Karolinerbloggen

Passevolans-systemet

Postat den 26 april 2015 av Örjan Martinsson

Som en del av min serie inlägg om officerarnas villkor under 1700-talet tänkte jag idag ta upp passevolans-systemet som var en viktig intäktskälla för kompani- och regementschefer i såväl den svenska som i de utländska arméerna.

Passevolans innebär att man överlåter en uppgift åt en person samt ger honom en summa pengar för detta ändamål. I modernt språkbruk skulle vi kanske kunna kalla det för att lägga ut något på entreprenad. Och i likhet med den skolpeng som vi idag ger till friskolor så fick utföraren behålla eventuellt överskott av passevolans-penningarna.

Det militära bruket av passevolans gick ut på att regementschefen fick pengar för att bekosta inköp av utrustning och uniformer medan kompanicheferna fick pengar för att sköta underhållet av detsamma. De exakta summorna och villkoren bestämdes av individuella kontrakt som förhandlades fram mellan krigskollegium och de berörda förbandscheferna. Även ansvaret för rekryteringen ingick i passevolans-systemet.

Det var framförallt de värvade regementena som berördes av passevolansen eftersom det i de indelta regementena var rotebönder och rusthållare som ansvarade för rekrytering och uniformer. I de indelta regementen förekom dock ”mötespassevolansen” som innebar att rotebönder och rusthållare betalade en avgift mot att slippa stå för utgifter i samband med kompani- och regementsövningar. Eftersom dessa ofta blev inställda under frihetstiden så var även detta en viktig intäktskälla.

Systemet var halv-korrupt eftersom det innebar ett ekonomiskt incitament för att ge soldaterna undermålig utrustning så att officerarna kunde öka sin förtjänst. Alltför flagrant misskötsel kunde visserligen resultera i att passevolans-kontrakten sades upp, men under frihetstiden var kontrollen svag och det förutsägbara resultatet blev att kvalitén på den svenska krigsmakten sjönk dramatiskt.

Tyvärr har jag inga hårda siffor som visar hur mycket pengar det var frågan om, men passevolansen ska ha inneburit en enorm skillnad för den som blev befordrad till kapten. Löjtnanter och fänrikar hade visserligen höga löner jämfört med befolkningen i stort, men eftersom de förväntades leva på ett ståndsmässigt sätt så hade de svårt att få pengarna att räcka till. Belöningen för dessa magra år kom dock när de blev kompanichefer och utöver en dubbelt så hög lön även kunde mjölka systemet på passevolans-pengar.

Publicerat i Organisation & löner | 1 kommentar

Ringkragen i den svenska armén

Postat den 19 april 2015 av Örjan Martinsson

Ringkrage för kapten från Adolf Fredriks tid

Gradbeteckningar i modern mening infördes inte i den svenska armén förrän 1792 då officersuniformer försågs med epåletter av varierande utformning på axlarna för att ange graden. Innan hade man varit tvungen att bära en ringkrage runt halsen så att det skulle framgå tydligt vilken grad man hade. Officersuniformerna var också dekorerade med guldgaloner i olika omfattning men detta var ett mer eller mindre informellt sätt att skilja officerarna åt och det kunde skilja från regemente till regemente.

Ringkragen var ursprungligen en del av en riddares utrustning. Det var länken i rustningen som gav ett heltäckande skydd mellan harnesket och hjälmen. Men eftersom ringkragen var placerad omedelbart under ansiktet så var det också en lämplig plats att placera symboler som angav vilken rang personen hade. Redan under 1570-talet finns det belägg från Italien och Spanien om att ringkragar användes som befälstecken. Och från Sverige har vi en notis från 1624 om att Västmanlands regemente tilldelades förgyllda ringkragar som distinktion till officerarna. Från och med slutet av trettioåriga kriget blir exemplen mer talrika samtidigt som det sker en evolution som reducerar storleken på ringkragen så att endast framdelen med befälstecknen återstår av den ursprungligen heltäckande plåten.

Det ursprungliga utseendet på en ringkrage

Från slutet av 1600-talet har vi bevarade instruktioner för hur ringkragen skulle se ut för de olika graderna. Först en beskrivning av Dalregementets kaptenskragar från 1688 och sedan reglementen för Livgardet och Dalregementet från 1695 respektive 1697. Slutligen utfärdade Karl XII en förordning för hela infanteriet 1698. Enligt dessa skulle alla ringkragar vara gjorda av silver, men för kaptener och högre skulle silverplåten vara förgylld. Alla ringkragar skulle dessutom ha kungens krönta monogram som dekoration. Regementsofficerare skulle ha ytterligare dekorationer i form av korslagda palmkvistar och överstens ringkrage skulle vara än mer praktfull (tydligen innehöll den även lejon). Löjtnanter och fänriker vars ringkragar var av polerat silver skulle ha det kungliga monogrammet i guld medan kaptenens förgyllda ringkrage skulle ha monogrammet i blå emalj. Jämfört med äldre exempel på ringkragar från Karl XI:s tid verkar det som om dessa instruktioner syftade till att begränsa dekorationerna.

Karl XII:s förordning från 1698 skulle gälla fram till 1717 då en ny förordning tog över. Min källa (Tage Brandts artikel i ”Meddelanden från Armémusei vänner VIII”) nämner dock inga detaljer om denna. Göte Göransson har däremot illustrationer på ringkragar i boken ”Karoliner” där även fänrikar och löjtnanter hade förgyllda ringkragar 1717. De exempel på ringkragar för fänrikar och löjtnanter som Tage Brandt nämner från tiden efter Karl XII verkar dock fortfarande vara av silver så 1717 års förordning kanske inte blev särskilt långlivad om nu Göte Göranssons bilder är korrekta.

Göte Göranssons illustrationer av ringkragar m/1717 (den praktfulla kaptenlöjtnantskragen från 1706 verkar vara den som Arvid Horn bar när han ledde drabantkåren, en kaptenlöjtnant i drabantkåren hade generalmajors rang)

En viktig detalj att nämna är att ringkragar endast användes som befälstecken av infanteriet och livdrabantkåren. Kavalleriet hade konstigt nog inget behov av dessa utan nöjde sig med använda guldgaloner för att ange sin rang. Även i infanteriet började dessutom ringkragen att bli mer ovanlig i slutet av 1700-talet. Från och med 1775 skulle kompaniofficerare endast bära dem när regementet var formerat i bataljoner och 1792 försvann de helt och hållet. Ringkragen kom dock snart tillbaka i en ny skepnad. Nämligen i form av en dagbricka med tre kronors-vapnet som från och med 1799 skulle bäras av vakthavande befäl. Och i denna funktion lever ringkragen kvar än idag.

Dagbricka m/1799

Publicerat i Uniformer | 2 kommentarer

Ackord-systemet

Postat den 12 april 2015 av Örjan Martinsson

Som en fortsättningen på förra veckans inlägg tänkte jag den här gången gå igenom en av de mer udda företeelserna i den svenska officerskåren, nämligen ackord-systemet. Ackorden var en summa pengar som en nytillträdd officer var tvungen att betala till sin företrädare ifall denne hade lämnat sin tjänst frivilligt. Om företrädaren hade dött i tjänsten slapp den nye officeren betala ackord, vilket i så fall var en riktig bonus eftersom ackorden motsvarade åtskilliga årslöner.

Ackord-systemet har man försökt rättfärdiga genom att beskriva det som en form av pensionssystem för officerare. Men det var även under 1700-talet hårt kritiserat och riksdagen förbjöd det inte mindre än fem gånger (1723, 1734, 1741, 1748 och 1751) innan man gav upp och försökte reglera det genom en förordning om inrättande av en pensionskassa för officerare 1757. Men kritiken upphörde inte med det och redan 1774 blev ackorden förbjudna igen efter att Gustav III hade pejlat in opinionen inom officerskåren och funnit att den nästan enhälligt fördömde systemet. Trots det fortsatte man med ackorden och ett nytt försök att tillåta dessa under kontrollerade former infördes 1793. Det var först efter Gustaviansk tid, i samband med flera andra reformer av indelningsverket, som ackordsystemet började avvecklas och det skedde genom att staten gick in och löste ut inbetalda ackord.

Ackord-systemets uppkomst är höljt i dunkel eftersom det var en ljusskygg verksamhet som ända fram till mitten av 1700-talet var olaglig. Men även om det är intimt förknippat med den omfattande korruptionen under frihetstiden så står det klart att ackorden är äldre än så. Kaarlo Wirilander konstaterar i boken ”Officerskåren i Finland under 1700-talet” (sid 243) att en resolution från Karl XI 1685 tyder på att systemet uppstod i samband med reduktionen. Enligt honom skulle de försämrade ekonomiska villkoren för officerskåren och frånvaron av pensioner ha gjort att de stannade allt längre på sina tjänster. Ackorden ska därmed ha uppstått genom att yngre karriärslystna officerare betalade sina företrädare stora summor pengar för att förmå dem att gå i pension.

Jag vill dock minnas att jag någonstans har läst att ackorden har sitt ursprung i just de indelta regementena för att senare spridas till de värvade regementena och mot slutet av 1700-talet även börja förekomma inom civilförvaltningen. Det skulle då kunna tyda på att ursprunget har ett samband med indelningsverket för att sedan av ren girighet spridas till sektorer där de ursprungliga skälen inte var giltiga. De skäl som då skulle ha kunnat motiverat ackorden från början var att officerarna avlönades med individuella indelningar som de bytte varje gång de blev befordrade. När indelningarna skapades motsvarade de troligen exakt de tidigare kontantlönerna, men beroende på hur de sköttes av innehavarna så kunde värdet på dem förändras kraftigt över tid. Och det var först i samband med att ackorden började avvecklas på 1800-talet som de nominella värdena på indelningarna justerades. Dessutom finns det åtskilliga exempel på hur officerarna betraktade sina indelningarna som om de var förläningar och rent av kunde ställa krav på att få byta ut de kronobönder som brukade marken som försörjde indelningen. Så det är fullt möjligt att en officer som var i besittning av en värdefull indelning och/eller hade gjort förbättringar på bostället använde detta som ursäkt för att kräva ett ackord som kompensation när han överlämnade indelningen till sin efterträdare.

Hur det än förhöll sig med ursprunget så råder det ingen tvekan om att ackord-systemet var en illa sedd form av korruption som utestängde dugliga officerskandidater från officersbanan eftersom de inte hade råd med ackorden. Dessutom var det ett system som inte uppmuntrade till tapperhet bland officerarna eftersom de riskerade att ruinera sina familjer ifall de dog i tjänsten. Ackordssummorna var så stora att de var tvungna att belåna sig för att ha råd med dem och om de stupade fanns det inget kvar av dödsboet att ärva för de anhöriga.

När ackord-systemet blev lagligt den 10 januari 1757 genom ”Kongl. Maj:ts Nådige Förordning och Reglemente, angående en Pensions Cassa för Arméen” fastställdes summorna i daler kopparmynt för varje tjänstegrad inom olika delar av armén. Nedan följer summorna för indelta infanteriregementen (notera att värdet på indelningarna i förra veckans inlägg angavs i daler silvermynt och att 1 daler silvermynt är lika med 3 daler kopparmynt).

Fänrik = 5 000 daler kopparmynt
Löjtnant = 6 500 dkm
Stabskapten = 8 000 dkm
Kapten = 12 000 dkm
Major = 24 000 dkm
Överstelöjtnant = 34 000 dkm
Överste = 54 000 dkm

En fänriks indelning skulle motsvara 300 daler kopparmynt vilken innebar att det ackord han fick betala för att bli officer motsvarade nästan 17 årslöner! Ville han bli kavallerist var det dock ännu värre eftersom en kornetts indelning motsvarade 360 daler kopparmynt men ackordet var på hela 10 000 dkm (nästan 28 årslöner!). En brasklapp bör dock infogas eftersom indelningarnas faktiska värde var större än det nominella. För till skillnad från kontantlönerna påverkades de inte av 1700-talets inflation. Tvärtom ökade de i värde tack vare de stigande spannmålspriserna. I boken ”Krigsmakt och samhälle i frihetstidens Sverige” (sid 179) anger Gunnar Artéus att en indelning som nominellt var värd 100 daler silvermynt hade haft en genomsnittlig reallöneökning på 71 % fram till år 1755/59 och de faktiska inkomsterna hade ett nominellt värde på 307 dsm. Men även med hänsyn till detta var ackordsummorna mycket vidlyftiga (5,4 årslöner för en fänrik och i princip det dubbla för en kornett eftersom den löneskillnad han hade jämfört med fänriken var avsedd att täcka kostnader för hästar och stalldrängar).

När ackordsystemet förbjöds igen 1774 fortsatte summorna att öka vilket de troligen hade gjort under hela 1700-talet. De officerare som hade betalat dessa enorma ackord ville få tillbaka sin pengar när de gick i pension och sannolikt göra en vinst också, vilket är orsaken till att det var så svårt att förhindra ackordbetalningarna.

Publicerat i Organisation & löner | Lämna en kommentar

Sveriges officerstjänster under 1700-talet

Postat den 5 april 2015 av Örjan Martinsson

Enligt indelningsverket skulle ett typiskt regemente bestå av åtta kompanier á 150 man. Varje kompani hade fem underofficerare (fältväbel, sergeant, förare, furir och rustmästare) och tre kompaniofficerare (kapten, löjtnant och fänrik). Tre kompanier saknade dock en kapten och leddes istället av regementsofficerarna (översten, överstelöjtnanten och majoren). I Livkompaniet som var överstens kompani hade man dessutom en kaptenlöjtnant istället för en löjtnant. Utöver dessa sammanlagt 24 officerare fanns det även en 25:e officer med titeln regementskvartermästare som inte tillhörde något kompani och som var ansvarig för att utstaka lägren. Regementskvartermästaren hade före 1650 haft en grad som låg mellan majoren och kaptenen samt i likhet med regementsofficerarna varit chef över ett eget kompani. Men 1650 devalverades befattningen så att den fick en tjänsteställning strax under kaptenerna.

Indelningsverket hade ordnat så att det fanns permanenta indelningar åt alla dessa befattningar som skulle garantera att de fick samma löner som vid de värvade regementena. Det vill säga följande kontantlöner.

Överste = 1 700 daler silvermynt.
Överstelöjtnant = 950 dsm
Major = 400 dsm
Kapten = 200 dsm
Regementskvartermästare = 160 dsm
Kaptenlöjtnant, Löjtnant & Fänrik = 100 dsm
Fältväbel & Sergeant = 41 dsm
Förare, Furir & Rustmästare = 29 dsm

Detta gällde alltså infanteriet. Motsvarande kavalleritjänster hade med undantag för regementskvartermästaren något högre löner (ca 25% mer för underofficerare och 20 % mer för kompaniofficerare samt 480 dsm för majoren, 990 dsm för överstelöjtnanten och 1 740 för översten).

Antalet indelningar förändrades inte under hela den tid som indelningsverket existerade så i teorin var detta system väldigt stabilt. I praktiken skulle det dock under 1700-talet bli ett väldigt rörigt försörjningssystem för armén.

Redan vid utbrottet av stora nordiska krigets utbrott fanns det ett behov av att utöka officerstätheten. Först försökte man uppnå detta genom att minska storleken på kompanierna till 100 man så att ett regemente skulle bestå av tolv kompanier istället för åtta. Men det visade sig snart att de praktiska problemen med en fältorganisation som avvek från indelningsverket blev för stora så man återgick snabbt till den gamla kompaniorganisationen för indelta regementen så att det endast var de värvade regementen som skulle ha mindre kompanier. I de indelta regementena införde man istället fördubblingsbefäl så att varje kompani fick ytterligare tre officerare och tre underofficerare. Fördubblingsbefälen var dock tillfälliga och när fred slöts 1721 skulle de indelta regementena återgå till den gamla befälsorganisationen, vilket i praktiken innebar att många officerare kom att få befattningar och indelningar som inte motsvarade den tjänstegrad som de hade, samt att de övertaliga officerarna blev ”expektansofficerare” som var knutna till regementena och väntade på lediga tjänster.

Det stora trycket på de få officerstjänsterna under frihetstiden skulle dock leda till att man började mixtra med indelningsverket så att fler officerstjänster skulle kunna skapas utan att öka statens utgifter. Det första steget mot detta togs 1734 då en adjutant-tjänst med fänriks rang infördes i varje regemente. Syftet med denna tjänst var att han skulle användas som kurir för att vidarebefordra regementschefens order. Tidigare hade man använt underofficerare till det, men detta ansåg officerskårens representanter vid riksdagen vara olämpligt så de yrkade på en ny officerstjänst vilket bifölls. Någon ny indelning skapades dock inte så adjutanterna fick nöja sig med fältväbels indelning vilket resulterade i en kedjereaktion i indelningsverket som gjorde att den underofficer som var lägst i rang fick en menig soldats lön.

Nästa steg togs 1752 då riksdagen beslutade att så kallade stabskaptener skulle tillsättas vid de kompanier som formellt leddes av regementsofficerare. Detta innebar att tre nya officerstjänster skapades vid varje regemente och lönefrågan löstes på samma sätt som tidigare så att de nya stabskaptenerna blev avlönade som löjtnanter och ytterligare tre underofficerare blev avlönade som meniga soldater.

Bara fyra år senare infördes en andra majorstjänst och ytterligare en adjutant vid varje regemente. Till en början hade andremajorens kompani ingen stabskapten men den ”buggen” åtgärdades 1769. Under gustaviansk tid skulle sedan en tredje majortjänst (och ytterligare en stabskapten) samt en tredje adjutant-tjänst inrättas så att det nu var ganska få befäl som faktiskt hade en indelning som motsvarade deras tjänst. Lägg därtill det faktum att de återkommande krigen ledde varje gång till en expansion av officerskåren och följaktligen många övertaliga officerare när fred slöts. Så under 1700-talet var det snarast ett normaltillstånd att en officer kunde till exempel ha en majors grad men en kaptens tjänst och en löjtnants lön!

Publicerat i Organisation & löner | 1 kommentar

Svenskar i polska tronföljdskriget

Postat den 29 mars 2015 av Örjan Martinsson

I samband med den kontrafaktiska diskussion som uppstod i kommenteraren till mitt inlägg om polska tronföljdskriget hittade jag en intressant uppgift på wikipediasidan om belägringen av Danzig. Enligt denna anges Sverige som ett av de länder som deltog i försvaret av staden! Närmare bestämt skulle 130 frivilliga svenskar under befäl av en baron Stackelberg ha ingått i den styrka som försvarade Stanislaws kungadöme.

Detta var nytt för mig och något som jag skulle vilja veta mer om. Framförallt hur pass ”officiell” denna styrka var och hur de rekryterades. Sverige var ju inte en formell deltagare i kriget och skickade ju som tidigare nämnt 330 man ur Drottningens livregemente i Stralsund (före detta Västgöta och Upplands femmänningsregementen) till den tyska riksarmén som stred mot fransmännen. Men de svenska sympatierna låg helt klart på Stanislaws sida och Arvid Horn var inte heller helt avvisande till att förklara krig mot Ryssarna, varför förhandlingar pågick med Frankrike under hela kriget.

Wikipedia-artikeln anger också en källa till sin uppgift. Men dessvärre har den som skrivit fotnoten inte förstått hur källhänvisningar funkar. Allt som står är nämligen:

Hoburg, p. 13

Skriver man sådana fotnoter i en bok ska man i slutet av boken kunna hitta en litteraturförteckning där det fullständiga namnet på författaren och titeln finns nedtecknat. I wikipedia-artikeln finns dock ingen sådan litteraturförteckning så därför borde fotnoten ha varit mer utförlig. Nu får man istället klia sig på huvudet och googla fram boken som jag tror är Die Belagerung der Stadt Danzig im Jahre 1734 av Karl Hoburg från 1858.

Jag har inte tittat så noggrant i den boken eftersom min skoltyska lämnar mycket att önska och frakturstil är inte någon njutbar läsning. Men av det jag läste verkar det som om det franska sändebudet i Sverige skötte rekryteringen och att Sveriges regering gav sitt medgivande till detta på villkor att inga av de frivilliga skulle vara i kunglig (svensk?) tjänst.

Vilken Stackelberg som ledde frivilligkåren vet jag inte heller. Men en god kandidat är Wolter Reinhold von Stackelberg som enligt svenska wikipedia var Stanislaws generaladjutant och bevistade Danzigs belägring. En annan kandidat är hans storebror Bernt Otto Stackelberg som också ska ha deltagit i det polska tronföljdskriget. Varken wikipedia eller Svenskt biografiskt lexikon nämner dock vilken sida han kämpade för (uppgiften om deltagande i kriget mot turkarna skulle kunna tyda på kejserlig tjänst). Brödernas far hette för övrigt också Bernt Otto och han är känd från stora nordiska kriget som underlydande generalmajor till Lewenhaupt och som befälhavare vid Veprik och Poltava.

Publicerat i Allmän historia | 9 kommentarer

Polska tronföljdskriget

Postat den 23 mars 2015 av Örjan Martinsson

Belägringen av Danzig 1734

Polska tronföljdskriget som utkämpades 1733-35 är ett av de mindre kända krigen, men kan betraktas som en epilog till både spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget. Med undantag för Storbritannien, Nederländerna och Sverige som höll sig undan detta krig var det i princip samma alliansförhållanden som gällde och flera kända ansikten återkom.

Kriget bröt ut som en följd av att Karl XII:s gamle fiende August den starke dog 1733. Sonen med samma namn gjorde då anspråk på att efterträda honom, men det sachsiska styret hade inte varit särskilt populärt i Polen så en majoritet av polackerna valde istället att välja Stanislaw Leszczynski som kung för andra gången. Polackerna blev dock varse att under 1700-talet var det inte längre de som bestämde vem som skulle bli deras kung. Stanislaws ställning som svärfar till den franske kungen och gammal bundsförvant till Karl XII gjorde honom oacceptabel för Österrike och Ryssland som med vapenmakt fördrev Stanislaw från Polen och insatte August III som kung istället.

Frankrike svarade med att förklara krig och tillsammans med Spanien och Savojen attackerade de Österrikes besittningar i Italien. Offensiven leddes av den över åttio år gamle marskalk Villars som hade varit Ludvig XIV:s skickligaste fältherre under spanska tronföljdskriget med segern vid Denain 1712 som främsta merit (och som var den egentlige segerherren i slaget vid Malplaquet 1709 trots att det slaget formellt sett var ett franskt nederlag). Kraftigt underlägsna så kollapsade det österrikiska försvaret i Italien.

Längs vid Rhen där den gamle veteranen Eugen av Savojen ledde de kejserliga trupperna var läget mer stabilt. Men bristen på pengar gjorde det svårt för Österrike att hålla stånd mot det franska trycket. Österrikiska förhoppningar om att Storbritannien och Holland skulle hjälpa till som de hade gjort i tidigare krig blev inte infriade. Frankrike hade klokt nog avstått från att angripa Österrikiska Nederländerna för att inte oroa sjömakterna som därmed undvek att infria sina avtalsförpliktelser gentemot Österrike genom att hävda att dessa inte gällde eftersom det var Österrike som hade startat kriget. I det läget var Österikes enda återstående hopp Ryssland. Men ryssarna var nöjda med att ha förhindrat Stanislaw från att bli polsk kung och var nu mer intresserad av ett krig mot Osmanska riket. Enligt avtal skulle Ryssland bistå med 30 000 man till Österrikes försvar men ryssarna lyckades pruta ned det till bara 13 000 man och villkora det med krav på österrikiskt deltagande i det kommande kriget mot Osmanska riket.

Eugen av Savojen som numera var både fysiskt och mentalt skröplig ansåg det vara utsiktlöst att fortsätta kriget. Lyckligtvis var den lilla hjälpkår som ryssarna skickade trots allt tillräckligt stor för att oroa fransmännen som därför ansåg att det var bäst att avsluta kriget medan man stod på topp. En preliminär fred slöts 1735 som sedan bekräftades 1738 då det formella fredsavtalet slöts. Enligt detta skulle August III förbli kung över Polen och Stanislaw Leszczynski fick som kompensation hertigdömet Lothringen. Österrike förlorade södra Italien som blev ett självständigt kungadöme styrt av en sidogren av det spanska kungahuset och Savojen fick en remsa av hertigdömet Milano. Endast Österrikiska Nederländerna och Milano-Mantua återstod därmed av de landvinningar som Österrike gjorde under spanska tronföljdskriget

Det polska tronföljdskriget hade kunnat bli ett bra tillfälle för ett revanschkrig från svensk sida och Sverige hade även blivit uppvaktad av Frankrike om ett deltagande. Arvid Horn som var den starke mannen i Sverige höll dock landet utanför kriget till riksdagsoppositionens stora irritation. 1738 störtades dock Arvid Horn och hattpartiet tog makten i Sverige. Några år senare fick de också sitt efterlängtade revanschkrig som slutade i ett fiasko. Den svenska arméns var nämligen i ett uselt tillstånd och inte förmöget att upprepa bravaderna i det stora nordiska kriget. Som gammal veteran från det kriget och Sveriges starke man under två decennier så var Arvid Horn troligen väl medveten om (och ansvarig för) det dåliga tillståndet, vilket bör förklara hans ovilja till att ställa upp för Stanislaw. Istället skickade han pliktskyldigt 330 man från Drottningens livregemente i Stralsund som rikskontingent från Sveriges tyska provinser till den kejserliga armén vid Rhen (danskarnas hjälpkår var dock betydligt större, 6 195 man).

Stanislaws comeback som polsk kung varade bara knappt två år och större delen av den tiden var hans ”rike” begränsat till den belägrade staden Danzig. Lothringen fick han dock styra över i nästan 30 år innan han dog 88 år gammal 1766. Stanislaw hade under sin exil mellan de två kungaperioderna överlevt flera sachsiska mordförsök. Men det var varken sachsare eller hög ålder som till slut dödade honom. Han gjorde nämligen misstaget att somna framför en öppen brasa varpå gnistor antände hans kläder och orsakade så svåra brännskador att han dog ett par dagar senare.

Stanislaw Leszczynski 1677-1766 (blev tydligen med tiden tämligen fet)

Publicerat i Allmän historia | 9 kommentarer

Utlandssvenskar

Postat den 16 mars 2015 av Örjan Martinsson

Sveriges bidrag till det grekiska kulturarvet

I den här bloggen har jag tidigare skrivit inlägg om den hjälpkår som Sverige skickade till Nederländerna under pfalziska tronföljdskriget samt de regementen som härstammade från dem (Sparres och Oxenstiernas). Men det svenska inslaget i utländska arméer var större än så och det fanns flera andra regementen som hade en svensk som chef. Under fredsperioder har det väl alltid funnits äventyrslystna svenskar som sökt sig till främmande arméer för att skaffa sig krigserfarenhet. Dock verkar det som om det under Karl XI:s regeringstid även fanns inrikespolitiska orsaker till varför svenskar sökte lyckan utomlands. Reduktionen hade riktat ett hårt slag mot adelns ekonomi och utländsk militärtjänst var mer lönsam än den svenska.

Det äldsta ”svenskregemente” som jag känner till bildades dock innan reduktionen (och nu räknar jag inte trettioåriga kriget då Bernhard av Weimar överförde sin fältarmé från svensk till fransk tjänst). 1668 gick nämligen översten för Livregementet till häst, Otto Wilhelm Königsmarck i fransk tjänst. Han fick befälet över ett värvat regemente och deltog bland annat i slaget vid Seneffe 1674. Innan dess hade han även varit major i den sachsiska armén och han behöll sitt chefskap över Livregementet ända fram till 1672. Förutom att ha befattningar i både svenska och utländska arméer samtidigt så kombinerade han även sin utlandstjänst med att vara svensk ambassadör i dessa länder. Under skånska kriget återvände han dock till Sverige och ledde då ett mycket skickligt försvar av Pommern. Han vann bland annat en lysande seger över en dansk-brandenburgsk armé på Rügen 1678. Under kriget gjorde han stora utlägg från egen ficka för att stärka försvaret men detta fick han inte tillbaka efter krigsslutet och missnöjd med detta gick han 1685 i kejserlig tjänst för att strida mot turkarna. Kort efter blev han dock erbjuden att leda Venedigs armé mot samma fiende och började därmed 1686 att tjänstgöra i sin femte och sista armé tills han dog av pesten 1688. Under de åren skulle han emellertid bli berömd för en händelse som han djupt ångrade. Bilden ovan föreställer nämligen det 2 500 år gamla Parthenon i Athen som var intakt fram till 26 september 1687 då en venetiansk kanonkula antände kruttunnorna som turkarna förvarade där. Fast i ärlighetens namn bör man dock säga att befälhavaren för Venedigs flotta, Francesco Morosini, var mest skyldig till händelsen och han visade ingen ånger alls.

Vad som hände med Otto Wilhelms Königsmarcks franska regemente vet jag inte. Men 1683 bildades ett annat franskt Königsmarckregemente som leddes av hans brorson Carl Johan (senare känt som ”La Marck”). Kronoskaf uppger visserligen att regementet grundades redan 1680, men det är ett årtal som är svårt att kombinera med kronologiska uppgifter i Svenskt biografiskt lexikon som jag har hämtat det mesta av det här inläggets fakta ifrån. En fänrik vid namn Erik Sparre ska i alla fall ha börjat sin tjänstgöring där 1683 och det var samme man som 1694 blev överste för det blivande Royal Suedois. Det verkar rimligt att tro att det var svenskanknytningen som gjorde att Erik Sparre inledde sin franska bana i detta regemente som till skillnad från Royal Suedois (före 1760) hade blågula uniformer.

Carl Johan skulle dock lika lite som sin farbror Otto Wilhelm begränsa sig till en armé eller ens tre. Königsmarckarna var nämligen en riktig legoknektfamilj. Otto Wilhelm var son till Hans Christoffer Königsmarck som ursprungligen kom från Brandenburg och var i kejserlig tjänst innan han 1630 trädde i svensk tjänst och blev en framgångsrik fältherre samt generalguvernör över Bremen. Hans äldste son Conrad Christoffer hann bli svensk generalmajor innan han 1671 trädde i holländsk tjänst och stupade 1673 när han bekämpade de fransmän som hans lillebror stred för. Conrads söner skulle sedan fortsätta med familjens legoknektstradition.

Carl Johan (1659-1686) var i maltesisk tjänst 1677-78 och senare i engelsk tjänst under vilken han kom att strida i deras marockanska koloni Tanger. Efter att ha varit anklagad för mord i London 1682 begav han sig till Frankrike där han blev överste för det ovan nämnda infanteriregementet. Efter strider i Belgien och Katalonien trädde han 1686 i venetiansk tjänst hos sin farbror i Grekland, där han dock insjuknade i feber och dog.

Den yngre brodern Philip Christoffer (1665-1694) blev inte heller långlivad men hann ändå med att få anställning i åtminstone fyra olika arméer. Han förde befäl över ett ”svenskt” regemente i bayersk tjänst som stred på kejsarens sida mot turkarna 1685-1687. Sedan var han gardesöverste i Hannover 1689 innan han återigen förde befäl över ett svenskt regemente i holländsk tjänst under pfalziska tronföljdskriget. 1694 fick han en tjänst som kavallerigeneral i den sachsiska armén men han hann aldrig tillträda den förrän han blev mördad av hannoverska hovmän som ogillade hans nattliga besök hos deras prinsessa.

De svenska regementena som Philip Christoffer förde befäl över bar Nils Bielkes namn. Bielke hade utmärkt sig i det skånska kriget och gick 1684 i bayersk tjänst som fältmarskalklöjtnant. Med sig hade han även ett kavalleri- och ett dragonregemente som han hade rekryterat i Sveriges tyska provinser. Dragonregementet blev snart upplöst och manskapet fördelades på andra regementen. Kavalleriregementet fortsatte dock att existera under Königsmarcks ledning medan Bielke utan framgång hoppades på att få större uppgifter i den kristna armén. 1687 återvände Bielke till Sverige och blev generalguvernör i Pommern. Hans kavalleriregemente blev nu det Pommerska kavalleriregementet som ägde bestånd till 1715.

För att återgå till Philip Christoffer Königsmarck så hade han en svåger vid namn Carl Gustaf Lewenhaupt. Denne hade tjänstgjort i Carl Johan Königsmarcks franska regemente 1683-89 och blev sedan överstelöjtnant i Hannover 1690 och tycks ha efterträtt svågern som gardesöverste . Både han och svågern lockades över till sachsisk tjänst tack vare Aurora Königsmarcks inflytande (hon var ju August den starkes älskarinna). Lewenhaupt blev inte mördad så han tillträdde tjänsten som generalmajor och chef över ett sachsiskt regemente 1695. Fem år senare utbröt emellertid stora nordiska kriget och Karl XII tolererade inte att svenskar tjänstgjorde i fiendernas arméer. Lewenhaupt ville dock inte lämna sin tjänst och trodde naivt att det skulle räcka med att han avhöll sig från att personligen delta i kriget mot sina landsmän. I Karl XII:s ögon blev han därmed en landsförrädare och 1703 dömdes han till att mista liv, ära och gods. Domen blev dock postum eftersom han avled en månad innan den avkunnades. Hans son var Charles Emil Lewenhaupt som gjordes till syndabock för hattarnas ryska krig och avrättades 1743. Lewenhaupts sachsiska regemente skulle för övrigt ingå i Thorns garnison 1703 och sedan delta i slaget vid Fraustadt.

Hittills har alla utlandsvenskar i det här inlägget en koppling till familjen Königsmarck, vars legoknektradition var så stark att Auroras son med August den starke kom att bli en fransk general som bekämpade sin halvbror August III:s polska tronanspråk. Den sista svensken har dock så vitt jag vet ingen relation till Königsmarckarna. Däremot har han en väldigt berömd lillebror.

Erik Gustaf Stenbock (1662-1722) blev först major i ett franskt kavalleriregemente innan han 1691 blev chef för ett holländskt kavalleriregemente. Detta var inte en del av den svenska hjälpkåren utan det ingick i den holländska ockupationsarmén i England. Så medan lillebror Magnus gjorde en hjälteinsats i slaget vid Fleurus 1692 levde han ett lugnt familjeliv som generallöjtnant i England innan han återvände till Sverige 1698. Hans holländska regemente fick sedan namnet Oostfriesland och var inblandad i alla slag i Flandern under spanska tronföljdskriget. Stenbock blev sedan överste för Upplands ståndsdragoner men lämnade den tjänsten 1701 och tycks därefter inte ha deltagit i stora nordiska kriget trots att han dog först 1722.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

Gredelina dragonfanor med mera

Postat den 8 mars 2015 av Örjan Martinsson

Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin

Gredelin är en färg som jag och nog de flesta svenskar enbart förknippar med Elsa Beskows sagotanter. När den första boken om dessa tanter gavs ut 1918 var gredelin ett vanligt ord för lila. Men eftersom tanternas kläder var omoderna redan 1918, och än mer så när den sista boken kom ut 1947, blev ordet gredelin förknippat med gammalmodiga tanter och föll därför ur bruk bland trendkänsliga kvinnor.

Nåväl, på 1700-talet var det annorlunda och tydligen kunde man då beskriva militära fanor som gredelina. Jag har nämligen fått ett mejl från Magnus Lindskog som innehåller väldigt intressanta brevavskrifter. Han har varit inne och kikat på Karl XII:s brev till Magnus Stenbock som förvaras i Ericsbergsarkivet, och upptäckt att Dückers dragonregemente skulle ha haft gredelin färg på sina ”standar”. Denna upptäckt och andra uppgifter från samma arkiv om de tyska dragonregementena i Karl XII:s armé är riktiga fynd eftersom det enligt Bertil Wennerholms bok ”Emporterade troféer” (sid 32) inte finns något känt svenskt källmaterial om dessa regementens fanor.

Vår kunskap om de tyska dragonregementenas fanor har hittills varit helt och hållet baserat på ryska beskrivningar av troféerna som de tog i Ukraina. I stort sett skiljer sig inte dessa från vad Magnus Lindskog hittade i Ericsbergsarkivet. Stenbocks/Hielms dragoner hade gula fanor och Taubes dragoner hade blå fanor. Men Dückers dragoner hade enligt ryssarna körsbärsröda fanor trots att breven från Karl XII visar att han hade tänkt sig gredelina fanor för detta regemente.

Så hur ska skillnaden körsbärsrött/gredelint i källorna förklaras? Ja, till att börja med så kan man inte vara säker på att den färgnyans som Karl XII hade beordrat faktiskt blev den som de nya fanorna fick. Sedan kan blekning också ställa till det så att den ursprungliga nyansen blev en helt annan efter några år. Men det skulle också kunna vara så att körsbärsrött/gredelint är olika tolkningar av samma färg. Visserligen kommer ordet ”gredelin” från franskan och betyder ”lin-grå”. Det borde alltså ursprungligen ha syftat på en grå nyans som går åt det lila hållet. På bilden ovan är också tant Gredelin klädd i en gråaktig lila klänning som knappast skulle kunna uppfattas som en röd nyans. Men konsulterar man Svenska akademins ordbok så beskrivs gredelin faktiskt som ”violett (lila); rödviolett”. Det verkar alltså vara fullt möjligt att körsbärsrött och gredelint kan ha syftat på samma färgnyans. Särskilt om man tänker på att körsbärsrött är en mörkare röd nyans än hallonrött som ryssarna också använde sig av när de beskrev troféer.

Nedan följer de brevavskrifter som Magnus Lindskog skickade mig och som behandlar de tyska dragonregementena. Dessutom finns det ett brev som handlar om uppsättandet av ”Grenadjärerna till häst” (vilket sedan blev Franska dragonregementet)

[Stenbocks dragoner (senare Hjelms dragoner)]

N:o 60
General Majoren Stenbock har utaf
dhe medell som här utj Elbingen up-
bäres att låta förfärdiga för
sitt i nåder anförtrodde Dragone
Regemente Åtta stycken Dammasch
Estandarer hwaribland ett hwitt
Dammask dhe andra guhla med
guhla och gull silkesfrantzar ock
banderoler, förgylta spetzar och be-
slagna stänger, jämwähl Ett par
Dragone puukor med samma slagz
guhla dammask puukfahnor, som
aoch sexton Dragone trummor
blå och guhla anstrukna. Datum
Elbingen d 6 December A:o 1703
Carolus
[Sigill]

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/291, bildid: A0040372_00254

***

[Elbings brandskatt finansierar ”Estandarerna” m.m.]

N:o 58
Genral Majoren Stenbock har att
upbära så många penningar af
staden Elbingens pålagde brandskatt
till det Dragone Regementetz up-
rättande, som wij honom förme-
delst wår capitulation i nåder
updragit och sådant wijd des upbörd
att annotera. Elbingen d 6 De-
cember A:o 1703./.
Carolus
[Sigill]

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/291, bildid: A0040372_00252

***

N:o 64
Dett befalles general majoren
Stenbock att låtta förfärdiga för
de twenne Regementer Dragoner wij i
nåder anförtrott öfwerstarna
Tauben och Dykert att uprätta så-
dana standarer och pukor, samt puk-
fanor och trummor som wij Eder be-
faltt låtha förfärdiga för Edert i
nåder anförtrodde Regement.
observerandes att den förras Es-
tandarder blifwa blå med gull och
silkes frantz och den senares
gredelin medh sijlwer och silkes
frantzar; Elbingen d: 13 december
A:o 1703
Carolus

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/291, bildid: A0040372_00260

***

Här fanns även ett dokument om uppsättande av Grenadjärerna till häst (senare Franska dragonregementet):

”Carl med Gudz Nåde /…/

Wår ynnest ock nådige benägenheet med Gud Alzmektig; Troo Mann ock Tienare Ge:ral Lieutenant ock Director så och General Krigs Commissarie. Såsom Wij med Öfwersten Albrecht Otto von Hagen hafwa capitulerat om et Grenadier Regementes uprättande till häst, bestående af 600 Mann och 18 Corporaler uti 6 Compagnier fördehlte med där till hörige öfwer och under Officerare giort sådane Conditioner och wilkor som hos fölliande copia af sielfwa Capitulationen utwijsar; Altså och emedan honom till Qwarter för Regementet den Wilniske, Trokiske och Caueriske Districterne äre anwijste därsammastädes at upbära den allaredan påbudne men ännu innestående contributionen och däraf unfå så wäl wärfningzpenningarne som förplägningen för Regementet; Ty är hermed till Eder Wår nådige befallning, at I icke allenast meddela bemelte Öfwerste Albrecht Otto von Hagen öpne ordres och tillstånd at infordra Contributionen uti bem:te districter utan och tillordne honom en Commissarius som han är nögd med, hwilken skall hafwa at upbära medlen ock dem till Öfwersten att utlefwerera, samt för altsammans giöra richtig rede och räkning, hwarmed Wij befalle Eder Gud Alzmektig nådeligen. Jaroslovice den 13 Junij 1706.
Carolus

Källa: Ericsbergsarkivet, Svenska kungliga autografer, kronologiskt, SE/RA/720266/01/Vol. 282-302/292, bildid: A0040373_00132 ff

Enligt Lewenhaupts Karl XII:s officerare: ”von Hagen, Albrecht Otto, överste för ett värvat grenadierreg. till häst 1706 13/6; död s.å. 17/11 i Wien, ihjälstucken av generaladjutanten Frans Knorring. Utförlig berättelse härom finnes i Riksarkivet, revisionsakter, duellmål”

__________________________________________________

Även Bengt Nilsson har varit flitig och har apråpå diskussionen om karolinska harnesk skickat följande uppgifter som han har fått från Tartu:

Rijga Slotz Artollerie Archlie och Rustcammar Rächningh Pro A:1701(und Kobronschantz)

I den upptas ”Drabantharnesk”, ”Pikenerarharnesk, rygg- & bröststycken”, ”Ryttarharnesk” och ”Soldatharnesk, rygg och bröststycken”

Drabantharnesk: 200 hade kommit över från Stockholm och utkvitterades av en drabant.

Pikenerarharnesk, rygg- & bröststycken: 2 487 (överförda från motsvarande bok 1700 och vidare överförda till boken för 1702)

Ryttarharnesk: 1 269 (överförda från motsvarande bok 1700 och vidare överförda till boken för 1702)

Soldatharnesk, rygg & bröststycken: 2 201 (överförda från motsvarande bok 1700). Av dessa användes 55 för diverse ändamål, t.ex. beslag på en dörr i kruttornet på Kobron skans. Resten (2 156) fördes över till 1702.

Publicerat i Fanor & standar (källtexter), Färger, Vapen & harnesk | 12 kommentarer

Slaget vid Ramillies

Postat den 2 mars 2015 av Örjan Martinsson

I höstas tipsade jag om den nya ospreyboken om slaget vid Ramillies och för den som ännu inte har köpt den så kan jag varmt rekommendera er att göra det. Detta är inte en bok som enbart presenterar gammal skåpmat i ett lättillgängligt format, utan författaren Michael McNally har gjort egen forskning om slaget och passar på att avliva en stor myt om detta slag. Dessutom hade detta ganska anonyma slag i Flandern faktiskt svenskt inslag på båda sidorna.

Bakgrundshistorien till Ramillies är att efter 1704 års stora triumf vid Blenheim i Bayern (som avvärjde ett akut hot mot Österrike och tvingade fransmännen att evakuera södra Tyskland) så återvände Marlborough till Flandern. 1705 års fälttåg blev dock en besvikelse då en noggrant planerad offensiv gick om intet på grund av att en österrikisk armé som skulle samverka med Marlborough aldrig dök upp. Nästa år var dock planen enklare och Marlborough var fast besluten att inte missa ett tillfälle till att besegra fransmännen i ett avgörande fältslag. Vilket inte blev så svårt eftersom trots fransk svaghet så valde den franske befälhavaren Villeroi att söka upp fienden istället för att undvika slag. Detta var ett fatalt misstag som berodde på att Villeroi hade missuppfattat sina instruktioner. För att uppnå numerär paritet med Marlboroughs armé hade Villeroi dessutom nästan tömt fästningsgarnisonerna i Flanderna och detta innebar att många fästningar föll efter slaget.

Men nu till myten. Det brukar heta att Marlboroughs tillvägagångssätt när han vann sina slag var att först attackera fiendens flyglar för få dem att dra bort trupper från centern för att förstärka dessa. Därefter riktade han ett kraftfullt angrepp mot centern som fick fiendens linje att kollapsa och därmed var segern ett faktum. I ospreyboken ”Marlborough’s army 1702-11” används rent av slaget vid Ramillies för att illustrera just denna taktik. Men Michael McNally visar dock tydligt att attacken mot fransmännens norra flygel skedde mot Marlboroughs order. Han skickade flera adjutanter för att få en motvillig underbefälhavare att avbryta attacken och återgå till sina tidigare positioner. Marlboroughs plan var inte alls utstuderad på det sättet utan han riktade in sig på att attackera den södra halvan av den franska arméns slaglinje. Den inledande attacken allra längst ner i söder var mest till för att säkra flanken. Attacken i norr utfördes dock av de brittiska bataljonerna och Villeroi förväntade sig att Marlborough skulle använda sig av dessa i sin huvudattack. Så även om det inte var Marlboroughs avsikt så blev Villeroi vilseledd av attacken i den norra sektorn av slagfältet på just det sätt som brukas beskrivas som Marlboroughs klassiska taktik. Det hela påminner om när Oskar Sjöström avlivade myten om att Rehnskiöld planerade en kniptångsmanöver vid Fraustadt.

Men vad var det där om svenskt inslag då? Jo, när de brittiska bataljonerna attackerade den franska linjen i norr så stod ett regemente ledd av generalmajor Erik Sparre mitt i deras väg. Det var detta regemente som hade bildats av svenska krigsfångar efter slaget vid Fleurus 1692 och som sedermera skulle bli känt som Royal Suedois. Exakt hur många av dessa soldater som fortfarande tjänstgjorde 1706 (och hur många av dem som var etniska svenskar) vet jag dock inte. Men i oktober 1705 var 35 av 80 officerare svenskar. Erik Sparre hade varit chef för regementet sedan 1694, men 1703 hade han beviljats permission för att delta i stora nordiska kriget. Han fick då befäl över det pommerska infanteriregementet och deltog i belägringen av Thorn. Redan i november ådrog han sig dock en skada efter ett fall och fick permission från Karl XII varefter han snart fortsatte sin krigstjänst i Flandern.

På den andra sidan fanns det ett holländskt regemente som bestod av de svenska soldater som inte hade tagits tillfånga under pfalziska tronföljdskriget men som inte ville återvända hem efter krigsslutet. Det leddes av generallöjtnant Bengt Oxenstierna (son till kanslipresidenten med samma namn). Något tillfälle till kärt återseende mellan dessa veteraner från Pfalziska tronföljdskriget blev det dock förmodligen inte. Oxenstiernas mannar stred längre söderut och var inblandade i striden om den by som slaget är uppkallat efter.

Dessutom fanns det ett flertal holsteinska regementen på den allierade sidan och en del av dessa skulle ju 1714 träda i svensk tjänst. Sedan fanns det förstås även ett stort danskt inslag. Det danska kavalleriet hade en avgörande roll i slaget när de skickades in som förstärkning i den stora kavalleristriden i söder som innan danskarnas ankomst stod och vägde.

De danska regementena var uthyrda till sjömakterna under det spanska tronföljdskriget och jag har alltid trott att England och Holland betalade för dessa ur en gemensam kassa eftersom jag aldrig sett dem särredovisas på respektive land. Men i den här boken anger faktiskt McNally vilket land som betalade för vilket regemente:

England: Prins Carl, Oldenburgs infanteri, Holsteinska kavalleri, 2:a Jylländska, 3:e Jylländska, Württembergska kyrassiärer

Holland: Livgardet, Själland, Fyn, Württemberg-Öls infanteri, Livregementet till häst, 4:e Jylländska, 5:e Jylländska, 2:a Själländska, Württemberg-Öls dragoner.

Denna fördelning är inte bara av akademiskt intresse eftersom nya uniformer troligen kom från det land som betalade för dem. Dessutom lär officerarna ha haft livbindlar som angav ifall de var i engelsk (rött) eller holländsk (orange) tjänst.

Publicerat i Allmän historia, Litteratur | Lämna en kommentar

Arbete på hemsidan

Postat den 22 februari 2015 av Örjan Martinsson

Den här veckan har jag ägnat åt underhåll och översättning av hemsidan. Med anledningen av de föregående veckornas diskussion om de baltiska bataljonerna har jag gjort om min lista över den svenska arméns förband. Utöver tillägget av de ”extra” bataljonerna har jag även reducerat antalet kategorier och flyttat baltiska förband som fanns i de värvade kategorierna trots att de inte var värvade. Jag har dessutom lagt till Wrangels kombinerade regemente i listan. Det fanns inte med i Nordensvan & Höglunds förteckningar men jag upptäckte det i samband med att jag gjorde sidorna om slaget vid Stresow. Det hade bildats 1713 av indelta soldater som Stenbock hade lämnat kvar i Wismar eftersom han inte ville ta med sig de sårade efter slaget vid Gadebusch i tåget mot Tönningen. Detta regemente kom sedan att delta försvaret av Stralsund 1715 och gick under när den fästningen föll. Jag funderade även på att inkludera mindre garnisonskompanier som de i Arensburg på Ösel och i Kajana i Finland. Men jag avvaktar med det tills vidare. Och hur det än går med den saken så lär jag i framtiden komma att göra ytterligare revideringar av listan när jag får tillfälle att granska fler truppkategorier.

Sedan är översättningsarbetet med den engelska versionen snart klart. Det har gått i snigelfart och vid ett tillfälle har det rent av gått bakåt då jag av misstag råkade radera översatt material. Men nu är delen om Colours and Standards klar och sedan tidigare har jag färdigställt delarna om Armies och Battles and Sieges. Därmed är alla delar som jag har tänkt översätta klara (gallery-sektionen med tennsoldaterna tänker jag inte längre inkludera). Vad som återstår är lite finputs och presentationssidor som länkar ihop alla delar av det engelskspråkiga Tacitus.nu. Det kommer jag att göra den kommande veckan och därefter är det snipp snapp snut och jag kan då fokusera på annat som legat ogjort alltför länge.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar