Österrike – Jätten på lerfötter

Österrikiska besittningar 1683 i rött och orange (de guldfärgade områdena tillhörde de spanska habsburgarna och det grå området var de övriga delarna av det tyskromerska riket).

Under 1600-talet var de spanska habsburgarna den mäktigaste grenen av ätten Habsburg med besittningar över stora delar av Västeuropa, medan de österrikiska kusinerna var begränsade till sina arvländer i Centraleuropa (samt en prestigefull kejsartitel). Men när 1700-talet närmade sig hade Spaniens storhetstid passerat och det var inte längre förmöget att försvara sina vidd spridda besittningar mot sina mer dynamiska grannstater. Det till synes helt logiska utfallet var att det spanska väldet styckades upp som en följd av det spanska tronföljdskriget 1701-1714. De flesta spanska besittningar (i Italien och dagens Belgien) hamnade då i Österrikes händer som dessutom precis innan hade lyckats göra stora landförvärv på turkisk bekostnad. Nu var det istället Österrike som tornade upp sig som en gigant bland Europas stormakter om man enbart studerade Europakartan. I verkligheten led dock Österrike av samma problem som Spanien. Dess statsförvaltning hade inte hängt med i utvecklingen och den hade svårt att uppbåda de väldiga resurser som fanns i den habsburgska monarkin. Österrike var den svaga länken bland Europas stormakter under första halvan av 1700-talet och det var på god väg att styckas upp under det österrikiska tronföljdskriget 1740-1748. Fast till skillnad från Spanien lyckades Österrike i sitt tronföljdskrig komma undan nästan helskinnade och efter kriget inleddes reformer som tryggade Österrikes fortbestånd.

Men under perioden 1714-1748 var Österrikes svaghet en stor källa till instabilitet i den internationella maktbalansen och eftersom jag tänkt skriva en serie inlägg om de storpolitiska förvecklingar som ägde rum då så kan det vara värt att först titta närmare på Österrikes förutsättningar.

Under den andra halvan av 1600-talet hade den österrikiska monarkin ungefär 8,5 miljoner invånare fördelade på följande områden:

• 1 miljon – Ärkehertigdömet Österrike
• 1 miljon – Inre Österrike (Steiermark, Kärnten & Krain)
• 0,5 miljoner – Tyrolen och Vorlande
• 3,9 miljoner – Böhmiska kronan
• 2,1 miljoner – Ungerska kronan

Alla dessa områden hade sina egna särdrag och institutioner och bidrog olika mycket till statskassan. Ungrarna och Tyrolen bidrog allra minst. I synnerhet det första fallet vållade mycket irritation i övriga delar av monarkin eftersom försvaret av Ungern mot turkiska attacker krävde mycket resurser. Men ungrarna var väldigt upproriska och bekämpade kraftigt varje utökning av centralmakten. Tyrolen var egentligen ännu värre och bidrog i praktiken med ingenting alls till den kejserliga armén. Men den provinsen hade i gengäld en lantmilis och bondeuppbåd som gång på gång skulle visa sig mycket kapabla att på egen hand slå tillbaka invasionsförsök i deras alpdalar. På andra änden av skalan fanns den böhmiska kronan (Böhmen, Mähren och Schlesien). Detta var en folkrik och ekonomiskt välmående del av monarkin som per capita bidrog mer till den kejserliga armén än det egentliga Österrike. Följaktligen fanns det ett oproportionerligt stort tjeckiskt inslag i kejsarens armé.

Utöver dessa arvländer som kejsaren styrde direkt så kunde han under 1600-talets krig mot turkar och fransmän även räkna med hjälptrupper från övriga delar av det tyskromerska riket. Dessa var helt avgörande för Österrikes framgångar i det stora turkiska kriget 1683-1699. Men under 1700-talet var de tyska furstestaterna inte längre en del av kejsarens maktbas utan snarare ett hot mot densamma. Redan under spanska tronföljdskriget allierade sig Bayern med Frankrike och under österrikiska tronföljdskriget tog även Sachsen och Preussen del i försöken att stycka upp Österrike.

Fast vid det laget hade det område som Österrike kontrollerade direkt ökat så mycket att dess befolkning hade mer än fördubblats och nu utgjorde ungefär 20 miljoner fördelade på följande områden:

• 7,4 miljoner – Österrikiska arvländerna och den böhmiska kronan
• 5,4 miljoner – Ungerska kronan
• 3,5 miljoner – Kungariket Neapel
• 1,2 miljoner – Sicilien
• 1 miljon – Lombardiet
• 1,5 miljoner – Österrikiska Nederländerna

På ytan borde Österrike ha varit starkt nog att avskräcka små tyska furstestater från att angripa det. Men till skillnad från just dessa tyska småstater var Österrikes statsapparat svagt utvecklad och skatteintäkterna räckte inte till för att trygga försvaret av alla utspridda besittningar. Och bördan var fortfarande ojämnt fördelad. 1725-1733 bestod den kejserliga armén av 47 infanteriregementen och av dessa var hela 41 ”tyska” (tjeckerna ingick i denna kategori). Ungrarna bidrog med bara ett infanteriregemente, italienarna med 2 och Österrikiska Nederländerna med 3 regementen.

Den polska tronföljdskriget reducerade det österrikiska väldet med uppemot fem miljoner invånare samt resulterade i ett stort skuldberg. Ett katastrofalt krig mot turkarna strax efter resulterade i ännu fler landförluster och ett ännu sämre ekonomiskt tillstånd. Så när Maria Theresia tillträdde sin tron 1740 var Österrike i praktiken ett värnlöst konkursbo med en befolkning vars sympatier inte gick att lita på ens i det egentliga Österrike. Fast mot alla odds lyckades hon vända på utvecklingen och göra Österrike starkt. Men det är en annan historia.