Karolinerbloggen

Bohdan Chmelnytskyj hade under sitt framgångsrika uppror mot Polen 1648 de facto skapat en ukrainsk stat. Men när han dog 1657 skulle inbördesstrider och inblandning av omgivande makter splittra och försvaga kosackernas nya statsbildning. Denna period av anarki har i ukrainsk historieskrivning kallats för ”Ruinen” och upphörde inte förrän Ivan Mazepa blev ny hetman 1687 och återupprättade lag och ordning. De goda åren under Mazepa skulle sedan få ett abrupt slut 1709 när han allierade sig med Karl XII i ett misslyckat uppror mot Ryssland.

Chmelnytskyj hade underordnat sig Ryssland 1654 i fördraget i Perejaslav för att få hjälp mot Polen, men samarbetet hade inte fungerat så bra och han försökte istället alliera sig med Sverige. En dansk krigsförklaring kom dock emellan och när Chmelnytskyj dog i augusti 1657 hade den svenska huvudarmén precis lämnat Polen.

Eftersom Chmelnytskyjs son Jurij och tilltänkte efterträdare var bara 16 år blev Ivan Vyhovskyj ny hetman över de ukrainska kosackerna. Hans strategi gick ut på att söka en försoning med Polen. Detta resulterade i fördraget i Hadjatj 1658, i vilket Polen gick med på att ge Ukraina omfattande självstyre i egenskap av en tredje riksdel i det Polsk-litauiska samväldet. Som motprestation skulle alla gods som hade konfiskerats under upproret återlämnas till sina rättmätiga (polska) ägare. Bland kosackerna väckte fördraget förbittring eftersom det mest gynnade den ukrainska överklassen som nu skulle få sin status höjd och bli den polska adelns jämlikar medan den breda folkmassan skulle se en återgång till de förhållanden som rådde före upproret. Redan innan fördraget skrevs under hade Vyhovskyjs adelsvänliga politik utmanats av ett uppror från mer radikala grupper bland kosackerna. Efter fördraget blev Ukraina det primära fokuset för den ryska armén som betraktade Vyhovskyj som en förrädare. Vyhovskyj lyckades stå emot ryssarna men den ryssvänliga oppositionen inom hans egna led tvingade honom att avgå 1659 och Chmelnytskyjs nu 18-årige son blev ny hetman.

Jurij Chmelnytskyj bröt med polackerna och slöt ett nytt fördrag vid Perejaslav 1659 som var ännu mer fördelaktigt för ryssarna än det från 1654. Men Jurij blev under striderna mot Polen tillfångatagen och svor trohetsed till den polske kungen i utbyte mot sin frihet. Detta uppfattades som förräderi bland många ryssvänliga kosacker som 1660 gjorde uppror och utsåg en egen hetman. Jurij Chemlnytskyj tröttnade på inbördesstriderna och avgick som hetman 1663, men inbördeskriget fortsatte.

Ukraina hade nu i praktiken delats i mitten. Öster om Dnepr styrdes kosackerna av en serie ryssvänliga hetmaner och väster om Dnepr styrdes de av polskvänliga hetmaner. Denna uppdelning bekräftades i vapenstilleståndet i Andrusovo 1667 mellan Polen och Ryssland. Den glesbefolkade delen längst i söder (de zaporogiska kosackerna) skulle dock styras gemensamt av Polen och Ryssland. Fast i praktiken var Zaporogerna självständiga då de inte tog order från vare sig den ryssvänlige eller den polskvänlige hetmanen.

Vapenstilleståndet i Andrusovo hade slutits utan medverkan av kosacker och även om den avslutade konflikten mellan Ryssland och Polen så fortsatte striderna i Ukraina eftersom kosackerna inte accepterade delningen av sitt land. Den tidigare polskvänlige hetmanen Petro Dorosjenko bröt med Polen och allierade sig med det Osmanska riket. 1668 invaderade han den ryska delen av Ukraina och lyckades för en kort tid styra över ett enat Ukraina. Men varken Polen eller Ryssland accepterade detta och de gick till motoffensiv för att stötta sina egna hetmaner (även krimtatarerna hade en egen kandidat till hetman som de stöttade!). Ukraina hade blivit en krigsskådeplats där alla stred mot alla.

Utan att gå alltför djupt in i alla kaotiska detaljer så kan vi konstatera att Polen och det Osmanska riket var i ett öppet krig mot varandra 1672-1676 och 1683-1699. Ryssland var i krig mot Osmanska riket 1676-1681 och 1686-1700.

Under anarkin var det västra Ukraina som drabbades hårdast av striderna med avfolkning som resultat medan det ryss-kontrollerade östra Ukraina kom lindrigare undan. Det var också bara det ryska Ukraina som lyckades bevara någon form av autonomi när anarkin tog slut.

Den sista perioden då Ukraina lydde under endast en hetman var 1676 när den ryssvänlige hetmanen Ivan Samojlovitj tvingades den turkvänlige Dorosjenko att abdikera, den polskvänlige hetmanen hade mot betalning gått med på att abdikera till förmån för Samojlovitj. Men turkarna accepterade inte detta utan de gick till offensiv och fördrev ryssarna från Ukraina väster om Dnepr. Deras triumfkort var Jurij Chmelnytskyj som de hade tagit tillfånga och övertalat att återigen bli hetman, nu under turkisk överhöghet (tills 1681 då han blev avsatt av turkarna).

Vapenstilleståndet i Andrusovo 1667 mellan Polen och Ryssland skulle egentligen bara gälla i 13,5 år men kriget återupptogs inte och 1686 slöts en ”evig fred” som bekräftade villkoren i Andrusovo med korrigeringen att de Zaporogiska kosackerna nu skulle enbart lyda under Ryssland. Återigen väckte detta ilska bland kosackerna som inte accepterade en delning av Ukraina. Det var detta som resulterade i att Ivan Mazepa blev hetman. Han lyckades nämligen övertyga tsaren att Ivan Samojlovitj planerade att avfalla från Ryssland. Tsaren svarade med att avsätta Samojlovitj och utnämna den lojale Mazepa till hans efterträdare 1687.

Under två decennier skulle det sedan för ovanlighetens skull råda lugn och ro i Ukraina. Men till slut gjorde även Mazepa det som så många hetmaner hade gjort innan honom, han bytte sida och blev besegrad. En ny ryssvänlig hetman utnämndes men hetmanatets autonomi begränsades för att sedan avskaffas helt och hållet 1764. Med detta försvann den sista resten av det första försöket att skapa ett självständigt Ukraina efter århundraden av främmande styre.

Under första halvan av 1600-talet var dagens Ukraina uppdelat mellan fyra stater. Den sydvästra kuststräckan från Donau och Dnepr som styrdes direkt av det Osmanska riket och resten av södra Ukraina som utgjorde dess vasallstat Krim-khanatet. Den östra delen, Donbass och området där Charkiv nu ligger, var en del av Ryssland. Men det allra mesta av dagens Ukraina var en del av Polsk-litauiska samväldet och det var där som ett uppror utbröt 1648 som nästan blev samväldets undergång och så när resulterade i ett självständigt Ukraina.

När unionen mellan Polen och Litauen bildades 1569 så överfördes den litauiska delen av Ukraina till den polska riksdelen. Detta var den kompensation Polen begärde för att gå med på unionen och därmed garantera militärt stöd mot ryssarnas ständiga försök att återförena det gamla Kievrus. Sedan tidigare hade Polen kontrollerat västra Ukraina med staden Lviv/Lwow/Lemberg (Rödryssland).

På grund av Krimtatarernas ständiga härjningar var Ukraina glesbefolkat. Krimtataterna liknades vid vampyrer som livnärde sig av blod, närmare bestämt människor som de rövade bort och sålde som slavar. Att det ändå fanns folk som vågade bosätta sig där berodde på att vissa värderade frihet mer än trygghet. För att slippa livegenskapen i övriga delar av Polen-Litauen (och Ryssland) flydde bönder till de bördiga jordarna i Ukraina och blev ”kosacker” (ordet har turkiskt ursprung och betyder ”fria män”). För att skydda sig mot tatarerna var de dock tvungna att bilda starkt militariserade samhällen. Dessa blev sedan så framgångsrika att de själva började genomföra plundringståg i det Osmanska riket.

För polackerna var kosackernas plundringståg ett problem eftersom de riskerade att provocera fram krig mot det Osmanska riket (vilket också skedde 1620-1621). De bördiga jordarna var också attraktiva för den polska adeln som ville göra bönderna livegna. Och som goda katoliker ville de även konvertera de ortodoxa invånarna i Ukraina. Allt detta ledde till att polackerna sakta men säkert flyttade fram sina positioner och stärkte kontrollen över de bångstyriga kosackerna. Men detta irriterade kosackerna som upprepade gånger gjorde uppror mot centralmakten. Polackerna slog dock ned alla upproren fram till 1648 då det polsk-litauiska samväldet kastades ned i en existentiell kris. Mannen som orsakade detta hette Bohdan Chmelnytskyj.

Chmelnytskyj tillhörde lågadeln och hade som kosackledare varit lojal till den polske kungen under det tidigare kosackupproret 1638. Men han blev alltmer besviken på det polska styret. När en polsk magnat (medlem av högadeln) ärvde sin faders gods 1646 valde han att rita om kartan och hävda att Chmelnytskyjs gods tillhörde honom. Chemelnytskyj klagade hos kungen och fick rätt, men den svaga kungamakten i Polen gjorde att magnaten ignorerade den kungliga domen. Istället började han med våldsamma metoder trakassera Chemelnytskyj och lyckades till slut fördriva honom från godset. En andra audiens hos kungen ledde inte till något resultat eftersom magnaten var alldeles för mäktig. I detta läge ansåg Bohdan Chmelnytskyj att han inte hade något annat val än att i januari 1648 göra uppror mot den stat som vägrade att hjälpa honom.

Trots att anledningen till upproret var en rent privat angelägenhet fann han stort stöd bland de andra kosackerna som såg hela affären som ett symptom på ett större problem som berörde alla kosacker, nämligen den polska adelns maktfullkomlighet och ständigt växande anspråk. Dessutom var de irriterade över att ett planerat krig mot det Osmanska riket hade ställts in av kungen och att kosackerna därmed hade gått miste om lönsam plundring.

Polackerna var till en början inte så oroliga eftersom de hade kväst kosackuppror många gånger förut. Bohdan Chmelnytskyj hade dock lärt sig av kosackernas tidigare uppror och insett att för att lyckas behövde kosackerna tillgång till bättre kavalleri eftersom det polska kavalleriet var överlägset kosackerna vars styrka låg i fotfolket. Lösningen på problemet var att sluta en allians med kosackernas ärkefiende krimtatarerna. Men för att få till stånd en allians var han tvungen att tillåta dem att röva bort kristna som slavar, till en början polacker men senare tilldelade han dem även trakter i Ukraina där det var fritt fram för tatarerna att röva människor.

Den oheliga och cyniska alliansen med krimtatarerna var emellertid framgångsrik. De polska styrkorna besegrades flera gånger och Chmelnytskyj anspråk ökade i takt med framgångarna. Istället för att nöja sig med att få sitt gods tillbaka gjorde han sig nu till en förkämpe för den ortodoxa befolkningens rättigheter och han började kalla sig för furste av Rus. Den katolska kyrkans framväxt skulle stoppas och judar skulle helt förbjudas att bosätta sig i Ukraina där Chmelnytskyj skapade en egen statsförvaltning. Hans segrar väckte stor entusiasm bland den ukrainska befolkningen, vilket dessvärre ledde till mycket omfattande massakrer på polacker och judar. Vid inget tidigare tillfälle i världshistorien hade judarna utsatts för värre pogromer än under Chmelnytskyjs uppror.

Framgångarna skulle emellertid inte hålla i sig. Hans krimtatariska bundsförvanter var inte trofasta. De såg inget intresse i att kosackerna skulle vinna en avgörande seger utan föredrog ett så långvarigt krig som möjligt som skulle försvaga Polen och kosackerna. När tatarerna drog tillbaka sitt stöd kunde polackerna gå till motoffensiv och vinna segrar så att kriget böljade fram och tillbaka.

Chmelnytskyj skulle även demonstrera stor grymhet under dessa strider. Efter slaget vid Batoh i juni 1652 ville Chmelnytskyj utkräva hämnd för ett förkrossande nederlag året innan (30 000 döda). De polska krigsfångar som tatarerna hade tagit tillfånga och tänkt sälja som slavar köptes av Chmelnytskyj för 50 000 daler och blev under de följande dagarna avrättade med sådana sadistiska metoder att till och med tatarerna chockades. Mellan 3 000 och 8 000 polska krigsfångar ska ha blivit massakrerade.

Efterhand skulle tatarerna visa sig vara så opålitliga att Bohdan Chmelnytskyj behövde se sig om efter andra bundsförvanter. Han prövade först Osmanska riket men valde sedan Ryssland. Genom att erkänna den ryske tsarens överhöghet i fördraget i Perejaslav 1654 fick han dennes stöd i kriget mot Polen. Innebörden av detta avtal har blivit omdebatterat av ukrainska och ryska historiker men Chmelnytskyj hade troligen inte tänkt sig att ”Lillryssland” skulle förenas med ”Storryssland” i en sammanhållen nationalstat utan hade snarare tänkt sig en liknande ställning som Krimtatererna och Transsylvanien hade till det Osmanska riket. Men till skillnad från det Polsk-litauiska samväldet var maktdelning ett främmande koncept i envåldsstaten Ryssland och under de kommande åren skulle Chmelnytskyj reta sig flera gånger på den ryska tsaren som förhandlade med Polen utan att ta några hänsyn till kosackernas intressen. Han ska rent av ha klagat till tsaren över att svenskarna hade större heder och var mer pålitliga än ryssarna. Vilket säger en hel del med tanke på att Karl X Gustavs krig mot Polen 1655-57 inte är vår stoltaste stund.

Det ryska inträdet i kriget förändrade helt karaktären på konflikten. Ryssarna invaderade Belarus och orsakade sådana problem för Polen att Karl X Gustav inte kunde motstå frestelsen att också attackera Polen 1655. Detta trots att det svensk-polska vapenstilleståndet inte skulle gå ut förrän 1662. När Polen var på väg ut att gå under som självständig stat valde tatarerna att byta sida och nu attackera Chmelnytskyjs kosacker som härjades svårt.

Bohdan Chmelnytskyj dog 1657 och den kosackstat som han grundade blev några år senare splittrad i två delar. En som erkände rysk överhöghet och en som erkände polsk överhöghet. Dessa två delar krigade mot varandra och som ytterligare en komplikation deltog även turkar och tatarer i striderna vilket förde med sig att kosackerna inte längre kunde föra sin egen talan i den större konflikten, Vapenstilleståndet i Andrusovo som avslutade kriget mellan Polen och Ryssland 1667 slöts utan deras medverkan. Resultatet blev ingen självständig ukrainsk stat utan ett Ukraina som delades i mitten mellan Polen och Ryssland.

Bohdan Chmelnytskyj själv har gått till historien som en hjälte i både ukrainsk och rysk historieskrivning. Genom att göra olika tolkningar av hans politiska mål kan nationalister från båda länderna göra anspråk på honom. Även Sovjetunionen gillade honom eftersom kommunisterna tolkade hans attacker mot polacker och judar som de fattiga ukrainska böndernas klasskamp mot polsk adel och judiska skatteindrivare. Polacker och judar har förstås en mycket mer negativ syn på honom.

Det pågående kriget i Ukraina har aktualiserat frågan om de östslaviska folkens ställning till varandra. Vladimir Putin hävdar ju som bekant att Ukraina är en konstgjord nation som skapades på 1920-talet av Sovjetunionen och ofta får man höra att ryska och ukrainska är ungefär som svenska och danska. Ingetdera av dessa påståenden är korrekta, men termen ”ukrainare” är en sentida skapelse och de termer som användes innan dess översätts normalt till ”ryssar” eller något som inkluderar detta ord i svensk historieskrivning, vilket resulterar i att distinktionen mellan de olika östslaviska folken inte blir så tydlig. Därför tänkte jag förklara uppkomsten av dessa folk och deras historiska benämningar i detta inlägg.

Språken

Till att börja med kan vi konstatera att skillnaden mellan de östslaviska språken är inte på samma låga nivå som de skandinaviska språken, vars ordförråd till 90 % är gemensamt. Samma siffra för ryska och ukrainska är 62 %. Ukrainska har faktiskt större likheter med polska (70 %) och slovakiska (66 %) men allra mest likt är det med belarusiska (84 %). Det ukrainska skriftspråket är dessutom baserat på dialekterna i Poltava-, Charkiv- och södra Kievregionerna i centrala Ukraina, så de dialekter som talas i västra Ukraina lär vara ännu mer lika polskan. Även uttalet skiljer sig en hel del mellan ryska och ukrainska medan belarusiskan intar en mellanposition som gör att de har lättast att förstå de båda språken.

Det verkliga förhållandet mellan ryska och ukrainska ska snaras liknas med skillnaden mellan svenska och nederländska. En anledning till varför många säger att de östslaviska språken är som de skandinaviska språken är nog det faktum att så gott som alla östslaver talar ryska utöver sitt eget nationella språk. När ryssar hör ukrainare tala ryska med ukrainsk brytning så tror de felaktigt att det är detta som är ukrainska och att det därför inte är så svårt att förstå. Detta förstärks också av det faktum att en hel del etniska ukrainare som lever i städerna har ryska som modersmål. I folkräkningen 2001 så var 77,5 % av befolkningen etniska ukrainare men endast 67,5 % av Ukrainas invånare hade ukrainska som modersmål. Trenden i den fria delen av Ukraina går dock mot en starkare ställning för det ukrainska språket och de som kan väljer att tala ukrainska som ett uttryck för patriotism. I Belarus går utvecklingen åt det motsatta hållet. För trots att majoriteten har belarusiska som modersmål så talar över 70 % av befolkningen ryska i sitt hem.

Kievrus

Både ukrainare och ryssar hävdar att deras respektive nationer är arvtagare till Kievrus, ett rike som grundades av svear under 800-talet. Båda har på sätt och vis rätt. Dagens Ryssland härstammar från Kievrus på samma sätt som det Bysantinska riket härstammar från Romarriket, dess geografiska tyngdpunkt försköts men det räknade sig som samma stat. Ukraina däremot förhåller sig till Kievrus på samma sätt som Italien räknar Romarriket som dess föregångare. Samma folk och samma huvudstad men ingen kontinuitet.

Det egentliga namnet på Kievrus var bara ”Rus”, vilket ursprungligen var en benämning på den svenska härskarklassen (jämför det finska namnet på Sverige ”Routsi” som troligen är avlett från ”Roslagen” eller ”roddare”), men som övertogs av de olika slaviska stammarna i riket som en gemensam etnisk benämning. Eftersom det genom historiens gång har varit många stater med namnet Rus så har detta stora rike i efterhand blivit kallad Kievrus efter sin huvudstad Kiev.

Genom arvskiften splittrades Kievrus i flera olika mindre furstendömen. Men den äldste medlemmen i härskarätten (inte den förstfödde sonen till den tidigare storfursten) skulle styra över Kiev med titeln storfurste och ha överhöghet över de andra rusiska furstendömena. Detta system funkade dock inte så bra i praktiken och vem som skulle bli storfurste avgjordes ofta med vapenmakt. Från och med 1100-talet hade Kievrus i praktiken sönderfallit i flera självständiga stater. Den mäktigaste av dessa var Vladimir-Suzdal som från och med 1157 gjorde anspråk på titeln storfurste. Vladimirs-Suzdals storfurste lyckades även med att tillfälligt erövra Kiev 1169. Men istället för att etablera sig i Kiev utnämnde han sin yngre bror som furste av Kiev medan han själv stannade kvar i Vladimir. När hans bror dog 1171 bröt sig Kiev loss från Vladimir-Suzdals styre och fortsatte vara ett självständigt storfurstendöme tills mongolerna ödelade staden 1240. Därefter var Vladimir-Suzdal det enda rusiska storfurstendömet med anspråk på överhöghet över de andra furstarna, även om de själva var nu vasaller till mongolerna. Från och med 1328 flyttades dess huvudstad till Moskva och blev nu känt som storfurstendömet Moskva.

Enligt det ryska synsättet finns det en tydlig kontinuitet mellan Kiev, Vladimir-Suzdal och Moskva som leder fram till dagens ryska federation. Enligt det ukrainska synsättet så var Vladimir-Suzdal en separat stat från Kiev som alltså gick under 1240.

Rus, Rossija och Rutenia

Den mongoliska erövringen delade Rus i två delar. En del som erkände mongolernas överhöghet, men som i slutet av medeltiden skulle förenas under Moskvas styre och frigöra sig från mongoliskt herravälde. Utöver själva storfurstendömet Moskva inkluderade detta även republikerna Novgorod och Pskov som förenades med Moskva 1478 och 1510.

Den andra delen kom att hamna under polsk-litauiskt styre. De till en början hedniska litauerna lade under sig flera rusiska furstendömen i kölvattnet på den mongoliska invasionen, och det litauiska storfurstendömet kom att sträcka sig från Östersjön till Svarta havet. Ett annat furstendöme var Galicien-Volhynien som var centrerat i västra Ukraina och som från och med 1253 var ett kungadöme efter att ha erkänt påvens överhöghet. 1349 förenades detta med Polen och även Litauen var tidvis förenat i en personalunion med Polen som 1569 omvandlades till en formell union dominerad av Polen.

Det var under denna tid som den rusiska nationen splittrades. Den västra delen stod under starkt inflytande av Polen och detta påverkade språket som lånade in många polska och tyska ord under denna tid. Den östra delen var mer isolerad och bytte namn under den här perioden. Istället för Rus började de nu kalla sitt land för Rossija. Detta var egentligen den grekiska formen av Rus som nu hade lånats in och ersatt originalet. Eftersom Rus och Rossija är två varianter av samma ord har båda två normalt översatts till ”Ryssland” i svenska språket. Men den västra delen av det gamla Rus, dagens Belarus och Ukraina, fortsatte att kalla sitt hemland för Rus. Detta är också anledningen till varför vi numera inte säger Vitryssland utan istället Belarus. Belarusiska nationalister vill inte att främmande språk ska använda samma ord för Ryssland som del av deras landsnamn eftersom de anser sig aldrig ha varit en del av Rossija.

Medan svenskar historiskt inte har brytt sig om att göra skillnad mellan ruser och ryssar så har det varit desto viktigare för andra länder. Närmare bestämt de länder som kontrollerade delar av dagens Ukraina och Belarus. Till exempel så ville Polen inte erkänna att dess ortodoxa befolkning var samma folk som dem som bodde i det östra grannlandet. De valde att kalla ryssarna för moskoviter istället och uppmanade andra länder att göra likadant. Polen-Litauens ortodoxa invånare kallades fortfarande för ruser i de lokala språken. Men eftersom den latinska benämningen på ruser var ”ruteni” (en språklig mutation eller felaktig härledning till en keltisk stam med samma namn) kom formen rutener att användas när Österrike lade under sig en del av Ukraina. På så sätt kunde man i det tyska språket upprätthålla distinktionen mellan Rus och Rossija utan att börja kalla ryssarna för moskoviter.

Storryssar, lillryssar och vitryssar

Medan Rysslands grannländer av politiska skäl ville göra skillnad mellan ryssar, belarusier och ukrainare, så ville Ryssland själv av samma anledning tona ned skillnaden. Eftersom det faktiskt var frågan om olika språk som inte var inbördes begripliga med ryskan så kunde man inte låtsas om som att det inte existerade någon skillnad överhuvudtaget. Men man ville betona att alla egentligen var olika former av ryssar.

När större delen av Ukraina förenades med Ryssland på 1600-talet så började man kalla nyförvärvet ”Lillryssland”. Begreppet härstammar från 1300-talet när den rusiska kyrkan delades i två delar. Det ovannämnda furstendömet Galicien-Volhynien kom att på grekiska kallas för ”Mikrà Rhossía” medan den större delen av Rus kom att kallas ”Megále Rhossía”. Fursten av Galizien-Volhynien ska även ha titulerat sig som ”Dux totius Russiæ minoris”. När det blev en del av Polen kom det dock att bara kallas för Rus och för att skilja det från den litauiska delen av Rus, som kallades för Belarus (Vitryssland) började man använda sig av ett färgschema och döpte det till ”Rus Czerwona” (Rödryssland). Det finns många teorier om varför dessa färger valdes men jag ska inte gå in på dem. Benämningen Rödryssland kom dock inte att stanna eftersom ryssarna föredrog Lillryssland så att de kunde kalla sig själva för Storryssland medan österrikarna valde att kalla sin del av Ukraina för Galicien.

Ukraina ”skapas”

Under 1800-talet växer en ukrainsk nationalism fram trots att den motarbetas av det ryska styret som inte tillät texter skrivna på ukrainska. Det är under denna tid som benämningen ukrainare som etnisk term skapas. Som ett geografiskt begrepp är Ukraina känt från 1100-talet men dess invånare kallade sig själva för ruser alternativt för lillryssar och rutener beroende på vilken region de bodde i. För att förena alla dessa människor och samtidigt göra en distinktion mot ryssar så valdes termen ukrainare. Det skulle dock dröja ända till 1920-talet innan termen slog igenom på allvar och ersatte termen lillryssar (och lite senare termen rutener i Polen). Den nybildade Ukrainska sovjetrepubliken satte igång en kampanj för att stärka den ukrainska identiteten och vända den nedåtgående utvecklingen för det ukrainska språket som hade tappat mark bland de bildade klasserna.

Anledningen till att Sovjetunionen valde att gynna ukrainsk nationalism under 1920-talet var dels det faktum att de ryska nationalisterna i Ukraina stödde den vita sidan under inbördeskriget så det var naturligt att bjuda in de ukrainska nationalisterna i den kommunistiska värmen. Dels berodde det på att Sovjetunionen hoppades på att expandera västerut och ville med sina delrepubliker visa att man tog hänsyn till de olika nationaliteternas särart och att man inte alls var några ryska imperialister. Detta varade dock inte så länge. Stalin ansåg att nationalism skulle leda till separatism och slog in på en politik som gick ut på att assimilera alla minoritetsfolken så att de skulle bli ryskspråkiga. Kommunisternas bekämpande av nationalism var därmed svår att skilja från vanlig rysk nationalism. Efter Stalins död blev det töväder för det ukrainska språket men ryskan skulle behålla sin dominerande ställning ända fram till Sovjetunionens fall.

Ja, det här blev ett långt inlägg. Jag återkommer om Ukraina i nästa inlägg, men då kommer det enbart handla om 1600- och 1700-talet.