Karolinerbloggen | Blogg om historia, tennsoldater och senaste nytt på Tacitus

Gredelina dragonfanor med mera

Postat den 8 mars 2015 av Örjan Martinsson

Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin

Gredelin är en färg som jag och nog de flesta svenskar enbart förknippar med Elsa Beskows sagotanter. När den första boken om dessa tanter gavs ut 1918 var gredelin ett vanligt ord för lila. Men eftersom tanternas kläder var omoderna redan 1918, och än mer så när den sista boken kom ut 1947, blev ordet gredelin förknippat med gammalmodiga tanter och föll därför ur bruk bland trendkänsliga kvinnor.

Nåväl, på 1700-talet var det annorlunda och tydligen kunde man då beskriva militära fanor som gredelina. Jag har nämligen fått ett mejl från Magnus Lindskog som innehåller väldigt intressanta brevavskrifter. Han har varit inne och kikat på Karl XII:s brev till Magnus Stenbock som förvaras i Ericsbergsarkivet, och upptäckt att Dückers dragonregemente skulle ha haft gredelin färg på sina ”standar”. Denna upptäckt och andra uppgifter från samma arkiv om de tyska dragonregementena i Karl XII:s armé är riktiga fynd eftersom det enligt Bertil Wennerholms bok ”Emporterade troféer” (sid 32) inte finns något känt svenskt källmaterial om dessa regementens fanor.

Vår kunskap om de tyska dragonregementenas fanor har hittills varit helt och hållet baserat på ryska beskrivningar av troféerna som de tog i Ukraina. I stort sett skiljer sig inte dessa från vad Magnus Lindskog hittade i Ericsbergsarkivet. Stenbocks/Hielms dragoner hade gula fanor och Taubes dragoner hade blå fanor. Men Dückers dragoner hade enligt ryssarna körsbärsröda fanor trots att breven från Karl XII visar att han hade tänkt sig gredelina fanor för detta regemente.

Så hur ska skillnaden körsbärsrött/gredelint i källorna förklaras? Ja, till att börja med så kan man inte vara säker på att den färgnyans som Karl XII hade beordrat faktiskt blev den som de nya fanorna fick. Sedan kan blekning också ställa till det så att den ursprungliga nyansen blev en helt annan efter några år. Men det skulle också kunna vara så att körsbärsrött/gredelint är olika tolkningar av samma färg. Visserligen kommer ordet ”gredelin” från franskan och betyder ”lin-grå”. Det borde alltså ursprungligen ha syftat på en grå nyans som går åt det lila hållet. På bilden ovan är också tant Gredelin klädd i en gråaktig lila klänning som knappast skulle kunna uppfattas som en röd nyans. Men konsulterar man Svenska akademins ordbok så beskrivs gredelin faktiskt som ”violett (lila); rödviolett”. Det verkar alltså vara fullt möjligt att körsbärsrött och gredelint kan ha syftat på samma färgnyans. Särskilt om man tänker på att körsbärsrött är en mörkare röd nyans än hallonrött som ryssarna också använde sig av när de beskrev troféer.

Nedan följer de brevavskrifter som Magnus Lindskog skickade mig och som behandlar de tyska dragonregementena. Dessutom finns det ett brev som handlar om uppsättandet av ”Grenadjärerna till häst” (vilket sedan blev Franska dragonregementet)

[Stenbocks dragoner (senare Hjelms dragoner)]

N:o 60
General Majoren Stenbock har utaf
dhe medell som här utj Elbingen up-
bäres att låta förfärdiga för
sitt i nåder anförtrodde Dragone
Regemente Åtta stycken Dammasch
Estandarer hwaribland ett hwitt
Dammask dhe andra guhla med
guhla och gull silkesfrantzar ock
banderoler, förgylta spetzar och be-
slagna stänger, jämwähl Ett par
Dragone puukor med samma slagz
guhla dammask puukfahnor, som
aoch sexton Dragone trummor
blå och guhla anstrukna. Datum
Elbingen d 6 December A:o 1703
Carolus
[Sigill]

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/291, bildid: A0040372_00254

***

[Elbings brandskatt finansierar ”Estandarerna” m.m.]

N:o 58
Genral Majoren Stenbock har att
upbära så många penningar af
staden Elbingens pålagde brandskatt
till det Dragone Regementetz up-
rättande, som wij honom förme-
delst wår capitulation i nåder
updragit och sådant wijd des upbörd
att annotera. Elbingen d 6 De-
cember A:o 1703./.
Carolus
[Sigill]

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/291, bildid: A0040372_00252

***

N:o 64
Dett befalles general majoren
Stenbock att låtta förfärdiga för
de twenne Regementer Dragoner wij i
nåder anförtrott öfwerstarna
Tauben och Dykert att uprätta så-
dana standarer och pukor, samt puk-
fanor och trummor som wij Eder be-
faltt låtha förfärdiga för Edert i
nåder anförtrodde Regement.
observerandes att den förras Es-
tandarder blifwa blå med gull och
silkes frantz och den senares
gredelin medh sijlwer och silkes
frantzar; Elbingen d: 13 december
A:o 1703
Carolus

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/291, bildid: A0040372_00260

***

Här fanns även ett dokument om uppsättande av Grenadjärerna till häst (senare Franska dragonregementet):

”Carl med Gudz Nåde /…/

Wår ynnest ock nådige benägenheet med Gud Alzmektig; Troo Mann ock Tienare Ge:ral Lieutenant ock Director så och General Krigs Commissarie. Såsom Wij med Öfwersten Albrecht Otto von Hagen hafwa capitulerat om et Grenadier Regementes uprättande till häst, bestående af 600 Mann och 18 Corporaler uti 6 Compagnier fördehlte med där till hörige öfwer och under Officerare giort sådane Conditioner och wilkor som hos fölliande copia af sielfwa Capitulationen utwijsar; Altså och emedan honom till Qwarter för Regementet den Wilniske, Trokiske och Caueriske Districterne äre anwijste därsammastädes at upbära den allaredan påbudne men ännu innestående contributionen och däraf unfå så wäl wärfningzpenningarne som förplägningen för Regementet; Ty är hermed till Eder Wår nådige befallning, at I icke allenast meddela bemelte Öfwerste Albrecht Otto von Hagen öpne ordres och tillstånd at infordra Contributionen uti bem:te districter utan och tillordne honom en Commissarius som han är nögd med, hwilken skall hafwa at upbära medlen ock dem till Öfwersten att utlefwerera, samt för altsammans giöra richtig rede och räkning, hwarmed Wij befalle Eder Gud Alzmektig nådeligen. Jaroslovice den 13 Junij 1706.
Carolus

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/292, bildid: A0040373_00132 ff

Enligt Lewenhaupts Karl XII:s officerare: ”von Hagen, Albrecht Otto, överste för ett värvat grenadierreg. till häst 1706 13/6; död s.å. 17/11 i Wien, ihjälstucken av generaladjutanten Frans Knorring. Utförlig berättelse härom finnes i Riksarkivet, revisionsakter, duellmål”

__________________________________________________

Även Bengt Nilsson har varit flitig och har apråpå diskussionen om karolinska harnesk skickat följande uppgifter som han har fått från Tartu:

Rijga Slotz Artollerie Archlie och Rustcammar Rächningh Pro A:1701(und Kobronschantz)

I den upptas ”Drabantharnesk”, ”Pikenerarharnesk, rygg- & bröststycken”, ”Ryttarharnesk” och ”Soldatharnesk, rygg och bröststycken”

Drabantharnesk: 200 hade kommit över från Stockholm och utkvitterades av en drabant.

Pikenerarharnesk, rygg- & bröststycken: 2 487 (överförda från motsvarande bok 1700 och vidare överförda till boken för 1702)

Ryttarharnesk: 1 269 (överförda från motsvarande bok 1700 och vidare överförda till boken för 1702)

Soldatharnesk, rygg & bröststycken: 2 201 (överförda från motsvarande bok 1700). Av dessa användes 55 för diverse ändamål, t.ex. beslag på en dörr i kruttornet på Kobron skans. Resten (2 156) fördes över till 1702.

Publicerat i Fanor & standar (källtexter), Färger, Vapen & harnesk | 12 kommentarer

Slaget vid Ramillies

Postat den 2 mars 2015 av Örjan Martinsson

I höstas tipsade jag om den nya ospreyboken om slaget vid Ramillies och för den som ännu inte har köpt den så kan jag varmt rekommendera er att göra det. Detta är inte en bok som enbart presenterar gammal skåpmat i ett lättillgängligt format, utan författaren Michael McNally har gjort egen forskning om slaget och passar på att avliva en stor myt om detta slag. Dessutom hade detta ganska anonyma slag i Flandern faktiskt svenskt inslag på båda sidorna.

Bakgrundshistorien till Ramillies är att efter 1704 års stora triumf vid Blenheim i Bayern (som avvärjde ett akut hot mot Österrike och tvingade fransmännen att evakuera södra Tyskland) så återvände Marlborough till Flandern. 1705 års fälttåg blev dock en besvikelse då en noggrant planerad offensiv gick om intet på grund av att en österrikisk armé som skulle samverka med Marlborough aldrig dök upp. Nästa år var dock planen enklare och Marlborough var fast besluten att inte missa ett tillfälle till att besegra fransmännen i ett avgörande fältslag. Vilket inte blev så svårt eftersom trots fransk svaghet så valde den franske befälhavaren Villeroi att söka upp fienden istället för att undvika slag. Detta var ett fatalt misstag som berodde på att Villeroi hade missuppfattat sina instruktioner. För att uppnå numerär paritet med Marlboroughs armé hade Villeroi dessutom nästan tömt fästningsgarnisonerna i Flanderna och detta innebar att många fästningar föll efter slaget.

Men nu till myten. Det brukar heta att Marlboroughs tillvägagångssätt när han vann sina slag var att först attackera fiendens flyglar för få dem att dra bort trupper från centern för att förstärka dessa. Därefter riktade han ett kraftfullt angrepp mot centern som fick fiendens linje att kollapsa och därmed var segern ett faktum. I ospreyboken ”Marlborough’s army 1702-11” används rent av slaget vid Ramillies för att illustrera just denna taktik. Men Michael McNally visar dock tydligt att attacken mot fransmännens norra flygel skedde mot Marlboroughs order. Han skickade flera adjutanter för att få en motvillig underbefälhavare att avbryta attacken och återgå till sina tidigare positioner. Marlboroughs plan var inte alls utstuderad på det sättet utan han riktade in sig på att attackera den södra halvan av den franska arméns slaglinje. Den inledande attacken allra längst ner i söder var mest till för att säkra flanken. Attacken i norr utfördes dock av de brittiska bataljonerna och Villeroi förväntade sig att Marlborough skulle använda sig av dessa i sin huvudattack. Så även om det inte var Marlboroughs avsikt så blev Villeroi vilseledd av attacken i den norra sektorn av slagfältet på just det sätt som brukas beskrivas som Marlboroughs klassiska taktik. Det hela påminner om när Oskar Sjöström avlivade myten om att Rehnskiöld planerade en kniptångsmanöver vid Fraustadt.

Men vad var det där om svenskt inslag då? Jo, när de brittiska bataljonerna attackerade den franska linjen i norr så stod ett regemente ledd av generalmajor Erik Sparre mitt i deras väg. Det var detta regemente som hade bildats av svenska krigsfångar efter slaget vid Fleurus 1692 och som sedermera skulle bli känt som Royal Suedois. Exakt hur många av dessa soldater som fortfarande tjänstgjorde 1706 (och hur många av dem som var etniska svenskar) vet jag dock inte. Men i oktober 1705 var 35 av 80 officerare svenskar. Erik Sparre hade varit chef för regementet sedan 1694, men 1703 hade han beviljats permission för att delta i stora nordiska kriget. Han fick då befäl över det pommerska infanteriregementet och deltog i belägringen av Thorn. Redan i november ådrog han sig dock en skada efter ett fall och fick permission från Karl XII varefter han snart fortsatte sin krigstjänst i Flandern.

På den andra sidan fanns det ett holländskt regemente som bestod av de svenska soldater som inte hade tagits tillfånga under pfalziska tronföljdskriget men som inte ville återvända hem efter krigsslutet. Det leddes av generallöjtnant Bengt Oxenstierna (son till kanslipresidenten med samma namn). Något tillfälle till kärt återseende mellan dessa veteraner från Pfalziska tronföljdskriget blev det dock förmodligen inte. Oxenstiernas mannar stred längre söderut och var inblandade i striden om den by som slaget är uppkallat efter.

Dessutom fanns det ett flertal holsteinska regementen på den allierade sidan och en del av dessa skulle ju 1714 träda i svensk tjänst. Sedan fanns det förstås även ett stort danskt inslag. Det danska kavalleriet hade en avgörande roll i slaget när de skickades in som förstärkning i den stora kavalleristriden i söder som innan danskarnas ankomst stod och vägde.

De danska regementena var uthyrda till sjömakterna under det spanska tronföljdskriget och jag har alltid trott att England och Holland betalade för dessa ur en gemensam kassa eftersom jag aldrig sett dem särredovisas på respektive land. Men i den här boken anger faktiskt McNally vilket land som betalade för vilket regemente:

England: Prins Carl, Oldenburgs infanteri, Holsteinska kavalleri, 2:a Jylländska, 3:e Jylländska, Württembergska kyrassiärer

Holland: Livgardet, Själland, Fyn, Württemberg-Öls infanteri, Livregementet till häst, 4:e Jylländska, 5:e Jylländska, 2:a Själländska, Württemberg-Öls dragoner.

Denna fördelning är inte bara av akademiskt intresse eftersom nya uniformer troligen kom från det land som betalade för dem. Dessutom lär officerarna ha haft livbindlar som angav ifall de var i engelsk (rött) eller holländsk (orange) tjänst.

Publicerat i Allmän historia, Litteratur | Lämna en kommentar

Arbete på hemsidan

Postat den 22 februari 2015 av Örjan Martinsson

Den här veckan har jag ägnat åt underhåll och översättning av hemsidan. Med anledningen av de föregående veckornas diskussion om de baltiska bataljonerna har jag gjort om min lista över den svenska arméns förband. Utöver tillägget av de ”extra” bataljonerna har jag även reducerat antalet kategorier och flyttat baltiska förband som fanns i de värvade kategorierna trots att de inte var värvade. Jag har dessutom lagt till Wrangels kombinerade regemente i listan. Det fanns inte med i Nordensvan & Höglunds förteckningar men jag upptäckte det i samband med att jag gjorde sidorna om slaget vid Stresow. Det hade bildats 1713 av indelta soldater som Stenbock hade lämnat kvar i Wismar eftersom han inte ville ta med sig de sårade efter slaget vid Gadebusch i tåget mot Tönningen. Detta regemente kom sedan att delta försvaret av Stralsund 1715 och gick under när den fästningen föll. Jag funderade även på att inkludera mindre garnisonskompanier som de i Arensburg på Ösel och i Kajana i Finland. Men jag avvaktar med det tills vidare. Och hur det än går med den saken så lär jag i framtiden komma att göra ytterligare revideringar av listan när jag får tillfälle att granska fler truppkategorier.

Sedan är översättningsarbetet med den engelska versionen snart klart. Det har gått i snigelfart och vid ett tillfälle har det rent av gått bakåt då jag av misstag råkade radera översatt material. Men nu är delen om Colours and Standards klar och sedan tidigare har jag färdigställt delarna om Armies och Battles and Sieges. Därmed är alla delar som jag har tänkt översätta klara (gallery-sektionen med tennsoldaterna tänker jag inte längre inkludera). Vad som återstår är lite finputs och presentationssidor som länkar ihop alla delar av det engelskspråkiga Tacitus.nu. Det kommer jag att göra den kommande veckan och därefter är det snipp snapp snut och jag kan då fokusera på annat som legat ogjort alltför länge.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

Acedia Press upphör (+ baltiska uniformer)

Postat den 15 februari 2015 av Örjan Martinsson

Lars-Eric Höglund har meddelat den tråkiga nyheten att han och Åke Sallnäs kommer att lägga ner verksamheten i deras förlag den 28 februari. De motiverar sitt beslut med att de båda tycker att de är för gamla för att fortsätta att driva förlaget. Så fram till slutet av februari kommer de att sälja ut lagret så långt det räcker. I fortsättningen får man sedan skicka sina bokbeställningar till Lars-Eric Höglund personligen. Så nu är det läge att skaffa deras uniformsböcker ifall man inte redan har gjort det.

Höglund meddelar också att ifall någon vill öppna förlag så är deras till salu.

Grenadjär och kompanifana vid Harriens regemente 1707

Baltiska uniformer

För att fortsätta på uniformstemat så kan jag även vidarebefordra information om de estniska regementenas uniformer som jag har fått från Kalle Kroon.

Med anledning av förra veckans inlägg om den baltiska lantmilisen (en term som Kalle Kroon ogillar då han anser att dessa förband bör likställas med svenska utskrivna regementen som till exempel Östra och Västra Skånska) så kontaktade jag Kalle Kroon för att räta ut en del frågetecken. Han skickade mig en stor mängd information som har resulterat i att jag har korrigerat det förra inlägget med röd text (missa inte heller vad Bengt Nilsson har bidragit med i kommentarfältet).

Även uniformsuppgifter var inkluderat i det material som han skickade mig och det fyller igen en lucka i Höglunds bok eftersom den innehåller väldigt få uppgifter om just denna typ av förband (Jag har lagt till översättningar av de geografiska namnen längst ned:

From my book pages 392-396

Land soldier of Viru county land regiment accordingly to announcement of chef W.H.Hastfer in 1701-

From rote peasants – Grey coat of vadmal with linen lining, blue cuffs and collar and blue laces made of line, breeches of leather, weaved stockings, hat with cord, camisol (waistcoat) of leather, shoes, gloves of leather, sword belt, bandolier belt.

Source: Estonian Archive of History, F. 1-2-35, l.243p-244.

Land soldier of Harju county land regiment in 1701

From rote peasants- Coat with yellow laces

Source: Swedish State Archive, militära samlingen, admin. Handlingar, M 759, von der Pahlen to king in 12 October 1701

Land dragoons of Järva county land regiment in 1701-1702

Weared also a collet given by the rote peasants from land – it was a ca 6 mm thick moose leather jacket for wearing a steel breast plate and defending somehow against sword cuts. Had flintlock muskets from 1702.

Source – Swedish State Archive, Estländska generalguvernementets kamerala arkiv vol 22.1.

Land soldiers of Harju (and Järva) land regiments in 1704-1705(and was weared also in 1706)

From Stockholm to Tallinn were sent grey coats with tin buttons, yellow cuffs and collar,grey breeches of cloth,black hat with button and litzguard(small piece of lace, that went from button over edge of hat into bottom of hat), grey stockings, black shoes, white cravats of line, two shirts- on of finer, one of robust line.

Source: Swedish State Archive, Livonica II, vol. 303.Statskontoret to W. A. Schlippenbach in 5 February 1705, Swedish Military Archive, Rullor 1706:10.

Land soldier of Harju county land regiment in 1707-1710

Was sent from Cloth Cammer(Klädkammaren), Stockholm in 1707 and weared until 1710:

Blue coat with yellow lining, tin buttons, yellow belt, blue stockings, black hat, had also flintlock musket with bayonet and sword, black musket belt, grenadiers with grenade bags

Non-commissioned officer of Harju county land regiment in 1707-1710:

Blue coat with blue lining, blue stockings.

Source: Palace Archive in Stockholm, Klädkammaren II. Reviderade räkenskaper C:32, 1707.Räkenskaper för K.M:ts och Kronans kläd- och kommisskammare,s. 438-439; Swedish Military Archive, Rullor 1710:16.

Soldier of mayor C.J. von Hüenes garrison battalion in Tallinn(remains of Järva, Viru and Läänemaa land regiments as a chore) in 1708-1710:

Flintlock musket,sword, bayonet, sword belt of yellow chamois leather with brass buckle, leather pockets with brass rings, black hat with yellow cord of cotton, blue coats with ten buttons, gloves of chamois leather, black hair wallet of line(for covering of hair pony tail in head), black cravats, shirts of line, breeches of buckleather, blue cotton stockings, stocking ties of chamois leather with brass buckles, shoes with brass buckles.

Corporals of von Hüenes battalion – all the same, but the hat was with silver galoon.

Drummer of von Hüenes battalion – painted drum, drum belt of chamois leather and with silver galoon, drummer and flutist – waist belt of chamois leather and silver galoon, black hat with silver galoon,blue coat with laces, gloves of chamois leather, black hair wallet of line, black cravat of line, shirt of line, breeches of buckleather, two pair of stockings- one blue, another yellow, stocking ties of camel hair with brass buckles, shoes with brass buckles, sword, and hirschfängen(short broad sword).

Non-commissioned officer of von Hüenes battalion– had a pike with cross section(Kurzgewehr) painted in blue, black hat with silver galoon, waist belt of moose leather, gloves with silver galoons, hair wallets of black line, breeches of buckleather, two pair of stockings- one blue, another yellow, shoes with brass buckles coated with silver, blue coats with tin buttons and with silver galoons around the button holes, stocking ties of white camel hair with silver-coated buckles.

Source: Swedish Military Archive, Generalmönsterrullor 1708: C. J von Hüenes battalion, Rullor 1710:15

Land soldier of Pärnu land battalion in 1702 – part of soldiers wore white( as grey vadmal was not accessable), part of soldiers wore grey coats. Had partly flintstone muskets in this year.

Source: Latvian Historical Archive, F. 7349, A.1,L 322, p.40- Chef Wolffelts letter from Pärnu in 9 May 1702

Land soldier of Viljandi land battalion in 1702 – brown coat with blue laces and tin buttons.

Source -sames as above mentioned.

Land soldiers of Põltsamaa land battalion in 1702 – had flintstone muskets

Source: Swedish State Archive, Schlippenbachs samlingen, M 1412, C.G.Skytte to W.A. Schlippenbach, 19 October 1702,and M 1414 B.W. Taube to Schlippenbach, a memorial from 23 August 1702 about Põltsamaa land battalion

Land soldiers of Valmiera land battalion in 1703 – had flintstone muskets

Latvian Historical Archive, F.7349-A.3,L 62,l 140

Carl von Mengdens infantry regiment (latvian land battalions of Cesis, Aluksne and Turaida as a core), accordingly to Mengdens order in 1704 –

Soldiers – blue coat with yellow lining and tin buttons, breeches of blue cloth with line lining, one battalion had grey, another yellow stockings, cravats,shoes, Drummers had laces, Drummers, non-commissioned officers, provosts, and vebels had blue stockings. Grenadiers had grenadier caps.

Source: Swedish State Archive, militära samlingen, admin. handlingar, M 759, C von Mengden in 11 November 1704.

Estonian land dragoon in 1700-1701:

Accoringly to official order:

Dragoons – breeches of leather, waistcoat of leather(reached until to knees) with brass buttons, coat of dark(NB!)grey vadmal reached until to knees after swedish manner(NB!), and with small blue cuffs(NB!) blue laces, flat ten buttons and robust line lining, greased boots with spurs, yellow sword belt with brass buckle, black hat, black greased pocket, leather gloves, three shirts,pouch of line, flintlock musket, one pair of flintlock pistols with black pockets, carabin belt and sword.

Source: Estonian Archive of History, F. 1-2-35, l.170p-171.

Livonian land dragoon in 1700-1701

Accordingly to order:

Grey coat with yellow lining,grey cuffs, 12 pair of button holes with yellow laces, pockets as cuffs with three pairs of buttons decorated, two fingers wide collar lined with yellow line, brass buttons,on the back side of coat two pair of laces without buttons, on the both shoulders a flap of the same material as coat,lined with yellow line and fasted with button. Waistcoat of leather, breeches of leather with brass buttons. A karpus of grey cloth with yellow lining and brass buttons over the top of karpus and with yellow lace and with a yellow braid in the middle of the top of karpus. A cape of grey cloth with yellow lining fasted with a hook. Two pairs of cotton gloves, stockings and socks? One pair gloves of mooseleather. Two shirts, two yellow cravats. One pair of shoes. One pair well greased boots with falselegs, tinned spurs and round buckles. One breast patch of sheep leather (for wearing a steel breast plate, but also for a more proud apperance).

One good and strong and well shoed horse. One saddle with saddlecloth and double flaps, halter, double bridles, with two pistol pockets and runners. Saddlecloth of yellow cloth, embroided with green line cloth. Ride pocket, haversack, horse curry-comb, horse blanket, horse headsack.

A powder-horn, good flintlock musket, flintlock pistols, yellow pistol locker, three pair Flintstones, A moose leather carabin belt with hook. A good sword with yellow and green sword lace.Sword belt of moose leather, pocket with brass button. A haysack and nightcap. An ammunition pocket with big ring of brass and three fingers wide belt made of moose leather, with brass button and and backplate. One bullet pocket with belt.

Source: Gadebusch, Fr. Livländische Jahrbücher. Dritter Theil. Zweyter Abschnitt von 1661 bis 1710. Anhang von 1698 bis 1710. Riga, 1782, S. 135-136.

Land dragoons of Saaremaa in 1704:

Land dragoon and grenadier had blue coat with yellow lining and brass buttons, blue cape with yellow lining, waistcoat of leather, breeches of leather, hat with cord, boots, spurs, saddle with flintlock pistols, ammunition pocket and flintlock musket and sword. Grenadiers had also everybody four bayonets.

Musicians: Oboe players and drummers had blue coats with laces and brass buttons and yellow lining, leather breeches, hat with cord, boots, spurs, and two cravats- one white, one black.A saddle with pistols

Non-commissioned officers had blue coat with silver-plated buttons and button holes trimmed with camel hair. Leather breeches, hat with silver galoon, boots, spurs, stockings, cravats, leather gloves, saddle with pistols, belt with silver-plated buckle, flintlock musket, ammunition pocket.

Source: Swedish Military Archive, Generalmönsterrullor 1704- Öselska land-dragoner.

Viru = Wierland
Harju = Harrien
Järva = Jerven
Läänemaa = Wiek
Pärnu = Pernau
Viljandi = Fellin
Põltsamaa = Oberphalen
Valmiera = Wolmar
Cesis = Venden
Aluksne = Marienburg
Turaida = Treyden
Saaremaa = Ösel

Ytterligare uppgifter som Kalle Kroon förmedlade till mig i januari 2025:

”Jag har hittat uniformbeskrivningen för Nyggienska, Oberpahlenska och Dorptska landbataljoner från år 1701. Rocken var grå vadmal med 12 st. tennknappar, med krage och uppslag i ”coleur Kirsy,” m.a.o. djupröd som jag förstår. Fellinska landbataljon hade bruna rockar med blå krage, uppslag och litsor. Jag skulle gärna placera dessa litsor kring knapphålar som det kom ut ur en mycket omfattande beskrivning av livländska lantdragonens uniformbeskrivning. Liknande blå litsor hade även Wieriska lantregemente under 1701 och gula litsor användes vid Harriska landregemente under 1701.”

Publicerat i Uniformer, Övrigt | 5 kommentarer

Den baltiska lantmilisen

Postat den 8 februari 2015 av Örjan Martinsson

När stora nordiska kriget bröt ut försvarades de baltiska provinserna av 6 500 värvade soldater (plus Österbottens regemente och delar av Åbo och Nylands regementen). Några estniska och livländska motsvarigheter till landskapsregementena i Sverige och Finland fanns inte. Tidigare erfarenheter med att rekrytera estniska och lettiska bönder hade inte varit lyckosamma och de baltiska provinsernas bidrag till krigsmakten skedde främst via värvning i de tyskspråkiga städerna. I en kunglig förordning från den 10 januari 1701 togs dock beslutet om att med utskrivning sätta upp en lantmilis som påminde om de svenska och finska landskapsregementen. Mycket tyder också på att avsikten var att dessa skulle bli permanenta förband och därmed en förlängning av indelningsverket in på baltisk mark. Fast med undantag för en artikel skriven av Kalle Kroon i KFÅ 2006 så verkar det finnas väldigt lite skrivet om denna lantmilis som kämpade i stark motvind på den baltiska krigsskådeplatsen och vars sista rester försvann 1710.

Efter att ha kontaktat Kalle Kroon har jag med röd text korrigerat detta blogginläggs uppgifter i efterhand.

I Estland sattes fyra regementen upp i landskapen Jerven, Wierland, Wiek och Harrien med en sammanlagd styrka på 4 000 man (en annan kopia av förordningen anger dock 5000 man). Den faktiska styrkan på regementena när de bildades var i själva verket 500, 700, 800 respektive 1000 man. Dessa ska ha råkat illa ut i samband med belägringen av Narva 1704 och resterna av de tre förstnämnda ska ha använts till att skapa Stabsmajoren i Revals bataljon (formellt värvat, men alla soldater var före detta utskrivna). Enligt Kalle Kroon skedde denna sammanslagning på grund av att den ryska ockupationen gjorde det omöjligt att återuppsätta regementena. Men i en annan KFÅ-artikel av Leif Törnquist från 1992 uppges det att Jervens och Wieks regementen faktiskt blev återuppsatta och att Wierland slogs ihop med Jerven. Vilket borde tolkas som att en återuppsättning blev möjlig, men först efter bildandet av den Revalska bataljonen. Wierland som är det östligaste landskapet i Estland verkar dock till större delen ha blivit permanent förlorat för de svenska myndigheterna efter Narvas fall. Regementena blev inte återuppsatta efter Narvas fall utan det var endast Harrien som överlevde fram till 1710. Jerven och Wierland slogs samman före Narvas fall.

Ösels bidrag till lantmilisen var en bataljon på 500 man som sattes upp 1702. Stammen utgjordes av soldater som hade värvats före kriget (de 50 man som utgjorde Arensburgs garnison?). Enligt Höglund blev regementet senare värvat och ingick i Lewenhaupts armé vid Ljesna. Endast 75 man lyckades ansluta sig till huvudarmén och de insattes i Västerbottens regemente. Det var Arensburgs garnison som bildade stam men bataljonen blev aldrig värvad.

I Livland var det tänkt att fyra lantmilisregementen skulle sättas upp (Riga, Wenden, Dorpat och Pernau) med sammanlagt 4 000 man. Generalguvernör Erik Dahlberg var dock mycket skeptisk till denna idé, troligen beroende på tidigare dåliga erfarenheter av att värva lettiska bönder till Rigas garnisonsregemente. Dessutom hade södra Livland blivit härjat av den sachsiska armén. Han lyckades därför sänka antalet utskrivna män till 3 212 och istället för fyra regementen lät han organisera dem i fristående bataljoner som var endast 300 man starka. Det sista motiverades av att det skulle bli lättare att hantera manskapet i mindre enheter (Enligt Nordensvans artikel i KFÅ 1916 skulle bataljonerna trots sin storlek bestå av sex kompanier).

Nu kommer vi dock till en fråga som har vållat mig huvudbry, hur många livländska lantmilisbataljoner sattes egentligen upp? I Höglunds bok går det att räkna till 11 livländska lantmilisförband, vilket också är vad Nordensvan har skrivit i KFÅ 1916. Summan 3 212 man fördelat på 300 man starka bataljoner tyder dessutom på att det borde ha varit högst 11 bataljoner. Nordensvan uppger dock i KFÅ 1920 att ytterligare tre lantmilisbataljoner var planerade men att han inte hade några uppgifter om dem (Marienburg, Sagnitz och Nyggen). Det har däremot Leif Törnquist som i KFÅ 1992 räknar upp 14 livländska lantmilisbataljoner. Fast ingick verkligen dessa extra tre bataljoner i summan 3 212 eller tillkom de senare när södra Livland kunde anses ha återhämtat sig?Siffran 3 212 man var bara ett teoretiskt förslag. I verkligheten sattes 13 livländska bataljoner av varierande (och inte helt känd) storlek upp.

Enligt Törnquist sattes alla lantmilisbataljoner upp 1701 medan Nordensvan har en mer utdragen tillkomsthistoria (1701-1704) och under den perioden hann flera bataljoner försvinna, så det är oklart ifall alla 14 bataljoner existerade i ett färdigt skick samtidigt.

De första bataljonerna som försvann var i samband med Marienburgs fall 1702 då ~~Wendens, Treydens~~ och Kokenhusens lantmilis förlorades. Enligt Törnquist upplöstes Wolmar och Walks bataljoner 1702 eller 1703. Nyggens bataljon bildade 1703 stam i en värvad bataljon under Wrangels befäl och tillsammans med Oberphalens, Dorpats och ~~(sannolikt) Sagnitz~~ lantmilisbataljoner förlorades de vid Dorpats fall 1704. Pernaus, Fellins och ~~Marienburgs~~ bataljoner slogs 1703 samman för att bilda ett värvat garnisonsregemente i Pernau (von Schwengelns regemente). ~~Rigas bataljon~~ blev 1703 stam i ett värvat regemente under von Mengdens befäl (1000 man enligt värvningspatent från 1704). Någon Riga-bataljon sattes aldrig upp, det var istället Wendens, Treydens och Marienburgs bataljoner som användes till stam för von Mengdens regemente. Enligt ett annat värvningspatent från 1704 skulle den Tirsiska bataljonen utökas till 500 man, men 1705 sattes den in i von Mengdens regemente.

Efter Dorpats fall hade sålunda hela den livländska lantmilisen försvunnit och dess rester var från och med 1705 samlade i två värvade regementen: Pernaus garnisonsregemente och von Mengdens regemente. De skulle i sin tur gå förlorade 1710 när Pernau och Riga föll till ryssarna. Systemet med utskrivna provinsiella förband hade, åtminstone i Livland, misslyckats. Kvaliteten på utrustningen var låg och såväl manskap som befäl var ovana vid krigstjänst. Och Höglund har i sin bok färgstarka citat om hur lantmilisen var till mer besvär än nytta. Under de första åren var också deserteringen mycket omfattande, varför komplettering genom värvning var nödvändig. Men från och med 1703 skedde, enligt Kalle Kroon, en märkbar minskning av deserteringen och detta lär väl ha bidragit till en stabilisering av de estniska förbanden. För de livländska förbanden verkar det däremot ha varit för sent att rädda dem då. Den nye generalguvernören Carl Gustaf Frölich synes ha verkat i sin företrädares anda och avvecklat lantmilisen.

Publicerat i Stora nordiska kriget | 22 kommentarer

Karolinska harnesk

Postat den 1 februari 2015 av Örjan Martinsson

Karl XII med harnesk under rocken framför ryttare med harnesk utanför rocken.

Idag är det årsdagen av kalabaliken i Bender men trots det kommer det här inlägget att handla om något annat, nämligen harnesk. En av skillnaderna mellan vanligt kavalleri och dragoner är ju att de förra skulle ha harnesk på sig. Och den svenska arméns kavalleriregementen hade också harnesk även om dessa inte var särskilt populära. Eftersom Höglunds bok innehåller ganska få omnämnanden av harnesk och karolinska ryttare sällan avbildadas med sådana i illustrationer så har jag hela tiden antagit att de var ganska ovanliga under fälttågen. Men så var inte riktigt fallet. En tråd på Leauge of Augsburg, förvisso föranledd av uppgifter från en opålitlig källa, fick mig att kontakta Anders Larsson och Bengt Nilsson för att ta reda på vad de visste om harnesk, vilket gav mig en bättre bild av läget. De mesta av det de meddelade har jag redan publicerat i den aktuella tråden, men det kan ju vara bra att ha citaten tillgängliga på originalspråket också, så här följer den svenska versionen.

Angående harneskens impopularitet så skrev generalmajor Adam Horn, som var chef för kavalleriet under sjuårskriget, den 3 december 1759 följande rader om detta kroppsskydd (som hade varit av samma modell i den svenska armén sedan 1680-talet)

”Efter vilken modell de uråldriga harnesken blivit tillverkade, kan jag icke uträkna. Efter människokroppen var ingen liknelse att de blivit passade, ty av de tusen, som tillhörde mitt regemente, hade intet funnits, som icke efter tvenne dagars bruk sårat karlen på något ställe. De flesta äro för korta, avsedda för tjocka magar och smala bröst”.

Källa: Blanka vapen och skyddsvapen 1932, J. Alm s. 269. (Alm anser dock till skillnad från Horn att dessa harnesk var gjorda för personer med ovanligt smala midjor)

En person som faktiskt deltog i stora nordiska kriget, Johan Stenflycht (född 1681), beskrev harnesken på följande sätt:

“Då vi tågade mot Kraków var jag sålunda förste korpral vid första kompaniet i Östgöta kavalleri. Hela tiden var jag dock tvungen att bära harnesk. Eftersom jag var ung hade jag svårt att bära denna tunga börda. När vi skulle ta oss över en flod till häst blev jag så varm i mitt harnesk att jag kastade mig i vattnet. Många av kyrassiärerna följde då mitt exempel. Man utredde händelsen och kom underfund med vem som var initiativtagaren. Jag fick arrest. Jag ursäktade mig med att jag visserligen klarade av bördan av ett harnesk, men jag var även beredd att visa mitt mod utan harnesk. I den senaste bataljen hade jag lagt märke till att många av dem som stupat burit full mundering. Harnesket hade inte skyddat Hertigen av Holstein från att bli dödad. Det hela utmynnade med att jag blev förlåten, alla harnesken kasserades och transporterades på floden från Kraków till Warszawa. Därefter såg man inte mer några harnesk i Polen”.

Källa: Stenflycht, Johan. Minnen från det stora nordiska kriget. Karolinska förbundets årsbok 2012 s.161-162.

Stenflychts uppgift kan dock inte vara riktig eftersom det finns gott om belägg om harnesk i Polen även efter denna händelse. Låt vara att de hade en anmärkningsvärd förmåga att försvinna. I Josef Alms bok står det till exempel att Södra Skånska förlorade 354 harnesk enbart under 1703 och att de året efter bara hade en handfull kvar. Det troliga är att de råkade ut för samma öde som det harnesk som tillhörde Östgöta kavalleriregementes överste. Under slaget vid Warszawa 1705 kastade han sitt harnesk i backen på grund av den starka hettan. I Oskar Sjöströms bok om slaget vid Fraustadt nämns det även att Norra Skånska förlorade 83 harnesk trots att bara en officer och åtta meniga stupade.

Trots harneskens impopularitet så fortsatte Karl XII med att beställa nya harnesk som ersättning för förluster. I ett brev till Krigskollegium den 10 Januari 1707 beordrades de att skicka 991 värjor, 974 par pistoler, 983 karbiner och 1 000 harnesk till Norra Skånska (som hade drabbats hårt av slaget vid Kalisz). För rekryteringen till Smålands regemente hade under 1706 beställts 136 värjor och endast 13 harnesk. Kan det låga antalet harnesk syfta på att de inte hade använts och därmed inte kunnat förloras, eller på att smålänningarna tog bättre vara på sin utrustning? Året efter begärdes dock 213 harnesk och nästan alla var avsedda för två kompanier (Växjö och Sunnerbo) som uppenbarligen hade blivit av med nästan samtliga harnesk.

Men sedan skedde tydligen en omsvängning, för år 1711 skrev harneskfaktoriet i Arboga följande:

K.M:t har alltid varit mycket nöjd att Kav. kunnat förses med dessa skottfria harnesk-bröststycken. Helt harnesk har kostat 60 kmt och enbart bröststycke 30. Det har sagts att K.M:t i Altranstadt varit så mån om att ryttarne skulle ha harnesk, att om någon förlorade sitt harnesk, skulle han straffas m. spö och hans avlöning innehållas. Men sedan några år har inga harnesk rekvirerats varför hantverkarna lidit nöd, flera ha slutat och nu återstår blott 8 mästare och 3 gesäller. Detta faktori är troligen det enda i Europa som kan göra så goda harnesk men det hotas nu m. undergång. Begär därför att rusthållarna åläggas betala 16 kmt/harnesk för 20 st/år vid varje komp.

Källa: Krigskollegium 2 oktober 1711 s. 15 (2057).

Deras begäran verkar dock inte ha beviljats eftersom denna notis skrevs fem år senare:

”Harneskmakarna i Arboga ha efter ett långt uppehåll fått beställning på 400 Harnesk”.

Källa: Krigskollegium 1716 Sid 17 (1981)

Det verkar därmed som om kungens frånvaro (i kombination med ekonomiska trångmål?) ledde till att man slutade dela ut harnesk till kavalleriregementena. Att det var Karl XII som var den drivande kraften till att de impopulära harnesken bibehölls stöds också av att det inte tycks finnas några uppgifter om harnesk i Lewenhaupts armé.

Drabanterna 1701. De hade inga harnesk när de drog ut i fält 1700 men fick sådana året efter.

Med detta återstår då den för en tennsoldatsmålare så viktiga frågan huruvida harnesken bars över eller under rocken. Svaret på den frågan verkar det dock inte vara någon som vet säkert. Målningar visar båda varianterna (som synes av de bilder som ingår i detta inlägg). Anders Larsson, som själv har haft på sig harnesk i reenactment-aktiviteter, har uppgett att han tycker att det är naturligast att harnesket under rocken om det bara omfattar bröststycket, men över rocken om det är frågan om full kyrass med även ett ryggstycke. Detta verkar för mig som ett troligt tillvägagångssätt som skulle kunna förklara de motstridiga bilderna.

Men eftersom det just nu bara finns formar med ryttare utan harnesk så är det hela än så länge bara en akademiskt fråga. Visserligen kan man använda ”Garde de Corps”-formarna från Prince Augusts Rossbachserie, fast detaljerna på dessa är så otydliga att det inte syns att det är harnesk (dessutom hör inte hattarna hemma i det stora nordiska kriget). Men eventuellt kan de kommande kavalleriformarna i Prince Augusts nya sjuårskrigsserie vara av intresse. Så det finns anledning till att avvakta med att göra karolinska skvadroner.

Publicerat i Vapen & harnesk | 4 kommentarer

Adelsfanans uniform hösten 1709 – del 2

Postat den 19 januari 2015 av Örjan Martinsson

Lars-Eric Höglund kommenterade förra veckans inlägg om adelsfanans uniform. Hans uppgifter om silvergaloner kommer från generalmönsterrullorna och är en beskrivning av den uniform som faktiskt bars medan den källa som Anders Larsson hittade ju bara är ett förslag till uniform. Av detta kan vi sluta oss till att man från början hade tänkt sig en billigare uniform men att man i slutändan lyxade till det med silvergaloner på hatt och kappkrage istället för vitt.

Adelsfanan var faktiskt inte det enda regementet som råkade ut för detta i samband med återuppsättningen av armén efter Poltava. Defensionskommissionen ville nämligen spara pengar genom att låta de nyuppsatta regementena ha rockar av grå vadmal istället för blått kläde. Men mot detta protesterade flera regementschefer som hävdade att blå rockar var bättre för soldaternas moral då de skilde sig från bondekläderna. Dessutom argumenterade de mot tanken att det skulle vara en besparing att beställa grå vadmalsrockar istället för de vanliga klädesrockarna. Blått kläde var visserligen dyrare (3¼ daler kopparmynt per aln jämfört med 1½ daler för vadmal) men de var också mer slittåliga och varade därför längre. Defensionskommissionen lät sig övertalas och det blev därför en blåklädd armé som besegrade danskarna vid Helsingborg. Kanske hade Adelsfanans överste argumenterat på ett liknande sätt för att få sina silvergaloner.

Förra veckans inlägg nämnde också det annorlunda utseendet på rockens ficklock (klapparna) och Magnus Lindskog har varit vänlig och skickat en bild på hur de skulle se ut enligt specifikationen (linjalen är dock något som Magnus hade lagt ovanpå bilden…):

Slutligen kan jag nämna Hans Jacobsson skickade för några dagar ytterligare en katalog över tennsoldater till mig. Denna gång om tillverkarna som fanns före Prince August. Jag glömde bort att tacka honom så jag får väl göra det nu. Bilderna på de fabriksmålade tennsoldaterna är mycket fina och jag skulle gärna visa upp dem på bloggen men tydligen ska upphovsrätten till dessa bilder vara osäker. Men Hans har i alla fall gett mig rikligt med material för att jag ska kunna presentera en historik över tennsoldater på hemsidan som jag hoppas göra i framtiden (när jag är klar med en massa andra saker som jag också har tänk göra…).

Publicerat i Uniformer | 3 kommentarer

Adelsfanans uniform hösten 1709

Postat den 11 januari 2015 av Örjan Martinsson

Lite sent omsider publicerar jag utdrag ur en källa som Anders Larsson hittade i Lunds universitet (DLG Historiska handlingar 16:10 fol 175-185. 1709-10-04.) och tipsade mig om under julen. Närmare bestämt ett brev daterat från hösten 1709 som ingår i ätten De la Gardies samlingar. Det beskriver hur uniformen för den återuppsatta Adelsfanan skulle se ut och det är framförallt två saker som är intressanta med den beskrivningen.

För det första så avviker den från Lars-Erik Höglunds bok genom att galoner på hattar och kappkrage anges vara vita istället för av silver.

För det andra uppges ficklocken ha enbart tre knappar istället för de sju knappar som var det normala för den karolinska uniformen. Enligt Höglunds bok förekommer ficklock med tre knapphål även i Livregementets uniform 1700, men annars är detta något som förknippas med m/1756 som ersatte den karolinska uniformen.

Nedan följer det utdrag ur brevet som Anders Larsson har renskrivit. Jag har publicerat det som en bildfil eftersom jag annars inte har kunnat bevara textformatet i ett blogginlägg.

Publicerat i Uniformer | 7 kommentarer

Jag har 1 396 tennsoldater

Postat den 4 januari 2015 av Örjan Martinsson

Min årliga inventering av mina tennsoldater är klar och jag kan konstatera att samlingen under år 2014 har utökats med 52 tennsoldater (bestående av trumslagare och artillerister). Ingen stor ökning och jag missade 1400-gränsen knappt. Men det är ändå bättre än hela 2013 då jag inte målade klart en enda tennsoldat. Dessa två år har kännetecknats av stiltje på hobbyfronten och symptomatiskt för detta är att jag egentligen skulle ha skrivit detta inlägg i förra veckan, men jag var för trött för att räkna dem då. Förhoppningsvis blir det mer fart i seglen under 2015. Men jag har vid det här laget lärt mig att jag inte ska lova alltför mycket.

Publicerat i Statusrapporter | Lämna en kommentar

Prince Augusts formsortiment

Postat den 21 december 2014 av Örjan Martinsson

Jag har fått en tidig julklapp av Hans Jacobsson. Med anledning av mitt blogginlägg för två veckor sedan om Prince Augusts 900-serie så skickade han ett egenhändigt kompendium om Prince Augusts formar som täcker in perioden 1958-98. I den skildras hela Prince Augusts historia och årtal för tillverkningen av varje enskild form anges.

Av denna kronologi framkommer att de första fyra infanteriformarna kom ut 1986. Form 905 plus kavalleriet och de fyra första artilleriformarna kom ut 1987. Resten av artilleriformarna (kusk, draghästar och draganordning) kom 1988. Sedan avslutades serien med formarna 906, 910 och 911 som kom ut 1989. Därefter var det dags för motståndarformarna varav sex stycken annonserades ut för förbeställning redan 1990. Men av detta blev det bara tre formar 1992 innan Prince August slutade att utveckla serien. Det skulle dröja till 2011-2012 innan fler formar i 900-serien tillverkades

Nedan följer en tabell med en kort sammanfattning av Prince Augusts sortiment som är baserad på informationen i Hans Jacobssons kompendium med tillägg av vad som har kommit efter 1998 (jag har inte tagit med specialformar som till exempel kylskåpsmagneter och julgrejer):

I gul bakgrund serier i skalan 40 mm, i rött skalan 54 mm och i blått 25 mm.

Publicerat i Prince August | Lämna en kommentar