Jag har nu fått tag i den sista av Björn Askers artiklar i Meddelanden från Armémuseum som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Denna handlar om det svenska fotfolkets nybeklädnad 1689-1694 och då främst Dalregementet, Västmanland och Närke-Värmland. Det som är intressant med artikel är att den belyser den bristande enhetlighet som fanns i den karolinska uniformerna även när de införskaffades ungefär samtidigt.
Göte Göranssons tolkning av Dalregementets kaptensuniform år 1688. Det är dock långt ifrån 120 knappar på den bilden.
När jag skrev inlägget knappologi för två månader sedan nämnde jag att Dalregementets rock hade 48 knappar år 1688 medan Närke-Värmland hade 42 knappar på sin år 1691. Efter att ha läst Björn Askers artikel visar det sig att båda regementena tydligen hade tagit sig friheter på det området. Karl XI anmärkte i kvittensen till Närke-Värmlands regementschef att denne hade förfogat över beklädnadspenningarna så att korpralar och meniga vid hans regemente hade 1½ dussin respektive ½ dussin fler knappar än vid de ordinarie regementena. Standarden för en menig uniformsrock vid denna tid skulle alltså vara 36 knappar. Man kan då undra hur kungen reagerade på Dalregementets 48 knappar för meniga och 96 knappar för underofficerare! Asker berättar inte hur många knappar Dalkarlarnas officersrockar skulle ha utan han hänvisar till dess regementshistoria av Philström och Westerlund. Men i Åberg/Göranssons bok ”Karoliner” står det att Dalregementets kaptener år 1688 skulle ha 120 förgyllda knappar! Det är helt uppenbart att antalet knappar var ett sätt att ange en persons rang, men tio dussin knappar på en och samma rock låter för den moderne läsaren som rent löjeväckande. Hur fick de ens plats med så många knappar?
Dalregementets knapphysteri sätter också några andra saker i sitt sammanhang. Det var ju väldigt få karolinska regementen som hade grenadjärmössor och den troliga orsaken till det är att de regementschefer som ville ha sådana var tvungna att betala ur egen ficka eftersom kronan inte bekostade detta. Uppenbarligen var Dalregementets chef villig att kosta på sig sådan lyx eftersom det allra tidigaste belägget för grenadjärmössor (1691) kommer från just detta regemente. Samma år försågs dessutom Dalregementets pikar med små flaggor, vilka fortfarande användes 1699. Enligt Josef Alm (”Blanka vapen och skyddsvapen” sid 146) använde troligen hela det svenska infanteriet pikflaggor fast han erkänner att han inte har sett några andra uppgifter eller bilder som bekräftar detta. Men med hänsyn till det ovan nämnda framstår dessa dala-flaggor snarare som en individuell avvikelse av ett regemente som utmärkte sig för sin praktlystnad.
Nja, Åberg/Göransson har nog tolkat det där lite felaktigt. Det står i förslaget att kaptenens rock skulle ha 8 dussin förgyllda mässingsknappar och 1 uns guld till knapphålen. Däremot skulle läderkamisolen ha 4 dussin små förgyllda knappar, 3 1/2 aln guldgaloner, ”2 1/2 gode fingar breda” och 2 1/2 aln smala guldgaloner till knapphålen.
Det blir många knappar att fundera över ändå!
Hoppsan! Det var jag som missuppfattade Åberg/Göransson eftersom de hade bara skrivit att officerarna skulle ha tio dussin knappar och inte alls specificerat att allt skulle gå till rocken.
Nä, men det är ju förlåtligt, jag har ju också slukat ”Karoliner” med hull och hår. Frågan är ändå: Var fick de plats med 96 knappar? Har man tillgång till Bellanders ”Dräkt och uniform”, kan man jämföra med bilden av fanbäraren från Tavastehus regemente1696. Antagligen var det många knappar på både ärmuppslagen och ficklocken.
För att återknyta till Dalregementets mundering av 1688, så skulle löjtnanten ha 8 dussin blå silkesknappar till rocken och 4 dussin förgyllda mässingsknappar till kamisolen. Underofficerare 8 dussin förtenta knappar, men det anges inte om det gäller enbart till rocken. Trumslagare 5 dussin kamelhårsknappar. När det gäller manskapsmunderingens 48 knappar från 1691, kan de eventuellt gälla för hela eller delar av beklädnaden, inkluderande pajrock, byxor och skinnväst, även om det i så fall verkar bli lite snålt tilltaget.