Äntligen har jag målat klara några av de tennsoldater som legat och samlat damm på bordet i evigheter. Egentligen har jag väntat på ett tillfälle då jag i lugn och ro skulle ha kunnat ägna ett par dagar uteslutande åt att måla tennsoldater. Men nuförtiden händer det så mycket runt omkring så dessa tillfällen verkar bli väldigt sällsynta. Istället fick jag stressa igenom den här lilla gruppen ikväll. Resultatet blev inte det bästa men å andra sidan är jag ju inte en särskilt skicklig målare i vanliga fall heller så det är kanske inte någon märkbar skillnad.
Som synes på skymningsbilden så består nytillskotten av tolv värmländska trumslagare i två olika poser och tre olika huvudbonader (egentligen är bara åtta nya, de övriga fyra är gamla värmlänningar som jag har ändrat). Men varför har jag skapat en hel värmländsk musikkår? Ja, jag har nog nämnt det tidigare men det var så länge sedan så jag kan väl återberätta hela historien.
Hösten 2012 beslutade jag att gjuta marscherande tennsoldater så att jag kunde återskapa de fyra infanterikolonnerna från inledningsskedet av slaget vid Poltava. Orsaken till det var att jag hade så många överblivna marscherande pikenerare som hade blivit utbytta med poser hämtade från Prince Augusts nya pikenerareformar. Planen var sedan att måla tennsoldaterna under sommaren 2013. Men på våren berättade Bengt Nilsson att han hade hittat uniformsuppgifter som visade att Närke-Värmlands regemente (med flera) hade trekantiga hattar vid tiden för Poltava. Jag hade målat mina värmlänningar med svartröda karpuser som tydligen aldrig blev utdelade. Följaktligen fick jag gjuta upp nya bataljoner med trekantiga hattar för att ersätta de felaktiga karpus-bataljonerna. Planen att återskapa Poltavas infanterikolonner fick ändras till att bli Kliszows slaglinje istället (då värmlänningarna bar blåröda karpuser).
Eftersom jag skulle gjuta så många trumslagare tyckte jag även att det var läge för att variera poserna på dem så jag bestämde mig för att använda Holger Erikssons form med en stående trumslagare till de skjutande bataljonerna.
Allt detta innebar att jag hade en värmländsk musikkår med fyra målade svartröda karpus-trumslagare, fyra omålade karpus-trumslagare och fyra omålade hatt-trumslagare. Dessa kommer att fördelas så att hattarna går till Värmlandsbataljonen i Poltavas slaglinje och den i styrkan som följde med Roos. Och 4 trumslagare som målats med blåröda karpuser går till Kliszows slaglinje. Eftersom jag har tänkt spara en bataljon med den felaktiga svartröda karpusen som ett minne så försvinner 2 av dessa trumslagare. Men vad ska jag göra med de två sista svartröda karpus-trumslagarna? Ja, jag har målat om deras karpuser så att de nu är blåröda och kan användas till en eventuell slaglinje från slaget vid Fraustadt (…det är sanslöst hur mina tennsoldatsbataljoner kan föröka sig på här sättet bara för att jag aldrig gör helt rätt från början!)
Slutligen kan jag väl nämna att en nyhet med dessa värmländska trumslagare är att snörena på deras rockar nu är blårröda. Tidigare var de bara röda eftersom blått på blå bakgrund gjorde att snörena såg ut som en streckad röd linje. Nu har jag emellertid använt den ljusare blå färgen humbrol 109 så att det blår en tydlig kontrast mellan rocken och snörena. Jag har denna gång även målat ränder på ärmarna. Höglunds bok säger visserligen bara att det var sömmarna som var dekorerade med snören och det var så mina gamla värmlänningar såg ut. Men eftersom jag har målat alla andra trumslagare med ränder så kan jag lika gärna måla sådana på värmlänningarna också. Och skulle det vara helt fel så är det en enkel sak att måla över dem.
Den sista fanan jag hittade som kan vara från det stora nordiska kriget är den norska infanterifanan till höger. Trots att den är så sliten går det att se att den är norsk eftersom den innehåller Norges yxbärande lejon. Enligt en papperslapp från 1800-talet ska den ha tagits av Stenbock i slaget vid Helsingborg. Men det verkar mindre troligt då inget norskt förband deltog i det slaget.