Prydnader på harnesk

Postat den 25 mars 2012 av Örjan Martinsson

Det gamla utseendet på danska hästgardets harnesk

Det nya utseendet på danska hästgardets harnesk

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det blev inget fotograferande den här veckan. Med tanke på att sommaren snart är här med fler nya tennsoldater och ett tennsoldatsgalleri som återigen måste uppdateras så kan jag lika gärna vänta med kameran till dess.

Istället har jag den här veckan gjort lite småfix på hemsidan. Den mest synliga förändringen är storleken på det kungliga namnchiffret som vissa danska kavalleriregementena hade på harnesken. Bilderna ovan representerar ”före” och ”efter” (remmarna på harnesken gjorde jag dock redan i höstas).

Officer vid sachsiskt kyrassiärregemente

När jag gjorde den första bilden utgick jag från skriftlig information som dessvärre inte angav exakt hur stora dekorationerna på harnesken skulle vara. I min enfald trodde jag att de täckte hela harneskets framsida. När jag senare läste in mig på det sachsiska kavalleriet hittade jag emellertid följande illustration från Rehinhold Müllers bok ”Die Armee August des Starken”. Den visar hur praktfulla de sachsiska officerarnas harnesk var.  Som dekoration hade de Sachsens vapen i guld i en storlek som var mycket mindre än de kungliga namnchiffer som jag hade illustrerat de danska livgardisterna med.

Det verkade vara dags att undersöka hur stora dekorationerna på harnesk brukade vara. Kanske var de sachsiska officersharnesken av ett ovanligt blygsamt format eller så hade jag överdrivit storleken på mina danskar. Jag misstänkte det senare och när jag sökte i digitalt museum hittade jag följande harnesk som bars av en kaptenlöjtnant vid svenska livdrabantkåren ca 1820:

 

Officersharnesk vid livdrabantkåren ca 1820

Det verkar väldigt troligt att det normala var harnesk där dekorationen bara täckte den övre halvan. Så jag har krympt namnchiffret på mina danska harnesk i enlighet med detta.

En fördel med det mindre formatet är att om jag någonsin ska måla sådana harnesk i framtiden så kan jag komma undan med att bara måla en liten guldfläck. För tanken att jag ska kunna klara av att måla något som ens liknar det kungliga namnchiffret är helt orealistiskt.

Publicerat i Vapen & harnesk | 1 kommentar

Sachsiska kavalleriets uniformer

Postat den 18 mars 2012 av Örjan Martinsson

Jag har nu kompletterat förra veckans uppdatering om den sachsiska armén med en sida om kavalleriets uniformer:

http://www.tacitus.nu/karoliner/armeer/sachsen/kavalleri.htm

Jag har även lagt till lite information om den sachiska arméns organisation  i både kavalleri- och infanterisaidan. Sidan om den sachsiska arméns fälttåg har fått en del småfix och en längre inledning med historik om den sachsiska arméns insatser.

Det som nu återstår är information och bilder på sachsiska fanor och standar. Men arbetet med det kommer att bli mycket mer tidskrävande än sidorna om uniformerna så jag vet inte när jag kommer att kunna göra det. I den bästa av världar kommer jag att göra det under sommaren, men det är så mycket annat som jag har tänkt göra då så oddsen är väl inte så höga för det.

Bilden på de sachsiska tennsoldaterna är nytagen och numera är ljusförhållandena bättre än i slutet av november då jag gjorde fåfänga försök  att ta hyggliga bilder för att illustrera hemsidan. Den kommande veckan ska jag därför förhoppningsvis byta ut alla gamla tennsoldatsbilder på hemsidan med lite bättre foton.

Publicerat i Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

Sachsiska infanteriets uniformer

Postat den 11 mars 2012 av Örjan Martinsson

Efter all möda med danska arméns uniformer har jag nu tagit mig an den lättare uppgiften att redovisa den sachsiska arméns uniformer. Första sidan som innehåller infanteriet och artilleriregementet är nu klar.

http://www.tacitus.nu/karoliner/armeer/sachsen/infanteri.htm

Kavalleriet blir förhoppningsvis klart nästa vecka eller veckan därefter. Sedan är det min tanke att utvidga dessa sidor med information om fanor och standar. Men det är ett än mer omfattande projekt som ligger längre fram i tiden.

Publicerat i Uniformer, Uppdateringar på hemsidan | Lämna en kommentar

Föränderliga färger

Postat den 4 mars 2012 av Örjan Martinsson

Bilden ovan är ett fotoalbum, troligen från min farmors sida av släkten. Av fotona att döma verkar det vara från det förra sekelskiften. Tyvärr finns det ingen text som beskriver vilka personerna är och de som skulle ha kunnat identifiera dem är numera döda. Vad som hade kunnat göra namnen i mitt släktträd till människor av kött och blod har istället blivit en bok fylld med bilder på fullständiga främlingar. Så låt detta bli en läxa till er alla. Se alltid till att ange datum, plats och namn på personerna i fotografierna så att även kommande generationer kan ha glädje av dem.

Fast det är inte bara minnet av de avbildade personerna som har fallit offer för tidens tid. Tyget som albumet är klätt med har även utsatts för en rejäl blekning. Tittar man på bilden kan man tro att albumet var grönt från början. Men vänder man på den och tittar på den andra sidan, som varit mer skyddad från solen, ser man att den nog från början var mörkblå.

Jag har tidigare i den här bloggen och på hemsidan konstaterat att grönt tyg kan bli blå ifall det utsätts för blekning. Detta beroende på att gröna tyger består av gula och blå färgämnen som kan blekas i olika utsträckning. Men uppenbarligen kan färgförändringen även gå åt det andra hållet så att blå färg blir grön.

Grön färg kan även bli bronsfärgad ifall det blå färgämnet bleks fortare än det gula, och det tycks ha varit mycket vanligt att röd färg med tiden blev brun. Eftersom det fanns en mängd olika färgämnen i bruk med varierande egenskaper och kvalitet är det svårt att med säkerhet säga hur en bestämd uniform såg ut efter några år.

När Rudolf Cederström inventerade de svenska fälttecknen noterade han till exempel att ett standar som enligt förordningen skulle ha varit helröd hade blivit rödbrun-randig. Standaret var tillverkat  av våder som var färgade med två olika röda färgämnen, karmosinrött och inkarnatrött. Från början såg det förmodligen ut som en och samma färg men eftersom karmosinrött, till skillnad från inkarnatrött, står emot blekning väldigt bra blev standaret med tiden randigt. Jag ställer mig dock undrande till varför man blandade olika våder på det sättet. Ville man tjäna pengar genom att späda ut kvalitetsmateriel med sämre dito? Vad det än berodde på kan det dock förklara varför Upplandsfanorna vid Poltava hade blekts i så olika omfattning att ryssarna trodde de tillhörde olika regementen.

Slutsatsen av allt detta är emellertid att blekning av färger kan leda till mycket olika resultat. En del figurmålare trummar in budskapet att man alltid ska välja en något ljusare nyans än den ”riktiga”, men verkligheten var mer komplicerad än så. Alla färgämnen blektes inte så lätt och de som gjorde det kunde som i fotoalbumet ovan förvandlas till en helt annan färg.

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Nya musketerare

Postat den 26 februari 2012 av Örjan Martinsson

12 uppländska och 24 gardesmusketerare är nu klara. Sakta men säkert närmar jag slutet på ett projekt som jag påbörjade i ett annat sekel. Endast 20 stående pikenerare fördelade på Närke-Värmlands, Östergötlands, Kalmars och Skaraborgs regementen återstår att gjuta och måla innan jag har färdigställt den svenska slaglinjen vid Poltava i enhetliga poser. 

Sammanlagt blir det en 276 man stark slaglinje. Nästan alla dessa iförda blågula uniformer. När jag väl blir klar med de återstående pikenerarna (sannolikt i sommar) ska det bli skönt att gå över till något annat projekt där variationen på uniformerna är större. Det mest logiska borde bli att börja måla den ryska slaglinjen, men jag vill avvakta med detta i väntan på att mer litteratur om den ryska armén kan publiceras. För det finns mycket information om den som just nu är bara tillgängligt på ryska och jag vill helst slippa måla om mina tennsoldater i samma omfattning som hittills har varit fallet.

Jag har fortfarande inte gett upp planerna på mer kavalleri även om det skulle innebära ännu mer blågula tennsoldater. Däremot har jag börjat överväga att måla artillerister eftersom jag har fått tag i Prince Augusts formar med mörsare och tolvpundiga kanoner som jag inte har använt. Sedan har jag förstås ett embryo till en jylländsk bataljon och en halvfärdig västerbottnisk skjutande bataljon som väntar på att bli färdiga. Men vi får se under sommaren vad jag kommer att hitta på.

Publicerat i Tennsoldater | 1 kommentar

Att skära eller att inte skära – del 2

Postat den 19 februari 2012 av Örjan Martinsson

Jag har börjat måla de 36 musketerare som krävs för att göra min slaglinje vid Poltava enhetlig. Hela eller delar av truppen kommer därför att vara färdiga nästa vecka.

Dessa tennsoldater har fått vänta länge på att bli målade eftersom jag göt dem redan i december. För att underlätta gjutningen valde jag den gången att ventilera en av mina två 901-formar.  Varje form är unik och i den ena är det den stående musketeraren som är besvärlig medan det är den knästående musketeraren som vållar problem i den andra.  Jag har tidigare beskrivit mina erfarenheter med att ventilera formar och kom då fram till att ventilerade formar ger en snabbare startsträcka men att när man väl hittat de rätta ställena att placera klämmorna så blir skillnaden väldigt snabbt. Eftersom en ventilerad form ger merarbete då man ska klippa bort kanaler och fila bort reseterna av dem så tyckte jag då att det inte var värt besväret. Men då testade jag en form som bara bestod av en enda figur. När formen består av två figurer som man vill gjuta samtidigt är det inte så lätt att placera klämmorna så att man får två lyckade gjutningar varje gång.

För min nya 901-form, där det är den knästående musketeraren som är besvärlig, lyckades jag aldrig placera klämmorna så att båda figurerna kunde gjutas samtidigt. Detta innebar att gjutningen tog dubbelt så lång tid eftersom jag behövde lika många av båda sorterna. Jag beslöt därför att återigen ventilera en form och denna gång var resultatet ännu bättre än förra gången. För nu skar jag inte ut en bred kanal som gick ända fram till det besvärliga stället. Den allra sista biten blev bara ett litet  jack med kniven (inget gummi togs bort). Jag var osäker ifall det skulle räcka för att få bort luftfickan men det visade sig funka hur bra som helst. Bilden nedan visar hur det ser ut efter nästan varenda gjutning:

Genom att kanalen bara är en liten spricka vid det kritiska stället flyter ingen metall ut i luftkanalen. Och detta innebär att det inte bildas någon utstickande bit som behövs filas bort. Kan man göra kanaler som ger ett sådant resultat så är det dumt att inte ventilera formarna!

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Omvärdering av arméernas styrka vid Poltava

Postat den 12 februari 2012 av Örjan Martinsson

Den senaste tiden har jag börjat läsa in mig om slaget vid Poltava igen och kommit i kontakt med högintressanta uppgifter. Nyligen läste jag ut Valerij Moltusovs bok ”Poltava 1709 – Vändpunkten”. Den gavs visserligen ut redan 2010, men då endast till SMB:s medlemmar. Jag är inte medlem i den bokklubben så jag fick köpa den senare i ett antikvariat. Moltusovs bok är av stort värde eftersom han ger läsaren det ryska perspektivet på slaget, något som de svenska historikerna praktiskt taget har struntat i. En följd av detta är att den svenska litteraturen nästan uteslutande har förklarat utgången med att peka på svenska misstag snarare än på saker som ryssarna gjorde bra.

Moltusovs bok innehåller också mycket detaljerade genomgångar av belägringen av Poltava samt ryssarnas befästa fältläger och redutter.  Vilket blir en uppmaning till mig att återuppta arbetet med att göra en sida som med kartor och text  beskriver slagfältet vid Poltava. Jag höll på med det i samband med 300-årsjubileumet men det avstannade när jag gick vidare till andra saker.

Den viktigaste upptäckten (för mig iallafall) är något som Moltusov bara går igenom på ett mycket översiktligt sätt. Tydligen har någon rysk historiker år 2004 upptäckt exakta styrkebesked för de olika ryska regementena vid Poltava. Dessutom har man upptäckt regementsvisa styrkebesked för de svenska regementen som kapitulerade vid Perevolotjna. På Tacitus.nu har jag två sidor som noggrannt går igenom den ryska och svenska arméns styrka under slaget. Den bygger dock huvudsakligen på Bertil Wennerholms bok ”emporterade troféer” från 2000. I den redovisas bara uppskattningar för den genomsnittliga regementsstorleken vid de olika ryska truppslagen och när det gäller svenskarna vid Perevolotjna var det bara Livgardet som redovisades separat. De svenska styrkebeskeden baserades dessutom främst på en löjtnants dagboksanteckning.

Jag var tvungen att på något sätt få tag på dessa nya forskningsrön. Dessvärre kan jag ju inte ryska så jag fick köpa en engelsk bok från 2009 som är skriven av en som ägnar sig åt wargaming (dvs. målar tenn- eller plastsoldater för att spela krigsspel).  Boken heter ”The Dawn of the Tsarist Empire” och författaren är Nicholas A. Dorrell. Jag har ännu inte läst hela boken men jag har tittat på hans styrkeredovisning. Den slutsats man kan dra av den är att det ryska infanteriet var lite starkare än vad jag har redovisat på min sida men att Wennerholms uppskattning ändå var ganska träffsäker. De ryska dragonerna var däremot betydligt starkare än vad man tidigare hade trott.

För de svenska regementena har vi följande tabell över antal män som kapitulerade vid Poltava:

Tabellen omfattar all personal (även civil) och är därför inte jämförbar med de siffror jag har redovisat på hemsidan som utgår från manskapsstyrkan (meniga och korpraler). Tabellen ovan anger Livgardets styrka till 1 464 man medan Wennerholm redovisar en källa som anger Livgardets manskap vid Perevolotjna till  1 196  och antalet underofficerare till 121 och officerarna till 60.

Jag kommer under sommaren att göra en omfattande revidering av mina sidor med anledning av allt detta. Men bara genom att titta på tabellen ovan upptäcker man att de regementen som ingick i Roos styrka (ursprungligen 3 000 man) hade drabbats av förhållandevis lindriga förluster. Eftersom Roos kapitulerade vid Gardesskansen med sin återstående styrka (400 man) hade jag räknat med att hans bataljoner hade drabbats av 100 % förluster. Så var dock uppenbarligen inte fallet och det måste innebära att huvuddelen av hans styrka lyckades sätta sig i säkerhet efter striden vid Jakovetskijskogen medan de som följde Roos blev återigen ledda till fördärvet.

Lägre förlustsiffor för Roos bataljoner innebär att de bataljoner som deltog i huvudstriden drabbades av ännu högre förluster och tabellen ger stöd för detta. Endast 14 man överlevde från Upplands regemente. Med tanke på att det var just en sådan styrka som hade avdelats till att bevaka trossen måste det innebära att ingen upplänning återvände från huvudstriden. Men det måste också ha inneburit att Uppland kan knappt ha haft några sjuklingar vid trossen. Wennerholm har uppskattat att andelen sjuka och skadade motsvarade 10 % av den totala svenska styrkan, men om tabellens siffror är korrekta så bör andelen sjuka ha varit betydligt lägre.

Slutligen kan vi också konstatera att Östergötlands regemente uppges ha haft 819 man som kapitulerade vid Poltava. Jag misstänker dock att detta är ett skrivfel från Nicholas Dorrells sida. Det finns nämligen många konstigheter i hans bok som tyder på bristande korrekturläsning. Före slaget anger Dorrell att östgötarna bestod av 380 man. Det är samma antal som löjtnant von Weihe uppgav i sin dagobok och som både Generalstaben och Wennerholm har utgått ifrån. Den sistnämnde anger dock att siffran är orimligt låg men följer den iallafall i brist på bättre underlag. Dorrell har även han frågasatt Generalstabens siffror (dvs. von Weihes) i vissa fall där de är oförenliga med andra källor. Fast när det gäller östgötarna har han dock inte noterat något underligt med att 380 man deltog i en huvudstrid där de flesta regementen blev förintade men att 819 östgötar kapitulerade vid Perevolotjna. Om siffrorna stämmer måste Östergötlands regemente ha haft otroligt många sjuklingar vid trossen…

Publicerat i Litteratur, Stora nordiska kriget | 10 kommentarer

De tre bevarade karolinska uniformerna

Postat den 5 februari 2012 av Örjan Martinsson

I en gammal tråd på historiskt samlarforum med rubriken ”Var hittar jag en Karolinsk Uniform?” skrev en medlem följande rader:

”Hej. Jag är ute efter en sådan uniform som Karolinerna använde. Var hittar jag en sådan? Borde inte vara alltför dyr.
En kopia är också av interesse.Tack för alla svar! :)”

Man kan inte låta bli att le när man läser detta. För den bistra verkligheten är ju att det endast finns tre bevarade karolinska uniformer och om dessa någonsin skulle vara till salu skulle priset bli astronomiskt högt. Inte ens kopior är billiga utan man får punga ut med en hel månadslön (minst)  för en sådan.

Underligt nog tycks alla tre bevarade uniformer ha burits under det norska fälttåget 1718. Den mest kända av dessa är givetvis Karl XII:s uniform som han bar när han stupade den 30 november. Den uniformen var helt ny eftersom han ville vara prydligt klädd när han tidigare under den dagen tog nattvarden. Idag förvaras den i Livrustkammaren och leran från skyttegraven finns fortfarande kvar på stövlarna.

Den andra uniformen tillhörde en nittonårig löjtnant vid Södermanlands regemente som hette Carl Wilhelm Drakenhielm. Han dog av ett karteschskott genom huvudet och förebådade därmed det öde som skulle drabba kungen på samma ställe ett knappt dygn senare. Medan kungen och hans uniform fördes till Riddarholmskyrkan respektive Livrustkammaren blev Drakenhielm begravd i Ludgo kyrka där hans uniform hädanefter visades upp.  Ludgo kyrka var inte lika bra på att ta hand om uniformen som Livrustkammaren och därför har den utsatts för blekning så att dess originalfärg, som Bellander beskrev som ”djup indigo”, numera bara syns i vecken.

Drakenhielms uniform

Det intressanta med denna uniform är att färgerna överensstämmer med hur underofficerarna var klädda vid detta regemente under det norska fälttåget. Så av detta enskilda exempel skulle man kunna dra slutsatsen att officerare och underofficerare i de karolinska regementena hade samma uniform, med den skillnad att de förra hade guldgaloner och de senare hade silvergaloner.

Den tredje uniformen tillverkades 1716 för Karl XII:s svåger Fredrik av Hessen som var hans ställföreträdare under det norska fälttåget. Även den uniformen är bevarad i Livrustkammaren. Generaler brukade, åtminstone i utländska arméer, kunna ta sig en hel del friheter med sina uniformer och Fredrik av Hessen ser ut att passa in i det mönstret. Såväl rock, väst och krage är visserligen blå, men rockens foder är rött och rockskörten tycks inte ha varit uppvikta.

Livrustkammaren ingår inte i Digitalt museum utan de har valt en egen lösning för att visa upp sina samlingar på Internet. Dessvärre verkar de vara kinkiga med bildvisningarna. Jag har inte upptäckt hur man på ett smidigt sätt kan visa deras bilder på min blogg. Så jag får istället nöja mig med att länka till de olika uniformsplaggen:

Publicerat i Uniformer | 2 kommentarer

Svenska grenadjärmössor i Ryssland (igen)

Postat den 29 januari 2012 av Örjan Martinsson

Jag har nu uppdaterat avsnittet om grenadjärmössor i min sida om svenska grenadjärer. Förutom det jag nämnde för två veckor sedan om det De la Gardieska regementets mössa har jag även tagit med information om ytterligare fyra grenadjärmössor som finns i Ryssland. Bilden ovan visar en av dem och all information jag har om dem kommer från samma ryska blogg som förra gången. Bloggaren argumenterar för att den avbildade grenadjärmössan tillhörde det Tyska livregementet och jag kan inte komma på något bättre alternativ. Lite förbryllad är jag dock över att denna och en av de andra mössorna är vita trots att det var så få regementen som hade vit uppslagsfärg. För mer information och diskussion om dessa mössor hänvisar jag emellertid till länkarna  ovan.

Som en komplettering till inlägget för två veckor sedan kan jag visa den här bilden:

Den här svartvita bilden är hämtad från Erik Bellanders bok. Färgerna beskrivs i bildtexten som: ”Blått kläde med nedfällbara flikar i rött och monogram i guld”. Det var den beskrivningen som fick Göte Göransson att tro att mössan såg ut så här:

När den i själva verket såg ut så här:

Men med hänsyn tagen till hur det svartvita fotografiet såg ut så får man väl säga att det var ett lätt misstag att göra. Jag misstänker att Ospreyboken också vilseleddes av Bellanders bok. Men det verkar som om de gått mer på bildtextens beskrivning och trott att blått och rött ser exakt likadant ut i det svartvita fotot.

Publicerat i Uniformer, Uppdateringar på hemsidan | 1 kommentar

Schabrak och pistolstrumpor

Postat den 22 januari 2012 av Örjan Martinsson

Jag har under helgen tittat närmare på hur de svenska schabraken såg ut och upptäckte då att jag har gjort två pinsamma fel när jag målat mina tennsoldater.

Det första felet är att jag har utgått ifrån att befälen i den svenska armén hade blå schabrak med gula kanter. Enligt Höglund var de visserligen i de allra flesta fall blå, men de hade guldgaloner istället för gula kanter. Den troliga förklaringen till min missuppfattning är att jag har utgått från Prince Augusts målningsbeskrivningar. Den allra första skvadronen jag gjorde var min stora Östgötaskvadron och jag följde då instruktionerna från Höglunds bok i den mån det gick. Dessvärre nämner han bara att underofficerarna hade blå schabrak (till skillnad från de menigas röda schabrak med gula kanter), men jag resonerade då att de troligen hade gula kanter och har sedan fortsatt att måla alla befälsschabrak i samma stil. Konstigt nog har jag aldrig registrerat att officerarna hade guldgaloner på schabraken i de fall dessa omnämns i Höglunds bok.

Det andra felet är att jag har målat Södra Skånskas schabrak gula med blågul kant. Detta är i själva verket Norra Skånskas schabrak. Min minnesbild av hur det gick till när jag målade dem för tre år sedan var att det inte fanns någon information om Södra Skånskas schabrak så jag gissade att Skåneregementenas schabrak var likadana. Den blågula kanten verkade även passa för södra Skånska eftersom de hade ett blågult standar. Men nu när jag kikar i Höglunds bok ser jag att det visst finns information om Södra Skånskas schabrak. På inte mindre än två ställen står det att dessa var blå med gul kant. Hur jag har kunnat missa det övergår mitt förstånd.

Så i vanlig ordning får jag måla om mina tennsoldater när jag får tid över.  Men med anledning av detta bestämde jag mig för att göra en ordentlig kartläggning av hur det egentligen förhåller sig med de svenska schabraken och pistolstrumporna:

Den slutsats som man kan dra från officerarnas schabrak är att dessa normalt var blå och hade samma typ av galoner som deras hattar. Enda undantaget är Hielms dragoner som förutom gula schabrak även hade silvergaloner trots att deras hattar hade guldgaloner.

Underofficerarna är lite mer besvärliga. Två regementen hade schabrak av svart läder och ännu fler saknade guld- eller silvergaloner.  De flesta regementen hade guldgaloner men med undantag för de Pommerska dragonerna hade deras underofficerare även guldgaloner på hattarna. I de fall underofficerarna hade silvergaloner på både schabrak och hattar så tillhörde de regementen där även officerarna gick omkring med silver.

Det mönster som jag med viss möda kan se är att underofficerarnas schabrak antingen var likadana som officerarnas eller likadana som de menigas.  Men jag kan inte utesluta att det fanns särskilda underofficersschabrak med silvergaloner som kontrasterade mot officerarnas guld och de menigas gult.

Manskapets schabrak såg ut på följande sätt:

Blått är den dominerande färgen även bland manskapets schabrak men i många regementen är det också vanligt att schabraken har samma färg som standaren. Jag försökte leta efter ett mönster som skulle visa i vilken mån det är standarets, rockens eller uppslagens färg som bestämmer utseendet på schabraken, men jag fick inte något tydligt svar. Alla varianterna verkar vara lika vanliga och de förekommer ofta samtidigt i samma regemente. Och om schabraken inte har rock- eller uppslagsfärgen finns den ofta representerad som kantfärg. Vissa regementen ingick emellertid inte i någondera av dessa kategorier (Livregementet, Livdragonerna och kanske även det Estniska kavalleriregementet).

Det jag lade märke till var dock att rockfärgen (eller rättare sagt den blå färgen) var mycket vanligare bland de yngre regementena än bland de äldre. Intressant nog har Höglund funnit ett regemente med två olika färger på schabraken. Schreiterfeldts dragonregemente hade 1702 röda schabrak (uppslagsfärgen)  men 1703 och 1708 var de blå.  Detta kan kanske ligga i linje med de andra förändringarna i den Lewenhauptska armén som jag har nämnt tidigare (dvs. alla regementen bytte till uniformer som var exakt likadana) eller så var det en del av en allmän trend i armén att gå över till enhetliga blå schabrak.

Publicerat i Uniformer | 1 kommentar