Karolinerbloggen

Elisabeth av Ryssland (1709-1762)

1748 var året då det österrikiska tronföljdskriget avslutades. Ett krig som hade pågått ända sedan Preussens invasion av Schlesien i december 1740 och som hade smält samman med det spansk-engelska kolonialkriget som började i oktober 1739. Kriget hade böljat fram och tillbaka och alla deltagande nationer hade sett åtskilliga dramatiska vändningar från hopp till förtvivlan och vice versa. De sista åren hade dock kriget stabiliserats på så sätt att den franska armén, under Moritz av Sachsens ledning, hade förvandlats till en ostoppbar segermaskin som metodiskt hade ockuperat hela Österrikiska Nederländerna (förutom Luxemburg) och nu var på väg att göra samma sak med den Nederländska republiken. Storbritannien hade å andra sidan också hittat en framgångsrik strategi. Genom att använda sin överlägsna flotta till att blockera fiendens kvarvarande flottstyrkor i sina hamnar hade de uppnått totalt sjöherravälde och var nu i en position att erövra kolonier som inte längre kunde få förstärkningar från sina hemländer. För Frankrikes och Storbritanniens viktigaste bundsförvanter, Spanien respektive Österrike, hade kriget visserligen gått sämre (i synnerhet för Österrike), men dessa länder kompenserade sin militära svaghet med obstinat envishet (i synnerhet Maria Theresia) och de var mycket ovilliga att rucka på sina krigsmål.

Det som skulle bryta dödläget var att Ryssland gjorde sig redo att träda in i kriget. Ryssarna var allierade med Österrike men hade av en rad olika anledningar hållit sig utanför det österrikiska tronföljdskriget. För nästan samtidigt som den tyskromerska kejsaren Karl VI dog 1740 så dog även den ryska kejsarinnan Anna Ivanovna. Hon hade utsett hennes systers barnbarn Ivan VI som sin efterträdare, men eftersom han bara var två månader gammal så inledde dödsfallet en period av inre oroligheter som gjorde Ryssland ovilligt att delta i utrikes äventyr. Det fanns nämligen inte mindre än tre fraktioner som kämpade om makten. Först var det hertigen av Kurland som hade varit den egentlige styresmannen under Annas regeringstid och som var tänkt att fortsätta med det under Ivan VI:s minderårighet. Han var emellertid mycket impopulär och störtades redan efter ett par veckor av Ivan VI:s mor Anna Leopoldovna (som Anna Ivanovna hade ansett som olämplig att efterträda henne). Anna Leopoldovna skulle i sin tur störtas ett år senare i en statskupp av sin mors kusin Elisabeth (Peter den stores dotter).

Trots att Elisabeth ansågs vara fransksinnad och att hennes statskupp hade stötts av fransmännen så hade hennes rådgivare ingen tanke på att avsluta den österrikiska alliansen utan de var inställda på att komma till Maria Theresias räddning. Men sedan ett halvår tillbaka befann sig Ryssland i ett krig mot Sverige och det var först när detta hade avslutats sommaren 1743 som Ryssland kunde tänka sig att träda in i det österrikiska tronföljdskriget på Österrikes sida. Fast vid det laget hade Elisabeth retat upp sig på den österrikiske ambassadören Antionotto Botta som hon misstänkte för att vara inblandad i kupplaner mot henne. Botta hann visserligen lämna landet, men Elisabeth krävde att Maria Theresia skulle bestraffa honom, vilket Maria Theresia envist vägrade att göra. Detta innebar att Elisabeth förlorade allt intresse för att hjälpa Österrike under det pågående kriget.

Som åskådare till det österrikiska tronföljdskriget kom Elisabeth dock av moraliska skäl att bli allt mer fientligt inställd till den machiavelliske kung Fredrik av Preussen. Och eftersom den snabbt växande och slagkraftiga preussiska armén även var ett potentiellt hot mot Ryssland lade hon den gamla oförrätten åt sidan och närmade sig Österrike. Hennes erbjudande till Österrike var en allians i utbyte mot att de omedelbart attackerade Preussen. Kursändringen skedde dock först i januari 1746, bara en månad efter att Preussen hade slutit sin andra separatfred med Österrike. Maria Theresia måste ha ångrat djupt att hon slöt fred med Preussen, men till skillnad från Fredrik den store var hon inte beredd att så lättvindigt bryta ingångna fredsavtal. Det ryska erbjudandet avböjdes och efter månader av förhandlingar slöt Österrike och Ryssland en defensivallians i juni 1746 som inte omfattade det pågående kriget mot Frankrike. Denna allians skulle inte avsluta det österrikiska tronföljdskriget, men gjorde nytta genom att undanröja risken för att Fredrik den store återigen skulle hugga Maria Theresia i ryggen.

Den rysk-österrikiska defensivalliansen var emellertid bara början. Ryssland skulle fortsätta att röra sig allt närmare det anti-franska lägret. Elisabeth ansåg visserligen inte att det låg i Rysslands intresse att besegra Frankrike, men i desperation över motgångarna i Nederländerna började britterna uppvakta henne med stora summor pengar och detta var tydligen något som Ryssland hade nytta av. De utdragna förhandlingarna resulterade nämligen i november 1747 i ett avtal om 30 000 ryska hjälptrupper vid Rhen i utbyte mot 300 000 pund om året. Så fort avtalet ratificerades och överlämnades till S:t Petersburg (vilket skedde den 8 februari 1748) började den ryska hjälpkåren sin långsamma marsch mot Nederländerna.

För ett krigstrött Frankrike var detta mycket ovälkomna nyheter och det blev nu mer villigt att kompromissa för att få till stånd en fred innan ryssarna anländer. Den franska offensiven mot Nederländerna fortsatte emellertid och även britterna var villiga att få till stånd en fred då de inte var övertygade om att de ryska trupperna var tillräckliga för att vända krigslyckan.

Fredsförhandlingarna ägde rum i Aachen, inom hörhåll för de franska kanonerna som samtidigt belägrade Maastricht. Fransmännen bantade sina krav på don Felipes furstendöme till att enbart omfatta sin moders hemland Parma. Britterna å sin sida gav tillbaka Louisbourg till Frankrike. Maria Theresia var upprörd över att britterna skänkte bort ett av hennes territorier och lika upprörd var kungen av Sardinien som hade erhållit en del av Parma (hertigdömet Piacenza) som betalning för sin allians med britter och österrikare. Spanjorerna gillade inte att de skulle lämna tillbaka hertigdömet Savojen som de hade ockuperat och bara få Parma i utbyte trots de franska framgångarna i Nederländerna. Men dessa besvikna bundsförvanter var tvungna att gilla läget, för det var britterna och fransmännen som bar kostnaden för kriget.  Preliminärfreden slöts i april 1748 och den slutgiltiga freden undertecknades av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna i oktober (de övriga länderna följde efter under vintern).

Det österrikiska tronföljdskriget hade efter många skiftande vindar slutat oavgjort. Preussen som hade slutit separatfred var dock en klar segrare och Österrike som hade förlorat territorium till inte bara Preussen utan även don Felipe var en klar förlorare. I praktiken var freden i Aachen bara ett vapenstillestånd.  Grundläggande konflikter var fortfarande olösta och åtta år senare var Preussen återigen i krig mot Österrike, och Storbritannien i krig mot Frankrike, på grund av samma motsättningar som i det österrikiska tronföljdskriget.

Men med detta sätter jag punkt för sommarens serie inlägg. Jag tänker inte fortsätta med sjuårskriget eftersom det kriget är så pass välkänt och serien har redan blivit mycket mer omfattande än vad jag hade tänkt från början.

Det tyska inbördeskriget avslutades juldagen 1745 med freden i Dresden, men det europeiska stormaktskriget skulle pågå i ytterligare tre år. Medan det tyska inbördeskriget hade kretsat runt Österrike som försökte försvara sin territoriella integritet mot rovlystna grannar, var stormaktskriget framförallt en global kamp mellan Frankrike och Storbritannien. Till skillnad från deltagarna i det tyska inbördeskriget var dock Frankrikes och Storbritanniens krigsmål otydliga under den andra halvan av kriget. Den huvudsakliga drivkraften var snarare att rädda ansiktet genom att uppnå något som kan kallas för seger och därmed rättfärdiga de höga kostnaderna. Ingen av dem var emellertid förmögen att vinna en klar seger eftersom britterna dominerade till sjöss och fransmännen till lands.

Egentligen började stormaktskriget, och i förlängningen hela det österrikiska tronföljdskriget, som ett perifert spanskt-engelskt kolonialkrig år 1739. Långt senare har detta kolonialkrig fått det färgstarka namnet ”War of Jenkin’s Ear” i engelskspråkig litteratur. Spanjorerna hade länge klagat över att britterna ägnade sig åt smuggling i de spanska kolonierna och dess kustbevakning hade tagit till hårdhänta metoder för att stoppa detta. Britterna å sin sida hävdade att oskyldiga sjömän råkade ut för spansk brutalitet. En av de drabbade var kapten Jenkins som 1731 fick sitt öra avhugget och sedan visade upp det avhuggna örat inför det brittiska parlamentet. Den brittiska opinionen blev allt mer krigslysten även om den brittiske primärministern Robert Walpole in i det längsta försökte föra en fredspolitik. Till slut fick krigsvännerna igenom sin vilja och kriget inleddes i oktober 1739. Eftersom Spanien hade en defensivallians med Frankrike innebar den brittiska krigsförklaringen även en hög sannolikhet för att detta land skulle dras in i det spansk-engelska kriget.

Britterna hade en flotta som var större än de två näst största flottorna tillsammans så de var fulla av optimism inför ett kolonialkrig. Planen var helt enkelt att utnyttja sitt maritima överläge åt att erövra de spanska kolonierna en efter en. Trots en inledande framgång (Porto Bello) skulle det dock visa sig allt annat än enkelt att översätta flottans överlägsenhet till territoriella erövringar. Den sammanlagda styrkan på de brittiska, spanska och franska eskadrarna som opererade i Västindien under detta krig satte ett nytt rekord och det resulterade i stora logistiska problem för framförallt britterna. Det fanns helt enkelt inte en utbyggd infrastruktur för att försörja sådana koncentrationer av skepp och manskap i ett ogästvänligt klimat. Epidemier och umbäranden kom därför att krossa Storbritanniens imperialistiska drömmar. Det mest smärtsamma bakslaget var attacken mot Cartagena våren 1741 där en brittisk invasionsstyrka på 30 000 man förlorade hälften av manskapet, främst på grund av sjukdomar.

Vid det laget hade dock både Spanien och Storbritannien (samt Frankrike) blivit mer intresserade av vad som hände i Tyskland. Spanien såg det som en chans att skaffa ett nytt italienskt kungadöme åt en av sina prinsar och skeppade över en armé vintern 1741-42. Frankrike försökte dock hålla tillbaka de stridslystna spanjorerna och tillät till en början inte transporter över sitt territorium. När sedan den brittiska flottan förstärkte sin närvaro i Medelhavet förhindrades förstärkningar till den spanska armén i Italien som hade svårt att uträtta något mot Österrikes och Sardiniens förenade styrkor. Det var först när Frankrike började visa större intresse för den italienska fronten som det började hända saker. I slaget vid Bassignano (september 1745) vann den fransk-spanska armén en stor seger och fördrev österrikarna från Lombardiet. Preussens separatfred med Österrike några månader senare gjorde det dock möjligt för Maria Theresia att 1746 skicka förstärkningar till Italien och driva tillbaka den fransk-spanska armén till Frankrike.

Maria Theresia hade velat fullfölja triumfen i Italien 1746 genom att återerövra Bägge Sicilierna. Men britterna betraktade Frankrike som huvudfiende och begärde en invasion av Provence vintern 1746-47. Maria Theresia hade inget val än att lyda eftersom det var brittiska subsidier som under hela kriget hade hållit det skuldsatta Österrike flytande. Det var även brittiska påtryckningar som hade tvingat henne att avträda land till Sardinien i utbyte mot detta lands stöd, samt två gånger sluta separatfred med Preussen som fick behålla Schlesien. För Storbritannien var kampen mot Frankrike helt överordnad Österrikes territoriella integritet och detta orsakade mycket bitterhet hos Österrike. Britterna å sin sida klagade över att de fick alldeles för lite valuta för de pengar som de skyfflade in i den österrikiska statskassan. Invasionen av Provence blev ett fiasko.

Frankrikes motgångar i Tyskland 1742-43 hade som jag nämnde i förra veckans inlägg inneburit ett skifte av krigsansträngningen mot mer närbelägna krigsskådeplatser. I Italien hade denna strategi inte gett utdelning, men i den viktigaste krigsskådeplatsen i Österrikiska Nederländerna hade framgångarna varit enorma. Åren 1744-1747 hade den franska armén successivt erövrat alla fästningar i denna region så att endast Luxemburg återstod. Mannen som hade gjort detta möjligt var Moritz av Sachsen som tillsammans med Fredrik den store var detta krigs mest hyllade fältherre. Vid sidan av alla intagna fästningar så vann han även en lysande seger mot brittiskledda pragmatiska armén i Fontenoy 1745.

Moritz av Sachsen (1696-1750)

Men framgångarna berodde inte enbart på Moritz av Sachsens fältherrekonst. Sedan 1743 hade Nederländerna bidragit med hjälptrupper till den pragmatiska armén och trots att de formellt inte var i krig skulle de bidra med lika många trupper som Storbritannien. Det österrikiska inslaget var litet då Maria Theresia kallt räknade med britter och holländare var mer motiverade att försvara Österrikiska Nederländerna mot Frankrike än hon själv. Den en gång så respektingivande holländska armén hade dock under den två decennier långa fredsperioden förfallit på ett sätt som påminde om Sveriges armé. Under sina fälttåg i Österrikiska Nederländerna hade Moritz av Sachsen gång på gång sett hur bedrövligt de holländska regementena presterade och insett att de var den svaga länken i den pragmatiska armén. Han hade länge begärt att få invadera Nederländerna och 1747 fick han det efterlängtade tillståndet. Holländarna vek ned sig på ett sätt som påminde om det ödesdigra året 1672. Den ”ointagliga” fästningen Bergen-op-Zoom (som försvarades av 86-årige svensken Isaac Cronström) föll i september till en fransk styrka ledd av dansken Woldemar Løwendahl medan Moritz av Sachsen (vars mor var tysk-svenska Aurora Königsmarck) uppehöll den pragmatiska armén vid Maastricht. Även Maastricht var en ”ointaglig” holländsk fästning som Moritz av Sachsen krönte sin karriär med att erövra året efter.

Medan Moritz av Sachen körde över den pragmatiska armén i Nederländerna hade Storbritanniens kung besegrat ett jakobitiskt uppror i Skottland 1744-45 som hade gjort att britterna tillfälligt drog tillbaka trupper till hemlandet. Den brittiska flottan hade också varit segerrik och i praktiken utestängt Frankrike från världshaven. När det gäller koloniala erövringar hade framgångarna inte varit lika överlägsna men de hade likväl erövrat den viktiga fästningen Louisbourg i Kanada.

Efter alla dessa år av krig var fredsviljan påtaglig i Europas huvudstäder. Men de spretiga resultaten i de olika krigsskådeplatserna gjorde att ingen ville erkänna sig som förlorare. Maria Theresia hade visserligen förlorat kontrollen över Österrikiska Nederländerna, men hon hade redan tvingats ge upp territorium till Preussen och Sardinien och ville hellre fortsätta kriget än att avträda än mer territorium. Storbritannien hade å sin sida inte förlorat kontrollen över något territorium och var därför inte villigt att lämna tillbaka Louisbourg till fransmännen i utbyte mot Österrikiska Nederländerna. Spanien ockuperade Savoyen (den del av kungariket Sardinien som låg på den franska sidan av alperna) och hade ingen tanke på att ge upp drömmen om ett eget furstendöme åt don Felipe. Och Frankrike kände sig minst av alla som en förlorare. Trots krigsledan var det därför mycket svårt att sluta fred. Det som till slut skulle lösa knutarna var att en helt ny aktör trädde in i kriget.

Kejsar Karl Albrecht (1697-1745)

Kung Fredrik den store (1712-1786)

Den 24 januari 1742 valdes Karl Albrecht av Bayern till tyskromersk kejsare och skrev därmed historia genom att bryta ett 300 år gammalt habsburgskt monopol på kejsarkronan. Maria Theresia vägrade visserligen att erkänna valets legitimitet eftersom hennes representant hade nekats att lägga Böhmens röst i valet med hänvisning till att den Böhmiska tronföljden var omstridd (Karl Albrecht själv hade ju blivit krönt till kung av Böhmen i december). Detta kunde dock inte förminska Karl Albrechts legitimitet utanför de Habsburg-kontrollerade länderna eftersom de åtta närvarande kurfurstarna var enhälliga i sitt beslut. Även Habsburgtrogna kurfurstar som till exempel Hannover hade svikit Maria Theresias kandidat (hennes make Frans Stefan) eftersom de inte ville förarga den blivande kejsaren som nu kunde använda kejsartitelns prestige till att uppbåda hjälptrupper från de tyska småstaterna.

Även den ständigt opålitlige kung Fredrik av Preussen hade under vintern 1741-42 tyckt sig se att vinden oåterkalleligt blåste i den anti-österrikiska koalitionens riktning. Han hade därför brutit sitt hemliga vapenstillestånd med Österrike och istället beslutat att hjälpa sina officiella bundsförvanter som stred i Böhmen genom att attackera Mähren. Under samma vinter hade även en spansk uppladdning ägt rum i Italien som innebar att ännu en front skulle öppnas i Italien efter ett år av österrikiska motgångar i Tyskland.

Men 1742 skulle bli ett helt annorlunda år än 1741. Redan innan det nya året hade börjat inledde Österrike en motoffensiv med hjälp av kroater och serber från den så kallade Militärgränsen som höll vakt mot turkiska angrepp. Offensiven kom som en fullständig överraskning för de fåtaliga fransk-bayerska ockupanterna i egentliga Österrike som under januari fördrevs eller kapitulerade (i den senare kategorin: 10 000 fransmän i Linz). Offensiven fortsatte in i Bayern och samma dag som Karl Albrecht kröntes till kejsare i Frankfurt (12 februari) föll hans bayerska huvudstad München i österrikiska händer.

Den nykrönte kejsarens triumf förbyttes därmed omedelbart till ett tillstånd av förnedring. Med hans hemland ockuperat och svårt härjat av de brutala balkantrupperna så var han berövad alla sina intäkter. Så trots sin kejsartitel var han nu i praktiken en landsflykting och helt beroende av franska fickpengar för att hålla sitt hov i Frankfurt. Såväl fiender som bundsförvanter skulle under hela hans korta regeringstid ignorera honom såsom en förbrukad kraft.

Samtidigt misslyckades den preussiska attacken mot Mähren, trots minimal österrikisk närvaro, på grund av dålig planering och ett framgångsrikt gerillakrig från bondeuppbåd stödda av husarer. Det lilla intresse Fredrik den store hade för att hjälpa sina bundsförvanter var nu helt borta och han försökte återigen sluta separatfred. Maria Theresia var dock var fortsatt ovillig att ge upp Schlesien och det krävdes en ny preussisk seger i slaget vid Chotusitz i maj samt ett allt besvärligare läge för de fransk-bayerska styrkorna för att hon skulle ändra uppfattning. I juni avträdde hon därför Schlesien till Preussen i en fred som även omfattade Sachsen.

Inom loppet av ett drygt halvår hade därmed situationen gått från ett desperat läge för Österrike till ett nästan lika desperat läge för Österrikes kvarvarande fiender. Bayern var ockuperat och den isolerade franska armén i Prag hotades med undergång. Ett desillusionerat Frankrike gick nu med på att Österrike skulle få behålla Bayern i utbyte mot fri lejd för den franska armén i Böhmen och att Karl Albrecht kompenserades med furstbiskopsdömen vid Rhen. Och eftersom fälttåget i Italien hade gått dåligt för spanjorerna var det därmed möjligt att avsluta hela kriget på gynnsamma villkor. Maria Theresia var dock inte redo för fred utan hon såg nu chansen att förutom Bayern även vinna tillbaka Lothringen och kungariket Neapel som hade förlorats i det polska tronföljdskriget. Till sin hjälp hade hon nu även den så kallade pragmatiska armén vid Rhen som hade organiserats av Storbritannien-Hannover.

Allt gick dock inte på räls för Maria Theresia under 1742 eftersom de belägrade fransmännen i Prag lyckades undkomma fångenskap genom en skicklig genomförd utbrytning i december. I samband med striderna i Böhmen hade även Karl Albrecht under hösten lyckats befria Bayern. För ett tag tycktes det som om det var ett misstag att inte sluta fred med Frankrike sommaren 1742. Sådan oro skingrades dock det följande året då Bayern återerövrades av Österrike under våren och den pragmatiska armén besegrade fransmännen i slaget vid Dettingen i juni. Fransmännen evakuerade därefter Tyskland helt och hållet och Karl Albrecht blev så frustrerad över deras bristande stöd att han sa upp sin allians med Frankrike. Det sistnämnda hade dock ingen praktisk betydelse då han nu var helt irrelevant i storpolitiken. Maria Theresia kunde nu se fram emot 1744 då hon hade tänkt föra över kriget på motståndarnas territorium och återbörda Neapel och Lothringen till sin rättmätiga härskare. Men till hennes stora besvikelse skulle detta bli ett år då vinden återigen vände riktning.

Vinden vänder

Till skillnad från sommaren 1742 hade motgångarna under 1743 inte mjukat upp den franska inställningen utan snarare fått den att hårdna. Den viktigaste förklaringen till detta var att den fredsvänlige och åldrige kardinal Fleury hade dött 1743 efter att styrt Frankrike i sjutton år. De sista åren hade hans styre inte kännetecknats av en fast hand och hans efterträdare var nu inriktade på att leda krigsansträngningen på ett mer kraftfullt sätt. En formell krigsförklaring mot Storbritannien utfärdades i mars 1744 och istället för avlägsna mål i Böhmen och Bayern skulle man koncentrera sig på närbelägna mål i Österrikiska Nederländerna och Italien där Österrike var sårbar.

De österrikiska framgångarna åren 1742-1743 hade också djupt oroat Fredrik den store i Preussen. Eftersom han själv inte respekterade ingångna avtal så förväntade han sig inte att Maria Theresia skulle göra det heller. Om Maria Theresia vann kriget mot Frankrike skulle hon enligt Fredriks uppfattning rikta all sin kraft mot Preussen för att återta Schlesien. För att stoppa detta beslöt sig Fredrik för att förbereda sin kraftigt utökade armé för att återinträda i kriget (den räknade nu 140 000 man jämfört med 80 000 år 1740). Förutom att behålla det han redan erövrat hoppades han även på att erövra den nordliga tredjedelen av Böhmen.

Den preussiska attacken mot Böhmen inleddes i augusti 1744 och resulterade i att Österrike avbröt sin invasion av Elsass så att armén kunde användas åt att försvara hemlandet. Att österrikarna kunde göra detta utan att fransmännen hindrade dem var en missräkning för Preussen. Situationen förvärrades än mer av att Sachsen anslöt sig till Österrike i hopp om att erövra preussiskt territorium. I Böhmen hade Fredrik dessutom gapat efter för mycket och hela fälttåget slutade i ett fiasko med en snabbt krympande invasionsarmé. Under hösten tvingades styrkan som ursprungligen var 80 000 man stark dra sig tillbaka och sedan bokföra förluster på 30 000 man. Fredrik insåg att återinträdet i kriget var ett stort misstag och ville nu inget annat än att avsluta det. Att fransmännen utnyttjade striderna i Böhmen till att befria delar av Bayern var ingen tröst för honom. Maria Theresia såg dock det preussiska bakslaget som ett lysande tillfälle att ta tillbaka Schlesien och ville ännu inte sluta fred.

Ytterligare en god nyhet för Österrike kom den 20 januari 1745 då Karl Albrecht avled. Han var en bruten man som hade åldrats i förtid av alla olyckor. Detta innebar att kejsartiteln återigen var ledig. Trots franskt stöd valde Karl Albrechts son att inte göra anspråk på kejsartiteln i utbyte mot att han fick behålla Bayern. Detta gick Maria Theresia med på i april och den 13 september kunde Frans Stefan äntligen väljas till kejsare. Endast Kurpfalz och Preussen avstod från att rösta på den enda kandidaten. Men i likhet med det förra kejsarvalet sammanföll det med ett fullständigt skifte i krigslyckan.

Kriget i Österrikiska Nederländerna och i Italien gick bedrövligt och Österrikes viktigaste bundsförvant drabbades av ett uppror på hemmaplan. Under 1745 blev österrikiska arméer grundligt besegrade i inte mindre än fem större fältslag. Tre av dessa var mot preussiska arméer. Det var nu som Fredrik den store etablerade sitt rykte som en historiens främsta fältherrar. I slaget vid Hohenfriedberg i maj 1745 hade han skickligt lurat österrikarna i en fälla och han använde där för första gången sin berömda taktik att anfalla fiendens flank i en sned vinkel. I slaget vid Soor i september blev han överraskad av en dubbelt så stor armé men kunde ändå vinna en överlägsen seger. Slutligen i Kesselsdorf i december vann en av Fredriks underlydande generaler en stor seger. Preussen hade därmed en obruten svit på fem stora segrar på slagfältet och österrikarna tvivlade nu på sin förmåga att kunna besegra Preussen. Bekymren på övriga fronter gjorde det nödvändigt för Österrike att sluta separatfred med en av sina fiender. Valet föll på Preussen eftersom Frankrike vägrade att svika sin bundsförvant medan Fredrik den store inte hade sådana skrupler.

Den 25 december slöt Preussen fred med Österrike och Sachsen i Dresden på samma villkor som förra gången. Det österrikiska tronföljdskriget hade börjat som ett tyskt inbördeskrig för att sedan utvecklas till ett europeiskt storkrig. Med freden i Dresden hade den tyska delen av kriget avvecklats, men det europeiska storkriget var inte över och Österrike var nu återigen i ett mycket besvärligt läge.

Den 28 juli 1741 förklarade den av hattarna dominerade riksdagen krig mot Ryssland. Ett beslut som förmodligen kan räknas som det mest idiotiska någon svensk politiker har fattat. Kriget har ju som bekant gått till historien som ett stort förnedrande fiasko. Trots att Sverige hade startat kriget (och under två och ett halvt år aktivt förberett det) så var det ryssarna som anföll först och besegrade den svenska armén vid Villmanstrand 23 augusti 1741. De drog sig tillbaka efter segern, men skulle under nästa sommar återigen vara först med att gå till offensiven och då tvinga den svenska armén i Finland att kapitulera den 24 augusti 1742, varefter hela Finland ockuperades. Svenska försök att befria Finland under 1743 misslyckades och när även egentliga Sveriges kuster hotades av ryska flottans härjningar kastade den svenska regeringen in handduken och slöt preliminärfred den 16 juni. En landremsa längs gränsen till Ryssland avträddes sedan i den slutgiltiga (och milda) freden den 7 augusti.

Det märkvärdiga med hattarnas ryska krig är inte att det misslyckades utan hur verklighetsfrämmande de svenska krigsplanerna var. Hattarna hade tagit makten i Sverige i slutet av 1738 med det uttalande målet att starta ett revanschkrig mot Ryssland. Och redan under 1739 överfördes först två värvade regementen och sedan 6 000 man indelta soldater till Finland, vilket utökade arméns styrka där till 18 000 man. Flera ledande män hade uppfattningen att enbart hotet om krig skulle räcka för att få ryssarna att avträda Viborg. Allra värst var nog riksrådet Carl Sparre som i juli 1739 (medan ryssarnas krig mot turkarna fortfarande pågick) ansåg att vapenskramlet från 10 000 man skulle räcka för att ryssarna utan strid skulle avträda Viborg och Ingermanland med S:t Petersburg (Tengberg del 1 sid 52-53). En uppfattning han hade trots att han var en gammal veteran från stora nordiska kriget (tillfångatagen vid Poltava).

Den ursprungliga krigsplanen gick ut på att sluta en allians med Osmanska riket som sedan 1735 var i krig med Ryssland. Men detta land slöt fred i september 1739 så Sverige fick söka efter andra potentiella bundsförvanter, närmare bestämt Danmark och Preussen. Det senare landet lockades med Kurland vars hertig tillhörde den ryska tsarfamiljen och för tillfället var den som i praktiken styrde Ryssland. Danmark lockades med Livland som de skulle kunna byta mot Holstein. Av dessa två var det endast Danmark som visade ett genuint intresse för kriget, hotad som de var av hertigen av Holstein-Gottorps anspråk på Slesvig och hans släktförbindelser med den ryska tsarfamiljen. Danmark var dock mer intresserad av att få Bohuslän än Livland (vilket Sverige inte kunde gå med på) och hade även andra betänkligheter så de avböjde till slut. Trots att hattarna inte lyckades rekrytera någon bundsförvant valde de emellertid att ändå starta kriget, övertygade som de var om Sveriges styrka och Rysslands svaghet.

Den svenska armén var dock inte i något bra skick. Även om Sverige som land hade återhämtat sig snabbt efter stora nordiska kriget så var statsfinanserna i ett kroniskt dåligt skick under hela frihetstiden. Under det förra kriget hade staten gått på knäna och efterlämnat stora skulder. De åtgärder som Karl XII hade gjort för att utöka statens intäkter rullades dock tillbaka av den nya regimen som ansåg dem vara utslag av det förhatliga enväldet. Under hela frihetstiden skulle därför de ordinarie statsintäkterna bestämmas av 1696 års statsbudget. Problemet med detta var dock att hälften av 1696 års budget kom från östersjöprovinserna så under frihetstiden var statsförvaltningen ständigt underfinansierad och riksdagarna var tvungna att bevilja tillfälliga skatter för att nödtorftigt fylla igen hål. Den politiska viljan att öka skattebasen och sanera statsfinanserna var mycket svag och underlättades inte heller av att budgeten var en statshemlighet som inte ens de vanliga riksdagsledamöterna hade insyn i. I likhet med förmyndarregeringen 1660-1672 föredrog frihetstidens politiker att lösa budgetproblemet med nedskärningar och utländska subsidier.

Nedskärningar drabbade inte bara underhållet av utrustning och befästningar samt övningar, utan även manskapsstyrkan vid de indelta regementen. Genom att rotebönder betalade vakansavgifter istället för att ställa upp med en soldat kunde man spara pengar och vissa regementen hade under hattarnas ryska krig uppemot 13,5 % vakanser. Den svenska armén var därmed i ett sämre skick 1741 än vad den hade varit 1721 samtidigt som ryssarna hade blivit bättre. Men på något sätt trodde hattarna ändå på att de skulle kunna vinna ett revanschkrig utan bundsförvanter och utan att först rusta upp armén. Och de kunde inte hävda okunskap som ursäkt eftersom artillerigeneralen Carl Cronstedt (vars kanoner segrade i Gadebusch och som var den som först tilldelades överbefälet i Finland) gav noggranna och ärliga rapporter om det usla tillståndet i armén. Cronstedt visste vad som var på väg att hända och han var klok nog att 1740 ansöka om byte av tjänst från ett riksråd som var mer än villigt att godkänna hans ansökan.

Faktum var att Sverige hade stora problem med att överhuvudtaget försörja den förstärkta armén i Finland, och kunde än mindre täcka kostnaden för att starta krig. Den svenska regeringen hade därför det delikata problemet med att försöka få Frankrike att snarast ge omfattande subsidier så att armén skulle kunna försörjas utan att avslöja hur dåligt tillståndet var eftersom fransmännen då inte skulle ge några subsidier överhuvudtaget. Fast i och med att österrikiska tronföljdskriget bröt ut blev det viktigt för Frankrike att Ryssland skulle uppehållas av ett krig mot Sverige så de gick med på subsidierna.

När riksdagen till slut beslöt att förklara krig var de ”visa” nog att ge instruktioner för fredsförhandlingar för tre olika utfall av kriget (Tengberg del 1 sid 193):

1. Begärde Ryssland fred, skulle Sverige inte gå med på vapenstillestånd förrän ”hela Carelen, Kexholm, Wiborg, Petersburg, Nöteborg, Cronstadt och Cronslott med hela Newaströmmen” överlämnats. För att sluta fred skulle Sverige (och Danmark ifall de hade anslutit sig) erhålla ”hela Liffland, Estland, Carelen och Ingermanland samt de öjar som Sverige tillförene innehaft. Thessutom hela Ladogasjön; therutur efter Sueri strömmen åt Onega sjön och efter bemälte sjös östra kant norr ut ända till Hvita hafvet”.
2. Ifall Sverige drabbades av motgångar eller ”grannars uppväxande afund”, skulle kraven för vapenstillestånd vara desamma, men för fred skulle endast ”de större öjarne Dagö och Ösel samt alla de mindre deromkring och uti Finska viken belägna öjar återbekomma hela Estland och Ingermanland med Carelen och Kexholms län samt alla derinnom belägna städer och fästningar med mera, alldeles efter Estlands och Ingermanlands gräns samt vidare öfver Ladoga sjön åt Lappmarken efter den gräns, som var före år 1700”.
3. Ifall ”emot all förmodan” inget land stödde Sverige eller rent av att något land angrep Sverige, eller om den svenska armén led ett ”ansenligt nederlag eller försättas uti så stor nöd och besvärligheter” att riksrådet inte kunde lösa situationen så skulle riksdagen se inget annat råd än att låta det ovannämnda kraven för vapenstillestånd gälla som fredsvillkor tillsammans med kravet att Ryssland inte fick ha några örlogsskepp i Finska viken.

Sveriges optimism var helt häpnadsväckande. Även i riksdagens värsta scenario skulle Karelen och S:t Petersburg avträdas till Sverige! Trots att riket styrdes av veteraner från stora nordiska kriget kunde de tydligen inte föreställa sig att ett nytt Perevolotjna och en ny ockupation av Finland väntade. Kollektivt önsketänkande där man blundar för alla obehagliga sanningar kan orsaka enorm skada.

Maria Theresia 1717-1780

Det är få människor som har ställts inför svårare uppgifter än när den endast 23 år gamla Maria Theresia efterträdde sin far Karl VI dog den 20 oktober 1740. Trots att hennes far hade använt allt sitt politiska kapital åt att trygga hennes tronföljd hade han märkligt nog inte gjort något för att förbereda henne för uppgiften. Hon hade inte deltagit i något regeringsmöte och var inte informerad om rikets tillstånd. Det hon nu upptäckte var bedrövligt. Efter att ha förlorat två krig på raken var statskassan nästan tom och skulderna höga. Efter det turkiska kriget var det dessutom uppenbart att den österrikiska arméns motgångar inte kunde skyllas på enskilda befälhavares misstag. I decennier hade officerare fått sina poster tack var tjänsteköp och nepotism snarare än skicklighet, så att officerskåren nu till stor del var inkompetent. Armén var nu också grundligt demoraliserad och även efter att fred hade slutits fortsatte den att plågas av deserteringar. På pappret var den drygt 140 000 man stark, vilket var en sänkning från de dryga 200 000 man som inte räckte till under polska tronföljdskriget, men i verkligheten fanns det inte mer än 80 000 man som fortfarande tjänstgjorde i den kejserliga armén. Med andra ord hade Österrike och Preussen lika stora arméer trots att Österrikes befolkning var sju gånger större. (Den verkliga styrkan för den österrikiska armén var nog 107 892 man, läs kommentarerna till detta inlägg för mer info)

1736 hade Maria Theresia gift sig med hertig Frans Stefan av Lothringen som var tänkt att efterträda Karl VI som kejsare. Frans Stefan uppfattades dock som en fransman och var därför impopulär bland de tysktalande österrikarna som snarare föredrog kurfurstarna av Bayern och Sachsen, vars fruar kunde göra anspråk på att ha en starkare rätt till tronen än deras kusin Maria Theresia. Medan Sachsen hade en respektabel armé på 37 000 man (efter mobiliseringen 1741, innan dess snarare drygt 20 000 man) hade dock Bayern endast 10 000 man till sitt förfogande och en ekonomi som var i lika dåligt skick som Österrikes. På egen hand kunde Bayern inte göra allvar av sina anspråk som inte ens Frankrike trodde på. Dess kurfurste Karl Albrecht var nämligen gift med Maria Theresias yngre kusin och baserade därför sitt anspråk på arvsfördrag från 1500-talet, som vid en närmare granskning i princip alla utom Bayern ansåg vara grundlöst. Sachsens kurfurste som var gift med den äldsta kusinen verkade däremot vara inställd på att acceptera Maria Theresias trontillträde. Istället för att försöka påverka tronföljden i Österrike valde därför Frankrike att satsa på kejsarvalet istället. Om Frankrikes skyddsling Karl Albrecht blev vald till kejsare istället för Frans Stefan skulle det ju allvarligt försvaga ärkefienden Österrikes inflytande. Av den anledningen höll fransmännen även tillbaka det krigsvilliga Spanien eftersom de befarande att ett yttre krig mot Österrike skulle väcka tysk patriotism och stärka den habsburgska kejsarkandidaten.

Det tycktes därför som om Maria Theresia skulle lyckas att utan krig säkra sin tron. Men samma år som Karl VI dog så dog även Fredrik Vilhelm av Preussen och hans efterträdare Fredrik den store var betydligt mer aggressiv än sin fader. I Fredriks Vilhelms politiska testamente fanns visserligen instruktioner att utnyttja Karl VI:s frånfälle till att erövra Jülich-Berg vid Rhen som Preussen länge hade gjort anspråk på. Fredrik den store ansåg dock att Jülich-Berg var en för liten vinst jämfört med den stora risken det innebar att gå i krig utan bundsförvanter. Han dammade istället av ett gammalt tvivelaktigt anspråk på delar av Schlesien genom att mycket överraskande invadera denna provins i december 1740. De fåtaliga försvararna drevs snabbt undan och endast ett fåtal fästningar höll ut efter januari.

Invasionen av Schlesien satte igång en febril aktivitet i Europas huvudstäder under det närmaste halvåret och alla möjliga kombinationer av allianser diskuterades. Fredrik den store erbjöd till exempel att ersätta Österrike med pengar och militärt stöd mot Frankrike ifall han fick behålla större delen av Schlesien. Preussen hotades i sin tur att styckas av en möjlig allians mellan Österrike, Hannover-Storbritannien, Nederländerna, Ryssland och Sachsen. Det sistnämnda landet kunde inte riktigt bestämma sig för ifall de skulle försöka erövra österrikiskt eller preussiskt territorium. Det som till slut fällde avgörandet var den preussiska segern över österrikarna i slaget vid Mollwitz i april 1741. Slaget var egentligen bara en taktisk seger som inte påverkade det militära läget, men det hade stor psykologisk betydelse i det diplomatiska spelet som stod och vägde. En stor anti-österrikisk koalition bildades mellan Frankrike, Bayern, Sachsen, Preussen och Spanien. Österrikes kärnländer skulle styckas så att:

• Preussen fick nedre Schlesien.
• Sachsen fick övre Schlesien, Mähren (som skulle upphöjas till kungarike) och en del av nedre Österrike (dvs. provinsen Niederösterreich).
• Bayern fick Böhmen, övre Österrike (dvs. provinsen Oberösterreich) och Tyrolen med det så kallade främre Österrike (besittningar i Schwaben).
• Den spanske prinsen don Felipe skulle få Österrikes italienska besittningar.

Frankrike själv strävade inte efter att vinna något eftersom de fruktade att en stor antifransk koalition skulle bildas ifall de försökte ta Österrikiska Nederländerna.

Det militära läget såg nu väldigt dystert ut för Österrike i och med att fransmännen deltog med 80 000 man i Tyskland. Av dessa förstärkte 15 000 man den bayerska armén som anföll längs med Donau medan 25 000 fransmän anföll Böhmen från väster och sachsarna anföll Böhmen från norr. De återstående 40 000 fransmännen placerades i Westfalen och skrämde Österrikes enda bundsförvant i Tyskland, Storbritannien-Hannover, till neutralitet. Ryssland kunde inte heller komma till undsättning eftersom det hade med attackerat av Sverige som stöddes med franska subsidier. Österrike var därmed hopplöst underlägsen när de militära operationerna inleddes under hösten och vägen till Wien var vidöppen för bayrarna som mötte en sympatiskt inställd civilbefolkning.

I detta läge var det få som trodde att Österrike skulle ha en chans att rädda sig, vilket ironiskt nog blev vad som räddade Österrike. Den fientliga koalitionen präglades nämligen av inbördes rivalitet och medlemmarna önskade inga framgångar åt sina grannar. Bayern avbröt marschen mot det nästan försvarslösa Wien och vände norrut mot Prag av rädsla för att Sachsen inte skulle respektera delningsplanen. Preussen slöt ett hemligt vapenstillestånd med Maria Theresia och låtsades sedan bara att föra krig så att Österrike kunde föra över trupper från Schlesien till Böhmen. Men de sävliga österrikarna rörde sig alldeles för långsamt för att kunna rädda Prag som föll i slutet av november varefter Karl Albrecht kunde krönas till kung av ett välvilligt inställt Böhmen den 5 december.

Efter ett år av motgångar hade dock den psykologiska vändpunkten kommit för Maria Theresia. Bedrövad över hennes undersåtars bristande lojalitet fann hon just lojalitet i en oväntad del av hennes rike. I september höll hon ett tårfyllt tal till den i vanliga fall motsträviga ungerska riksdagen där hon förklarade hur illa situationen var och hur orolig hon var över hennes barn. Hennes tal rörde ungrarna till tårar och de utbrast i passionerade yttringar av lojalitet till sin drottning. De följde upp detta med att lova att sätta upp en 100 000 man stark ungersk armé till stöd för henne, och även om det till slut bara blev drygt 20 000 man (villkorat med politiska eftergifter) så gav detta Maria Theresia hoppet att kunna fortsätta kampen. Österrike skulle samla sina krafter och gå till motoffensiv 1742.

Elisabeth Farnese 1692-1766 (Spaniens egentliga härskare 1714-1746)

Den region som var allestädes närvarande i konflikterna mellan de kontinentala makterna under den första halvan av 1700-talet var Italien. 200 år av spansk dominans i Italien ersattes som en följd av spanska tronföljdskriget med 20 år av österrikisk dominans som varade fram till det polska tronföljdskriget. Även under det österrikiska tronföljdskriget var Italien en betydelsefull front där landområden bytte ägare.

Den enskilt viktigaste aktören i spelet om Italien var Elisabeth Farnese av Parma. Hon blev 1714 drottning av Spanien när Filip V gifte om sig. Elisabeth var en viljestark kvinna och tog i praktiken befälet över riket redan innan hon hade träffat sin make. Kort efter att hon hade passerat gränsen hade hon nämligen ett gräl med Filip V:s dåvarande ledande rådgivare som hon omedelbart förvisade till Frankrike. Tillsammans med sin landsman kardinal Alberoni rensade hon bort Filip V:s franska rådgivare och såg till att hovet fick en italiensk prägel. Detta fick även uttryck i utrikespolitiken som syftade till att vinna tillbaka Spaniens förlorade italienska besittningar. Det första försöket var ett regelrätt anfallskrig 1718-1720 som dock slogs tillbaka av kvadrupel-alliansen och ledde till Alberonis fall. Detta krig har jag skildrat i inlägget: I skuggan av det stora nordiska kriget.

Ett positivt utfall av bildandet av kvadrupelalliansen var dock att Elisabeth Farneses anspråk på Parma och Toscana erkändes av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna 1718. De härskande ätterna i dessa två stater (Farnese och Medici) väntades snart dö ut. Parma hade styrts av Elisabeths far och sedan av hennes två barnlösa farbröder vilket innebar hade Elisabeths son don Carlos (född 1716) kunde betraktas som den naturlige tronföljaren. Även till Toscana krävde hon arvsrätt åt sin son även om detta anspråk var mycket svagare (hennes gammelfarmor var en toscansk prinsessa).

Kejsar Karl VI var däremot mer motsträvig till hennes krav. Sedan 1648 var norra Italien visserligen inte längre formellt en del av det Tyskromerska riket, men kejsarna fortsatte att hävda sin överhöghet där vilket innebar att det var de som bestämde över titlar och tronföljd. Karl VI som ansåg sig vara Spaniens rättmätige kung ville inte att sonen till sin ärkefiende Filip V skulle ärva Parma och Toscana och därmed få ett fotfäste i det omstridda Italien. Helst ville han ha Parma och Toscana för sig själv under förevändning att de var lediga län som drogs in till kronan. Detta var dock inte de övriga stormakterna intresserade av utan de föredrog don Carlos eftersom han hade tre äldre halvbröder och skulle därför troligen inte bli spansk kung (vilket dock skedde 1759). In i det längsta försökte han motarbeta de spanska bourbonernas anspråk, men bristen på en alternativ kandidat (som inte skulle innebära införlivning med Österrike) hämmade hans diplomati som i slutet av 1720-talet drabbades av en härdsmälta. För att illustrera hur hopplös hans diplomati var kan det nämnas att han lovade att ge bort österrikiska besittningar längs Toscanas kust till dess storhertig Cosimo III de’ Medici ifall han inom kort kunde nominera en tronföljarkandidat som inte var fientligt sinnad till Österrike. Cosimo III föreslog 1717 sin granne hertigen av Modena som tronföljare. Men detta förslag accepterades inte av Karl VI som året efter istället fick se på när de ovan nämnda stormakterna ställde sig bakom den spanske kandidaten.

Don Carlos 1716-1788, hertig av Parma 1731-35, kung av Bägge Sicilierna 1735-1759 och kung av Spanien 1759-1788.

Det tillfälliga tövädret mellan Spanien och Österrike i samband Wienalliansen 1725 förde med sig giftermålsplaner som hade kunnat lösa alla knutar. Elisabeth Farnese ville förutom erkännandet av sonen don Carlos anspråk på Parma och Toscana även ha ett dubbelbröllop mellan honom och Karl VI:s dotter Maria Theresia samt mellan deras yngre syskon don Felipe och Maria Anna. Men som redan nämnts i ett tidigare inlägg hoppades Karl VI fortfarande på att få en egen son. Med sina förhalanden och halvhjärtade engagemang för alliansen förstörde han vänskapen med Spanien och blev därmed diplomatiskt isolerat. 1729 fick Spanien tillstånd från Storbritannien och Frankrike att skeppa över trupper till Italien för att garantera don Carlos arvsanspråk. 1731 efterträdde sedan don Carlos sin morfars bror som hertig av Parma och Österrike hade inget val än att till slut erkänna hans besittning av detta land såväl som arvsrätten till Toscana. De rättigheter som Karl VI ansåg att kejsarkronan gav honom kunde inte matchas av de militära resurser som han förfogade över.

När det polska tronföljdskriget bröt ut 1733 var det med hjälp av spanska trupper baserade i Toscana som don Carlos kunde erövra Bägge Sicilierna 1734, vilket var just den händelseutveckling som Karl VI hade befarat hela tiden. I fredavtalet som slöts prelimärt 1735 och formellt 1738 skedde emellertid en byteskarusell som gjorde att förlusten inte blev så stor för Österrike. Don Carlos bytte Parma och Toscana (den siste Medici-härskaren dog 1737) mot Bägge Sicilierna. Toscana gick till Frans Stefan av Lothringen som hade förlorat sitt hertigdöme till Stanislaw Leszczynski. Frans Stefan var motvillig till att byta men hans kommande äktenskap med Maria Theresia villkorades med att han gick med på detta. Parma tillföll Österrike vilket kompenserade för att kungen av Sardinien hade fått en remsa av Lombardiet.

Italien 1796 (bortsett från Korsica som tillhörde Genua till 1769 var gränserna var desamma som efter slutet på det österrikiska tronföljdskriget 1748)

Invånarna i Parma och Toscana var missnöjda och de i Bägge Sicilierna var lyckliga. Don Carlos var nämligen en populär härskare som italienarna betraktade som en landsman. Förvaltningen av Bägge Sicilierna skulle också förbättras dramatiskt under hans styre. Under den spanska tiden hade Bägge Sicilierna försummats och österrikarna hade förfärats över hur underutvecklat detta land var. Men de österrikiska habsburgarna hade inte lyckats mycket bättre än de spanska habsburgarna med att förvalta landet. Under deras styre hade Bägge Sicilierna ständiga budgetunderskott som Wien var tvungen att täcka. Don Carlos skulle däremot fördubbla skatteintäkterna vilket vittnade om hur mycket outnyttjad potential det fanns i den österrikiska monarkin. För historien skulle upprepa sig när Preussen erövrade Schlesien som, trots att detta var en mycket lönsam provins för habsburgarna, fick se dramatiskt höjda skatter.

Spelet om Italien var emellertid inte över med det polska tronföljdskriget. Även under det österrikiska tronföljdskriget var Elisabeth Farnese pådrivande med att utöka de spanska bourbonernas besittningar i Italien. Här började inte kriget på allvar förrän 1742 och denna gång var planen att lägga beslag på allt återstående habsburgskt territorium för don Felipes räkning. Ironiskt nog var även han en lovande svärsonskandidat som Karl VI hade ratat och dessutom istället gift med en dotter till den franske kungen. Under österrikiska tronföljdskriget var det dock inte i Italien som de stora händelserna ägde rum och österrikarna presterade mycket bättre här än förra gången. När fred slöts 1748 fick de emellertid ändå avträda sitt nya hertigdöme i Parma och stället återbörda det till ätten Farneses ättling don Felipe. Det var franska framgångar i Nederländerna och inte den spanska armén i Italien som fällde avgörandet.

Dessutom hade Österrike varit tvungen att ge bort ytterligare en remsa av Lombardiet till sin ”bundsförvant” Sardinien. Detta rike hade nämligen i sann opportunistisk anda fått båda sidor att bjuda över varandra med territorium i österrikiska Lombardiet för dess medverkan i kriget. Eller uttryckt på ett annat sätt: Österrike erbjöds ”beskydd” ifall de frivilligt gav bort delar av sitt territorium och ifall de vägrade skulle Sardinien ansluta sig till Österrikes fiender och ta samma territorium med våld. Italienare…

Därmed har vi nu lite grann börjat ta itu med det Österriska tronföljdskriget som alla sommarens inlägg har byggt upp till. I nästa inlägg skildras därför stormen som svepte in i Österrike 1740.

Österrike kom undan det polska tronföljdskriget 1733-35 med nästan blotta förskräckelsen. Motgångarna i Italien hade kunnat skyllas på inkompetenta generalerna som ställdes inför krigsrätt medan en senil Eugen av Savojen hade lyckats hålla stånd tillräckligt länge för att ryska förstärkningar skulle komma och förmå fransmännen att sluta fred. Att den österrikiska armén var i ett uselt skick var ännu inte uppenbart för alla. Men det skulle snart bli fallet när priset för den ryska hjälpen var österrikiskt deltagande i ett krig mot det Osmanska riket.

För ryssarna var målet med kriget att göra sig av med en mycket besvärlig granne, nämligen krimtatarerna som var turkiska vasaller. Krim var den sista resten av det gamla Mongolväldet som hade dominerat Ryssland under medeltiden och så sent som 1571 hade krimtatarerna bränt ner Moskva. Sedan dess hade visserligen den militära maktbalansen skiftat starkt till ryssarnas fördel, men krimtatarernas plundringsekonomi respekterade varken gränser eller fredsavtal. Återkommande räder in på grannarnas territorium genomfördes och allt av värde tog de med tillbaka till Krimhalvön, inklusive människor som såldes på slavauktioner i det Osmanska riket. Som en följd av detta var den ukrainska stäppen som omgav Krim-halvön helt obebodd. Ryssarna hade under sekler flyttat fram gränsen för jordbruk på stäppen genom att bygga befästa försvarslinjer som skulle skydda bönderna från tatarernas räder. Fortfarande återstod dock ett brett bälte av ödemark mellan Krim och Ryssland och detta gjorde det väldigt svårt för ryssarna att komma åt Krim. Det normala för en 1700-talsarmé var ju att den huvudsakligen försörjdes lokalt, men detta var inte möjligt under ett fälttåg över en obebodd stäpp utan det krävde att alla förnödenheter, såväl proviant som vatten, transporterades dit från basområdet. Vilket var en oerhört svår uppgift för alla arméer och inte minst för ryssarna som inte kunde räkna logistik som sin starkaste gren.

I samband med stora turkiska kriget 1683-1699 hade ryssarna gjort två misslyckade fälttåg mot Krim 1687 och 1689. De höga förlusterna som den bristande logistiken medförde gjorde att ryssarna i fortsättningen riktade in sig på ett lättare mål, den turkiska fästningen Azov vid Dons mynning. Mot den kunde man använda flodsystemet för att transportera förnödenheter och på deras andra försök intogs Azov 1696. Med denna fästning hade man nu en stark militär stödjepunkt i närheten av Krim och Peter den store lät även bygga en flotta i Azovska sjön som gjorde Krim mer sårbart. År 1700 slöts dock vapenstillestånd med turkarna och Peter den store riktade sin militära kraft mot Sverige istället. Karl XII:s exil i Osmanska riket 1709-1714 resulterade emellertid i ett nytt rysk-turkiskt krig i vilket den ryska armén blev omringad vid Prut år 1711. I den följande freden tvingades Peter den store att lämna tillbaka Azov och var därmed tillbaka på ruta ett.

Efter det stora nordiska kriget genomförde Peter den store fälttåg mot Persien där han utnyttjade detta lands svaghetstillstånd till att erövra den västra och södra kusten av Kaspiska havet 1722-23. Denna inblandning skedde i konkurrens med turkarna och deras vasaller krimtatarerna som försökte störa ryssarnas expansion i Kaukasus. Hos ryssarna mognade insikten sakteligen att Rysslands sydvästra flank måste säkras genom att undanröja Krimtatarerna. Men den uppgiften var inte enkel och krävde därför att alla andra fronter blev tryggade. Den mycket kostsamma ockupationen av persiskt territorium avvecklades i två omgångar 1732 och 1735 varmed fred uppnåddes med Persien. Det polska tronföljdskriget resulterade i att Polen fick en ryskvänlig kung och 1735 slöts en defensivallians med Arvid Horns Sverige. Tillsammans med sin bundsförvant Österrike (som anslöt 1737) kunde ryssarna därför påbörja kriget utan oro för yttre inblandning.

Problemet med att förse armén med livsnödvändiga förnödenheter över stäppen var dock som vanligt stort och på grund av detta led ryssarna skyhöga förluster under kriget (100 000 man). Det första fälttåget mot Krim år 1736 tvingades de till exempel att avbryta trots viss militär framgång eftersom de endast hade medfört proviant för två månader och tatarerna tillämpade den brända jordens taktik även på själva Krim. Visserligen lyckades en annan fältarmé samma år inta Azov, men sammanlagt hade 30 000 man dött av umbäranden i de båda fälttågen (vilket var en tredjedel av deras styrka och endast 2 000 av dem hade dött av strider). Nästa år gjordes ett nytt avbrutet försök att erövra Krim samtidigt som det turkiska fästet Otjakov föll till ryssarna (som dock tvingades överge det 1738 på grund av epidemier). Ytterligare ett avbrutet fälttåg på Krim skulle genomföras tillsammans med fälttåg i Rumänien och trots de höga förlusterna hade ryssarna ändå haft begränsade framgångar i kriget och kunde de bibehålla trycket så skulle erövringen av Krim kanske ha kunnat lyckas.

För österrikarna som inträdde i kriget 1737 gick det däremot sämre. Österrike ville egentligen inte kriga mot turkarna men de var som sagt förpliktade att stödja ryssarna genom avtal. Dessutom fanns det en rädsla för att Ryssland skulle erövra Balkanhalvön om kriget blev framgångsrikt. Efter två framgångsrika krig mot turkarna 1683-1699 och 1716-1718 som Österrike hade tvingats avsluta i förtid på grund av krig i Västeuropa, hade österrikarna ingen hög uppfattning om turkarnas militära förmåga. De österrikiska krigsmålen var därför att erövra tillräckligt mycket turkiskt territorium för att kunna blockera rysk expansion på Balkanhalvön. Nu fanns det dock ingen motsvarighet till Eugen av Savojen som ledde armén utan hans efterträdare var av det mer sävliga slaget. Österrikiska arméer invaderade Bosnien och södra Serbien, men i Bosnien slogs de snabbt tillbaka och i Serbien blev de länge stillastående innan de återvände norrut.

Initiativet gick över till turkarna som 1738 förhärjade Banatet och senare lade Belgrad under belägring. En utrensning av den österrikiska militärledningen som hade misskött sig ledde inte till någon förbättring. De nya befälhavarna uppträdde lika tafatt som de gamla och kunde inte heller fördriva turkarna. Brister i logistiken vållade också stora problem för Österrike och resulterade i att trupperna decimerades av sjukdomar. En känsla av panik började därför infinna sig i Wien över att de hade tappat kontrollen över kriget. Österrike valde att sluta en separatfred i september 1739 och den blev onödigt hård eftersom Österrikes diplomater följde instruktioner som var baserade på en alltför negativ bedömning av läget. Trots att Belgrad fortfarande kontrollerades av Österrike avträddes det till turkarna tillsammans med resten av Serbien, norra Bosnien och västra Valakiet. De förlorade områdena var glesbefolkade och inte ekonomiskt värdefulla, men Belgrad var en mycket viktig fästning och förlusten av detta lås vid Donau var ett svårt avbräck.

För Ryssland var den österrikiska separatfreden givetvis ovälkomna nyheter och den förvärrades av händelser i Sverige. Arvid Horn hade störtats i december 1738 och ersatts av de ryssfientliga hattarna. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Malcolm Sinclair i Schlesien på väg hem från Turkiet. Mördarna var ryska agenter som var ute efter hans dokument och illdådet väckte stor upprördhet i Sverige som svarade med att skeppa över 6 000 soldater till Finland. Inför risken att ensamt utkämpa ett krig på två fronter valde ryssarna att sluta fred med det Osmanska riket tio dagar efter österrikarna. Deras enda landförvärv var Azov, med villkoren att fästningen skulle raseras och att de inte ha någon flotta i Azovska sjön. Det var en väldigt liten ersättning för de höga kostnader som kriget hade orsakat Ryssland.

Varken Ryssland eller Österrike hade imponerat i kriget mot turkarna och detta skulle uppmuntra andra stater som önskade expandera på deras bekostnad. De skulle dessutom få tillfälle till detta mycket tidigare än någon hade trott eftersom kejsar Karl VI dog 1740 endast 55 år gammal.

I mitten av 1720-talet började det hetta till i den europeiska storpolitiken. Efter bara fyra år av fred såg det ut det som ett nytt stormaktskrig skulle härja kontinenten när två militära allianser bildades 1725. Bakgrunden till detta var olösta tvister från både det spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget. Men som synes av kartan ovan så hade de gamla allianserna kastats om så att gamla bundsförvanter nu stod på motsatta sidor och var allierade med sina gamla fiender. Det var framförallt två revanschistiska förlorare från de förra krigen som var pådrivande i den ökade spänningen.

I söder var det Spanien som ville ha tillbaka sina gamla provinser. De hade aldrig erkänt fredsvillkoren som följde det spanska tronföljdskriget men kunde inte fortsätta när Frankrike drog sig ur. Redan 1717-20 hade de försökt sig på ett revanschkrig, men kvadrupelalliansen mellan Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Österrike hade satt stopp för spanjorerna. Österrike hade dock inte heller erkänt fredsvillkoren efter spanska tronföljdskriget. Kejsar Karl VI gjorde fortfarande anspråk på hela det spanska arvet och hade ytterst motvilligt avslutat krig ett år efter att hans bundsförvanter hade dragit sig ur det.

Under 1720-talet hade britterna försökt medla i konflikten mellan Spanien och Österrike, men lyckades egentligen bara med att få båda makterna att bli irriterade på britterna. Den brittiska regeringen utövade nämligen kraftiga handelspolitiska påtryckningar mot både Spanien och Österrike (det sistnämnda landets ostindiska kompani var till exempel en nagel i ögat på britterna som ville se det upplöst). Fast det avgörande steget från fiender till bundsförvanter berodde på en dynastisk tillfällighet. Den femtonårige franske kungen Ludvig XV var 1725 trolovad med en åtta år yngre spansk prinsessa. Hans hälsa var dock svag och i Frankrike blev man orolig över tronföljden ifall kungen skulle dö. En tronföljare behövde födas så snabbt som möjligt och till detta var den spanska prinssessan alldeles för ung för. Hastigt och inte så lustigt upphävdes trolovningen och Ludvig XV gifte sig istället med den polske ex-kungen Stanislaus Leszczynskis dotter Maria. Hon var politiskt sett ett obetydligt gifte men vid 21 års ålder var hon redo att föda barn. Spanjorerna blev rasande och hämnades genom att snabbt sluta en allians med Österrike i Wien.

En spansk-österrikisk allians var egentligen ganska logisk eftersom Karl VI saknade en manlig tronföljare. Genom att gifta bort sin äldsta dotter med en spansk prins kunde han därför lösa tvisten dem emellan på ett sätt som gjorde alla nöjda och samtidigt säkra tronföljden åt sin dotter. Spanjorerna gav dessutom Österrikes ostindiska kompani en mycket gynnad ställning i sina kolonier och med Österrike i ryggen började de nu trappa upp konflikten med Storbritannien i syfte att få tillbaka Gibraltar.

För britterna var detta en mycket oönskad händelseutveckling eftersom det innebar att en före detta bundsförvant förenades med två av den engelske kungens fiender i ett stormaktsblock. Sedan gammalt hade nämligen Ryssland goda relationer med Österrike och de anslöt sig formellt till den wienska alliansen följande år. Rysslands växande inflytande i norra Tyskland var något som djupt oroade Hannover vars kurfurste den engelske kungen var. 1719 hade en hannoversk armé fördrivit ryska trupper från Mecklenburg och drivit den pro-ryske hertigen i landsflykt. Denna konflikt var fortfarande olöst och den förvärrades av att Ryssland gav sitt stöd åt en annan stat som ville ha revansch för det stora nordiska kriget. Och nej, det var inte frågan om Sverige utan om Holstein-Gottorp.

Holsteinarna ville ha tillbaka den slesvigska halvan av sitt hertigdöme som de hade förlorat till den danske kungen under det stora nordiska kriget. Deras gamle skyddsmakt Sverige var nu för svag för att hjälpa dem och dessutom lett av kung som var fientligt inställd till dem. Men hertigen av Holstein-Gottorp lyckades snabbt hitta en ny skyddsmakt när han bjöds in till Ryssland 1721. Fyra år senare gifte han sig med Peter den stores dotter Anna. Samma år dog tsaren och han efterträddes av hustrun Katarina I som var fast besluten att hjälpa sin svärson att få tillbaka det han hade förlorat till danskarna.

Hannover hade inte gillat den ryska närvaron i Mecklenburg och ville definitivt inte se dem i Holstein-Gottorp heller. Som svar på den wienska alliansen 1725 hade Storbritannien, Frankrike och Preussen bildat den hannoverska alliansen bara några månader senare. Under de följande åren anslöt sig flera länder till endera allians och Preussen bytte sida till wienska alliansen i slutet av 1728. På det stora hela kan den hannoverska alliansen sägas ha representerat de makter som ville bevara status quo medan den wienska alliansen samlade de revisionistiska makterna.

Något storkrig inträffade dock inte. I norr avled Katarina I redan 1727 och hennes efterträdare Peter II var inte intresserad av att gå i krig för Holstein-Gottorps skull. I söder utbröt visserligen ett krig mellan Spanien och Storbritannien (1727-1729). Men det begränsade sig till en fruktlös spansk belägring av Gibraltar och en lika misslyckad brittisk blockad av Porto Bello i Panama. Ingen av de övriga stormakterna drogs in i detta krig.

Trots den wienska alliansen hyste nämligen kejsaren en stor misstro mot Spanien. Spanjorerna ville att en spansk prins skulle efterträda furstarna av Parma och Toscana som saknade arvingar medan kejsaren stretade emot eftersom han inte ville släppa in spanjorerna i Italien. Planerna på att gifta bort Maria Theresia med en annan spansk prins förhalades också hela tiden av kejsaren som inte hade givit upp hoppet om att få en manlig tronföljare. Allt detta tillsammans med det bristande österrikiska stödet under kriget mot Storbritannien förargade Spanien så mycket att det år 1729 var tydligt att den spansk-österrikiska vänskapen var över. Då drog nämligen Spanien in Österrikes handelsprivilegier och satte in spanska garnisoner på sammanlagt 6 000 man i Parma och Toscana för att säkra tronföljden. Inför ett hotande spansk-österrikiskt krig tvingades kejsaren att återigen sluta en allians med Storbritannien 1731 (vilket blev den definitiva slutpunkten för både den wienska och den hannoverska alliansen). Priset för denna nygamla allians var dock att Österrike tvingades upplösa sitt ostindiska kompani. Med andra ord var resultatet av alla dessa allianser ett präktigt diplomatiskt misslyckande för kejsar Karl VI. Med spanska garnisoner i Italien och ett upplöst handelskompani hade både spanjorer och britter fått vad de önskade utan att kejsaren hade fått något av värde i utbyte. På sätt och vis var detta symptomatisk för hela hans regeringstid.

Kartan ovan avslöjar för övrigt att även Sverige ingick i den hannoverska alliansen. Men eftersom detta inlägg blev långt får de som vill veta mer om detta vänta tills nästa vecka.