Om man bortser från de hjälptrupper som Karl XI skickade till de allierade under pfalziska tronföljdskriget så rådde det fred i Sverige under hela två decennier mellan skånska kriget och stora nordiska kriget. Detta var en anmärkningsvärt lång fredsperiod. Innan frihetstiden var detta förmodligen den längsta perioden någonsin som svenska trupper inte hade stridit på vare sig svenskt eller något grannlands territorium. Men det var väldigt nära att denna långa fredsperiod hade blivit mycket kortare.
Fredsperioden inleddes 1679 när en fransk armé trängde in i norra Tyskland och tvingade Sveriges fiender att sluta fred med Sverige. Trots att den svenska armén hade presterat mycket dåligt under kriget kom de tack vare Frankrikes insats undan med endast obetydliga territoriella förluster. Karl XI kände dock inte någon större tacksamhet för detta utan han upplevde det istället som en förödmjukelse att Frankrike slöt fred på Sveriges vägnar utan svenskt deltagande i förhandlingarna. Detta var inte hur man behandlade en jämlik bundsförvant utan snarare en vasall. Den aggressiva franska utrikespolitik, som var anledningen till att Sverige motvillig hade blivit indraget i ett krig som man inte var förberedd för, tycktes dessutom bara öka i styrka nu när Ludvig XIV stod på höjden av sin makt. För Karl XI var det därmed läge att byta sida i utrikespolitiken och 1681 slöt Sverige en allians med Holland.
Tajmingen för alliansbytet var dock inte den bästa. Frankrike var vid tillfället ohotat i Europa och kunde med tvivelaktiga anspråk annektera område efter område i Tyskland medan de övriga stormakterna tittade på. Den förutsägbara konsekvensen av alliansbytet blev därför att Frankrike istället allierade sig med Sveriges fiender Danmark och Brandenburg. 1679 hade dessa två länder de facto besegrat Sverige och det var fransmännen som hade tagit ifrån dem deras vinster. Men från och med 1682 kunde de med Frankrikes stöd i ryggen uppträda mycket hotfullt mot ett Sverige som fortfarande var försvagat efter skånska kriget. En fransk flotta på 30 skepp uppenbarade sig i Öresund sommaren 1683 och skrämde upp svenskarna så mycket att en delmobilisering genomfördes samt att den svenska flottan flyttades från Karlskrona till Kalmar för att inte återvända förrän 1686.
Något krig bröt dock inte ut eftersom Frankrike hade blicken riktad mot Tyskland och ville inte ha sina nya bundsförvanter upptagna av ett krig mot Sverige. Vad som däremot skedde var att Danmark i strid mot fredsavtalet från 1679 trappade upp konflikten med hertigen av Holstein-Gottorp (Karl XI:s morbror) som tvingades i landsflykt till Hamburg och 1684 fick se sina andelar i Slesvig indragna till den danska kronan. Karl XI protesterade mot detta men var för tillfället maktlöst att göra något åt det. Danmark kunde nämligen även räkna med stöd från England vars katolske kung Jakob II tillhörde det franska lägret. I detta gynnsamma läge riktade Danmark även blicken mot riksstaden Hamburg som belägrades 1686 (den danske kungen fick dock nöja sig med att staden betalade 300 000 daler till honom).
Danmarks aggressiva politik i Tyskland mötte dock alltmer motstånd. Framförallt var de Lüneburgska hertigarna (det som skulle bli Hannover) starkt engagerade i att rulla tillbaka den danska expansionen i Tyskland. Men också Brandenburg motsatte sig den även om de intog en vacklande ställning i frågan. Tillsammans hade de skickat trupper för att försvara Hamburg och nu började de även sätta press på Danmark i den holsteinska frågan. Från och med 1687 deltog stormakterna och de nordtyska staterna i utdragna förhandlingar om Holstein-Gottorps status där Sverige och Lüneburg stod för den hårda linjen mot Danmark. Danskarna var dock inte villiga att böja sig för kraven då den franska alliansen gav dem triumf på hand.
Vändpunkten kom i november 1688 när en holländsk armé landsteg i England och avsatte Jakob II som kung. Följden av detta blev att England gick från att vara en fransk bundsförvant till att förenas i en personalunion med Holland styrd av Ludvig XIV:s ärkefiende Vilhelm av Oranien. Frankrike som redan hade startat ett krig i Tyskland för att tvinga fram ett erkännande av sina annekteringar fann sig nu ställd inför en mycket stor antifransk koalition (som även inkluderade Sverige). Detta innebar att de inte längre kunde bistå Danmark som nu hastigt och inte så lustigt upptäckte att de var politiskt isolerade. Deras styva hållning i förhandlingarna om Holstein veknade nu något, men de var fortfarande inte villiga ge upp sina ambitioner. Med förhalningar och försök att få till vaga och mångtydiga formuleringar i avtalstexten hoppades de kunna segla igenom stormen utan några större eftergifter.
Sverige och Lüneburgarna var dock inte villiga att låta dem komma undan så lätt. Karl XI lät meddela att några svenska hjälptrupper inte kunde skickas till Holland så länge det fanns risk för krig mot Danmark och krävde därför att den holsteinska frågan skulle avgöras först. Vilhelm av Oranien gick med på detta och ställde därför en engelsk-holländsk flotta till förfogande för att försvara hertigen av Holsteins anspråk. Tiden för kompromisser var nu förbi och Danmark krävdes på ett fullständigt återupprättande av hertigdömet Holstein-Gottorp samt ett skadestånd för ockupationen. Ett ultimatum för när Danmark senast måste acceptera kraven för att undvika krig sattes till den 20 juni 1689. In i det sista vägrade Danmark att gå med på så förödmjukande villkor. Medan nedräkningen pågick beordrades den svenska flottan att gå till sjöss och regementen fick order att marschera mot Skåne. Det var nu uppenbart för Danmark att ett krig mot en övermäktig koalition skulle bli av ifall de inte vek ned sig. Så den 20 juni skrev de under det förhatliga avtalet som gav tillbaka delarna av Slesvig till hertigen av Holstein-Gottorp.
För Karl XI utgjorde händelserna under 1689 höjdpunkten i hans regering. De förödmjukande motgångarna under skånska kriget och den efterföljande fredsperioden hade nu vänts till triumf. Utan att avfyra ett enda skott hade Karl XI tvingat sin ärkefiende till underkastelse och återbördat förlorat territorium till sin morbror. Hans kompromisslöshet hade dock resulterat i ett läge som var helt oacceptabelt för danskarna och som de skulle försöka att korrigera vid första bästa tillfälle, vilket inföll under hans sons regeringstid.