Karolinerbloggen

När August den starke undertecknade fördraget i Altranstädt september 1706 gav han upp sin polska kungakrona och erkände Stanislaw Leszczynski som Polens rättmätige kung. Det polska inbördeskriget upphörde dock inte med denna underskrift. Augusts polska anhängare (Sandomierzkonfederationen) ansåg fortfarande att Stanislaw var en illegitim svensk marionett och freden i Altranstädt innebar för dem bara att Polens tron nu var vakant och att en ny kung behövde väljas.

Sandomierzkonfederationen hade dock inte så bråttom med att välja en ny kung. Slaget vid Kalisz en månad senare innebar att Polen under ett år hamnade under rysk kontroll och Peter den store lade ner mycket energi på att få Augusts gamla anhängare att välja en ny ryssvänlig kung. Polackerna var dock inte villiga att ta det steget utan föredrog att avvakta den kommande händelseutvecklingen. Ifall en segerrik Karl XII tågade österut och besegrade ryssarna, som många trodde,  så skulle det vara oklokt att alltför hårt knuta sig till Peter den store. I så fall var en förlikning med Stanislaw på gynnsamma villkor att föredra.

De krav som Sandomierzkonfederationen ställde var att deras medlemmar skulle återfå/behålla de ämbeten som de hade tilldelats av August, och att Stanislaws utnämningar därmed ogiltigförklarades. Dessutom skulle Warszawakonfederationen upplösas och ett nytt kungaval hållas för att eventuellt välja Stanislaw till Polens laglige kung. Det var just Warszawakonfederationen som hade valt Stanislaw till polsk kung 1704 och som hade varit Sverige motpart när polsk-svenska avtal undertecknades. Genom att upplösa Warszawakonfederationen skulle dess medlemmar bli befriade från sina trohetseder till Stanislaw och de polsk-svenska avtalen skulle bli ogiltiga. I vanlig ordning hade den polska oppositionen intagit en strikt legalistisk hållning som inte tog någon som helst hänsyn till faktiska maktförhållanden. Stanislaw var villig att gå med på långtgående kompromisser men dessa krav var orimliga och det skulle till slut stå klart att militära medel var nödvändiga för att betvinga oppositionen.

Karl XII lämnade kvar en styrka på 8 000 man under Krassows befäl för att stödja Stanislaw medan han själv tågade vidare österut mot ryssarna. Bland de inhemska trupper som stödde Stanislaw räknades den litauiska kronoarmén på 16 000 man under Johan Sapiehas befäl samt i egentliga Polen en 8 000 man stark Stanislawtrogen ”kronoarmé” under befäl av Josef Potocki. Kvalitén på den sistnämnda styrkan var låg, för  den riktiga kronoarmén i Polen var lojal med Sandomierzkonfederationen och leddes av Adam Sieniawski. Men sammantaget borde stridskrafterna ha varit mer än tillräckliga för att besegra oppositionens trupper som varierade betydligt i styrka beroende på aktuell tillgång till proviant och dagspolitiska läge.

Efter att utdragna förhandlingar med Sandomierzkonfederationenen inte ledde någonvart så inledde Krassow sent omsider offensiven mot Sieniawski under hösten 1708. Meningen var att de två Stanislawtrogna arméerrna skulle skydda flankerna, men på grund av en blunder av Potocki som hade avancerat för långt blev hans styrka besegrad av Sieniawski i slaget vid Koniecpol den 21 november. Sieniawski utnyttjade detta till att härja Stanislawtrogna landsdelar och hotade rent av svenskarnas basområde i Västpreussen. Nyheten om slaget vid Ljesna hade dessutom skrämt Sapieha som var rädd för ett eventuellt ryskt angrepp i Litauen och därför drog tillbaka sin styrka. Ensam djupt nere i Polen och med risk att få sin försörjningslinje bruten drog även Krassow sig tillbaka till Västpreussen  under vintern. Pacificeringen av Polen hade misslyckats och avståndet mellan Krassows kår och huvudarmén blev enormt stor när Karl XII samtidigt tågade mot Ukraina.

De militära bakslagen vid Ljensa och Koniecpol innebar att Preussen och Sachsen blev intresserade av blanda sig in i Polens affärer. I december började Preussen i tysthet uppmuntra polackerna att göra motstånd mot Stanislaw. August hade i princip redan gjort detta innan bläcket hade hunnit torka på fördraget i Altranstädt. Men trots ideliga löften om att en sachsisk armé snart skulle tåga in i Polen var det först nu som han var någorlunda seriös med sina löften. Hans stora problem vid denna tid var dock att Sachsen var så gott som bankrutt och att han inte hade råd att starta ett nytt krig. Lösningen var att få ryska subsidier & hjälptrupper och även om detta hade förhandlingar pågått redan innan det ovannämnda bläcket torkade. Ryssarna var dock inte villiga att punga ut så mycket som August ville ha. August började dock känna av pressen mer under 1709 eftersom hans polska anhängare började tröttna och antydde att de skulle välja någon annan till kung ifall August inte infriade sina löften.

Slaget vid Poltava innebar att ryssarna inte längre behövde sachsarnas hjälp och än mindre betala för den. I slutet av juli anländer en rysk diplomat i Dresden med nyheten och ett ultimatum. Om Sachsen överhuvudtaget skulle få några subsidier måste de före augusti månad invadera Polen med 10 000 man och förlita sig på tsarens välvilja eftersom ett avtal inte skulle hinnas ratificeras innan den korta deadlinen. August skrev under trots att han inte hade 10 000 man och inte heller vågade attackera Polen med Krassows kår och svenska trupper i Pommern i närheten av Sachsen. Det var först efter att Ryssland hotade att utse någon annan till kung av Polen som August i desperation korsade den polska gränsen i slutet av augusti. Till ryssarnas stora ilska undvek han dessutom strid med Krassow och lät honom evakuera sin armé till Pommern i oktober.

August fick tillbaka sin polska krona, men några ryska subsidier fick han inte. Den polska kronan var dessutom nu kraftigt devalverad eftersom Peter den store skötte utnämningarna till polska ämbeten och höll en stor rysk ockupationsarmé i Polen mot både polackernas och Augusts uttryckta vilja. Sandomierzkonfederationen som hade motsatt sig Stanislaw på grund av att han var en svensk marionett fann sig nu styras av en rysk marionett istället.

Fredrik IV av Danmark (1671-1730)

Danmarks första deltagande i det stora nordiska kriget fick ett snabbt och snöpligt slut i och med att sjömakterna beslöt att hedra Altona-fördraget och försvara Holstein-Gottorp. Freden i Traventhal den 8 augusti var dock inte avsett att avsluta deras deltagande i det stora nordiska kriget. Avtalen med Sachsen och Ryssland förbjöd separatfreder med Sverige, men Danmark hävdade att den nyligen slutna freden bara gällde Holstein-Gottorp och det var ju också formellt korrekt eftersom Sverige hade bara stridit mot danskarna i egenskap av garantimakt för Altona-fördraget. Det gällde då bara att så snabbt som möjligt starta ett riktigt krig mot Sverige för att uppfylla sina förpliktelser gentemot Sachsen och Ryssland.

Den första planen var att passa på att attackera den svenska flottan redan när den evakuerade styrkan från Själland. Men detta hindrades av sjömakternas flotta som stannade kvar tills svenskarna var i säkerhet.

Vad danskarna gjorde istället var att i början av november skicka hjälptrupper till Sachsen som var så gott som försvarslöst mot en svensk invasion. Det hade också varit Karl XII:s ursprungliga tanke att invadera Sachsen så fort som möjligt och han hade beordrat en omedelbar marsch mot Sachsen redan den 29 augusti. Befälhavaren över trupperna i Tyskland, Nils Gyllenstierna, vägrade dock att verkställa ordern med hänvisning till bristande förberedelser och oklara instruktioner. Den ryska invasionen i september och de danska hjälptruppernas ankomst resulterade sedan i att planen på att invadera Sachsen skrinlades.

Slaget vid Narva kylde dock ned danskarnas iver att ansluta sig till det stora nordiska kriget. Danskarna blev osäkra på ifall deras bundsförvanter verkligen tänkte fullfölja kriget och av rädsla för att stå ensam i ett krig mot Sverige valde de att avvakta händelseutvecklingen. Slagen vid Düna och Kliszow bara förstärkte denna inställning. Sedan när den svenska armén etablerade sig i det nordvästra hörnet av Polen blev danskarna riktigt oroliga. Situationen påminde då alltför mycket om de krig som hade resulterade i frederna i Brömsebro och Roskilde. Danskarna kunde förvänta sig att Karl XII skulle släppa allt och genast invadera Jylland ifall Danmark förklarade krig. Så länge Karl XII befann sig i Polen var det därför ett absolut krav att även Preussen skulle gå med i kriget och agera som en sköld med den svenska huvudarmén ifall danskarna skulle förklara krig.

Preussen hade dock ingen lust att offra sig för Danmarks skull och litade ännu mindre än danskarna på August den starkes vilja att fortsätta kriget mot Sverige. De fruktade rent av att August skulle passa på och byta sida ifall Preussen anslöt sig till den anti-svenska koalitionen. Trots dessa reservationerna såg det ändå vid två tillfällen ut som om Danmark och Preussen var på väg att ansluta sig till det stora nordiska kriget 1704 och 1706.

Medan det polska fälttåget pågick gjorde Danmark sig behjälplig på andra sätt än genom militärt stöd. Deras diplomati verkade på alla sätt för att hjälpa och hålla ihop den anti-svenska koalitionen samt att underminera Sverige ställning gentemot stormakterna. Danska agenter hjälpte även till med att rekrytera trupper åt Sachsen, och danska skepp bedrev handel från hamnar som Ryssland hade erövrat från Sverige. Det sistnämnda orsakade diplomatiska gräl med Sverige vilket dessutom förstärktes av en kris i relationen med Holstein-Gottorp. Danmark och Holstein hade stött varsin kandidat till furstbiskop av Lübeck och när den holsteinske kandidaten vann vägrade Danmark att erkänna detta och använda militär för att fördriva honom. Konflikterna var på god väg att eskalera till ett danskt-svenskt krig år 1706.

Händelserna i Fraustadt och Grodno år 1706 förändrade dock läget helt och hållet. När Karl XII sedan invaderade Sachsen så fruktade Danmark att de och inte Ryssland stod näst på tur. Den nästan öppet fientliga inställningen till Sverige byttes nu ut mot underdånighet. Alla diplomatiska dispyter löstes nu till Sveriges förmån och danskarna ansträngde sig enormt för att inte göra något som kunde uppfattas som en provokation mot Sverige. När danskarna skulle skicka ett regemente till sin del av Holstein för att reparera befästningar skickade de ängsligt en diplomat till Karl XII för att förklara det oskyldiga syftet och att styrkan var långt under de 6 000 man som Traventhal-freden tillät danskarna att hålla i Holstein. Danmark och Sachsen avstod även från att ha ambassadörer i varandras huvudstäder under 1707.

Så fort den svenska armén begav sig av mot Ryssland och befann sig på behörigt avstånd började dock ränksmideriet igen. Danmark var fortfarande inställt på ett revanschkrig och det enda orosmomentet var osäkerheten kring Rysslands förmåga och vilja att fortsätta kriget.

Av stor vikt för dessa planer var också att Danmark och Sachsen behövde försäkra sig om att sjömakterna inte skulle intervenera så som de gjorde förra gången. För att uppnå detta gick de med på villkoren att sjömakterna inte skulle bli av med några hjälptrupper och att norra Tyskland skulle vara fredat från krigshandlingar. Detta innnebar att den danska krigsplanen riktade sig mot en invasion av Skåne och inte en repris på attacken mot Holstein-Gottorp.

Någon större brådska hade dock inte danskarna utan de ägnade förhandlingarna med Ryssland åt att försöka få ut så stora subsidier som möjligt från dem. Strax efter att Fredrik IV den 12 oktober 1708 hade meddelat ryssarna om sin avsikt att gå med i kriget så fort ett gynnsamt tillfälle uppstod, valde han att påbörja en lång nöjesresa till Italien och kom inte tillbaka till Danmark förrän under följande sommar. Detta medförde att förhandlingarna i Köpenhamn blev väldigt utdragna och för att snabba upp processen reste en rysk diplomat med vidsträckta befogenheter till Venedig för att möta Frederik IV personligen vid månadsskiftet januari/februari och omedelbart sluta en allians. Slaget vid Ljesna och Karl XII:s marsch söderut ansågs vara ett tillräckligt gynnsamt tillfälle och den ryske diplomaten föreslog att Danmark skulle inträda i kriget redan under sommaren. Fredrik IV underlät dock att underteckna avtalet och det enda riktiga skäl som han kunde anföra till det var just kraven på att rysarna skulle betala Danmark mycket stora subsidier.

När danskarna väl kom igång med krigsförberedelserna gick planen ut på att invadera Skåne tidigast i november, och då endast under förutsättning att Ryssland gick med på de danska kraven. Men när nyheterna om Poltava och Perevolotjna kom ändrades situationen fullständigt. Ryssland var inte längre villigt att betala några subsidier överhuvudtaget och eftersom de indelta regementen återuppsattes i Sverige skulle truppkoncentrationen i Skåne bli väldigt hög ifall danskarna väntade till våren 1710. Danmark var därför tvunget att accelerera sina förberedelser och förklara krig redan i slutet av oktober för att inte ställas mot en fulltalig svensk armé som hade fått hela vintern på sig att öva. Men utan att ha lyckats inta en fästning och åarna frusna så blev det alldeles för svårt för den danska armén att försvara sig mot den svenska motoffensiven. Med facit i hand så skulle de ha lyssnat på den ryske diplomaten och anfallit redan i juni 1709.

Peter den store (1672-1725)

Peter den stores främsta mål med det stora nordiska kriget var att få tillgång till en hamn vid Östersjön. Trots alla motgångar i början av kriget släppte han aldrig detta krav utan fortsatte envist kampen mot Karl XII även när bundsförvanterna föll bort en efter hand och upprepade svenska segrar på slagfältet.

Redan det stora nederlaget vid Narva år 1700 hade kunnat ge en god anledning till att överge kriget. Det hade varit överenskommet innan kriget startade att Ryssland skulle vänta med att ansluta sig tills det hade avslutat sitt pågående krig mot Osmanska riket. Men Danmarks utsatta läge när sjömakternas flotta förenade sig med den svenska och möjliggjorde en landstigning på Själland gjorde att danska diplomater bönade ryssarna att så snabbt som möjligt öppna en ny front så att Danmark inte skulle slås ut ur kriget. Peter den store snabbade då på fredsförhandlingarna med turkarna, vilket missgynnade Rysslands intressen, och anföll Sverige redan i september. Till tsarens stora vrede hade dock Danmark redan slutit fred trots att deras allians förbjöd separatfreder, och även sachsarna svek honom genom att avbryta deras fälttåg kort efter att den ryska invasionen inleddes. Det blev därför ett enkelt beslut för svenskarna att koncentrera sina styrkor mot den ryska armén som led ett förkrossande nederlag den 20 november.

Peter den store kunde ha använt sina bundsförvanters trolöshet som ursäkt till att söka fred med Sverige, men för detta var han ännu inte hågad till. Det danska sändebudet hos tsar Peter utsattes visserligen för en rejäl utskällning av tsaren och upplevde stämningen så fientlig att han fruktade för sin egen personliga säkerhet, men han kunde ändå rapportera hem till Köpenhamn i december att det inte fanns något tecken på defaitism hos tsaren, denne var helt inställd på att hämnas nederlaget vid Narva.

Det var istället August den starke som åtminstone utåt visade tvekan om huruvida han skulle fortsätta kriget. Detta kunde han utnyttja till att förhandla fram ytterst förmånliga villkor med tsaren i fördraget i Birsen februari 1701. I detta lovade Peter den store att bidra med 15-20 000 man i hjälptrupper till den sachsiska armén samt under två års tid betala 200 000 riksdaler om året i subsidier till August. Peter den store fick med andra ord betala dyrt för att behålla August som bundsförvant. Båda två blev dock missnöjda med hur den andre parten uppfyllde sina åtaganden. De ryska trupperna lyfte inte ett finger för att hjälpa sachsarna i slaget vid Düna och när sachsarna därefter evakuerade Kurland så var det ryssarnas tur att känna sig övergiven av sin bundsförvant. Fördraget i Birsen följdes av ytterligare avtal mellan de två och dessa skulle förlöpa på liknande sätt och gjorde att deras relation blev allt mer ansträngd.

En separatfred med Sverige blev en allt mer lockande idé för Peter den store. En förutsättning var dock att få behålla den hamnstad som han hade grundat vid Nevas mynning. Helst ville han även trygga försvaret av denna stad genom att införliva hela Ingermanland med Narva samt också Karelen. I mörka stunder kunde han dock nöja sig med området runt Neva och ön Kronslott samt dessutom erbjuda ryskt territorium som kompensation till Sverige.

Från och med 1705 drabbades emellertid Ryssland av stora uppror som riktades mot Peter den stores reformer. Det djupa folkliga missnöje som upproren demonstrerade gjorde att Peter den store inte längre var villig att erbjuda ryskt territorium i utbyte mot Sankt Petersburg av rädsla för att väcka än mer vrede bland folket. Istället erbjöd han nu polskt territorium som kompensation.

För Sverige var dock Rysslands krav helt oacceptabla. Det svenska stormaktsväldet med sina långa kuster och utspridda provinser var alldeles för sårbart om dess flotta inte kunde kontrollera Östersjön. Danmarks och Sveriges flottor var jämnstarka och om även Ryssland fick en flotta skulle Sverige hamna i ett svårt underläge. Att acceptera polskt territorium som kompensation var inte heller någon god idé eftersom det skulle provocera polackerna som hade uttryckt ovilja att avträda Kurland till Sverige även om de kompenserades med territorier som hade förlorats till ryssarna 1667.

Sveriges position inför eventuella fredsförhandlingar var att alla ockuperade territorier skulle återbördas och att Ryssland skulle betala ersättning för de skador som de hade åsamkat Sverige. Helst skulle denna ersättning ske i form av erövring av ryskt territorium, men Karl XII var öppen för andra lösningar och därmed en fred med oförändrade gränser.

Preussen gjorde 1705 och 1706 allvarliga försök att mäkla fred mellan Sverige och Ryssland men dessa föll på tsarens oomkullrunkeliga krav på att få behålla Sankt Petersburg. Inte ens år 1707 när Karl XII stod på höjden av sin makt släppte tsaren detta krav. Via engelska kanaler förmedlade tsaren då ett fredsanbud som gick ut på att han för all framtid skulle få behålla den del av Ingermanland där Sankt Petersburg låg, samt också inneha Narva för ett visst antal år.

Med facit i hand hade det varit klokt av Karl XII att acceptera detta fredsanbud. Men för alla som inte hade facit så var kravet helt orimligt. Det var helt enkelt oundvikligt att Karl XII och Peter den store skulle avgöra frågan på slagfältet.