Då har jag äntligen uppdaterat alla ikoner för svenska uniformer på hemsidan. Bredvid ser ni en del av resultatet. Nämligen en äldre och en yngre variant av Livgardets uniformer. Jag har även utökat översikten över svenska uniformer från 1700 och 1709 samt lagt till text:
(Sidorna har ersatts med ett nytt upplägg, se nästa inlägg)
Detta har varit ett arbete som har tagit mycket lång tid. Faktum är att jag har hållit på med detta ända sedan hösten 2013. Men det blev inte klart förrän nu eftersom jag ville göra klart samtliga mallar för samtliga arméer innan jag bytte ut dem (vilket jag ännu inte har gjort, preussarna saknas). Dessutom har jag också haft viss ambivalens angående vilka poser jag skulle ha och deras utformning (framförallt kavalleriet). Sedan saktade arbetet med hemsidan ned för att till slut upphöra helt och hållet när jag gjorde ett sex år långt uppehåll. Men nu har jag äntligen nått ända fram till målet. Eller rättare sagt det svenska målet för jag har fortfarande sachsarna, danskarna och preussarna kvar.
Yngre karolin
Jag hoppas bli klar med alla nationer före årets slut, men det kan vara ett väldigt ambitiöst mål eftersom jag känner att jag börjar tröttna på allt detta pyssel. Det är nämligen en stor mängd ikoner som har och ska bytas ut, och när de revideras måste jag även kolla upp alla uppgifter i källorna för att rätta till eventuella misstag (vilket förekommer). Även en del texter har behövts skrivas om. Och till sist måste jag översätta allt och byta ut ikonerna på de engelskspråkiga sidorna (dagens uppdatering berör enbart de svenska sidorna).
Trekungamötet mellan August den starke av Sachsen, Fredrik I av Preussen och Fredrik IV av Danmark i Potsdam sommaren 1709
Då har jag äntligen översatt och publicerat den 14 sidor långa artikeln som jag skrev för sex år sedan. Denna del skildrar det diplomatiska spelet mellan slagen vid Narva och slaget vid Helsingborg. För den som är intresserad av stora nordiska kriget bör detta vara väldigt intressant läsning eftersom den visar hur små marginalerna var under hela kriget. Flera gånger var en stor antisvensk koalition på väg att bildas igen, bara för gå upp i rök när Karl XII återigen segrade på slagfältet. Och även när den antisvenska koalitionen återupprättades 1709 var det inte självklart att den skulle hålla ihop bättre än förra gången.
Vid sidan av denna artikel har jag även gjort en översyn av ”Svensk historia”-delen på hemsidan. Ett stort antal sidor har slagits ihop och/eller flyttats i syfte att göra hemsidan lättare att underhålla. De gemensamma kantlinjerna har modifierats något och länkar har införts längst ned på sidorna. Annonserna har även tagits bort. Liknande förändringar kommer att ske på de övriga delarna efterhand.
I samband med detta arbete så förändras även namnet på min hemsida. Jag har valt att förkorta det från Tacitus.nu till bara Tacitus.
Mina sidor med länkförteckningar har också tagits bort eftersom de under mitt långa uppehåll har förvandlats till en kyrkogård för nedlagda hemsidor. Att ha länkförteckningar kräver alldeles för mycket underhåll och känns som en kvarleva från den gamla tidens internet då Google inte fanns.
Fredrik IV av Danmark-Norge, August den starke av Sachsen, Peter den store av Ryssland
De senaste två veckorna har varit produktiva då jag dels har äntligen översatt mina sidor om ryska uniformer till engelska (samt uppdaterat den engelska slagfältsdelen med de nya uniformsikonerna). Men för svenska läsare är den viktigaste uppdateringen att jag har översatt en artikel om bildandet av den antisvenska koalitionen från engelska till svenska och publicerat båda på hemsidan.
I likhet med min artikel om karolinska uniformen skrev jag artikeln om den antisvenska koalition för sex år sedan. Tanken var att de skulle ingå i volym 3 av ”The Great Northern War Compendium” vars tidigare volymer hade inkluderat artiklar av mig som handlat om svenska arméns organisation och slaget vid Poltava. Men den tredje volymen blev inte av och jag gjorde ett långt uppehåll från min hemsida som först i år har avslutats så alla dessa artiklar samlade istället virtuellt damm i min hårddisk.
Den artikel som har publicerats idag är nio sidor lång i word-format och är egentligen del 1 i en serie. Den skildrar det diplomatiska spelet som ledde fram till anfallskriget mot Sverige 1700. Del 2 som också skrevs för sex år sedan tar upp det diplomatiska spelet 1700-1709 som ledde till att den antisvenska koalitionen återuppstod 1709. Den artikeln är 14 sidor lång i word-format och jag ska nog hinna bli klar med översättningen lagom till nästa blogginlägg. Någon del 3 och 4 har dock inte blivit skriven än så länge, även om jag har samlat på mig den nödvändiga litteraturen från olika antikvariat. Det ska förhoppningsvis inte dröja sex år tills de blir klara, men jag har inga omedelbara planer på att börja skriva dem.
Något som också har blivit uppdaterat (för tre veckor sedan) är mina sidor om svensk politik där de senaste valresultaten har lagts till. Det kanske inte låter så märkvärdigt men valresultaten från 2018 lades inte upp förrän 2021 så nu var jag tidig! Sedan blev det extra mycket arbete denna gång eftersom valmyndigheten har inte varit snälla nog att redovisa de nationella totalsifforna för region- och kommunalvalen. Jag har därför varit tvungen att själv addera ihop valresultaten för 20 regioner och 290 kommuner för att uppdatera mina tabeller och diagram som jämför hur partierna presterade i de olika val som hölls samtidigt. Det tog mycket tid!
Ja, nu har jag äntligen översatt min artikel om den karolinska uniformen till svenska och publicerat den på hemsidan, både i html-format och i word-format. Det tog bara drygt sex år efter att jag skrev den ursprungliga artikeln!
Det förstnämnda formatet innehåller bilder men inga fotnoter medan word-filen innehåller fotnoter och inga bilder. Jag hade först tänkt mig att även html-filen skulle innehålla fotnoter men de gav sidan ett väldigt rörigt intryck i min webbläsare så jag tog bort dem. För den som vill se fotnoterna och även ha ett utskriftsvänligt format hänvisar jag till word-filen.
Samma upplägg kommer att finnas i den engelska versionen av hemsidan så det innebär att min artikel kommer att finnas i fyra versioner. Varje gång jag gör ändringar måste jag därför uppdatera fyra olika filer och ladda upp dem hemsidan. Varför har jag gjort det så besvärligt för mig? Ja, wordfilerna existerar eftersom jag skrev dem först och då kan jag lika gärna publicera dem för att få med fotnoter och ett utskriftsvänligt format. Men när det blir dags för en större revidering av artikeln lär jag nog göra det lättare för mig genom att ersätta både html- och word-filen med en pdf-fil istället. Det är dock ett format som jag aldrig har arbetat med tidigare så det blir en ny färdighet som jag måste lära mig. Men kanske blir det framtiden för min hemsida eftersom det program som jag använder mig för att skriva html-sidor genererar en ålderdomlig kod som bara lär orsaka mer problem allt eftersom tiden går.
Just nu är jag dock trött på den här artikeln och så fort den engelskspråkiga html-sidan är klar kommer jag att gå vidare med andra saker som har väntat länge på att bli klart. Jag kommer dock att fortsätta arbeta med uniforms-artikeln så småningom (både med att lägga till mer innehåll och fler referenser) och förhoppningsvis ska det inte dröja sex år innan nästa omgång följer. Men, men, man vet aldrig med mig…
I juni var jag i Tyskland och besökte olika svenskminnen i Sachsen. Ett av dessa är Karl XII:s gamla högkvarter i Altranstädt utanför Leipzig (och som ligger väldigt nära Lützen). Till skillnad från de flesta andra sevärdheter kan man besöka Altranstädts slott utan att betala något inträde. Men nackdelen är rätt begränsade öppettider (endast lördagar och söndagar mellan kl. 14 och 17). En annan nackdel är att man kan inte räkna med att guiden kan engelska. På mitt första besök för några år sedan fick jag klara mig med min rostiga skoltyska men den här gången blev kommunikationen lättare när jag fick prata med en lokalhistoriker som kunde engelska.
Själva byggnaden är förhållandevis liten. Det var ett gammalt kloster som konverterades till en herrgård och som tydligen var i lagom storlek för Karl XII:s behov år 1706. En senare tillbyggnad var en kyrka som jag vid mitt första besök trodde var en kvarleva från klostertiden men som jag under mitt andra besök fick reda på att den kom till först i mitten av 1700-talet.
Utsidan av Altranstädts slott, sedd från sydväst. Karl XII:s sovrum var på andra våningen (dubbelfönstrena i bildens mitt). Fredsrummet där fredsavtalet undertecknades ligger bredvid sovrummet (den del av huskroppen som sticker ut. Bakom trädet finns en tillbyggnad i tegel som är en kyrka.Flygbild av slottet. Originalslottet bildade en öppen fyrkant men senare förlängdes den södra längan med en kyrka.
Sovrummet är inrett med en äldre säng som dock inte är original samt har en massa andra prylar för turister att titta på. Jag har bilder på dessa också men jag kan lika gärna hänvisa till slottets eget bildgalleri som har bättre kvalitet på sin foton. Korridoren utanför fredsrummet finns dock inte i bildgalleriet så den kan ni kika på nedan:
Dörren framför i den här korridoren leder till kyrkan som kom till senare
Något som inte heller finns i slottets bildgalleri är videoklipp, så har jag mitt eget videoklipp nedan där jag försökte åskådliggöra hur det känns att befinna sig inne i rummet där historia bokstavligt talat skrevs ned (Min blogg verkar inte kunna hantera videoklipp så jag lade upp det på Youtube istället).
Rummet där freden i Altranstädt undertecknades. Möblerna ska vara i original och på golvet finns märken efter sporrar och en bläckfläck som sägs komma från Karl XII.
Förutom freden med August den starke som slöts den 14/24 september 1706 så tvingade Karl XII även den tyskromerske kejsaren att ett år senare underteckna ett fördrag som garanterade protestanterna i Schlesien religionsfrihet i samma rum. Kejsar Josef I hade blivit hårt pressad av Karl XII som hade hotat att gå i krig mot honom ifall protestanternas rättigheter inte garanterades. Eftersom de österrikiska trupperna var fullt upptagna med kriget mot Frankrike och kejsarens protestantiska allierade inte hade någon som helst sympati för hans vägran att erkänna villkoren i Westfaliska freden så skulle han ha varit chanslös ifall Karl XII korsade gränsen. Faktum är att självaste August den starke ville att det skulle bli krig så att han kunde alliera sig med Sverige och erövra österrikiskt territorium. Josef I gick med på Karl XII:s krav och när påven klagade på att detta svarade kejsaren att ifall Karl XII hade krävt att han skulle konvertera till katolicismen så skulle han inte ha vetat vad han skulle göra.
Under ett helt år befann sig alltså Altranstädt i den europeiska storpolitikens centrum och vid 200-årsjubileumet restes en obelisk i slottets innergård med följande minnestavla:
Vissa formar är lätta och vissa är svåra att gjuta, men det absolut svårast att gjuta är nog hjulen till kanoner. En vanlig fråga till mär är nämligen hur man ska göra för att gjuta hjul där alla ekrar är hela? Själv har jag nog bara lyckats med den bedriften två gånger under min karriär trots att jag har 11 hjulpar med till synes intakta ekrar i min samling. Istället för att tipsa mina frågeställare om metaller, ventilering av formar eller placering av klämmor så avslöjar jag att jag mina hjul har gjorts hela med hjälp av en ”fuskmetod”. Jag använder Karlssons klister för att göra de brutna ekrarna hela. En sträng med klister (eventuellt behöver man flera lager för att få rätt tjocklek) är väldigt effektivt och när man väl målar över det så syns det inte att man har ”fuskat”.
Eftersom jag fick den hår frågan alldeles nyligen så tänkte jag att det kunde vara ett bra idé för ett blogginlägg där jag steg för steg redovisar processen. Men för den som är trött på alla instruktionsfilmer där en hantverkare får det att se super-enkelt och sedan när man gör det själv så blir det så många misstag att slutresultatet inte alls ser ut som på bilden (Homer Simpson: ”Why doesn’t mine look like that!”), så kan jag lugna er. Bilderna nedan är gjorda av en klåpare som har blivit rostig efter ett mångårigt uppehåll från hobbyn och som dessutom hade för bråttom med att bli klar. Det ska inte vara några problem med att upprepa eller överträffa resultatet nedan. Har ni bara tålamod så kommer hjulen bli helt perfekta och inte se ut som på bilderna nedan.
Steg 1: Gjutning
Okej, jag använde Prince Augusts modellmetall och på sju gjutningsförsök fick jag dessa sex hjul. Det misslyckade försöket berodde på att metallen inte var tillräckligt varm när jag hällde i den så att det inte var bara ekrar utan hjulet som var brutet.
Detta får betraktas som ett normalt gjutnings-resultat, men jag hade för bråttom och borde ha gjort fler försök för att få bättre gjutningar. Ska man använda klistersträngar för att göra ekrarna hela bör ”stubbarna” helst inte vara för korta och flera av dessa hjul har knappt några stubbar alls.
Steg 2: Klister
När jag applicerade klister blev det som synes väldigt kladdigt. Det är framförallt ekrarna med väldigt små ”stubbar” som har blivit mycket tjocka. Jag hade dessutom för bråttom och applicerade klistret samtidigt på alla hjulen och lät det torka utan övervakning. Här måste man ha tålamod och hålla hjulet medan klistret torkar och ta bort klister som hamnar på fel ställe. Och blir det inte snyggt så får man ta bort klistret helt och hållet och börja om från början, vilket jag inte gjorde eftersom jag tänkte att det inte kommer att synas när man målar över det.
Steg 3: Målning
Även vid målningen hade jag lite för bråttom men det går åtminstone att snygga till i efterhand (om jag har lust). Den som vet att en del ekrar är fejkade har inga större problem med att identifiera dem på den här bilden. Men monterade på lavetter och omgivna av artillerister så kommer de inte vara särskilt iögonfallande.
Men om man gör allt detta med större noggrannhet än vad jag har gjort på den här sidan, så är det mycket svårt att upptäcka vilka ekrar som är gjorda av klister även när man letar efter dem. På mina gamla kanoner är det till exempel bara några enstaka ekrar som jag kan upptäcka om jag tittar väldigt noga, och om man inte visste om att de fanns skulle absolut ingen lägga märke till dem.
Nästa inlägg kommer kanske att innehålla bilder på dessa hjul monterade på lavetter tillsammans med helt nymålade artillerister. Men jag har lärt mig av den här episoden att det inte blir några bra resultat om man har bråttom med att hinna med en deadline, så målningen får ta den tid det tar och ska inte påverkas av bloggens behov.
Okej, i vanlig ordning har jag inte hunnit med det jag hade hoppats att göra. Men jag lovade att min fyra år gamla artikel skulle bli publicerad idag på ett eller annat sätt, så här kommer den i form av en word-fil:
Den behöver skrivas om och översättas till svenska innan den kan publiceras på riktigt på hemsidan. Dessutom vill jag inkludera bilder i stor mängd. Ge mig en månad så blir jag kanske klar med den.
Anders Larsson, som har medverkat flitigt i kommenterarna till den här bloggen innan den gick in sin törnrosasömn, har under sommaren publicerat sin forskning om karolinska uniformer i bokform. Detta är en gedigen forskningsinsats på 368 sidor och för den som har ett specialintresse för just karolinska uniformer är det en måste-ha-bok. För den som är bara ”lagom” intresserad av ämnet är det dock en något svårtillgänglig bok då den inte har mycket av berättade text utan är mer en sammanställning av notiser från källorna.
Till skillnad från Lars-Eric Höglunds böcker som har organiserat sin information regementsvis så att man snabbt kan hitta målningsbeskrivningar för det regemente och den tidpunkt man vill avbilda det, så har Anders Larssons bok organiserat sin information genom att samla alla notiser för varje enskilt uniformsplagg och utrustningsdetalj var för sig. Detta ger en bra överblick över vad vi vet om hur dessa detaljer i munderingen faktiskt såg ut. I synnerhet illustratörer och de som sysslar med reenactment kommer att ha stor nytta av Larssons bok. Men även för dem som bara vill ha målningsbeskrivningar till tennsoldater så är boken ett alldeles utmärkt komplement till Höglunds böcker genom att den innehåller så mycket information om karolinernas utrustning och inte bara dess klädesplagg.
Själv har jag en egen engelskspråkig artikel om den karolinska uniformens evolution som har legat och samlat virtuellt damm i flera år utan att bli publicerad. Det var meningen att den skulle ingå i volym 3 i ”The Great Northern War Compendium” men den volymen blev aldrig av. Planen var hela tiden att den skulle hamna på min hemsida när jag väl hade hunnit översätta den till svenska. Men törnrosasömn och massa andra saker som har fått företräde har hela tiden fördröjt publiceringen. Det är dock dags för mig att sätta fart och jag lovar att den kommer att publiceras i samband med nästa blogginlägg, även om det enbart blir den engelska versionen.
Ilja Repins berömda målning ”Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen” från 1880-1891.
Detta blir sista inlägget innan jag tar ett uppehåll under sommaren. Anledningen är att det finns så mycket annat att göra under sommaren än att sitta inne och skriva blogginlägg. Jag tror inte heller att mina gamla läsare har hittat tillbaka till bloggen ännu så det känns rätt onödigt att slösa bort sommaren för att skriva inlägg som bara läses av några få som råkar snubbla in här. Bloggens framtid är dock inte i fara och jag kommer att komma tillbaka med nya inlägg den 20 augusti. De inlägg som har publicerats under våren får agera som en annonspelare för att visa att bloggens törnrosasömn är över.
Dessuvärre har återstarten av hemsidan inte kommit igång på allvar ännu eftersom jag förlorade allt momentum när Ryssland invaderade Ukraina och jag blev distraherad av nyhetsflödet. Så mina planer på det området har skjutits upp till hösten (kanske tidigare än så ifall det blir en regnig sommar). Men jag kan lova att det blir höggradigt intressant material som jag egentligen borde ha publicerat för länge sedan om det inte hade varit för allt underhåll av hemsidan har haft företräde och som så länge bara har legat på ”att-göra”-högen.
Kosackernas brev till sultanen
Under två månader har jag skrivit inlägg om de ukrainska kosackernas historia under 1600- och 1700-talet men det är först nu som jag har valt att illustrera ett inlägg med den målning som annars brukar vara självklar i de här sammanhangen. Nämligen Ilja Repins nationalromantiska mästerverk som ska föreställa en händelse från 1676 när de zaporogiska kosackernas ledare Ivan Sirko svarade på den turkiske sultanens krav på underkastelse genom ett skriva ett brev fullt med fantasifulla förolämpningar.
Anledningen till att jag inte har tagit med den tidigare är att historien bakom målningen är utan tvekan påhittad. Det aktuella brevet förekommer i en mängd olika varianter och mängden förolämpningar ökar och blir grövre för varje ny version, vilka brukade skapas varje gång ett nytt krig mellan Osmanska riket och kristna stater bröt ut. I de äldsta versionerna var det inte heller de zaporogiska kosackerna som var avsändare utan istället ”Tjyhyryn-kosackerna”. Tjyhyryn var Kosackhetmanatets huvudstad fram tills det förstördes 1678 och ersattes av Baturyn. Den äldsta kända avskriften av brevet verkar också vara från 1670-talet men det finns versioner av brevet som är daterade så pass tidigt som 1600, 1619, 1620 och 1667. Fast även om de tidigare versionerna hade ett mildare innehåll så var det med största sannolikhet en kristen propagandaskrift från början till slut och aldrig ett verkligt brev.
En sentida version av brevet som är översatt till svenska lyder så här :
Zaporogkosackerna till den turkiske sultanen.
Din turkiske Satan! Den förbannade Djävulens bror och kamrat, Lucifers sekreterare! Vad är Du för en helvetesriddare, som inte ens kan döda en igelkott med Din nakna rumpa? Din armé slukar vad Djävulen spyr ut. Du är inte värd att ha kristna folk under Dig. Vi fruktar inte Din här, och till lands och till sjöss skall vi slåss mot Dig. Knulla Din mor! Du, Din babyloniske kökspojke, makedoniske tunnbindare, bryggare från Jerusalem, getapojke från Alexandria, Stora och Lilla Egyptens svinaherde, armeniska galt, tatariske bagge, skurk från Podolien, Kamenats bödel, världens och underjordens tokstolle, därtill en dåre inför Gud, Djävulens ättling, sendraget i vår kuk, svintryne, hästrumpa, rödhåriga hund, odöpta skalle, knulla Din mor!
Så svarar kosackerna Dig, Din usling. Du kommer inte ens att få vakta kristna svin. Nu måste vi sluta. Vi vet inte vilket datum det är eftersom vi inte har någon kalender. Månen är på himlen, året i boken, och det är samma dag hos oss som hos er. Därför: kyss vår röv!
Kosjevoj ataman Ivan Serko med hela sin zaporogiska här.
Med denna hälsning till sultanen så är det tack för mig och nu sommarlov. Jag kommer tillbaka med nytt inlägg den 20 augusti.
En karta över den kosack-stat (”Hetmanatet”) som Bohdan Chmelnytskyj skapade, med Ukrainas nuvarande gränser som jämförelse. Dagens västra Ukraina (Galicien och Volhynien) är i detta sammanhang inte en del av Ukraina utan kallades då för Rödryssland.
Bohdan Chmelnytskyj hade under sitt framgångsrika uppror mot Polen 1648 de facto skapat en ukrainsk stat. Men när han dog 1657 skulle inbördesstrider och inblandning av omgivande makter splittra och försvaga kosackernas nya statsbildning. Denna period av anarki har i ukrainsk historieskrivning kallats för ”Ruinen” och upphörde inte förrän Ivan Mazepa blev ny hetman 1687 och återupprättade lag och ordning. De goda åren under Mazepa skulle sedan få ett abrupt slut 1709 när han allierade sig med Karl XII i ett misslyckat uppror mot Ryssland.
Chmelnytskyj hade underordnat sig Ryssland 1654 i fördraget i Perejaslav för att få hjälp mot Polen, men samarbetet hade inte fungerat så bra och han försökte istället alliera sig med Sverige. En dansk krigsförklaring kom dock emellan och när Chmelnytskyj dog i augusti 1657 hade den svenska huvudarmén precis lämnat Polen.
Eftersom Chmelnytskyjs son Jurij och tilltänkte efterträdare var bara 16 år blev Ivan Vyhovskyj ny hetman över de ukrainska kosackerna. Hans strategi gick ut på att söka en försoning med Polen. Detta resulterade i fördraget i Hadjatj 1658, i vilket Polen gick med på att ge Ukraina omfattande självstyre i egenskap av en tredje riksdel i det Polsk-litauiska samväldet. Som motprestation skulle alla gods som hade konfiskerats under upproret återlämnas till sina rättmätiga (polska) ägare. Bland kosackerna väckte fördraget förbittring eftersom det mest gynnade den ukrainska överklassen som nu skulle få sin status höjd och bli den polska adelns jämlikar medan den breda folkmassan skulle se en återgång till de förhållanden som rådde före upproret. Redan innan fördraget skrevs under hade Vyhovskyjs adelsvänliga politik utmanats av ett uppror från mer radikala grupper bland kosackerna. Efter fördraget blev Ukraina det primära fokuset för den ryska armén som betraktade Vyhovskyj som en förrädare. Vyhovskyj lyckades stå emot ryssarna men den ryssvänliga oppositionen inom hans egna led tvingade honom att avgå 1659 och Chmelnytskyjs nu 18-årige son blev ny hetman.
Jurij Chmelnytskyj bröt med polackerna och slöt ett nytt fördrag vid Perejaslav 1659 som var ännu mer fördelaktigt för ryssarna än det från 1654. Men Jurij blev under striderna mot Polen tillfångatagen och svor trohetsed till den polske kungen i utbyte mot sin frihet. Detta uppfattades som förräderi bland många ryssvänliga kosacker som 1660 gjorde uppror och utsåg en egen hetman. Jurij Chemlnytskyj tröttnade på inbördesstriderna och avgick som hetman 1663, men inbördeskriget fortsatte.
Ukraina hade nu i praktiken delats i mitten. Öster om Dnepr styrdes kosackerna av en serie ryssvänliga hetmaner och väster om Dnepr styrdes de av polskvänliga hetmaner. Denna uppdelning bekräftades i vapenstilleståndet i Andrusovo 1667 mellan Polen och Ryssland. Den glesbefolkade delen längst i söder (de zaporogiska kosackerna) skulle dock styras gemensamt av Polen och Ryssland. Fast i praktiken var Zaporogerna självständiga då de inte tog order från vare sig den ryssvänlige eller den polskvänlige hetmanen.
Vapenstilleståndet i Andrusovo hade slutits utan medverkan av kosacker och även om den avslutade konflikten mellan Ryssland och Polen så fortsatte striderna i Ukraina eftersom kosackerna inte accepterade delningen av sitt land. Den tidigare polskvänlige hetmanen Petro Dorosjenko bröt med Polen och allierade sig med det Osmanska riket. 1668 invaderade han den ryska delen av Ukraina och lyckades för en kort tid styra över ett enat Ukraina. Men varken Polen eller Ryssland accepterade detta och de gick till motoffensiv för att stötta sina egna hetmaner (även krimtatarerna hade en egen kandidat till hetman som de stöttade!). Ukraina hade blivit en krigsskådeplats där alla stred mot alla.
Utan att gå alltför djupt in i alla kaotiska detaljer så kan vi konstatera att Polen och det Osmanska riket var i ett öppet krig mot varandra 1672-1676 och 1683-1699. Ryssland var i krig mot Osmanska riket 1676-1681 och 1686-1700.
Under anarkin var det västra Ukraina som drabbades hårdast av striderna med avfolkning som resultat medan det ryss-kontrollerade östra Ukraina kom lindrigare undan. Det var också bara det ryska Ukraina som lyckades bevara någon form av autonomi när anarkin tog slut.
Den sista perioden då Ukraina lydde under endast en hetman var 1676 när den ryssvänlige hetmanen Ivan Samojlovitj tvingades den turkvänlige Dorosjenko att abdikera, den polskvänlige hetmanen hade mot betalning gått med på att abdikera till förmån för Samojlovitj. Men turkarna accepterade inte detta utan de gick till offensiv och fördrev ryssarna från Ukraina väster om Dnepr. Deras triumfkort var Jurij Chmelnytskyj som de hade tagit tillfånga och övertalat att återigen bli hetman, nu under turkisk överhöghet (tills 1681 då han blev avsatt av turkarna).
Vapenstilleståndet i Andrusovo 1667 mellan Polen och Ryssland skulle egentligen bara gälla i 13,5 år men kriget återupptogs inte och 1686 slöts en ”evig fred” som bekräftade villkoren i Andrusovo med korrigeringen att de Zaporogiska kosackerna nu skulle enbart lyda under Ryssland. Återigen väckte detta ilska bland kosackerna som inte accepterade en delning av Ukraina. Det var detta som resulterade i att Ivan Mazepa blev hetman. Han lyckades nämligen övertyga tsaren att Ivan Samojlovitj planerade att avfalla från Ryssland. Tsaren svarade med att avsätta Samojlovitj och utnämna den lojale Mazepa till hans efterträdare 1687.
En karta som återigen jämför Hetmanatet med Ukrainas nuvarande gränser. Det blågrå området var det som återstod av Hetmanatet efter att kriget mellan Ryssland och Polen avslutades (och var alltså det område som Mazepa styrde över). De gula området styrdes av de zaporogiska kosackerna som hade en mycket lös koppling till hetmanen. Det gröna området utgörs av ”Sloboda Ukraina” och hade varit styrt av Ryssland hela tiden, befolkningen hade liknande friheter som kosackerna men ingen autonomi, Don-kosackerna som hade gjort uppror mot Peter den store strax innan Mazepa är inte utmärkta på kartan men de kontrollerade området söder om det gröna samt hela nuvarande Rostov oblast i dagens Ryssland
Under två decennier skulle det sedan för ovanlighetens skull råda lugn och ro i Ukraina. Men till slut gjorde även Mazepa det som så många hetmaner hade gjort innan honom, han bytte sida och blev besegrad. En ny ryssvänlig hetman utnämndes men hetmanatets autonomi begränsades för att sedan avskaffas helt och hållet 1764. Med detta försvann den sista resten av det första försöket att skapa ett självständigt Ukraina efter århundraden av främmande styre.
