Karolinerbloggen

Bohuslänska fanor från 1664

Postat den 10 februari 2014 av Örjan Martinsson

Bohusläns dragonfana 1719-1812

Det är allmänt känt att Bohusläns dragoner aldrig fick ut några m/1686-fanor med Bohusläns vapen. Istället bar de äldre fanor med kungens monogram under nästan hela stora nordiska kriget, vilka sedan ersattes med fanor som såg ut som på bilden ovan (som hade Karl XII:s monogram och som bars i nästan 100 år trots övergång till infanteri). Den allmänna uppfattningen är att de äldre fanorna var snarlika den avbildade fanan. Det vill säga en grön duk med C.R.S. under en krona och omgivet av en lagerkrans (allt i silver). Detta baserar sig på två dragonfanor som togs av danskarna den 11 augusti 1676 och som har identifierats med Bohusläns dragoner.

Dessa gröna fanor ska i så fall ha utdelats under perioden 1670-1676 eftersom Folke Wernstedt (i ”Svenska standar och fanor 1654-1686”) redovisar följande:

“År 1670 anmälde regementets överste till krigskollegium, att regementets kompanier ‘haver haft vita, dels röda, dels ock inge fanor’. Översten anhöll därför om nya fanor. Damast och silke synas också ha blivit utanordnade till dylika.”

Men nu till problemet. För några dagar sedan hade jag en ordväxling med en person som kommenterade mitt blogginlägg ”Halländska bohuslänningar” och som reagerade på att jag daterade Bohusläns gamla fanor till 1670. Enligt honom var de istället från 1664 eftersom det står så i generalmönsterrullorna från 1712 och 1713 . Jag kan lugnt påstå att det inte var det trevligaste samtal som jag har haft. Och jag är inte ett dugg imponerad av hans påstående att fanorna borde ha haft Karl X Gustavs monogram trots att de tillverkades efter hans död (men innan Karl XI blev myndig). Fast om det stämmer att rullorna anger årtalet 1664 så kan det ju innebära att de gröna dragonerna förde vita och röda fanor under stora nordiska kriget.

Folke Wernstedt nämner dock att två kompanier som deltog i expeditionen mot Bremen 1665 tycks ha fått ut nytillverkade fanor. Kanske är det bara dessa två fanor som avses i generalmönsterrullorna från 1712 och 1713, och inte samtliga fanor. För jag tycker att det vore väldigt konstigt ifall regementschefen redan 1670 klagar över att fanor saknas och det sedan dröjer 50 år innan de får nya. De gamla fanorna skulle i så fall ha kunnat bli återanvända av de två fyrmänningskompanierna som ingick i förbandet från och med 1704.

Publicerat i Fanor & standar | 17 kommentarer

En oktett gardesmusikanter

Postat den 3 februari 2014 av Örjan Martinsson

En ny sen kväll och åtta stående trumslagare tillhörande Livgardet blev klara. De är gjutna med Holger Erikssons gamla form från 60-talet. Eftersom hans förlagor var snidade i trä så är detaljerna mycket grovhuggna och det är en utmaning för målaren att få dessa detaljer att se bra ut. En lite för stor utmaning för mig och jag har redan ångrat att jag valde att variera mina poser genom att använda just den här formen. Fast snart är alla klara och det är ju ändå meningen att de ska stå längst bak i bataljonen så de kommer lyckligtvis inte att bli alltför synliga.

Holger Erikssons specialitet var egentligen ryttare och hans kavalleriformar är helt okej trots den primitiva tillverkningstekniken. Däremot tycker jag inte alls att infanteriformarna håller måttet och förutom den stående trumslagaren har jag bara använt mig av den stående officeren tidigare. Jag kommer knappast att använda mig av fler hans infanteriformar.

Men konstigt nog är det många som uppskattar Holger Erikssons figurer. Inte bara på grund av deras poser (som även jag tycker är bra) utan även på grund av att utseendet har en ”toy soldier quality”. Jag misstänker att mycket av förtjusningen över Holger Erikssons figurer handlar om nostalgi över en svunnen barndom då leksakerna inte hade lika välgjorda detaljer. Om man som jag är uppvuxen med lite ”bättre” leksakssoldater så rynkar man nog på näsan när man ser skärpan på Holger Eriksson-figurerna. Fast jag kanske har fel, smaken är ju som baken…

Publicerat i Tennsoldater | 1 kommentar

Överblivna standar i Estland 1701

Postat den 26 januari 2014 av Örjan Martinsson

Finska tremänningskavalleriregementets standar (avsett för ett Åbo & Björneborgskompani)

Standaret ovan ingår i en svit på åtta standar som tillverkades av Olof Hoffman 1700. De finns nu i Armémuseum (länkar till dem finns här) och är alla i ett utmärkt skick. Anledningen till det är enkel, de blev aldrig utdelade! Det var inte så att någon var missnöjd med dessa standar, utan tvärtom följde de till punkt och pricka Karl XII:s förordning för tremänningars fanor & standar från 2 augusti 1700. Problemet var bara att när de anlände till Reval 1701 hade det nyuppsatta finska tremänningsregementet redan upplösts. Regementschefen Carl Magnus Rehbinder hade dött och då togs beslutet att stycka regementet och överföra manskapet till sina moderregementen. De nytillverkade standaren skickades oanvända hem till Stockholm för att bli museiföremål.

Fast med tanke på hur dyra standar var vid den här tiden (det är rejäla summor vi talar om!) så är det ju väldigt konstigt att inte något annat regemente fick dem istället. Men Magnus Lindskog, som har fortsatt att skicka mig renskrivna utdrag från brev, har visat att man faktiskt försökte använda fanorna på något sätt. En besvärande omständighet var dock att nästan alla beridna regementen som sattes upp under stora nordiska kriget var dragonförband som helst skulle ha dragonfanor och inte ryttarstandar. Att dragoner var så ”populära” i den svenska armén berodde på den kärva ekonomiska situationen. Dragoner var en form av lågbudgetkavalleri då lönerna var lägre och likaså kvalitetskraven på hästarna.

I brevet nedan till Estlands generalguvernör Axel De La Gardie talar Karl XII om två dragonförband. Först ett regemente som sattes upp av prästerskapet i Estland och som borde vara identiskt med den Estländska lantdragonskvadronen (ledd av A. L. von Rosen) som enligt Höglund hade blå fanor med monogram och krona i guld. Sedan nämner han Albedhyls regemente som enligt Höglund var ett livländskt regemente som hade blå dragonfanor med Livlands vapen i det övre inre hörnet. Om jag tolkar brevet rätt verkar det som om Karl XII föreslog att lantdragonerna skulle få de standar som Albedhyl hade beställt till sitt regemente så att Albedhyls regemente istället skulle få tremänningsstandaren (vilket uppenbarligen inte skedde).

(Bengt Nilsson har i kommentarerna meddelat att brevet snarare ska tolkas som att Karl XII avslog förslaget att använda tremänningsstandaren och istället föreslog att en överbliven uppsättning dragonfanor för Albedyhls regemente skulle användas. Albedhyl hade för många fanor eftersom han hade både beställt fanor lokalt och fått fanor skickade från Stockholm)

***

”Datum Lais 19 Januarius 1701
Till gref Axel De La Gardie angående Estandarer för dhe Dragouner som
komma att uthgiöras af arrendatorerne i Estland. Carl /C. Piper
Wår .p. Wij see uthur Eder underdånigste skrifwelse, dat: d:n 9
hujus, huru som Ifrån Stockholm medh en fahrkost till Revel äro ankomne
8 st: Estandarer för öfwerst Carl Magnus Rehbinders Regemente; men som
bemelte öfwerste allaredan har bekommit 8 st: Estandarer, hwilka i
Revel äro blefne förfärdigade; Så hemställe I Wårt nådigste wählbehag
underdånigst, om icke dhe Dragouner som af Prästerskapet och
arrendatorerne i Estland komma att uthgiöras, måge blifwa försedde med
bem:te Estandarer, efter som man intet weth hwarest dhe elliest någre
skohle få. dhet länder Eder altså dher uppå till nådigt swar att som
desse äro Ryttare standarter och således eij tiäna för Dragouner; så
emedan Wij oss eij annat kunne påminna än att för öfwerst Albedyhls
Dragouner och så Dragoune Standarter äro öfwerkomne och bemelte
öfwerste sig sielf Estandarer widh dhes Regementte förskaffat; Ty kunna
dhe för Öfwerst Albedyls Regemente öfwerkomne fahnor till desse senare
Dragoner uthgifwas, så snart dhe komma i stånd att dhe dhem behöfwa,
och Wij; p. /Carolus”

Källa: Riksregistraturet, SE/RA/1112.1/B/622 (1701), bildid:
A0039117_00233 ff

Magnus Lindskog har verkligen varit flitigt och han har även skickat ytterligare fyra renskrivna brev om standar. I det sista brevet beskriver han Karl XII:s order om hur trumpetarnas och pukfanornas dekorationer skulle se ut. Men dessa brev visar också att Karl XII tar tillbaka sitt förslag från det ovannämnda brevet om att lantdragonerna skulle få Albedhyls standar och att de istället skulle få nytillverkade standar. Han beslutar dessutom att de nya dragonstandaren skulle vara blå med gula fransar ”utan något nampn” . Innebär detta att kronan och monogramet i guld (som Höglund beskrev) var ett senare tillägg, eller valde man helt sonika att åsidosätta kungens instruktioner? Att regementscheferna tyckte att Karl XII:s instruktioner om fanor var alltför spartanska finns det åskilliga exempel på och under kungens frånvaro gjordes man många avvikelser från dem hemma i Sverige.

***

Riksregistraturet. Datum Lais 12 Februarius A:o 1701

”Till Öfversten Schlippenbach, swar angående det honom tilskrefne
brefvet af Sachsiska Öfversten i Kokenhusen.
2 Estandarer för Präste Dragonerne
3. Att Artollerie och fortifications officerarene skohle blif qwar i
Marienburg
/…/
… anbelangande eder underdånige förfrågan huruledes Estandarerne
skole blifwa giorda för Prästernes upbrachte Dragoner, så hafwa I att
giöra dem lijka med dem som förfärdigas för edert anförtrodde Regemente
och hafwa I at låta Oss weta, hvad dhe alle sammans iempte de bestelte
hautbois komma till kosta, då Wij dem wela låta förnöija; …”

Riksregistraturet, SE/RA/1112.1/B/622 (1701), bildid: A0039117_00543
ff

***

Riksregistraturet. Datum Lais 18 Februarius A:o 1701

”Till Kongl. Rådet Gr. Axel dela Gardie at bestella Estandarer för
Major Rosens Dragoner
Carl /C. Piper
Wår synnerl. p. tro man .p. Såsom Wij i nåder hafve resolverat, at
Estandarerne för Dragonerne, som Arendatorerne j Estland utgöra skole
blifwa blå med gula silkes frantzer omkring utan något nampn: Altså är
hermed til Eder Wår nådige willia och befalning så via be:e Esquadron
intet skulle kunna accomenderas med de Estandarer som Öfwerste Albedyl
för des regemente sielf har låtit förfärdiga hvarom I sidst formälte,
at I låte utj Reval ofördröijeligen förfärdiga fyra st: sådane
Estandarer för bemelte Dragoner, medan de kommer at fördelas utj fyra
Compagnier, hafvandes I til deras afbetalning at taga utaf de medel som
finnas i renteriet at tilgå. Och Wij bef: p. /Carolus”

Källa: Riksregistraturet, SE/RA/1112.1/B/622 (1701), bildid:
A0039117_00597

***

Riksregistraturet. Datum Lais 18 Februarius A:o 1701

”Kongl: Maij:tz Nådige Resolution upå Majorens, ädel och wälbördig
Anders Ludwig Rosens underd: insinuerade memorial gifwen .p.
/…/
3.
Kongl: Maij samtycker iemwäl j nåder, at Estandarerne för Esquadronen
moge blifva heel blå med gula silkes frantzer om kring utan något
nampn, låtandes afgå des nådige befalning til kongl: Rådet och General
Gouverneuren Grefwe Axel dela Gardie, at han dem utj Reval skal låta
förfärdiga så wida Esquadronen intet kan blifwa accommoderat med de
Estandarer, som öfwersten Albedyl för des regemente sielf har låtit
förfärdiga och nu intet behöfves.
/…/”

Källa: Riksregistraturet, SE/RA/1112.1/B/622 (1701), bildid:
A0039117_00603 ff

***

Riksregistraturet. Datum Lais 16 Februarius A:o 1701

”Till Kongl: Rådet Gref Stenbock, at låta bestella åtskillige
reqvisiter för Drabanterne. /C. Piper
Wår synnerl: .p. tro Man .p.p
Såsom Pukfahnorne och banderollerne samt liweriet för Pukaren och
trompetarne wid Wåre Drabanter är aldeles försletit: Altså är hermed
till Eder Wår nådige wilie och befalning at I icke alenast för en
Pukare och Åtta trompetare låte förfärdiga nytt liwerie, utan och nya
Pukfanor och banderoller, blifwandes banderollerne giorda af gull och
silfwer samt Pukfahnorne hwijta af ordinarie storleek, hwarmed Wårt
nampn och zijratnerne af gull derpå broderade, iempte gull frantzar
neder om kring, och hafwe I at beordra ÖfwerIntendenten Tessin, at han
ordinerar fahnen och broderiet som han bäst och tienligast finner;
låtandes Wij afgå Wår nådiga befalning til Stats Contoiret, at det
samma på Eder anfordran så til det ena som andra skal låta affölja
nådige medel. Och Wij bef: p. /Carolus”

Källa: Riksregistraturet, SE/RA/1112.1/B/622 (1701), bildid:
A0039117_00592

Publicerat i Fanor & standar (källtexter) | 5 kommentarer

Ett dussin värmländska musikanter

Postat den 20 januari 2014 av Örjan Martinsson

Äntligen har jag målat klara några av de tennsoldater som legat och samlat damm på bordet i evigheter. Egentligen har jag väntat på ett tillfälle då jag i lugn och ro skulle ha kunnat ägna ett par dagar uteslutande åt att måla tennsoldater. Men nuförtiden händer det så mycket runt omkring så dessa tillfällen verkar bli väldigt sällsynta. Istället fick jag stressa igenom den här lilla gruppen ikväll. Resultatet blev inte det bästa men å andra sidan är jag ju inte en särskilt skicklig målare i vanliga fall heller så det är kanske inte någon märkbar skillnad.

Som synes på skymningsbilden så består nytillskotten av tolv värmländska trumslagare i två olika poser och tre olika huvudbonader (egentligen är bara åtta nya, de övriga fyra är gamla värmlänningar som jag har ändrat). Men varför har jag skapat en hel värmländsk musikkår? Ja, jag har nog nämnt det tidigare men det var så länge sedan så jag kan väl återberätta hela historien.

Hösten 2012 beslutade jag att gjuta marscherande tennsoldater så att jag kunde återskapa de fyra infanterikolonnerna från inledningsskedet av slaget vid Poltava. Orsaken till det var att jag hade så många överblivna marscherande pikenerare som hade blivit utbytta med poser hämtade från Prince Augusts nya pikenerareformar. Planen var sedan att måla tennsoldaterna under sommaren 2013. Men på våren berättade Bengt Nilsson att han hade hittat uniformsuppgifter som visade att Närke-Värmlands regemente (med flera) hade trekantiga hattar vid tiden för Poltava. Jag hade målat mina värmlänningar med svartröda karpuser som tydligen aldrig blev utdelade. Följaktligen fick jag gjuta upp nya bataljoner med trekantiga hattar för att ersätta de felaktiga karpus-bataljonerna. Planen att återskapa Poltavas infanterikolonner fick ändras till att bli Kliszows slaglinje istället (då värmlänningarna bar blåröda karpuser).

Eftersom jag skulle gjuta så många trumslagare tyckte jag även att det var läge för att variera poserna på dem så jag bestämde mig för att använda Holger Erikssons form med en stående trumslagare till de skjutande bataljonerna.

Allt detta innebar att jag hade en värmländsk musikkår med fyra målade svartröda karpus-trumslagare, fyra omålade karpus-trumslagare och fyra omålade hatt-trumslagare. Dessa kommer att fördelas så att hattarna går till Värmlandsbataljonen i Poltavas slaglinje och den i styrkan som följde med Roos. Och 4 trumslagare som målats med blåröda karpuser går till Kliszows slaglinje. Eftersom jag har tänkt spara en bataljon med den felaktiga svartröda karpusen som ett minne så försvinner 2 av dessa trumslagare. Men vad ska jag göra med de två sista svartröda karpus-trumslagarna? Ja, jag har målat om deras karpuser så att de nu är blåröda och kan användas till en eventuell slaglinje från slaget vid Fraustadt (…det är sanslöst hur mina tennsoldatsbataljoner kan föröka sig på här sättet bara för att jag aldrig gör helt rätt från början!)

Slutligen kan jag väl nämna att en nyhet med dessa värmländska trumslagare är att snörena på deras rockar nu är blårröda. Tidigare var de bara röda eftersom blått på blå bakgrund gjorde att snörena såg ut som en streckad röd linje. Nu har jag emellertid använt den ljusare blå färgen humbrol 109 så att det blår en tydlig kontrast mellan rocken och snörena. Jag har denna gång även målat ränder på ärmarna. Höglunds bok säger visserligen bara att det var sömmarna som var dekorerade med snören och det var så mina gamla värmlänningar såg ut. Men eftersom jag har målat alla andra trumslagare med ränder så kan jag lika gärna måla sådana på värmlänningarna också. Och skulle det vara helt fel så är det en enkel sak att måla över dem.

Publicerat i Tennsoldater | Lämna en kommentar

Daniel Schorrs hemsida nedlagd (igen) + Elbingska fanor

Postat den 13 januari 2014 av Örjan Martinsson

En av Internets stora kunskapsbanker om stora nordiska kriget var Daniel Schorrs hemsida www.northernwars.com och artiklarna på den hemsidan var ovärderliga som källor till min egna uniformssidor. Tyvärr lade Schorr ned hemsidan 2010, ett beslut som fortfarande ter sig obegripligt för mig. Men tack vare Internet Archive kunde man ändå komma åt artiklarna efter nedläggningen. Många som är intresserade av perioden har därför använt Internetarkivet flitigt för att läsa om uniformer och fältslag under det stora nordiska kriget. Daniel Schorr har varit medveten om detta och tydligen accepterat det trots sitt beslut att permanent skrota den egna hemsidan. Nu har han dock bett Internet Archive att ta bort sin hemsida från deras arkiv och därmed är hans artikelsamling inte tillgängliga någonstans. Fast med vissa undantag, åtminstone artikeln om danska uniformer 1699-1720 har (mot Schorrs vilja?) publicerats på en annan sajt.

Det som ledde fram till Schorrs beslut att sopa bort spåren efter sin sajt var en diskussionstråd på TMP-forumet. En medlem hade där på eget bevåg börjat återskapa Schorrs sajt genom att på sin egen sajt dels lägga upp länkar till Internet Archive och dels att publicera de artiklar som inte gick att hitta i arkivet. Han uppmanade alla medlemmar som satt på sådana artiklar att dela med sig av dessa så att www.northernwwars.com kunde återuppstå i sin forna prakt. Daniel Schorr var dock av en annan åsikt och svarade med att dra ur proppen i Internet Archive.

Jag vet sedan tidigare att det här med copyright är känsligt för Daniel Schorr trots att hans verksamhet i det här området har varit helt ideellt. Han gillar inte alls när folk publicerar andras verk på Internet utan upphovsmannens godkännande. Inte ens när det varit frågan om böcker som varit slutsålda under flera decennier och som inte kommer att komma ut i en nyutgåva. Inställningen är i mitt tycke märklig och strider mot vad som var andan i upphovsrättslagstiftningen.

Upphovsrätt är till för att uppmuntra upphovsmän att skapa nya verk genom att ge dem ensamrätt till försäljning av kopior (och förhindra plagiering där någon annan utger sig för att vara upphovsman till deras verk). Men detta innebär inte att upphovsrätt är någon form av egendom som kan ”stjälas”. Upphovsrätt är tvärtom en begränsning av äganderätten och den förhindrar folk att göra vad de vill med sin egendom om det råkar vara en kopia av ett upphovsrättsskyddat verk. Det som rättfärdigar en sådan begränsning av äganderätten är insikten att inte många upphovsmän kommer att vara villiga att lägga ner tid och energi på att skapa nya verk, till nytta för allmänheten, om de inte tilldelas upphovsrätt.

Men vad Daniel Schorr har gjort är inte att använda upphovsrätten för att tjäna pengar eller för att hedras så som den är tänkt att fungera, utan för att förhindra att hans verk blir tillgängligt för alla. Han resonerar som om det är en egendom som han och bara han får förfoga över. Detta trots att det bara är kopiorna i hans dator som verkligen är hans egendom medan de övriga kopiorna är andras egendom.

Ja, jag tycker att hela den här affären är tråkig. Jag kan visserligen tycka att TMP-medlemmen kunde ha skött det på ett snyggare sätt, men vad Daniel Schorr har gjort med sin hemsida är för mig fortfarande obegripligt.

Och nu till någonting helt annat!

Magnus Lindskog har varit vänligt och skickat mig en sida som han hittade í Krigskollegii brevböcker och som han har renskrivit. Den innehåller följande notis från 1704 om Elbingska regementets fanor:

”…har begiärt, att wij till Stade wele öfwergiöra till 12 Fanors
förfärdigande för ben:t Regimente emedan de dersammastädes beqwämligast
läre kunna förfärdigas, 336 RD:r courant”.

Detta regemente som sattes upp i Polen fick alltså sina fanor från Stade (i hertigdömet Bremen) istället för Stockholm. Troligen har andra regementen också fått fanor från mer ”beqwämliga” orter. Skaraborgs fanor som förlorades vid Poltava överensstämmer ju inte alls med dem som tillverkades i Stockholm före kriget och Upplands fanor var så olika slitna att hälften av dem rimligen hade bytts vid något okänt tillfälle under kriget

Vad gäller de Elbingska fanorna så var tio stycken kända när Rudolf Cederström skrev sin förteckning över svenska fanor för över hundra år sedan. Åtta fanns i Köpenhamn och två i S:t Petersburg. Enligt Lars-Eric Höglund ska regementets fanor ha förlorats vid Elbing 1710, Tönning/Oldenswerth 1713 och Stralsund 1715.

Publicerat i Fanor & standar (källtexter), Litteratur | 2 kommentarer

Klåpare sätter tänderna i hattarnas ryska krig

Postat den 6 januari 2014 av Örjan Martinsson

I en tidskrift som riktar sig till wargamers finns det i decembernumret en 30 sidor lång artikel om Hattarnas ryska krig 1741-1743 (börjar på sidan 89). Det är alltid intressant att läsa hur icke-svenskar skildrar svensk historia, men dessvärre brukar wargamers-litteratur hålla en mycket låg nivå och detta är sannerligen inget undantag.

Artikeln är proppfull med faktauppgifter och eftersom Hattarnas krig inte är ett ämne som jag har studerat i detalj så kan jag inte bedöma exakt hur illa den är. Men det är mycket tydligt att författarens förståelse för Sveriges och den svenska arméns historia är väldigt, väldigt ytlig. Jag tänkte först skriva en redogörelse om allt som han har missuppfattat, men jag insåg att det i praktiken skulle kräva att jag skrev en helt egen 30-sidors artikel om kriget.

Det som främst retar mig med den här artikeln är hur författaren uppträder som om han vore en expert på ämnet. Han gör ofta jämförelser med förhållanden i andra länder och den svenska armén under det stora nordiska kriget i syfte att förklara saker för läsaren. Men i själva verket är dessa jämförelser bara hans försök att med hjälp av gissningar försöka få grepp om vad han inte förstår, och det är mycket…

Bara en sådan enkel sak som statsskicket har han missuppfattat. Enligt honom var Sverige en valmonarki av polsk modell under frihetstiden. Så vid tronskiften var det fritt fram att välja vilken kandidat som helst som hade släktband till kungahuset.

Hans beskrivning av skillnaden mellan indelta och värvade regementen visar också mycket tydligt hur han inte har förstått de mest grundläggande sakerna om den svenska arméns organisation. Han säger att skillnaden motsvarar den franska arméns uppdelning i kungliga regementen som ägdes av staten och privata regementen som ägdes av regementscheferna.

Författaren skildrar också fredsförhandlingarna 1743 på så sätt att hattarna försökte få en mild fred genom att hota med en allians med Danmark. Ryssarna skulle dock ha synat deras bluff och hattarna tvingades därför acceptera landförluster och den kungakandidat som ryssarna hade valt. Det verkar alltså inte som om författaren har förstått att en dansk allians inte var hattarnas idé utan deras oppositions, och att ryssarna erbjöd en mild fred i utbyte mot att Sverige accepterade en danskfientlig tronföljare.

Ja, detta var bara några axplock. Hela artikeln är dock genomdränkt av underliga tolkningar och missuppfattningar. Varför skriver man en så lång artikel om ett ämne som man inte behärskar? Förklaringen till det finns både i presentationen till artikeln och i den länk och bild som avslutar den. För länken går till en hemsida där författaren säljer (dyra!) krigsspel som utspelar sig under 1700-talet. Det senaste tillskottet är hattarnas ryska krig…

Publicerat i Litteratur | 3 kommentarer

Jag har 1344 tennsoldater

Postat den 29 december 2013 av Örjan Martinsson

Den 7 oktober 2012 räknade jag senast mina tennsoldater och då hade jag 1322 tennsoldater. När jag nu återigen räknade dem idag kan jag alltså konstatera att min samling bara har utökats med 22 tennsoldater under en tidsperiod på 15 månader. Faktum är att mina senaste nytillskott är så gamla som från den 17 december 2012. Under hela 2013 har jag därmed legat på latsidan och inte producerat en enda ny tennsoldat. Visserligen har jag målat om en del gamla tennsoldater och gjort underlag till alla mina bataljoner, men det går inte att komma ifrån att jag har ägnat väldigt lite tid åt min hobby det här året.

En viktigt förklaring till detta är att jag har jobbat väldigt mycket i år. Det vill säga riktigt jobb, sånt som man får betalt för! 2013 är mitt hittills mest lönsamma år och december månad kommer att bli min allra lönsammaste månad. Det var annars min tanke att under den här månaden göra klart alla tennsoldater som har stått på mitt målarbord i en evighet. Men så fick jag beskedet att jag under december skulle gå på en 40 timmars betald kurs samtidigt som jag jobbade på som vanligt och dessutom fick hoppa in för andra som var borta. Så just nu känner mig ganska sliten.

Men det får väl bli mitt nyårslöfte att under 2014 avsluta alla påbörjade projekt som jag hade tänkt göra under 2013. För jag tänker absolut inte att fortsätta i samma stil som det under här året (möjligen med undantag för det där om att tjäna pengar).

Publicerat i Statusrapporter | Lämna en kommentar

En svensk byggmästare i Zweibrücken

Postat den 22 december 2013 av Örjan Martinsson

Zweibrückens slott

Jonas Eriksson Sundahl

När jag letade efter information om Zweibrücken och de svenska pfalzarnas historia stötte jag på en wikipedia-artikel om Jonas Eriksson Sundahl (1678-1762). Han var en svensk byggmästare som 1702 flyttade till Zweibrücken för att bli direktör för hertigdömets byggförvaltning. Denna post skulle han inneha nästan oavbrutet under 50 års tid och som sådan har han satt ett stort avtryck på Zweibrückens offentliga byggnader som syns än idag. Slottet på bilden ovan byggdes till exempel av honom 1725 som hertig Gustav Samuel Leopolds residens. Han byggde även lustslottet Tschifflik (=herrgård på turkiska) åt Stanislaw Leczynski när denne var generalguvernör. Lustslottets park var före sin tid då den var anlagd i en stil som 40 år senare skulle bli högsta mode och kallas för ”engelsk park”.

Sundahl innehade även andra poster i hertigdömets förvaltning såsom kammarråd och blev stamfar för en tysk adelsätt. På ålderns höst användes han även för ett diplomatiskt uppdrag i Stockholm och kom då, efter 50 års frånvaro, att få träffa sin bror Måns som var riksdagsman (detta enligt denna sida)

Den svenska wikipedia-artikeln om Sundahl är helt och hållet baserad på sin tyska motsvarighet (som i sin tur listar tre böcker om honom som källa). Men här kan man se ett exempel på hur fel det kan gå när man skriver av från en annan källa. Enligt den svenska artikeln var Sundahl född i Gäserud i Värmland och son till en sjökapten. Jag har dock inte hittat något Gäserud i Värmland utan det verkar som om den orten ligger i Dalsland. När man sedan läser den tyska artikeln ser man att Jonas Eriksson Sundahl bara uppges komma från ”Wärmelandstal” och att det är hans far Olof Eriksson Sundahl (sic) som anges vara född i Gäserud. Vad menas då med ”Wärmelandstal”? Min gissning är att det kan ha varit frågan om en studentnation vid Uppsala universitet där han fick sin utbildning. Dessa nationer följde stiftsgränserna och Värmland och Dalsland ingick då som nu i Karlstads stift. Idag finns visserligen ingen studentnation med namnet Värmlands-Dal vid Uppsala men Göteborgs universitet har en sådan. Så till alla värmlänningar: jag är ledsen men jag tror inte ni kan räkna Sundahl som en av er bygds stora söner.

Slutligen kan jag nämna lite mer information om Zweibrückens slott. Dess föregångare förstördes av fransmännen 1677 och de var ofina nog att upprepa bravaden 1793. Det återuppbyggda slottet förstördes sedan ännu en gång av de allierades bombningar under andra världskriget. Zweibücken var tydligen en av de allra hårdast drabbade städerna i Tyskland och över 90 % av dess bebyggelse var ödelagd. Slottet förblev en ruin fram till 1962-64 då det återuppbyggdes helt enligt Jonas Eriksson Sundahls ursprungliga ritningar. Idag används slottet som en domstolsbyggnad (Pfälzischen Oberlandsgericht)

Zweibrückens slott före återuppbyggnaden på 60-talet.

Publicerat i Allmän historia | Lämna en kommentar

Stilblommor och grodor

Postat den 15 december 2013 av Örjan Martinsson

Titeln på det här inlägget är namnet på en klassisk bok skriven av Albert ”Purre” Holmkvist 1934. I den samlade han alla möjliga felskrivningar och ofrivilliga lustigheter som han hade stött på under sitt arbete som chefredaktör på Göteborgs-Tidningen. Mycket material fick han även från skolans värld där såväl elever som lärare under årens lopp hade bidragit med underliga formuleringar som lockar till skratt. Boken behandlar alla skolämnen, men nedan har jag bara listat ett urval av citaten som handlar om historia:

Utländsk historia

En tysk forskare har på tal om cykloperna kommit fram med en ny teori, som vunnit allt flera anhängare, nämligen att de voro ett slags stora apor, och till dessa hör även jag.
Frågan om Herkules’ födelseår är ganska likgiltig, enär han såsom sagohjälte över huvud taget inte alls behövde vara född.
De båda härarnas sammandrabbning i slaget vid Cannæ var så fruktansvärd, att man milsvitt kunde höra de sårades och dödades skrik.
Brutus och Cassius dödade Cæsar på ett högst hälsovådligt sätt.
Det väldiga romerska riket ägde bestånd ända intill sitt fall. Vi kunna med skäl anse detta som en av världshistoriens märkligaste händelser.
[Om Muhammeds flykt:] Han medtog endast det nödvändigaste, en kamel och sex kvinnor.
Förr i världen voro sjörövarna en verklig landsplåga.
Karl X och hans son voro alldeles barnlösa.
Luther är redan genom sin födelse en märklig man. Han föddes nämligen icke i sin födelsestad, utan vid en tid, då hans föräldrar voro borta.
Tiden för reformationen kallar man med rätta för reformationstiden.
Fredrik den store var en skicklig fältherre. Ett utmärkande drag för hans krigskonst var, att han alltid placerade centern i mitten.
Fredrik den store tvang Maria Teresia att gå in på avträdet i Breslau.
Metersystemets vagga stod i Frankrike, men spred sig snart till de flesta länder utom England och några andra ociviliserade stater.
Utan sin far hade Napoleon helt enkelt icke varit tänkbar.
Som liten var Napoleon mycket liten, men efterhand som han växte blev han naturligtvis större, även om han också då han var stor var tämligen liten. Att han trots detta blev kallad Napoleon den Store visar blott att man inte lade större vikt vid hans litenhet.
Av de tvåhundratusen indianer, som en gång överstego fyrahundratusen, äro endast få kvar.

Svensk historia

Kristian Tyrann var en så grym tyrann, att han icke blott icke skonade änkor och faderlösa uti deras bedrövelse, utan till och med de späda barnen, som ännu icke begått herrans nattvard i blotta linnet släpades till stupstocken och halshöggos i sina förut avrättade föräldrars åsyn.
Sveriges järngruvor voro på Gustav Vasas tid riktiga guldgruvor.
Gustav Vasa blev jämförelsevis tidigt gammal, emedan han haft mycket arbete för Sverige och varit gift tre gånger.
Man kan säga, att vansinnet går som en röd tråd i Gustav Vasas Familj: Alla hans söner voro nämligen vansinniga utom Magnus, som var idiot.
Göran Perssons mor var en lika dålig kvinna som Göran Persson själv.
Halvt vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, kan jag endast beklaga Erik XIV:s olyckliga öde.
När underrättelsen om slaget vid Nördligen nådde furstarnas öron, avföllo dessa.
Efter slaget vid Leipzig sprungo många hästar, som fått två, tre eller flera ben avskjutna, utan ryttare omkring på slagfältet.
Fastän Torstensson bars på en bår under sina fälttåg, marscherade ingen så snabbt som han.
Om tillståndet i Sverige på Görtzens tid: Ont om pengar var det folk som hade gott om.
Karl XII var ogift. Och mitt uppe i detta värsta elände dog han från sitt utmärglade folk. [Skrivet av en flicka så klart]
Karl XII efterlämnade inga manliga avkomlingar, och därför blev det rådets första uppgift att omedelbart åstadkomma en sådan.

Publicerat i Litteratur | 2 kommentarer

De andra pfalzarna

Postat den 9 december 2013 av Örjan Martinsson

När jag för två veckor sedan skrev om Zweibrücken behandlade jag även Karl XII:s mindre kända släktingar. Denna sidogren grundades av Karl X Gustavs yngre bror Adolf Johan som hade kunnat bli en mycket mäktig man i Sverige om det inte hade varit för hans personliga brister. Hans son Gustav Samuel Leopold kunde rent av ha varit en tänkbar efterträdare till Karl XII om dessa personer hade gjort andra val i sina liv än dem de gjorde.

Vi kan börja från början. Johan Kasimir var en relativt fattig tysk furste som under ett besök i Sverige förälskade sig i den svenska prinsessan Katarina (Gustav II Adolfs syster). En motvillig svensk regering gav de båda tillstånd att gifta sig 1615 efter att Johan Kasimir hade införskaffat sig ett intyg från sina släktingar om att han kunde erbjuda sin hustru en ståndsmässig försörjning. Oroligheter i Tyskland (ett krig som varade i 30 år) ledde till att paret några år senare flyttade till Sverige. På grund av Älvsborgs lösen hade Sverige inte kunnat betala Katarinas hemgift och som en kompensation för detta fick Johan Kasimir slottet Stegeborg som förläning och sedermera även titeln ”hertig av Stegeborg”.

Stegeborg blev på så sätt ”stamgodset” för de svenska pfalzarna som befann sig i en gråzon mellan att betraktas som utländska furstar och att vara en del av det svenska kungahuset. Förutom blivande Karl X Gustav och Adolf Johan fick Johan Kasimir och Katarina även tre döttrar som överlevde barndomen. Två av dessa gifte sig med tyska furstar och den tredje, Maria Eufrosyne, gifte sig med Magnus Gabriel De la Gardie som tack vare denna förbindelse kom att bli rikskansler och förmyndarregeringens starke man efter Karl X Gustavs död.

Både Karl Gustav och Adolf Johan tilldelades viktiga ämbeten av drottning Kristina. Storebror Karl Gustav blev generalissimus för de svenska trupperna i Tyskland och Adolf Johan blev generalguvernör över Västergötland, Dalsland, Halland och Värmland 1651-1654. När det polska kriget startades fick han viktiga uppgifter i armén och gavs sedan befälet över de trupper som stannade i Polen när Karl X Gustav tågade över Bälten. Men detta var höjdpunkten i hans karriär. När Karl X Gustav kritiserade några av hans beslut avgick han i vredesmod och därefter skulle han gång på gång fortsätta att förstöra för sig själv.

Adolf Johan var nämligen en mycket besvärlig person att ha att göra med. Han var temperamentsfull och tvistade om allt med alla. När Karl X Gustav dog 1660 hade denne i sitt testamente utsett Adolf Johan till riksmarsk och som änkedrottningens ställföreträdare som ordförande i förmyndarregeringen. Men vid det laget hade han förargat så många med sin sträva personlighet att han bedömdes som olämplig att delta i rikets styrelse. Kungens testamente ignorerades av riksdagen genom att Adolf Johan förklarades vara en utländsk furste och därmed diskvalificerad att ha dessa poster. Som en konsekvens av detta nekades även Adolf Johan och hans ättlingar all arvsrätt till den svenska tronen.

Under de följande åren förvandlades Adolf Johan till en fullfjädrad rättshaverist. Han försökte inte bara via rättsprocesser få de poster som brodern hade testamenterat till honom samt få sin arvsrätt till svenska tronen erkänd. Han hade dessutom upprepade rättsprocesser mot avskedade tjänare och släktingar, i såväl Sverige som utomlands. 1669 genomförde han i Tyskland ett väpnat överfall mot en tysk greve som dock lyckades undkomma. Under skånska kriget befann han sig i Wien i syfte att få kejsaren (som då var i krig mot Sverige) att hjälpa honom med att få sina svenska anspråk erkända. Efter kriget fortsatte han med sina intriger, nu med Ludvig XIV i syfte att få kontroll över Pfalz-Zweibrücken (som då var ockuperat av fransmännen).

Även hans barn led svårt av hans vresiga humör och vanskötsel av hushållet så ett år innan han dog 1689 (vid en ålder av 60 år) rymde hans barn från föräldrahemmet i Stegeborg och ställdes under sin kusin Karl XI:s beskydd. Den äldsta dottern Katarina (1661-1720) gifte sig senare med en svensk adelsman. Den yngsta dottern Maria Elisabet (1663-1748) hamnade först i protestantiskt kloster, gifte sig sen med en tysk greve och konverterade senare till katolicismen. De två sönerna ingick i den svenska hjälpkår som var i kejserlig tjänst under det pfalziska tronföljdskriget.

Gustav Samuel Leopold (1670-1731)

Adolf Johan den yngre (1666-1701) återvände till Sverige när det stora nordiska kriget bröt ut men han föll offer för fältsjukan i Livland och lämnade därför inget avtryck i den svenska historien.

Gustav Samuel Leopold (1670-1731) som 1718 var den ende återstående manlige medlemmen av ätten Pfalz-Zweibrücken hade till skillnad från sin storebror valt att inte återvända till Sverige. Orsaken var med största sannolikhet att han 1696 hade konverterat till katolicismen. Som katolik hade han inget att hämta i Sverige och hans lilla chans att få sin arvsrätt till den svenska tronen erkänd var definitivt borta.