Grenadjärmössor (igen)

Jag sökte efter information om pikenerare och hittade ett väldigt stort forum som nog är intressant för dem som sysslar med att måla tennsoldater (eller plastsoldater).Någon ny information om pikenerare hittade jag inte där men väl en diskussion om svenska grenadjärmössor som väcker gamla minnen om hur jag har brottats med den frågan de senaste  åren.

Den som har följt den här bloggen vet att mina tennsoldatsbataljoner tidigare hade grenadjärer med grenadjärmössor och att jag bytte ut dem mot vanliga musketerare under detta år som en följd av att jag insett att grenadjärmössor var ovanliga i den svenska armén. Insikten ägde rum i december 2009 men jag hade långt innan dess konfronterats med påståendet att grenadjärmössor var ovanliga och faktiskt argumenterat mot en sådan uppfattning.

För sisådär 5-6 år sedan, i en föregångare till Anders Wessléns forum om Karl XII, diskuterade jag detta med Oskar Sjöström (senare författare till boken om slaget vid Fraustadt)  Han argumenterade då, med utgångspunkt från Lars-Eric Höglunds forskning, för teorin att grenadjärmössor brukades främst av värvade tyska förband medan de svenska indelta regementenas grenadjärer huvudsakligen gick omkring i vanliga hattar (Samma uppfattning förekommer även i diskussionstråden som jag länkade till i början). Jag påstod däremot att bristen på belägg på grenadjärmössor inte skulle ses som ett bevis på att sådana inte existerade. Att det skulle finnas någon institutionell skillnad mellan indelta och värvade regementens uniformer ville jag inte heller gå med på.

Hade jag låtit mig övertygas av Sjöströms resonemang hade jag inte behövt gjuta så många grenadjärer som jag sedan skulle bli tvungen att byta ut. Istället skulle notan ha slutat på enbart två uppländska grenadjärer. Men jag lät mig inte övertygas av Sjöström eftersom jag inte kunde se det mönster i fördelningen som han såg. Att det finns fler belägg på grenadjärmössor från tysktalande regementen (6 av 55) än från svensktalande (2 eller 3 av 52) imponerade inte på mig eftersom det statistiska underlaget är alldeles för klent för sådana slutsatser. Jag kunde inte se något mönster i fördelningen överhuvudtaget och kunde därför inte begripa varför just dessa nio regementen vid varsitt tillfälle skulle ha utrustat grenadjärerna med avvikande huvudbonader.  Jag drog därför slutsatsen att grenadjärmössor var allmänt förekommande men att de lämnat ytterst få avtryck i källorna. Jag tyckte mig ha stöd för denna tes från uppgifter om att grenadjärer i olika länder (däribland Södermanlands regemente) tilldelades både en mössa och en trekantig hatt. Mössan användes då vid parader och strid medan den trekantiga hatten bars vid vardagliga sammanhang.

Något som besvärade min övertygelse var dock det faktum att det inte finns några belägg för att Livgardets grenadjärer hade mössor. Livgardets uniformer är de som är bäst beskrivna i källorna och det gör att förklaringen ”bristfälliga källor” inte känns så trovärdig i deras fall. Men varför skulle inte Livgardet ha praktfulla grenadjärmössor när vanliga landsortsregementen hade sådana mössor?

Det som slutligen fick mig att reagera var en detalj ur en målning som visade övergången av Düna. Där kunde man skåda Livgardets grenadjärbataljon (utan fanor) försvara sig med trekantiga hattar på huvudena. Livgardet hade inte grenadjärmössor, punkt slut.

Jag var tvungen att göra mer noggranna efterforskningar om grenadjärer vilket sedan resulterade i ett antal sidor på hemsidan. När jag lusläste Erik Bellanders uniformsbok fanns jag lösningen på gåtan. Två citat från 1700 och 1752 visade att Kunglig majestät inte bekostade grenadjärmössor för regementena men tillät att de ordnade sådana på egen hand. De regementen som ville lägga ut extra pengar på det fick alltså ha grenadjärmössor. Bristen på belägg för grenadjärmössor kan därför tolkas som att det inte var så många regementschefer som ur egen ficka ville köpa sisådär hundra grenadjärmössor.

Konstigt nog drog inte Erik Bellander samma slutsats. Citatet från år 1700 om ett förslag att införa grenadjärmössor, och som avslogs av kungen, tolkade han som att det syftade på en speciell typ av mössa eftersom grenadjärmössor bevisligen förekom. Men Bellander lät sig förmodligen luras av samma sak som lurade mig och Sjöström. Nämligen en vilja att se ett mönster och någon form av enhetlighet i uniformerna istället för att acceptera att det bara är tillfälligheter som bestämt fördelningen av grenadjärmössor i den svenska armén.