Karolinerbloggen

Bilden ovan är ett fotoalbum, troligen från min farmors sida av släkten. Av fotona att döma verkar det vara från det förra sekelskiften. Tyvärr finns det ingen text som beskriver vilka personerna är och de som skulle ha kunnat identifiera dem är numera döda. Vad som hade kunnat göra namnen i mitt släktträd till människor av kött och blod har istället blivit en bok fylld med bilder på fullständiga främlingar. Så låt detta bli en läxa till er alla. Se alltid till att ange datum, plats och namn på personerna i fotografierna så att även kommande generationer kan ha glädje av dem.

Fast det är inte bara minnet av de avbildade personerna som har fallit offer för tidens tid. Tyget som albumet är klätt med har även utsatts för en rejäl blekning. Tittar man på bilden kan man tro att albumet var grönt från början. Men vänder man på den och tittar på den andra sidan, som varit mer skyddad från solen, ser man att den nog från början var mörkblå.

Jag har tidigare i den här bloggen och på hemsidan konstaterat att grönt tyg kan bli blå ifall det utsätts för blekning. Detta beroende på att gröna tyger består av gula och blå färgämnen som kan blekas i olika utsträckning. Men uppenbarligen kan färgförändringen även gå åt det andra hållet så att blå färg blir grön.

Grön färg kan även bli bronsfärgad ifall det blå färgämnet bleks fortare än det gula, och det tycks ha varit mycket vanligt att röd färg med tiden blev brun. Eftersom det fanns en mängd olika färgämnen i bruk med varierande egenskaper och kvalitet är det svårt att med säkerhet säga hur en bestämd uniform såg ut efter några år.

När Rudolf Cederström inventerade de svenska fälttecknen noterade han till exempel att ett standar som enligt förordningen skulle ha varit helröd hade blivit rödbrun-randig. Standaret var tillverkat  av våder som var färgade med två olika röda färgämnen, karmosinrött och inkarnatrött. Från början såg det förmodligen ut som en och samma färg men eftersom karmosinrött, till skillnad från inkarnatrött, står emot blekning väldigt bra blev standaret med tiden randigt. Jag ställer mig dock undrande till varför man blandade olika våder på det sättet. Ville man tjäna pengar genom att späda ut kvalitetsmateriel med sämre dito? Vad det än berodde på kan det dock förklara varför Upplandsfanorna vid Poltava hade blekts i så olika omfattning att ryssarna trodde de tillhörde olika regementen.

Slutsatsen av allt detta är emellertid att blekning av färger kan leda till mycket olika resultat. En del figurmålare trummar in budskapet att man alltid ska välja en något ljusare nyans än den ”riktiga”, men verkligheten var mer komplicerad än så. Alla färgämnen blektes inte så lätt och de som gjorde det kunde som i fotoalbumet ovan förvandlas till en helt annan färg.

Jag har börjat måla de 36 musketerare som krävs för att göra min slaglinje vid Poltava enhetlig. Hela eller delar av truppen kommer därför att vara färdiga nästa vecka.

Dessa tennsoldater har fått vänta länge på att bli målade eftersom jag göt dem redan i december. För att underlätta gjutningen valde jag den gången att ventilera en av mina två 901-formar.  Varje form är unik och i den ena är det den stående musketeraren som är besvärlig medan det är den knästående musketeraren som vållar problem i den andra.  Jag har tidigare beskrivit mina erfarenheter med att ventilera formar och kom då fram till att ventilerade formar ger en snabbare startsträcka men att när man väl hittat de rätta ställena att placera klämmorna så blir skillnaden väldigt snabbt. Eftersom en ventilerad form ger merarbete då man ska klippa bort kanaler och fila bort reseterna av dem så tyckte jag då att det inte var värt besväret. Men då testade jag en form som bara bestod av en enda figur. När formen består av två figurer som man vill gjuta samtidigt är det inte så lätt att placera klämmorna så att man får två lyckade gjutningar varje gång.

För min nya 901-form, där det är den knästående musketeraren som är besvärlig, lyckades jag aldrig placera klämmorna så att båda figurerna kunde gjutas samtidigt. Detta innebar att gjutningen tog dubbelt så lång tid eftersom jag behövde lika många av båda sorterna. Jag beslöt därför att återigen ventilera en form och denna gång var resultatet ännu bättre än förra gången. För nu skar jag inte ut en bred kanal som gick ända fram till det besvärliga stället. Den allra sista biten blev bara ett litet  jack med kniven (inget gummi togs bort). Jag var osäker ifall det skulle räcka för att få bort luftfickan men det visade sig funka hur bra som helst. Bilden nedan visar hur det ser ut efter nästan varenda gjutning:

Genom att kanalen bara är en liten spricka vid det kritiska stället flyter ingen metall ut i luftkanalen. Och detta innebär att det inte bildas någon utstickande bit som behövs filas bort. Kan man göra kanaler som ger ett sådant resultat så är det dumt att inte ventilera formarna!