I mitten av 1720-talet började det hetta till i den europeiska storpolitiken. Efter bara fyra år av fred såg det ut det som ett nytt stormaktskrig skulle härja kontinenten när två militära allianser bildades 1725. Bakgrunden till detta var olösta tvister från både det spanska tronföljdskriget och stora nordiska kriget. Men som synes av kartan ovan så hade de gamla allianserna kastats om så att gamla bundsförvanter nu stod på motsatta sidor och var allierade med sina gamla fiender. Det var framförallt två revanschistiska förlorare från de förra krigen som var pådrivande i den ökade spänningen.
I söder var det Spanien som ville ha tillbaka sina gamla provinser. De hade aldrig erkänt fredsvillkoren som följde det spanska tronföljdskriget men kunde inte fortsätta när Frankrike drog sig ur. Redan 1717-20 hade de försökt sig på ett revanschkrig, men kvadrupelalliansen mellan Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Österrike hade satt stopp för spanjorerna. Österrike hade dock inte heller erkänt fredsvillkoren efter spanska tronföljdskriget. Kejsar Karl VI gjorde fortfarande anspråk på hela det spanska arvet och hade ytterst motvilligt avslutat krig ett år efter att hans bundsförvanter hade dragit sig ur det.
Under 1720-talet hade britterna försökt medla i konflikten mellan Spanien och Österrike, men lyckades egentligen bara med att få båda makterna att bli irriterade på britterna. Den brittiska regeringen utövade nämligen kraftiga handelspolitiska påtryckningar mot både Spanien och Österrike (det sistnämnda landets ostindiska kompani var till exempel en nagel i ögat på britterna som ville se det upplöst). Fast det avgörande steget från fiender till bundsförvanter berodde på en dynastisk tillfällighet. Den femtonårige franske kungen Ludvig XV var 1725 trolovad med en åtta år yngre spansk prinsessa. Hans hälsa var dock svag och i Frankrike blev man orolig över tronföljden ifall kungen skulle dö. En tronföljare behövde födas så snabbt som möjligt och till detta var den spanska prinssessan alldeles för ung för. Hastigt och inte så lustigt upphävdes trolovningen och Ludvig XV gifte sig istället med den polske ex-kungen Stanislaus Leszczynskis dotter Maria. Hon var politiskt sett ett obetydligt gifte men vid 21 års ålder var hon redo att föda barn. Spanjorerna blev rasande och hämnades genom att snabbt sluta en allians med Österrike i Wien.
En spansk-österrikisk allians var egentligen ganska logisk eftersom Karl VI saknade en manlig tronföljare. Genom att gifta bort sin äldsta dotter med en spansk prins kunde han därför lösa tvisten dem emellan på ett sätt som gjorde alla nöjda och samtidigt säkra tronföljden åt sin dotter. Spanjorerna gav dessutom Österrikes ostindiska kompani en mycket gynnad ställning i sina kolonier och med Österrike i ryggen började de nu trappa upp konflikten med Storbritannien i syfte att få tillbaka Gibraltar.
För britterna var detta en mycket oönskad händelseutveckling eftersom det innebar att en före detta bundsförvant förenades med två av den engelske kungens fiender i ett stormaktsblock. Sedan gammalt hade nämligen Ryssland goda relationer med Österrike och de anslöt sig formellt till den wienska alliansen följande år. Rysslands växande inflytande i norra Tyskland var något som djupt oroade Hannover vars kurfurste den engelske kungen var. 1719 hade en hannoversk armé fördrivit ryska trupper från Mecklenburg och drivit den pro-ryske hertigen i landsflykt. Denna konflikt var fortfarande olöst och den förvärrades av att Ryssland gav sitt stöd åt en annan stat som ville ha revansch för det stora nordiska kriget. Och nej, det var inte frågan om Sverige utan om Holstein-Gottorp.
Holsteinarna ville ha tillbaka den slesvigska halvan av sitt hertigdöme som de hade förlorat till den danske kungen under det stora nordiska kriget. Deras gamle skyddsmakt Sverige var nu för svag för att hjälpa dem och dessutom lett av kung som var fientligt inställd till dem. Men hertigen av Holstein-Gottorp lyckades snabbt hitta en ny skyddsmakt när han bjöds in till Ryssland 1721. Fyra år senare gifte han sig med Peter den stores dotter Anna. Samma år dog tsaren och han efterträddes av hustrun Katarina I som var fast besluten att hjälpa sin svärson att få tillbaka det han hade förlorat till danskarna.
Hannover hade inte gillat den ryska närvaron i Mecklenburg och ville definitivt inte se dem i Holstein-Gottorp heller. Som svar på den wienska alliansen 1725 hade Storbritannien, Frankrike och Preussen bildat den hannoverska alliansen bara några månader senare. Under de följande åren anslöt sig flera länder till endera allians och Preussen bytte sida till wienska alliansen i slutet av 1728. På det stora hela kan den hannoverska alliansen sägas ha representerat de makter som ville bevara status quo medan den wienska alliansen samlade de revisionistiska makterna.
Något storkrig inträffade dock inte. I norr avled Katarina I redan 1727 och hennes efterträdare Peter II var inte intresserad av att gå i krig för Holstein-Gottorps skull. I söder utbröt visserligen ett krig mellan Spanien och Storbritannien (1727-1729). Men det begränsade sig till en fruktlös spansk belägring av Gibraltar och en lika misslyckad brittisk blockad av Porto Bello i Panama. Ingen av de övriga stormakterna drogs in i detta krig.
Trots den wienska alliansen hyste nämligen kejsaren en stor misstro mot Spanien. Spanjorerna ville att en spansk prins skulle efterträda furstarna av Parma och Toscana som saknade arvingar medan kejsaren stretade emot eftersom han inte ville släppa in spanjorerna i Italien. Planerna på att gifta bort Maria Theresia med en annan spansk prins förhalades också hela tiden av kejsaren som inte hade givit upp hoppet om att få en manlig tronföljare. Allt detta tillsammans med det bristande österrikiska stödet under kriget mot Storbritannien förargade Spanien så mycket att det år 1729 var tydligt att den spansk-österrikiska vänskapen var över. Då drog nämligen Spanien in Österrikes handelsprivilegier och satte in spanska garnisoner på sammanlagt 6 000 man i Parma och Toscana för att säkra tronföljden. Inför ett hotande spansk-österrikiskt krig tvingades kejsaren att återigen sluta en allians med Storbritannien 1731 (vilket blev den definitiva slutpunkten för både den wienska och den hannoverska alliansen). Priset för denna nygamla allians var dock att Österrike tvingades upplösa sitt ostindiska kompani. Med andra ord var resultatet av alla dessa allianser ett präktigt diplomatiskt misslyckande för kejsar Karl VI. Med spanska garnisoner i Italien och ett upplöst handelskompani hade både spanjorer och britter fått vad de önskade utan att kejsaren hade fått något av värde i utbyte. På sätt och vis var detta symptomatisk för hela hans regeringstid.
Kartan ovan avslöjar för övrigt att även Sverige ingick i den hannoverska alliansen. Men eftersom detta inlägg blev långt får de som vill veta mer om detta vänta tills nästa vecka.