Omvärdering av arméernas styrka vid Poltava

Postat den 12 februari 2012 av Örjan Martinsson

Den senaste tiden har jag börjat läsa in mig om slaget vid Poltava igen och kommit i kontakt med högintressanta uppgifter. Nyligen läste jag ut Valerij Moltusovs bok ”Poltava 1709 – Vändpunkten”. Den gavs visserligen ut redan 2010, men då endast till SMB:s medlemmar. Jag är inte medlem i den bokklubben så jag fick köpa den senare i ett antikvariat. Moltusovs bok är av stort värde eftersom han ger läsaren det ryska perspektivet på slaget, något som de svenska historikerna praktiskt taget har struntat i. En följd av detta är att den svenska litteraturen nästan uteslutande har förklarat utgången med att peka på svenska misstag snarare än på saker som ryssarna gjorde bra.

Moltusovs bok innehåller också mycket detaljerade genomgångar av belägringen av Poltava samt ryssarnas befästa fältläger och redutter.  Vilket blir en uppmaning till mig att återuppta arbetet med att göra en sida som med kartor och text  beskriver slagfältet vid Poltava. Jag höll på med det i samband med 300-årsjubileumet men det avstannade när jag gick vidare till andra saker.

Den viktigaste upptäckten (för mig iallafall) är något som Moltusov bara går igenom på ett mycket översiktligt sätt. Tydligen har någon rysk historiker år 2004 upptäckt exakta styrkebesked för de olika ryska regementena vid Poltava. Dessutom har man upptäckt regementsvisa styrkebesked för de svenska regementen som kapitulerade vid Perevolotjna. På Tacitus.nu har jag två sidor som noggrannt går igenom den ryska och svenska arméns styrka under slaget. Den bygger dock huvudsakligen på Bertil Wennerholms bok ”emporterade troféer” från 2000. I den redovisas bara uppskattningar för den genomsnittliga regementsstorleken vid de olika ryska truppslagen och när det gäller svenskarna vid Perevolotjna var det bara Livgardet som redovisades separat. De svenska styrkebeskeden baserades dessutom främst på en löjtnants dagboksanteckning.

Jag var tvungen att på något sätt få tag på dessa nya forskningsrön. Dessvärre kan jag ju inte ryska så jag fick köpa en engelsk bok från 2009 som är skriven av en som ägnar sig åt wargaming (dvs. målar tenn- eller plastsoldater för att spela krigsspel).  Boken heter ”The Dawn of the Tsarist Empire” och författaren är Nicholas A. Dorrell. Jag har ännu inte läst hela boken men jag har tittat på hans styrkeredovisning. Den slutsats man kan dra av den är att det ryska infanteriet var lite starkare än vad jag har redovisat på min sida men att Wennerholms uppskattning ändå var ganska träffsäker. De ryska dragonerna var däremot betydligt starkare än vad man tidigare hade trott.

För de svenska regementena har vi följande tabell över antal män som kapitulerade vid Poltava:

Tabellen omfattar all personal (även civil) och är därför inte jämförbar med de siffror jag har redovisat på hemsidan som utgår från manskapsstyrkan (meniga och korpraler). Tabellen ovan anger Livgardets styrka till 1 464 man medan Wennerholm redovisar en källa som anger Livgardets manskap vid Perevolotjna till  1 196  och antalet underofficerare till 121 och officerarna till 60.

Jag kommer under sommaren att göra en omfattande revidering av mina sidor med anledning av allt detta. Men bara genom att titta på tabellen ovan upptäcker man att de regementen som ingick i Roos styrka (ursprungligen 3 000 man) hade drabbats av förhållandevis lindriga förluster. Eftersom Roos kapitulerade vid Gardesskansen med sin återstående styrka (400 man) hade jag räknat med att hans bataljoner hade drabbats av 100 % förluster. Så var dock uppenbarligen inte fallet och det måste innebära att huvuddelen av hans styrka lyckades sätta sig i säkerhet efter striden vid Jakovetskijskogen medan de som följde Roos blev återigen ledda till fördärvet.

Lägre förlustsiffor för Roos bataljoner innebär att de bataljoner som deltog i huvudstriden drabbades av ännu högre förluster och tabellen ger stöd för detta. Endast 14 man överlevde från Upplands regemente. Med tanke på att det var just en sådan styrka som hade avdelats till att bevaka trossen måste det innebära att ingen upplänning återvände från huvudstriden. Men det måste också ha inneburit att Uppland kan knappt ha haft några sjuklingar vid trossen. Wennerholm har uppskattat att andelen sjuka och skadade motsvarade 10 % av den totala svenska styrkan, men om tabellens siffror är korrekta så bör andelen sjuka ha varit betydligt lägre.

Slutligen kan vi också konstatera att Östergötlands regemente uppges ha haft 819 man som kapitulerade vid Poltava. Jag misstänker dock att detta är ett skrivfel från Nicholas Dorrells sida. Det finns nämligen många konstigheter i hans bok som tyder på bristande korrekturläsning. Före slaget anger Dorrell att östgötarna bestod av 380 man. Det är samma antal som löjtnant von Weihe uppgav i sin dagobok och som både Generalstaben och Wennerholm har utgått ifrån. Den sistnämnde anger dock att siffran är orimligt låg men följer den iallafall i brist på bättre underlag. Dorrell har även han frågasatt Generalstabens siffror (dvs. von Weihes) i vissa fall där de är oförenliga med andra källor. Fast när det gäller östgötarna har han dock inte noterat något underligt med att 380 man deltog i en huvudstrid där de flesta regementen blev förintade men att 819 östgötar kapitulerade vid Perevolotjna. Om siffrorna stämmer måste Östergötlands regemente ha haft otroligt många sjuklingar vid trossen…

Publicerat i Litteratur, Stora nordiska kriget | 10 kommentarer

De tre bevarade karolinska uniformerna

Postat den 5 februari 2012 av Örjan Martinsson

I en gammal tråd på historiskt samlarforum med rubriken ”Var hittar jag en Karolinsk Uniform?” skrev en medlem följande rader:

”Hej. Jag är ute efter en sådan uniform som Karolinerna använde. Var hittar jag en sådan? Borde inte vara alltför dyr.
En kopia är också av interesse.Tack för alla svar! :)”

Man kan inte låta bli att le när man läser detta. För den bistra verkligheten är ju att det endast finns tre bevarade karolinska uniformer och om dessa någonsin skulle vara till salu skulle priset bli astronomiskt högt. Inte ens kopior är billiga utan man får punga ut med en hel månadslön (minst)  för en sådan.

Underligt nog tycks alla tre bevarade uniformer ha burits under det norska fälttåget 1718. Den mest kända av dessa är givetvis Karl XII:s uniform som han bar när han stupade den 30 november. Den uniformen var helt ny eftersom han ville vara prydligt klädd när han tidigare under den dagen tog nattvarden. Idag förvaras den i Livrustkammaren och leran från skyttegraven finns fortfarande kvar på stövlarna.

Den andra uniformen tillhörde en nittonårig löjtnant vid Södermanlands regemente som hette Carl Wilhelm Drakenhielm. Han dog av ett karteschskott genom huvudet och förebådade därmed det öde som skulle drabba kungen på samma ställe ett knappt dygn senare. Medan kungen och hans uniform fördes till Riddarholmskyrkan respektive Livrustkammaren blev Drakenhielm begravd i Ludgo kyrka där hans uniform hädanefter visades upp.  Ludgo kyrka var inte lika bra på att ta hand om uniformen som Livrustkammaren och därför har den utsatts för blekning så att dess originalfärg, som Bellander beskrev som ”djup indigo”, numera bara syns i vecken.

Drakenhielms uniform

Det intressanta med denna uniform är att färgerna överensstämmer med hur underofficerarna var klädda vid detta regemente under det norska fälttåget. Så av detta enskilda exempel skulle man kunna dra slutsatsen att officerare och underofficerare i de karolinska regementena hade samma uniform, med den skillnad att de förra hade guldgaloner och de senare hade silvergaloner.

Den tredje uniformen tillverkades 1716 för Karl XII:s svåger Fredrik av Hessen som var hans ställföreträdare under det norska fälttåget. Även den uniformen är bevarad i Livrustkammaren. Generaler brukade, åtminstone i utländska arméer, kunna ta sig en hel del friheter med sina uniformer och Fredrik av Hessen ser ut att passa in i det mönstret. Såväl rock, väst och krage är visserligen blå, men rockens foder är rött och rockskörten tycks inte ha varit uppvikta.

Livrustkammaren ingår inte i Digitalt museum utan de har valt en egen lösning för att visa upp sina samlingar på Internet. Dessvärre verkar de vara kinkiga med bildvisningarna. Jag har inte upptäckt hur man på ett smidigt sätt kan visa deras bilder på min blogg. Så jag får istället nöja mig med att länka till de olika uniformsplaggen:

Publicerat i Uniformer | 2 kommentarer

Svenska grenadjärmössor i Ryssland (igen)

Postat den 29 januari 2012 av Örjan Martinsson

Jag har nu uppdaterat avsnittet om grenadjärmössor i min sida om svenska grenadjärer. Förutom det jag nämnde för två veckor sedan om det De la Gardieska regementets mössa har jag även tagit med information om ytterligare fyra grenadjärmössor som finns i Ryssland. Bilden ovan visar en av dem och all information jag har om dem kommer från samma ryska blogg som förra gången. Bloggaren argumenterar för att den avbildade grenadjärmössan tillhörde det Tyska livregementet och jag kan inte komma på något bättre alternativ. Lite förbryllad är jag dock över att denna och en av de andra mössorna är vita trots att det var så få regementen som hade vit uppslagsfärg. För mer information och diskussion om dessa mössor hänvisar jag emellertid till länkarna  ovan.

Som en komplettering till inlägget för två veckor sedan kan jag visa den här bilden:

Den här svartvita bilden är hämtad från Erik Bellanders bok. Färgerna beskrivs i bildtexten som: ”Blått kläde med nedfällbara flikar i rött och monogram i guld”. Det var den beskrivningen som fick Göte Göransson att tro att mössan såg ut så här:

När den i själva verket såg ut så här:

Men med hänsyn tagen till hur det svartvita fotografiet såg ut så får man väl säga att det var ett lätt misstag att göra. Jag misstänker att Ospreyboken också vilseleddes av Bellanders bok. Men det verkar som om de gått mer på bildtextens beskrivning och trott att blått och rött ser exakt likadant ut i det svartvita fotot.

Publicerat i Uniformer, Uppdateringar på hemsidan | 1 kommentar

Schabrak och pistolstrumpor

Postat den 22 januari 2012 av Örjan Martinsson

Jag har under helgen tittat närmare på hur de svenska schabraken såg ut och upptäckte då att jag har gjort två pinsamma fel när jag målat mina tennsoldater.

Det första felet är att jag har utgått ifrån att befälen i den svenska armén hade blå schabrak med gula kanter. Enligt Höglund var de visserligen i de allra flesta fall blå, men de hade guldgaloner istället för gula kanter. Den troliga förklaringen till min missuppfattning är att jag har utgått från Prince Augusts målningsbeskrivningar. Den allra första skvadronen jag gjorde var min stora Östgötaskvadron och jag följde då instruktionerna från Höglunds bok i den mån det gick. Dessvärre nämner han bara att underofficerarna hade blå schabrak (till skillnad från de menigas röda schabrak med gula kanter), men jag resonerade då att de troligen hade gula kanter och har sedan fortsatt att måla alla befälsschabrak i samma stil. Konstigt nog har jag aldrig registrerat att officerarna hade guldgaloner på schabraken i de fall dessa omnämns i Höglunds bok.

Det andra felet är att jag har målat Södra Skånskas schabrak gula med blågul kant. Detta är i själva verket Norra Skånskas schabrak. Min minnesbild av hur det gick till när jag målade dem för tre år sedan var att det inte fanns någon information om Södra Skånskas schabrak så jag gissade att Skåneregementenas schabrak var likadana. Den blågula kanten verkade även passa för södra Skånska eftersom de hade ett blågult standar. Men nu när jag kikar i Höglunds bok ser jag att det visst finns information om Södra Skånskas schabrak. På inte mindre än två ställen står det att dessa var blå med gul kant. Hur jag har kunnat missa det övergår mitt förstånd.

Så i vanlig ordning får jag måla om mina tennsoldater när jag får tid över.  Men med anledning av detta bestämde jag mig för att göra en ordentlig kartläggning av hur det egentligen förhåller sig med de svenska schabraken och pistolstrumporna:

Den slutsats som man kan dra från officerarnas schabrak är att dessa normalt var blå och hade samma typ av galoner som deras hattar. Enda undantaget är Hielms dragoner som förutom gula schabrak även hade silvergaloner trots att deras hattar hade guldgaloner.

Underofficerarna är lite mer besvärliga. Två regementen hade schabrak av svart läder och ännu fler saknade guld- eller silvergaloner.  De flesta regementen hade guldgaloner men med undantag för de Pommerska dragonerna hade deras underofficerare även guldgaloner på hattarna. I de fall underofficerarna hade silvergaloner på både schabrak och hattar så tillhörde de regementen där även officerarna gick omkring med silver.

Det mönster som jag med viss möda kan se är att underofficerarnas schabrak antingen var likadana som officerarnas eller likadana som de menigas.  Men jag kan inte utesluta att det fanns särskilda underofficersschabrak med silvergaloner som kontrasterade mot officerarnas guld och de menigas gult.

Manskapets schabrak såg ut på följande sätt:

Blått är den dominerande färgen även bland manskapets schabrak men i många regementen är det också vanligt att schabraken har samma färg som standaren. Jag försökte leta efter ett mönster som skulle visa i vilken mån det är standarets, rockens eller uppslagens färg som bestämmer utseendet på schabraken, men jag fick inte något tydligt svar. Alla varianterna verkar vara lika vanliga och de förekommer ofta samtidigt i samma regemente. Och om schabraken inte har rock- eller uppslagsfärgen finns den ofta representerad som kantfärg. Vissa regementen ingick emellertid inte i någondera av dessa kategorier (Livregementet, Livdragonerna och kanske även det Estniska kavalleriregementet).

Det jag lade märke till var dock att rockfärgen (eller rättare sagt den blå färgen) var mycket vanligare bland de yngre regementena än bland de äldre. Intressant nog har Höglund funnit ett regemente med två olika färger på schabraken. Schreiterfeldts dragonregemente hade 1702 röda schabrak (uppslagsfärgen)  men 1703 och 1708 var de blå.  Detta kan kanske ligga i linje med de andra förändringarna i den Lewenhauptska armén som jag har nämnt tidigare (dvs. alla regementen bytte till uniformer som var exakt likadana) eller så var det en del av en allmän trend i armén att gå över till enhetliga blå schabrak.

Publicerat i Uniformer | 1 kommentar

Rysk blogg och svenska grenadjärmössor

Postat den 15 januari 2012 av Örjan Martinsson

Grenadjärmössa från De la Gardies regemente som förlorades till ryssarna.

Jag blev nyligen tipsad om en rysk blogg som har mycket intressant information om stora nordiska kriget: http://rusmilhist.blogspot.com 

Bland annat har den en redovisning av fem svenska grenadjärmössor som togs av ryssarna. Den mest kända av dem syns på bilden ovan (som är länkad till det aktuella blogginlägget. Enligt Erik Bellander tillhörde den här mössan en grenadjär vid kapten Dannefelts kompani som ingick i De la Gardies estländska regemente. Lars-Eric höglund ifrågasatte detta med hänvisning till att mössan hade röda uppslag medan De la Gardies regemente hade gula uppslag 1707. Däremot hade Narvas garnisionsregemente röda uppslag och eftersom den främre fliken innehåller Estlands vapen identifierade han mössan med detta regemente istället. Höglunds förargerliga misstag var att han tydligen inte kände till att det på mössans baksida står att mössan tillhörde Dannefelts kompani, och detta namn innebär att regementstillhörigheten inte kan vara någon annan än De la Gardies.

För att strö ytterligare salt i Höglunds sår finns det ännu ett skäl till varför mössan inte kunde tillhöra Narvas garnisionsregemente. Vid denna tid räknades nämligen Narva till Ingermanland och regementet som låg i garnison vid flera ingermanländska fästningar skulle inte ha haft Estlands vapen som symbol.  Så jag var redan innan jag läste den ryska bloggen skeptisk till Höglunds identifiering, men jag kunde inte komma på något bättre alternativ om nu färgen var felaktig för De la Gardies regemente.

Fast om  mössan bevisligen tillhörde De la Gardies regemente innebär det ju att deras regementsfärg måste ha varit röd före 1707.  Detta är en spännande slutsats eftersom den ger stöd åt något som jag har misstänkt ända sedan jag gjorde sidan om svenska arméns uniformer i slaget vid Ljesna. De regementen som ingick i den armén hade vid krigets början en stor spridning när det gällde uniformsfärger, men alla uniformsuppgifter som låg nära i tid till slaget vid Ljensa  tydde på ett extremt enhetligt blågult utseende. De finska kavalleriregementena med grå rockar i början av kriget hade blå rockar 1708. De finska infanteriregementenas uppslagsfärger som i början av kriget varierade mellan gult, rött och vitt var 1708 bara gula. Tremänningarnas grå rockar hade blivit blå. Och nu visar det sig att även De la Gardies regemente fick sin gamla blåröda uniform utbytt mot en enhetlig blågul vid tiden för Lewenhaupts fälttåg. Detta innnebär att jag nu är än mer skeptisk till att Livländska adelsfanan skulle ha haft grå rockar vid Ljesna.

 Men för att återgå till själva mössan så får man en tankeställare av att se fotografiet av den. Fotot ser nämligen inte alls ut som på alla teckningar av mössan som jag tidigare har stött på (Göte Göransson i Karoliner, Sören Henriksen i Höglunds bok och David Rickman i ospreyboken om Poltava). Teckningarna visar en typisk mitra av tyg med tofs längst upp, men på fotot har mössan en luva som inte hänger ihop med framskärmen, och det får en att undra ifall någon av de svenska grenadjärmössorna hade ett utseende som liknade Prince Augusts tennfigurer.  Jag får allt färre skäl för att överhuvudtaget göra grenadjärer till min tennsoldatssamling. I den skala jag använder mig av är det inte heller nödvändigt att ha grenadjärer.

De två förstnämnda teckningarna kan ni se på denna sida. David Rickmans teckning ser ni bredvid. Jag har klagat på Angus Konstams böcker om stora nordiska kriget förut och även denna bild kan läggas till den långa listan av fel. Göte Göransson och David Rickman har båda varsin variant av felaktig färgsättning på mössan (Sören Henriksons teckning är svartvit). Men Rickman har gjort det underliga misstaget att avbilda uniformen i övrigt som blågul trots att mössan har röda uppslag. Att rocken inte är uppvikt nedtill är ett vanligt misstag i bilder på svenska grenadjärer och det tycks gå tillbaka till över hundra år gamla illustrationer som okritiskt har kopierats av sentida illustratörer. Även detta har den ryska bloggen skrivit om.

Publicerat i Litteratur, Uniformer | Lämna en kommentar

Nya pikenerare med mera

Postat den 8 januari 2012 av Örjan Martinsson

En ny omgång tennsoldater blev klara idag. Jag har nämligen tjuvstartat arbetet med att göra slaglinjen vid Poltava enhetlig. Här kommer tio uppländska pikenerare och fem gardespikenerare. Eftersom en av de uppländska bataljonerna ska bytas ut helt och hållet har jag även gjort befäl (trumslagare finns sedan tidigare). Tillsammans med 36 musketerare som jag kommer att måla vid ett senare tillfälle är detta tillräckligt för att göra alla Upplands- och gardesbataljoner enhetliga. Det enda som därefter saknas är tjugo stående pikenerare till de övriga bataljonerna i första linjen.

En handfull västerbottningar har också slunkit med och sakta men säkert har jag snart en skjutande Västerbottenbataljon (hälften kvar). Den kommer att bli ett trevligt tillskott eftersom det blir väldigt enformigt med att bara måla blågula soldater.

Jag brukar säga att kamerablixten får mina fanor att framstå som blekare än vad de egentligen är, men den här gången är det inte blixtens fel. Jag har nämligen använt mig av de ryska beskrivningarna av de fanor som erövrades efter Poltava. Dessa hade i en stor utsträckning blivit blekta. Framförallt var det den röda färgen som var känslig för blekning. Kalmars rödgula fana beskrevs till exempel som vit-gul, den gula färgen hade klarat sig medan den röda hade utplånats helt och hållet! Upplands fanor var också underliga så till vida att graden av blekning varierade så mycket att ryssarna trodde att de tillhörde två olika regementen. Två fanor beskrevs som röda medan fyra beskrevs som ”sandfärgade”. Så jag har tänkt att avspegla detta genom att låta den ena bataljonen ha en röd fana och den andra en sandfärgad fana.

Västerbottens fana beskrevs som kornblå eller ljusblå, men fanan ovan blev lite för mörk . Det är något jag får fixa senare när jag får mer tid. Det är nämligen min förhoppning att vid något tillfälle kunna göra en särskild sida med blekta fanark för slaget vid Poltava som motsvarar de ryska trofébeskrivningarna.  Men det kommer att dröja för den närmaste tiden har jag fullt upp med andra saker som inte har med vare sig tenngjutning eller hemsidan att göra. Dessutom har jag ju musketerare att måla.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

Nytt år och nya östgötar

Postat den 1 januari 2012 av Örjan Martinsson

De utlovade åtta östgötarna har blivit klara plus en officer. Jag har nämligen beslutat att byta ut en av standarbärarna och ersätta den med officeren. På så sätt förminskas min stora östgötaskvadron från en tvåkompanisksvadron till en mer historisk korrekt enkompaniskvadron, detta samtidigt som jag utökar den från 42 figurer till 50.

När jag först skapade den här skvadronen vintern 1996-97 bestod den av enbart 34 figurer och såg ut så här:

Numera ser den ut så här:

Det börjar nu bli väldigt trångt på detta hyllplan och efter nästa utökning kommer jag nog att bli tvungen att ordna ett eget hyllplan för dessa. Tidigare var de två leden i skvadronen extremt nära varandra eftersom jag ville ha en tydligt plogformation även i det lilla formatet. Numera är avståndet något större eftersom bredden är så pass stor att plogformationen syns iallafall. Fast fortfarande är de alltför nära varandra, men den här gången är det det begränsade utrymmet som inte tillåter ett större avstånd mellan leden.

Östgötaskvadronen består nu av 6 officerare, 4 underofficerare, 1 trumpetare och 39 meniga ryttare. En fulltalig skvadron bestod av lika många officerare och trumpetare men dubbelt så många underofficerare och 125 meniga ryttare. I slaget vid Poltava var dock kavalleriregementena i genomsnitt halverade så en decimerad skvadron som deltog i slaget kan mycket väl ha sett ut som den på bilden.

Nästa etappmål är att förstärka skvadronen med 4 underofficerare och tre meniga. Därmed skulle den ha en komplett uppsättning befäl, vilket är realistisk eftersom vakanser fylldes nästan omedelbart genom befordringar. Med de extra meniga skulle jag komma upp i manskapsstyrka på 42 man vilket skulle vara exakt en tredjedel av en fulltalig skvadron.

Sedan vill jag förstärka livgardesbataljonen så att den också kommer upp i samma skala. För en infanteribataljon utgör skalan 1:3 gränsen för vad som får plats i ett hyllplan. En fulltalig bataljon skulle innebära att jag var tvungen att dela upp den på två hyllplan med enbart musketerare och ett med enbart pikenerare, vilket skulle se rätt tråkigt ut. Men vi får se vad framtiden har att komma med.

För övrigt märks det att mina östgötaryttare är bland de allra första som jag målade. Dessvärre har jag inte haft den bästa formen när jag målat de nytillkomna heller. I sommar kommer jag därför att göra en mindre ansiktslyftning på dem. Det handlar främst om att snygga till silvergalonerna på hattarna som antingen var slarvigt målade från början eller blivit utsatta för slitage under årens lopp. Innan dess kommer det dock att komma flera nya tennsoldater. Jag har nämligen inte kunnat avhålla mig från tenngjutningen under julen.

Publicerat i Tennsoldater | 2 kommentarer

Prince August

Postat den 25 december 2011 av Örjan Martinsson

Dagen efter julafton och årets sista inlägg på bloggen. Det var i år som Prince August kom ut med nya karoliner-formar för första gången sedan 1992. De två pikenerarformarna hade jag köpt sedan tidigare men hästgrenadjärerna hade jag satt upp på min önskelista för julen. Några sådana fick jag dock inte eftersom de var slutsålda dagarna före jul på Wentzel hobby i centrala Stockholm. Detta kan vara ett gott tecken som tyder på att de nya formarna var framgångsrika och att det går att hoppas på fler nytillskott. Fast egentligen är det nogl alldeles för tidigt för sådana slutsatser. De nya formarna lanserades av Prince August i slutet av januari men det dröjde hela nio månader innan de dök upp på  butikshyllorna på  Wentzels hobby. Det verkar nämligen som om hobbybutikerna bara fyller på sitt lager med Prince August-produkter en gång om året och det går att se att vissa formar har legat på hyllan väldigt länge eftersom de har äldre etiketter och förpackningar som måste häftas ihop för att inte falla isär. Det sistnämnda syftar på formarna med draganordningar och draghästar som tycks vara långt ifrån några storsäljare.

Tidigare i år varnade jag för att Prince Augusts hade ökat priserna på sitt sortiment. Detta tycks dock inte ha slagit igenom i butiksledet. Orsaken är sannolikt den att priserna i butikerna höjdes när finanskrisen var som allra värst och den svenska kronan tappade mycket i förhållande till euron. Sedan dess har kronan stärkts igen så att vi återigen är på den vanliga nivån på ca 9 kr för en euro . Den valutastärkningen har räckt för att täcka upp det allra mesta av årets prishöjning.

Vad som är mer oroande är att formen DK-103 (fanbärare & trumslagare)  fortfarande inte går att beställa från Prince August. Den har listats som ”Not Available” på deras hemsida ända sedan början av året. Prince Augusts förklaring till detta är att mastern som används till att skapa dessa formar har gått sönder och att en ny behöver skulpteras. Detta har dock inte skett under 2011 trots att de i vanlig ordning har producerat en räcka nya ”sagan om ringen”-figurer under det gångna året. Det ointresse som Prince August visar för formarna med karolinermotståndare (3 st. lanserades 1992 och därefter inga fler) är ett tydligt tecken på att det inte kommer att komma några fler i den serien. I nuläget får man väl vara glad ifall de inte lägger ned serien helt och hållet. Uppenbarligen säljer den för dåligt.

Att ha många formar för bara den ena sidan medan motståndarsidan får ett minimalt antal formar är inte begränsat till karolinerserien. Prince Augusts 54 mm-formar från Napoleonkriget består nästan uteslutande av fransmän och de säljs huvudsakligen i Frankrike. Formarna med andra nationaliteter säljer för dåligt och därför görs inga nya. Men själv kan jag tycka att det är just bristen på formar för andra nationaliteter som gör att de som finns säljer dåligt. Fanns det bara fler poser att välja mellan skulle fler bli intresserade av att lägga ner tid och pengar på att bygga upp modellarméer tillhörande dessa nationer. Men, men… Prince August resonerar annorlunda. Mitt bästa hopp om att få fler poser för karolinermotståndare verkar vara att en vacker dag bli tillräckligt rik för att anlita en egen skulptör och därmed kunna tillverka egna formar.

Publicerat i Prince August | 2 kommentarer

Svenska uniformsförordningar

Postat den 18 december 2011 av Örjan Martinsson

Jag roade mig idag med att göra en tabell över hur de svenska landskapsregementenas uniformer skulle ha sett ut enligt de olika förordningarna 1655-1765. Tabellen blev lite rörig eftersom jag var tvungen att misshandla den för att den skulle få plats i det mer begränsade formatet på bloggen. Hur som helst anger fältets färg vilken färg rocken hade (jackan 1655) och textfärgen anger uppslagsfärgen (byxorna 1655).

Det framgår av fotnot 1 att fem regementen fick ut kläde till nya blå uniformer 1666 och detta kan ha varit det första försöket att införa en enhetsuniform, eller så råkade man bara ha väldigt mycket blått tyg tillgängligt det året.

 Fram till dess att enhetsuniformen infördes 1687 var tanken med de olika förordningarna att ha en stor spridning av uniformsfärger så att det skulle vara lätt att känna igen regementena. Dessutom strävade man också att regementenas färger i stor utsträckning skulle överenstämma med landskapsvapnen.  Uppland, Kronoberg, Skaraborg och Västerbotten är tydliga exempel på detta.

I Sverige var enhetsuniformen extremt enhetlig då nästan alla regementen hade gula uppslag till den blå rocken. Efter det pommerska kriget 1757-1762 hade man dock insett att den svenska karolineruniformen gav ett ålderdomligt intryck och man bestämde sig 1765 för att byta ut den mot uniformer i preussisk stil. Dessa skulle även ha mer färgvariation för att underlätta identifiering.

I likhet med tabellen ovan kommer texten i följande tabell från Erik Bellanders bok ”Dräkt och uniform”.  Modellritningarna för m/1765 finns dock tillgängliga på krigsarkivets hemsida och överensstämmer inte helt med Bellanders uppgifter. Tabellens bakgrundsfärger visar därför hur modellritningarna ser ut och där text och färg inte stämmer överens har vi alltså motstridig information från Bellander.

Som synes är det mer vitt på modellritningarna än hos Bellander. Och Västgötaregementenas gula färg är helt klart blekare än de övriga regementenas . Dessutom har Kalmar rött foder på modellritningen medan Bellander säger gult.

Alla regementen hade blå rockar och det är den färgen som anges i de fall bröstrevärer saknas på uniformen. Enligt Bellander skulle Jönköping ha haft ljusblå rockar medan de övriga hade mellanblå rockar. Modellritningarna visar dock helt klart mörkblå rockar för samtliga. Av någon outgrundlig anledning hävdar Bellander upprepade gånger att de svenska rockarna under karolinsk tid och frihetstiden var mellanblå trots att han aldrig har en fotnot för det påståendet och att beläggen i hans egen bok pekar tydligt på en mörkblå nyans. Förklaringen att hans definition av mellanblå skiljer sig från min motbevisas i bildtexterna till de gustavanska uniformerna. Det hela är därför väldigt mystiskt och det är på grund av Bellander som Göte Göransson avbildade karolinerna i sin bok med en alltför ljus nyans.

Men i vilket fall som helst kom m/1766 att inte bäras av särskilt många regementen. För bara några år senare tog Gustav III makten och han designade nya uniformer som skiljde sig inte bara från tidigare svenska uniformer utan också från alla andra länders uniformer. Det var alltså Gustav III:s fel att den klassiska karoliner-uniformen försvann.

Publicerat i Uniformer | 2 kommentarer

Gustaf Abraham Pipers minnen från Karl XII:s ryska fälttåg och sin ryska fångenskap

Postat den 12 december 2011 av Örjan Martinsson

Jag har nu skannat in och publicerat enav de mer intressanta primärkällorna från stora nordiska kriget. Det är ett utdrag från en landshövdings memoarer som skildrar hans tid som en endast sexton år gammal fänrik under det ryska fälttåget och hans umbäranden under flera års fångenskap.

Den mest kända episoden i levnadsskildringen är den unge Pipers förfrysningsskada i Ukraina som resulterar i att han tvingas amputera delar av foten. Detta är skildrat med stor inlevelse och man får uppleva hans stora våndor medan fältskärerna bestämmer sig för hur mycket som ska amputeras. Episoden avslutas med ett flitigt citerat möte med Karl XII som försökte trösta tonåringen som blivit krympling.

Som fänrik verkar Piper ha varit en riktig stridis. Bara några rader efter att han berättat att en kapten Spole med 30 man blivit massakrerade avslutar han sin stridsskildring med att skriva: ”Detta var den roligaste och nöjsammaste rencontre, jag belefvat”. Han var också starkt kritisk mot beslutet att kapitulera vid Perevolotjna och det är från honom vi har fått kunskap om de Albedyhlska dragonernas berömda svar på Lewenhaupts fråga om de ville strida eller kapitulera (»Hvi frågar man oss nu? Tillförne har man oss aldrig frågat, utan det har hetat: Gå på! Vi kunne ej säja, att vi skola slå dem, men vi vilje göra allt, hvad mänsk- och möjeligit är.»).

För den uniformsintresserade finns det också ett intressant avsnitt där Piper och hans kamrater försöker lista ut vilken sida några framryckande skvadroner tillhörde. Alla tvivel skingrades vid ett avstånd på 300-400 steg då de kastade av sina kappor och Piper kunde se ”grönt och rödt framlysa”.

Den som är intresserad av stora nordiska kriget bör helt klart läsa Pipers levnadsskildring för även tiden under rysk fångenskap är spännande läsning med flyktförsök, misär, fiffel med fångutväxling och äventyrlig hemresa. Varför har inte detta blivit filmatiserat?

http://www.tacitus.nu/karoliner/kallor/Piper/index.htm

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar