Det är välkänt att det spanska tronföljdskriget utkämpades samtidigt som det stora nordiska kriget och detta var något som påverkade krigföringen i det stora nordiska kriget. Båda sidor ville hålla sig väl med stormakterna i hopp om att få deras stöd samtidigt som stormakternas möjligheter att ingripa begränsades av deras åtaganden i det spanska tronföljdskriget.
Sverige undvek länge att invadera Sachsen av hänsyn till sjömakternas och kejsarens behov av lugn och ro i norra Tyskland som bidrog med så många regementen till deras arméer. Av samma anledning valde Danmark att invadera Skåne istället för Sveriges tyska besittningar när de återinträdde i kriget 1709. Sverige skulle dock inte belönas för sina hänsynstaganden och fick istället se hur en brittisk flotta skyddade Danmark från svenska offensiver. Det var istället Frankrikes kung Ludvig XIV som var villigt att komma till Sveriges räddning efter att det spanska tronföljdskriget var över. Men Frankrike var försvagat och hade inte råd att skicka en armé till norra Tyskland för att upprätta bedriften från 1679. Planerna skrinlades slutgiltigt när Ludvig XIV dog i september 1715.
I slutskedet av stora nordiska kriget fick dock Sverige hjälp av en brittisk flotta eftersom britterna var oroade över Rysslands kraftutveckling. Den nya regimen som styrde Sverige efter Karl XII hade förhoppningar om att en större stormaktskoalition skulle kunna bildas för att få Ryssland att avstå från sina anspråk på svenskt territorium. Men även detta rann ut i sanden och Sverige tvingades sluta en hård fred 1721.
En orsak till att Sverige fick så lite hjälp utifrån trots att dess fiender bedrev ett uppenbart orättfärdigt krig som rubbade maktbalansen är att stormakterna fortfarande var upptagna på annat håll. För slutet på det spanska tronföljdskriget innebar nämligen inget avbrott för krigsbullret utanför Sveriges gränser. För i skuggan av det stora nordiska kriget utkämpades ytterligare ett par ganska okända krig:
Turkarnas krig mot Venedig och Österrike 1714-1718
Det Osmanska riket hade förklarat krig mot Ryssland tre gånger under Karl XII:s turkiska exil. Turkarna var dock varje gång snabba med att slut fred eftersom det fanns många i det Osmanska hovet som hellre ville återerövra det de hade förlorat på Balkan till Österrike och Venedig i freden i Karlowitz. De fick till slut igenom sin vilja och 1714 attackerades Venedig som berövades kontrollen av Peloponnesos. När de 1716 utvidgade kriget till att även omfatta Österrike gick det dock betydligt sämre för dem. Den österrikiske fältherren Eugene av Savojen var en för svår motståndare för dem och när fred slöts 1718 tvingades de avträda stora områden längs Donau (Peloponnesos fick de dock behålla). Turkarna hade dock tur i oturen eftersom ett annat krig tvingades österrikarna att sluta fred tidigare än de hade önskat.
Spansk revanschism och kvadrupelalliansen 1717-1720
Den store förloraren i det spanska tronföljdskriget var Spanien. Hela kriget hade startats på grund av Spaniens ovilja att se sitt välde delat när dess kung Carlos II dog men efter 13 års krigföring var det precis detta som hände. Spanien förlorade alla sina europeiska besittningar utanför den Iberiska halvön samtidigt som britterna plockade Gibraltar och Menorca. Det dröjde därför inte länge innan Spanien startade ett revanschkrig. Med österrikarna fullt upptagna på Balkan så landsteg spanska trupper på Sardinien som kontrollerades av Österrike. Detta följdes upp året efter med en liknande attack mot Sicilien som kontrollerades av Savojen. Österrikiska trupper kom dock till undsättning och Sicilien blev en krigsskådeplats under resten av kriget.
Britterna var oroande över den spanska expansionismen i Medelhavet och satte igång att bilda en stormaktsallians mot Spanien. Frankrikes regent, hertigen av Anjou, ogillade vad sin spanske släkting Filip V höll på. När Filip V misslyckades med en komplott som syftade till att han skulle ersätta hertigen av Anjou som Frankriks regent så sällade sig Frankrike till Spaniens fiender. En trippelallians mellan Storbritannien, Frankrike och Österrike bildades 1718 som senare blev en kvadrupelallians när Holland anslöt sig 1719.
Kriget fördes på Sicilien och vid den fransk-spanska gränsen men det var den brittiska sjömakten som övertygande spanjorerna om att fortsatt kamp var hopplös. Den brittiska flottan isolerade Sicilien från spanska förstärkningar och demonstrerade att de kunde landsätta trupper längs Spaniens kust och skapa nya fronter. Fred slöts i början av 1720 med enda förändringen att Österrike tvingade Savojen att byta Sicilien mot Sardinien.
Jakobitiska uppror 1715 och 1719
Besläktat med både den spanska konflikten och stora nordiska kriget var de jakobitiska upproren i Storbritannien. När drottning Anne dog 1714 blev hennes avlägsne släkting Georg I kung, eftersom man hade uteslutit alla katoliker från tronföljden. Sonen till den 1689 avsatte kung Jakob II hade dock många anhängare och ett uppror bröt ut redan 1715 i Skottland. Upprorshären tågade ner i England men upptäckte att stödet för jakobiterna inte var så starkt där som de trodde och de blev besegrade. Detta var en olycklig utgång för Sverige eftersom Georg I som kurfurste av Hannover förklarade krig mot Sverige medan upproret pågick. Han använde sitt inflytande som brittisk kung till att få den formellt neutrala brittiska flottan att intervenera i Östersjön för att skilja de stridande parterna från varandra, vilket i praktiken gick ut på att blockera den svenska flottan.
Sverige upprätthöll kontakt med jakobiterna och det har rent av spekulerats ifall Armfelts fälttåg mot Tröndelag hade för avsikt att bistå jakobiterna. Spanjorerna hade dock ännu större anledning att vilja se ett regimskifte i Storbritannien så de skickade en flotta som skulle landsätta 5 000 soldeter i Skottland för att bistå ett nytt uppror. Men flottan skingrades av en storm och endast 300 spanjorer lyckades landstiga. Detta räckte inte för att väcka någon större entusiasm för ett nytt uppror och styrkan blev snart besegrad av regeringstrupper.
Mecklenburg
Närmare Sverige pågick det en inre konflikt i Mecklenburg som fick storpolitiska konsekvenser. Hertigen Karl Leopold hade nära band med Ryssland och var sedan 1716 gift med Peter den stores brorsdotter. Tillsammans med bruden kom 40 000 ryska soldater som inkvarterades i Mecklenburg efter att en allierad invasion av Skåne hade ställts in. Karl Leopold hoppades kunna använda dem till att införa envälde i Mecklenburg men övriga makter oroades av att ryssarna flyttade fram sina positioner så långt västerut och började motarbeta hertigen. Efter påtryckningar från kejsaren och Storbritannien/Hannover reducerade Ryssland sin styrka i Mecklenburg till 3 300 man sommaren 1717. Klagomål från de Mecklenburgska ständerna mot hertigen vann stöd i det tysk-romerska rikets institutioner. Hannover fick uppdraget att leda ”riksexekutionen” och 1719 fördrev en 10 000 man stark armé de mecklenburgsk-ryska trupperna från hertigdömet som ockuperades fram till 1727.
Den här sista konflikten synliggjorde en rejäl klyfta mellan Sveriges fiender och det fanns hopp om att kunna använda den till Sveriges fördel. Men det blev inget mer än stöd från den brittiska flottan.