Valdagen

Det här är inte en politisk blogg och det är inte meningen att den ska bli det heller. Men jag råkar vara politiskt aktiv och har idag annat att tänka på än den ädla konsten att måla tennsoldater.

Trots att jag är 30 år kandiderar jag för mitt partis ungdomslista i kommunalvalet. För inom politiken räknas man tydligen som ungdom fram till och med 35 års ålder. Så jag kommer nog att kunna kvalificera mig för ungdomslistan även i nästa val. Fast om jag skulle bli invald i kommunfullmäktige skulle jag bli väldigt förvånad eftersom jag befinner mig på behörigt avstånd från valbar plats. Ja, det är inte ens säkert att ungdomslistan får något mandat överhuvudtaget.

Idag kommer jag iallfall att stå utanför en vallokal i några timmar och dela ut valsedlar. Sedan kommer jag att följa valvakan med min familj. Som den politiknörd jag är kommer jag att följa resultatet noga. Men jag måste erkänna att jag i detta val har haft svårt att bli riktigt engagerad  när partierna och blocken är mer lika varandra än någonsin tidigare samtidigt som blockpolitiken aldrig har varit mer cementerad. Det är som om valet bara handlar om vilka som ska sitta vid makten och inte om vilken politik som ska bedrivas.

Det har faktiskt blivit så att jag lite grann hoppas att sverigedemokraterna blir invalda. Inte för att jag på något sätt sympatiserar med deras politik utan för att det skulle tvinga fram ett blocköverskridande samarbete. Jag har själv varit med om ett blocköverskridande samarbete när jag satt i olika nämnder i min hemkommun. Det var då härligt att uppleva hur snabbt man övervann sina fördomar mot de traditionella motståndarna och hur lätt det var att samarbeta med dem. Men den tiden är nu förbi eftersom moderpartierna satte så starkt press på de deltagande borgerliga partierna att avbryta samarbetet och bilda en borgerlig allians.

Argumentet på riksnivå att alliansen var nödvändig för att förhindra ett ständigt socialdemokratisk regeringsinnehav hade ingen motsvarighet i min kommun eftersom där skulle en allians snarare garantera moderaterna en ständig majoritet. Men en allians bildades likväl. Så nu har vi en situation med cementerad blockpolitik även på lokal nivå som gör att de flesta kommuner i praktiken är enpartistater där maktskiften inte är möjliga. Detta trots att partierna i de olika blocken på lokal nivå ofta kan ha mer gemensamt med motståndarpartierna än med sina koalitionspartier.

Publicerat i Övrigt | 3 kommentarer

Angus Konstams böcker

Innan Lars-Eric Höglund avslutade sin trilogi 2004 med en bok om den ryska arméns uniformer kom all information jag hade om denna armé från Angus Konstams böcker. Dessa gavs ut av det stora militärhistoriska förlaget Osprey publishing. Först skrevs ”Peter the Great’s army” i två delar som båda kom ut 1993. Det följande året skrev han en bok om slaget vid Poltava. Sedan fortsatte Konstam på samma tema genom att 1996 skriva ”Russian Army of the Seven Years War” (även denna i två delar).

Man skulle kunna tro att skotten Angus Konstam är en historiker som har 1700-talets ryska armé som sitt speciella forskningsområde. Men en titt på listan över hans böcker visar att han är en mycket produktiv författare som skrivit historiska böcker om allt möjligt. Enligt wikipedia har han skrivit över 60 böcker (de flesta Ospreyböcker) som omfattar alla epoker från antiken till nutiden. En viss tonvikt för marinhistoria kan noteras men i övrigt grips man av misstanken att han bara är en historiker som ingår i Ospreys ”stall” och som får i uppdrag att skriva om ämnen som förlaget är intresserat av.

Konstams böcker om den ryska armén är inte bra utan har en alldeles förfärande hög felprocent. Det mest grundläggande felet ska tydligen vara att hans böcker om Peter den stores armé så gott som uteslutande bygger på ett enda verk av en  rysk militärhistoriker som är kraftigt föråldrat. Det var en produkt från den tiden då man gärna drog vittgående slutsatser utifrån ett mycket begränsat material (i tron att det rådde en hög grad av enhetlighet).

Men om felprocenten enbart byggde på att han baserade sin bok på föråldrad rysk forskning skulle man kunna förlåta honom. Dessvärre visar hans böcker upp en mängd tecken på att de var hastigt skrivna.  Om det var någon som korrekturläste böckerna så har den personen inte förtjänat sin lön. Man förundras över hur inkonsekvent stavningen av ryska och svenska regementen är och himlar med ögonen när kronologin uppger att Stenbock besegrade danskarna i slaget vid Helsingfors.

Faktarutorna i böckerna är fulla med misstag. Enligt dessa leddes den svenska armén i slaget vid Ljesna av general Sheremetiev. Ett återkommande fel i faktarutorna är annars att vissa regementen saknas i listor där de borde vara med.

Illustrationerna i boken är också en källa för klagomål. En bild som ska föreställa slaget vid Ljesna skildrar ett regemente som inte var där. I bilden för slaget vid Poltava kan man se det Preobrazjenska gardets berömda grenadjärhjälmar (som dock inte delades ut förrän 1712). Nästan alla ryska soldater är avbildade med vita strumpor, vilket är osäkert och för artilleriet direkt felaktigt eftersom det framgår av bokens text att deras strumpor var blåa eller blåvitrandiga. Kanonlavetterna är avbildade med svarta beslag när de borde vara gula.

Ja, jag skulle kunna fortsätta ett bra tag till med att rabbla upp fel i boken. De jag har just nämnt är bara de som jag i skrivande stund kom att tänka på först. De allvarligaste felen är dock de som jag  inte har upptäckt. För trots allt är Konstams böcker min huvudsakliga källa till kunskap om den ryska armén. Lars-Eric Höglund anlitade visserligen en rysk historiker när han skrev sin bok så hans uppgifter borde vara korrekta. Men Höglunds bok är rätt torftig eftersom den i stort sett begränsar sig till att bara vara målningsinstruktioner till tennsoldater. Utrustning och taktik i den ryska armén har förvisso behandlats av Gunnar Artéus i boken ”Karolinsk och europeisk stridstaktik 1700-1712” från 1972, men även hans bok är torftig i jämförelse med Konstam och den verkar inte heller vara mer tillförlitlig.

Desto mer tillförlitlig är boken ”Vägen till Poltava” som skrevs av Einar Lyth och Pavel Konovaltjuk 2009. Det den skriver om rysk utrustning och taktik (framförallt pikenerarna) får en att undra ifall det finns något som håller för en kritisk granskning i Konstams böcker. Tyvärr behandlar ”Vägen till Poltava”  bara det ryska fälttåget och inte hela Peter den stores regeringstid vilket Konstams böcker gör. Detta innebär att jag inte kan kasta Ospreyböckerna i den papperskorg där de hör hemma. Förhoppningsvis kommer en heltäckande bok om den ryska armén att ges ut i framtiden (gärna en översättning av ett ryskt verk). Men till dess får jag alltså stå ut med Konstams hafsverk.

Publicerat i Litteratur | 5 kommentarer

Pikar

Vid sidan av grenadjärer är längden på pikarna den största korrigeringen av mina tennsoldater som jag har gjort under de gångna året. Ursprungligen var de svenska tennsoldaternas pikar nio centimeter långa vilket motsvarar fyra meter i verkligheten. Detta längdmått följde de instruktioner som Prince August tillhandahöll. Men ju mer jag läste om pikar desto fler avvikande uppgifter stötte jag på. Genom att starta en diskussionstråd om detta på Skalman fick jag förra sommaren klarhet i frågan och jag ägnade hösten åt att byta ut alla gamla pikar med nya som är 12,5 centimeter långa. Vilket motsvarar 5,5 meter i verkligheten och är den längd som det finns minst två belägg för i den svenska armén.

De gamla pikarna valde jag att spara för att använda till framtida ryska pikenerare. Enligt ovan nämnda tråd hade jag konstaterat att de ryska pikarna var mellan fyra och fem meter långa. Mina gamla pikar är alltså av godkänd längd även om det kanske hade varit bättre med en längd som motsvarar 4,5 meter. Men även om det material som jag har använt för att göra pikarna är väldigt billig är jag ovillig att slänga fullt användbara pikar.

Att det trots allt kanske inte är så dumt att utrusta ryssarna med korta pikar kan en uppgift ur Angus Konstams bok tyda på (jag missade den när jag startade skalmantråden förra året). Enligt Konstam var de ryska pikarna bara 3,4 meter långa. Han anger ingen särskild tidpunkt för när detta gällde. Uppgifter om att de var 4-5 meter långa kommer från Einar Lyths och Pavel Konovaltjuks bok ”Vägen till Poltava” och syftar på de förhållanden som rådde under det ryska fälttåget, vilket är det fälttåg som är relevant för mina tennsoldater. Eftersom Konstam dessutom är notoriskt opålitlig är det ett enkelt val för mig att följa  Lyths och Konovaltjuks uppgifter. Men om det finns någon sanningshalt i Konstams påstående kan det vara så att det gäller tidigare förhållanden som till exempel slaget vid Narva. Och isåfall blir fyra meter en rätt bra kompromiss om man vill täcka in hela perioden med bara en variant av de ryska pikarna.

En annan sak som jag påmindes om när jag läste om Konstams bok nyligen är att den anger att skaften på pikarna var målade svarta. Eventuellt gäller det här bara det Preobrazjenska gardet (som hade svarta fanor) men i Konstams bok nämns det att endast pikar med svarta skaft är bevarade. Kanske var det en enhetlig färg på ryska pikar och när jag nu förbereder mig på att byta ut alla ryska pikenerare i min tennsoldatssamling kan det vara läge för att måla pikarna svarta.

När jag först målade ryska pikenerare struntade jag i uppgiften om den svarta färgen eftersom jag inte hade motsvarande information om vilken färg de svenska pikarna. Jag valde därför samma upplägg som alla historiefilmer som utspelar sig under Antiken. Alla byggnader i dessa filmer består ju av omålad vit marmor trots att vi vet att Antikens byggnadsverk var täckta med färg. Men då ingen känner till de exakta färger som användes väljer man hellre att köra utan färg.

När jag läste om Livgardet fick jag dock indikationer på att deras pikar var bruna. Detta eftersom underofficerarnas vapen och fanstängerna var bruna. Så jag kan ju låta gardena i respektive armé bestämma färgen på de övriga regementenas pikar och på så sätt låta ryssarna ha svarta och svenskarna ha bruna pikar. Och om svenskarna trots allt hade mer färgglada pikar kan jag alltid hävda att färgen hade flagnat under det ryska fälttågets strapatser.

Publicerat i Vapen & harnesk | 3 kommentarer

Grenadjärmössor (igen)

Jag sökte efter information om pikenerare och hittade ett väldigt stort forum som nog är intressant för dem som sysslar med att måla tennsoldater (eller plastsoldater).Någon ny information om pikenerare hittade jag inte där men väl en diskussion om svenska grenadjärmössor som väcker gamla minnen om hur jag har brottats med den frågan de senaste  åren.

Den som har följt den här bloggen vet att mina tennsoldatsbataljoner tidigare hade grenadjärer med grenadjärmössor och att jag bytte ut dem mot vanliga musketerare under detta år som en följd av att jag insett att grenadjärmössor var ovanliga i den svenska armén. Insikten ägde rum i december 2009 men jag hade långt innan dess konfronterats med påståendet att grenadjärmössor var ovanliga och faktiskt argumenterat mot en sådan uppfattning.

För sisådär 5-6 år sedan, i en föregångare till Anders Wessléns forum om Karl XII, diskuterade jag detta med Oskar Sjöström (senare författare till boken om slaget vid Fraustadt)  Han argumenterade då, med utgångspunkt från Lars-Eric Höglunds forskning, för teorin att grenadjärmössor brukades främst av värvade tyska förband medan de svenska indelta regementenas grenadjärer huvudsakligen gick omkring i vanliga hattar (Samma uppfattning förekommer även i diskussionstråden som jag länkade till i början). Jag påstod däremot att bristen på belägg på grenadjärmössor inte skulle ses som ett bevis på att sådana inte existerade. Att det skulle finnas någon institutionell skillnad mellan indelta och värvade regementens uniformer ville jag inte heller gå med på.

Hade jag låtit mig övertygas av Sjöströms resonemang hade jag inte behövt gjuta så många grenadjärer som jag sedan skulle bli tvungen att byta ut. Istället skulle notan ha slutat på enbart två uppländska grenadjärer. Men jag lät mig inte övertygas av Sjöström eftersom jag inte kunde se det mönster i fördelningen som han såg. Att det finns fler belägg på grenadjärmössor från tysktalande regementen (6 av 55) än från svensktalande (2 eller 3 av 52) imponerade inte på mig eftersom det statistiska underlaget är alldeles för klent för sådana slutsatser. Jag kunde inte se något mönster i fördelningen överhuvudtaget och kunde därför inte begripa varför just dessa nio regementen vid varsitt tillfälle skulle ha utrustat grenadjärerna med avvikande huvudbonader.  Jag drog därför slutsatsen att grenadjärmössor var allmänt förekommande men att de lämnat ytterst få avtryck i källorna. Jag tyckte mig ha stöd för denna tes från uppgifter om att grenadjärer i olika länder (däribland Södermanlands regemente) tilldelades både en mössa och en trekantig hatt. Mössan användes då vid parader och strid medan den trekantiga hatten bars vid vardagliga sammanhang.

Något som besvärade min övertygelse var dock det faktum att det inte finns några belägg för att Livgardets grenadjärer hade mössor. Livgardets uniformer är de som är bäst beskrivna i källorna och det gör att förklaringen ”bristfälliga källor” inte känns så trovärdig i deras fall. Men varför skulle inte Livgardet ha praktfulla grenadjärmössor när vanliga landsortsregementen hade sådana mössor?

Det som slutligen fick mig att reagera var en detalj ur en målning som visade övergången av Düna. Där kunde man skåda Livgardets grenadjärbataljon (utan fanor) försvara sig med trekantiga hattar på huvudena. Livgardet hade inte grenadjärmössor, punkt slut.

Jag var tvungen att göra mer noggranna efterforskningar om grenadjärer vilket sedan resulterade i ett antal sidor på hemsidan. När jag lusläste Erik Bellanders uniformsbok fanns jag lösningen på gåtan. Två citat från 1700 och 1752 visade att Kunglig majestät inte bekostade grenadjärmössor för regementena men tillät att de ordnade sådana på egen hand. De regementen som ville lägga ut extra pengar på det fick alltså ha grenadjärmössor. Bristen på belägg för grenadjärmössor kan därför tolkas som att det inte var så många regementschefer som ur egen ficka ville köpa sisådär hundra grenadjärmössor.

Konstigt nog drog inte Erik Bellander samma slutsats. Citatet från år 1700 om ett förslag att införa grenadjärmössor, och som avslogs av kungen, tolkade han som att det syftade på en speciell typ av mössa eftersom grenadjärmössor bevisligen förekom. Men Bellander lät sig förmodligen luras av samma sak som lurade mig och Sjöström. Nämligen en vilja att se ett mönster och någon form av enhetlighet i uniformerna istället för att acceptera att det bara är tillfälligheter som bestämt fördelningen av grenadjärmössor i den svenska armén.

Publicerat i Uniformer | 1 kommentar

Statusrapport 4 – mot nya djärva mål

Nu när jag äntligen har genomfört den uppdatering av hemsidans tennsoldatssektion som jag planerat i ett år (och talat om på den här bloggen sedan starten) är det väl dags att runda av och lägga upp linjerna för kommande projekt.

Den där åtgärdslistan som jag har nämnt vid ett flertal tillfällen är trots allt inte helt avklarad. Färgproblem ställde till det för mig och gjorde att det aldrig blev aktuellt att reformera en av de ryska skvadronerna . Detta eftersom Englandsresan, under vilken jag bunkrade upp den svåråtkomliga färgen, ägde rum för sent och nu har jag inte tid med att måla tennsoldater .

De ryska bataljonerna behöver dessutom möbleras om eftersom ryska pikenerare inte var koncentrerade i mitten av bataljonen utan var utspridda i det första ledet. Detta kräver att rätt många tennsoldater byts ut och jag hade inköpt en form med en pistolskjutande soldat som skulle användas till att göra ryska pikenerare (som var beväpnade med pistoler).  Prince Augusts nyhetsbrev i april som utlovade nya pikenerarformar fick mig dock att avvakta med dessa förändringar.

Tyvärr har det sedan dess varit tyst från Prince Augusts sida och flera tecken tyder på att de har ändrat sina planer.  Det ursprungliga meddelandet nämnde att bilder på de nya figurerna skulle publiceras samma månad. Detta skedde inte. Adam Zayer som mejlade till Prince August om detta fick se den efterlängtade bilden (som vidarebefordrades till mig) och fick budskapet att Prince August vill vänta med publiceringen till senare i sommar då nytillskotten skulle vara bättre utvecklade. Nu är emellertid sommaren snart slut och jag har inte hört något från Prince August. Ett besvärande faktum är att det ursprungliga meddelandet i nyhetsbrevet är borttaget från deras blogg (eventuellt fanns det aldrig där, men i så fall har mitt minne lurat mig rejält). Om tystnaden fortsätter fram till vintern så kommer jag att återgå till den ursprungliga planen och göra pistolskjutande ryska pikenerare.

Det jag har planerat för vintern är alltså att göra fler ryska tennsoldater. Förändringarna kommer att innebära att rätt många gamla tennsoldater ”blir över” och dessa kommer att användas till en ny rysk skvadron och en ny rysk bataljon (Semjonovska gardet). Den stora ryska bataljonen kommer dessutom att förstoras så att den kommer upp i 110 man. Den stora svenska bataljonen kommer då också att förstoras så att den blir lika stor (och tar emot det Preobrazjenska gardets överblivna pikenerare). En del av de många överblivna pikenerarna från den stora ryska bataljonen kommer att också målas om och ingå i en ny Västmanlandsbataljon.

Det är rätt mycket som behöver göras och risken är rätt stor att jag inte kan göra en paus från tenngjutningshobbyn nästa år. Men mycket mer än det jag nyss nämnt kommer inte att göras under resten av det här året och nästa . För jag tänker inte köpa en ny bokhylla för mina tennsoldater utan de får nöja sig med det befintliga utrymmet (åtminstone fram till 2012). Och som ni kan se på hemsidan finns det inte så mycket ledigt utrymme på tennsoldatshyllorna.

När jag väl sätter igång med att göra nya tennsoldater ska jag försöka uppdatera bilderna på tennsoldatssektionen lite oftare. För när det är många bilder som ska tas på en gång räcker inte tålamodet för att hitta de bra vinklarna. Den här gången blev dock fotograferingen lättare tack vare det tips jag fick från Juhana Siren om att lägga en tunn papparshanduk över kamerablixten. Blekningseffekten som jag har klagat över så mycket minskades dramatisk. Men effekten hemsidans bilder är inte lika stor som effekten på arbetet med att ta fran dessa bilder.  Tidigare var många bilder som jag tog helt oanvändbara eftersom jag kom för nära tennsoldaterna och ljuset som reflekterades från bokhyllans björkfaner blev alldeles för starkt. Nu är detta inget problem längre och jag kan fotografera från vilken vinkel som helst och få okej bilder. Hade jag haft mer tid på mig skulle jag nog ha utnyttjat den fördelen bättre.

Avslutningvis kan jag avsluta den gamla följetongen om varför sökmotorerna nobbar min blogg. Jag nämnde i ett PS till inlägget om Den svenska högerflygeln vid Poltava att det var bloggens ”privacy settings” som spökade och det syntes inte på min kontrollpanel förrän bloggens mjukvara uppgraderades. Nu har jag emellertid i snitt drygt tolv besökare om dagen och trots att det är sommar just nu (då min besöksstatistik brukar halveras ) är det en fördubbling av hur det var innan.

Publicerat i Prince August, Statusrapporter | Lämna en kommentar

Tennsoldatssektionen uppdaterad

Nu är jag äntligen klar men den sedan lång tid tillbaka utlovade uppdateringen av min tennsoldatssektion. Alla tennsoldater som jag har gjort det senaste året går nu att beskåda på hemsidan tillsammans med alla gamla tennsoldatsformationer som blivit ommålade och/eller ommöblerade.

Det tog längre tid än väntat att göra allt, men jag hann precis bli klar medan det fortfarande är söndag. Jag orkar emellertid inte skriva några utförliga kommentarer om vad jag har gjort, utan  ni får själva botanisera er bland de nya sidorna:

http://www.tacitus.nu/karoliner/tenngjutning/

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | 3 kommentarer

Jag kom, jag såg, jag spydde

Efter en veckas vistelse i England befinner jag mig nu återigen på min kära ö i Stockholms skärgård och återhämtar mig efter strapatserna. Anledningen till att jag åkte till England är att min bror har en svåger som bor i Stratford upon Avon (Shakespeare-staden) och tog med sina barn och en svägerskas barn dit för en familjesemester. Men i likhet med mig är han intresserad av att besöka historiska muséer som varken småbarnen eller de andra vuxna är intresserade av. Därför tog han med mig på resan så att han hade någon som var villig att besöka Imperial War Museum tillsammans med honom.

Själv var jag intresserad av att åka till England på grund av ett mycket simplare skäl. I en tidigare bloggpost har jag berättat om Den svåråtkomliga färgen Humbrol 149 som jag köpte för länge sedan och i fjol använde till att måla en bataljon ur Preobrazjenska gardet och en rysk skvadron. Av någon outgrundlig anledning säljs den numera endast i Storbritannien vilket ställer till problem för mig när jag nu behöver byta ut tennsoldater i båda enheterna.

Första dagen i England åkte vi till birmingham och hittade en hobbybutik som sålde färgen. Jag köpte fem burkar (billigare än i Sverige) och därmed var det mission accomplished för mig. Återstod bara besöket till Imperial War Museum…

Småbarn bär på en mängd baciller som deras föräldrar har utvecklat motståndskraft mot. Deras farbröder är däremot inte lika lyckligt lottade. Dagarna innnan vi skulle åka till London blev småbarnskolonin i Stratford magsjuk och spydde flera gånger i hinkar. De som insjuknade sist var friska på morgonen för avresan men jag och min bror gav dem en dag att återhämta sig och åkte i förväg till London.

På tåget började jag dock må dåligt, men dumt nog valde jag att inte åka direkt till hotellet utan fortsätta till Imperial War Museum. Jag kände mig lite bättre när jag fick stiga av tågvagnen och trots allt var museibesöket anledningen till att min bror ville ha med mig på resan. Väl framme var jag emellertid så dålig att jag inte orkade gå runt och titta på samlingarna så jag satte mig ner i ett hörn och väntade på att min bror skulle bli klar och jag bli bättre. Men jag blev sämre och till slut spydde jag upp lite brödsmulor och mjölk (som tur var hade jag skippat lunchen). Jag berättade för den som jobbade i museishopen vad som hänt och försäkrade  henne och senare två av hennes chefer som kom dit i tur och ordning att jag nu mådde bättre och inte behövde sjukvårdare. Sedan fick jag titta på hur en svart kvinna i slöja rengjorde golvet efter min uppkastning medan jag önskade attt jag aldrig hade satt min fot i museumet. Hon som jobbade i museishopen försökte trösta mig genom att nämna att det var rätt vanligt att småbarn spydde i muséet.

Färden till hotellet blev inte mer lyckosam eftersom uppkastningen bara gav en tillfällig lindring. Jag spydde igen på Twickenham station och sedan en tredje gång i hotellrummets badkar. Förutom att jag blev illamående gjorde sjukdomen mig också fysiskt svag så att färden genom London blev mycket ansträngande. Så pass att även efter att magsjukan släppte höll träningsvärken mig vaken under natten.

Jag vilade hela dagen efter och åt knappt någonting. Påföljande dag som var den sista hann jag med att kika in i British museum. Men det museumet är väldigt stort och småbarn orkar inte mer än en timme så det blev inte så mycket museibesök för mig.

Trots att jag inte hade återhämtat mig helt från magsjukan märkte jag sedan när vi tog flyget hem att jag hade en förkylning på gång.  En vecka, två sjukdomar. Småbarn är rena kryptoniten för mig. Jag kom hem i onsdags men det är först idag som jag känner mig helt kry.

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Fanor till tennsoldater

Jag sitter just nu på Skavsta flygplats och ska snart resa till England.  Det är risk att jag inte kommer att kunna skriva något på bloggen på söndag som vanligt så jag gör det idag istället.

Samtliga digitala fanor som jag har gjort under sommaren finns nu tillgängliga för alla intresserade på Tacitus.nu. Det är fanor till samtliga indelta infanterregementen men också en hel del annat:

http://www.tacitus.nu/karoliner/tenngjutning/fanark.htm

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

Prins Christians regemente och västmanlänningar

Danska soldater tillhörande Prins Christians regemente

Min danska bataljon och västmanlandsbataljonen är nu klara och därmed är det dags att lägga tillbaka all tenngjutningsutrustning i den träkista som har blivit min ”lattjolajbanlåda”. Nästa omgång tennsoldater lär dröja till julen.

Anledningen till att jag har målat en dansk bataljon (Prins Christians regemente) beror på olika saker. När jag skannade in boken ”Kriget i Skåne” väcktes mitt intresse för det skånska fälttåget 1709-10 och dessutom hade jag en vinröd färgburk som var knappt använd och som passade perfekt för Prins Christians regemente. Jag hade köpt burken förra året enbart för att måla stången till de småländska tremänningarnas fana.

Men det fanns också en personlig dimension bakom beslutet. När jag läste om kriget i Skåne fick jag veta att Prins Christians regemente var i februari 1710 placerat vid Sinclairsholm för att bevaka en viktig bro över Almaån (som den svenska armén hade tänkt storma). Precis bredvid herrgården Sinclairsholm ligger Gumlösa kyrka som är välkänd som Nordens äldsta tegelkyrka. Men det råkar också vara den kyrka som jag är döpt i. Bara några kilometer väster om bron, herrgården och kyrkan ligger Fjärlöv där jag som barn tillbringade mina sommarlov tillsammans med släkten. Platsen där Prins Christians soldater låg i ställning ligger alltså i ett område som jag är väldigt hemtam i och tanken att gråklädda danskar med mörkröda uppslag patrullerade längs min barndoms å kittlar min fantasi.

Men slaget vid Sinclairsholm är ett slag som aldrig ägde rum eftersom isen la sig på Almaån innan svenskarna hann storma bron. Den danska armén som hade baserat sitt försvar på Almaån var tvungen att retirera när isen gjorde det möjligt för svenskarna att korsa ån varsomhelst utan problem. Det blev istället utanför Helsingborg som fälttåget avgjordes, och då under mindre gynnsamma förhållanden för danskarna. Prins Christians regemente råkade riktigt illa ut då eftersom de hade blivit avdelade för att stärka kavalleriet men kunde inte hålla jämna steg med ryttarna. Helt ensamma på sin del av slagfältet när det danska kavalleriet hade slagits tillbaka blev de en munsbit för de framryckande svenskarna.

Till sist en kommentar om de danska uniformerna. Som vanligt gör kamerablixten att färgerna blir blekare än i verkligheten, men den ljusgrå färgen på de danska uniformerna ska vara väldigt ljus. Så ljus att den ofta beskrivs i källorna som vit. Den färg som jag har valt (humbrol 147) lyckas i mitt tycke väldigt bra med att framställa uniformsrockar som är gråa men som kan uppfattas som vita och som dessutom har en svag dragning åt det blå hållet (vilket också nämns i källorna).

En bataljon tillhörande Västmanlands regemente

Den andra bataljonen är mina västmanlänningar som de facto kom att utgöra den andra linjen i den svenska slaguppställningen vid Poltava (de hamnade på efterkälken och kunde inte ta sin plats i första linjen innan arméerna drabbade samman.’

Det de har på huvudet är mitt valhänta försök att göra svarta karpusar med blå uppslag och gula galoner genom att måla avklippta grenadjärmössor. Det som glänser på pikarna är Karlssons klister som jag snart ska måla över med ett lager färg.

För att återgå till det Skånska fälttåget kan jag nämna att Västmanlands regemente hann inte få ut sina nya uniformer i tid till slaget vid Helsingborg och därför stred i civila bondekläder! Detta illustrerar hur beslutsamt Sverige agerade för att behålla Skåne. På den danska sidan fanns en helt annan inställning. Trots den danske befälhavaren i Skånes protester höll den danska krigsledningen kvar ett regemente på Själland i väntan på uniformsrockar med rätt färgnyans! De rockar som hade utdelats ansågs inte hålla måttet och därför fick regementet inte följa med till Skåne där det fanns stort behov av alla män som gick att uppbringa.  Man begriper varför det var Sverige och inte Danmark som blev en stormakt…

Publicerat i Färger, Tennsoldater | 2 kommentarer

Fler förstärkningar

Nya tennsoldater (svenskar)

Under den gångna veckan har en ny omgång blandade tennsoldater blivit färdiga. Smålandsskvadronen har gjorts komplett med sex nya ryttare och ytterligare sex västmanlänningar har blivit klara.

Två underofficerare till livgardets grenadjärbataljon har också blivit färdiga. Jag glömde bort att befälen till grenadjärer var normalt utrustade med flintlåsmusköter istället för stångvapen och var därför tvungen att i efterhand gjuta och måla två musketerare till underofficerare.  Jag hoppas nu att det inte är så att den svenska armén även i detta fall skilde sig från andra länder och att jag senare blir tvungen att återinföra underofficerare med hillebarder.

Sedan har jag ersatt officerarna i mina miniskvadroner med vanliga ryttare. Eftersom officeren i Prince Augusts form Nr 934 är oanvändbar i kombination med ryttaren i form Nr 931 (de två rider i helt olika tempon) hade jag modifierat vanliga ryttare till att bli officerare i mina skvadroner. Tillvägagångssättet var att klippa bort karbinen och väskan på ryggen, slipa ytorna jämna och sedan måla dem som officeren i form Nr 934. Särskilt snyggt blev det egentligen inte och när jag började göra miniskvadroner som bara bestod av tio tennsoldater fanns det inte någon anledning att ha en extra officer utöver standarbäraren. Men jag gjorde sådana iallafall i samma stil som i min stora Östgötaskvadron. Tills nu det vill säga. Alla fyra miniskvadroner har fått sina officerare utbytta och en av dessa officerare är dessutom nedsmält (den innehöll värdefull modellmetall). Samma öde kan snart drabba två andra medan den fjärde har målats om till en östgöte.

Ommålade tennsoldater

Jag har nämligen kompletterat min stora östgötaskvadron (34 man) med ytterligare sex fristående östgötar så att jag vid behov kan formera om den till fyra miniskvadroner (två av dem syns i bilden ovan och tre i  bilden till höger). Utöver den nämnda officeren och en standarbärare med livstandar (som synts på bild för ett par veckor sedan) har jag målat om två överblivna ryska trumpetare (jag ersatte dem med pukslagare i  vintras) och gjort en ny svensk pukslagare med en konstig streckgubbe på pukorna som ska föreställa östgötavapnet (jag är så dålig på att rita sådana där detaljer att jag inte ens försökte göra det någorlunda likt). Sedan har jag också gjutit och målat en standarförare med det vanliga östgötastandaret.

Nya tennsoldater (en ryss och elva danskar)

Och som om detta inte var nog har jag även målat motståndare. Den ryska grenadjärbataljonen har fått en till grenadjär som ska ersätta fanbäraren. Eftersom jag inte kände till någon fana för grenadjärregementena hade jag målat en vanlig livfana till dem. Men då jag studerat mer om grenadjärer har jag förstått att det var vanligt att grenadjärkompanier inte hade fanor. Eftersom jag inte känner till något belägg på en rysk grenadjärfana är det därför mycket sannolikt att sådana aldrig existerade.

Slutligen har jag påbörjat en dansk bataljon. Nämligen Prins Christians regemente. Om den finns det en hel del att berätta så jag väntar med det tills nästa vecka då den förhoppningsvis är fulltalig.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar