Under 1600-talet var Sverige ett land som trots begränsade resurser lyckades bli en stormakt som hade stort inflytande över Europas historia under nästan 100 år. Under 1700-talet kollapsade dock det svenska stormaktsväldet och dess armé var därefter bara en skugga av sitt forna jag. Ett annat land som genomgick i stort sett samma utveckling var Nederländerna. Holländarnas ”guldålder” har många paralleller med den svenska stormaktstiden även om det sätt som den upphörde skiljer sig åt.
I likhet med Sverige blev Nederländerna självständigt på 1500-talet som ett resultat av uppror mot en utländsk kungaätt som sedan förvandlades till ett inbördeskrig som böljade fram och tillbaka. I Sveriges fall de medeltida unionskrigen mot Danmark 1448-1523 som fick uppföljare 1563-1570 och 1611-1613. I Nederländernas fall var det frågan om det åttioåriga kriget mot Spanien som varade 1566-1648.
Under 1500-talet var både Sverige och Holland hänvisade till gerillakrig då deras uppbådade soldater från allmogen hade svårt att hävda sig mot Danmarks och Spaniens professionella soldater. Sverige gynnades av en kuperad skogsterräng som var lätt att försvara och idealisk för bakhåll. Holländarna gynnades av att deras land hade extremt många borgar och kanaler som gjorde spanjorernas krigföring frustrerande långsam. Dessutom innebar den låglänta terrängen som skyddades mot havet av jordvallar att holländarna under ett nödläge kunde stoppa fiendens frammarsch genom helt sonika översvämma stora landområden. Att varken Sverige eller Nederländerna kunde erövras med en snabb blixtoffensiv var en stor nackdel för Danmark och Spanien som hade stora problem med att betala löner till sina legoknektar och därför inte kunde upprätthålla trycket under en tillräckligt lång period.
De långvariga krigen hade dock den effekten att kvaliteten på de svenska och holländska arméerna sakta men säkert höjdes och det blev alltmer orealistiskt att deras motståndare skulle kunna återbörda Sverige och Holland till sina ”rättmätiga” kungar. Under 1600-talets första hälft blev istället Holland och Sverige ledande när det gällde att utveckla militär taktik. Först ut var Nederländerna som bildade den ”holländska skolan” som sedan Gustav II Adolf byggde vidare på när han reformerade den svenska krigsmakten.
När Sverige och Holland slöt fred med sina respektive motståndare 1648 var båda staterna etablerade stormakter. Men den stora utmaningen för ett litet och resurssvagt land var hur man skulle kunna upprätthålla en stormaktsställning under fredstid. Både Sverige och Holland hade utvecklat tekniker för att låta kriget försörja sig själv och under fredstid visade sig deras arméer vara mycket kostsamma att upprätthålla. Regimförändringar bidrog dessutom i båda länderna till att åtgärder som skulle stärka statens finanser inte vidtogs. 1650 dog Hollands ståthållare och ingen ny ståthållare utnämndes som kunde agera motvikt och försvara statens intressen gentemot den styrande köpmannaklassen. I Sveriges fall så var det en förmyndarregering som 1660-1672 försummade de svenska statsfinanserna.
När både Sverige och Nederländerna motvilligt drogs in i krig på 1670-talet hade kvaliteten på deras arméer sjunkit betydligt och det var med stor möda som de försvarade sin ställning som stormakter. I båda fallen ledde till inrikespolitiska förändringar. I Holland utsågs Vilhelm II till ny ståthållare och i Sverige införde Karl XI kungligt envälde 1680. Båda två lade därefter ner stor kraft på att stärka sina arméers slagkraft. Reformerna innebar att både den svenska och den holländska armén hävdade sig väl under 1700-talets första decennium.
1700-talets början skulle dock innebära slutet för både Sveriges och Nederländernas storhetstid. Den svenska stormakten mötte sitt öde i stora nordiska krigets ragnarök. Nederländerna vann visserligen det spanska tronföljdskriget men i likhet med Sverige hade kriget kostat mycket pengar som ett litet land inte hade råd med. Och i båda fallen innebar även inrikespolitiska förändringar att viljan att bekosta en stark armé försvann. Vilhelm III dog 1702 och ingen ny ståthållare utnämndes, och i Sverige tog riksdagen över all makt som kungen hade när Karl XII dog 1718.
Under den långa fredsperioden på 1720- och 30-talet förföll de svenska och holländska arméerna på ett liknande sätt som under 1660-talet. Men varken de själva eller stormakterna var medvetna om denna kraftiga försämring utan alla antog att de skulle kunna upprepa sina forna bravader när det österrikiska tronföljdskriget utkämpades 1740-1748. Både holländare och svenskar skulle dock göra fiaskon när de högst frivilligt åtog sig att ingripa i den europeiska storpolitiken. Sverige fick se sin armé kapitulera och Finland ockuperas medan holländarna visade sig vara den svaga länken i den allierade arméns slaglinje och sedan vara helt oförmögen att stoppa fransmännens invasion av Nederländerna.
Holländarna svarade på krisen genom att på nytt utse en ståthållare medan den svenska regimförändringen tog längre tid på sig. I vilket fall som helst så innebar fiaskona inte några reformer likt det som skedde i slutet av 1600-talet. Nederländerna valde istället att i stort sett hålla sig borta från äventyrlig krigspolitik medan Sverige gjorde ytterligare försök till revanschkrig utan att inse vilka stora ekonomiska uppoffringar som var nödvändiga för att dessa försök skulle vara realistiska.