Karolinerbloggen

Elisabeth Farnese 1692-1766 (Spaniens egentliga härskare 1714-1746)

Den region som var allestädes närvarande i konflikterna mellan de kontinentala makterna under den första halvan av 1700-talet var Italien. 200 år av spansk dominans i Italien ersattes som en följd av spanska tronföljdskriget med 20 år av österrikisk dominans som varade fram till det polska tronföljdskriget. Även under det österrikiska tronföljdskriget var Italien en betydelsefull front där landområden bytte ägare.

Den enskilt viktigaste aktören i spelet om Italien var Elisabeth Farnese av Parma. Hon blev 1714 drottning av Spanien när Filip V gifte om sig. Elisabeth var en viljestark kvinna och tog i praktiken befälet över riket redan innan hon hade träffat sin make. Kort efter att hon hade passerat gränsen hade hon nämligen ett gräl med Filip V:s dåvarande ledande rådgivare som hon omedelbart förvisade till Frankrike. Tillsammans med sin landsman kardinal Alberoni rensade hon bort Filip V:s franska rådgivare och såg till att hovet fick en italiensk prägel. Detta fick även uttryck i utrikespolitiken som syftade till att vinna tillbaka Spaniens förlorade italienska besittningar. Det första försöket var ett regelrätt anfallskrig 1718-1720 som dock slogs tillbaka av kvadrupel-alliansen och ledde till Alberonis fall. Detta krig har jag skildrat i inlägget: I skuggan av det stora nordiska kriget.

Ett positivt utfall av bildandet av kvadrupelalliansen var dock att Elisabeth Farneses anspråk på Parma och Toscana erkändes av Frankrike, Storbritannien och Nederländerna 1718. De härskande ätterna i dessa två stater (Farnese och Medici) väntades snart dö ut. Parma hade styrts av Elisabeths far och sedan av hennes två barnlösa farbröder vilket innebar hade Elisabeths son don Carlos (född 1716) kunde betraktas som den naturlige tronföljaren. Även till Toscana krävde hon arvsrätt åt sin son även om detta anspråk var mycket svagare (hennes gammelfarmor var en toscansk prinsessa).

Kejsar Karl VI var däremot mer motsträvig till hennes krav. Sedan 1648 var norra Italien visserligen inte längre formellt en del av det Tyskromerska riket, men kejsarna fortsatte att hävda sin överhöghet där vilket innebar att det var de som bestämde över titlar och tronföljd. Karl VI som ansåg sig vara Spaniens rättmätige kung ville inte att sonen till sin ärkefiende Filip V skulle ärva Parma och Toscana och därmed få ett fotfäste i det omstridda Italien. Helst ville han ha Parma och Toscana för sig själv under förevändning att de var lediga län som drogs in till kronan. Detta var dock inte de övriga stormakterna intresserade av utan de föredrog don Carlos eftersom han hade tre äldre halvbröder och skulle därför troligen inte bli spansk kung (vilket dock skedde 1759). In i det längsta försökte han motarbeta de spanska bourbonernas anspråk, men bristen på en alternativ kandidat (som inte skulle innebära införlivning med Österrike) hämmade hans diplomati som i slutet av 1720-talet drabbades av en härdsmälta. För att illustrera hur hopplös hans diplomati var kan det nämnas att han lovade att ge bort österrikiska besittningar längs Toscanas kust till dess storhertig Cosimo III de’ Medici ifall han inom kort kunde nominera en tronföljarkandidat som inte var fientligt sinnad till Österrike. Cosimo III föreslog 1717 sin granne hertigen av Modena som tronföljare. Men detta förslag accepterades inte av Karl VI som året efter istället fick se på när de ovan nämnda stormakterna ställde sig bakom den spanske kandidaten.

Don Carlos 1716-1788, hertig av Parma 1731-35, kung av Bägge Sicilierna 1735-1759 och kung av Spanien 1759-1788.

Det tillfälliga tövädret mellan Spanien och Österrike i samband Wienalliansen 1725 förde med sig giftermålsplaner som hade kunnat lösa alla knutar. Elisabeth Farnese ville förutom erkännandet av sonen don Carlos anspråk på Parma och Toscana även ha ett dubbelbröllop mellan honom och Karl VI:s dotter Maria Theresia samt mellan deras yngre syskon don Felipe och Maria Anna. Men som redan nämnts i ett tidigare inlägg hoppades Karl VI fortfarande på att få en egen son. Med sina förhalanden och halvhjärtade engagemang för alliansen förstörde han vänskapen med Spanien och blev därmed diplomatiskt isolerat. 1729 fick Spanien tillstånd från Storbritannien och Frankrike att skeppa över trupper till Italien för att garantera don Carlos arvsanspråk. 1731 efterträdde sedan don Carlos sin morfars bror som hertig av Parma och Österrike hade inget val än att till slut erkänna hans besittning av detta land såväl som arvsrätten till Toscana. De rättigheter som Karl VI ansåg att kejsarkronan gav honom kunde inte matchas av de militära resurser som han förfogade över.

När det polska tronföljdskriget bröt ut 1733 var det med hjälp av spanska trupper baserade i Toscana som don Carlos kunde erövra Bägge Sicilierna 1734, vilket var just den händelseutveckling som Karl VI hade befarat hela tiden. I fredavtalet som slöts prelimärt 1735 och formellt 1738 skedde emellertid en byteskarusell som gjorde att förlusten inte blev så stor för Österrike. Don Carlos bytte Parma och Toscana (den siste Medici-härskaren dog 1737) mot Bägge Sicilierna. Toscana gick till Frans Stefan av Lothringen som hade förlorat sitt hertigdöme till Stanislaw Leszczynski. Frans Stefan var motvillig till att byta men hans kommande äktenskap med Maria Theresia villkorades med att han gick med på detta. Parma tillföll Österrike vilket kompenserade för att kungen av Sardinien hade fått en remsa av Lombardiet.

Italien 1796 (bortsett från Korsica som tillhörde Genua till 1769 var gränserna var desamma som efter slutet på det österrikiska tronföljdskriget 1748)

Invånarna i Parma och Toscana var missnöjda och de i Bägge Sicilierna var lyckliga. Don Carlos var nämligen en populär härskare som italienarna betraktade som en landsman. Förvaltningen av Bägge Sicilierna skulle också förbättras dramatiskt under hans styre. Under den spanska tiden hade Bägge Sicilierna försummats och österrikarna hade förfärats över hur underutvecklat detta land var. Men de österrikiska habsburgarna hade inte lyckats mycket bättre än de spanska habsburgarna med att förvalta landet. Under deras styre hade Bägge Sicilierna ständiga budgetunderskott som Wien var tvungen att täcka. Don Carlos skulle däremot fördubbla skatteintäkterna vilket vittnade om hur mycket outnyttjad potential det fanns i den österrikiska monarkin. För historien skulle upprepa sig när Preussen erövrade Schlesien som, trots att detta var en mycket lönsam provins för habsburgarna, fick se dramatiskt höjda skatter.

Spelet om Italien var emellertid inte över med det polska tronföljdskriget. Även under det österrikiska tronföljdskriget var Elisabeth Farnese pådrivande med att utöka de spanska bourbonernas besittningar i Italien. Här började inte kriget på allvar förrän 1742 och denna gång var planen att lägga beslag på allt återstående habsburgskt territorium för don Felipes räkning. Ironiskt nog var även han en lovande svärsonskandidat som Karl VI hade ratat och dessutom istället gift med en dotter till den franske kungen. Under österrikiska tronföljdskriget var det dock inte i Italien som de stora händelserna ägde rum och österrikarna presterade mycket bättre här än förra gången. När fred slöts 1748 fick de emellertid ändå avträda sitt nya hertigdöme i Parma och stället återbörda det till ätten Farneses ättling don Felipe. Det var franska framgångar i Nederländerna och inte den spanska armén i Italien som fällde avgörandet.

Dessutom hade Österrike varit tvungen att ge bort ytterligare en remsa av Lombardiet till sin ”bundsförvant” Sardinien. Detta rike hade nämligen i sann opportunistisk anda fått båda sidor att bjuda över varandra med territorium i österrikiska Lombardiet för dess medverkan i kriget. Eller uttryckt på ett annat sätt: Österrike erbjöds ”beskydd” ifall de frivilligt gav bort delar av sitt territorium och ifall de vägrade skulle Sardinien ansluta sig till Österrikes fiender och ta samma territorium med våld. Italienare…

Därmed har vi nu lite grann börjat ta itu med det Österriska tronföljdskriget som alla sommarens inlägg har byggt upp till. I nästa inlägg skildras därför stormen som svepte in i Österrike 1740.

Österrike kom undan det polska tronföljdskriget 1733-35 med nästan blotta förskräckelsen. Motgångarna i Italien hade kunnat skyllas på inkompetenta generalerna som ställdes inför krigsrätt medan en senil Eugen av Savojen hade lyckats hålla stånd tillräckligt länge för att ryska förstärkningar skulle komma och förmå fransmännen att sluta fred. Att den österrikiska armén var i ett uselt skick var ännu inte uppenbart för alla. Men det skulle snart bli fallet när priset för den ryska hjälpen var österrikiskt deltagande i ett krig mot det Osmanska riket.

För ryssarna var målet med kriget att göra sig av med en mycket besvärlig granne, nämligen krimtatarerna som var turkiska vasaller. Krim var den sista resten av det gamla Mongolväldet som hade dominerat Ryssland under medeltiden och så sent som 1571 hade krimtatarerna bränt ner Moskva. Sedan dess hade visserligen den militära maktbalansen skiftat starkt till ryssarnas fördel, men krimtatarernas plundringsekonomi respekterade varken gränser eller fredsavtal. Återkommande räder in på grannarnas territorium genomfördes och allt av värde tog de med tillbaka till Krimhalvön, inklusive människor som såldes på slavauktioner i det Osmanska riket. Som en följd av detta var den ukrainska stäppen som omgav Krim-halvön helt obebodd. Ryssarna hade under sekler flyttat fram gränsen för jordbruk på stäppen genom att bygga befästa försvarslinjer som skulle skydda bönderna från tatarernas räder. Fortfarande återstod dock ett brett bälte av ödemark mellan Krim och Ryssland och detta gjorde det väldigt svårt för ryssarna att komma åt Krim. Det normala för en 1700-talsarmé var ju att den huvudsakligen försörjdes lokalt, men detta var inte möjligt under ett fälttåg över en obebodd stäpp utan det krävde att alla förnödenheter, såväl proviant som vatten, transporterades dit från basområdet. Vilket var en oerhört svår uppgift för alla arméer och inte minst för ryssarna som inte kunde räkna logistik som sin starkaste gren.

I samband med stora turkiska kriget 1683-1699 hade ryssarna gjort två misslyckade fälttåg mot Krim 1687 och 1689. De höga förlusterna som den bristande logistiken medförde gjorde att ryssarna i fortsättningen riktade in sig på ett lättare mål, den turkiska fästningen Azov vid Dons mynning. Mot den kunde man använda flodsystemet för att transportera förnödenheter och på deras andra försök intogs Azov 1696. Med denna fästning hade man nu en stark militär stödjepunkt i närheten av Krim och Peter den store lät även bygga en flotta i Azovska sjön som gjorde Krim mer sårbart. År 1700 slöts dock vapenstillestånd med turkarna och Peter den store riktade sin militära kraft mot Sverige istället. Karl XII:s exil i Osmanska riket 1709-1714 resulterade emellertid i ett nytt rysk-turkiskt krig i vilket den ryska armén blev omringad vid Prut år 1711. I den följande freden tvingades Peter den store att lämna tillbaka Azov och var därmed tillbaka på ruta ett.

Efter det stora nordiska kriget genomförde Peter den store fälttåg mot Persien där han utnyttjade detta lands svaghetstillstånd till att erövra den västra och södra kusten av Kaspiska havet 1722-23. Denna inblandning skedde i konkurrens med turkarna och deras vasaller krimtatarerna som försökte störa ryssarnas expansion i Kaukasus. Hos ryssarna mognade insikten sakteligen att Rysslands sydvästra flank måste säkras genom att undanröja Krimtatarerna. Men den uppgiften var inte enkel och krävde därför att alla andra fronter blev tryggade. Den mycket kostsamma ockupationen av persiskt territorium avvecklades i två omgångar 1732 och 1735 varmed fred uppnåddes med Persien. Det polska tronföljdskriget resulterade i att Polen fick en ryskvänlig kung och 1735 slöts en defensivallians med Arvid Horns Sverige. Tillsammans med sin bundsförvant Österrike (som anslöt 1737) kunde ryssarna därför påbörja kriget utan oro för yttre inblandning.

Problemet med att förse armén med livsnödvändiga förnödenheter över stäppen var dock som vanligt stort och på grund av detta led ryssarna skyhöga förluster under kriget (100 000 man). Det första fälttåget mot Krim år 1736 tvingades de till exempel att avbryta trots viss militär framgång eftersom de endast hade medfört proviant för två månader och tatarerna tillämpade den brända jordens taktik även på själva Krim. Visserligen lyckades en annan fältarmé samma år inta Azov, men sammanlagt hade 30 000 man dött av umbäranden i de båda fälttågen (vilket var en tredjedel av deras styrka och endast 2 000 av dem hade dött av strider). Nästa år gjordes ett nytt avbrutet försök att erövra Krim samtidigt som det turkiska fästet Otjakov föll till ryssarna (som dock tvingades överge det 1738 på grund av epidemier). Ytterligare ett avbrutet fälttåg på Krim skulle genomföras tillsammans med fälttåg i Rumänien och trots de höga förlusterna hade ryssarna ändå haft begränsade framgångar i kriget och kunde de bibehålla trycket så skulle erövringen av Krim kanske ha kunnat lyckas.

För österrikarna som inträdde i kriget 1737 gick det däremot sämre. Österrike ville egentligen inte kriga mot turkarna men de var som sagt förpliktade att stödja ryssarna genom avtal. Dessutom fanns det en rädsla för att Ryssland skulle erövra Balkanhalvön om kriget blev framgångsrikt. Efter två framgångsrika krig mot turkarna 1683-1699 och 1716-1718 som Österrike hade tvingats avsluta i förtid på grund av krig i Västeuropa, hade österrikarna ingen hög uppfattning om turkarnas militära förmåga. De österrikiska krigsmålen var därför att erövra tillräckligt mycket turkiskt territorium för att kunna blockera rysk expansion på Balkanhalvön. Nu fanns det dock ingen motsvarighet till Eugen av Savojen som ledde armén utan hans efterträdare var av det mer sävliga slaget. Österrikiska arméer invaderade Bosnien och södra Serbien, men i Bosnien slogs de snabbt tillbaka och i Serbien blev de länge stillastående innan de återvände norrut.

Initiativet gick över till turkarna som 1738 förhärjade Banatet och senare lade Belgrad under belägring. En utrensning av den österrikiska militärledningen som hade misskött sig ledde inte till någon förbättring. De nya befälhavarna uppträdde lika tafatt som de gamla och kunde inte heller fördriva turkarna. Brister i logistiken vållade också stora problem för Österrike och resulterade i att trupperna decimerades av sjukdomar. En känsla av panik började därför infinna sig i Wien över att de hade tappat kontrollen över kriget. Österrike valde att sluta en separatfred i september 1739 och den blev onödigt hård eftersom Österrikes diplomater följde instruktioner som var baserade på en alltför negativ bedömning av läget. Trots att Belgrad fortfarande kontrollerades av Österrike avträddes det till turkarna tillsammans med resten av Serbien, norra Bosnien och västra Valakiet. De förlorade områdena var glesbefolkade och inte ekonomiskt värdefulla, men Belgrad var en mycket viktig fästning och förlusten av detta lås vid Donau var ett svårt avbräck.

För Ryssland var den österrikiska separatfreden givetvis ovälkomna nyheter och den förvärrades av händelser i Sverige. Arvid Horn hade störtats i december 1738 och ersatts av de ryssfientliga hattarna. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Malcolm Sinclair i Schlesien på väg hem från Turkiet. Mördarna var ryska agenter som var ute efter hans dokument och illdådet väckte stor upprördhet i Sverige som svarade med att skeppa över 6 000 soldater till Finland. Inför risken att ensamt utkämpa ett krig på två fronter valde ryssarna att sluta fred med det Osmanska riket tio dagar efter österrikarna. Deras enda landförvärv var Azov, med villkoren att fästningen skulle raseras och att de inte ha någon flotta i Azovska sjön. Det var en väldigt liten ersättning för de höga kostnader som kriget hade orsakat Ryssland.

Varken Ryssland eller Österrike hade imponerat i kriget mot turkarna och detta skulle uppmuntra andra stater som önskade expandera på deras bekostnad. De skulle dessutom få tillfälle till detta mycket tidigare än någon hade trott eftersom kejsar Karl VI dog 1740 endast 55 år gammal.

I mitten av 1720-talet började det hetta till i den europeiska storpolitiken. Efter bara fyra år av fred såg det ut det som ett nytt stormaktskrig skulle härja kontinenten när två militära allianser bildades 1725. Bakgrunden till detta var olösta tvister från både det spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget. Men som synes av kartan ovan så hade de gamla allianserna kastats om så att gamla bundsförvanter nu stod på motsatta sidor och var allierade med sina gamla fiender. Det var framförallt två revanschistiska förlorare från de förra krigen som var pådrivande i den ökade spänningen.

I söder var det Spanien som ville ha tillbaka sina gamla provinser. De hade aldrig erkänt fredsvillkoren som följde det spanska tronföljdskriget men kunde inte fortsätta när Frankrike drog sig ur. Redan 1717-20 hade de försökt sig på ett revanschkrig, men kvadrupelalliansen mellan Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Österrike hade satt stopp för spanjorerna. Österrike hade dock inte heller erkänt fredsvillkoren efter spanska tronföljdskriget. Kejsar Karl VI gjorde fortfarande anspråk på hela det spanska arvet och hade ytterst motvilligt avslutat krig ett år efter att hans bundsförvanter hade dragit sig ur det.

Under 1720-talet hade britterna försökt medla i konflikten mellan Spanien och Österrike, men lyckades egentligen bara med att få båda makterna att bli irriterade på britterna. Den brittiska regeringen utövade nämligen kraftiga handelspolitiska påtryckningar mot både Spanien och Österrike (det sistnämnda landets ostindiska kompani var till exempel en nagel i ögat på britterna som ville se det upplöst). Fast det avgörande steget från fiender till bundsförvanter berodde på en dynastisk tillfällighet. Den femtonårige franske kungen Ludvig XV var 1725 trolovad med en åtta år yngre spansk prinsessa. Hans hälsa var dock svag och i Frankrike blev man orolig över tronföljden ifall kungen skulle dö. En tronföljare behövde födas så snabbt som möjligt och till detta var den spanska prinssessan alldeles för ung för. Hastigt och inte så lustigt upphävdes trolovningen och Ludvig XV gifte sig istället med den polske ex-kungen Stanislaus Leszczynskis dotter Maria. Hon var politiskt sett ett obetydligt gifte men vid 21 års ålder var hon redo att föda barn. Spanjorerna blev rasande och hämnades genom att snabbt sluta en allians med Österrike i Wien.

En spansk-österrikisk allians var egentligen ganska logisk eftersom Karl VI saknade en manlig tronföljare. Genom att gifta bort sin äldsta dotter med en spansk prins kunde han därför lösa tvisten dem emellan på ett sätt som gjorde alla nöjda och samtidigt säkra tronföljden åt sin dotter. Spanjorerna gav dessutom Österrikes ostindiska kompani en mycket gynnad ställning i sina kolonier och med Österrike i ryggen började de nu trappa upp konflikten med Storbritannien i syfte att få tillbaka Gibraltar.

För britterna var detta en mycket oönskad händelseutveckling eftersom det innebar att en före detta bundsförvant förenades med två av den engelske kungens fiender i ett stormaktsblock. Sedan gammalt hade nämligen Ryssland goda relationer med Österrike och de anslöt sig formellt till den wienska alliansen följande år. Rysslands växande inflytande i norra Tyskland var något som djupt oroade Hannover vars kurfurste den engelske kungen var. 1719 hade en hannoversk armé fördrivit ryska trupper från Mecklenburg och drivit den pro-ryske hertigen i landsflykt. Denna konflikt var fortfarande olöst och den förvärrades av att Ryssland gav sitt stöd åt en annan stat som ville ha revansch för det stora nordiska kriget. Och nej, det var inte frågan om Sverige utan om Holstein-Gottorp.

Holsteinarna ville ha tillbaka den slesvigska halvan av sitt hertigdöme som de hade förlorat till den danske kungen under det stora nordiska kriget. Deras gamle skyddsmakt Sverige var nu för svag för att hjälpa dem och dessutom lett av kung som var fientligt inställd till dem. Men hertigen av Holstein-Gottorp lyckades snabbt hitta en ny skyddsmakt när han bjöds in till Ryssland 1721. Fyra år senare gifte han sig med Peter den stores dotter Anna. Samma år dog tsaren och han efterträddes av hustrun Katarina I som var fast besluten att hjälpa sin svärson att få tillbaka det han hade förlorat till danskarna.

Hannover hade inte gillat den ryska närvaron i Mecklenburg och ville definitivt inte se dem i Holstein-Gottorp heller. Som svar på den wienska alliansen 1725 hade Storbritannien, Frankrike och Preussen bildat den hannoverska alliansen bara några månader senare. Under de följande åren anslöt sig flera länder till endera allians och Preussen bytte sida till wienska alliansen i slutet av 1728. På det stora hela kan den hannoverska alliansen sägas ha representerat de makter som ville bevara status quo medan den wienska alliansen samlade de revisionistiska makterna.

Något storkrig inträffade dock inte. I norr avled Katarina I redan 1727 och hennes efterträdare Peter II var inte intresserad av att gå i krig för Holstein-Gottorps skull. I söder utbröt visserligen ett krig mellan Spanien och Storbritannien (1727-1729). Men det begränsade sig till en fruktlös spansk belägring av Gibraltar och en lika misslyckad brittisk blockad av Porto Bello i Panama. Ingen av de övriga stormakterna drogs in i detta krig.

Trots den wienska alliansen hyste nämligen kejsaren en stor misstro mot Spanien. Spanjorerna ville att en spansk prins skulle efterträda furstarna av Parma och Toscana som saknade arvingar medan kejsaren stretade emot eftersom han inte ville släppa in spanjorerna i Italien. Planerna på att gifta bort Maria Theresia med en annan spansk prins förhalades också hela tiden av kejsaren som inte hade givit upp hoppet om att få en manlig tronföljare. Allt detta tillsammans med det bristande österrikiska stödet under kriget mot Storbritannien förargade Spanien så mycket att det år 1729 var tydligt att den spansk-österrikiska vänskapen var över. Då drog nämligen Spanien in Österrikes handelsprivilegier och satte in spanska garnisoner på sammanlagt 6 000 man i Parma och Toscana för att säkra tronföljden. Inför ett hotande spansk-österrikiskt krig tvingades kejsaren att återigen sluta en allians med Storbritannien 1731 (vilket blev den definitiva slutpunkten för både den wienska och den hannoverska alliansen). Priset för denna nygamla allians var dock att Österrike tvingades upplösa sitt ostindiska kompani. Med andra ord var resultatet av alla dessa allianser ett präktigt diplomatiskt misslyckande för kejsar Karl VI. Med spanska garnisoner i Italien och ett upplöst handelskompani hade både spanjorer och britter fått vad de önskade utan att kejsaren hade fått något av värde i utbyte. På sätt och vis var detta symptomatisk för hela hans regeringstid.

Kartan ovan avslöjar för övrigt att även Sverige ingick i den hannoverska alliansen. Men eftersom detta inlägg blev långt får de som vill veta mer om detta vänta tills nästa vecka.

Karl VI, tyskromersk kejsare 1711-1740.

Som en fortsättning på det föregående inlägget är det nu dags för att ta upp ytterligare en fundamental svaghet med den österrikiska monarkin under den första halvan av 1700-talet, nämligen dess tronföljd. Det välde som ätten Habsburg styrde över var allt annat än en sammanhållen österrikisk enhetstat, utan istället en samling furstendömen vars enda gemensamma länk var att de hade samma härskare. Om ätten Habsburg dog ut så skulle hela väldet kunna splittras genom att de olika provinserna valde skilda kandidater till efterträdare. År 1711 var risken för att detta skulle ske uppenbar då tyskromerska riket tillämpade strikt manlig tronföljd och det endast fanns en manlig medlem av ätten Habsburg kvar i livet, nämligen kejsar Karl VI.

Karl VI fick visserligen en son 1716, men denne dog samma år, så när Karl VI själv dog 1740 hade han bara två döttrar. Detta resulterade i det österrikiska tronföljdskriget som Karl VI hade ägnat hela sin regeringstid åt att undvika, men som han också på sätt och vis var ansvarig för. Karl VI hade nämligen efterträtt sin äldre bror Josef I som också hade fått döttrar men inga söner. Enligt ett familjeavtal från 1703 som bröderna och deras far hade skrivit under skulle Josef ärva de österrikiska arvländerna medan Karl fick ta över anspråket på det spanska väldet. Om någon av bröderna dog utan söner skulle den andre brodern ärva denne, vilket skedde 1711 då Karl VI blev kejsare. Men om båda bröderna dog utan söner så skulle Josefs äldsta dotter ärva hela det habsburgska väldet. Detta ville dock Karl VI inte respektera. Trots att han ännu inte hade fått några barn skrev han redan 1711 ett testamente som gav hans egna döttrar företräde framför Josefs. Och 1713 proklamerade han den ”pragmatiska sanktionen” som skulle trygga tronföljden åt hans egen avkomma och säkra den österrikiska monarkins fortbestånd.

I ett längre perspektiv var den pragmatiska sanktionen ett stort steg mot en österrikisk enhetstat eftersom den införde en gemensam tronföljdsordning och på så sätt förhindrade att väldet styckades upp. På kort sikt innebar det dock en försvagning av centralmakten eftersom Karl VI var tvungen att få varje enskild provins att anta den pragmatiska sanktionen som grundlag, vilket förutsatte politiska eftergifter från hans sida. Detta arbete inleddes 1720 och det största steget (men också det mest kostsamma) togs 1722 då ungrarna erkände den pragmatiska sanktionen i utbyte mot att få tillbaka alla sina gamla friheter och privilegier.

Tronföljden var dock inte säkrad bara för att den pragmatiska sanktionen antogs som grundlag av alla delar av det habsburgska väldet. Familjeavtalet från 1703 gjorde att Josefs två döttrar i mångas ögon var mer rättmätiga arvtagare än Karl VI:s dotter Maria Theresia (född 1717). Dessa brorsdöttrar hade gifts bort till Bayerns och Sachsens kronprinsar på villkor att de avsade sig alla anspråk på habsburgskt territorium. Men de kände sig lika bundna av sina avsägelser som Karl VI var av familjeavtalet från 1703. Dessutom fanns det även ett revanschistiskt Spanien som ville få tillbaka besittningarna som de hade förlorat i det spanska tronföljdskriget. Och alla dessa parter kunde räkna med att Frankrike var villigt att stötta dem om det innebar en möjlighet att försvaga Österrike.

Karl VI ägnade därför mycket möda åt att få de utländska makterna att erkänna den pragmatiska sanktionen. I utbyte mot att släppa sitt anspråk på Spaniens krona och sluta en allians riktad mot Storbritannien fick han Spanien att erkänna den pragmatiska sanktionen 1725. Vänskapen med Spanien blev dock inte långvarig och i det polska tronföljdskriget erövrade spanjorerna likväl de österrikiska besittningarna i södra Italien. I den följande freden 1738 erkände spanjorerna den pragmatiska sanktionen på nytt bara för att sedan fortsätta attackera Österrikes italienska besittningar i det österrikiska tronföljdskriget. Även fransmännen erkände Österrikes tronföljdsordning 1738 (i utbyte mot Lothringen) men stöttade likväl Österrikes fiender i det följande kriget. Storbritannien erkände den pragmatiska sanktionen 1731 när Österrike slöt en allians med dem, men deras pris var högt. Österrike tvingades lägga ner sitt lönsamma ostindiska kompani (grundat 1722) som hade konkurrerat med engelsmännen. Trots att Österrike därmed gick miste om välbehövliga intäkter fick de inget brittiskt stöd i det polska tronföljdskriget.

Med facit i hand är det väldigt lätt att se att alla löften från de utländska makterna var helt värdelösa och att Karl VI gick med på eftergifter i onödan. En som begrep detta var den österrikiske fältherren och statsmannen Eugen av Savojen. Han ansåg att det bästa sättet att garantera den pragmatiska sanktion var att ha en stark armé och en välfylld skattkammare. Fast år 1740 hade Österrike inget av detta

I jämförelse med allt detta var Karl VI:s minsta bekymmer ett preussiskt anspråk på en del av Schlesien. Ett arvsfördrag från 1537 mellan Brandenburg och Schlesien-Liegnitz hade stadgat att Brandenburg skulle ärva det senare hertigdömet ifall dess hertigrätt dog ut, vilket skedde 1675. Schlesien-Liegnitz var emellertid ett län som lydde under kungen av Böhmen, tillika tyskromersk kejsare, och han hade aldrig erkänt fördraget så det lediga länet drogs in till kronan istället. Detta resulterade i en konflikt mellan Brandenburg-Preussen och Österrike som ännu inte var löst när Karl VI gick ur tiden 1740. Preussen hade dock även anspråk som riktade sig mot ätten Wittelsbach (hertigdömet Jülich-Berg) och i hopp om att få kejsarens stöd för detta hade Preussen varit mycket lojal mot Österrike och bland annat erkänt den pragmatiska sanktionen. Ironiskt nog var det från just detta oväntade håll som den tändande gnistan skulle komma och sätta huset Habsburg i brand.

Österrikiska besittningar 1683 i rött och orange (de guldfärgade områdena tillhörde de spanska habsburgarna och det grå området var de övriga delarna av det tyskromerska riket).

Under 1600-talet var de spanska habsburgarna den mäktigaste grenen av ätten Habsburg med besittningar över stora delar av Västeuropa, medan de österrikiska kusinerna var begränsade till sina arvländer i Centraleuropa (samt en prestigefull kejsartitel). Men när 1700-talet närmade sig hade Spaniens storhetstid passerat och det var inte längre förmöget att försvara sina vidd spridda besittningar mot sina mer dynamiska grannstater. Det till synes helt logiska utfallet var att det spanska väldet styckades upp som en följd av det spanska tronföljdskriget 1701-1714. De flesta spanska besittningar (i Italien och dagens Belgien) hamnade då i Österrikes händer som dessutom precis innan hade lyckats göra stora landförvärv på turkisk bekostnad. Nu var det istället Österrike som tornade upp sig som en gigant bland Europas stormakter om man enbart studerade Europakartan. I verkligheten led dock Österrike av samma problem som Spanien. Dess statsförvaltning hade inte hängt med i utvecklingen och den hade svårt att uppbåda de väldiga resurser som fanns i den habsburgska monarkin. Österrike var den svaga länken bland Europas stormakter under första halvan av 1700-talet och det var på god väg att styckas upp under det österrikiska tronföljdskriget 1740-1748. Fast till skillnad från Spanien lyckades Österrike i sitt tronföljdskrig komma undan nästan helskinnade och efter kriget inleddes reformer som tryggade Österrikes fortbestånd.

Men under perioden 1714-1748 var Österrikes svaghet en stor källa till instabilitet i den internationella maktbalansen och eftersom jag tänkt skriva en serie inlägg om de storpolitiska förvecklingar som ägde rum då så kan det vara värt att först titta närmare på Österrikes förutsättningar.

Under den andra halvan av 1600-talet hade den österrikiska monarkin ungefär 8,5 miljoner invånare fördelade på följande områden:

• 1 miljon – Ärkehertigdömet Österrike
• 1 miljon – Inre Österrike (Steiermark, Kärnten & Krain)
• 0,5 miljoner – Tyrolen och Vorlande
• 3,9 miljoner – Böhmiska kronan
• 2,1 miljoner – Ungerska kronan

Alla dessa områden hade sina egna särdrag och institutioner och bidrog olika mycket till statskassan. Ungrarna och Tyrolen bidrog allra minst. I synnerhet det första fallet vållade mycket irritation i övriga delar av monarkin eftersom försvaret av Ungern mot turkiska attacker krävde mycket resurser. Men ungrarna var väldigt upproriska och bekämpade kraftigt varje utökning av centralmakten. Tyrolen var egentligen ännu värre och bidrog i praktiken med ingenting alls till den kejserliga armén. Men den provinsen hade i gengäld en lantmilis och bondeuppbåd som gång på gång skulle visa sig mycket kapabla att på egen hand slå tillbaka invasionsförsök i deras alpdalar. På andra änden av skalan fanns den böhmiska kronan (Böhmen, Mähren och Schlesien). Detta var en folkrik och ekonomiskt välmående del av monarkin som per capita bidrog mer till den kejserliga armén än det egentliga Österrike. Följaktligen fanns det ett oproportionerligt stort tjeckiskt inslag i kejsarens armé.

Utöver dessa arvländer som kejsaren styrde direkt så kunde han under 1600-talets krig mot turkar och fransmän även räkna med hjälptrupper från övriga delar av det tyskromerska riket. Dessa var helt avgörande för Österrikes framgångar i det stora turkiska kriget 1683-1699. Men under 1700-talet var de tyska furstestaterna inte längre en del av kejsarens maktbas utan snarare ett hot mot densamma. Redan under spanska tronföljdskriget allierade sig Bayern med Frankrike och under österrikiska tronföljdskriget tog även Sachsen och Preussen del i försöken att stycka upp Österrike.

Fast vid det laget hade det område som Österrike kontrollerade direkt ökat så mycket att dess befolkning hade mer än fördubblats och nu utgjorde ungefär 20 miljoner fördelade på följande områden:

• 7,4 miljoner – Österrikiska arvländerna och den böhmiska kronan
• 5,4 miljoner – Ungerska kronan
• 3,5 miljoner – Kungariket Neapel
• 1,2 miljoner – Sicilien
• 1 miljon – Lombardiet
• 1,5 miljoner – Österrikiska Nederländerna

På ytan borde Österrike ha varit starkt nog att avskräcka små tyska furstestater från att angripa det. Men till skillnad från just dessa tyska småstater var Österrikes statsapparat svagt utvecklad och skatteintäkterna räckte inte till för att trygga försvaret av alla utspridda besittningar. Och bördan var fortfarande ojämnt fördelad. 1725-1733 bestod den kejserliga armén av 47 infanteriregementen och av dessa var hela 41 ”tyska” (tjeckerna ingick i denna kategori). Ungrarna bidrog med bara ett infanteriregemente, italienarna med 2 och Österrikiska Nederländerna med 3 regementen.

Den polska tronföljdskriget reducerade det österrikiska väldet med uppemot fem miljoner invånare samt resulterade i ett stort skuldberg. Ett katastrofalt krig mot turkarna strax efter resulterade i ännu fler landförluster och ett ännu sämre ekonomiskt tillstånd. Så när Maria Theresia tillträdde sin tron 1740 var Österrike i praktiken ett värnlöst konkursbo med en befolkning vars sympatier inte gick att lita på ens i det egentliga Österrike. Fast mot alla odds lyckades hon vända på utvecklingen och göra Österrike starkt. Men det är en annan historia.