Arvid Horn (1664-1742)
När Karl XII dog skedde en radikal omvälvning av statsskicket. All makt som den enväldige Karl XII hade överfördes till riksdagen. Det enda som återstod av kungamakten var två röster i riksrådet och en begränsad utnämningsmakt. Det blev därför inte Karl XII:s efterträdare Ulrika Eleonora eller Fredrik I som tog kommandot i den svenska regeringen utan istället kanslipresidenten Arvid Horn. Denne man kom att leda Sverige ända fram till 1738 och har i efterhand fått benämningen ”fredens general”. Fast detta är inte en helt och hållet rättvis benämning. Den vanliga uppfattningen att svenskarna inte kunde vänta med att sluta fred när Karl XII ”äntligen” hade dött är nämligen felaktig. Arvid Horn och hans anhängare var visserligen starkt kritiska till hur Karl XII hade skött kriget men för den skull ville de inte ens år 1719 sluta en fred som innebar förlusten av östersjöprovinserna. Pågående fredsförhandlingar med ryssarna avbröts rent av som en följd av maktskiftet. Kriget fortsatte därför i ytterligare två och ett halvt år och inte ens freden i Nystad var för Arvid Horn slutpunkten för Sveriges östersjöprovinser. Under hela hans tid vid makten hade han nämligen inställningen att Sverige skulle försöka återerövra dessa vid ett lämpligt tillfälle. Arvid Horn var dock en försiktig man och till hans oppositions stora frustration såg han aldrig ett bra tillfälle för krig, vilket resulterade i att hans långa maktinnehav innebar en lång fredsperiod avgränsad av två katastrofala krig.
Omedelbart efter Karl XII:s död var den nya regimens plan att utnyttja konflikten mellan Storbritannien-Hannover och Ryssland om Mecklenburg för att säkra en gynnsam fred från ryssarna. Hannover blev därför det första land som Sverige slöt fred med och blev omgående en svensk bundsförvant. Förutom att den brittiska regeringen skickade en flotta till östersjön för att stötta Sverige började de även utöva påtryckningar mot Danmark för att sluta en fred som innebar att de tvingades lämna tillbaka allt territorium som de erövrat från Sverige. Preussen slapp dessa påtryckningar och fick behålla sin andel av bytet. Detta berodde på att Storbritannien planerade en stor koalition mot Ryssland och hoppades på preussiskt deltagande i den.
Hade alla planer lyckats så skulle kvadrupel-alliansen (Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Österrike) som hade bildats för att pressa tillbaka spansk aggression riktas mot Ryssland när det spanska kriget avslutades i februari 1720. Nu blev det inte så eftersom Storbritannien och Frankrike drabbades av djupa ekonomiska kriser detta år när aktiespekulation resulterade i spruckna bubblor (Mississippikompaniet & Söderhavsbubblan). Men även ifall dessa ekonomiska kriser inte hade inträffat är det inte säkert ifall Sveriges östersjöprovinser hade kunnat räddats eftersom det egentligen bara var britter och fransmän som hade något intresse av att hjälpa Sverige. Utan stöd från en stormaktskoalition hade Sverige inget annat val än att sluta fred i Nystad 1721 på villkor som de hade kunnat fått redan när Karl XII dog.
Fast när krigsmålen började hopa sig igen i mitten av 1720-talet tycktes det som om ett gynnsamt tillfälle till revansch för Sverige hade kommit. Den hannoverska alliansen som bildades 1725 var väldigt lik den stormaktskoalition som Arvid Horn hade hoppats på 1719 och det blev hans mål att ansluta Sverige till den. Fast en komplikation hade uppstått i och med att Ryssland hade allierat sig mot Holstein-Gottorp och förberedde sig för krig mot Danmark. Vid en första anblick kunde detta ses som ett angenämt bekymmer eftersom Sverige nu kunde välja mellan två stormaktskoalitioner som var riktade mot varsin av Sveriges traditionella fiender. För Arvid Horn var situationen dock annorlunda då han hade bränt sina broar till holsteinarna när han på ett rättsvidrigt sätt ordnade så att det holsteinska partiets ledare Görtz blev avrättad 1719. Holsteinarnas goda förbindelser med Ryssland och det faktum att Fredrik I inte hade någon tronföljare gjorde dock att det holsteinska partiet växte i styrka under 1720-talet och hotade Arvid Horns ställning.
Det holsteinska partiet hade 1724 varit starkt nog för att få Sverige att sluta en tolvårig defensivallians med Ryssland. Men Arvid Horn kunde i en avgörande omröstning i juni 1726 få riksrådet att med minsta möjliga marginal besluta om att ansluta Sverige till den hannoverska alliansen. För att uppnå detta hade han varit tvungen att nyttja Fredrik I:s dubbla röster och transportera en dödssjuk Erik Sparre (Royal Suedois forna chef) till sammanträdet. Något krig skulle dock aldrig bryta ut av anledningar som jag beskrev i förra veckans inlägg. Av långt större betydelse för framtiden var dock vad som hände i kölvattnet av omröstningen i riksrådet.
En ledamot i riksrådet satt på livstid, men detta skulle inte hindra Arvid Horn från att slutgiltigt krossa det holsteinska partiet. Han var nu besluten att rensa ut holsteinarna från riksrådet och skulle återigen använda skrupelfria metoder. Mauritz Vellingk (grundlurat sändebud hos August den starke år 1700) utsattes för en politisk rättsprocess som resulterade i att han dömdes till att mista liv, ära och gods. Dödsdomen nedsattes visserligen till fängelse men hans adelssköld plockades ner från riddarhuset. Ytterligare en riksrådsplats gick förlorad för dem när Josias Cederhielm inför hotet att råka ut för samma öde gick med att avgå utan pension. Slutligen såg Arvid Horn till att få in sina egna anhängare genom att i strid mot grundlagen utöka antalet ledamoter i riksrådet. Även utanför riksrådets krets utsattes holsteinarna för bestraffningar och trakasserier. Arvid Horn stod nu på höjden av sin makt och han skulle styra Sverige tämligen ohotat i ytterligare ett decennium. Men de metoder som han använde innebar att han satte ett prejudikat som 1738 skulle leda till hans eget fall.
Vad gäller stormaktsallianser så höll Arvid Horn Sverige i det franska lägret efter att den hannoverska alliansen upplöstes 1731. När det polska tronföljdskriget bröt ut 1733 såg det ut som om det tillfälle han hade väntat på äntligen hade inträffat. Men Arvid Horn kände sig inte tillfreds med de franska utfästelserna och förhandlingarna drog ut på tiden så att kriget hann ta slut. Oppositionen var mycket missnöjd med detta och blev än mer förargade när han inte heller tog vara på tillfället som uppstod direkt efter, nämligen det rysk-turkiska kriget 1735-39. Istället för att förbereda för krig hade Arvid Horn nämligen valt att förnya försvarsalliansen med Ryssland 1735. Frankrike reagerade på denna allians genom att dra in sina subsidier som Sveriges alltid ansträngda statsbudget var beroende av. Arvid Horn hade fåfängt trott att han skulle kunna vara allierad med både Frankrike och Ryssland. Men för fransmännen var detta droppen och de var nu övertygade om att Arvid Horn måste bort och ersättas av en mer pålitlig person. De började därför ge finansiellt stöd till hans opposition som numera kallade sig för hattar. När riksdagen samlades 1738 hade hattarna majoritet och de använde Arvid Horns gamla metoder för att rensa bort Horns ”nattmössor” från riksrådet. Arvid Horn själv erbjöds dock att slippa en politisk rättsprocess ifall han avgick frivilligt, vilket han klokt nog gjorde.