När stora nordiska kriget bröt ut försvarades de baltiska provinserna av 6 500 värvade soldater (plus Österbottens regemente och delar av Åbo och Nylands regementen). Några estniska och livländska motsvarigheter till landskapsregementena i Sverige och Finland fanns inte. Tidigare erfarenheter med att rekrytera estniska och lettiska bönder hade inte varit lyckosamma och de baltiska provinsernas bidrag till krigsmakten skedde främst via värvning i de tyskspråkiga städerna. I en kunglig förordning från den 10 januari 1701 togs dock beslutet om att med utskrivning sätta upp en lantmilis som påminde om de svenska och finska landskapsregementen. Mycket tyder också på att avsikten var att dessa skulle bli permanenta förband och därmed en förlängning av indelningsverket in på baltisk mark. Fast med undantag för en artikel skriven av Kalle Kroon i KFÅ 2006 så verkar det finnas väldigt lite skrivet om denna lantmilis som kämpade i stark motvind på den baltiska krigsskådeplatsen och vars sista rester försvann 1710.
Efter att ha kontaktat Kalle Kroon har jag med röd text korrigerat detta blogginläggs uppgifter i efterhand.
I Estland sattes fyra regementen upp i landskapen Jerven, Wierland, Wiek och Harrien med en sammanlagd styrka på 4 000 man (en annan kopia av förordningen anger dock 5000 man). Den faktiska styrkan på regementena när de bildades var i själva verket 500, 700, 800 respektive 1000 man. Dessa ska ha råkat illa ut i samband med belägringen av Narva 1704 och resterna av de tre förstnämnda ska ha använts till att skapa Stabsmajoren i Revals bataljon (formellt värvat, men alla soldater var före detta utskrivna). Enligt Kalle Kroon skedde denna sammanslagning på grund av att den ryska ockupationen gjorde det omöjligt att återuppsätta regementena. Men i en annan KFÅ-artikel av Leif Törnquist från 1992 uppges det att Jervens och Wieks regementen faktiskt blev återuppsatta och att Wierland slogs ihop med Jerven. Vilket borde tolkas som att en återuppsättning blev möjlig, men först efter bildandet av den Revalska bataljonen. Wierland som är det östligaste landskapet i Estland verkar dock till större delen ha blivit permanent förlorat för de svenska myndigheterna efter Narvas fall. Regementena blev inte återuppsatta efter Narvas fall utan det var endast Harrien som överlevde fram till 1710. Jerven och Wierland slogs samman före Narvas fall.
Ösels bidrag till lantmilisen var en bataljon på 500 man som sattes upp 1702. Stammen utgjordes av soldater som hade värvats före kriget (de 50 man som utgjorde Arensburgs garnison?). Enligt Höglund blev regementet senare värvat och ingick i Lewenhaupts armé vid Ljesna. Endast 75 man lyckades ansluta sig till huvudarmén och de insattes i Västerbottens regemente. Det var Arensburgs garnison som bildade stam men bataljonen blev aldrig värvad.
I Livland var det tänkt att fyra lantmilisregementen skulle sättas upp (Riga, Wenden, Dorpat och Pernau) med sammanlagt 4 000 man. Generalguvernör Erik Dahlberg var dock mycket skeptisk till denna idé, troligen beroende på tidigare dåliga erfarenheter av att värva lettiska bönder till Rigas garnisonsregemente. Dessutom hade södra Livland blivit härjat av den sachsiska armén. Han lyckades därför sänka antalet utskrivna män till 3 212 och istället för fyra regementen lät han organisera dem i fristående bataljoner som var endast 300 man starka. Det sista motiverades av att det skulle bli lättare att hantera manskapet i mindre enheter (Enligt Nordensvans artikel i KFÅ 1916 skulle bataljonerna trots sin storlek bestå av sex kompanier).
Nu kommer vi dock till en fråga som har vållat mig huvudbry, hur många livländska lantmilisbataljoner sattes egentligen upp? I Höglunds bok går det att räkna till 11 livländska lantmilisförband, vilket också är vad Nordensvan har skrivit i KFÅ 1916. Summan 3 212 man fördelat på 300 man starka bataljoner tyder dessutom på att det borde ha varit högst 11 bataljoner. Nordensvan uppger dock i KFÅ 1920 att ytterligare tre lantmilisbataljoner var planerade men att han inte hade några uppgifter om dem (Marienburg, Sagnitz och Nyggen). Det har däremot Leif Törnquist som i KFÅ 1992 räknar upp 14 livländska lantmilisbataljoner. Fast ingick verkligen dessa extra tre bataljoner i summan 3 212 eller tillkom de senare när södra Livland kunde anses ha återhämtat sig?Siffran 3 212 man var bara ett teoretiskt förslag. I verkligheten sattes 13 livländska bataljoner av varierande (och inte helt känd) storlek upp.
Enligt Törnquist sattes alla lantmilisbataljoner upp 1701 medan Nordensvan har en mer utdragen tillkomsthistoria (1701-1704) och under den perioden hann flera bataljoner försvinna, så det är oklart ifall alla 14 bataljoner existerade i ett färdigt skick samtidigt.
De första bataljonerna som försvann var i samband med Marienburgs fall 1702 då Wendens, Treydens och Kokenhusens lantmilis förlorades. Enligt Törnquist upplöstes Wolmar och Walks bataljoner 1702 eller 1703. Nyggens bataljon bildade 1703 stam i en värvad bataljon under Wrangels befäl och tillsammans med Oberphalens, Dorpats och (sannolikt) Sagnitz lantmilisbataljoner förlorades de vid Dorpats fall 1704. Pernaus, Fellins och Marienburgs bataljoner slogs 1703 samman för att bilda ett värvat garnisonsregemente i Pernau (von Schwengelns regemente). Rigas bataljon blev 1703 stam i ett värvat regemente under von Mengdens befäl (1000 man enligt värvningspatent från 1704). Någon Riga-bataljon sattes aldrig upp, det var istället Wendens, Treydens och Marienburgs bataljoner som användes till stam för von Mengdens regemente. Enligt ett annat värvningspatent från 1704 skulle den Tirsiska bataljonen utökas till 500 man, men 1705 sattes den in i von Mengdens regemente.
Efter Dorpats fall hade sålunda hela den livländska lantmilisen försvunnit och dess rester var från och med 1705 samlade i två värvade regementen: Pernaus garnisonsregemente och von Mengdens regemente. De skulle i sin tur gå förlorade 1710 när Pernau och Riga föll till ryssarna. Systemet med utskrivna provinsiella förband hade, åtminstone i Livland, misslyckats. Kvaliteten på utrustningen var låg och såväl manskap som befäl var ovana vid krigstjänst. Och Höglund har i sin bok färgstarka citat om hur lantmilisen var till mer besvär än nytta. Under de första åren var också deserteringen mycket omfattande, varför komplettering genom värvning var nödvändig. Men från och med 1703 skedde, enligt Kalle Kroon, en märkbar minskning av deserteringen och detta lär väl ha bidragit till en stabilisering av de estniska förbanden. För de livländska förbanden verkar det däremot ha varit för sent att rädda dem då. Den nye generalguvernören Carl Gustaf Frölich synes ha verkat i sin företrädares anda och avvecklat lantmilisen.
Om lantmilisen på Ösel:
Den 11 november 1702 utfärdade Karl XII fullmakt för Johan Gustaf von der Osten genannt Sacken att vara överstelöjtnant vid en bataljon lantmilis på Ösel. Samma dag skrev kungen till landshövding Mannerburg och informerade honom om att de 169 man ”drillkarlar” som redan fanns på ön skulle utgöra stommen (Riksregistraturet). Dessa drillkarlar går att spåra åtminstone några månader tillbaka. I början av januari 1702 skrev Claes von Bellingshausen till kommendanten Poll på Arensburg och meddelade att han än så länge bara hade 98 man av de avsedda 169 och därför behövde hjälp med att anskaffa resten. I brevet skriver Bellingshausen att manskapet är ”ganz dismontiret” och han behöver därför assistans med att utrusta dem på samma sätt som övrig lantmilis. (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 314, s. 144 f.). Bellingshausens fullmakt som kapten för drillkarlarna utfärdades den 23 mars 1701 (RR).
Kalle Kroons bok ”Kolme lövi…” upptar (bilaga 13) fyra estniska lantmilisregementen. sju lantmilisbataljoner i den estniska delen av Livland (däri inräknad Ösel) och sju lantmilisbataljoner i den lettiska delen av Livland. Sämst dokumenterade är synbarligen de lettiska och då särskilt Aluksne (Marienburg), Valga (Walk) och Turaida (Treyden), där det synbarligen inte är känt mycket mer än namnen och cheferna.
I det livländska generalguvernementsarkivet finns åtskilligt om dessa lantmilisförband, men handlingarna är mycket utspridda.
Om den Marienburgska bataljonen kan sägas att det bland breven till Dahlbergh finns ett från dess chef Wolmar Johan von Tiesenhausen, skrivet den 6 augusti 1701. Han klagar däri över den dåliga beväpningen. De flesta soldater har bara ”Spiessen”, men några har ”alten schlechten Röhren”. Deras försvarsförmåga är därigenom närmast obefintlig. (EAA. 278.1.XIX-68, s. 187 f.)
Kalle Kroons uppgifter verkar komplicera frågan ytterligare. För inkluderar han Ösel i sina 14 livländska bataljoner så innebär det ju att en av Törnquists bataljoner saknas i hans framställning. Jag tänkte inte heller på att Ösels bataljon skulle kunna vara inkluderad i den summa på 3 212 man som Erik Dahlberg skulle sätta upp i Livland.
Att Kalle Kroon har en uppdelning i estniska och lettiska bataljoner var intressant eftersom jag har själv försökt lokalisera dem på kartan. Törnquists bataljoner har jag fördelat på följande sätt:
ESTNISKA
Dorpat, Fellin, Oberphalen, Pernau och Sagnitz
LETTISKA
Kokenhusen, Marienburg, Riga, Treyden, Tirsen, Wenden och Wolmar
OKÄNDA
Walk och Nyggen (staden Walk ligger precis vid språkgränsen och Nyggen har jag inte lyckats lokalisera)
Vad jag kan se är skillnaden mellan Kroon och Törnquist Riga-bataljonen. Nüggen förs av Kroon till estniska distriktet och Walk till det lettiska.
Det torde f.ö. vara felaktigt att Wendens lantmilisbataljon försvann i samband med Marienburgs fall. I LVVA, fond 7349, vol. 310 finns ett förslag daterat 15 januari 1703. I det upptas 145 gemena som närvarande eller kommenderade. Att döma av senare brev från F. W. von Liphardt existerade bataljonen åtminstone till hösten 1703 och möjligen ännu längre.
Jag mejlade Kalle Kroon och frågade om de livländska bataljonerna. Han svarade att han inte kände till någon Riga-bataljon och att stammen till von Mengdens regemente istället var bataljonerna från just Wenden samt Marienburg och Treyden. Garnisonsregementet i Pernau ska därmed enbart ha bestått av Pernaus och Fellins bataljoner, och endast Kokenhusen kan ha förlorats vid Marienburgs fall (Kroon kommenterade dock inte Kokenhusen i mejlet).
Kroon uppger dessutom att Sagnitz-bataljonen inte var med om Dorpats fall utan den försvann från akterna redan 1703. Den värvade stammen till Ösel-bataljonen ska ha varit just de 50 man i Arensburgs garnison och en del av denna bataljon ska ha varit kvar på Ösel även efter 1708.
Enligt C. von Rosen togs en stor del av Wendens lantmilisbataljon i augusti 1702 nära Wolmar. Om chefen för Kokenhusen-bataljonen Otto Reinhold von Tiesenhausen skriver Lewenhaupt att han togs tillfånga den 15 augusti, d.v.s samma dag som Wolmar föll (Marienburg erövrades några dagars senare).
Efter att återigen ha kommit i kontakt med Kroon, framgick det att siffran 3 212 man bara var ett teoretiskt förslag från Erik Dahlbergs sida. Av de styrkeuppgifter som Kroon angav för både de estniska och livländska förbanden verkar det inte som om de hade någon enhetlig styrka i någondera provins.
Öselska – 500 man 1702-08
Wiek – 1701-1704, a 800 man,
Harrien- 1701-1710, a 1000 man,
Jerven -1701-1704 a 500 man,
Wierland -1701-1704 a 700 man,
1.Oberpahlenska a 300 man
2.Dorptska 200
3.Pernauska 300
4.Sagniska ?
5.Fellinska 350
6.Nyggienska 260
7.Marienburgska 100?
8.Tirsiska 260
9.Treydenska(Toreidiska) ?
10.Vendiska 200
11.Valkiska ?
12.Kokenhusenska 300
Angående drillkarlarna på Ösel gav Kroon följande svar om vad de var för typ av soldater:
”Margus Laidre menar, att drillkarlar var garnisonssoldater i Arensburg, och har förekommit där redan från 1670-talet,en del som ditkommanderade finska soldater ur olika förband, en del lokala bönder.Enligt Statskontorets arkiv stod drillkarlar på ordinarie stat,
Någon närmare forskning har man inte bedrivit i denna fråga.”
Den 5 mars 1701 skrev Dahlbergh till Schlippenbach om den indelning av lantmilisen som den senare hade gjort. Dahlbergh var inte helt nöjd, utan menade att det skulle vara bättre med svagare kompanier och ville därför ha sex eller fler dylika (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 53). Schlippenbach kommenterade detta några dagar senare (LVVA, fond 7349, op. 3, vol. 60, s. 92) med att han i och för sig höll med Dahlbergh, men det fanns inte tillräckligt med officerare och underofficerare. Särskilt den sistnämnda kategorin var så sällsynt att han inte ens kunde få ett tillräckligt antal för sitt eget regemente. Schlippenbach lovade dock att göra ett försök.
Den 5 mars skrev Dahlbergh också till kretsfogden Adam Falckenhagen (Ibid, vol. 53) att han hade fått rullorna för lantmilisen från Marienburg och närbelägna församlingar. Den indelning som Schlippenbach hade gjort var dock inte tillfredsställande eftersom kompanierna hade blivit för starka. Detta skulle medföra problem med ordningen och Dahlbergh föredrog därför mindre kompanier (gärna åtta, men åtminstone sex). Det gällde nu att hitta officerare och särskilt viktigt var att skaffa goda underofficerare, eftersom utbildning och ledning i första hand föll på dem.
21 mars 1701 (LGGA, fond 7349, op. 1, vol. 53). Order från Dahlbergh till possessorerna gällande lantmilisbataljon under överstelöjtnant Bernhard von Liphardt med manskap från ”Wendischen, Arraschen, Pappendorfischen, St Matthias und Roopischen Kirchspielen”. Samma dag order till Liphardt om att han utnämnts till chef för den ”Wendiska skvadronen” och att han med alla krafter skulle söka samla 5 (6) kompanier manskap ur nämnda socknar.
Liknande order utfärdades den 3 april för överstelöjtnant Tiesenhausen.
1 maj 1701: Dahlbergh till överstelöjtnant Linau (LVVa, fond 7349, op. 1, vol. 53). Adressaten utnämns till chef för den Wolmarska bataljonen, rekryterad ”aus den Wohlfartschen, Dickelschen, Salisburgschen und Rujenschen Kirchspiele”.
Den 8 maj 1701 skriver Dahlbergh till Linau, v. Rosen, Liphardt & Tiesenhausen att de ska samla manskapet och öva detsamma, men det ska ske (om jag förstår brevet rätt) på ett sådant sätt att hänsyn tas till lantbrukets behov.
Den 14 maj skriver Dahlbergh till kapten M. F. Wolffelt och tackar honom för hans erbjudande att tjänstgöra vid lantmilisen. Dahlbergh meddelar att han beslutat utnämna W. till överstelöjtnant vid den Pernauska bataljonen
Fullmakt för överstelöjtnanten för lantmilisen i Dorpatska kretsen (Oberpahlens bataljon) utfärdades den 23 maj 1701. I den skulle ingå det oberpahliska, det lustiferska, det paguska, det cabbalska, det laisiska, det tormaska och det rajelska kompaniet.
Den 5 juni utfärdade Dahlbergh fullmakt för J. F. von Liphardt för ”Tirsenska bataljonen”
Samt frågan om det fanns lantmilis i Rigadistriktet:
28 juli 1703 skriver Schlippenbach till ståthållaren i det lettiska distriktet Mikael von Strokirch (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 358, s. 38 f.). I brevet säger Schlippenbach att han med Frölich har tagit upp frågan om mönstring av lantmilisen ”utaf det rigiska districtet”. Frölich har då svarat att hans befogenheter endast omfattar garnisonerna, inte lantmilisen , och att han därför inte kan befatta sig med ärendet. Schlippenbach har därför beordrat generaladjutanten C. F. von Mengden att hålla en sådan generalmönstring i Lemsal. Schlippenbach ber Strokirch att låta sammankalla lantmilisen till nämnda plats och sedan förordna någon från ekonomikontoret att närvara.
Brevet kom enligt påteckning Strokirch tillhanda den 6 augusti. Den 8 augusti skrev han (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 55) till överstelöjtnanterna J. F. von Liphardt och Wolmar von Tiesenhausen om mönstring av lantmilisen i Erla den 21 augusti och samma dag till Wilhelm Friedrich von Liphardt och Fabian von Rosen om mönstring av lantmilisen i Lemsal den 2 september.
Den 31 augusti skriver Strokirch till Frölich med anledning av att denne har begärt att två lantmilisbataljoner ska kommenderas till Riga. Strokirch har frågat Schlippenbach, under vars befäl kungen har satt lantmilisen, och denne har då sagt nej.
Den 11 september skriver Strokirch till överste Liewen med anledning av att Schlippenbach har beviljat att 200 man ur Rujens lantmilisbataljon ska överföras till L:s regemente. Bataljonen står då under överstelöjtnant Linaus befäl och gör garnisonstjänst i Pernau.
Rujens lantmilisbataljon? Är det en helt ny bataljon som inte var känd tidigare?
Och apropå vem det var som ”avskaffade” lantmilisen:
Den 23 maj 1703 skrev Karl XII till Schlippenbach med anledning av dennes dystra redogörelse för tillståndet i den livländska armén. Schlippenbach hade särskilt betonat lantmilisens oduglighet i fält och ville helt enkelt lösa situationen genom att placera den i fästningarna och låta de ordinarie förbanden gå i fält. Detta ville kungen inte bevilja av omsorg om fästningarnas säkerhet, men däremot tillät han sammanslagningar av svaga bataljoner.
Rent konkret resulterade detta i att Schlippenbach i november 1703 överenskom med Schwengeln att denne som stam för sitt regemente skulle få Wolffelts och Buddenbrocks bataljoner, vilka redan befann sig i Pernau (ungefär 350 man tillsammans). Han skulle dessutom få 150 man av Wolmar Johan von Tiesenhausens lantmilisbataljon och sedan själv värva 300 man. (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 358, sidan 42-48)
Enligt Kalle Kroon hade dock Schlippenbach en dold agenda och ägnade sig åt att smutskasta lantmilisen:
”Det fanns ytterligare en fiende bortsett ryssen som kämpade mot utskrivningen, och det var generalmajoren W.A.Schlippenbach själv. Han hade varit ju en medkämpare till J.R. Patkul, och stod för de adliga intresser, Det var han som målade en motsägelsefull bild av omständigheter, som senare användes av historikerna.Han förhindrade 1705 års utskrivning till Harriska lantregementet emot kungens egen vilja osv. Han ville att livländska bataljoner skulle vara unsterstyckad mellan olika värvade förband, medan kung Karl XII-s idé var, att dessa bataljoner skulle vara självständiga nationella förband.Det finns även tallrika uppgifter om sabotage från andra gammaladliga maktman, som till ex. generalguvernören i Estland A.J. De la Gardie, som förhindrade Narvas undsättning med proviant.”
Rujenska hade nog samma chef som Wolmarska, så kanske rör det sig om samma bataljon – minus bortfall p.g.a. krigets härjningar.
Jag har visserligen hållit på en del med Schlippenbachs arkiv, men det är väldigt stort så jag har bara tittat på en bråkdel. Tesen att han hade en egen agenda vågar jag därför inte säga så mycket om, men däremot kan man nog säga att Schlippenbach saknade förståelse för kungens (politiska) beslut att prioritera Kurland och Litauen högre än Livland.
När det gäller de la Gardie så är det klart att dylika anklagelser cirkulerade och det gjordes tydligen en ansats för att undersöka dem rättsligt. Vad som ev. var rådlöshet eller handlingsförlamning eller något annat är kanske inte så lätt att klarlägga.
Den 30 januari 1701 skrev Dahlbergh till kyrkoherde Adrian Virginius i Odenpäh och lovordade dennes arbete för socknens försvar. Som Verginius hade uppbådat 112 man var det lämpligt att fördela dem på två kompanier och förse styrkan med två kaptener, två löjtnanter, två fänrikar, fältväblar, sergeanter och andra underofficerare. Om Virginius i nästa brev kunde föreslå några lämpliga namn vore Dahlbergh tacksam och generalguvernören önskade också få veta läget i närbelägna socknar. (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 53). Efter vad jag kan förstå var Virginius den förste kyrkoherde som trädde i aktion.
Ännu en notis, denna gång från N. Qvist som den 20 februari kunde rapportera från Dorpat att han från Ringen, Kawelecht och Teckleferska godsen hade samlat ihop 200 man ”goda resolverade skyttar och landedrengar” som var beväpnade med bössor, liar, påkar med beslag och ryska halvmånar. Det som behövdes nu var ”överofficerare”. Underofficerare kunde man finna bland de svenskar och tyskar som fanns i församlingarna och hade krigserfarenhet. (LVVA, fond 7349, op. 1, vol. 294, s. 58 f.)