Karolinerbloggen

Det här är inte en politisk blogg och det är inte meningen att den ska bli det heller. Men jag råkar vara politiskt aktiv och har idag annat att tänka på än den ädla konsten att måla tennsoldater.

Trots att jag är 30 år kandiderar jag för mitt partis ungdomslista i kommunalvalet. För inom politiken räknas man tydligen som ungdom fram till och med 35 års ålder. Så jag kommer nog att kunna kvalificera mig för ungdomslistan även i nästa val. Fast om jag skulle bli invald i kommunfullmäktige skulle jag bli väldigt förvånad eftersom jag befinner mig på behörigt avstånd från valbar plats. Ja, det är inte ens säkert att ungdomslistan får något mandat överhuvudtaget.

Idag kommer jag iallfall att stå utanför en vallokal i några timmar och dela ut valsedlar. Sedan kommer jag att följa valvakan med min familj. Som den politiknörd jag är kommer jag att följa resultatet noga. Men jag måste erkänna att jag i detta val har haft svårt att bli riktigt engagerad  när partierna och blocken är mer lika varandra än någonsin tidigare samtidigt som blockpolitiken aldrig har varit mer cementerad. Det är som om valet bara handlar om vilka som ska sitta vid makten och inte om vilken politik som ska bedrivas.

Det har faktiskt blivit så att jag lite grann hoppas att sverigedemokraterna blir invalda. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med deras politik utan för att det skulle tvinga fram ett blocköverskridande samarbete. Jag har själv varit med om ett blocköverskridande samarbete när jag satt i olika nämnder i min hemkommun. Det var då härligt att uppleva hur snabbt man övervann sina fördomar mot de traditionella motståndarna och hur lätt det var att samarbeta med dem. Men den tiden är nu förbi eftersom moderpartierna satte så starkt press på de deltagande borgerliga partierna att avbryta samarbetet och bilda en borgerlig allians.

Argumentet på riksnivå att alliansen var nödvändig för att förhindra ett ständigt socialdemokratisk regeringsinnehav hade ingen motsvarighet i min kommun eftersom där skulle en allians snarare garantera moderaterna en ständig majoritet. Men en allians bildades likväl. Så nu har vi en situation med cementerad blockpolitik även på lokal nivå som gör att de flesta kommuner i praktiken är enpartistater där maktskiften inte är möjliga. Detta trots att partierna i de olika blocken på lokal nivå ofta kan ha mer gemensamt med motståndarpartierna än med sina koalitionspartier.

Efter en veckas vistelse i England befinner jag mig nu återigen på min kära ö i Stockholms skärgård och återhämtar mig efter strapatserna. Anledningen till att jag åkte till England är att min bror har en svåger som bor i Stratford upon Avon (Shakespeare-staden) och tog med sina barn och en svägerskas barn dit för en familjesemester. Men i likhet med mig är han intresserad av att besöka historiska muséer som varken småbarnen eller de andra vuxna är intresserade av. Därför tog han med mig på resan så att han hade någon som var villig att besöka Imperial War Museum tillsammans med honom.

Själv var jag intresserad av att åka till England på grund av ett mycket simplare skäl. I en tidigare bloggpost har jag berättat om Den svåråtkomliga färgen Humbrol 149 som jag köpte för länge sedan och i fjol använde till att måla en bataljon ur Preobrazjenska gardet och en rysk skvadron. Av någon outgrundlig anledning säljs den numera endast i Storbritannien vilket ställer till problem för mig när jag nu behöver byta ut tennsoldater i båda enheterna.

Första dagen i England åkte vi till birmingham och hittade en hobbybutik som sålde färgen. Jag köpte fem burkar (billigare än i Sverige) och därmed var det mission accomplished för mig. Återstod bara besöket till Imperial War Museum…

Småbarn bär på en mängd baciller som deras föräldrar har utvecklat motståndskraft mot. Deras farbröder är däremot inte lika lyckligt lottade. Dagarna innnan vi skulle åka till London blev småbarnskolonin i Stratford magsjuk och spydde flera gånger i hinkar. De som insjuknade sist var friska på morgonen för avresan men jag och min bror gav dem en dag att återhämta sig och åkte i förväg till London.

På tåget började jag dock må dåligt, men dumt nog valde jag att inte åka direkt till hotellet utan fortsätta till Imperial War Museum. Jag kände mig lite bättre när jag fick stiga av tågvagnen och trots allt var museibesöket anledningen till att min bror ville ha med mig på resan. Väl framme var jag emellertid så dålig att jag inte orkade gå runt och titta på samlingarna så jag satte mig ner i ett hörn och väntade på att min bror skulle bli klar och jag bli bättre. Men jag blev sämre och till slut spydde jag upp lite brödsmulor och mjölk (som tur var hade jag skippat lunchen). Jag berättade för den som jobbade i museishopen vad som hänt och försäkrade  henne och senare två av hennes chefer som kom dit i tur och ordning att jag nu mådde bättre och inte behövde sjukvårdare. Sedan fick jag titta på hur en svart kvinna i slöja rengjorde golvet efter min uppkastning medan jag önskade attt jag aldrig hade satt min fot i museumet. Hon som jobbade i museishopen försökte trösta mig genom att nämna att det var rätt vanligt att småbarn spydde i muséet.

Färden till hotellet blev inte mer lyckosam eftersom uppkastningen bara gav en tillfällig lindring. Jag spydde igen på Twickenham station och sedan en tredje gång i hotellrummets badkar. Förutom att jag blev illamående gjorde sjukdomen mig också fysiskt svag så att färden genom London blev mycket ansträngande. Så pass att även efter att magsjukan släppte höll träningsvärken mig vaken under natten.

Jag vilade hela dagen efter och åt knappt någonting. Påföljande dag som var den sista hann jag med att kika in i British museum. Men det museumet är väldigt stort och småbarn orkar inte mer än en timme så det blev inte så mycket museibesök för mig.

Trots att jag inte hade återhämtat mig helt från magsjukan märkte jag sedan när vi tog flyget hem att jag hade en förkylning på gång.  En vecka, två sjukdomar. Småbarn är rena kryptoniten för mig. Jag kom hem i onsdags men det är först idag som jag känner mig helt kry.