Karolinerbloggen

Min borttappade kamera har kommit tillbaka. Den hade trillat ut ur väskan hos min bror och han berättade inte att han hade den förrän jag frågade. Därmed kan jag skriva det inlägg om ventilation av formar som jag skulle ha skrivit förra veckan.

För att uppnå goda gjutresultat rekommenderar Prince August att man med kniv skär ut små luftkanaler i formen så att luften lättare strömmar ut från besvärliga ställen vid gjutning. De gör inte dessa själva vid tillverkningen eftersom varje form är unik och de besvärliga ställena kan variera. Problem-områdena är dock vanligen de smala utstickande delarna av figurerna. Dessa bildar återvändsgränder i formen där luftfickor uppstår som hindrar metallen från att fylla ut formen.

Själv har jag inte sysslat så mycket med ventilering eftersom det för mig känns som om man ”förstör” formen när man skär bort delar av dem. Av döma av de begagnade formar som säljs på tradera verkar det också som om detta är väldigt ovanligt bland gemene man. Jag har hittills bara stött på en traderaförsäljare som har sålt ventilerade formar.

När jag började med tenngjutning upptäckte jag att underofficeren i form 905 var bland de allra svåraste figurerna att gjuta. Hillebarden och svärdbaljan gick genom små tunnlar i formar där det nästan alltid uppstod luftfickor. Min lösning på det problemet kan egentligen inte kallas för ventilering eftersom jag inte skar ut kanaler. Det jag gjorde var att eliminera tunnlarna genom att skära bort små gummibitar från formen. Detta resulterade i figurer med mycket mindre luft mellan hillebarden och underofficeren, och det lilla hål som fanns mellan svärdbaljan och rockskörten försvann helt och hållet. Att hillebarden hade fått en onaturlig form märkte man bara ifall man betraktade den underifrån på baksidan. Det viktigaste var dock att det nu var mycket lättare att gjuta underofficerare även om de fortfarande var rätt besvärliga. Senare skulpterade Prince August om underofficeren på ett sätt som liknade det jag hade gjort kniven, men det är en annan historia. 

Jag försökte även förbättra formen med standarbäraren genom att bredda gjutkanalen som gick till själva standaret. Detta var dock inte framgångsrikt så jag var tvungen att använda modellmetall ända tills jag gick över till pappersstandar.

Första gången jag ventilerade en form ”på riktigt” var däremot så sent som i år. Ryttaren i form 931 kan vara rätt besvärlig att gjuta och eftersom det är en figur man behöver många av tar det sin lilla tid att bli färdig. Min första idé var att köpa ytterligare en Nr. 931 så att jag kunde halvera gjutningstiden genom att gjuta med två formar samtidigt. När jag öppnade formen upptäckte jag emellertid att Nr. 931 hade blivit omskulpterad av Prince August. Min nästan 20 år gamla form hade en trubbig värja medan den nya formen hade en spetsig värja. Eftersom värjan är en så pass framträdande del av figuren går det inte att använda båda formarna till samma skvadron.

Jag hade alltså två formar som jag inte kunde använda samtidigt. Men med två formar blev det också lättare att förmå mig själv att ”förstöra” den ena genom att skära ut en luftkanal från det besvärligaste stället, nämligen värjan. Den modifierade formen använde jag sedan till att gjuta en liten Östgötaskvadron (med trubbiga värjor så att den överensstämmer med den stora Östgötaskvadronen). Mitt intryck var att det skedde en dramatisk förbättring av antalet lyckade gjutningar med den ventilerade formen.

Formen till vänster är oförändrad medan jag har skurit ut en luftkanal från värjan i formen till höger (det är alltså inte gjutskägg på värjan)

En närbild på den luftkanal som kan skymtas ovanför värjan och som mynnar ut i höjd med hatten.

Senare under sommaren valde jag att gå vetenskapligt till väga och gjuta med båda formarna samtidigt för att se hur snabbt jag kom upp till åtta lyckade gjutningar vardera. Var det verkligen så mycket lättare att gjuta med en ventilerad form som jag trodde? Men det något överraskande svaret var att det inte blev någon skillnad. Jag uppnådde målen i stort sett samtidigt. Fast till viss del kan detta bero på att jag  är en erfaren gjutare. Den ventilerade formen tog en tidig ledning med sisådär tre figurer, men när jag väl hade hittat de rätta ställena att placera klämmorna på den oventilerade formen började den producera den ena lyckade gjutningen efter den andra och kom till slut i kapp (ett tag var den faktiskt i klar ledning innan den ventilerade formen gjorde ett ryck i slutet).

Med en ventilerad form tycks det som om man rätt enkelt kan få bra resultat redan vid de första gjutningarna. Men en erfaren gjutare kan uppnå lika goda resultat med en oventilerad form genom att förlita sig på sin fingertoppskänsla och därigenom placera klämmorna på rätt ställe. Har man hittat de rätta ställena blir det ofta rena ketchupeffekten och man får nästan 100 % lyckade gjutningar. 

Jag har på olika vägar fått en samling på nio klämmor. Det kan tyckas vara onödigt många, men jag har nytta av dem eftersom de kan justeras så att de klämmer olika hårt. För när jag gjuter letar jag alltid efter jämviktsläget där klämmorna sitter tillräckligt hårt så att metallen inte rinner ut , men inte mer än så eftersom jag vill att all luft ska kunna slinka ut ur formen.  Uppenbarligen var denna teknik fullt tillräcklig för att hålla jämna steg med en ventilerad form.

Jag kommer därför även i fortsättningen att vara restriktiv med att skära i mina formar. Men för den ovane gjutaren och den som inte vill köpa så många klämmor framstår ventilering som en enkel metod för att öka antalet lyckade gjutningar. Startsträckan blir dessutom kortare än om man använder sig av mitt tillvägagångssätt.

Idag hade jag tänkt skriva om mina erfarenheter av att ventilera gjutformar, vilket är en teknik där man skär ut kanaler i formen så att luften leds bort från besvärliga ställen och därmed gör det lättare att få lyckade gutníngar. Dessvärre får det vänta till ett senare tillfälle eftersom jag inte lyckades hitta min kamera när jag skulle fota en ventilerad form. Jag har letat på alla möjliga ställen utan att hitta den. I värsta fall har den trillat ut ur min väska någonstans och är då borta för alltid.

Att kameran är borttappad är för övrigt inte mitt enda kameraproblem. Under de senaste veckorna har jag försökt ta bilder på slagfältscener med mina tennsoldater med syftet att ersätta de gamla bilderna som pryder olika sidor på hemsidan. Men detta är inte rätt årstid att ta foton på tennsoldater. Det krävs nämligen dagsljus eftersom ljuset från glödlampor ger ett alltför gulaktigt sken. Men de få timmar det är ljust ute tycks vädret alltid vara mulet.

Jag har ett bord som är bräddat med plankor och klätt med en gräsmatta omgärdat av plankor med himmelsblå tapet. På detta bord står mina tennsoldater uppställda i väntan på rätt väder. Men vill det sig inte får jag snart skrinlägga mina planer och vänta på ljusare tider.

De danska tennsoldaterna med sina ljusgrå rockar gör också uppgiften så mycket svårare. Kommer jag för nära dem med kameran reflekterar deras rockar så mycket ljus att de blir vita. Men har jag kameran för långt bak blir de alldeles för mörka. Det rätta mellanläget finns inte så länge belysningen är undermålig.