors som symbol. Detta burgundiska kors hade dock en annan utformning än engelsmännens i och med att det var en hyllning till aposteln Andreas som enligt traditionen ska ha blivit korsfäst på ett snedställt kors bestående av taggiga grenar. Genom arv kom habsburgska ätten i besittning av hertigdömet Burgund och när den ätten även ärvde Spaniens krona 1506 blev det röda burgundiska korset också Spaniens symbol.

Eftersom spanska och engelska arméer förde fanor med röda kors och fransmännen hade vita kors så var det inte en långsökt tanke att även Sverige skulle ha korsfanor i sin armé. Mycket riktigt införde Erik XIV ett system för fanor med ett gult kors som gemensam symbol och där färger och geometriska mönster i fälten skulle skilja de olika regementen och fänikorna åt. Ett gult kors som symbol för Sverige hade troligen anor från 1400-talet och var sannolikt inspirerat av den danska Dannebrogen med färgen hämtad från riksvapnet. Till skillnad från England, Frankrike, Spanien och Danmark blev dock det gula korset inte någon långvarig symbol i den svenska armén utan den började sakta försvinna efter avsättningen av Erik XIV.

Några gula livbindlar har så vitt jag vet inte heller burits av svenska officerare. Karl XII:s officerare använde överhuvudtaget inte något sådant värdighetstecken utan det tycks först ha införts av Gustav III 1778 (då de skulle vara ljusblå och ha guldfransar). I andra länder valde man oftast att hämta livbindlarnas färger från det regerande furstehusets vapen. Som till exempel Brandenburg-Preussen som hade ätten Hohenzollerns färger (svart och silver) samt Danmark som hade ätten Oldenburgs gyllene och röda färger (från och med 1732). Den sachsiska armén som bekämpade Karl XII hade dock Polens nationella färger (rött och silver) på sin livbindlar. Och de österrikiska habsburgarna tog fasta på att de var tysk-romerska kejsare och använde därför svart och guld som var hämtade från det heliga romerska riket av tysk nations riksvapen (vilket var identiskt med den gyllene örn i svart fält som dagens tyska förbundsrepublik har som vapen). Den korta period under österrikiska tronföljdskriget då de inte hade kejsartiteln valde de att istället bära Ungerns nationella färger. Det mest originella färgvalet är däremot Hollands orangea färg. Det kommer från att deras första ståthållare även härskade över det lilla furstendömet Oranien i södra Frankrike vars franska namn är ”Orange”. Namnet har egentligen inget samband med färgen orange utan kommer från den keltiske guden Arausio. Men detta hindrade inte den orangea färgen från att redan under 1500-talet bli symbolen för Hollands självständighet.

PS. Det blev inget inlägg förra veckan och det finns risk att det kommer att upprepas den närmaste tiden.

Publicerat i Fanor & standar, Uniformer | 2 kommentarer

Beridna jämtlänningar och Kronobergs uniformer

Postat den 9 november 2014 av Örjan Martinsson

Under min frånvaro från internet så fick jag ett mejl från Anders Larsson som vidarebefordrade upptäckter från hans forskning. Bland annat det intressanta faktumet att en del av det oberidna Jämtländska dragonregementet faktiskt var beridet under stora nordiska kriget. Närmare bestämt gjordes 200 av regementets 1000 man beridna år 1700 vilket tillsammans med Jämtlands kavallerikompani resulterade i en beriden styrka på över 300 man.

”1710-12 var det Jämtlands dragonregementes fyrmänningar (250 man) som gjordes beridna till dragoner/kavalleri och tillsammans med kavallerikompaniet (125 man) och officerare utgjorde närmare 400 man mot Norge. Efter 1712 verkar hästarna ha försvunnit från dragonerna samtidigt som fyrmänningsdragonerna gick upp i Helsinge Bataljon. År 1718 fanns så många finska ryttare i Jämtland att dragonerna kunde agera enbart infanteri, men utrustning blev kvar över Sundsvall 1721 så kavalleriet kunde låna densamma samma år.”

Tanken bakom detta bör väl ha varit att den jämtländska kåren skulle fungera som en miniarmé och därmed ha en viss proportion kavalleri. Kanske var detta avsikten redan när Karl XI organiserade sitt indelningsverk eftersom det skulle förklara varför jämtlänningarna förblev dragoner till namnet trots att de inte fick några hästar och tilldelades infanterifanor.

Utöver dessa uppgifter redovisade Ander Larsson även en förteckning över Kronobergs regementes uniformer år 1714:

Till livrockar:

3870 aln 8/4 bredd blå ”Kerntusch”, varje man 41/2 aln.
322 ½ aln 5/8 bredd gult kläde t. uppslag och kragar.
6020 aln 5/8 gul boj, 7 aln/man.
1290 dussin tennknappar 18st/man.

Till byxor och till camisoler:

1290 aln 8/4 br. Blått kläde 1 ½ aln/man.
2580 aln vit linneväv till foder, 3 aln/man.
2580 aln 8/4 br., gult kläde, 3 aln/man.
5160 aln grått linne till foder, 6 aln/man.
1290 dussin tennknappar, 18 st/man.

Övrigt:

860 par långa gula stickade strumpor.
860 hattar med svettband och yllestoffering.
860 par starka skor.
860 halsdukar av svart Cartun.
860 skjortor av gott starkt linne.
860 par handskar.
50 gehäng med ”spangen” (spännen?).
50 bantlärtaskor med remmar och 2 ringar

Källa: Krigskollegium 1714 (3357).

Publicerat i Uniformer | 3 kommentarer

Snart tillbaka

Postat den 2 november 2014 av Örjan Martinsson

På grund av tekniska problem har jag varit näst intill helt avskärmad från 2000-talet de senaste veckorna. Det har tagit betydligt längre tid än väntat att åtgärda dessa problem men jag har fått besked om att allt ska börja fungera som normalt inom kort. Så troligen kommer det ett riktigt blogginlägg nästa vecka.

Publicerat i Statusrapporter | Lämna en kommentar

Statusrapport 2014

Postat den 12 oktober 2014 av Örjan Martinsson

Som vanligt har jag haft mycket att göra den senaste tiden så det har inte blivit så mycket gjort. Men jag kan passa på att berätta exakt vad mina kommande planer går ut på.

Tennsoldatsmåleriet har fått ta en paus eftersom jag vill avsluta arbetet med att översätta hemsidan som har gått oerhört långsamt. Förra sommaren blev jag klar med fältslagssektionen och den här sommaren blev jag klar med armésektionen. Nu under hösten ät jag halvvägs igenom översättningen av sektionen ”fanor och standar” som jag för övrigt skapade för inte så länge sedan. Med dessa tre sektioner kommer jag med största sannolikhet att sätta punkt för översättningsarbetet. De sidor om grenadjärer som hade under rubriken ”allmänt” var jag redan från början tveksam till ifall jag skulle översätta eftersom de innehåller mycket text och handlar om sådant som inte borde vara så svårt för engelskspråkiga att hitta på andra ställen. Men den fjärde sektionen som skulle visa upp mina tennsoldater väljer jag nu också avstå från att översätta. Jag tänker ändå göra om sidorna när mina omålade tennsoldater blir färdiga och det är alldeles för mycket jobb att underhålla dubbla uppsättningar av sidor med föränderligt material. Dessutom skulle jag förmoda att de som är intresserade av bildtexterna till mina tennsoldatsbilder klarar sig gott och väl med Google translate. Med uniformssidorna är det lite annorlunda eftersom jag har valt mina formuleringar noga för att inte lägga till mer information än vad som står i mina källor och i de fallen finns det en risk att Google translate ställer till det.

Lite vid sidan av hemsidan bidrar jag med texter till ett engelskspråkigt magasin som en entusiast för stora nordiska kriget kommer att ge ut. Jag lär väl berätta mer om detta vid ett senare tillfälle, men det är sammanlagt tre artiklar som jag kommer att bidra med. En av dem utgör min sida där jag jämför uppgifterna för den ryska arméns styrka vid Poltava i olika böcker har. De två andra artiklarna beskriver vad som hände med Roos bataljoner vid Poltava samt den svenska arméns organisation under stora nordiska kriget. Dessa kommer att publiceras för första gången i magasinet för att sedan översättas till svenska och läggas upp på min hemsida.

När allt detta är färdigt har jag tänkt att ägna mig åt lite finputs av hemsidan för att sedan börja måla igen. För ett år sedan höll jag på att göra nya uniformsikoner och jag skulle väldigt gärna byta ut mina gamla med dem. Men det är tveksamt ifall det kommer att ske under den närmaste tiden eftersom jag har fortfarande inte gjort sådana för motståndarna och jag vill att alla mallar ska vara klara innan jag börjar massproducera uniformsbilder till hemsidan. Mycket hänger på hur mycket tid jag får över till min hobby och det är tyvärr något som varit en stor bristvara.

Publicerat i Statusrapporter | 1 kommentar

Valpyssel

Postat den 5 oktober 2014 av Örjan Martinsson

Resultat i riksdags-, landstings- och kommunalvalen.

Så här ett par veckor efter valet är jag sysselsatt med att uppdatera alla mina sidor med valstatistik. Tyvärr kräver det en hel del jobb eftersom det inte är fullt så enkelt som att bara lägga till fler siffror i tabellerna. Alla bilder med diagram måste ersättas med nya vilket tar tid (jag är inte helt klar ännu, ett diagram över valdeltagandet behöver uppdateras). Det som var allra mest tidskrävande beror dock på Feministiskt initiativs framgångar. Jag har nämligen inkluderat dem nu i alla tabeller och diagram, men för att göra det var jag tvungen att ta reda på deras valresultat i landstings och kommunalvalen ända sedan 2006. Den informationen finns inte prydligt redovisad på valmyndighetens hemsida utan jag var tvungen att själv räkna ut de nationella resultaten genom att gå igenom valen för varje enskild kommun och landsting och sedan bryta ut FI:s röster från gruppen ”övriga partier”. Det var samma pillemariska jobb som jag gjorde för fyra år sedan när Sverigedemokraterna valdes in i riksdagen. Så nu hoppas jag innerligen att Piratpartiet inte får någon större framgång om fyra år så att jag blir tvungen att göra detta jättejobb en tredje gång.

Några intressanta fynd i dessa diagram som ni inte redan har hört talas om finns väl inte. Men diagrammen som visar hur partierna presterade i de olika valen ger visuellt stöd åt vallokalsundersökningarna som visade att FI plockade en procentenhet vardera från V och MP. De sistnämnda partierna fick i år klart lägre resultat i riksdagsvalet än i de övriga valen där FI bara fick en procent istället för tre.

Nåväl, nästa vecka kommer jag att återkomma till mer välbekanta jaktmarker för den här bloggen.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 1 kommentar

I skuggan av det stora nordiska kriget

Postat den 28 september 2014 av Örjan Martinsson

Det är välkänt att det spanska tronföljdskriget utkämpades samtidigt som det stora nordiska kriget och detta var något som påverkade krigföringen i det stora nordiska kriget. Båda sidor ville hålla sig väl med stormakterna i hopp om att få deras stöd samtidigt som stormakternas möjligheter att ingripa begränsades av deras åtaganden i det spanska tronföljdskriget.

Sverige undvek länge att invadera Sachsen av hänsyn till sjömakternas och kejsarens behov av lugn och ro i norra Tyskland som bidrog med så många regementen till deras arméer. Av samma anledning valde Danmark att invadera Skåne istället för Sveriges tyska besittningar när de återinträdde i kriget 1709. Sverige skulle dock inte belönas för sina hänsynstaganden och fick istället se hur en brittisk flotta skyddade Danmark från svenska offensiver. Det var istället Frankrikes kung Ludvig XIV som var villigt att komma till Sveriges räddning efter att det spanska tronföljdskriget var över. Men Frankrike var försvagat och hade inte råd att skicka en armé till norra Tyskland för att upprätta bedriften från 1679. Planerna skrinlades slutgiltigt när Ludvig XIV dog i september 1715.

I slutskedet av stora nordiska kriget fick dock Sverige hjälp av en brittisk flotta eftersom britterna var oroade över Rysslands kraftutveckling. Den nya regimen som styrde Sverige efter Karl XII hade förhoppningar om att en större stormaktskoalition skulle kunna bildas för att få Ryssland att avstå från sina anspråk på svenskt territorium. Men även detta rann ut i sanden och Sverige tvingades sluta en hård fred 1721.

En orsak till att Sverige fick så lite hjälp utifrån trots att dess fiender bedrev ett uppenbart orättfärdigt krig som rubbade maktbalansen är att stormakterna fortfarande var upptagna på annat håll. För slutet på det spanska tronföljdskriget innebar nämligen inget avbrott för krigsbullret utanför Sveriges gränser. För i skuggan av det stora nordiska kriget utkämpades ytterligare ett par ganska okända krig:

Turkarnas krig mot Venedig och Österrike 1714-1718

Det Osmanska riket hade förklarat krig mot Ryssland tre gånger under Karl XII:s turkiska exil. Turkarna var dock varje gång snabba med att slut fred eftersom det fanns många i det Osmanska hovet som hellre ville återerövra det de hade förlorat på Balkan till Österrike och Venedig i freden i Karlowitz. De fick till slut igenom sin vilja och 1714 attackerades Venedig som berövades kontrollen av Peloponnesos. När de 1716 utvidgade kriget till att även omfatta Österrike gick det dock betydligt sämre för dem. Den österrikiske fältherren Eugene av Savojen var en för svår motståndare för dem och när fred slöts 1718 tvingades de avträda stora områden längs Donau (Peloponnesos fick de dock behålla). Turkarna hade dock tur i oturen eftersom ett annat krig tvingades österrikarna att sluta fred tidigare än de hade önskat.

Spansk revanschism och kvadrupelalliansen 1717-1720

Den store förloraren i det spanska tronföljdskriget var Spanien. Hela kriget hade startats på grund av Spaniens ovilja att se sitt välde delat när dess kung Carlos II dog men efter 13 års krigföring var det precis detta som hände. Spanien förlorade alla sina europeiska besittningar utanför den Iberiska halvön samtidigt som britterna plockade Gibraltar och Menorca. Det dröjde därför inte länge innan Spanien startade ett revanschkrig. Med österrikarna fullt upptagna på Balkan så landsteg spanska trupper på Sardinien som kontrollerades av Österrike. Detta följdes upp året efter med en liknande attack mot Sicilien som kontrollerades av Savojen. Österrikiska trupper kom dock till undsättning och Sicilien blev en krigsskådeplats under resten av kriget.

Britterna var oroande över den spanska expansionismen i Medelhavet och satte igång att bilda en stormaktsallians mot Spanien. Frankrikes regent, hertigen av Anjou, ogillade vad sin spanske släkting Filip V höll på. När Filip V misslyckades med en komplott som syftade till att han skulle ersätta hertigen av Anjou som Frankriks regent så sällade sig Frankrike till Spaniens fiender. En trippelallians mellan Storbritannien, Frankrike och Österrike bildades 1718 som senare blev en kvadrupelallians när Holland anslöt sig 1719.

Kriget fördes på Sicilien och vid den fransk-spanska gränsen men det var den brittiska sjömakten som övertygande spanjorerna om att fortsatt kamp var hopplös. Den brittiska flottan isolerade Sicilien från spanska förstärkningar och demonstrerade att de kunde landsätta trupper längs Spaniens kust och skapa nya fronter. Fred slöts i början av 1720 med enda förändringen att Österrike tvingade Savojen att byta Sicilien mot Sardinien.

Jakobitiska uppror 1715 och 1719

Besläktat med både den spanska konflikten och stora nordiska kriget var de jakobitiska upproren i Storbritannien. När drottning Anne dog 1714 blev hennes avlägsne släkting Georg I kung, eftersom man hade uteslutit alla katoliker från tronföljden. Sonen till den 1689 avsatte kung Jakob II hade dock många anhängare och ett uppror bröt ut redan 1715 i Skottland. Upprorshären tågade ner i England men upptäckte att stödet för jakobiterna inte var så starkt där som de trodde och de blev besegrade. Detta var en olycklig utgång för Sverige eftersom Georg I som kurfurste av Hannover förklarade krig mot Sverige medan upproret pågick. Han använde sitt inflytande som brittisk kung till att få den formellt neutrala brittiska flottan att intervenera i Östersjön för att skilja de stridande parterna från varandra, vilket i praktiken gick ut på att blockera den svenska flottan.

Sverige upprätthöll kontakt med jakobiterna och det har rent av spekulerats ifall Armfelts fälttåg mot Tröndelag hade för avsikt att bistå jakobiterna. Spanjorerna hade dock ännu större anledning att vilja se ett regimskifte i Storbritannien så de skickade en flotta som skulle landsätta 5 000 soldeter i Skottland för att bistå ett nytt uppror. Men flottan skingrades av en storm och endast 300 spanjorer lyckades landstiga. Detta räckte inte för att väcka någon större entusiasm för ett nytt uppror och styrkan blev snart besegrad av regeringstrupper.

Mecklenburg

Närmare Sverige pågick det en inre konflikt i Mecklenburg som fick storpolitiska konsekvenser. Hertigen Karl Leopold hade nära band med Ryssland och var sedan 1716 gift med Peter den stores brorsdotter. Tillsammans med bruden kom 40 000 ryska soldater som inkvarterades i Mecklenburg efter att en allierad invasion av Skåne hade ställts in. Karl Leopold hoppades kunna använda dem till att införa envälde i Mecklenburg men övriga makter oroades av att ryssarna flyttade fram sina positioner så långt västerut och började motarbeta hertigen. Efter påtryckningar från kejsaren och Storbritannien/Hannover reducerade Ryssland sin styrka i Mecklenburg till 3 300 man sommaren 1717. Klagomål från de Mecklenburgska ständerna mot hertigen vann stöd i det tysk-romerska rikets institutioner. Hannover fick uppdraget att leda ”riksexekutionen” och 1719 fördrev en 10 000 man stark armé de mecklenburgsk-ryska trupperna från hertigdömet som ockuperades fram till 1727.

Den här sista konflikten synliggjorde en rejäl klyfta mellan Sveriges fiender och det fanns hopp om att kunna använda den till Sveriges fördel. Men det blev inget mer än stöd från den brittiska flottan.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

Osprey ger sig ut på banan igen

Postat den 21 september 2014 av Örjan Martinsson

Ramillies 1706 – Marlborough’s tactical masterpiece

Nu när den mörka hösten kryper sig allt närmare så kan jag passa på att tipsa om en bok som kommer ut om en månad. Det var tio år sedan sist men nu ger Osprey publishing återigen ut en bok om spanska tronföljdskriget. Förra gången var det ”Blenheim 1704 – The Duke of Marlborough’s masterpiece” och den här gången blir det alltså ”Ramillies 1706 – Marlborough’s tactical masterpiece” (Den där Marlborough måste verkligen ha varit en mästerlig kille…).

När John Tinceys Blenheim-bok kom ut tog jag för givet att Osprey snart skulle följa upp med de resterande slagen i Marlboroughs kvartett (Ramillies, Oudenaarde och Malplaquet). Men det dröjde som sagt tio år innan det blev en uppföljare och istället för Tincey är författaren denna gång Michael McNally. Han har dock meddelat i League of Augsburgs forum att han hoppas Ramillies blir tillräckligt framgångsrik så att han får skriva om de två sista slagen också. Så går allt väl kan det kanske komma ut osprey-böcker om det tidiga 1700-talets militärhistoria i en snabbare takt än bara vart tionde år (Poltava kom ut 1994).

En hel del önskar att Osprey skulle börja ge ut fler böcker om stora nordiska kriget. För de har ju bara Poltava-boken och de två titlarna om Peter den stores armé. Böcker om den svenska armén är en uppenbar lucka i deras sortiment. Men med tanke på den låga kvalitén på just dessa böcker så har jag inget emot att Osprey väntar med ett sådant projekt. Risken för att det skulle ske är dessutom ganska liten. Ospreys utbud är väldigt ensidigt fokuserat på konflikter med anglosaxiskt deltagande och de få gånger som de ger ut en bok utan anknytning till de engelsktalande ländernas historia verkar det mest vara olycksfall i arbetet.

Jag gick faktiskt igenom Ospreys titlar i campaign-serien idag för att illustrera exakt hur stark den anglosaxiska dominansen är. Resultatet är följande tabell där jag har listat antalet titlar som täcker än fältslag där engelsktalande arméer deltog och jämfört dem med resten:

Drygt två tredjedelar av hela Campaign-serien avhandlar alltså fältslag med anglosaxiskt deltagande och även de resterande titlar ingår i stor utstäckning i krig med anglosaxiskt deltagande. Det är bättre fördelning bland böckerna om antiken och medeltiden, och även om 1900-talet snedfördelas så är det ingenting jämfört med perioden däremellan där den anglosaxiska dominansen är extrem.

Revolutions- och Napoleonkrigen är en serie konflikter som stöpte om Europa i grunden och som är rika på fältslag. Storbritanniens militära deltagande skedde dock i marginalen (med undantag för slutpunkten) och ändå handlar en klar majoritet av Ospreytitlarna om de brittiska slagen. Det verkar som om varenda drabbning i Spanien med brittiskt deltagande har fått en egen bok. Detta trots att det finns mängder av fältslag utan brittiskt deltagande som var av samma dignitet samtidigt som stora fältslag som Eylau och Friedland lyser med sin frånvaro.

Ospreys 1700-talsutgivning domineras helt av små nordamerikanska fältslag. Hela 12 titlar om amerikanska revolutionen och ytterligare 7 titlar som utspelar sig i Nordamerika under sjuårskriget. De europeiska storkrigen ignoreras i stor utsträckning trots att det även i dessa fanns brittiskt deltagande. Den preussiska armén som är så legendarisk och utkämpade så många fältslag har bara fått tre titlar.

1600-talets stora konflikt var trettioåriga kriget som innehöll många stora fältslag. Men endast ett av dem har förärats en Ospreytitel (Lützen) medan de samtida inbördeskrigen på de brittiska öarna har fått 7 titlar.

Självklart begriper jag att Osprey är ett kommersiellt företag som helt logiskt väljer att ge ut de titlar som säljer bäst. Men jag kan inte låta bli att tycka att den anglosaxiska läsekretsen är väldigt provinsiell. Och i förlängningen ger detta en väldigt skev bild av världshistorien. Osprey har ju 68 böcker om hur britter och amerikanare utkämpade andra världskriget men ryssarna som gjorde grovjobbet får tillsammans med fransmännen dela på bara 17 böcker. Så Osprey utmanar inte direkt föreställningen att kriget avgjordes i Normandie istället för på östfronten.

Nåväl, nu får jag sluta klaga på Osprey. Jag är ändå nöjd med det lilla jag får och jag kommer såklart att köpa boken om Ramillies. Sinom tid hoppas jag också få reda på vilken typ av ”masterpiece” Osprey anser att slaget vid Oudenaarde var…

Publicerat i Litteratur | 12 kommentarer