Passevolans-systemet

Som en del av min serie inlägg om officerarnas villkor under 1700-talet tänkte jag idag ta upp passevolans-systemet som var en viktig intäktskälla för kompani- och regementschefer i såväl den svenska som i de utländska arméerna.

Passevolans innebär att man överlåter en uppgift åt en person samt ger honom en summa pengar för detta ändamål. I modernt språkbruk skulle vi kanske kunna kalla det för att lägga ut något på entreprenad. Och i likhet med den skolpeng som vi idag ger till friskolor så fick utföraren behålla eventuellt överskott av passevolans-penningarna.

Det militära bruket av passevolans gick ut på att regementschefen fick pengar för att bekosta inköp av utrustning och uniformer medan kompanicheferna fick pengar för att sköta underhållet av detsamma. De exakta summorna och villkoren bestämdes av individuella kontrakt som förhandlades fram mellan krigskollegium och de berörda förbandscheferna. Även ansvaret för rekryteringen ingick i passevolans-systemet.

Det var framförallt de värvade regementena som berördes av passevolansen eftersom det i de indelta regementena var rotebönder och rusthållare som ansvarade för rekrytering och uniformer. I de indelta regementen förekom dock ”mötespassevolansen” som innebar att rotebönder och rusthållare betalade en avgift mot att slippa stå för utgifter i samband med kompani- och regementsövningar. Eftersom dessa ofta blev inställda under frihetstiden så var även detta en viktig intäktskälla.

Systemet var halv-korrupt eftersom det innebar ett ekonomiskt incitament för att ge soldaterna undermålig utrustning så att officerarna kunde öka sin förtjänst. Alltför flagrant misskötsel kunde visserligen resultera i att passevolans-kontrakten sades upp, men under frihetstiden var kontrollen svag och det förutsägbara resultatet blev att kvalitén på den svenska krigsmakten sjönk dramatiskt.

Tyvärr har jag inga hårda siffor som visar hur mycket pengar det var frågan om, men passevolansen ska ha inneburit en enorm skillnad för den som blev befordrad till kapten. Löjtnanter och fänrikar hade visserligen höga löner jämfört med befolkningen i stort, men eftersom de förväntades leva på ett ståndsmässigt sätt så hade de svårt att få pengarna att räcka till. Belöningen för dessa magra år kom dock när de blev kompanichefer och utöver en dubbelt så hög lön även kunde mjölka systemet på passevolans-pengar.