Belägringen av Danzig 1734
Polska tronföljdskriget som utkämpades 1733-35 är ett av de mindre kända krigen, men kan betraktas som en epilog till både spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget. Med undantag för Storbritannien, Nederländerna och Sverige som höll sig undan detta krig var det i princip samma alliansförhållanden som gällde och flera kända ansikten återkom.
Kriget bröt ut som en följd av att Karl XII:s gamle fiende August den starke dog 1733. Sonen med samma namn gjorde då anspråk på att efterträda honom, men det sachsiska styret hade inte varit särskilt populärt i Polen så en majoritet av polackerna valde istället att välja Stanislaw Leszczynski som kung för andra gången. Polackerna blev dock varse att under 1700-talet var det inte längre de som bestämde vem som skulle bli deras kung. Stanislaws ställning som svärfar till den franske kungen och gammal bundsförvant till Karl XII gjorde honom oacceptabel för Österrike och Ryssland som med vapenmakt fördrev Stanislaw från Polen och insatte August III som kung istället.
Frankrike svarade med att förklara krig och tillsammans med Spanien och Savojen attackerade de Österrikes besittningar i Italien. Offensiven leddes av den över åttio år gamle marskalk Villars som hade varit Ludvig XIV:s skickligaste fältherre under spanska tronföljdskriget med segern vid Denain 1712 som främsta merit (och som var den egentlige segerherren i slaget vid Malplaquet 1709 trots att det slaget formellt sett var ett franskt nederlag). Kraftigt underlägsna så kollapsade det österrikiska försvaret i Italien.
Längs vid Rhen där den gamle veteranen Eugen av Savojen ledde de kejserliga trupperna var läget mer stabilt. Men bristen på pengar gjorde det svårt för Österrike att hålla stånd mot det franska trycket. Österrikiska förhoppningar om att Storbritannien och Holland skulle hjälpa till som de hade gjort i tidigare krig blev inte infriade. Frankrike hade klokt nog avstått från att angripa Österrikiska Nederländerna för att inte oroa sjömakterna som därmed undvek att infria sina avtalsförpliktelser gentemot Österrike genom att hävda att dessa inte gällde eftersom det var Österrike som hade startat kriget. I det läget var Österikes enda återstående hopp Ryssland. Men ryssarna var nöjda med att ha förhindrat Stanislaw från att bli polsk kung och var nu mer intresserad av ett krig mot Osmanska riket. Enligt avtal skulle Ryssland bistå med 30 000 man till Österrikes försvar men ryssarna lyckades pruta ned det till bara 13 000 man och villkora det med krav på österrikiskt deltagande i det kommande kriget mot Osmanska riket.
Eugen av Savojen som numera var både fysiskt och mentalt skröplig ansåg det vara utsiktlöst att fortsätta kriget. Lyckligtvis var den lilla hjälpkår som ryssarna skickade trots allt tillräckligt stor för att oroa fransmännen som därför ansåg att det var bäst att avsluta kriget medan man stod på topp. En preliminär fred slöts 1735 som sedan bekräftades 1738 då det formella fredsavtalet slöts. Enligt detta skulle August III förbli kung över Polen och Stanislaw Leszczynski fick som kompensation hertigdömet Lothringen. Österrike förlorade södra Italien som blev ett självständigt kungadöme styrt av en sidogren av det spanska kungahuset och Savojen fick en remsa av hertigdömet Milano. Endast Österrikiska Nederländerna och Milano-Mantua återstod därmed av de landvinningar som Österrike gjorde under spanska tronföljdskriget
Det polska tronföljdskriget hade kunnat bli ett bra tillfälle för ett revanschkrig från svensk sida och Sverige hade även blivit uppvaktad av Frankrike om ett deltagande. Arvid Horn som var den starke mannen i Sverige höll dock landet utanför kriget till riksdagsoppositionens stora irritation. 1738 störtades dock Arvid Horn och hattpartiet tog makten i Sverige. Några år senare fick de också sitt efterlängtade revanschkrig som slutade i ett fiasko. Den svenska arméns var nämligen i ett uselt tillstånd och inte förmöget att upprepa bravaderna i det stora nordiska kriget. Som gammal veteran från det kriget och Sveriges starke man under två decennier så var Arvid Horn troligen väl medveten om (och ansvarig för) det dåliga tillståndet, vilket bör förklara hans ovilja till att ställa upp för Stanislaw. Istället skickade han pliktskyldigt 330 man från Drottningens livregemente i Stralsund som rikskontingent från Sveriges tyska provinser till den kejserliga armén vid Rhen (danskarnas hjälpkår var dock betydligt större, 6 195 man).
Stanislaws comeback som polsk kung varade bara knappt två år och större delen av den tiden var hans ”rike” begränsat till den belägrade staden Danzig. Lothringen fick han dock styra över i nästan 30 år innan han dog 88 år gammal 1766. Stanislaw hade under sin exil mellan de två kungaperioderna överlevt flera sachsiska mordförsök. Men det var varken sachsare eller hög ålder som till slut dödade honom. Han gjorde nämligen misstaget att somna framför en öppen brasa varpå gnistor antände hans kläder och orsakade så svåra brännskador att han dog ett par dagar senare.
Stanislaw Leszczynski 1677-1766 (blev tydligen med tiden tämligen fet)
